MELLAN MAJORITETER OCH MINORITETER

SVENSKT I FINLAND FINSKT I SVERIGE II MELLAN MAJORITETER OCH MINORITETER Om migration, makt och mening Redaktörer Marianne Junila och Charles Westin Svenska litteratursällskapet i Finland Helsingfors 2006 3

Susan Sundback ATT KRAMA EN FINNE Variationer kring språkgränsen i Svenskfinland För några år sedan genomförde en grupp ålänningar ett uppmärksammat gatujippo under devisen Krama en finne. Det gick till så att några inflyttade finskspråkiga omfamnades av infödda eller naturaliserade ålänningar inför kameror. Syftet var att på ett enkelt men slående sätt argumentera mot den på senare år relativt högljudda åländska nationalismen med delvis starkt antifinska inslag. Det ovanliga evenemanget uppmärksammades av medierna på Åland, vilket naturligtvis var meningen, men också på fastlandet. 1 Det handlade om ett åtminstone temporärt överskridande av den språkgräns som sedan slutet av 1800-talet existerat i Finland och genom självstyrelsens språkliga garantier starkast cementerats på Åland. Det åländska kramjippot visade att den åländska relationen till det finska är formad av tillhörigheten till den finlandssvenska kultursfären. Ändå är det av olika skäl osannolikt att en liknande kampanj skulle förverkligas på fastlandet. Inom finlandssvenskheten är i dag åsikterna om hur man skall förhålla sig till språkgränsen och de finskspråkiga mindre enhetliga än de brukade vara. Motivet att isolera sig från finskt inflytande har minskat i takt med att ett fullt liv på svenska blivit allt svårare att leva i Finland, men har inte försvunnit. I mån av möjlighet har finlandssvenskarna strävat till att upprätthålla egna separata samhällsinstitutioner såsom t.ex. daghem, skolor, teatrar, tidningar och religiösa församlingar. För de mest svensksinnade kan tanken på språklig avspänning upplevas som ett hot och de skulle troligen inte ge sig in i något oöverlagt kramjippo med finskspråkiga. Ännu troligare är det dock att många finlandssvenskar skulle finna idén befängd därför att de redan har så goda och nära kontakter över språkgränsen. Under efterkrigstiden har allt fler finlandssvenskar gift sig med finskspråkiga och fostrat sina barn i familjer där svenskan inte alltid är det självklara kommunikationsmedlet. 2 På svenskt håll har man inte sällan här sett ett hot mot finlandssvenskheten i framtiden. Språkets roll vid parbildningar tangerar en av grundförutsättningarna 405

SUSAN SUNDBACK för den finlandssvenska kulturens fortlevnad. Erik Allardt och Christian Starck oroade sig vid 1980-talets början över den särskilt i Helsingfors ökande trenden till äktenskap över språkgränsen. 3 De frågade sig om inte socialisationen till en finlandssvensk identitet i daghem, skolor och högre utbildning blir mindre effektiv då allt fler svenskspråkiga växer upp i miljöer där finskan är det dominerande språket. 4 Mycket tyder på att skillnaderna mellan olika delar av Svenskfinland ökat vad gäller benägenheten för giftermål över språkgränsen. I uppsatsen kommer frågan om vad språkgränsen innebär för relationerna mellan språkgrupperna, för tvåspråkiga parbildningar och för svenskans ställning i tvåspråkiga familjer i olika sammanhang att behandlas. Med termen språkgräns avses här den språkliga delning av Finlands befolkning som förklaras med 1800-talets finska och svenska väckelser kring det egna språket. Den sociala uppspaltningen av finländarna i två språkgrupper är befäst i språklagarna, enligt vilka de två kollektiven är jämbördiga men separerade. 5 Materialet utgörs av finländska enkätdata från projektet Språkgrupp, medborgarskap och lokal välfärdsstat. Frågeformuläret skickades till lika många svensk- och finskspråkiga i Åbo, S:t Karins, Hangö, Kristinestad, Pedersöre och Vasa. Svarspersonerna representerar lokalbefolkningen på orter långt borta från huvudstädernas mera nationella och elitistiska kultur. De generaliseringar som görs kan betraktas som baserade på folkliga och åtminstone delvis lokalt präglade opinioner. Genom projektet ville man studera och jämföra minoritetspositionen i kommuner av olika storlek och med olika andelar finsk- och svenskspråkiga. Forskarna antog bl.a. att en lokal minoritet trivs bättre om den utgör en betydande andel av totalbefolkningen eller är en stor befolkningsgrupp i sig. Trots att utgångspunkten var att jämföra förhållandena i fyra kommuner i båda länderna valdes från Finland totalt sex (se Tabell 1). De två extra kommunerna, Kristinestad och Pedersöre, är sådana där svenska var majoritetens språk. 6 I det följande ställer jag frågan om och hur relationerna mellan finlandssvenskar och finnar påverkas av kommunens och minoritetens storlek. Har kommunens respektive minoritetens storlek någon direkt effekt på den finlandssvenska identiteten och språkbeteendet i familjerna? Hur är det när de finskspråkiga är minoritet? Åbo är en stor kommun med en relativt liten svensk minoritet på bara ca 5 procent. Också Vasa med över 50 000 invånare är en för finländska förhållanden stor stad, men här utgör de svenskspråkiga en fjärdedel av stadens befolkning. De fyra andra städerna är små till invånarantalet. 406

ATT KRAMA EN FINNE Tabell 1. Befolkningstal, språkförhållanden och minoritetens storlek i de finländska undersökningskommunerna vid utgången av år 2000 Språkgruppernas andel (%) Andra Kommun Befolkningstal Finska Svenska språk Minoriteter Åbo 172 561 90,7 5,2 4,1 8 973 (svensk) Vasa 56 737 72,1 25,5 2,5 14 468 (svensk) S:t Karins 20 175 94,7 3,7 1,3 746 (svensk) Hangö 10 044 53,7 45,3 1,0 4 550 (svensk) Pedersöre 10 258 8,4 91,2 0,4 862 (finsk) Kristinestad 8 084 42,0 57,6 0,4 3 395 (finsk) Källa: Väestö/Befolkning 2001, s. 6. Medan svenskarna i Åbo och S:t Karins bildar öar i ett finskt hav är nejderna kring de andra städerna starkt svenska. Största befolkningen bland de små städerna har S:t Karins, som också är den av kommunerna som har den minsta svenska minoriteten både absolut och relativt sett. Hangö och Pedersöre med sina ca 10 000 invånare var har mycket olika språkförhållanden: i Hangö utgör de svenska nära hälften av invånarna, i Pedersöre är de finskspråkiga en liten minoritet på åtta procent. Balansen mellan de två språkgrupperna är bäst i Hangö och Kristinestad där minoriteten är nästan lika stor som majoriteten. I Kristinestad är de finskspråkiga i minoritet och utgör 40 procent av befolkningen. SVENSKT OCH FINSKT Av historiska skäl har finskan och svenskan en plats i den finländska nationella självbilden som saknar motsvarighet i det gamla moderlandet Sverige och som försvårar alla jämförelser mellan de båda länderna. Finländsk lag talar om två nationalspråk och stöder så principiellt idealet om jämställdhet mellan minoritet och majoritet. Det egna språket har för finländare ur båda språkgrupperna sedan 1800-talet varit ett viktigt identifikationsobjekt. Under 1800-talet levde svenskan kvar som elitens språk och blev som sådant kritiserat av den finsknationella rörelsen. Efter den demokratiska representationsreformen reducerades svenskan till ett nationellt minoritetsspråk. Men ännu under mellankrigstiden var svenskans praktiska betydelse så stor att det tidvis ledde till konflikter mellan språkgrupperna. Att utvecklingen efter andra världskriget varit betydligt fredligare hänger samman med att finskan i nästan alla sammanhang blivit 407

SUSAN SUNDBACK det första språket. 7 Behovet av mobilisering för det finska språket har med tiden avtagit liksom inslaget av aggressiv antisvenskhet i majoriteten. Utfall mot finlandssvenskheten blossar dock upp då och då i vissa språkligt radikala grupper. 8 Det är primärt finlandssvenskarnas vakthållning kring svenskans ställning som ett nationellt språk som förklarar varför Finland trots den finskspråkiga befolkningens numerära dominans fortfarande officiellt om inte alltid i praktiken är ett tvåspråkigt land. Men det är föga sannolikt att den finlandssvenska kulturen skulle ha fortlevt om inte de svenskspråkiga själva hade upplevt sig representera något annat än de finskspråkiga. Det specifikt finlandssvenska lever i stor utsträckning genom de svenskspråkiga organisationer och institutioner som utgör ett finlandssvenskt civilsamhälle i Finland. 9 Föreställningarna bakom begreppet Svenskfinland skapades i slutet av 1800-talet inom ramen för den sent väckta svenska nationalitetsrörelsen i Finland. Före 1809 hade alla varit svenskar. Efter det att Finland lösgjorts från Sverige hade många svenskspråkiga särskilt i urbana och intellektuella kretsar börjat se sig själva som finnar. En del av dessa bytte språk och/eller förfinskade sitt namn. Den av Hegel och Snellman inspirerade nationella ideologin betonade starkt språkets betydelse för folkets, kulturens och nationens enhet, vilket bidrog till en finsk kulturell mobilisering som förutsatte att svenskans långvariga hegemoni i Finland skulle brytas. Den svensknationella väckelsen kom därför att handla om hur man kunde fortsätta att vara svensk i Finland utan att samtidigt ställa sig utanför det nödvändiga nationsbygget. Begreppen Svenskfinland och finlandssvensk kom att stå för en finländsk (inte finsk!) kultur och identitet som levde på svenska. Utgångspunkten för tanken på ett geografiskt Svenskfinland var naturligtvis de svensktalandes bosättning vid kusterna i Nyland, Åboland och södra Österbotten samt på Åland. Försöket att efter självständighetsdeklarationen utverka autonomi för dessa områden misslyckades delvis på grund av att en stor andel finskspråkiga sedan länge levde i samma områden. Men idén om det finlandssvenska området levde kvar ändå. Det är rentav troligt att den normativa svenskheten blev mer betonad i den finlandssvenska mobiliseringen än den hade varit om den territoriella autonomin hade kommit till stånd. Enligt Bo Lönnqvist 10 var det särskilt föreställningen om de svenskspråkiga i Finland som ett slags storfamilj med egna traditioner och kulturdrag som slog igenom. Just därför har folkkulturen med rötter i det gamla agrara samhället haft ett starkt symbolvärde för finlandssvenskar- 408

ATT KRAMA EN FINNE na. 11 Här är det dock viktigare att notera att den svenska nationalitetsrörelsen försåg finlandssvenskarna med ett territorium i Finland med vilket de kunde identifiera sig och inom vilket en stor del av finlandssvenskarna hade sin härkomst. 12 I enkäten ombads svarspersonerna gradera sin samhörighet med Finland och med svenskspråkiga områden i Finland. Omskrivningen motiverades av en önskan att särskilt betona de territoriella aspekterna av Svenskfinland. Trots att detta kan ha påverkat många svenskspråkiga, särskilt i södra Finland, att ange en svagare identifikation än om frågan helt enkelt hade gällt identifikation med Svenskfinland, visar resultaten på tydliga och stora skillnader mellan språkgrupperna på alla orter. Då det gäller identifikationen som finländare finns däremot ingen skillnad mellan språkgrupperna. Av Tabell 2 framgår att de svenskspråkiga i de sex kommunerna uttrycker ungefär lika stark identifikation med det geografiska Svenskfinland. Det tyder på en grundhållning som är relativt oberoende av lokala förhållanden. De finskspråkigas samhörighet med de svenska områdena är däremot starkare i de mer svenska kommunerna Hangö, Kristinestad och Pedersöre än i Åbo, S:t Karins och Vasa. I Åbo och Vasa markerar de två huvudspråken en tydligare klyvning av den lokala kulturen. En effekt av denna lokala språkgräns tycks vara att de svenskspråkiga mer och de finskspråkiga mindre identifierar sig med det geografiska Svenskfinland. I S:t Karins är den finlandssvenska kulturen inte tillräckligt etablerad för att det ska vara meningsfullt att tala om en lokal språkgräns. Tabell 2 bestyrker att den finlandssvenska identiteten inte skall ses som ett uttryck för separatism i nationalitetsfrågan. Den är en förstärkning av de svenskspråkigas allmänt starka finländska identitet utan att ändå vara samma sak som denna. 13 För finlandssvenskheten är frågan om skyddet för det författaren Arvid Mörne 14 i början av 1900-talet benämnde den svenska jorden i dag en högaktuell fråga. Med tanke på den lokala och regionala förankringens betydelse för folkgruppens samhörighet och identitet är frågan av största vikt. De bestämmelser om kommunernas språk som tillkommit för att skydda den lokala språkminoriteten ger inga absoluta garantier för att det geografiska Svenskfinland även i framtiden kommer att ha en stark svensk framtoning. Kommunernas språkliga status de kan vara enspråkigt finska eller svenska, alternativt tvåspråkiga med dominans för det större språket kan förändras i enlighet med de ändringar i befolkningsstruktu- 409

SUSAN SUNDBACK Tabell 2. Samhörighet med det svenska området och med Finland efter kommun och språk (medelvärden, 1 = liten samhörighet, 5 = stor samhörighet) Känner samhörighet med: Det svenska området Finland Svensk- Finsk- Diffe- Svensk- Finsk- Diffe- Kommun språkiga språkiga rens språkiga språkiga rens Tvåspråkiga kommuner: finsk majoritet Åbo 4,0 1,9 2,1 4,4 4,3 0,1 Vasa 4,0 2,1 1,9 4,3 4,3 Hangö 3,9 2,4 1,5 4,3 4,4 0,1 svensk majoritet Kristinestad 3,9 2,6 1,7 4,2 4,2 Enspråkiga kommuner svenskspråkig Pedersöre 3,9 2,7 0,7 4,0 4,5 0,5 finskspråkig S:t Karins 3,9 2,0 1,9 4,6 4,1 0,3 Källa: Sundback 2005. ren som sker genom in- och utflyttning liksom genom de trender som påverkar individers och familjers val vid språkregistreringen. Språklagen ger ett relativt starkt skydd för finlandssvenskheten i kommuner med en gammal och stabil svensk bosättning, med stor andel svenskspråkiga och liten finsk inflyttning. Den förmår däremot inte skydda de svenska språkmiljöer som utsätts för det starkaste trycket. För dagens mestadels tvåspråkiga finlandssvenskar är en förändring i en tvåspråkig kommuns status från svensk till finsk majoritet troligen en mera dramatisk händelse än övergången från enspråkigt svensk status till tvåspråkig med svensk majoritet. Varje gång en kommun inom det finlandssvenska kärnområdet förlorar sin svenska majoritet urholkas grunden för finlandssvenskarnas upplevelse av att ha ett eget urhem i Finland. Det är en process som pågått under hela självständighetstiden och som accelererat efter andra världskriget. År 1950 fanns 47 enspråkigt svenska kommuner i Finland men år 1991 bara 21 (bland dessa Ålands 16 kommuner). De tvåspråkiga kommunerna med svensk majoritet minskade under samma tid från 32 till 22. 15 Den jämlikhet mellan språkgrupperna som innebär att helt finska kommuner kan bli tvåspråkiga t.ex. genom stor svensk inflyttning har nästan enbart teoretisk betydelse. Mig- 410

ATT KRAMA EN FINNE rationen från det finska inlandet till kustområdena har allvarligt försvagat svenskans ställning både lokalt och nationellt. Ändå pekar utvecklingen i S:t Karins på att en omvänd process med inflyttning av svenskspråkiga i en helfinsk kommun på sikt kan bjuda på överraskningar. 16 Finlandssvenskheten har under de senaste hundra åren blivit mer beroende av sina traditionella kärnbygder och nätverk samtidigt som individerna på allt fler orter tvingats anpassa sig till ett samhällsliv som i huvudsak går på finska. Trycket i riktning mot språklig assimilering har ökat. I dag gäller för finlandssvenskarna lika väl som för sverigefinnarna att minoriteten mer identifierar sig med majoriteten än tvärtom. 17 Den enskildes bindning till Svenskfinland har i högre grad än förr blivit en förhandlingsfråga där individuella språkliga och andra intressen ställs gentemot det kollektiva kravet på lojalitet mot de svenska organisationerna och institutionerna i Finland. Många av de mest enspråkiga har i unga år undvikit ett inre korstryck kring den språkliga identiteten genom att emigrera. När det gäller de finlandssvenska regionerna har befolkningsunderlaget länge varit vikande, utom på Åland. Finlandssvenskarna är överrepresenterade bland dem som flyttar till Sverige. LOKAL VARIATION I SPRÅKKLIMATET Man bör särskilt i språkligt blandade miljöer vara skeptisk till antagandet att individer alltid är medvetna om språkets betydelse för den egna identiteten. Vid sidan av den lokala språkmiljön har även den nationella kontexten betydelse för individers språkliga identitet. Olika länder skiljer sig av historiska och politiska skäl i synen på språks sociala och kulturella betydelse. Av undersökningen Språkgrupp, medborgarskap, lokal välfärdsstat framgick att frågorna om språklig identitet inte alls väckte samma intresse bland svarspersoner bosatta i Sverige som bland dem som bodde i Finland. I Sverige var ett mycket vanligt svar att man inte hade någon åsikt om relationerna mellan svensk- och finskspråkiga i sin kommun. Detta gällde också för de rätt få finskspråkiga i materialet. Invandrare från Finland som blivit svenska medborgare prioriterade frågorna om sverigefinnarnas språkliga ställning lika lågt som rikssvenskarna i allmänhet. Det var endast relativt nyligen inflyttade finskspråkiga med finskt medborgarskap som upplevde bristen på språkliga rättigheter som ett verkligt problem. I det finländska materialet var stämningen helt annorlunda. Finländarna var i allmänhet mycket väl förberedda på frågorna om 411

SUSAN SUNDBACK Tabell 3. Missnöjda med relationerna mellan språkgrupperna efter språkgrupp och kommuntyp (andelen missnöjda svar) Svensk- Finsk- Diffespråkiga språkiga rens procentandel Åbo 13 % 3 % 10 Stor kommun, liten svensk minoritet Vasa 9 % 11 % 2 Stor kommun, stor svensk minoritet S:t Karins 9 % 4 % 5 Liten kommun, liten svensk minoritet Hangö 4 % 7 % 3 Liten kommun, stor svensk minoritet Pedersöre 2 % 20 % 18 Liten kommun, liten finsk minoritet Kristinestad 7 % 36 % 29 Liten kommun, stor finsk minoritet Genomsnitt 7 % 13 % 6 Källa: Sundback 2005. språkskillnader och mer benägna att uttrycka belåtenhet med relationerna. 18 Att många finländare, särskilt i de gamla svenska regionerna, uppfattar samlevnaden mellan finskt och svenskt som någonting naturligt och positivt är i och för sig inte överraskande. Men som framgår av Tabell 3 varierar attityden till det lokala språkliga klimatet. Ofta är missnöjet större inom den lokala språkliga minoriteten. Missnöjet var ändå något vanligare bland de finskspråkiga, trots att dessa utgjorde majoriteten i fyra av de sex kommunerna; 13 procent av de finskspråkiga och endast 7 procent bland de svenskspråkiga uttryckte missnöje. Resultatet ligger i linje med den kanadensiska språksociologen Kenneth McRaes uppfattning om ett asymmetriskt förhållande mellan de två nationella språken i Finland som yttrar sig i att den svenskspråkiga befolkningen sympatiserar mer med de finskspråkiga än tvärtom. 19 De finskspråkigas missnöje var emellertid starkast koncentrerat till de två finska minoriteterna, i Pedersöre och Kristinestad, och i viss mån till Vasa och Hangö där majoriteten visserligen i dag är finsk men de svenskspråkiga utgör en stor minoritet. På de två orter där svenskan spelar liten roll i det dagliga livet är finsktalande klart mera tillfreds med språkförhållandena än de svensktalande. Pedersöre och Kristinestad är båda relativt små kommuner i svenska Österbotten men har olikartade språkförhållanden. I Kristinestad, men inte i Pedersöre, var också de svenskspråkiga rätt missnöjda med språksituationen. Stämningarna i Kristinestad kan förklaras med att andelen finskspråkiga under rätt kort tid vuxit starkt och de finskspråkiga kommit 412

ATT KRAMA EN FINNE att uppfattas som ett hot mot den svenska majoriteten. I de fyra kommuner där minoriteten är svensk framträder ett tydligt mönster: det svenska missnöjet står i omvänd proportion till deras andel av totalbefolkningen. I dem, där finskan var det större språket var de finskspråkiga i allmänhet nöjda med språksituationen. Generellt förklarar dock varken totalbefolkningens eller minoritetens absoluta storlek inställningen till den lokala språksituationen i Tabell 3. Minoriteten är inte entydigt mera missnöjd i de två större städerna eller då den på lokalplanet är stor. I allmänhet är det majoritetsbefolkningen som klagar mindre. När minoriteten är stor och svensk, såsom i Hangö och Vasa, är skillnaderna mellan språkgrupperna rätt små. I det tvåspråkiga Hangö med sin stora svenska minoritet och i det nästan helsvenska Pedersöre var de svenskspråkiga mer tillfreds. 20 Svaren på en fråga om hur man bedömde framtidsutsikterna för finlandssvenskarna pekade på en utbredd pessimism bland de svenskspråkiga (se Tabell 4). Inte ens de som levde i lokalsamhällen med svensk majoritet var särskilt optimistiska. De finskspråkiga visade större benägenhet för utslätande svar eller ansåg att finlandssvenskarna troligen gick mot en bättre position. Att mer än en femtedel av de finskspråkiga i alla kommuner valde vet ej -svaret mot mindre än en tiondedel av de svenskspråkiga visar att man på finskt håll inte alltid såg frågan som särskilt relevant. Utgående från de svar som kan tolkas är skillnaderna mellan språkgrupperna relativt stora i Åbo och Vasa. De svenskspråkiga S:t Karinsbornas överraskande optimism kan endast förstås som en följd av de för- Tabell 4. Åsikter om finlandssvenskarnas ställning i Finland om tjugo år efter språk och kommun (medelvärden 1 5, 1 = mycket försämrad, 2 = något försämrad, 3 = oförändrad, 4 = något förbättrad, 5 = mycket förbättrad; vet ej-svaren har utelämnats) Svensk- Finsk- Diffe- Kommun språkiga språkiga rens Åbo 2,2 3,0 0,8 Vasa 2,1 3,0 0,9 S:t Karins 2,4 3,0 0,6 Hangö 2,1 2,6 0,5 Pedersöre 2,2 2,9 0,7 Kristinestad 2,0 2,6 0,6 Genomsnitt 2,2 2,9 0,7 Källa: Sundback 2005. 413

SUSAN SUNDBACK bättringar av den lokala svenska servicen som ägt rum under senare år. Intressanta är också skillnaderna mellan finskspråkiga i olika kommuner; den finska opinionen i Hangö och Kristinestad är betydligt mer pessimistisk i fråga om finlandssvenskarnas öde än den i andra kommuner, vilket troligen vittnar om att många finskspråkiga på dessa orter delvis identifierar sig med den finlandssvenska kulturen. Språkgränsen är med andra ord inte så tydlig här. I de tre kommuner där den relativa svenska tillbakagången under efterkrigstiden varit som störst, d.v.s. i Vasa, Kristinestad och Hangö, är den svenska pessimismen mest utbredd. Tabellerna 3 och 4 beskriver åsikter om finlandssvenskarnas ställning på lokal och nationell nivå. Så gott som alla svenskspråkiga ser pessimistiskt på finlandssvenskarnas framtid. Orsaken kan vara ideologisk, d.v.s. baserad på föreställningar om ett finskt hot, eller återspegla erfarenheter av ökande svårigheter att reda sig på svenska nationellt och lokalt. Medan Tabell 3 pekar på olika erfarenheter i de tolv språkkategorierna och skillnader i värderingen av den lokala språksituationen, ger den senare tabellen i högre grad uttryck för attityder kring finlandssvenskhetens framtid som, frånsett Kristinestad och Hangö, är relativt oberoende av boendeort. De lokala erfarenheterna färgar tydligast av sig på Kristinestads- och S:t Karins-svenskarnas uppfattningar om den finlandssvenska framtiden, men på olika sätt. På båda orterna är de svenskspråkiga tämligen tillfreds med de lokala språkförhållandena men Kristinestadsborna ser mera pessimistiskt på finlandssvenskarnas framtid. Uppenbarligen måste skillnaden tillskrivas olika erfarenheter och därav skapade förväntningar i fråga om det svenska språkets ställning. Medan Kristinestad, som är omgivet av svenskbygd, möjligen står inför en övergång till finska som första språk, har S:t Karins-borna kunnat bevittna hur svenskspråkiga verksamheter långsamt växer fram i deras mycket finska miljö. De svenskspråkigas attityder i Åbo liknar dem i S:t Karins, vilket kan förklaras med att Åboborna aldrig ens kunnat förvänta sig att språkförhållandena lokalt kunde vara väsentligt annorlunda än de är. Det svenska missnöjet i Åbo är litet med tanke på att de svenskspråkiga faktiskt är en liten minoritet där. En trolig förklaring är att Åbo har många svenska institutioner. De svenska Vasaborna är relativt missnöjda med de lokala förhållandena och uttrycker även pessimism beträffande finlandssvenskarnas framtid. Erfarenheterna av den lokala och den nationella språkutvecklingen stöder här varandra. Bland Hangö- och Pedersöresvenskarna råder en viss inkongruens mellan den negativa synen på finlandssvenskarnas generella framtid och den po- 414

ATT KRAMA EN FINNE sitiva inställningen till den lokala språksituationen. Här tycks hemortens förhållanden fungera som motvikt till oron över finlandssvenskarnas framtid. I de två kommuner där förhållandena mellan språkgrupperna är mest jämlika, men där svenskan är mera utbredd bland den äldre befolkningen och finskan bland de unga, d.v.s. i Hangö och Kristinestad, är de finskspråkigas syn på finlandssvenskarnas framtid mera negativ än genomsnittligt. Också de finskspråkiga i det helsvenska Pedersöre (90 svarspersoner), bland vilka missnöjet med de lokala språkförhållandena var rätt allmänt, såg mörkare på finlandssvenskarnas framtida ställning än de finskspråkiga i Åbo, S:t Karins och Vasa. Som ovan påpekats så tenderar finskspråkiga i allmänhet att se hela frågeställningen som mindre viktig för dem själva varför de oftare väljer ett neutralt svar. Sannolikt är förutsättningarna för finsk inlevelse i finlandssvenskarnas situation bättre i Hangö, Kristinestad och Pedersöre än i Åbo, S:t Karins och Vasa (jfr även Tabell 2). Detta borde rimligen skapa bättre förutsättningar för vänskap och kärlek över språkgränsen i de tre mindre kommunerna med gammal svensk befolkning. Men hur ser det ut i verkligheten? Hur kommer det sig att det är speciellt i storstäderna som giftermål över språkgränsen blivit vanliga och att de endogama kraven för många finlandssvenskar under efterkrigstiden övergivits? 21 KÄRLEK ÖVER SPRÅKGRÄNSEN Undersökningen av språkvalet i minoriteternas familjer måste börja med en undersökning av språkets betydelse för giftermål och samboförhållanden. Om en ort präglas av parbildning över språkgränsen torde språksituationen i familjerna vara svårare att förutse än om parförhållanden inom språkgrupperna är regeln. En relativt stor andel av svarspersonerna, nästan en fjärdedel, var varken gifta eller sambor och har därför utelämnats ur Tabell 5. Också ett tiotal personer vars partner varken talade finska eller svenska har utelämnats. De flesta ensamstående var unga personer i Åbo, S:t Karins eller Vasa. I de svenska minoriteterna varierade andelen ensamstående mellan 14 procent i S:t Karins och 28 procent i Åbo. I de finska minoriteterna i Kristinestad och Pedersöre var 21 procent respektive 13 procent ensamstående. I alla städer utom Pedersöre var de finskspråkiga något oftare ensamma. 415

SUSAN SUNDBACK Tabell 5. Makas/makes eller sambos språk bland medlemmar i den lokala språkminoriteten (%) Språk Svenska Finska Tvåspråkig Totalt N Åbosvenskar 46 44 5 100 % 184 Vasasvenskar 70 25 5 100 % 177 S:t Karins-svenskar 35 46 4 100 % 127 Hangösvenskar 66 28 6 100 % 130 Pedersörefinnar 48 40 12 100 % 106 Kristinestadsfinnar 27 63 10 100 % 119 Källa: Datafilen Språkgrupp, medborgarskap, lokal välfärdsstat. Svenskarna i Åbo och i S:t Karins hade i nästan hälften av fallen en finskspråkig partner. En mycket stor andel av Pedersörefinnarna levde med en svenskspråkig partner. Bland de tre kommuner där parförhållanden över språkgränsen är vanligast finns alltså två kommuner där de finskspråkiga allmänt taget framträder som främmande för det finlandssvenska och bara en kommun (Pedersöre) där den finska opinionen klart färgats av finlandssvensk erfarenhet och ideologi. Gemensamt för de tre orterna är att minoriteten utgör mindre än tio procent av totalbefolkningen (jfr Tabell 1). Detta kan tolkas som ett uttryck för att de gamla motsättningarna mellan språkgrupperna som hörde samman med etnisk och språklig stamideologi mest förlorat sin makt över finlandssvenskarna som kommit att leva som tvåspråkiga eller praktiskt finskspråkiga innan eller genom parbildningen. Att den kollektiva språkliga identifikationen fortfarande är viktig framgår emellertid av den starka parbildningen inom språkgruppen i de större lokala minoriteterna. I Vasa, Hangö och Kristinestad där minoriteterna utgör 25 45 procent av totalbefolkningen har man i högre grad bildat par inom den egna språkgruppen (jfr Tabell 1). Bland svenskarna i Vasa och Hangö är partnern i cirka 2/3 av fallen svenskspråkig eller fullständigt tvåspråkig. Men även Kristinestadsfinnarna har haft en stark tendens att bilda par inom den egna språkgruppen. Eftersom gifta personer och sambopar med olika språk i något skede måste bestämma sig för ett gemensamt huvudspråk, särskilt då familjen har barn, frågade vi även om språket i hemmen. Denna variabel torde ge en bättre indikation på förutsättningarna för minoritetsspråkets framtida 416

ATT KRAMA EN FINNE Tabell 6. Familjens språk bland individer tillhörande de lokala minoriteterna (%) Båda Endast Mest svenska, lika Mest finska, Endast svenska även finska mycket även svenska finska Totalt N Svensk minoritet Åbo 51 17 11 13 9 100 % 253 S:t Karins 35 14 16 15 20 100 % 150 Vasa 69 13 9 6 3 100 % 233 Hangö 68 13 11 4 4 100 % 164 Finsk minoritet Pedersöre 4 12 9 25 50 100 % 121 Kristinestad 3 3 5 18 72 100 % 148 Källa: Datafilen Språkgrupp, medborgarskap, lokal välfärdsstat. ställning i de sex kommunerna än uppgifterna om partnerns språk i Tabell 5. Uppgifterna i Tabell 5 och 6 stöder varandra eftersom de visar att minoriteter som i större utsträckning bildat familj inom den egna språkgruppen också favoriserar minoritetsspråket inom familjen. Andelen familjer som talar enbart svenska hemma är störst bland Vasa- och Hangösvenskarna, d.v.s. på orter där den svenska minoriteten är relativt och absolut sett stor. Andelen sådana familjer är dessutom klart större bland de svenskspråkiga i Åbo än bland dem i S:t Karins trots att det gäller två grannkommuner där svenskarna utgör relativt små minoriteter. I S:t Karins lever en femtedel av de svenskspråkiga i helt finska familjer. Bland de två finskspråkiga minoriteterna dominerade det egna språket inom familjen men dess dominans var mycket större i Kristinestad än i Pedersöre. Om svaret båda språken lika mycket läggs till övriga svar som stöder minoritetsspråket framstår språkanvändningen som minst blandad bland finnarna i Kristinestad och som mest påverkad av finskan bland de svenskspråkiga i S:t Karins. I de svenska minoriteterna är familjespråket svenska till minst 90 procent i Vasa och Hangö, till nästan 80 procent i Åbo men bara till 65 procent i S:t Karins. I de finska minoriteterna är familjespråket finska hos 95 procent av svarspersonerna i Kristinestad och hos 84 procent i Pedersöre. Resultatet visar att det kulturella mönstret för familjebildning inom språkgruppen fortfarande existerar bland finlandssvenskarna men att det ger vika i situationer när den svenska minoriteten underskrider en viss andel av befolkningen, här cirka 25 procent. Materi- 417

SUSAN SUNDBACK alet ger dock inte besked om minoritetens absoluta antal direkt påverkar sannolikheten för parbildning inom minoritetsspråket. De mest enspråkiga familjerna finns i denna jämförelse bland svenskarna i Vasa och Hangö samt bland finnarna i Kristinestad. Också här är det minoritetens relativa storlek som är den bästa förklaringen. Det är överlag vanligare att bägge språken används i familjerna om den lokala majoriteten är svensk än om den är finsk. Hangö är ett undantag så till vida att det här är fråga om en formellt tvåspråkig kommun med finsk majoritet men med utbredd tvåspråkighet även i de finsktalande respondenternas familjer. KUNSKAPER I DET ANDRA SPRÅKET Det har redan framkommit att kommunens totala befolkningsmängd och minoritetens absoluta storlek har liten effekt på minoritetens trivsel med språkförhållandena eller på oddsen för att man inom minoriteten ska välja partner eller familjespråk i enlighet med sitt eget språk. Däremot har minoritetens relativa storlek visat sig ha stor betydelse. Lokalt är svenskans ställning betydligt starkare i Vasa, Hangö, Pedersöre och Kristinestad än i Åbo och S:t Karins. I Vasa och Hangö är de svenskspråkigas ställning inte helt olik den i Pedersöre och Kristinestad där svenskan är majoritetsspråk. De två kommunerna med finsk minoritet skiljer sig från varandra så att de finskspråkiga i Pedersöre assimilerats mer än i de Kristinestad. När det gäller det assimileringstryck som relativt små minoriteter upplever är det alltså ingen skillnad om minoritetsspråket är finska eller svenska. Men vad säger materialet om de språkliga förutsättningarna för minoritetens och majoritetens möjligheter att få och upprätthålla kontakt med varandra? De lokala variationerna är stora mellan språkgrupperna och bland svenskspråkiga på olika orter (se Tabell 7). Medan 35 procent av finlandssvenskarna i alla sex kommuner säger sig behärska finska fullständigt är skillnaderna stora mellan dem som bor i Åbo eller S:t Karins och dem som bor i Vasa eller Hangö. I Pedersöre säger sig endast en tiondedel av de svenskspråkiga behärska finska fullständigt. Också på den finska sidan är variationen tydlig (Tabell 8). I genomsnitt åtta procent av de finskspråkiga på de sex orterna säger sig behärska svenska fullständigt, men andelen är högre i Pedersöre (20 procent), Hangö (13 procent) och Kristinestad (12 procent), d.v.s. i Svenskfinlands kärnbygder. Faktum är dock att kunskaperna i det andra språket är så goda bland svenskspråkiga i Åbo 418

ATT KRAMA EN FINNE Tabell 7. Kunskaper i finska inom de fyra svenska minoriteterna (%) Inga Brist- Ganska Full- Totalt fälliga bra ständiga N Åbo 6 40 54 100 % 259 S:t Karins 3 39 58 100 % 150 Vasa 2 17 46 35 100 % 235 Hangö 2 16 59 22 100 % 163 Genomsnitt 1 10 46 42 100 % 807 Källa: Datafilen Språkgrupp, medborgarskap, lokal välfärdsstat. Tabell 8. Kunskaper i svenska inom de två finska minoriteterna (%) Inga Brist- Ganska Full- Totalt fälliga bra ständiga N Kristinestad 10 39 39 12 100 % 148 Pedersöre 6 29 44 20 100 % 180 Genomsnitt 8 34 41 16 100 % 328 Källa: Datafilen Språkgrupp, medborgarskap, lokal välfärdsstat. och S:t Karins att de flesta finlandssvenskar utan större besvär kan umgås på finska. Ett jippo av typen krama en finne blir för dem tämligen meningslöst. Det är troligen mera spännande för Vasa- och Hangösvenskarna eftersom det bland dem är mindre vanligt med goda kunskaper i finska. Sådan är situationen troligen också i många andra mindre kommuner med svenska som majoritetsspråk. På dessa orter med vidmakthållen språkgräns är sannolikheten för att kramandet skulle utvecklas till djup vänskap eller kärlek tämligen liten. Behovet av att krama en finne i Svenskfinland är annat än på Åland. Det torde vara större i de kommuner där de finskspråkiga är i minoritet och ofta har svaga kunskaper i svenska. Syftet skulle då vara att invitera de finskspråkiga att överskrida språkgränsen på det lokala planet. AVSLUTNING Svaren på de frågor som ställdes i början är att både kommunens storlek och minoritetens absoluta och relativa storlek kan vara av stor betydelse 419

SUSAN SUNDBACK för relationerna mellan språkgrupperna. Tidigare eller pågående demografiska processer som ändrar den lokala balansen mellan språkgrupperna påverkar minoritetens erfarenheter och beteenden. I det föregående visade sig framför allt minoritetens relativa storlek spela en roll och detta oberoende av om den var finsk- eller svenskspråkig. När minoriteten utgör nära hälften av befolkningen är den en politisk faktor som inte kan förbises på lokal nivå och har bättre möjligheter att hålla fast vid sitt språk oberoende av om det är finska eller svenska. Om minoriteten är liten ökar både missnöjet med språkförhållandena och sannolikheten för giftermål över språkgränsen med varierande konsekvenser för valet av huvudspråk i familjerna. Kommunens befolkningstal spelade en roll i det avseendet att de finskspråkiga i de minsta kommunerna, som alla var starkt svenska, kände en starkare närhet till finlandssvenskheten än de gjorde i de tre större kommunerna, där finskan klart dominerade. Skillnaden mellan de finskspråkigas och de svenskspråkigas minoritetssituation visade sig i starkare missnöje med den lokala språksituationen bland de finskspråkiga. Förklaringen är möjligen att man som del av den stora nationella majoriteten har svårigheter att acceptera sin lokala undantagssituation. En annan förklaring är de rätt svaga kunskaperna i svenska bland finskspråkiga även på orter som Kristinestad och Pedersöre. Den finlandssvenska identiteten mätt som samhörighet med de svenska områdena i Finland påverkades inte av kommunens eller minoritetens storlek. Däremot var sannolikheten för fullständiga kunskaper i finska och äktenskap över språkgränsen betydligt större i grannkommunerna S:t Karins och Åbo där de svenskspråkiga utgjorde små minoriteter. I jämförelse med de svenska S:t Karins-borna identifierade sig Åboborna något mera som finlandssvenskar och talade mera svenska i sina familjer. De var också mera missnöjda med språkförhållandena i sin kommun, trots att Åbo är en mera svensk stad än S:t Karins. Den troliga förklaringen är att de svenska Åboborna är tio gånger fler samt att Åbo har urgamla tvåspråkiga traditioner och ett stort antal finlandssvenska institutioner. NOTER 1 Nya Åland 19.2.2001. 2 Finnäs 2001, 22 24. 3 Allardt & Starck 1981, 21. 420

ATT KRAMA EN FINNE 4 Se t.ex. Lojander-Visapää 2001 och Herberts 1991 om tvåspråkiga familjer. 5 Närmare om språkgränsen i t.ex. Allardt & Starck 1981, Ståhlberg 1995 samt Lönnqvist 2003b. 6 Bäck & al. (red.) 2005. 7 McRae 1977, 55 82. 8 Herberts 1992. 9 Grönholm 2003. 10 Lönnqvist 2003a, 6 15. 11 Jfr Wolf-Knuts 2001, som betraktar de finlandssvenska symbolerna ur ett intressant minoritetspsykologiskt perspektiv. 12 Ståhlberg 1995, 29 31. 13 Spearmans rangkorrelation mellan de två dimensionerna för samhörighet (med Svenskfinland respektive Finland) är bara 0,18 och signifikansen 0,1. 14 Mörne 1959. 15 Finnäs 2001, 12. 16 Bäck & al. (red.) 2005. 17 Sundback 2005. 18 De nationella skillnaderna är säkerställda genom chitvå-test. 19 McRae 1977, 155 158. 20 Eftersom språkförhållandena i många finlandssvenska kommuner under 1900- talet förändrades p.g.a. stor finsk inflyttning kunde man förvänta sig att de finskspråkiga bott kortare tid i kommunen (med undantag av S:t Karins som haft kraftig svensk inflyttning under senare år). Så är också fallet även om den genomsnittliga skillnaden bara är tre år. På alla orter frånsett Pedersöre finns en betydande gammal finskspråkig befolkning. I snitt har de finlandssvenska respondenterna bott i kommunerna 28 år och de finskspråkiga 25 år. Men också bland de svenskspråkiga är skillnaderna stora mellan kommunerna: den längsta tiden i kommunen har de svensktalande i Kristinestad (38 år), Hangö (37 år) och Pedersöre (30 år), medan skillnaden mellan finskt och svenskt är mindre i det stora städerna Vasa och Åbo samt i S:t Karins strax utanför Åbo. Också skillnader i ålder kan tänkas spela en roll för den tid svarspersonen bott i kommunen. I Åbo, Vasa och Pedersöre är de finskspråkiga i snitt två år äldre än de svenskspråkiga. I S:t Karins, Kristinestad och Hangö är läget tvärtom. Högst var medelåldern bland finlandssvenskarna i Hangö och Kristinestad vars medelålder var 50 mot 46 år för alla svarare. Medelåldern för finskspråkiga svarspersoner var i Hangö 47 och i Kristinestad 46 år. 21 Allardt & Starck 1981, 121. KÄLLOR OCH LITTERATUR Enkätdata Språkgrupp, medborgarskap, lokal välfärdsstat, Institutionen för offentlig förvaltning vid Åbo Akademi. 421

SUSAN SUNDBACK Litteratur Allardt, Erik & Starck, Christian (1981), Språkgränser och samhällsstruktur. Finlandssvenskarna i ett jämförande perspektiv. Stockholm. Bäck, Henry, Granqvist, Nina, Sandqvist, Siv & Sundback, Susan (red.) (2005), Svenskt och finskt i kommunerna. Göteborg. Finnäs, Fjalar (2001), Finlandssvenskarna inför 2000-talet en statistisk översikt. Finlandssvensk rapport nr 40. Helsingfors. Grönholm, Christoffer (2003), Finlandssvenska folkrörelser. Historien om Svenskfinland. Svenska folkskolans vänners kalender 2003. Helsingfors, s. 49 56. Herberts, Kjell (1991), Tolv tvåspråkiga familjer. Vasa. Herberts, Kjell (1992), Tvång eller privilegium? Debatten om obligatorisk svenskundervisning i den finska grundskolan. Vasa. Lojander-Visapää, Catharina (2001), Med rätt att välja. Språkval och språkstrategier i språkligt blandade hushåll i Helsingfors. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland nr 630. Helsingfors. Lönnqvist, Bo (2003a), Svenskfinlands tillblivelse. Historien om Svenskfinland. Svenska folkskolans vänners kalender 2003. Helsingfors, s. 6 15. Lönnqvist, Bo (2003b), Språkgränsens betydelse. Historien om Svenskfinland. Svenska folkskolans vänners kalender 2003. Helsingfors, s. 38 48. McRae, Kenneth (1997), Conflict and Compromise in Multilingual Societies: Finland. Waterloo (Canada). Mörne, Arvid (1959), Den svenska jorden inför havets anlete. Helsingfors. Nya Åland 19.2.2001. Ståhlberg, Krister (1995), Den finlandssvenska identitetens variationer. Krister Ståhlberg (red.), Finlandssvensk identitet och kultur. Meddelanden från Ekonomisk-statsvetenskapliga fakulteten vid Åbo Akademi, A:441. Åbo, s. 25 76. Sundback, Susan (2005), Socialt kapital. Henry Bäck m.fl. (red.), Svenskt och finskt i kommunerna. Göteborg, s. 9 50. Wolf-Knuts, Ulrika (2001), The Finland Swedes. A Compensating Minority. Migration, Minorities, Compensation. Issues of Cultural Identity in Europe. Brussels. Väestö/Befolkning 2001:6. Befolkningens sammansättning. Folkräkningen 2000. Helsingfors. 422