SVERIGE - världens gäddland

Transkript

1 SVERIGE - världens gäddland Gäddan är Sveriges populäraste sportfisk. Och den har många attribut som talar för sig. Den blir stor. Den är stark. Den är snabbväxande. Och framförallt, den är lättillgänglig. Den är hemmafisk för Svensson vare sig han bor i söder, norr, väst eller öst. Och kanske har han tillgång till världens finaste gäddbestånd. I FJ's gäddspeciallåtervi okända och kända gäddfiskare berätta om när, var och hur i sitt fiske. Kort sagt du får en. gäddokumentation du inte kan undvara. Arne Broman med skapligt prov på småvattnens Innehåll. För sent spottade gäddan ut Mörrumsspinnaren. Foto: Ake LIndau 15

2 Bäddil i sldiuilllen Av Arne Braman foto: Jens Ploug Hansen Vi har många gömda och glömda småvatten i det här landet, där gäddfiskare vid rätt tidpunkt och med rätta metoder kan få ett spännande fiske. D D Jag smög utefter ån därhemmavid en tidig julimorgon på jakt efterforsärlan som häckar i de välvda stenbroarna, i kvarnbyggnadernas gluggar och nischer och i de gråstensmurar - halvt förfallna - som står kvar efter gamla nedlagda sågar och skvaltekvarnar. Vid en halvt igenvuxen kvarndamm fick jag se en forsärlehanne med stora harkrankar i näbben. Han satt och vippade med den långa stjärten på en sten. I kikarlinsen blänkte metallringen kring tarsen till en av de gamla och välkända som vi ringmärkt vid ån. Plötsligt stänkte ett regn av elritsor kring' stenen. En mäktig flodvåg plöjde fram genom kvarndammen, ett stjärtplask mitt i stimmet av panikhoppande småfisk, en välvning i vattenytan när den stora fisken där ute gick tillbaka mot mattan av vas's, grenar och annat bråte, som lagt sig som ett tak framför gallret där vattnet silade igenom. En halvtimme efter var jag på plats med lättspinnspöet och en liten Aglia på 0,25 lina. Med öring i blicken. I tredje kastet högg fisken och strax efter kom jag upp på en sten och kunde i det klara vattnet se en gädda plöja fram och tillbaka över kvarndammens grusbotten. I ena mungipan satt spinnaren. Längst ut. Ja, mycket mer att berätta om den gäddan finns inte. Den blev efter. en stund klarad med ett nackgrepp och efter ytterligare en stund lagd'på hushållsvågen hemma i köket: vikt 4,3 kilo. Gäddjakt i sommarkvällen Sedan den dagen går jag några högsommarmorgnar eller -kvällar på gäddjakt längs ån där hemma. På de flesta håll är den bara fyra-fem meter bred och metern djup. Men här och var stillnar det snabbare rinnande vattnet i svarta, hemlighetsfulla höljor under nedhängande alar. Det är i. lugnpartierna mellan småforsarna som gäddorna står, där vattnet djupnar, där hålorna under strandbrinken ger skydd och gömsle. Längre ner på slätten, mot utloppet i havet, rinner ån sakta och stillsamt, vindlande sig fram mellan sädesfält och betesland. I min barndom brukade min far cykla dit upp någon gång var sommar för att gå längs ån med ett långt bambuspö och glindra med en silversked. Vi brukar ha några kilogäddor med oss hem varje gång. Sedan har det gått bortåt fyrtio år och jag tror ingen har kastat en sked eller spinnare i åns svarta vatten förrän häromåret, då ett par kamrater i fiskeklubben åkte dit och provade en sommarmorgon. Resultat: fem gäddor, den största på 7,5! Ett av de många fiskevatten, som aldrig utnyttjas, ett av de glömda och gömda. Ett småvatten som kan ge trevligt semesterfiske efter gädda just under den tid, som man alltför ofta håller som den sämsta tiden för gäddspinn på hela året: högsommaren: Favoritgrejor Min egen favoritutrustning när jag nu går längs min hemmaå en tidig morgon just då trastarna vaknar och grävlingen i ekbacken går hem och lägger sig: ett lätt haspelspö på sex fot, en öppen haspel med 0,30 mm lina och den tunnaste nylonklädda ståltafs jag. kan hitta. I beteslådan småspinnare som Aglia och Droppen, några små, lätta skedar, ett par flytande småwobblers, Lex. Rapala. Gäddspinn i sådana här småvatten är ett precisionsarbete, starkt igenväxta som de brukar bli fram på högsommaren, och kantade som de är av al, videbuskar och andra buskar och träd. Det är sällan fråga om längre kast än fem-sex meter. Desto mer en fråga om att lägga draget på en fläck som inte är mycket större än grytan du sedan lägger gäddan i - om du får den! Det är också lite av indianårens spännande smygjakt över det här fisket: gäddan står grunt och är vaksam. Skräms lätt om man klampar på längs strandkanten. Gäddan uppfattar vibrationer från marken - fortplantade ut i vattnet- mycket bättre än man tror. Även om den inte hör så bra så är sidolinjeorganet ett känsligt instrument..och gäddan ser bra, framför allt rörliga föremål som kommer "uppifrån", t.ex. från den höga strandbrinken där fiskaren himlen. tydligt avtecknar sig mot Försiktighet Jag är ganska övertygad om att många, som strandfiskar ismåvattenåar, bäckar, tjärnar, dammar, småsjöar, skul1e ha mycket bättre resultat om de 'Iade ner fika mycket möda på att undvika att skrämma fisken, som de lägger ner i sina försök att få den på kroken. Som metare hål1er jag mig ju ganska ofta vid småvatten och jag börjar mer och mer få klart för mig hur ofta man skrämmer fisken genom att bullra och klampa, visa sig för den i ljusa kläder eller som en siluett mot himlen. Den fulländade småvattenfiskaren: han som camouflageklädd som en djungelsoldat smyger sig fram längs ån. Som om det satt en fiende bakom var buske! Men man kan ju börja med det enkla och självklara (som så många syndar mot när de fiskar längs bäckar och smååar); göra klart för sig att vattendraget har en morgonsida och en kvällssida. Väljer man fel och går och fiskar med solen snett i ryggen kastar man långa skuggor framför sig - och varnar fisken. Det är.känt att gäddan i större sjöar liksom skärgårdsgäddan lämnar de grunda vikarna när vattnet blir bad varmt och jolmigt och går ut och ställer sig på djupet, där den hittar svalare vatten. Och det är väl detta förhållande som har gett högsommaren vanrykte som en dålig gäddfisketid. Men stämmer det? Jag roade mig med att titta efter i Fiske-Journalen nr 1/74 när 1973 års 18 största gäddor var tagna. Åtta av dem hade tagits under juni-augusti, däribland den svenska rekordgäddan på 22,5. Samtliga har tagits på stora vatten; vidsträckta insjöar, i skärgården eller i ett par fall i större rinnande vattendrag. Storfisk ismåvatten! Men också småvatten kan ha överraskande grov gädda. En av juniorerna var en sommardag nere och fiskade i Bäljane å - ett annat nordvästskånskt vatten i format mindre. Ån är på många håll bara tre-fyra meter bred. I en lite bredare hölja såg Bengt Jönsson en stor gädda - den största han sett - gå efter draget men utan att hugga. Tidigt nästa morgon var han nere vid höljan med ett gäddmete och nästan genast han svepte ut mörten i höljan fick han hugg. Våldsam batalj och ett nytt klubbrekord för gädda: vikt 10,5 kilo.. Både mitt eget hemmavatten och Bäljane å är öringvatten med en stam stationär öring men med ännu större betydelse som reproduktionsområde för 16

3 både havsöring och lax. Det är ren fiskevård att fiska hårt efter gädda i sådana vatten. Förutom att det är trevlig sport och att den gädda man får oftast är av verkligt fin kvalitet. Om gäddmete har Åke Lindau skrivit initierat i Fiske-Journalen 7/81975 och där hittar man många fina tips om hur man tacklar ett småvatten med metspö och levande bete. Som Åke framhåller blir många småvatten-åar, bäckar, dammar, tjärnar, märgelgravar - starkt igenväxta under sommarmånaderna. Det är svårt att spinnfiska i dem. Men alltid hittar man någon glänta mellan näckrosorna eller någon hölja med "rent" vatten där man kan doppa ner sin betesfisk. Långt spö för mete När jag spinnfiskar vill jag ha ett kort, bekvämt spö vid småvattnen - gärna lättspinn. När jag metar vill jag ha ett långt spö,gärna längre än när jag metar gädda i fritt vatten. Med långspöet kan jag vippa ut betet exakt i den hölja där jag tror gädda står. Och jag kan kontrollera betesfisken när den simmar omkring. Några år fiskade jag en del tillsammans med en inbiten gäddmetare i en liten slättå. Han fiskade alltid med långspö och toppknuten lina, 0,50 mm tjock. Han tacklade betesfisken enbart under ryggfenan med dubbelk.rok. Betesfisken doppade han ner utanför vasskanten, i näckrosranden, vid kolvassruggarna. Och han fick gädda - grov gädda som han också klarade hem. Två av de många hundra han tog i slättån vägde över tio kilo. Sommartid gör man ofta det stora misstaget att lita alltför mycket till vegetationsbältena som möjliga ståndplatser för gäddan. Jag fiskade för några år sedan vid en liten skogstjärn tillsammans med en god vän: han spinnfiskade och jag gäddmetade.' Efter någon timme hade han gått två varv runt tjärnen utan resultat. Han hade fiskat av praktiskt taget varje meter strand - utom ett ställe där en brant bergklack löpte rakt ut i tjärnen' och stupade i den med branta klippblock. Han var helt inriktad på vassfiske. Via bergklacken satte jag efter en del provkast in stopparen på fyra meter och svepte ut betetsmörten. Nästan genast mörten rann ner mot botten kom det första gäddhugget. Den vägde 5,4.' Strax efter fick jag en tvåkilosgädda på samma ställei tjärnens djupaste och svalaste håla. Gäddan vill grovt sett ha tre saker för att trivas: gömställe, friskt, svalt och 17

4 syresatt vatten samt tillgång till föda. Där du hittar den treenigheten i ett småvatten har du goda gäddchanser. Under sommarens värmeböljor kan det där med friskt, syresatt vatten vara viktigare än både tillgång till föda och skydd - även om nu också småfisken brukar samlas där vattnet syresätts. Jag gjorde ett radioprogram om gäddmete med Olle Törnblom och vi var ute vid ett par skånska märgelgravar en solig julimorgon. Kamraten skulle spinnfiska, jag skulle meta gädda. Normalt sett var spinn den effektivaste metoden i märgelgraven, där det fanns gott om gädda och grov gä~da. Men den här solstekta dagen klickade det totalt för min vän. Inte ett hugg. Och jag hade inte minsta rörelse i flötet på mitt gäddtackel. Olle började se en smula missbelåten ut - han som släpat med sig ljudtekniker och inspelningsapparater. Den lilla bäcken, nu som en uttorkad rännil med knappast något vatten alls, kunde den ge tillräckligt för att syresätta och friska upp? Jag flyttade över dit och snart dök flötet och Olle Törnblom fick sina autentiska gäddplask till snacket. Kamraten tog det andra färdigtacklade spöet, betade på en liten mört och kastade ut, flötet dök, mera gäddplask i mikrofonen. 18 Gäddans volter över ytan följs av det.dansande flötet. Nöta lönar sig inte Två saker tror jag man skall ha klart för sig när man gäddmetar - och även spinnfiskar - i småvatten. Det lönar sig inte att stå och nöta långa stunder på samma fläck. Metar man gädda förvandlar man i så fall sporten till ståndkroksfiske. Därför tycker jag inte heller att man skall meta med mer än ett spö i taget. Och för det andra: det är inte alltid vasskanter och vegetationsbälten är de bästa ståndplatserna. Många gånger, då jag vandrat någon kilometer med mitt gäddspö längs åkanten av något sydsvenskt småvatten, har flötet dykt där man minst väntat det. Det kan vara i strandbrinken som ytligt betraktat verkar helt steril, men där gäddan hittar en skyddande hölja in under alrötterna. Det kan vara under' 'taket" där vass och annan bråte flutit samman vid någon sjunken buske eller sjunkit träd. Det kan vara inne under brovalven eller vid pålverk som står kvar efter gamla bryggor. Vid kornas vattenställe där småfisken samlas och gäddan gör sina jaktrusher. Med detta säger jag inte att gäddan inte står vid vegetationsbältena - bara att det finns många andra stånd platser eller jaktplatser som man lätt går förbi. Mete med dött agn Åke Lindau skriver i sin gäddmeteartikel om mete med dött bete på kroken, en metod som engelsmännen numera ägnar sig en hel del" åt. Och som ofta ger verkligt grov gädda. Jag har inte haft någon framgång, när jag här hemma provat den metoden. Annars skulle det ju vara idealiskt att lägga en död mört, sarv, abborre eller annan betesfisk på bottnen i en hölja i ett igenväxt och trångt småvatten. Att jag inte haft någon framgång kan bero på att jag inte haft tillräckligt tålamod. Jag vet ju att Fred J. Taylor och hans bröder - som införde eller återinförde metoden i England för år sedan verkligen har tålamodet att vänta i timmar! Men jag har också en annan teori: gäddorna i våra vatten är inte lika vana att hitta döda vitfiskar på bottnen som gäddorna i England! Där metas vitfisk intensivt och alltid några döda mörtar eller sarvar sjunker till botten när metarna tömmer sina keepnets. Jag tror helt enkelt att gäddorna lär sig att avpatrullera sådana områden just för att plocka upp döda fiskar från bottnen. Nå, mer än en teori är det inte. Det skulle vara roligt att få veta om svenska metare haft framgång med deadbait när de metat gädda!

5 Fiska Inte bara gädda utanför vasskantema. Här lurade en krokodil I skuggan aven hög strandbrink. Och den som har ett småvatten med gädda in på knutarna - en liten å, en märgelgrav, en damm eller tjärn - kan ju göra ett försök att någorlunda regelbundet mäska en lämplig metplats med död vitfisk i storlek IG-20 cm. Eller större! Det kan ge storgädda! När jag ibland tvingas meta med död betesfisk - nätsumpen kan vara alltför långt borta när man gått någon kilometer längs strandkanten - försöker jag hålla betetsfisken i rörelse genom att då och då lyfte upp den. Den här metoden som engelsmännen kallas "sink-and-draw" är inte så helt olik det gamla hederliga slantfisket. När betet singlar mot bottnen lockar det gäddan. Vi klagar ju ibland över att vi börjar bli alltför många fiskare och att fiskevattnen inte räcker till för oss. Nu i semestertider bör det i så fall vara trångare än vanligt vid strandkanten. Jag tror inte riktigt på det där. Vi har många gömda och glömda småvatten i det här landet, där gäddfiskaren, som är ute vid rätt tid och med rätta metoder, kan få ett både roligt och spännande fiske. Kanske till och med sin storgädda på kroken! 19