Nötklasen och den gröna riddaren

q Nötklasen och den gröna riddaren r

Sagan är satt med typsnittet Miramar kapitäler, tecknat av Franko Luin. Häftet ingår i en serie sagor som typograferats med typsnitt från samma typsnittstecknare. De kan hämtas på www.omnibus.se/svenskasagor. 2002 Omnibus Typogra 2 OMNIBUS TYPOGRAFI BOX 135 135 23 TYRESÖ TEL. 08 742 83 36 franko@omnibus.se www.omnibus.se

Det var en gång en konung uti ett land, och det var länge, länge sedan. Han hade en from och god drottning. Men hon dog och lämnade honom såsom änkling med en liten skön dotter. Konungen sörjde mycket en lång tid, men tog sedan en annan gemål. Hon var ond som den andra var god och hade en dotter, lika gammal som konungens egen dotter. Men när de tvenne barnen växte upp, märkte drottningen snart med mycken avund, att hennes styvdotter var skönare och hade allas kärlek, men hennes egen dotter gjorde sig genom sitt elaka lynne av alla hatad. Från den tiden begynte styvmodern och hennes dotter att förfölja och misshandla den olyckliga moderlösa. Konungen märkte väl detta. Men då han visade deltagande för sitt barn, såg han snart, att de blevo henne än hätskare. En gång skulle han resa till en stor marknad, där dyrbara saker voro att finna. Drottningen och hennes dotter begärde då dyrbara marknadsgåvor av juveler, guld och ädla smycken. Därefter vände sig konungen till sin dotter, som alltid var sämre klädd och förtryckt. 3

Begär du ingenting i marknadsgåva? Säg vad din fader skall giva dig! Hon svarade då, emedan hon för styvmodern ingenting vågade begära : Köp mig litet nötter! De kunna ej kosta mycket. De skola fägna mig i min enslighet. Ty hon lämnades alltid ensam, när hennes mor och syster voro borta på lustbarheter. Du skall få det, sade fadren och for sorgsen ifrån sitt hem. Han for till marknaden och köpte med stor kostnad allt, vad drottningen och hans styvdotter hade begärt. Men nötter funnos icke, ehuru mycket han överallt frågade därefter. Men som han kom ett stycke på hemvägen, kom en gammal gumma, underlig till utseendet, och hade en liten korg på armen, stannade vid konungens vagn och sade : Konungen vill köpa nötter. Jag har här i min korg en nötklase. Men akta den väl, så att den kommer oskadad i den sköna prinsessans händer. Jag har ock andra nötter i min korg. Dem kan hon äta upp. Men förvara nötklasen! Konungen köpte både nötterna och nötklasen samt med korgen och förde dem hem. När han hade utdelat de dyrbara marknadsgåvorna, frågade han efter sin stackars dotter. Men drottningen ursäktade sig, att hon icke nu kunde visa henne. Men nötterna skulle hon giva henne. Konungen lämnade då korgen ifrån sig, emedan han hade många göromål, som hindrade honom att fråga efter henne den dagen. 4

Drottningen hade då satt den hatade styvdottern i ett rum högt uppe uti ett fängelsetorn, där hon ofta spisades med den sämsta mat och var klädd i usla och dåliga kläder. Detta hade hon gjort därföre, att så länge styvdottern var hemma, drog hon allas blickar, ehuru hon var klädd i ringare kläder än hovets tjänstetärnor. Även hade hon en liten dotter med konungen, som mycket älskade sin förskjutna syster och alltid manade gott för henne. Därföre ville hon skilja dem åt på detta sättet. Den unga prinsessan bad då sin moder att få bära korgen med nötterna till sin syster i fängelsetornet. Hon fick lov därtill, och en tjänare följde henne, som skulle öppna och, när hon gick därifrån, åter skulle stänga tornets järndörrar. Den stackars prinsessan blev mycket glad och omfamnade sin syster, som icke längre fick dröja kvar i tornet, men sade, innan hon gick, såsom hennes fader sade henne, att hon borde gömma nötklasen. När den fångna prinsesssan åter blev ensam, tog hon varsamt upp nötklasen och satte den uti en springa i sin kammare och åt sedan upp de övriga nötterna, som voro i korgen. Men uti hennes rum var en stor spis efter den tidens bruk med öppningen utåt på muren. En dag hörde hon med förundran, att nötklasen talade och bad henne öppna spjället. Hon gjorde så, men huru förskräckt blev hon icke, då in igenom spisen en ung grönklädd riddare kom in. Hon ville fly undan, men han såg så god och vänlig ut och hälsade henne så vördsamt samt bad henne icke bliva förskräckt. Snart fat- 5

tade hon förtroende för honom och klagade för honom sin sorg. Det är mig sagt, sade han, att efter en tids lidande skola vi båda bliva lyckliga. Därefter gav han henne en bok och sade : Var gång du vill återse mig, så öppna denna bok, så kommer jag genast. Därefter sade han farväl och försvann, likasom han hade kommit. Så ofta prinsessan var ledsen, och det blev ofta det, så öppnade hon boken och önskade gröna riddaren till sig och genast kom han såsom första gången. Oskyldigt och förtroligt språkade de så bort mången timma, och mer och mer tillväxte deras inbördes aktning och kärlek. Men länge fick han icke var gång dröja. Tid efter annan besökte henne styvmodern och än oftare styvsystern, som önskade, att hon i denna ensamhet skulle sörja sig till döds. Men huru förvånade blevo de icke, då de numera sällan såg henne gråta, men däremot ofta vara glad och tilltaga i hälsa och fägring. En dag bad styvmodern sin dotter gå upp i tornet och bliva hos sin syster, till dess hon kunde utforska, vad orsaken kunde vara till denna förändring. Med mycken list och falskhet ställde hon sig den gången vänlig och smekande, men kunde dock icke locka fram hemligheten från sin syster. Hon tog då avsked och gick, men gömde sig på ett ställe, där hon kunde höra, vad som tilldrog sig i rummet. Då hörde hon ett buller igenom spisen och hörde snart en välljudande mansröst tala därinne. Detta allt 6

förtäljde hon för sin moder, som sedan närmare utforskade förhållandet. Därefter lät hon uti skorstenen insätta vassa rakknivar, varigenom hon kunde vara försäkrad, att gröna riddaren, då han kom, skulle tillsätta livet. Det dröjde icke länge, att prinsessan öppnade sin bok, och den gröna riddaren kom, men blodig och söndersargad stod han där blek framför henne. Vi äro förrådda, sade han. Jag måste skynda hem och söka bot för mina sår, om den står att finna, ty knivarnes egg var förgiftad. Farväl! Om jag lever, så se vi väl varannan åter en gång, om du bliver mig trogen. Hon lovade det, omfamnade och kysste sin gröna riddare för första gången, och han försvann. Nu gläddes styvmodren och hennes dotter, ty de sågo den olyckliga ständigt blek och i tårar. Men nötklasen tröstade henne och sade: En gång kommer väl din yngsta syster hit. Då skall du taga mig med dig och följa henne till porten och beveka henne att släppa dig ut. Så skedde ock snart. Den yngsta systern bad så länge sin moder, till dess hon fick lov att göra ett besök i fängelsetornet. Hon fick änteligen lov därtill, och när hon en stund hade gråtit med sin syster, lovade hon änteligen att försöka övertala tjänaren, som hade följt henne, att låta systern följa med ut. Och som alla hade medlidande med den olyckliga, lovade han det, allenast han fick säga, att det skett på prinsessans befallning. Utanföre tornet omfamnade de två systrarna varandra, och den olyckliga fördes därefter på okända vägar 7

av nötklasen in uti en djup skog. Där kom hon till den gamla gummans koja, som hade sålt nötterna till hennes fader. Hon utklädde henne såsom en vandrande doktor och gav henne några läkande örter och sade: Nötklasen skall visa dig vägen till den gröna riddarens slott. Därefter satte hon på henne ett löst hår och skägg, så att hon var oigenkännelig. När hon därefter hade vandrat genom ett härligt och vackert land, där alla beklagade sig, att deras unga konung låg sjuk utav sår, dem ingen läkare kunde bota, ändock beryktade sårläkare blevo kallade från alla land, nådde hon sent omsider hans slott. När hon änteligen kom till konungens slott och för honom anmältes, att en främmande läkare var kommen, som sade sig veta botemedel för hans sår, blev hon genast införd i hans kammare. Länge stod hon och förmådde icke tala ett enda ord, när hon i honom igenkände sin gröne riddare. Men hon förrådde sig icke, utan tillredde en helande salva utav de undergörande örter, som hon hade i sin korg. Dag ifrån dag förbättrades konungens hälsa. Slutligen stod konungen frisk och sund såsom förut, och den trägna och ömma vård, den hemlighetsfulle läkaren hade visat honom, sade han sig aldrig kunna nog belöna, vore det än med halva hans rike. Då strök prinsessan av sig skägget och håret och kastade av sig sin rock, och gröne riddaren igenkände henne genast, tog henne i sin famn och lät tillreda sitt bröllop. 8

Men på bröllopsdagen, då prinsessan skulle kläda sig, sade nöt klasen: Bit nu sönder alla mina nötter! Nej, sade prinsessan, aldrig skall en enda bliva krossad. Om du det icke gör, sade nötklasel, skall den gröne riddaren dö i denna dag. Då började prinsessan med oro att bita den ena nöten efter den andra, och när kärnan föll ur den sista, stod en ung skön prins för hennes ögon och tackade henne för sin underliga frälsning, emedan han blivit sålunda i sin ungdom till en nötklase förtrollad. Nu firades bröllopet med glädje och fröjd, men den unga prinsen kom ihåg den goda yngsta prinsessan, som han lärt känna i fångtornet, och följdes de därföre åt till den unga drottningens forna hem. Då var konungen där, hennes fader, av sitt folk för den onda drottningens skull fördriven tillika med hans och hennes elaka dotter. Men den unga prinsessan var av allt folket älskad. Och när nu den unga prinsen begärde och fick henne till gemål, fick han konungadömet. Då återkallade han konungen och gav honom halva riket med sig. Och sen stekte de korv i kåda, och så åto de båda. Och sedan var inte jag med längre. 9

OMNIBUS 02.99.388 a Omnibus 10