Ärligt gods. varar länge och ökar sig, orättfärdigt försmälter som snö i töväder

Transkript

1 q Ärligt gods varar länge och ökar sig, orättfärdigt försmälter som snö ä i töväder

2 Sagan är satt med typsnittet Odense, tecknat av Franko Luin. Häftet ingår i en serie sagor som typograferats med typsnitt från samma typsnittstecknare. De kan hämtas på Omnibus Typogra 2 OMNIBUS TYPOGRAFI BOX TYRESÖ TEL franko@omnibus.se

3 Det var en gång tvenne äkta makar, som älte och körde och sammanförde och aldrig fingo nog av gods och pengar. Men huru de fingo dem, med rätt eller orätt, därefter frågade de icke. Till slut kom dock döden, och de måste lämna alltsammans. De lämnade efter sig tvenne söner, som i stället för att räkna de vita silverriksdalrarne bytte dem sins emellan med skäppa. Den äldste tänkte: Nu är jag rik. Jag skall bli ännu rikare, kanhända den rikaste i hela landet. Och köpte sig ett fartyg, lastat med allehanda dyrbart köpmansgods, för att resa ut och handla i hela världen. Den yngste åter tänkte: Far och mor voro just ej synnerligen samvetsgranna. Utan tvivel äro bland desse riksdalrar många, kanhända alla, orättfärdigt förvärvade. Desse vill jag ej ha, ty prästen har sagt mig, att orättfärdigt gods förer endast olycka och förbannelse med sig. Med denna tanke för han alla pengarne till sjöstranden, kastar dem i vattnet och ropar: Jag önskar till Gud, att, om bland desse någon rättfärdig penning finnes, denne må flyta, men de orättfärdige sjunka. 3

4 Vad hände? Jo, bland de många tusende flöt blott en enda. Denne tog han opp, skyndade till sin bror och sade: Jag hör, att du ärnar dig ut i världen att handla och vinna. Tag även den här, den enda jag har kvar av det rika arvet, ty de övre ligga på sjöbottnen, och försök, om den kan giva mig någon vinst! Den äldste skrattade av hjärtans grund åt sin yngste brors dårskap. Men för att göra honom till viljes tog han emot sin yngste broders penning och köpte därför en katta. Vida omkring for han på det stora världshavet, handlade och vann ansenliga summor, så att hans skepp överfylldes med guld och silver. Men bäst han seglade, blev han överfallen av den häftigaste storm, som varade i flera dagar, och slutligen drev det redlösa skeppet till en stor obekant ö mitt framför en stor stad. Där kastade han ankar och steg i land, glad att se sig själv och sitt gods räddade. Landets invånare emottogo honom och hans folk med vänlighet och gästfrihet. En vacker dag blev han bjuden till själve kungen att spisa middag. Han infann sig på hovet, fann allt ståtligt och präktigt men förundrade sig att i matsalen se all maten övertäckt med lock och vid varje tallrik ett stort ris liggande. Han frågade en av gästerna om orsaken härtill. Han svarade: Vi lida av en gruvlig landsplåga, av avat i gräslig mängd. När locken avtagas och matlukten sprides, så rusa de fram från alla vinklar och vrår och springa på själva matbordet och nosa på allt. Därför måste vi ha ris att köra bort dem. 4

5 Det var besynnerligt. Han I då inga katter? Katter? Vad är det för slag? Jo, djur, som fånga och uppäta råttor och möss, så att desse icke våga sticka fram nosen, där de känna lukten av dem. Ack, den som hade sådana djur! sade kungen. Jag vill ge mycket, mycket för dem. Jag har på skeppet en katta, som under resan har källat och fått 6 ungar. Befaller Ers Majestät, att jag låter hämta hit dem? Ja, gör det för Guds skull! Kattan med hennes ungar hämtades och släpptes i matsalen. I ett ögonblick hade råttorna försvunnit, och man fick äta utan att behöva riset. Alla förvånades och kunde icke nog dyrt skatta så kosteliga djur. Man åt och drack och gladdes storliga. Men av en händelse råkade köpmannen kasta ögat ut genom fönstret ned åt hamnen och fick se sitt skepp i ljusan låga. Förtvivlad rusar han opp från bordet, sönderrev sina kläder och kastade sig på golvet. Mitt skepp, mitt skepp! All min egendom, mitt guld och silver vågornas och lågornas rov! Ack, jag olycklige! Kungen stod och såg på. Slutligen ropade han: Tåla dig, min vän! Om du vill lämna mig kattan och hennes ungar, så skall jag ge dig ett nytt skepp med lika mycket guld och silver, som du förlorat. Glad rusar köpmannen opp och räcker kungen handen såsom tecken till sitt bifall. Efter några månader låg det nya skeppet segelklart i hamnen, fullspäckat med guld, silver och andra dyrbara varor. 5

6 Köpmannen bjuder hjärtligt farväl, lyfter ankar och börjar sin långa färd. Men var den lång, så gick det så mycket raskare. Det såg ut, som hade Herrans änglar fortskaffat skeppet och styrt vindarne, sedan intet annat än välfånget gods fanns däruppå. Snart voro de hemma i fädernestaden. Köpmannen steg i land, och den förste han mötte, var hans bror. Välkommen hem! ropade denne och kysste honom med glädje. Nå, hur har din resa gått? Har du handlat och vunnit mycket? Vinsten var klen. Än min riksdaler då, har den gjort på sig? Ja, det har den. Kom och se! Och så traskade de båda till hamnen och foro ut till skeppet. Där visade den äldre brodern allt, skepp och gods, och när de åter kommit upp på däck, ropade han: Detta är allt ditt, broder! Så mycket har din blanke riksdaler förkovrat sig. Det kan väl icke vara möjligt? Jo. Och så berättade han hela händelsen. När berättelsen var slut, föll den yngre honom om halsen, kysste honom och grät. Ser du, broder, Gud välsignar det ärligt fångna godset men låter förbannelsen och olyckan följa det orätt fångna. Jag skänker dig häften av allt detta. Undervisad av denna talande händelse skall du lika väl som jag sky all orättrådighet. Det skall jag. Där har du min hand därpå. 6

7 Och så levde de glada och förnöjda i många år och inskärpte hos barn och barnbarn denna sanning, att rättfärdigt gods välsignas av Gud, men orättfärdigt bortsmälter som snö i töväder. 7

8 OMNIBUS a Omnibus 8