q Den fagra val pigan v

Transkript

1 q Den fagra vallpigan v

2 Sagan är satt med typsnittet Jenson Classico, tecknat av Franko Luin. Häftet ingår i en serie sagor som typograferats med typsnitt från samma typsnittstecknare. De kan hämtas på Omnibus Typogra 2 OMNIBUS TYPOGRAFI BOX TYRESÖ TEL franko@omnibus.se

3 Det var en gång en konung, som hade en enda dotter. Hon var vän och blid, så att hon älskades av alla, som sågo henne. Konungens gemål, drottningen, ägde likaledes en enda dotter, men denna var stygg till utseende och elak till sinnesart, så att hon av ingen var väl omtalad. Häröver bar drottningen en stor harm i sitt sinne och unnade konungadottern intet gott. När nu konungen var död, blev drottningen mycket elak emot sin styvdotter och satte henne till allehanda ringa sysslor. Men den stackars ickan klagade aldrig, utan var städse tålig och undergiven. Det hände sig en dag, att drottningen skickade sin styvdotter upp på loftet för att vakta säd. Medan hon nu satt och vaktade, kommo himmelens små fåglar och foro kvittrande omkring sädeshögen, såsom hade de velat begära några korn. Då gjordes det konungadottern ont om de små djuren, och hon kastade till dem säd ur bingen. Hon sade: Stackare mina små fåglar! I ären så hungriga. Här haven I korn, plocken snällt och äten eder mätta! När nu sparvarne hade ätit, ögo de bort, satte sig på taket och lade råd, huru de skulle löna jungfrun för hennes goda hjärta. Då mälte den ena fågeln: Jag giver henne, att varje gång hon trådar på marken, skall där växa röda rosor. 3

4 Den andre sade: Jag giver, att hon skall bli fagrare och fagrare för varje dag hon lever. Och jag, tillade den tredje, vill giva henne, att var gång hon ler, skall en röd guldring komma ur hennes mun. Så talat ögo de sin kos, men allt gick i fullbordan, såsom fåglarne hade sagt, och ifrån den dagen var konungadottern ännu älskligare än tillförene, så att vänare viv icke stod att nna, sökte man ock i sju konungariken. När drottningen förnam allt detta, blev hon ännu mera avundsam än tillförene och överlade med sig själv, huru hennes dotter skulle bliva lika fager som sin syster. I sådan avsikt sände hon prinsessan att likaledes vakta säd uppe i loftet. Flickan gick, ehuru hon bar stor harm, att man givit henne så ringa göromål. När hon nu vaktade som bäst, kommo himmelens fåglar och foro kvittrande omkring sädeshögen, såsom hade de velat begära några korn. Då rann sinnet till hos den elaka jungfrun. Hon fattade sopkvasten, jagade bort de små fåglarne och sade med vredesmod: Vad viljen I här, I stygga fåglar? Icke kunna I tänka, att en förnäm jungfru såsom jag skulle smutsa sina händer att giva eder mat? Fåglarne ögo nu sin kos, satte sig på taket och lade råd, huru de skulle löna den elaka prinsessan för hennes hårda ord. Då sade den ena: Jag giver henne, att varje gång hon trådar på marken, skall där växa tistel och törne. Den andra sade: 4

5 Jag giver, att hon skall bliva ledare och ledare för varje dag hon lever. Och jag, tillade den tredje, vill giva henne, att varje gång hon skrattar skola tåssor och grodor hoppa ur hennes mun. Så ordat ögo de sin kos, men allt gick i fullbordan, såsom sparvarne hade sagt, och ifrån den dagen blev drottningens dotter ännu mycket ledare till åsyn och styggare till sinnesart, än hon tillförene hade varit. Styvmodern och hennes elaka dotter kunde nu icke längre lida att se den fagra konungadottern för sina ögon, utan satte henne att valla fä i skogen. Den stackars jungfrun ck så vanka omkring i marken, såsom andra vallpigor, och det tycktes henne ofta, att hon led stor nöd och oförrätt. Men den elaka prinsessan stannade hos sin mor på kungsgården och gladdes i sitt falska hjärta, att ingen ck se den väna konungadottern eller förnimma om hennes skönhet. Det hände sig en dag, att den fagra vallpigan satt i skogen och stickade på en vante, medan hennes fä gick i bet. Då kommo några ungersvenner farande förbi. När de ngo se den väna mön, där hon satt och sömmade så trägen, blevo de mycket betagna av hennes fägring, gingo fram, hälsade höviskt och sporde: Vi sitter sköna jungfrun här och stickar så iteligen? Konungadottern kvad: Napp, napp i vant, jag tänker få kungens son av Danemark. Vid detta tal blevo svennerna förundrade och bådo mön följa med till kungsgården. Men jungfrun ville icke lyssna till deras tal, utan gav dem röda gullringar, att de skulle lämna henne i frid. Svennerna drogo därefter sina färde och kommo 5

6 hem. Men de kunde icke tröttna att förtälja om den fagra vallpigan, som mött dem i skogen, och så blev mycket talat över hela kungsgården om hennes vänlek och rikedom. När allt detta kom för den unga konungasonen, ck han en häftig åtrå att se den fagra jungfrun och förnimma, om allt var sanning, såsom svennerna hade förtäljt. Han drog nu på jakt med sina hökar och hundar och kom långt bort i skogen till stället, varest konungadottern satt och stickade på sin vante. Prinsen gick fram, hälsade höviskt och sporde: Vi sitten I sköna jungfru och sömmen så iteligen? Mön kvad: Napp, napp i vant, jag tänker få kungens son av Danemark. När konungasonen hörde detta, blev han underlig till mods och frågade, om icke vallpigan ville följa honom hem till hans gård. Då log prinsessan. I detsamma föll en röd guldring ut ur hennes mun, och vid hon reste sig för att gå, se då runno röda rosor upp i hennes fotspår. Nu vändes konungasonens hug till henne, så att han bekände, vem han var, och sporde, om icke den unga mön ville bliva hans drottning. Prinsessan jakade härtill och lät honom tillika förstå, att hon icke var ringare än han till ätt och härkomst. Därefter drogo de samman till kungsgården, och konungadottern blev prinsens gemål. Men alla unnade henne gott, och konungasonen höll henne kär framför allt annat i världen. Vid dessa tidningar blev den elaka styvmodern ännu mera avundsam i sitt hjärta och tänkte icke så mycket på någonting, som huru hon skulle kunna vålla sin styvdotters ofärd och göra sin egen dotter till drottning i hennes ställe. Då hände sig, att där blev ett stort krig, så att konungaso- 6

7 nen måste fara bort, men drottningen var havande och skulle falla i barnsäng. Nu passade styvmodern tillfälle, drog hän till kungsgården och visade sig mycket vänlig emot alla. Men när den unga drottningen blev sjuk och ingen var hos henne, for styvmodern med svek, lade sin egen dotter i hennes ställe och förbytte den rätta drottningen till en liten and, som låg och sam i älven utanför kungsgården. Någon tid därefter var örliget till ända, och den unga konungen drog hem, full av längtan att återse sin fagra brud. När han nu kom i sovstugan och fann den leda styvsystern på bädden, blev han mycket sorgsen och sporde, vi hans gemål blivit så förändrad till utseende. Den svekfulla styvmodern var genast redo och svarade: Det kommer sig av hennes sjukdom och går väl över. Konungen sporde ytterligare: Fordom runno gullringar fram varje gång min drottning log, nu rinna tåssor och grodor. Fordom växte röda rosor i hennes spår, nu växa tistel och törne. Vad månde vara orsak till allt detta? Men den elaka drottningen lade snällt sina ord och svarade: Sådan hon är, bliver hon och icke annorlunda intill dess, att konungen kan taga blod av en liten and, som simmar omkring i älven. Konungen sporde: Huru skall jag kunna få blod av den anden? Styvmodern sade: Jo, det skall tagas emellan ny och nedan. Konungen gav nu befallning, att man skulle fånga den lilla 7

8 anden. Men fågeln undkom alla snaror, huru de ock månde läggas. Om torsdagsnatten medan alla lågo i sin sömn, märkte väktarena, huru en vit hamn, som i allo liknade drottningen, steg upp ur älven och gick in i köket. Prinsessan hade ägt en liten hund, som hon mycket älskade. Han kallades Nappe. När hon nu kom in i stegerhuset, kvad hon: Nappe lille, min hund, har du någon mat att ge mig ikväll? Nej men, har jag inte så, min fru, svarade hunden. Konungadottern kvad: Trollpackan sover väl hos min lille unge prins, på högan loft? Ja men, gör hon så, min fru, sade hunden. Konungadottern sade åter: Nu kommer jag här ännu två torsdagskvällar och sedan aldrig mer. Därefter suckade hon tungt, gick ned till älven och förbyttes i en liten and såsom tillförene. Nästa torsdagsnatt avlopp allt på samma sätt. Sedan folket gått till vila, märkte väktarena en vit skepnad, som steg upp ur älven och gick in i köket. Såsom nu alla höllo den unga drottningen kär, undrade de mycket häröver och gingo hemligen att lyssna, vad hon skulle säga och göra. Men när konungadottern kommit in i stegerhuset, kvad hon: Nappe lille, min hund, har du någon mat att ge mig ikväll? Nej men, har jag inte så, min fru, svarade hunden. Konungadottern sporde åter: Trollpackan sover väl hos min lille unge prins, 8

9 på högan loft? Ja men, gör hon så, min fru, sade hunden. Konungadottern fortfor: Nu kommer jag här ännu en torsdagskväll och sedan aldrig mer. Därefter begynte hon bitterligen gråta och återvände till älven, varest hon förbyttes i en liten and, som lekte uti vattnet. Men när männen förnummo allt detta, kom det dem underligt före, så att de gingo lönnligen till sin herre och förtäljde honom, vad de hade hört och sett. Då föll konungen i djupa tankar och tillsade väktarena att sända honom bud, när skepnaden skulle visa sig för tredje gången. Tredje torsdagsnatten, sedan alla gått till vila, steg konungadottern åter upp ur vattnet och gick fram till kungsgården. När hon kommit in i stegerhuset, såsom hennes sed var, talade hon till sin hund och kvad: Nappe lille, min hund, har du någon mat att ge mig ikväll? Nej men, har jag inte så, min fru, svarade hunden. Konungadottern sporde åter: Trollpackan sover väl hos min lille unge prins, på högan loft? Ja men, gör hon så, min fru, svarade hunden. Då suckade drottningen tungt och sade: Nu kommer jag här aldrig mer. Därefter begynte hon bitterligen gråta och gick ut för att vända tillbaka ned i älven. Men konungen hade stått bakom dörren och lyssnat till deras samtal. Vid nu skepnaden skulle gå sina färde, tåg han sin silvbodda kniv och sårade hennes vänstra lill nger, så att där kom fram tre droppar blod. Då 9

10 hävdes förtrollningen, drottningen vaknade såsom ur en svår dröm och sade: Hå, hå, stod du där? Därefter föll hon med glädje sin man om halsen, och han bar henne upp på högan loft till hennes jungfrustuga. Den unga konungadottern förtäljde nu sin gemål allt, vad henne hade vederfarits, ock de gladde sig av hjärtat att åter få äga varandra. Konungen gick så in till styvmodern, där hon satt vid sin dotters säng, men den falska drottningen hade barnet på sin arm och låtsade vara mycket svag efter sin sjukdom. När nu konungen kom in, hälsade han den gamla trollkvinnan och sporde: Om någon ville förgöra min sjuka drottning och kasta henne i älven säg mig, vad vore han väl värd för lön. Den elaka styvmodern tänkte icke, att hennes svek var förrått, utan svarade genast: Jo, den vore väl värd att läggas i en spiktunna och rullas utföre berget. Då blev konungen vred, steg upp och sade: Så har du nu dömt din egen dom, och det skall gå dig, såsom du själv har sagt. Trollpackan blev så lagd i en spiktunna och rullad utför berget, och hennes dotter, den falska drottningen, ck göra samma färd. Men konungen tog sin rätta drottning och levde med henne i frid och lycka. Sedan var jag inte med längre. 10

11 OMNIBUS a Omnibus 11