Den trogne och den otrogne

Transkript

1 q Den trogne och den otrogne t

2 Sagan är satt med typsnittet Kis Classico, tecknat av Franko Luin. Häftet ingår i en serie sagor som typograferats med typsnitt från samma typsnittstecknare. De kan hämtas på Omnibus Typogra 2 OMNIBUS TYPOGRAFI BOX TYRESÖ TEL franko@omnibus.se

3 På en kungsgård tjänte en gång tvenne unga män på så olika sätt, att då den ene genom ärlighet och trohet kallades Trogen, fick den andre genom list och skälmstycken namnet Otrogen. Trogen var enfaldig nog att sätta tro till Otrogens hala ord och skänka honom sitt förtroende. Några dagar före midsommaren lämnade de sin tjänst och begavo sig ut i världen, försedde med var sin duktiga matsäck. När de vabdrat mot aftonen, blevo de hungrige och satte sig ned att äta. Det är synd att skåra båda matsäckarna på en gång, sade Otrogen. Vi äta först upp din, sedan skola vi smaka på min. Låt så vara, svarade den lättrogne Trogen. Så fortforo de att vandra genom en stor skog och äta ur Trogens matsäck, till dess den efter tre dagar var alldeles tom. På fjärde dagen mot aftonen sade Trogen: Jag är gruvligen hungrig. Vi måste sätta oss och smaka på din matsäck. Nej tack skall du ha! Jag behöver min matsäck själv. Gud vet, när skogen tryter. Men du har ju ätit av min matsäck. Det har jag och det smakte rätt bra. Men då visste jag icke, att skogen var så stor. 3

4 Men jag dör av hunger. Det må du. Men du får icke äta hos mig utan med det villkor, att du tillåter mig utstinga ditt ena öga. Låta utstinga mitt ena öga! Vilken stor skälm du är! Må vara, men med annat villkor får du icke äta hos mig. Det händer icke. Och så lade han sig att sova under ett träd. Men sömnen ville icke komma, ty han plågades gruvligen av hunger. Han låg och funderade: Visst är det svårt att vara enögd, men det är också bra svårt att dö av hunger. Jag får väl lov att låta den skälmen få sin vilja fram. Hör, Otrogen! Jag dör av hunger. Vill du icke ge mig mat? Nej, om du ej tillåter mig sticka ut ögat på dig. Nå, så lät ske då! Och så stack den elake ögat ut på sin kamrat. De åto sig fullmätta och lade sig att sova. Den andra dagen fortsatte de sin vandring. Men skogen tröt dock icke. Mot aftonen sade Trogen: Jag är hungrig. Giv mig mat! Nej, jag har ej mer, än jag behöver själv. Av mig får du ingen mat. Vill du då, att jag dör av hunger? Det må du. Jag måste sörja för mig själv. Men tillåter du mig utstinga även ditt andra öga, så skall jag dela sista betan med dig, leda dig genom skogen och sedan tigga åt både dig och mig. På detta sätt skola vi få födan hela vårt liv igenom och slippa det tråkiga arbetet. 4

5 Efter mycken strid med sig själv tillät Trogen honom utstinga även sitt andra öga. Detta var icke väl gjort, förrän Otrogen springer sin väg och ropar: God natt, Trogen! Sov sött! Mig råkar du aldrig mer. Ser du, ett gott förstånd är icke så galet att ha. Så låg den olycklige där, jämrade sig och grät. Olyckan är skedd, tänkte han. Jag måste försöka att bevara mitt usla liv, så länge jag kan. Ligger jag här, så äta vilddjur upp mig. Han steg upp och trevade sig omkring. Så fann han ett stort och lummigt träd och klev upp däruti. Men bäst han satt där, fick han höra ett springande och brakande i skogen. Det stannade under trädet, där han satt. Nå, god dag, bror björn! God dag, bror varg! God dag, bror räv! Det var roligt, att vi åter efter avtal råkas under denna sköna midsommarnatt, sade björnen. I haven utan tvivel under edra vandringar uppsnappat viktiga nyheter. Nå, säg du, varg! Vad har du erfarit? Jo, att i kungens trädgård växer en alltför besynnerlig appel, som bär silverblanka äpplen på ena sidan och gullgula på den andra. Det visste jag, sade björnen. Men du vet kanhända icke orsaken härtill. Vet då, under applen befinner sig den skatt, som kungen i många år låtit söka, och vars upptäckare han lovat sin dotter till äkta. På den sidan, där de silverblanka äpplena växa, ligger en ofantlig hög av silver och på den andra en lika stor hög av guld. Nå, det var besynnerligt, sade räven. Jag, stackare, har 5

6 icke kunnat uppsnappa något så viktigt, men dock något, som kan bli ganska nyttigt för oss eller våra kamrater. Om någon, som varit olycklig att förlora sin syn, smörjer ögonen med den dagg, som denna natt faller på löven av denna lind, så får han sin syn igen. Nå, även det var roligt att veta, sade björnen. Ni förstår, go vänner, att detta är hemligheter, som för ingen del få utspridas bland de stygga människorna. De ha nog mycket gott ändå. Detta må vara dolt för dem. Räcken mig edra tassar, att I villen tiga! Så skedde, och de skildes åt, lufsandes på var sitt håll genom skogen. Det sista ljudet av deras steg hade icke förr dött bort, än den blinde Trogen började treva sig omkring i trädet, och då fann han, att daggen redan hade fallit. Han väter fingerspetsen därmed och smörjer på sina ögon, och strax öppnades de, och han såg lika bra som före sin olycka. Huru hjärtligen han tackade Gud, är lätt att förstå. Med dagens första stråle klev han ner ur trädet och fann till sin glädje, att det stod vid kanten av en bred väg. På denna började han att vandra, väl gruvligen plågad av hunger, men styrkt av hoppet att vara nära människors boningar. Han bedrog sig också icke. Efter en liten stundfick han se en stor stad med ett präktigt slott framför sig. Han förstod, att detta var kungens residensstad. Han skyndade sina steg, så fort han orkade, kom in i staden och fick snart en korgkärring i sikte. Av henne köpte han hela hennes korg på en gång och började äta som en hungrig varg. Efter återvunna krafter frågade han gumman: Vet du, var kungens trädgårdsmästare bor? 6

7 Det vet jag. Kom med mig! Så vandrade de gata upp och gata ned, till dess de kommo till kungsträdgården. Där visade gumman honom det hus, där trädgårdsmästaren bodde. Han trädde in och bad om tjänst. Trädgårdsmästaren tyckte om den vackre ynglingen och antog honom strax. Troget arbetade han, var from och beskedlig och vann allas tycke och vänskap. Vilken månn tro av alla dessa applar är den, som bär de besynnerliga äpplena? Så gick han och funderade, till dess fram på sommaren frukten började mogna. Då fann han snart, vad han sökte. Grannare frukt hade han aldrig sett, och ofta stod han där gapande av förvåning. En vacker dag sade han till trädgårdsmästaren: Herre, får jag icke grava omkring detta vackra träd och göda det? Det skulle då frodas så mycket mer. Nej, det får du icke. Det kunde lätt taga skada, och då vore jag olycklig. Av alla träden här älskar kungen detta mest. Efter en tid kom kungen spasserandes i trädgården. Trogen träder fram, bugar sig och säger: Ers Majestät har länge låtit söka efter en förborgad skatt från forntiden. Det torde med Guds hjälp lyckas mig att upptäcka den, om jag får grava var jag vill här i trädgården. Det får du, och hittar du skatten, så erhåller du min dotters hand och blir andra mannen i mitt rike. Glad springer han och hämtar en spade och börjar grava under applen. Knappt hade han tagit några spadtag, förrän dukater och riksdalrar rulla omkring honom på alla sidor. Vem blev glad om icke han och kungen, som stod och såg uppå. Denne slöt honom i sin famn och ropade: 7

8 Du är min måg och andra mannen i riket näst mig. Snart var jorden omgrävd och skattkammaren överst full. En riddardräkt blev hämtad, Trogen klädd däri, förd till hovet och presenterad för prinsessan. Båda funno varandra vackra, och snart blev det bröllop, ett hejdundrande bröllop, som varade i sju dagar. På åttonde dagen for Trogen ut att åka i en förgylld vagn med sex vita hästar. Bäst de foro utåt landsvägen, fingo de se en tiggare, trasig, smutsig och eländig, som stannade på vägkanten, räckte fram sin söndriga mössa och bad om en allmosa. Trogen öppnade sin pung och kastade en blank riksdaler däruti. Härvid fästade han ögonen på tiggaren. Nå, vid Gud, vad ser jag? Är det icke Otrogen, min gamle kamrat? Håll kusk! Denne stannade, och Trogen steg ur. Nå, Otrogen, känner du igen mig? Jag vet icke. Herren liknar mycket en av mina gamla kamrater. Men det kan icke vara han. Han, stackare, är väl uppäten av vilddjuren. Jag är just densamme, som du så nedrigt förrådde och övergav. Ser du, Gud har vänt din ondska mig till välfärd och lycka. Men du tycktes icke hava spunnit silke därvid. Nej, tvärtom. Från den dag jag begick detta missdåd har olyckan i tusende olika skepnader förföljt mig, och nu är jag den eländigaste människa på jorden, om herren vill utkräva straffet för min svarta missgärning. Frukta icke för det! Jag är icke långaven. I stället för ont skall jag bevisa dig gott, om du kommer upp till mig i slottet i morgon. 8

9 Så räckte han honom sin hand, hoppade upp i vagnen och for hem. Nå, tänkte Otrogen, vilken grann och präktig herre han har blivit! Prästen hade då icke så orätt, då han försäkrade, att Gud skyddar de fromma och välsignar dem, men straffar i sinom tid de elaka. Följande morgon infann han sig på slottet och blev mycket väl emottagen. Nya kläder syddes åt honom, och han fick rum och föda bland hovbetjäningen. En dag sade trogen till honom: Du undrar väl, huru jag kunnat återfå min syn, som du obarmhärtigt berövade mig, och erhålla all denna lycka, som omger mig på alla sidor. Så hör då mina öden från den stund, du sprang ifrån mig! Efter slutad berättelse tänkte Otrogen: Hå, hå, nu vet jag, huru även jag skall bli lycklig och kanske lyckligare än han. Jag skall uppsöka den där linden, och nästa midsommarnatt sitta i dess topp. Kanhända även jag kan uppsnappa några förborgade hemligheter. Vintren gick långsamt för honom, och huru väl han for, var han dock mulen och dyster. Kamratens lycka skar honom i hjärtat, och han längtade efter midsommaren. Denne kom slutligen, och han begav sig till skogs. Linden fann han snart, ty Trogen hade så noga beskrivit den för honom. Upp klev han och väntade på midnatten. Änteligen hörde han vilddjuren komma, men de kommo häftigt rusandes i vredesmod. Vem av er är förrädaren? ropade björnen. De hemligheter, som vi omtalade sistliden midsommarnatt, äro alla förrådda. Den herrliga applen är kullgrävd, och den förborgade skatten 9

10 är borttagen. Vet du Mickel Räv, jag misstänker dig. Du är av gammalt en stor skälm. Nej, bror björn, härtill är jag alldeles oskyldig. Någon lärer hava lyssnat på oss och förrått vår hemlighet. kanhända han lyssnar på oss även nu. Så började han hoppa omkring och fick snart sikte på Otrogen uppe i trädet. Hade jag icke rätt? Se, där sitter han. Så rusade de alla till, ryckte Otrogen ner och sleto honom i tusende stycken. Så slutade han och sagan på samma gång. 10

11 OMNIBUS a Omnibus 11