I ett längre historiskt perspektiv är trollingfisket inget annat än en modern variant av betydligt äldre folmer av "släpfiske". Så länge människan nyttjat flytetyg av olika slag har det också fallit sig naturligt att dra beten efterdemvare sig drivkällan varit vind eller handkraft. Härtill krävs varken rulle ellerspöbara lina jämte lämpligt bete. Faktum är ju att den klassiska svenska dragrodden det s k svirvelfisket - brukades - och brukas på en del håll än idag med endast drag"och lina, liggande islingor på båtbotten eller upplindad på en enkel vinda. Spinnoch haspelutrustningar blev dock snabbt flertalet dragroddares självklara val-och när så utombordaren dök upp, knöts banden till trollingfisket. Tyvärr har dragroddens faktiska förtjänster kommit lite i skymundan. Även om likheterna mellan trolling och dragrodd är stora finns klara skillnader. Och flera av dem är till dragroddens fördel! Trots att jag sedan många år är en entusiastisk trollingutövare fiskar jag numera åter en hel del med enbart åror och armar som drivkälla. "Back to basics" - tillbaka till det grundläggande - som engelsmännen fyndigt uttrycker det. Bättre en vobbler där fisken finns än fem i tomt vatten Orsakerna är flera. För det första har jag flera vatten inpå knutarna där trollingfiske ej är tillåtet. För det andra finns det i trollingfisket inbyggt en lättvindighet, som kan vara vinnande - men också förödande. Även den mesterfarne, normaltsettmycketaktive fiskaren riskerar fastna i ett stereotypt trollande i jämn, variationsfattig och kanske för hög fart, utan genomgripande kursändringar och med endast sporadiska kontakter med bottentopografin. Att fångstchanserna skulle stå i direkt proportion till antalet beten är en annan av trollingfiskets frestande tankefällor... Inte minst har jag själv fallit häri! Mer än en gång har jag kommit på mig själv med att nyttja trollingbåtens suveräna kapacitet genom att skicka ut fyra-fem vobbler iställetför en endasom sannolikt hade varit bättre... Resulterande i att det varit betydligt svårare att styra båten - och att riskerna för komplicerande och tidsödande lintrassel och bottennapp ökat. Inte sällan har jag av rädsla för sistnämnda trollat alltför långt ut från de produktiva djupbranterna. Förvisso ett friktionsfritt fiske - utan bottennapp och lintrassel - men också utan fisk... Fyra-fem vobbler som betar av livlösa vattenvolymer kan ju inte konkurrera med en enda som med exakthet lotsas dit fisken står! Dragrodd i synnerhet av den typ som här ska behandlas - är i allmänhet mindre bekväm och mer aktivitetskrävande, vilket inte sällan ger bättre resultat. Inget för stora vattenvidder Det förtjänar dock att påpekas att dragrodd inte är ett realistiskt alternativ vid fiske på stora, vindpinade vattenvidder efter framför allt pelagiskt levande fisk som.iax, öring, röding - och ibland gädda och gös. Här kommer trollingbåtens kapacitet till sin största rätt; med hjälp av flera spön, jämte t ex djupriggar och planerboards kan skiftande djup över stora områden sökas av effektivt. Även vid hårt väder och i farter upp motfyra-fem knop. Någotsom inte ens den mest uthållige roddaren mäktar med i längden! Men i mindre och mer skyddade vatten kan alltså dragrodd vara det verkligt vinnande valet. Frank Leverin itrollhättanbekantför SPORTFISKES läsarefrån flera reportage om fisket i Qöta älvs övre lopp - har under en tioårsperiod samlat på sig övertygande kunskaper och erfarenheter, som inspirerat mina egna framgångsrika dragroddsförsök. Den minnesgode läsaren kommer kanske ihåg en bild i Fiskejournalen nr 2-88 på Frank i en egendomlig pose - roende med spöt i ena handen! En udda teknik som varken Frank eller jag sett praktiseras någon annanstans än just i Göta älv nedströms Vargön. Där har nestorn bland vargöfiskarna - Åke Ehnberg - träget rott efter gädda, gös och storöring med blyade, flytande Rapala~ vobbler eller dess finska föregångare Pentjäe, och korta spinnspön fastklämda mot årorna sedan 1940! Otympligt i början När Frank själv började fiska i älven för tiotalet år sedan såg han med viss förvåning denna dragroddform bedrivas. Förklaringen kom snabbtnär han själv började praktisera den. Rodden med spöt i ena handen producerade betydligt mera fisk än när spöt placerades vid båtrelingen. Snart utvecklade Frank metoden till en än mera optimerad form. De korta Dragrodd med spöt i handen skänker fiskaren suverän \kontroll över betesrörelser, bottenkontakt - och fisk! Med ett grepp om spöts främre handtag, några centimeter framför rullfästet med pekfinger och tumme, samtidigt som åran fattas med övriga fingrar, är det möjligt att styra både bete och båt. Spöt följer årans pendlande rörelser varvid betet får en mycket oregelbunden - och lockande gång.. Mars 1991 47
DRAGRODDEN... FORTS Vårlig dragrodd i välkända storgäddevatten i Göta älv nedströms Vargön. Roddaren praktiserar den på platsen beprövade dragrodden med spöt i handen. spinnspöna byttes mot lite längre och styvare haspelspön, som gav betydligt bättre roddbalans och beteskontroll. Spiralsänkena som tidigare anbringades direkt på linan byttes mot bombsänken, som fästa via en tunnare bräcktafs till ett trevägslekande på huvudl inan bidrog till att minska betesförlusterna. De flytande Rapalavobblerna behöll dock Frank. De var med sin flytkraft och grundgående gång en av förutsättningarna för metoden. Med halvannan meter Iina mellan sänke och bete kunde vobblern fiskas i anslutning till botten utan större risk för bottennapp. För den oinvigde kan dragrodd med spöt i handen verka otympligt och besvärligt. Och det är det också ofta i början. Men man lär sig snabbt tekniken - och inser lika raskt raden av fördelar, som alltså inte sällan gör den överlägsen trolling eller mer traditionell dragrodd. Ojämn gång ger mer hugg Vid rodden följer spöt årans pendlande rörelser varvid betet får en mycket ojämn gång. Likheterna med svirvelfisket där roddaren ofta höll linan i ena handen är slående. Och att en oregelbunden inspinning är effektiv vet ju varje erfaren spinnfiskare! Erfarenheterna talar entydigt för att det rörliga spöt fiskar betydligt bättre än det som fixerats i båten. Ofta har jag t ex rott med två spön tacklade med samma tackel, sänkesvikt och vobbler; det ena placerat i spöhållare, detandrafört med enaäj greppet. Och hitintills har det rörliga spöt tagit nästan all fisk! Den kritiske kan påpeka att även trollingfiskaren kan skapa en oregelbunden betesgång - bl a genom att köra i sick-sack och variera gaspådraget - eller genom att helt enkelt sitta och rycka i spöt kontinuerligt. Förstnämnda utgör förvisso en av den framgångsrike trollingfiskarens hörnstenar, men ger inte alls samma växlande gång som den aktuella dragroddsformen. Och att under ett helt trollingpass sitta och rycka i spöt kräver mycket självdisciplin. Roddaren däremot har inget val - så länge han ror med spöt i handen får betet sin attraktiva gång. Slutar han, upphör också bete - och båt - att röra sig! I USA finns speciella motoriserade spöhållare, som vid trollingfiske regelbundet rycker i spöt! Intressant att nämna är också att en av amerikas mest framgångsrika c1l'arterskeppare med inriktning på trolling efter striped bass har sin speciella taktik. Istället för att tillåta att fiskarna sitter avspänt med varsin öl på akterdäck i väntan på hugg, tvingar han dem att springa runt och oupphörligen aktivera betena genom att rycka i spöna! Effektivt - men som sagt krävande! Bättre fartkontroll Till trollingfiskets baksidor hör att utombordaren ofta gerför hög fart även vid minsta möjliga gaspådrag. Dragroddaren har bättre möjligheter att reglera betets fart i det lägrefartregistret- i princip ända ned till noll! Samtidigt som fiskaren vilar på årorna och båten stannar upp kan han med pumpande spörörelser, ungefär som vid jiggfiske, ge betet en viss gäng. Detta kan vara mycket effektivt-speciellt vid fiske efter trög fisk i kyliga vatten. Effektivare bottenkontakt Till dragroddens effektivitet bidrar också att bottenkonturen kan följas mycket noggrant. När spöt tillsammans med årorna förs bakåt efter varje årtag sjunker sänket snabbt mot botten - varpåfiskaren genom spöklingan - eller via en titt på den slackande linan - exakt kan avgöra när botten är nådd. Därtill är det oftast lätt att känna om vobblern rör sig rätt eller inte. 48 Mars 1991 SPORTFISKE
Något som inte alltid syns i spötoppen när spöt placerats i spöhållare. ' Rappare mothugg Med ettendaspö i handen besitter roddaren en suverän huggkontroll. Minsta stöt registreras - och kan momentant besvaras med ett rappt, kraftfullt mothugg - enklast genom att fiskaren med sitt spö vräker sig bakåt. Här ligger trollingfiskaren med kanske tre-fyra spön i spöhållare i lä. Vid trolling i högre farter på kanske fyra-fem knop, som t ex vid laxfisket på Vänern, har detta inte så stor betydelse eftersom fisken då krokas effektivt av båtens kraftfulla förflyttning. Men vid långsam trolling med flera spön t ex under årets kallare månader är det mycket svårare. Kanske tittar fiskaren på ekolodet, på styrbords spö, på termosen med lockande, värmande kaffe - 'eller bara ut i tomma intet - just när en liten ristning i babords spö diskret signalerar fiskkontakt... Givetvis med missad krokning som resultat.faktiskt är det möjligt att trolla en hel dag utan att märka att man haft flera tillslag! Och även om man ser hugget är det svårt att hinna kroka fisken. Sådant upplever man sällan vid dragrodd med spöt i handen. Oavsett koncentrationsgrad blir man direkt varse om en fisk gör sig anmäld i andra linändan. Frank ochjag nyttjar dragroddstekniken framför allt under årets kallare månader; vanligen från september till april. Inte sällan kan fisket vara bra under de rena vintermånaderna - om isförhållandena tillåter - och roddtempot anpassas till fiskens låga aktivitet. Företrädelsevis fiskar vi med inriktning på storgädda i vatten, som också bjuder på abborre och gös - jämteenstaka storöring som bonus. Redskapen Vanligtvis använder vi 8-9 fots styva haspelspön i kolfiber för vikter upp till 60 70 gram. Frank föredrar spön med korta handtag för att inte stöta i låret eller fastna i kläderna under rodden. Eftersom det idag kan vara svårt att hitta annat än spön med långa handtag, kan man tvingas korta buttdelen ett par decimeter. Själv störs jag inte av ett långt handtag utan stödjer det mot underarmen under rodden. Själva fattningen med handen kring åra och spö är också en fråga för den personliga smaken. Detkan varaen fördel attslipa ned årans handtag något för att underlätta greppet. Bäst balans brukar man få genom att gripa om spöts främre korkhandtag några cm framför rullfästet med pekfinger och tumme, samtidigt som åran fattas med övriga tre fingrar. Som huvudlina brukar vi 0,40 lina och som bräcktafs till sänket 0,30. Ett urval bombsänken i vikter mellan 20 och 100 gram, med tyngdpunkten på 30-70 grammare, garanterar täckning för de varierande djup och strömförhållanden som förekommer. Eftersträva lägsta möjliga sänkesvikt som ger bottenkontakt med en linlängd på upp till 25-30 meter, gärna kortare. Vobbler med f1vtkraft Grundkonceptet för den här metoden förutsätter också användandet aven vobbler med liten haksked för grund gång och en flytkraft som gör att den stiger sakta från botten då rodden tillfälligt stoppas. Frank håller sig fortfarande mest till Rapala Original Floating 18 cm i färgerna Black Gold och RT. Själv har jag fäst mig vid Abu's gamla 18 cm flytande Killermodell. En suverän gäddvobbler som faktiskt tillverkades av amerikanska REBEL - och som lyckligtvis fortfarande finns på marknaden - nu under namnet REBEL Minnow! Naturligtvis finns det i det övermättade vobblerutbudet en rad andra fungerande typer. Bombers 15 centimeters Long A modeller, Cisco Kids 600-S, en lite missförstådd grundgående variantav klassikern 600, och den näst största Swim Whizzen, fäst i den främre nosöglan är några exempel som fiskar mycket bra. Den största Swim Whizzen har i mitt tycke för stor flytkraft vid långsam rodd. Det behövs sänkesvikter uppåt 40-50 gram för att överhuvudtaget hålla tacklet vid botten! Vid lite snabbare rodd är den dock ett bra val. Rapalas ledade 13 centimeters vobbler ärp g a sin brant ställda sked egentligen lite för djupgående för det här fisket. Den går helt enkelt i botten för lätt. Vid vintrigt mycket långsamt fiske övervinner dock flytkraften skedens neddragande förmåga - ochdess yvigagångkommerhelttill sin rätt alldeles över botten! Håller sig varm Sammanfattningsvis har denna speciella dragrodd med spöt i handen en rad kvaliteter som gör den till ett konkurrenskraftigt alternativ till trolling och traditionell dragrodd - och även spinnfiske med för den delen. Faktiskt förenar den vissa av spinnfiskets fördelar - som möjligheterna till en variationsrik betesföring och fingerfin direktkontakt med bete och fisk - med trollingens och dragroddens kanske största förtjänst; täckandet av stora vattenytor. Att man därtill håller sig varm och pigg under fiskepasset gör inte saken sämre! Detär en väsentlig skillnad mellan attrooch att sitta still vid båtmotorn i snöglopp och isande nordan en heldag i mars. Och så slipper man ju släpa med motor och Vid hugg har roddaren optimala möjligheter att kroka fisken. Minsta stöt registreras - och kan momentant besvaras med ett rappt, kraftfullt mothugg. SPORTFISKE Mars 1991 49
DRAG RODDEN... FORTS bensintank - liksom att höra motorljud och känna osen från avgaserna. Inte minst viktigt att beakta i dessa miljömedvetna dagar! Det är bara att vässa årorna och ge sig ut! Till sist en brasklapp! Dragroddsentusiasten bör beakta att han inte betraktas som en handredskapsfiskare av lagskrivarna bakom det "fria handredskapsfisket"! Så något besvär ska man inte göra sig innanför 300-metersgränsen i våra stora insjöar eller längs södra ostkusten. Som sagt; metoden som sådan kräverjuanvändning av båt... - vilket inte är tillåtet. I sanning en mycket gåtfull sportfiskebegränsning! M Dragrodd med spöt i handen kan ge hisnande upplevelser. Det anspråkslösa hugget från en romstinn 16,65 kilosgädda på 15 meter lina, förmedlat via fingertopparna, är väl värt att vänta på! Artikelförfattaren med sitt livs krokodil tagen på en blyad Killer i Göta älv i mars 1989, efter en serie av korta men intensiva eftermiddagspass. Så korta att något klädbyteinte hanns med efter avslutat arbete! Därav slipsknuten under termooverallen, om nu någon undrade... 50 Mars 1991 SPORTFISKE
Dragrodd med spöt i handen ger möjligheter till stora variationer i betets gång. I princip följer dock sänket och vobblern ett grundmönster som presenteras i teckningen. I själva årtaget accelereras vobblern framåt - och nedåt p g a hakskedens neddragande förmåga, medan sänket lyfts upp från botten. När sedan årorna stannas upp och förs bakåt sjunker sänket mot botten - medan vobblern stannar upp och sakta börjar stiga uppåt. Denna sakta stigande vobbler kan vara mycket lockande - speciellt vid låg temperatur då gäddan är trög. Det lönar sig därför oft~ att vila på årorna - så att gäddan hinner i kapp vobblern som flyter upp mot högre vattenlager. Hugget blir sällan explosivt. Gäddan tycks följa efter och försiktigt gripa vobblerna bakifrån. Ibland känns det en försiktig stöt i spöt - ofta inget alls... När så årorna förs framåt igen sitter en gädda där med vobblern som en cigarr i käften! Frank Leverin har passande döpt detta till "cigarrhugg"! Tafsen mellan vobbler och lekande har samma diameter som huvudlinan - och en längd mellan 1-2 meter beroende på vobblertyp och roddhastighet. Bräcktafsen på ca 25-50 cm, ska vara tunnare än huvudlinan. Som alternativ till bombsänken, kan på steniga sänkesförbrukande bottnar användas speciella långa ståltrådsförlängda sänken. f- Ett urval vobbler av flytande, grundgående typ som passar för den speciella dragroddstekniken. Till vänster från ovan; Rebel Minnow 18 cm samt samma vobbler med Abu's namn Killer, Rapala Original Floating 18 cm, Bomber oledade och ledade Long A-modeller; båda 15 cm, och Rapala Jointed 13 cm. Till höger från ovan; \ Swim Whizz största modeller samt Cisco Kid 600-5, en speciellt grundgående variant av den klassi$ka Cisco Kid-vobblern. Därtill visas ett urval bombsänken samt några exempel på långa, ståltrådsförlängda sänken avsedda för fiske i steniga vatten där risken att fastna är stor (se teckning). SPORTFISKE Mars 1991 51