BOSTADSMILJÖER I MALMÖ Inventering. Del 3: 1965 1975
BOSTADSMILJÖER I MALMÖ Inventering. Del 3: 1965 1975 BYGGANDETS FÖRUTSÄTTNINGAR 1
2 BYGGANDETS FÖRUTSÄTTNINGAR
BOSTADSMILJÖER I MALMÖ Inventering. Del 3: 1965 1975 MALMÖ KULTURMILJÖ LÄNSSTYRELSEN SKÅNE LÄN BYGGANDETS FÖRUTSÄTTNINGAR 3
Projektledare och redaktör: Tyke Tykesson Projektgrupp: Anna Ingemark Birthe Pedersen Daniel Melchert Jens Olsson Johanna Hadmyr Omslagsbild: Foto: Layout & Tryck: Korrekturgranskning: Papper: Typsnitt: Lindängen (Foto: MKB) Projektgruppen/Malmö Kulturmiljö (MKm) Tyke Tykesson (TT) Arkivbilder från Thomas Schlyter, Malmö Stadsbyggnadskontor, MKB, HSB, Malmö Muséer (MM), m fl. Prinfo/Team Offset & Media Margareta Tellenbach Lessebo Bok 100g gultonat (inlaga) Invercoat G 240g (omslag) Sabon, Formata Regular Länsstyrelsen Skåne Län och Malmö Kulturmiljö 2002 Rapporten kan beställas från: Malmö Kulturmiljö Box 406 201 24 Malmö Tel.: 040 34 44 75 ISBN 91 87336 928 4 ALMVIK
INNEHÅLL FÖRORD...6 BYGGANDETS FÖRUTSÄTTNINGAR... 10 BEBYGGELSEKARAKTÄR...28 ALMGÅRDEN...42 ALMVIK...50 BELLEVUEGÅRDEN...58 GRÖNDAL...66 HOLMA...74 HÖJA...84 KROKSBÄCK...90 LINDEBORG...100 LINDÄNGEN...108 ROSENGÅRD...120 TÖRNROSEN...132 ÖRTAGÅRDEN...138 APELGÅRDEN...144 HERRGÅRDEN...150 KRYDDGÅRDEN...155 STENKÄLLAN...162 SÖDERTORP...168 LITTERATUR OCH ORDFÖRKLARINGAR... 174 ALMVIK 5
FÖRORD Storstadens arkitektur och kulturmiljö Från hösten 1999 till sommaren 2001 genomfördes en omfattande inventering av Malmös bostadsområden från tiden efter 1945. Inventeringen skedde inom ramen för projektet Storstadens arkitektur och kulturmiljö som initierats genom regeringens s k storstadsproposition Utveckling och rättvisa en politik för storstaden på 2000-talet, prop 1997/ 98:165. Regeringen gjorde i propositionen bedömningen att kunskapen om bebyggelsen från tiden efter 1945 behöver förbättras. Samtidigt är denna bebyggelse utsatt för ett stort förändringstryck och kulturvärden riskerar att försummas då förändringar sker. Kulturmiljövården fick därför i uppdrag att under perioden 1999 till 2001 genom särskilda insatser säkerställa storstadsområdenas kulturmiljövärden. Syfte och genomförande I den första delen av projektet har tyngdpunkten legat på en kunskapsuppbyggnad där bebyggelseinventeringen utgjort den viktigaste delen. Syftet har varit att i enlighet med propositionens direktiv öka kunskapen om Malmös arkitektur och kulturmiljöer från tiden efter andra världskriget. Inventeringsarbetet har begränsats till de nya bostadsområden som bebyggdes med flerbostadshus från 1945 till 1975. Den huvudsakliga källan har, förutom själva bebyggelsen, varit ritningar och stadsplaner i stadsbyggnadskontorets arkiv. För att fördjupa förståelsen av byggandet under epoken har arkitekter och planerare som då var verksamma intervjuats. Därtill har kompletterande studier av verksamhetsområden, utemiljö och grönområden samt bilens miljöer utförts. I syfte att sprida den insamlade kunskapen var projektets senare del mer utåtriktad. I samverkan med skolor och föreningar, stadsbyggnadskontor och stadsdelsförvaltningar har olika projekt genomförts, till exempel utställningar, föreläsningar, stadsvandringar och gåturer. Projektorganisation Projektet Storstadens arkitektur och kulturmiljö har pågått parallellt i de tre storstadslänen. Riksantikvarieämbetet har ansvarat för samordning. I alla länen har bebyggelseinventeringar genomförts. I Malmö har arbetet utförts av Malmö Kulturmiljö (f d Stadsantikvariska avdelningen) på uppdrag av Länsstyrelsen i Skåne Län. Projektledare har varit Tyke Tykesson. I projektgruppen har ingått Anna Ingemark, Birthe Pedersen, Daniel Melchert, Jens Olsson och Johanna Hadmyr. Under en kort period har även Olga Schlyter deltagit. Projektet har haft en styrgrupp bestående av Thomas Romberg (länsantikvarie), Cecilia Hansson (arkitekt, Malmö Stadsbyggnadskontor), Anders Reisnert (bitr stadsantikvarie) samt Finn Werne (arkitekt och professor i byggnadsfunktionslära LTH). Rapportens uppläggning läsanvisning Detta är den tredje delen i en serie om tre rapporter över inventeringen. Den omfattar bostadsområden som huvudsakligen uppfördes mellan 1965 och 1975. Den första delen behandlade perioden 1945 55 och den andra beskriver bebyggelse från tiden 1955 65. Denna uppdelning svarar mot olika faser i bebyggelseutvecklingen. De inledande kapitlen i del 1 och del 2, vilka beskriver byggandets generella förutsättningar, har relevans som bakgrund även för denna rapport. I rapporten har inventeringsmaterialet i stort sett delats upp enligt kommunens indelning i delområden. Dessa presenteras i bokstavsordning, förutom delområdena inom Rosengård vilka redovisas i ett sammanhang. De administrativa delområdena omfattar ofta såväl flerbostadshus som småhus och annan bebyggelse. Markeringarna på kartorna visar de delar som omfattats av inventeringen. I varje avsnitt finns historik, fakta om bostäder, arkitekter och byggherrar samt en beskrivning av bebyggelsens karaktär. I ett inledande stycke lyfts miljöernas mest väsentliga karaktärsdrag fram. I tabellform redovisas adress, fastighetsbeteckning, byggår, arkitekt och byggherre för byggnaderna inom området. Områdena har fått olika mycket utrymme på grund av deras skiftande karaktär och historia. Särskilt har Rosengård fått stort utrymme med motiveringen att denna stadsdel intar en särställning 6 FÖRORD
bland Malmös bostadsområden. Törnrosen inom Rosengård uppfördes före 1965 men har tagits med i denna rapport eftersom det hänger samman med resten av Rosengård. På samma sätt har Östra Söderkulla och de södra delarna av Västra Söderkulla, vilka bebyggdes efter 1965, placerats i del 2 eftersom de har sitt geografiska samband med den äldre, norra delen av Västra Söderkulla. Viss bebyggelse inom de olika bostadsområdena har valts ut för mer ingående beskrivningar, antingen för att de är representativa eller för att de i något avseende är anmärkningsvärda. Förändringar sker kontinuerligt i bebyggelsen och sedan inventeringen genomfördes i fält kan till exempel fönster ha bytts ut eller balkonger glasats in. Inventeringsmaterialet finns till delar att tillgå på Internet i Kulturmiljövårdens bebyggelseregister. Registret har utarbetats av Riksantikvarieämbetet och webbadressen är http://www.raa.se/bebygg Tidigare inventeringar i Malmö Malmös bebyggelsehistoria under tiden före andra världskriget är relativt väl dokumenterad. Arkitekturen från den senare delen av 1900-talet är däremot mindre behandlad och analyserad. Flera olika inventeringar av Malmös bebyggelse har tidigare utförts, men aktuella detaljinventeringar saknas. I slutet av 1960-talet genomfördes en stor inventering av innerstadens byggnader under ledning av Olle Svedberg. Den omfattar inte bebyggelse efter 1945. I viss mån är den ännu användbar för äldre byggnader men den är svårtillgänglig. Under 1980-talet utfördes kulturhistoriska bebyggelseinventeringar på uppdrag av kulturmiljökommittén i Malmö kommun. För Rådmansvången gjordes inledningsvis en detaljerad inventering. En mer översiktlig och geografiskt sett mer omfattande inventering utfördes 1987 89. Med undantag för delar av innerstaden och vissa ytterområden omfattas hela Malmös stadsbebyggelse. I inventeringen beskrivs områdenas historia, bebyggelsekaraktär och särskilt värdefulla miljöer. Den har utgjort ett viktigt utgångsmaterial för denna inventering. Våren 2001 utkom en arkitekturguide över Malmö, som omfattar byggnader och bostadsområden i Malmö från medeltiden till år 2000. Den tillkom i samarbete mellan Storstadens arkitektur och kulturmiljö, Länsstyrelsen, Malmö Kulturmiljö, Malmö Stadsbyggnadskontor och Malmö Museer. Värdering och varsamhet I stort sett all bebyggelse förändras kontinuerligt. Endast ett fåtal flerbostadshus från perioden 1945 till 1975 har kvar sitt ursprungliga utseende. I en del fall har husen byggts om på ett varsamt sätt med hänsyn till såväl arkitektoniska värden som boendes och brukares önskemål. I många fall har dock förändringar genomförts på ett sådant sätt att husens ursprungliga karaktär och arkitektoniska kvalitéer i stor utsträckning gått förlorad. Det finns anledning att påminna om att all bebyggelse omfattas av det generella varsamhetskravet i Plan- och bygglagen: Ändringar i en byggnad skall utföras varsamt så att byggnadens karaktärsdrag beaktas och dess byggnadstekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara. Varsamhetskravet gäller även dem som bebor husen. I bebyggelseinventeringar har viss bebyggelse ofta pekats ut som mer kulturhistoriskt intressant och därmed mer bevarandevärd än annan, utifrån ett antal hävdvunna kriterier. Ofta har endast två nivåer funnits, det vill säga bevarandevärd eller icke bevarandevärd. Detta är ett ganska trubbigt redskap som dessutom riskerar att snabbt bli inaktuellt. Det har inte varit projektets uppdrag att genom inventeringen värdera bebyggelsen enligt traditionella värderingsmetoder. Vid varje enskilt tillfälle då förändringar är aktuell är det emellertid viktigt att en värdering och analys av bebyggelsen görs. Denna inventering kan då fungera som stöd genom att den placerar in områdena i en historisk kontext och pekar på de karakteristika som präglar de olika bebyggelsemiljöerna. FÖRORD 7
Inventerade områden 1965 75 1 Bellevuegården 2 Kroksbäck 3 Södertorp 4 Gröndal 5 Holma 6 Rosengård Törnrosen 7 Rosengård Örtagården 8 Rosengård Apelgården 9 Rosengård Kryddgården 10 Rosengård Herrgården 11 Höja 12 Stenkällan 13 Almgården 14 Lindängen 15 Almvik 16 Lindeborg 8 BYGGANDETS FÖRUTSÄTTNINGAR
BYGGANDETS FÖRUTSÄTTNINGAR 9
BYGGANDETS FÖRUTSÄTTNINGAR Vid mitten av 1960-talet nådde moderniteten sin höjdpunkt. Fortfarande representerade det nya och det moderna någonting odelat positivt. Framtidstron var orubbad. Det rationellt ordnade välfärdssamhället skördade sina frukter. Sverige hade genomgått en exceptionellt snabb modernisering och urbanisering. Alla kurvor pekade uppåt och att levnadsstandard och tillväxt skulle fortsätta stiga var i det närmaste självklart. Det av de socialdemokratiska regeringarna sedan 1930-talet realiserade folkhemmet skulle garantera ett tryggt och säkert liv, med en välorganiserad statlig centralstyrning som grund. Förvaltning och administration skulle effektiviseras, inte minst genom omfattande kommunsammanslagningar där många små kommuner ersattes av ett mindre antal större. Socialförsäkringssystemen skulle ge alla samma ekonomiska grundtrygghet. Det moderna livet skulle präglas av ordning och reda. Personnummer med fyra slutsiffror infördes i Sverige 1967. Året därpå började posten sorteras efter postnummer. Enkla databehandlingssystem började införas i olika samhällssektorer. Datamaskinerna förbättrades mer och mer på 1960-talet. Gränsen för människans framsteg var svår att se. Inom alla områden introducerades nya tekniker och utvecklingen gick allt snabbare. Kärnkraften förbättrades och sågs som en outsinlig energikälla för framtiden. 1967 genomfördes den första hjärttransplantationen i världen. Och inte minst: rymden höll på att erövras kulmen nåddes med månlandningen 1969. Men då hade någonting annat börjat hända. Under de sista åren på 1960- talet skedde en förändring av samhällsandan: moderniteten genomgick en kris; modernismens ordnade fasad började krackelera. Från olika håll ifrågasattes den etablerade samhällsordningen. 1968 hade studenter i Paris revolterat, ett uppror som spred sig till stora delar av världen. Med marxistiska förtecken ställdes etablissemanget till svars. Samtidigt växte oppositionen mot kommunismen i östblocket den proteströrelse som växt fram under den så kallade Pragvåren 1968 slogs dock ner med våld. I väst kom reaktionerna att leda till att nya alternativa livsstilar växte fram. Fler och fler kvinnor ifrågasatte männens dominans i samhället; feminismen växte fram. Ungdomskulturen som utvecklats sedan slutet av 1950- talet tog sig starkare uttryck och allt mer självmedvetna ungdomar gjorde sina röster hörda. Flower Power-rörelsen i USA förespråkade mjukare attityder. Från USA spred sig också hippiekulturen. Ett uttryck för alla dessa fenomen var den sexuella frigörelsen. Narkotikamissbruk var ett annat av tidens företeelser som allt oftare uppmärksammades. Sverige hade 1969 fått två tv-kanaler och allt mer av det som hände ute i världen kunde man följa direkt i tv-rutan, dessutom i färg från och med 1970. Krig och oroligheter kom allt närmare. I Vietnam bedrev USA ett krig som fick allt fler att protestera. Terrorism blev en realitet inte minst genom terroristdådet vid OS i München 1972. Krigen i Mellanöstern, sexdagarskriget 1967 och oktoberkriget 1973, fick stor uppmärksamhet. Det senare ledde till en oljekris med elransonering och energisparande som resulterade i att allt fler insåg att världens resurser var begränsade. En stark, ofta högljudd, politisk vänster kritiserade den rådande socialdemokratiska ordningen i Sverige. En rörelse som värnade om miljön började bli en viktig faktor i den svenska samhällsdebatten. Den gröna vågen innebar att folk började flytta ut från storstäderna. Centerpartiet, som gjorde 10 BYGGANDETS FÖRUTSÄTTNINGAR
miljöfrågorna till sina, gick kraftigt framåt i valen. Protester framfördes mot rivningarna av äldre bebyggelse och i samma anda kritiserades de nybyggda storskaliga bostadsområdena. Tanken att något gammalt beprövat faktiskt kunde fungera bättre än det nya moderna vann gehör. 1970-talet skulle innebära att man till exempel inom arkitektur och formgivning åter kunde blicka tillbaka till historien för inspiration. 1970-talet innebar också ABBA och Björn Borg. Och Sverige hade blivit ett av de ledande länderna inom den industrialiserade världen, kanske till och med världens rikaste land. Bäst i världen. Åtminstone var det gärna så svensken själv betraktade sig. Samtidigt förändrades emellertid den svenska ekonomin dramatiskt omkring 1970. Bruttonationalprodukten minskade och strukturella och ekonomiska kriser med stigande inflation och ökande arbetslöshet präglade 1970- talet. Ökad konkurrens från utlandet och mindre inhemsk efterfrågan i kombination med världsläget, inte minst oljekrisen, bröt de uppåtgående kurvorna. 1976 bröts också socialdemokraternas långa regeringsinnehav. Svensk bostadspolitik på 1960-talet Grunden för det svenska bostadsbyggandet på 1960- och 70-talen hade lagts redan genom den bostadssociala utredningen och dess rekommendationer från mitten av 1940-talet. Ett resultat var att kommunala allmännyttiga bostadsbolag bildats och att bostadsbyggandet subventionerades med statliga bostadslån. Att man började bygga större sammanhängande bostadsområden, så kallade grannskapsenheter, var också en följd av utredningen. Tioårsperioden efter 1965 kom i än högre grad att styras av slutbetänkandet ( Höjd bostadsstandard, SOU 1965:32) från bostadsbyggnadsutredningen som tillsatts 1959. Det året hade också en ny byggnadsstadga skapat ett för riket gemensamt regelverk. Den ständiga bostadsbristen hade fått socialdemokraterna, och särskilt SSU, att driva på ett storskaligt och statsunderstött bostadsbyggande och 1959-års utredning lade fast målet att en miljon bostäder skulle byggas på tio år. Satsningen kom att få namnet Miljonprogrammet. Målet med bostadspolitiken var att hela befolkningen skall beredas sunda, rymliga, välplanerade och ändamålsenligt utrustade bostäder av god kvalitet till skäliga kostnader (prop 100:1967). Under den första halvan av 1960-talet byggdes något mer än 80 000 lägenheter per år och därmed var steget inte så stort till den produktion som miljonprogrammet krävde. Men för att uppnå målet menade man att det behövdes ett industrialiserat och mekaniserat byggande som i sin tur förutsatte att projekteringssektorn och byggmaterialindustrin rationaliserades och expanderade. Så skedde och en hög kapacitet uppnåddes. Ekonomiska reformer genomfördes, bland annat öppnades investeringsfonder för anläggning av betongelementfabriker och förmånliga lån beviljades för satsningar på till exempel byggkranar och schaktmaskiner. Storskalig produktion favoriserades genom att projekt i stora serier, omfattande minst 1 000 lägenheter, prioriterades genom så kallade förhandsbesked om bostadslån. Projekten skulle planeras som en enhet och projektering, upphandling och byggande samordnas. Totalentreprenaden, där byggbolag fick ansvar för både projektering och utförande, slog igenom. I ett delbetänkande från en av tidens många statliga utredningar som berörde byggandet, byggindustrialiseringsutredningen (SOU 1968:43), uttrycktes inriktningen med all önskvärd tydlighet: Projekten skall ha hög grad av enhetlighet. Sträng variantbegränsning skall iakttagas ifråga om byggnadsmått och byggdelar, trapphus, planlösningar och utformning i övrigt. Antalet hustyper skall likaledes vara begränsat. Bostadsproduktionen blev ett av staten allt hårdare reglerat system, där subventioner, regelverk och normer påverkade allt från markfördelning till BYGGANDETS FÖRUTSÄTTNINGAR 11
Den äldsta delen av Rosengård (Törnrosen) från söder med Västra Kattarpsvägen i förgrunden. (Foto: Malmö Stadsbyggnadskontor) Rosengård under uppförande, från väster. (Foto: MKB) Kv Tannhäuser i Östra Söderkulla från öster. Södra delen av Västra Söderkulla byggs i bakgrunden. (Foto: Algot Larsson, juni 1967. Tillhör MM) 12 BYGGANDETS FÖRUTSÄTTNINGAR
Lindeborg från söder. (Foto: Algot Larsson, juni 1973. Tillhör MM) Gröndal från norr. (Foto: Algot Larsson, juni 1967. Tillhör MM) Gullviksborg från öster. I bakgrunden Hermodsdal, Nydala och Söderkulla. (Foto: Algot Larsson, juni 1973. Tillhör MM) BYGGANDETS FÖRUTSÄTTNINGAR 13
14 BYGGANDETS FÖRUTSÄTTNINGAR lägenheternas planlösningar och utrustning. I anslutning till de subventionerade bostadslånen kunde bostädernas utformning påverkas: i Bostadsstyrelsen anvisningar God bostad preciserades minimikraven. I Svensk Byggnorm, som 1967 ersatte Anvisningar till byggnadsstadgan (BABS), reglerades också den tekniska standarden, brandkrav med mera. 1970 byggde Sverige fler bostäder per capita än något annat land. Målen uppnåddes: bostadsbristen och trångboddheten avvecklades samtidigt som den materiella bostadsstandarden ökade. Utbyggnadstakten var svår att bromsa när behovet av nya lägenheter avtog i början av 1970-talet. De sista åren av miljonprogrammet byggde man med klar överkapacitet. Sverige var 1975 färdigbyggt för lång tid framöver. Den snabba utbyggnadstakten hade dock ett pris som var svårt att förutse i en del av de nya bostadsmiljöerna skapades inte den gemenskap och trivsel man strävat efter med grannskapsplaneringen. Visserligen var lägenheterna välplanerade och hade hög standard, men många nya områden upplevdes som otrivsamma och dåliga miljöer att bo och vistats i. Kritiken växte och dessa områden fick stor medial uppmärksamhet med negativa rubriker. Termen miljonprogram fick en negativ klang, vilket satte sin prägel på den allmänna bilden av hela periodens byggande. Att det stora flertalet bostadsområden från den här tidsperioden i verkligheten fungerade utmärkt räknades liksom inte. Trots att merparten av det som byggdes var tre våningar höga lamellhus i Malmös fall med fasader i tegel som föga skiljde sig från liknande hus som byggts under de tidigare årtiondena, beskrevs de nya områdena närmast uteslutande som betonggetton med höghus. Kritiken mot miljonprogrammet kom redan under 1960-talet och blev snart en egen genre i dags- och kvällspressen. Det fanns även en viss självrannsakan hos bostadsbolagen, allt kanske inte var så bra: Det är framåt i tiden inte uteslutande fråga om kvantitet. Det gäller i ännu högre grad en fråga om kvalitet. Man nödgas nog konstatera att 60-talet i det hänseendet inte varit i allo lyckosamt särskilt under dess senare hälft. I konkurrensen om investeringskapital har prioriteringen av bostadsbyggandet fått ske med uppgivande av vissa kvalitetsmässiga krav (HSB:s VD Sven Kypengren i HSB-information 1970:1). Än värre blev det en bit in på 1970-talet då efterfrågan minskade och många nya och dyra lägenheter stod outhyrda. Ändå fortsatte bostadsproduktionen som om inget hänt. Första halvåret 1970 var drygt 3 % nyproducerade lägenheter ej uthyrda, första halvåret 1974 hade denna andel ökat till knappt 14 %. Hösten 1974 fanns 26 600 outhyrda lägenheter i nya flerbostadshus i Sverige. Detta var ingen bostadsreserv, något det talats mycket om i mitten på 1960-talet, för dessa bostäder var ensidigt lokaliserade till vissa platser, fanns i vissa hustyper och flertalet hade samma upplåtelseform, hyresrätter inom allmännyttan. Anledningarna till de tomma lägenheterna var många. Dels hade en enorm mängd nya bostäder byggts under kort tid. Dels hade många människor, i takt med standardökningarna under 1960-talet, fått råd att bo i småhus eller radhus och därmed minskade efterfrågan på två- och trerumslägenheter. Småhusägarnas rätt att göra avdrag för bostadsräntor ledde också till en omstrukturering av nyproduktionen, från allmännyttiga och kooperativa lägenheter i flerbostadshus till radhus och villor med äganderätt. Denna utveckling förstärktes av inflationen. Det blev relativt billigt att bo i småhus med äganderätt. 1967 hade produktionskostnaden för en medellägenhet varit omkring 74 000 kronor, 1975 hade det ökat till drygt 120 000. Fram till 1973 ökade kostnaderna ganska måttligt, men med oljekrisen steg materialpriserna starkt och produktionskostnaderna ökade snabbare än konsumentprisindex. Samtidigt steg statligt påverkade kostnader, som räntor och mervärdesskatt. De
allt dyrare lägenheterna gjorde att produktionen försköts från tre- och fyrarummare till två- och trerummare, alltså en reell minskning av bostadsstorleken under slutet av miljonprogrammet. Arkitektur och stadsplanering Arkitekturen präglades av arvet från den tidiga funktionalismen eller modernismen. Man kan med fog påstå att de visioner som presenterats av radikala arkitekter under 1920-talet realiserades under 1960-talet. Storskalighet karaktäriserade stadsplaneringen glest placerade byggnader, låga lamellhus eller högre skivhus, dominerade. Rätvinklighet kännetecknade såväl stadsplaner som fasader och byggnadskroppar. Funktionsuppdelning styrde såväl städernas expansion som de differentierade trafiksystemen i de nya bostadsområdena. Arkitekturen var sparsmakad, saklig och rationell. Fasaderna renodlades, ibland med endast ett enda fasadmaterial och utsmyckningar var förbjudna enligt modernismens arkitekturetik. Husen fick ofta antingen en påtaglig horisontalitet eller men mer sällan en tydlig vertikalitet. Ett strukturalistiskt tänkande som innebar att man skulle kunna bygga om och enkelt ändra funktioner utifrån en given struktur var förhärskande. Detta påverkade i högre grad kontorshus och liknande än bostadsbyggandet vilket i första hand präglades av industrialisering och ekonomi. Prefabricerade komponenter och betongelementteknik passade dock väl för såväl strukturalistiska kontorshus som rationella flerbostadshus. Även med den rådande estetiken som byggde på minimalistisk upprepning var elementbyggeri kongenialt. Att vara arkitekt handlade framför allt om att lösa tekniska och funktionella problem. Samtidigt är det viktigt att konstatera att bostadshusen inte sällan blev väl och genomtänkt gestaltade inom de givna ramarna. En del arkitekter företrädde en friare och mer exklusiv arkitektur. Dessa deltog sällan i det vardagliga bostadsbyggandet. Under 1960-talet började arkitekter ute i världen att ifrågasätta modernismens doktriner. De byggda resultaten av denna kritik kom i stort sett inte att märkas förrän under den senare hälften av 1970-talet. Men redan i vissa av de senare projekten från miljonprogrammet märks en förändrad attityd, exempelvis att tegelfasader fick ersätta betongelementen som var tänkta från början på Bellevuegården i Malmö. Husen där har också fasadartikuleringar, till exempel burspråk, som varit mer eller mindre otänkbara några år tidigare. I kritiken mot 1960-talets byggande gjordes ofta jämförelser med den långsamt framvuxna traditionella kvartersstaden med dess stadsmässighet och blandning av olika funktioner. De moderna stadsdelarna måste emellertid betraktas utifrån sina egna förutsättningar; det är mer sällan som lågt exploaterade villaområden jämförs med centrala stadsdelar och på samma sätt bör de moderna höghusområdena ses för vad de är: ett annat sätt att bygga stad. Sedan miljonprogrammet avslutats byggdes företrädesvis småhusområden i Sverige. De var låga och täta och ofta uppförda efter oregelbundna stadsplaner. Husen hade ett mer traditionellt formspråk och var ofta form- och materialrika. I södra Malmö, i kvarteret Vårsången på Lindängen, blev den dramatiska kontrasten mellan miljonprogrammet och det sena 1970-talets småskaliga bostadsbyggande synnerligen påtaglig. BYGGANDETS FÖRUTSÄTTNINGAR 15
Kv Parsifal i Västra Söderkulla från Kungsörnsgatan. (Foto: Malmö Stadsbyggnadskontor, förmodligen sent 1960-tal) Almvik från sydost. (Foto: Algot Larsson, sept 1973. Tillhör MM) Kv Kroksbäck under uppförande. (Foto: Malmö Stadsbyggnadskontor) Kv Sörbäck (Kroksbäck). (Foto: MKB) Höghuset i kv Motetten (Lindängen) från väster. (Foto: MKB) Kv Leonard och Stenbocken, i den södra delen av Möllevången, bebyggdes under slutet av 1960-talet. (Foto: Algot Larsson, juni 1972. Tillhör MM) 16 BYGGANDETS FÖRUTSÄTTNINGAR
Malmö Fram till 1985 styrdes Malmö av socialdemokraterna. Från 1963 till 1973 satt den handlingskraftige Oscar Stenberg i ledningen. Han styrde och ställde med stark vilja och övertygelse, men hans sätt att leda staden har även betecknats som maktfullkomligt. Stenberg var också direktör för HSB och i denna dubbla position kom han att sätta sin prägel på bostadsbyggandet. Inte minst i de beslut som fattades vid realiserandet av Rosengård spelade Stenberg en viktig roll. Även i övrigt var banden täta mellan kommunens politiker och de stora byggherrarna HSB, MKB och Riksbyggen. En annan betydelsefull person i stadens ledning var Carl Ljungbeck, under 1960-talet byggkommunalråd och därefter politisk ansvarig för gatuoch VA-avdelningen. Han var bland annat ansvarig för många av de gatubreddningar som genomfördes i syfte att öka framkomligheten för biltrafiken och öka säkerheten. Detta var en viktig aspekt i planerna för den framtida staden. Engelbrektsleden, en tänkt bred genomfartsgata genom Gamla Staden var ett omdiskuterat projekt som dock aldrig kom till utförande. Ljungbeck efterträddes 1971 som byggkommunalråd av Nils Yngvesson, som så småningom blev kommunstyrelsen ordförande. Makten över bostadsbyggandet var koncentrerad till ett fåtal starka män ledande politiker som också representerade bostadsbolagen samt ett litet antal stora byggbolag. Fram till 1970 ökade Malmös befolkning. Allt fler av dem som flyttade till staden kom från utlandet. Många flyttade in från Finland och Danmark men den avsevärt största andelen kom från Jugoslavien. Den invandrade befolkningen kom att koncentreras till vissa bostadsområden. De flesta som flyttade in från utlandet var arbetskraftsinvandrare; fortfarande lockade stadens industrier med jobb. Andelen sysselsatta inom tillverkningsindustrin som helhet minskade dock, från 33 % 1965 till 25 % 1975. Särskilt hade textilindustrin ett kraftigt minskande antal arbetstillfällen. Andelen som arbetade inom offentlig förvaltning och andra tjänster ökade däremot från 24 % 1965 till 28 % tio år senare. Arbetslösheten hade börjat stiga något redan 1965 men den var jämförelsevis låg ännu 1975, för att därefter öka relativt dramatiskt. Staden hade ännu god ekonomi och visionerna för framtiden var storslagna. 1967 arrangerades en stor arkitekttävling om ett stort, nytt och modernt stadshus avsett att byggas bakom Stadsteatern, över Pildammsvägen. På 1970-talet planerades återigen med en arkitekttävling ett Musikens Hus vid Triangeln. Av dessa storstilade projekt blev intet, däremot uppfördes Konsthallen 1973 75, efter ritningar av Klas Anshelm. Simhallen kompletterades med en 50-meters bassäng i början av 1970-talet och nya utomhusbad anlades i Lindängen och på Rosengård. Det satsades även på andra anläggningar för idrott och ungdomsaktiviteter. Ändå var bristen på sysselsättning för de unga en av aspekterna i kritiken mot de nya bostadsområdena. Medan byggandet av nya bostadsområden pågick i periferin präglades de centrala delarna av staden av rivningar. På centralt belägna tomter fick äldre hus ge vika för nya kontorsbyggnader, inte minst bankerna byggde nya kontor under 1960- och 70-talen. Staden köpte upp många fastigheter för att kunna genomföra omfattande så kallade saneringar av sammanhängande områden. Årligen revs i genomsnitt 700 lägenheter mellan 1968 och 1975. Mest uppmärksammade blev rivningarna av Lugnet och kvarteren kring Caroli kyrka. De många rivningarna skapade mer och mer protester och diskussionen kom att bli en viktig del av samhällsdebatten. Plötsligt och oväntat upphörde befolkningstillväxten i början av 1970- talet. Malmös befolkning minskade. Arbetet med planeringen av nya bostadsområden, till exempel Södra Hyllie lades hastigt ner. Visserligen kom BYGGANDETS FÖRUTSÄTTNINGAR 17
Kv Ingenjören, Gröndal. (Foto: MKm aug 2000) Kv Ritaren, Gröndal. (Foto: MKm aug 2000) Kv Kroksbäck. (Foto: TT 2000) Kv Norrbäck, Kroksbäck. (Foto: TT 1999) Kv Konstruktören, Södertorp. (Foto: MKm aug 2000) Kv Arkitekten, Södertorp. (Foto: Merja Vázquez Díaz, MM 2001) 18 BYGGANDETS FÖRUTSÄTTNINGAR
Kv Almgården. (Foto: TT 2000) Kv Almgården från söder. (Foto: TT 2000) Kv Högatorp, Höja. (Foto: TT 2000) Kv Knekten, Höja. (Foto: MKm nov 2000) Kv Gardisten, Stenkällan. (Foto: TT 2002) Kv Grenadjären, Stenkällan. (Foto: MKm nov 2000) BYGGANDETS FÖRUTSÄTTNINGAR 19
byggandet i viss mån att fortsatta med en mer småskalig bebyggelse i Oxie, men stadens snabba fysiska expansion avbröts abrupt i mitten av 1970-talet. Omslag till 1966-års generalplaneutredning. Antal färdigställda lägenheter i områden med flerbostadshus 1965 75 HSB 7 047 (33 %) Riksbyggen 3 531 (16 %) MKB 5 760 (27 %) BGB 3 998 (19 %) Övriga 1 000 (5 %) Bostadsbyggande i Malmö 1965 75 Under den första halvan av 1960-talet hade genomsnittligen drygt 3 000 nya lägenheter färdigställts i Malmö per år. Av dessa var drygt 10 % i småhus. Mellan 1965 och 1975 byggdes årligen i genomsnitt knappt 3 600 nya lägenheter. Andelen småhus ökade något jämfört med tidigare. Den vanligaste lägenhetsstorleken var tre rum och kök. De nya lägenheterna var välplanerade och hade hög standard. Samtidigt var kvalitén i den äldre centrala bebyggelsen låg; enligt Folk- och Bostadsräkningen 1970 saknade exempelvis 20 % av Malmös alla lägenheter bad eller dusch. För många innebar flytten till en nyproducerad bostad i ytterområden en ofantlig standardhöjning. Samtidigt hade de som flyttade in ingen anknytning till platsen och sociala nätverk bröts upp. Många var unga barnfamiljer och i början hade flera av områdena en bristfällig service för dessa grupper. Den inte sällan ofärdiga utemiljön kunde också upplevas som låg standard. Malmös expansion under 1960-talet följde i stort sett 1956-års generalplan. Bostadsbehovet visade sig dock vara större än beräknat och utbyggnadstakten gick mycket snabbare än prognostiserat. En reviderad plan, mer anpassad till den snabba tillväxten, presenterades 1962. I denna finns en bandstadsliknande utbyggnad mot söder och stadsbebyggelsen förutsattes täcka hela området innanför den planerade Yttre Ringvägen, vilken till stor del följde den dåvarande kommungränsen. Ytterligare en revidering av generalplanen gjordes och presenterades 1969 som Generalplan för Malmö utredning 1966. Planförfattarna var försiktigare och rekommenderade att planen inte skulle antas formellt. Man kunde konstatera att stadens mark snart skulle ta slut och att det därför var lämpligast att satsa på flerbostadshus. Malmös fortsatta utbyggnad följde rekommendationerna i planutredningen fram till början av 1970-talet då byggandet avstannade. Flera av de planerade höghusområdena kom aldrig till utförande. Konsekvent föredrog Malmös beslutsfattare flerbostadshus framför småhus under den här tiden. Bristen på mark var en anledning, höghus kunde rymma fler boende per hektar än vad småhus gjorde. Därtill räknade man med en större kommunsammanslagning, det vill säga att de kranskommuner som framför allt satsat på småhus, inom en snar framtid skulle inkorporeras med storkommunen Malmö. Kommunen skulle därmed tillföras småhus. Med utgångspunkt i fakta och prognoser var det naturligt att satsa på flerbostadshus men mer outtalat fanns bland flera av stadens ledande politiker också en uppfattning att småhus var borgerligt och inte riktigt passade i arbetarstaden Malmö. Sådana tankar fick säkert näring av att Oscar Stenberg, kommunfullmäktiges ordförande, även var direktör för HSB i Malmö. Byggherrar Bostadsbyggandet i Malmö dominerades av ett fåtal stora byggherrar: HSB, Riksbyggen, MKB och BGB. Under perioden mellan 1965 och 1975 ökade Riksbyggens andel medan MKB:s och HSB:s minskade något jämfört med tidigare. Den ende enskilde byggherren av betydelse var Hugo Åberg. De olika byggherrarna fick tillgång till allt större sammanhängande områden att exploatera när marken fördelades av kommunen. 20 BYGGANDETS FÖRUTSÄTTNINGAR
HSB (grundat 1925) HSB var stadens överlägset största byggherre. Direktör för HSB var Oscar Stenberg, tillika kommunfullmäktiges ordförande. 1973 efterträddes han av Erik Bennemo. HSB byggde endast för egna bostadsrättsföreningar. 1960 hade man 15 000 medlemmar, tio år senare 30 000. 1975 förfogade HSB Malmö över 29 000 lägenheter, främst i flerbostadshus, men också i mindre omfattning i småhus. Mer än vart fjärde hushåll i Malmö bodde i en HSB-lägenhet. Svenska Riksbyggen (grundat 1941) I likhet med HSB byggde Riksbyggen för egna bostadsrättsföreningar. Riksbyggen öppnade ett projekteringskontor i Malmö 1960 och kom därefter att ta en ökande andel av stadens bostadsproduktion, särskilt efter 1970. Riksbyggen byggde både flerbostadshus och småhus, i ungefär likartade proportioner som HSB. MKB (Malmö Kommunala Bostadsbolag, grundat 1946) Mellan 1955 och 1975 byggde MKB drygt 16 000 lägenheter, samtliga hyresrätter i flerbostadshus. Till skillnad från de kooperativa bostadsbolagen saknade MKB eget projekteringskontor utan anlitade olika arkitektkontor. MKB hade ett eget byggbolag och byggde en del i egen regi. Annars anlitade man ofta Malmö Byggnadsgille/BPA. BGB (Byggmästarnas Gemensamma Byggnadsföretag, 1945 95) BGB var en sammanslutning av byggfirmor och byggmästare i Malmö. Man lät varje delägare arbeta självständigt, men satsade på gemensamma inköp och på gemensamma el- och vattendragningar, panncentraler och så vidare. BGB stod som byggherre medan de enskilda företagen inom sammanslutningen stod för produktionen efter kvotering. Varje byggare fick sin del i förhållande till sin relativa storlek. Inom BGB hade Skånska Cementgjuteriet, genom fastighetsbolaget Sulcus, den största produktionen. En skillnad mot allmännyttan och kooperationen var att BGB:s produktion till rätt stor del utgjordes av småhus. Arkitekter Utformningen av flerbostadshusen i de nya områdena koncentrerades allt mer till ett fåtal stora arkitektkontor med anknytning till bostads- eller byggbolag. Mest produktivt under perioden efter 1965 var Riksbyggens projekteringskontor, som stod för ritningarna till mer än en tredjedel av husen. I en del fall utfördes arbetet i samarbete med byggföretaget BPA. HSB:s arkitekter ansvarade för en dryg fjärdedel av husen. Skånska Cementgjuteriet hade också startat ett arkitektkontor vilket utformade en dryg tiondel. Kontoret utnyttjades endast vid Skånska Cementgjuteriets totalentreprenader. Många uppdrag hade också Thorsten Roos. Han ritade något mer än en tiondel av flerbostadshusen i de nya områdena i en del fall i samarbete med Bror Thornberg eller Svenivar Ekstrand. En del av de arkitektkontor som varit aktiva på 1950-talet och ännu i början av 1960-talet fick allt färre uppdrag avseende flerbostadshus i de stora bostadsområdena under slutet av 1960-talet. Detta gällde exempelvis Jaenecke & Samuelson, Svenivar Ekstrand och Axel Carlsson. Den senare fick dock rita barndaghem ett femtontal sådana, i princip likadana, byggdes efter hans ritningar. BYGGANDETS FÖRUTSÄTTNINGAR 21
Kv Taxeringsrevisorn ( Kinesiska Muren ), Kryddgården, Rosengård. (Foto: MKm dec 1999) Wachtmeisters väg mot väster, Kryddgården, Rosengård. (Foto: TT 2002) Bennets väg mot väster, Törnrosen, Rosengård. (Foto: TT 2002) Bennets väg mot öster, Örtagården, Rosengård. (Foto: TT 2002) Kv Landsfiskalen, Herrgården, Rosengård. (Foto: TT 2002) Kv Kronodirektören, Herrgården, Rosengård. (Foto: TT 2000) 22 BYGGANDETS FÖRUTSÄTTNINGAR
Kv Länsarkitekten, Apelgården, Rosengård. (Foto: TT 2002) Kv Länsarkitekten, Apelgården, Rosengård. (Foto: TT 2002) Almvik från väster. (Foto: TT 1999) Almvik från nordost. (Foto: TT 2000) Kv Serenaden, Lindängen. (Foto: MKm okt 2000) Kv Motetten och Kantaten, Lindängen. (Foto: TT 2000) BYGGANDETS FÖRUTSÄTTNINGAR 23
Skolorna som byggdes hade i många fall Bror Thornberg som arkitekt. Erik F Dahl och Arne Strömdahl stod också för utformningen av en del skolor. Flertalet arkitekter var ännu män, men under 1960-talet kom fler och fler kvinnor in i branschen. På stadsingenjörskontoret arbetade Sim Tisaeus och Birgit Halim med stadsplaner. I början av 1960-talet kom Ulla Söderberg till Riksbyggens arkitektkontor, där hon så småningom skulle inta en ledande position. Svenska Riksbyggens projekteringskontor Kontoret i Malmö hade startat 1962 med arkitekten Bertil Lagerås som chef. År 1966 efterträddes han av arkitekten Bo Ahlström. Detta var stadens enda totalprojekterande kontor, vilket innebar att man förutom husritningar även kunde erbjuda el, VVS och konstruktioner. Man ritade allt för Svenska Riksbyggen, men också en hel del för MKB. Kontoret arbetade även med stadsplaner. En stor del av den omfattande verksamheten låg utanför Malmö och kring 1970 hade man cirka 75 anställda och projekterade bortåt 4 000 lägenheter om året i hela södra Sverige. Man arbetade särskilt med kommunala bostadsbolag i socialdemokratiskt styrda kommuner. När bostadsbyggandet avtog i början av 1970-talet tvingades man halvera arbetsstyrkan. HSB arkitektkontor Arkitektkontoret leddes från starten på 1930-talet fram till 1971 av byggnadsingenjören Sven Grönqvist. Kontoret var med drygt tio anställda förhållandevis litet och man ritade i Malmö endast hus, inte stadsplaner. Förutom Grönqvist var byggnadsingenjören Hans Wollmer och arkitekten Arie Klinge i ledande positioner. Grönqvist efterträddes av arkitekten Ove Kildetoft, som kom från HSB:s arkitektkontor i Stockholm. Kontoret kom därefter att engagera sig mer i planärenden. När bostadsbyggandet avklingade i mitten av 1970-talet började kontoret i större omfattning även rita barndaghem, affärslokaler och liknande. Thorsten Roos & Bror Thornberg Roos och Thornbergs verksamhet bestod egentligen av tre kontor, som något skiftade sammansättning beroende på arbetsbördan. Det gemensamma kontoret hade ursprungligen mest använts för tävlingar, men kom efter hand att ta allt fler vanliga uppdrag. Under tioårsperioden efter 1965 ritade man flerbostadshus i till exempel Kroksbäck och Lindängen. Thorsten Roos eget kontor, som drevs vidare av medarbetarna Kurt Hultin och Holger Lundquist efter Roos bortgång 1969, hade särskilt uppdrag av Hugo Åberg och samarbetade även med Skånska Cementgjuteriet. De byggde tillsammans Almgården och Caroli City. Roos hade en stor mängd uppdrag i Malmö, men inte så mycket i andra städer. Bror Thornberg, som specialiserat sig på skolbyggnader och i viss mån andra institutionsbyggnader, hade däremot gott om uppdrag även utanför Malmö. I mitten på 1960-talet öppnade han ett filialkontor i Kristianstad. Thornberg ritade få flerbostadshus i Malmö på egna kontoret under den här perioden. I början av 1970-talet drev han tillsammans med Sture Kelfve ett företag som särskilt ritade sjukhus. 24 BYGGANDETS FÖRUTSÄTTNINGAR
Fritz Jaenecke & Sta Samuelson Kontoret hade en mängd uppdrag i och utanför Malmö och även utomlands. I både Lund och Helsingborg hade man stora uppdrag för Landstinget, med följd att man öppnade filialkontor i dessa båda städer i mitten av 1960-talet. Samtidigt hade både Fritz Jaenecke och Sten Samuelson var sin professur, i Aachen respektive Lund. Under perioden 1965 75 utformade kontoret flerbostadshus i Östra Sorgenfri, Rosengård och Lindängen. Kontoret delades 1970, då Samuelson formellt tog över Lundakontoret. Fritz Jaenecke drev Malmökontoret vidare (det finns kvar år 2002 som fj arkitekter). Entreprenörer och byggmästare Antalet byggmästare och byggnadsentreprenörer i Malmö var stort under hela perioden. Det var dock svårt för de mindre företagen att konkurrera, främst för att de inte klarade de stora projekt som det blev fråga om. För utbyggnad av hela bostadsområden förekom vid denna tid främst två upphandlingsformer, generalentreprenad och totalentreprenad. Vid generalentreprenad svarade byggföretaget för produktionen medan byggherren eller något arkitektkontor tog hand om projekteringen, vid totalentreprenad svarade byggföretaget för allt. I Malmö tillämpades oftast generalentreprenad, endast Skånska Cementgjuteriet, BPA och i viss mån HSB byggde en del med totalentreprenad. I praktiken fungerade byggandet så att olika arbetslag gjorde sin specifika uppgift enligt ett bestämt tidsschema och enligt ordningen: markberedning källare stomme inredning färdigställande och besiktning. 1967 slogs Byggnadsarbetarförbundets olika lokala byggföretag runt om i landet, byggnadsgillena, samman till det rikstäckande BPA (Byggproduktion AB). Sammanslagningen gjordes för att effektivisera, centralisera och samordna upphandling, helt i tidens anda. BPA fick en central inköpsenhet, kalkylenhet och utbildningsenhet i Stockholm samt en gemensam kranpark förlagd till Örebro. Man startade även betongindustrier, bland annat i Staffanstorp. BPA blev ett av landets största bostadsbyggare, framförallt byggde man för Svenska Riksbyggen som också hade Byggnadsarbetarförbundet som huvudägare. I Malmö hade BPA även många uppdrag för HSB och MKB. Fram till 1975 var BPA främst inriktade på bostadsbyggande. HSB Malmö startade 1955 ett eget byggföretag, Byggnadsentreprenören AB. Tanken var att man bättre skulle kunna kontrollera byggmarknaden och att den egna produktionen skulle vara prisreglerande. I mitten av 1960- talet hade företaget cirka 125 anställda byggnadsarbetare, vilka årligen uppförde 350 400 lägenheter. Det motsvarade ungefär en tredjedel av HSB Malmös hela produktion. Byggnadsentreprenören AB konkurrerades ut kring 1970 av de stora byggföretagen. HSB Malmö fortsatte dock att ha viss kontroll över byggandet genom så kallade HSB-standard, vilket innebar att inredningar, dörrar och fönster skulle levereras från den egna snickerifabriken i Ryssby. Ryssbyfabriken ägdes ursprungligen av Hugo Åberg men hade övergått i HSB:s ägo i mitten av 1940- talet. En del byggföretag satsade på långt driven rationalisering av platsgjuten betong med rumsstora, flyttbara stålformar och formbord, den så kallade Allbetongmetoden (Skånska Cementgjuteriet). Andra företag använde prefabricerade betongelement som transporterades till byggplatsen och lyftes på plats med hjälp av kranar. Detta var en teknik som ställde stora krav på måttsamordning och projektering anpassad till elementfabrikerna. Ett sådant exempel är MKB:s två niovåningshus på Kryddgården, Rosengård, där arkitekterna ville ha mer bågformade hus, men tvingades anpassa sig till betongbjälklagen från BPA:s fabrik. BYGGANDETS FÖRUTSÄTTNINGAR 25
Holma. (Foto: MKm sept 2000) Holma från Kroksbäcksparken. (Foto: MKm sept 2000) Lindeborg. (Foto: Merja Vázquez Díaz, MM 2001) Lindeborg. (Foto: MKm dec 2000) Kv Delsjön, Bellevuegården. (Foto: TT 1999) Kv Hålsjön, Bellevuegården. (Foto: TT 2002) 26 BYGGANDETS FÖRUTSÄTTNINGAR
Entré i kv Arian, Almvik. (Foto: TT feb 2002) Entré i kv Länsarkitekten, Apelgården. (Foto: TT feb 2002) Typisk HSB-entré. Kv Arkitekten Södertorp. (Foto: MKm aug 2000) Entré i kv Ingenjören, Gröndal. (Foto: MKm aug 2000) Nytt entréparti i kv Serenaden, Lindängen. (Foto: MKm sept 2000) Nytt entréparti till lamellhus på Holma. (Foto: MKm sept 2000) Entréparti kv Kronodirektören, Herrgården. (Foto: MKm jan 2001) Entréparti i Lindeborg. (Foto: Merja Vázuez Díaz, MM) Entréparti i Holma, tillbyggt på 1990-talet. (Foto: MKm sept 2000) Skulpturen Sfäriskt moment av Bertil Gadö, 1969, Örtagården. (Foto: MKm jan 2001) Skulpturen Sfärisk rörelse av Folke Truedsson 1982, Apelgården. (Foto: MKm jan 2001) Tegelrelief i Vårsången, Lindängen. Konstnär: okänd. (Foto: MKm okt 2000) BYGGANDETS FÖRUTSÄTTNINGAR 27
BEBYGGELSEKARAKTÄR Stadsplaner Jämfört med Stockholm och Göteborg, där man byggde så kallade satellitstäder förorter belägna långt från centrum, restes Malmös nya bostadsområden på relativt små avstånd från stadskärnan. En annan skillnad var att satellitstäderna ofta nåddes genom spårbunden kollektivtrafik med en station i mitten av området kring vilken höghusbebyggelse koncentrerades med småhus i periferin. I Malmö finns inte detta mönster; bostadsområdena nås utifrån och småhusområden byggdes inte i anslutning till de nya höghusområdena utan i större sammanhängande områden. I Malmö finns det dock ofta äldre egnahemsområden i nära anslutning till höghusen. I likhet med tioårsperioden före 1965 dominerades stadsplanerna av en växling mellan hus i tre och åtta eller nio våningar. Husen placerades ofta på bestämda avstånd, 18 meter mellan hus i tre våningar, omkring 40 meter mellan åtta/niovåningshus. Stadsplanerna följde företrädesvis strikta rätvinkliga mönster. Jämfört med tidigare blev det allt vanligare med stora serier hus med likartad utformning. Mer eller mindre exakt likadana hus placerades parallellt, ofta helt utan förskjutningar i sidled. Lägre hus grupperades precis som tidigare främst kring rektangulära gårdsbildningar. Genom rätvinkligheten skapades ofta långa siktlinjer. Husen var oftast placerade bredvid stora grönområden istället för runt om vilket tidigare varit vanligast. Skalan i gaturum och gårdsbildningar ökade på 1960-talet generellt (fast Lorensborg, Malmös mest storskaliga område, är från 1950-talet). Hustyper Mer än hälften av alla flerbostadshusen uppfördes i tre våningar och en dryg tredjedel i åtta/nio våningar. Hus i två, fyra, fem, sex eller sexton våningar förekom också men var förhållandevis ovanliga. De vanligaste hustyperna var fristående låga lamellhus eller högre skivhus. Byggnadsvolymerna var oftast enkla och sammanhållna, rätvinkliga och utan förskjutningar. I enstaka fall förekommer andra former, exempelvis höga punkthus (Almvik), loftgångshus i fyra eller fem våningar (Holma, Törnrosen) eller låga hus sammanbyggda till U-form (Örtagården, Kroksbäck). Hus i tre våningar kunde enligt normerna byggas utan hiss och de blev därför ekonomiska. När hiss krävdes blev åtta- och niovåningshus mest ekonomiska. För ännu högre hus ställdes ytterligare krav för brandutrymning. Fasader och tak De vanligaste fasadmaterialen var tegel, företrädesvis gult, betongelement eller skivmaterial. I det närmaste alla hus som byggdes med skivmaterial har fått nya fasader av till exempel tegel eller plåt. Betongelementen fick i stort sett alltid ett ytskikt av frilagd ballast, ofta en ljus natursten som gav husen i det närmaste vita fasader. Dessa har med åren blivit allt mörkare. Många fasader, särskilt på hus ritade av HSB:s arkitekter, fick fönsterbröstningar eller större vertikala partier med en beklädnad av mosaik, klinker, glas eller plåt i olika kulörer. Balkonger placerades företrädesvis endast på en av husens långsidor medan den andra förblev helt slät. Fasadens utformning var konsekvent i alla våningar och fasaderna karakteriserades av upprepning av likadana fönster och 28 BEBYGGELSEKARAKTÄR
balkonger. I många fall fick husen en påtaglig horisontell betoning genom att fönster och/eller balkonger kopplats samman till band över hela fasaden. Balkonger samlades i grupper, ibland fick hela fasaden sammanhängande balkonger. Balkongerna var ibland helt indragna i fasaden men lika vanligt var att de fick skjuta ut från byggnadskroppen, dock inte enstaka fristående, utan med sammanhängande sidoväggar. Balkongfronter utformades huvudsakligen av korrugerad plåt medan fronter av betongelement, som var vanliga under åren omkring 1960, endast förekom undantagsvis efter 1965. Lägenheter i bottenplan hade inte uteplatser på mark men i många fall har de på senare tid fått utbyggda uteplatser med trästaket runt. Fönsterna var företrädesvis stora, ofta kvadratiska en-luftsfönster. I en del fall skapades sammanhängande horisontella fönsterband genom att partierna mellan fönstren fick en beklädnad som avvek från resten av fasaden. Lika ofta utformades dock fönsterna på traditionellt sätt som öppningar i en tegelmur, fast murverket bestod av en icke-bärande beklädnad. Generallt var fönsternas kvalité dålig och i stort sett samtliga hus från tiden har fått nya fönsterbågar. Entréerna placerades lika ofta konsekvent i samma väderstreck oavsett husens gruppering eller in mot gården så att gården också blev entrégård. Lika ofta fanns entréerna indragna i fasaden eller utskjutande. I HSB:s hus har entréerna ofta likadana skärmtak av rostfri plåt och påkostade entréhallar med marmorklädda väggar. Trapphusen förlades ofta i husens inre utan fönster men lika ofta förekom trapphus vid fasaden med fönster. Taken var antingen platta eller flacka pulpettak. Flertalet hus har raka obrutna taklinjer ibland med breda horisontella taksarger av plåt. En del hus, som till exempel på Kryddgården i Rosengård har en större artikulering med taklandskap av till exempel hissmaskinrum. Konstruktion och logistik Det traditionella sättet att bygga med murade bärande ytterväggar och hjärtmur i husets längdriktning blev under 1950-talet allt ovanligare. Istället blev tvärsgående innerväggar bärande. Ytterväggar konstruerades då som så kallade utfackningar, ibland med våningshöga element av betong. Tegelfasader från 1960-talet och senare var nästan uteslutande en icke bärande beklädnad uppmurad utanpå stommen. I stor utsträckning användes oprövade material, nya byggmetoder och ny byggteknik som inte ofta visade sig inte vara långsiktigt hållbara lösningar. Till exempel har det visat sig att plastmaterial med mera inte hållit för tidens tand. Inte heller material som marknadsfördes som underhållsfria infriade förväntningarna. Underhållsfritt har snarare inneburit att materialet inte kan underhållas utan måste bytas ut. Bostadsområdena karakteriseras av upprepning såväl av hustyper som i byggnadernas olika komponenter. Detta var en direkt följd av den uppdrivna byggnadstakten och rekommendationer i statliga utredningar. Byggnormer och ekonomi styrde i allt högre grad bostadsbyggandet produktionsanpassades och ambitionerna att sänka byggkostnaderna gav ofta resultat i husens utformning. Ett litet antal aktörer i form av bostads- och byggbolag, politiker och arkitekter hade stort inflytande över den omfattande bostadsproduktionen, vilket ledde till att husen ofta fick en relativt likartad utformning. De olika bostadsområdena fick ändå sin egen karaktär genom att variationerna i stadsplanerna var större. Även på stadsplanenivå förekom dock vissa standardiseringar, till exempel avstånden mellan husen. BEBYGGELSEKARAKTÄR 29