q Trogen och Otrogen t

Transkript

1 q Trogen och Otrogen t

2 Sagan är satt med typsnittet Vega antikva kursiv, tecknat av Franko Luin. Häftet ingår i en serie sagor som typograferats med typsnitt från samma typsnittstecknare. De kan hämtas på Omnibus Typogra 2 OMNIBUS TYPOGRAFI BOX TYRESÖ TEL franko@omnibus.se

3 D et var en gång ett fattigt torparefolk, som levde länge utan barn. Änteligen blev hustrun havande och födde en gosse, varvid de bägge innerligen gladdes, och uppkallade honom Trogen. Och vid att han vattenöstes, kom en huldra in i stugan och satte sig vid barnets vagga och sade mycket gott om honom. Även, tillade hon, giver jag, att när han fyllt femton vintrar, skall han få en häst ifrån mig med många härliga egenskaper, och som kan tala. Med dessa ord vände sig huldran ifrån dem och gick sina färde. Gossen växte upp och blev stor och stark. Och när som hans femtonde år var gånget, kom en främmande gubbe vandrandes till stugan och knackade på och anmälte, att den hästen, som han hade med sig, var ifrån hans drottning och skulle hädanefter tillhöra Trogen, som hon hade lovat. Därefter drog gubben ifrån dem, men den sköna hästen beundrade de alla, och blev dag efter dag Trogen allt mera kär. Nu, likväl, ledsnades han vid hemmet. Ut vill jag och försöka min lycka i världen, sade han, och föräldrarne ville ingenting häremot invända, ty hemma var det icke mycket att bjuda på. Då tog han sin kära häst ifrån stallet, svängde sig däruppå och begav sig hurtigt in i skogen. Vägen 3

4 fram red han och hade redan tillryggalagt ett långt stycke, då han ck se tvenne lejon i strid med en tiger och i fara att övermannas därav. Skynda dig med bågen, sade hästen då, skjut ihjäl tigern, och frälsa de tvenne lejon! Jag skall så göra, svarade gossen, satte pilen på strängen, och i ett ögonblick låg tigern utsträckt död på marken. Men de tvenne lejon kommo närmare, milt och tacksamt betraktande sin befriare, och sedan ilade tillbaka igen till sin kula. Ännu en stund fortfor Trogen att rida emellan de tjocka träden, tills plötsligen han såg tvenne vita duvor, vilka ögo förskräckta ifrån en hök, men hållo på att upphinnas därav. Skynda dig med bågen, sade hästen, skjut ihjäl höken och frälsa de tvenne duvorne! Jag skall så göra, svarade gossen, satte pilen på strängen, och i ett ögonblick låg höken utsträckt död på marken. Men de tvenne duvorne ugo närmare, axade milt och tacksamt omkring sin befriare och sedan ilade tillbaka igen till deras lilla bo. Återigen fortfor gossen sina vandringar igenom skogen, och hade kommit långt långt bort ifrån sin faders gård. Men hästen var icke så lätt uttröttad och sprang med honom framåt, tills de hade hunnit, där en stor sjö låg vid vägen. Och där ck han se, hur en skmås reste sig ifrån vattnet och höll en gädda i sina klor. Skynda dig med bågen, sade hästen då åter, skjut ihjäl skmåsen och frälsa gäddans liv! Jag skall så göra, svarade gossen satte pilen på strängen, och i ett ögonblick låg skmåsen axande dödskjuten på vattnet. Men den räddade gäddan sam närmare, tittade tacksamt 4

5 på sin befriare, och sedan dykade ned igen till sina likar uti sjön. Nu red Trogen alltjämt framåt, och innan kvällningen hade han hunnit till ett stort slott. Genast anmälte han sig till kungen där och begärde att antagas i sin tjänst. Vad för tjänst vill du ha? frågade konungen, rätt nöjd med den raska ryttaren. Stalldräng ville jag gärna vara, svarade Trogen, men stallrum och foder för min häst vill jag framför allt betinga mig. Det skall du få, svarade kungen, och gossen blev antagen såsom stalldräng och tjänte där länge och väl, så att han blev omtyckt hela slottet igenom, och i synnerhet prisades utav konungen själv. Men ibland de andra tjänarena var en, som hette Otrogen, och denna blev Trogens avundsman och sökte visa honom allt ont. Ty, tänkte han, därigenom blir jag honom kvitt och slipper få se honom stiga i min herres gunst. Nu så hade hänt, att konungen var mycket svårmodig, därföre att han mistat sin drottning, den ett troll rövat bort ifrån slottet. Drottningen, likväl, hade kommit ogärna uti konungens händer och icke kunde älska honom. Men konungen längtade efter henne tillbaka och talte ofta därom till Otrogen sin tjänare. Då sade Otrogen en dag: Min herre behöver ej sörja häröver, ty Trogen har yvats för mig, att han kan rädda den sköna drottningen ifrån trollets makt. Har han det? svarade kungen. Då skall han också hålla. Genast befallte han, att Trogen skulle stå framför honom, och hotade honom med döden, om icke han skyndsamt vågade 5

6 sig till berget och tillbakaskaffade hans bortrövade gemål. Lyckades han däremot, skulle han belönas med stora ärebevisningar. Förgäves nekade Trogen till Otrogens påståenden. Konungen var envis, och gossen drog sig tillbaka, övertygad om, att han icke hade länge att leva. Då gick han in i stallet för att taga avsked av sin vackra häst och stod där bredvid honom och grät. Vad är det nu, som grämer dig så illa? frågade hästen. Då berättade gossen för honom allt, som hade hänt, och sade, att han nu såg honom säkert för sista gången. Är det intet farligare än så, svarade hästen, då kan saken nog hjälpas. På vinden på slottet ligger en gammal ol. Tag den att spela på, när du kommer där drottningen sitter! Och smid dig dessutom en rustning av ståltråd med knivar överallt isatte, så att, när du ser trollet gapa, du må krypa ner i strupen på honom och dräpa honom. Men orädd måste du vara, och lita på mig att visa dig vägen! Skaffa dig fartyg ifrån konungen, och sätt utav ju förr desto hellre! Dessa ord gav nytt mod åt gossen. Han vände sig till konungen och ck ett fartyg, smidde sig i hemlighet en ståltrådsrustning, skaffade sig den gamla olen ifrån vinden på slottet och begav sig utan dröjsmål på färden till trollets berg. Snart ck han det i sikte, lät fartyget stanna vid bergets fot, steg till häst och skyndade till där trollet hade sin boning. Men som han kom närmare, ck han se trollet, som hade krupit ur sitt slott och låg utsträckt vid ingången till hålan och sov och snarkade så starkt, att hela berget darrade. Men munnen var vittöppen, och så stor var gapet, att gossen kunde lätteligen krypa därnere. Detta gjorde han även, ty han räd- 6

7 des icke, och kom så ned uti trollets mage, där han så väsnades och hoppade, att inom kort var trollet död. Då kröp Trogen opp igen, lade ifrån sig sin blodig tröja, och gick in i trollets slott. Där uti den stora guldsalen såg han den bortrövade drottningen sittandes fängslad med sju starka guldkedjor. De tunga kedjorna kunde han icke lösa, men då tog han fram sin ol, spelte därpå och gjorde en så ljuvelig musik, att själva guldkedjorna rördes därav, och en efter den andra föllo de alla ifrån drottningen, och hon stod upp fullkomligen fri. Då såg hon så glad och tacksam på den tappre pojken och fattade kärlek för honom, ty han var skön och hövisk, och nekade intet att följa med honom tillbaka till konungens slott. Där blev en stor glädje vid drottningens återkomst, och Trogen ck ifrån konungen den lovade belöningen. Men drottningen var nu ännu mera sin man emot än förut. Aldrig ville hon tala honom till, log aldrig och stängde sig in otröstelig i sina egna rum. Häröver blev konungen ytterst misslynt och frågade drottningen en dag om orsaken för sin sorg. Jo, svarade hon, aldrig blir jag tillfreds, om icke jag får den vackra guldsalen, som jag hade uti berget hos trollet, ty en sådan sal får man annars aldrig. Bra svårt blir det att skaffa dig sådant, svarade konungen, och icke kan jag lova, att någon skulle lyckas däruti. Härefter gick konungen ifrån sin drottning och visste intet råd i denna sak. Men då han klagade häröver för Otrogen sin tjänare, svarade denna: Så vanskelig är icke saken ändå, ty Trogen har skrutit, att han vet nog att ytta trollets guldsal hit till kungsgården. Genast blev Trogen inkallad och belfalltes utav konungen att, 7

8 så framt livet vore honom kärt, uppfylla sitt löfte och ytta guldsalen ifrån trollets berg. Förgäves nekade Trogen åter till Otrogens påstående. Gå måste han, och guldsalen måste vara med. Då gick han tröstlös till sin vackra häst, gret för honom och ville ta avsked ifrån honom för evigt. Vad är det, som står på? frågade hästen. Jo, svarade Trogen, Otrogen har återigen ljugit för mig, och får jag inte hit guldsalen åt drottningen, har jag förverkat mitt liv. Är icke saken värre? återtog hästen. Skaffa dig ett stort skepp, tag din ol och spela upp guldsalen, spänn före trollets hästar, och nog går det för sig att få hit den glimrande salen. Då blev Trogen något tröstad, gjorde som hästen hade sagt, och kom lyckligen fram till det stora berget. Men som han stod där och spelte på sin ol, lydde guldsalen och drogs utav det klingande spelet och lyfte sig småningom, tills den stod uppe på berget, ty den var byggd utav bara guld som ett hus för sig, och hade många hjul inunder. Men då tog pojken trollets hästar, spände dem före, och på detta vis yttade salen ombord på det stora skeppet. Snart var han på andra sidan sjön och kom lyckligen fram därmed, och guldsalen yttades oskadd in i slottet, drottningen till innerlig förnöjelse. Men ändock ledsnades hon som förut, talte aldrig med konungen sin man, och aldrig såg man henne le. Då blev konungen ännu mera misslynt och frågade henne åter om orsaken till hennes sorg. Aldrig blir jag glad, svarade hon, om icke jag får de tvenne 8

9 fålarne, som jag hade fordom, när jag var hos trollet, ty sådana hästar ser man annars aldrig. Svårt blir det att skaffa vad du begär, invände konungen, ty de äro ju vilda hästar och ha längesedan lupit långt långt bort i den vilda skogen. Då gick han bedrövad ifrån henne och visste inte vad han skulle göra. Men så sade Otrogen: Icke behöver min herre sörja häröver, ty Trogen har skrutit, att han kunde nog skaffa hit trollets tvenne f ålar. Har han det, sade konungen, nog skall han hålla, och straxt blev Trogen efterskickad och hotades med döden, om icke han tog reda på de tvenne fålarne, men skulle däremot belönas, i fall han lyckades. Nu insåg Trogen, att han alls icke kunde fånga de vilda hästarne, och vände sig åter till hästen för att ännu en gång taga avsked utav huldrans gåva. Varföre skulle du gråta över så litet? sade hästen. Skynda dig till skogen, spela på din ol, och det blir nog bra. Trogen gjorde så, och efter en stund kommo springande emot honom de tvenne ulvarne, vilka han räddat, lyssnade på hans ol och sedan frågade, om han stod i någon nöd. Visst gör jag det, svarade Trogen och underrättade dem om vad han behövde. Men då sprang de genast in i skogen, den ena på ett håll och den andra på ett annat och återvände snart med de tvenne fålarne framför dem. Då spelte Trogen på sin ol, och fålarne följde efter honom, som han gick, så att han snart kom lyckligen till kungsgården och överlämnade trollets hästar uti drottningens hand. Konungen väntade nu, att hans gemål skulle bliva glad och 9

10 vänlig till sinnes. Men hon förblev som förut, talte aldrig med honom och endast då syntes mindre sorgsen, då hon talade någon gång med den orädde pojken. Då gick konungen till henne, ännu en gång och begärde veta, vad som nu kunde fattas henne, att hon var så oförnöjd. Jo, svarade hon, trollets fålar har jag fått, och nog sitter jag uti den skinande guldsalen, men alla de vackra skåp däruti, uppfyllda med mina dyrbarheter, kan jag icke öppna, ty jag äger icke nycklarne därtill. Får jag icke dem tillbaka, huru kan jag förbliva nöjd? Var nns väl dessa nycklar då? frågade konungen. I sjön bredvid trollets berg, återtog drottningen, ty dit kastade jag dem, när Trogen förde mig hit. En vanskelig sak är denna, som du begär, svarade konungen, och icke kan jag lova, att du någonsin återser dem mera. Likväl ville han gärna försöka och talte härom till Otrogen, sin tjänare. Detta är ju lätt att verkställa, svarade denna, ty Trogen har skrutit för mig, att han kunde nog få drottningens nycklar, ifall han ville det. Jaså, sade konungen, då vill jag tvinga honom att hålla också. Och straxt befalltes Trogen med dödsstraff att genast skaffa drottningens nycklar ifrån sjön vid trollets berg. Denna gången likväl var pojken icke så modfälld, ty han tyckte: Nog får jag hjälp ifrån min kloka häst. Detta ck han även, ty hästen rådde honom att fara dit, spela på sin ol och se, vad som kunde hända. När nu pojken hade spelat en stund, stack gäddan, som han räddat, 10

11 sitt huvud ur vattnet, igenkände Trogen och frågade, om hon kunde vara honom till någon nytta. Javisst, svarade han, och berättade, vad som fattades för honom. Och genast dykade gäddan under vattnet igen och återkom snart med guldnycklarne i sin mun och lämnade dem åt sin befriare. Nu var han snart tillbaka därmed, och drottningen kunde öppna efter belhag alla de stora skåp i den vackra guldsalen. Likväl förblev konungens gemål lika sorgsen som förut, och då konungen klagade häröver för Otrogen, sade denne: Visst är det för att hon älskar Trogen. Mitt råd vore därföre, att min herre lät hugga huvudet utav honom. Sedan blev hon nog bra. Detta tal behagade konungen väl, och han beslöt att snart låta det verkställas. Men då sade hästen en dag till Trogen: Konungen ämnar snart låta hugga huvudet av dig. Skynda därföre till skogen, spela på din ol, och begär utav de tvenne duvorne, att de skaffa dig i en aska utav det vatten utav livet. Sedan vänd dig till drottningen och be henne sätta ditt huvud på igen och stänka dig med vattnet, så snart du blivit avrättad. Detta gjorde Trogen. Samma dag begav han sig till skogen med sin ol och en aska, spelte på sin ol, så att de tvenne duvorne snart axade omkring honom, och ck inom kort ifrån dem askan full med livets vatten. Härmed återvände han och gav askan till drottningen, att hon måtte drypa på honom, så snart han blev avrättad. Detta skedde även, och straxt steg Trogen upp igen, levande som förut, men oändeligen fagrare. Detta förundrade konungen, och han bad drottningen hugga utav honom sitt huvud och drypa droppar på. Straxt grep hon 11

12 åter svärdet, och inom ett ögonblick rullade kungens huvud på marken. Men inga droppar dröp hon på, och konungens lik måste snart borttagas och begravas. Nu blev drottningen och Trogen gifta med stor ståt och glädje, men Otrogen förvistes riket och drog sig med skam därifrån. Hästen levde i fred uti ett präktigt stall, och den underbara olen och guldsalen och de andra jättens dyrbarheter behöllo konungen och drottningen och levde i fred och lycka dag efter dag. 12

13 OMNIBUS a Omnibus 13