Metoder i kommunal och

Metoder i kommunal och regional tillsyn En inventering Anna-Karin Lindberg Rapport 5363 mars 2004

FÖRORD Detta är en rapport från ett projekt som Kungliga Tekniska Högskolans filosofienhet har bedrivit på uppdrag av Naturvårdsverket och Tillsyns- och föreskriftsrådet. Rapporten är en sammanställning av en översiktlig inventering av de metoder som ett urval svenska tillsynsmyndigheter använder sig av vid operativ tillsyn inom miljöbalksområdet. Syftet med sammanställningen är att: - få en överblick av förekommande exempel på tillsynsmetoder - visa på behoven av metodutveckling - ge en grund för ytterligare utrednings- och forskningsinsatser Projektet har finansierats av Naturvårdsverkets miljöforskningsanslag och av medel från Tillsyns- och föreskriftsrådet. Rapporten har sammanställts vid Filosofienheten, KTH av Anna-Karin Lindberg. Författaren ansvarar själv för innehållet i rapporten. Stockholm i mars 2004 3

INNEHÅLLSFÖRTECKNING FÖRORD...3 INNEHÅLLSFÖRTECKNING...4 SAMMANFATTNING...6 SUMMARY...7 1. SYFTE OCH METOD...8 2. ÖVERBLICK ÖVER TILLSYNSOBJEKTEN...9 2.1 Nytillkomna objekt...9 2.2 Naturvård och vattenvård...10 2.3 Kemikalieinspektionen - produktregistret...10 3. DOKUMENTATION AV ÅTGÄRDER...10 4. PRIORITERING AV TILLSYNSOBJEKT...11 4.1 Händelsestyrt prioriteringsarbete...11 4.2 Handläggarnas erfarenheter...12 4.3 Miljönytta, miljömål och miljöpåverkan...12 4.4 Blekingemodellen...13 4.5 Klassificering och avgifter...13 4.6 Prioritering behövs ej...13 4.7 Vattenvård...13 4.8 Riskurval - KemI...13 5. SAMORDNING MED ANDRA MYNDIGHETER...14 5.1 Kommuner och länsstyrelser i samarbete...14 5.2 Arbetsmiljöinspektionen och räddningstjänsten...15 5.3 Övriga samarbetspartners...15 5.4 KemI:s samarbeten...15 6. TILLSYNSKAMPANJER...16 6.1 Tillsynskampanjer i kommunerna...16 6.2 Tillsynskampanjer på länsstyrelserna...17 6.3 Samarbetsgrupper...17 6.4 Naturvård...17 6.5 Regionala inspektionsprojekt...17 7. BEDÖMNING AV TILLSYNSOBJEKTENS MILJÖPÅVERKAN...18 7.1 Bedömningsfaktorer...18 7.2 Naturvård...19 7.3 KemI...19 8. METODER OCH RUTINER VID TILLSYNSBESÖK...19 8.1 Besöksrutiner...20 8.2 Naturvård...20 8.3 Anmälda besök...20 8.4 Oanmälda besök...21 8.5 KemI:s besöksrutiner...21 9. DIREKTKONTROLL...21 9.1 Kommunal direktkontroll...21 9.2 Länsstyrelsernas direktkontroll...22 10. SYSTEMTILLSYN...23 10.1 Systemtillsynens nytta...23

10.2 Företagens medverkan i systemtillsynen...23 10.3 Luleå kommun...24 10.4 Länsstyrelsernas systemtillsyn...24 10.5 Problem med systemtillsyn...24 10.6 Systeminspektioner...25 11. DISTANSTILLSYN...25 11.1 Distanstillsynsarbetet...25 11.2 Problem med distanstillsyn...26 11.3 Distanstillsynens fördelar...26 11.4 Distansuppföljning...27 11.5 Naturvård...27 11.6 Brevinspektioner...27 12. INFORMATION OCH VÄGLEDNING...27 12.1 Muntligt förmedlad information...27 12.2 Skriftligt informationsmaterial...28 13. FÖRETAGENS EGEN KUNSKAPSINHÄMTNING...29 13.1 Hemsidor...29 13.2 Särskilda metoder saknas...29 14. UPPFÖLJNING AV TILLSYNSBESÖK...30 14.1 Återbesök...30 14.2 Förelägganden och polisanmälningar...30 14.3 Tillsynens status...31 14.4 KemI:s rutiner...31 15. SKILLNADER MELLAN TILLSYNSOMRÅDEN...31 15.1 Skillnader finns...32 15.2 Små skillnader...32 16. UTVÄRDERING OCH UPPFÖLJNING...32 16.1 Systematiska metoder saknas...33 16.2 Särskilda metoder används...33 17. BEHOV AV METODUTVECKLING...33 17.1 Standardiseringsverktyg...33 17.2 Handdatorer...34 17.3 Kontakt med allmänheten...34 17.4 Definitioner och regelverk...34 17.5 Kunskap och utbildning...35 17.6 Planering och utvärdering...35 17.7 Miljömålen...36 17.8 Samarbetsutveckling...36 17.9 Områden med särskilda behov av metodutveckling...37 17.10 Resurser......38 17.11 Metodutvecklingsförslag från KemI...38 18. SLUTSATSER OCH KOMMENTARER...39 REFERENSER...40 Bilaga 1. Intervjufrågor...41 Bilaga 2. Medverkande kommuner...43 Bilaga 3. Medverkande länsstyrelser, Kemikalieinspektionen...44 5

SAMMANFATTNING Metoder i kommunal och regional tillsyn en inventering bygger på intervjuer med 27 länsstyrelserepresentanter, 31 kommunala tjänstemän samt en person från Kemikalieinspektionen. Rapportens fokus ligger på de metoder som dessa tillsynsmyndigheter använder sig av i sitt arbete med operativ tillsyn, företrädesvis inom miljöbalkens sfär. En slutsats som presenteras i rapporten är att metoder är ett begrepp som många av de deltagande tillsynsmyndigheterna inte anser gälla deras arbete. Metoder upplevs vara något tämligen systematiskt som idag inte stämmer överens med tillsynsarbetet. Åtskilliga utvecklingsförslag har dock framkommit i fråga om metoder. En annan slutsats som redovisas i rapporten är att en mer likartad tillsyn i landet vore att föredra. Idag skiljer sig metoder och arbetssätt mellan olika tillsynsmyndigheter. Flera tillvägagångssätt för hur tillsynen kan likriktas har presenterats och kanske det mest betydelsefulla sättet är ett utvecklat och fördjupat samarbete mellan tillsynsmyndigheterna. Ett mer utvecklat samarbete inom ramen för tillsynskampanjer skulle kunna effektivisera tillsynsarbetet genom att enskilda kommuner och länsstyrelser då skulle slippa arbeta fram checklistor och metoder på egen hand. Man kan också tänka sig att checklistor borde kunna utvecklas av centrala myndigheter. För länsstyrelsernas del finns behov av metodutveckling rörande vattenvård och naturvård. Detta är områden som i samband med tillsyn har haft låg prioritet. En viktig faktor för utvecklingen av metoder inom dessa områden är ett väl fungerande samarbete mellan ansvariga tillsynsmyndigheter. Önskvärt vore också att utveckla användningen av satellit- och flygbilder i naturvårdsarbetet. Länsstyrelserna förefaller även vara i behov av samordning i ett nationellt omfattande samarbetsforum vilket skulle kunna bidra till ett förbättrat samarbete och en mer likriktad tillsyn. Bättre metoder för informations- och kunskapsutbyte behövs. Det finns inga naturliga spridningsvägar för metoder som utvecklas på kommuner och länsstyrelser. Ett sätt att skapa sådana vägar är Internetbaserade portaler med forum där inspektörer kan diskutera och utbyta rutiner och arbetssätt. Informationsmaterial torde också kunna arbetas fram och spridas av centrala myndigheter. Systematiska metoder för utvärdering och uppföljning saknas i princip, och därför är även dessa angelägna utvecklingsområden. 6

SUMMARY Methods of municipal and regional supervision an inventory is built on interviews with 27 representatives from the County Administrative Boards, 31 municipal officials and one representative from the Chemicals Inspectorate. The focus of the report lies on the methods that these supervision agencies use in their work with operative supervision, mostly within the area of the environmental act. Many of the participating supervision agencies do not consider methods to be a concept that applies to their work. In their view, methods are more systematic than supervision work is today. Nevertheless, several of them give proposals for methods development. Many of the informants emphasize that a more unified supervision throughout the country would be preferable. Currently the methods and routines vary from one agency to another. Several ways of accomplishing this are presented. Perhaps the most important of these is a deepened and more developed collaboration between the supervision agencies. Hence, a more developed collaboration within the scope of supervision campaigns could increase the efficiency of supervision. Individual municipalities and County Administrative Boards would not have to develop their own checklists, methods etc. Such development can also be a task for central agencies. The County Administrative Boards have a need for methods development regarding water conservation and nature conservation. These are areas that have not been prioritized in connection with supervision. One important factor for the development of methods within these areas is a fully functioning collaboration between the agencies responsible for supervision. The use of satellite and air photographs in nature conservation is one of the more interesting areas for development. The County Administrative Boards express a need for a forum of coordination that can contribute to an improved collaboration and a more unified supervision. There is a need for better exchange of information and knowledge. There are no national paths of distribution for methods developed at the municipalities and the County Administrative Boards. One interesting option is to create web-based portals where inspectors can discuss and exchange know-how. Information material could also be developed and distributed by central agencies. There are almost no systematic methods regarding evaluation and follow-up. This is another area in which further development is needed. 7

1. SYFTE OCH METOD Denna rapport har tillkommit på uppdrag av Tillsyns- och föreskriftsrådet och är en översiktlig sammanställning av de metoder som några svenska tillsynsmyndigheter använder sig av i sitt arbete med operativ tillsyn, främst inom ramen för miljöbalken. Uppdraget har gått till KTH:s filosofienhet (projektledare Sven Ove Hansson) och utförts av Anna-Karin Lindberg. Ett syfte med inventeringen är att Tillsyns- och föreskriftsrådet har en önskan om att se över huruvida behov av metodutveckling inom tillsynsområdet finns. Rådet anser också att tillsynsområdet är relativt outforskat och förhoppningen är att inventeringen kan komma att ligga till grund för ytterligare utrednings- och forskningsinsatser i framtiden. Rapporten bygger på intervjuer med representanter från länsstyrelserna, ett urval av kommuner samt Kemikalieinspektionen. En representant för varje länsstyrelse har kontaktats och intervjuats. Eftersom länsstyrelsernas operativa tillsyn innefattar flera olika områden har i vissa fall två personer per länsstyrelse medverkat. Länsstyrelserna har valt ut ett antal kommuner i det egna länet. Vid urvalet har vi eftersträvat att intervjua kommuner som anses vara framgångsrika i tillsynsarbetet och som representerar olika kommuntyper. I regel har personer vid en till två kommuner per län ombetts att medverka. Intervjufrågorna framgår i bilaga 1. Förteckningar över de medverkande finns i bilaga 2 och 3. Sammanlagt har 27 länsstyrelserepresentanter, 31 kommunala tjänstemän och en person från Kemikalieinspektionen (KemI) bidragit till inventeringen. Personerna som har deltagit är miljöchefer, inspektörer, länsexperter etc. Intervjuerna utfördes mellan den 14 oktober och den 20 november år 2003. Alla intervjuer har genomförts per telefon och samtalen har spelats in med syfte att försöka minimera felaktigheter. Ljudupptagningarna har sedan skrivits ut och skickats till informanterna för korrigering. 8

2. ÖVERBLICK ÖVER TILLSYNSOBJEKTEN En miljöfarlig verksamhet, en frisersalong eller en zoobutik startar. För tillsynsmyndigheterna innebär detta nya tillsynsobjekt, men vilka metoder använder de sig av för att uppmärksamma dessa nya objekt? Och hur går de tillväga för att ha uppsikt över redan befintliga objekt? 2.1 Nytillkomna objekt Av de 31 intervjuade kommunerna är det 19 som uppger att de bedriver eller har bedrivit någon sorts egen uppsökande verksamhet. Metoderna som används varierar men det som förefaller vara det vanligaste verktyget är granskning av annonser i tidningar antingen systematiskt eller att personalen på miljökontoren helt enkelt råkar observera ett nytt företag. Även genomgångar av Gula Sidorna i telefonkatalogen används flitigt av de 19. Inte lika vanligt men likväl förekommande är så kallade fältinventeringar vilket innebär att inspektörerna åker ut i ett specifikt område och söker efter befintliga och nytillkomna objekt. En kommun anser att det är ett bra arbetssätt eftersom de då inte endast uppmärksammar nya objekt utan också kan upptäcka brister på företagen. Det är emellertid inte alla kommuner som bedriver egen uppsökande verksamhet. Fem kommuner har svarat att sådant inte förekommer. Orsakerna till det varierar, bland annat sägs att det helt enkelt inte finns något behov av det eftersom de har god uppsikt över objekten. Det bör dock tilläggas att en kommun uppgivit att metoden som nyttjas beror på vilket område det handlar om och att det främst är inom miljöfarlig verksamhet som eget uppsökande arbete inte behövs eftersom sådana företag oftast själva hör av sig för att anmäla olika saker. Tre av de fem kommunerna säger att de saknar metoder för eget uppsökande arbete och det förefaller som om de heller inte har något behov av det. En av kommunerna uppger att man provat att arbeta uppsökande, men att man kommit fram till att det var mycket tidskrävande och därför har man upphört med sådan verksamhet. Länsstyrelserna bedriver egen uppsökande verksamhet i mindre omfattning än kommunerna. Nio länsstyrelser har uttryckligen svarat att de inte har något behov av sådant arbete. Orsaken som de flesta uppgivit är att anläggningarna som de har tillsynen över är stora och att det därför inte behövs. Endast två av de 27 intervjuade personerna på länsstyrelsenivå anger att de på något sätt brukar arbeta uppsökande. Den ene av dessa två säger dock att det inte handlar om någon systematisk metod utan snarare att en handläggare uppmärksammar ett nytt objekt via tidningar eller liknande. Skälet till att det är svårare för länsstyrelser att observera nya objekt med hjälp av tidningar tror en länsstyrelserepresentant beror på att deras verksamhet är länsomfattande och att det är svårt att hålla sig ajour med alla lokaltidningar i länet. Kommunerna använder sig även av andra metoder för att få kännedom om nytillkomna objekt. Fem kommuner har nämnt Statistiska centralbyråns företagsregister, register från Upplysningscentralen eller Patent- och registreringsverket som användbara hjälpmedel. 19 kommuner har svarat att information om nystartade verksamheter också kommer från byggnadsnämnd eller näringslivskontor i den egna organisationen. För länsstyrelsernas del har hälften uppgivit att de förlitar sig på att kommunerna i länet rapporterar uppmärksammade nytillkomna objekt som tillhör länsstyrelsernas tillsynsansvar. Ett väl fungerande samarbete mellan kommunerna och länsstyrelserna är därför mycket viktigt. Skvaller och tillsynshandläggarnas branschkunskaper är andra tillvägagångssätt för att få kännedom om nya verksamheter enligt en länsstyrelse. Genom tillståndsprövningar och anmälningsärenden fångas nytillkomna objekt upp, vilket ungefär en tredjedel av de intervjuade kommunerna och nio länsstyrelserepresentanter har framhållit. Nystartade verksamheter brukar med andra ord själva ofta anmäla sin existens till ansvarig tillsynsmyndighet. Tips och klagomål från allmänheten är också en informationsväg och det är fyra kommuner och tre länsstyrelser som angivit att detta förekommer. En länsstyrelse tror att sådant är vanligare inom den 9

kommunala världen. Två kommuner och lika många länsstyrelser har svarat att kontakter med företagen själva samt deras branschorganisationer är sätt att få vetskap om nya objekt. En länsstyrelse har sagt att det främst gäller för täktverksamheter. 2.2 Naturvård och vattenvård Länsstyrelsernas tillsynsverksamhet är indelad i flera områden. Tillsyn inom naturvård och vattenvård skiljer sig åt från exempelvis tillsyn av miljöskyddets miljöfarliga verksamheter. De metoder och rutiner som används är annorlunda, och man har inte heller samma behov som inom miljöskyddet. Naturvården för en del register och listor för att ha uppsikt över objekten men några direkta insatser för att finna nya objekt verkar det inte finnas något behov av. Tre länsstyrelser har svarat att det är ganska svårt att ha uppsikt över sådana objekt. Dock uppger en länsstyrelse att telefonkatalogen kan granskas för att observera nytillkomna objekt inom artskyddet. Fem länsstyrelserepresentanter har nämnt vattenområdet när det gäller uppsikt samt övervakning av objekt. Av dessa fem har alla utom en svarat att området är svårhanterligt, att uppsikten är bristfällig och att den tillsyn som bedrivs endast är händelsestyrd. Det avvikande svaret kommer från Länsstyrelsen i Värmland som har uppgivit att man varit framgångsrik när det gäller just tillsyn på vattenverksamheter. De har själva tagit fram en databas som är uppbyggd på liknande sätt som EMIR (Emissionsregister), dock inte lika omfattande. I databasen kan händelser i ett ärende registreras och nytillkomna objekt föras in när dessa uppmärksammas via vattendomar. Länsstyrelsen i Värmland har gjort extra insatser på området eftersom länet har ett stort antal dammar. 2.3 Kemikalieinspektionen - produktregistret Kemikalieinspektionen använder sig av produktregistret för att uppmärksamma nytillkomna inspektionsobjekt. Sedan ett par år tillbaka kan även kommunerna ta del av produktregistret och jämföra sina objekt med dem som finns registrerade där genom den lista som KemI tillhandahåller. Om en kommun uppmärksammar en skillnad mellan sitt eget register och produktregistret meddelar de detta till KemI. Sammanfattning: De flesta kommuner bedriver eget uppsökande arbete. Länsstyrelserna arbetar inte uppsökande i samma omfattning som kommunerna. Både kommuner och länsstyrelser har svarat att de fångar upp nytillkomna objekt via tillståndsprövningar, anmälningsärenden samt tips och klagomål från allmänheten. Uppsikten över objekt inom naturvård och vattenvård förefaller otillräcklig. 3. DOKUMENTATION AV ÅTGÄRDER Allt som sker i ett tillsynsärende ska dokumenteras. För kommunernas del sker detta genom att inspektörerna i samband med tillsynsbesök och händelser i ett tillsynsärende för någon form av inspektionsrapport, inspektionsprotokoll eller journalanteckning där även de brister som har uppmärksammats vid besöken anges. Händelser och åtgärder registreras i ärendehanteringssystemen. 10

Det ovanstående stämmer i princip också för länsstyrelserna. Några nämner att dokumentationen även kan bestå av förelägganden, förbud och tillsynsbeslut. EMIR anges endast av en länsstyrelse som dokumentationsverktyg. Uppmärksammade brister som ska åtgärdas tidsätts vanligtvis och uppföljning kan ske exempelvis genom återbesök. Till de kommunala inspektörernas hjälp finns både i ECOS och i MiljöReda möjligheter att lägga in bevakningar. En kommun uppger att inspektörerna har tillgång till handdatorer som kan användas som påminnelseverktyg. Kontrollen av att uppföljningsärenden fullföljs åligger till stor del länsstyrelsens handläggare. Två länsstyrelser har uppgivit att de anser att uppföljningen är ganska svår, att de inte har något bra system eller några metoder för det. Bevakningar kan läggas in via diariet vilket utnyttjas av några. Uppfattningarna huruvida bevakningsfunktioner finns i EMIR eller ej är inte samstämmiga. Fyra länsstyrelser har svarat att bevakningsfunktion i EMIR saknas helt medan ytterligare en också säger att bevakningsfunktion saknas i diarieföringssystemet. Tre har angivit att det finns bevakningsmöjligheter i EMIR. Tre länsstyrelser har särskilt tagit upp att de använder sig av digitalkameror. En av dessa tycker att det är ett mycket bra sätt att dokumentera på eftersom fotografier kan tas systematiskt så att man efteråt på kartor kan märka ut i vilken riktning bilden tagits. De övriga två använder kameror främst vid täktbesök eller klagomål. KemI har all skriftlig dokumentation samlad i mappar, exempelvis minnes-, telefon- och tjänsteanteckningar. Uppgifter läggs även in i databasen där ett bevakningssystem finns. Sammanfattning: Allt som händer i ett tillsynsärende ska dokumenteras. Vissa har tillgång till och nyttjar bevakningsfunktioner, exempelvis i EMIR, ECOS etc. Användning av digitalkameror i tillsynsarbetet förekommer. 4. PRIORITERING AV TILLSYNSOBJEKT De tillsynsobjekt som kommuner och länsstyrelser har ansvar över är många och ofta tämligen komplicerade och tar därmed mycket tid att gå igenom. Samtidigt är inspektörerna få och alla objekt hinner kanske inte tillses i den omfattning som önskas. Därför måste tillsynsmyndigheterna prioritera bland objekten. Flera exempel på prioriteringsmetoder har framkommit vid intervjuerna, men något som förefaller gälla de allra flestas tillsynsarbete är att vissa delar av arbetet är händelsestyrt. Detta är något som man efter bästa förmåga försöker förändra, men de inkommande ärendena måste tas om hand. 4.1 Händelsestyrt prioriteringsarbete En kommun har svarat att det som prioriterats under år 2003 varit just att svara på anmälningar och att man idag inte fullt ut kan styra och planera sitt arbete på grund av det. En annan kommun har uppgivit att man har styrts av nya verksamheter, klagomål, remisser och prövningar de senaste åren men att man nu försöker styra mot mer egeninitierat arbete. Ytterligare en kommun menar att vilka prioriteringsmetoder som nyttjas beror på vilken typ av objekt det handlar om. Även nytillkomna verksamheter anges av en kommun som särskilt prioriterade, sådana besöks oftast om det inte handlar om mycket små verksamheter eller verksamheter som på andra sätt bedömts ej är i behov av besök. 11

Åtta kommuner anser att tillsynsprojekt/kampanjer styr deras prioritering, bland annat Miljösamverkan Sydost samt Miljösamverkan Västra Götaland. 4.2 Handläggarnas erfarenheter Bedömningen för urval av tillsynsobjekt och tillsynens inriktning grundar sig i fem av de 31 tillfrågade kommunerna på handläggarnas erfarenheter. En knapp tredjedel av länsstyrelsernas representanter har svarat att prioriteringen görs utifrån de erfarenheter som finns inom arbetsgrupperna. Det bygger helt enkelt på en allmän bedömning av hur objekten fungerar, vilka problem de haft tidigare och hur de brukar agera samt vilken miljöpåverkan de antas kunna ha. 4.3 Miljönytta, miljömål och miljöpåverkan Att prioritera utifrån regionala eller nationella miljömål är något som både kommuner och länsstyrelser arbetar med i dag. Hur långt man kommit varierar dock. Vissa har just påbörjat arbetet medan andra uppger att de fullt ut kan göra prioriteringen med utgångspunkt i miljömålen. Det som framkom i TIMprojektet anser många är ett stöd i målarbetet. Tolv kommuner och elva länsstyrelser säger att de arbetar med eller försöker styra arbetet mot en miljömålstyrd verksamhet. Det förefaller som om de intervjuade kommunerna har kommit ett steg längre än länsstyrelserna som många fortfarande är på, eller precis har lämnat, diskussionsstadiet. Nybro kommun har arbetat med att sätta upp mål för alla typer av verksamheter, till exempel har industritillsynen sina mål. Dessa mål kallas effektmål, varje område har fem mål var, och utifrån dem bestäms vad som ska göras varje år. Effektmålen har satts samman i en sorts prioriteringsordning där det viktigaste målet kommer först. Målen finns med i de egna tillsynsprojekten vilket gör att miljöavdelningen hela tiden vet vad som ska prioriteras i första hand. Om något finns kvar på listan när året är slut ska det vara den sista punkten. Sex kommuner framhåller att även objektens faktiska miljöpåverkan styr valen, att hänsyn till information från miljöövervakningen tas i beaktande eller att egna riskvärderingar görs utifrån olika verksamheters inverkan på miljön och människors hälsa. Även några länsstyrelser har svarat att miljöpåverkan utifrån miljöövervakningen eller val av områden som ger mest miljönytta styr tillsynsprioriteringen. En länsstyrelse har uppgivit att det är miljömålen, miljönyttan och även till viss del konsekvenserna som styr men att det är svårt att bedöma vad som går före det andra. Emellertid är det på lång sikt miljönyttan som går först. Målet är aldrig att försöka ha total kontroll över hela branscher utan man väljer ut ett antal projekt att koncentrera sig på. Detta sprider sig sedan till resten av branschen. En annan länsstyrelse säger att man gärna skulle vilja kunna svara att det är miljönyttan som styr, att man arbetar efter miljömålen och slår ner på dem som släpper ut mest, men att det tyvärr inte är så idag eftersom man till stor del styrs av inkommande krav från verksamheter som fordrar tillstånd eller som är anmälningsskyldiga. I förvaltningslagen anges att handläggningen av inkommande ärenden ska vara snabb, enkel och billig vilket gör att de anser att de måste prioritera sådana ärenden. Metoder för prioritering utöver detta finns men det ändå är sådant som man arbetar mest med. Länsstyrelsen i Västra Götaland arbetar just nu med att försöka hitta någon slags bedömningsgrund för objekten vilket bland annat ska göras utifrån företagens miljöpåverkan, den kunskap som finns på verksamheterna och om dessa är ISO 14000 certifierade. Det är tänkt att dessa parametrar ska föras in i någon slags blankett där varje objekt ska graderas i ett poängsystem som sedan ska kunna användas vid bedömningen av objekten 12

4.4 Blekingemodellen Länsstyrelsen i Skåne håller just nu på att prova vad de själva kallar för Blekingemodellen vilket är en modell för prioriteringsarbete som tagits fram av Länsstyrelsen i Blekinge. I enlighet med modellen används en speciell blankett med frågor och en rad olika parametrar att ta hänsyn till vid bedömning av tillsynsbehovet. Det som bedöms är bland annat anläggningens storlek, påverkan på miljömålen, om miljöledningssystem finns eller ej, hur egenkontrollen samt utsläppskontrollen fungerar. Det handlar totalt om 13 frågor. Svaren på frågorna graderas i en poängskala som mynnar ut i en poängsumma som visar på antalet dagar man behöver arbeta med verksamheten. Denna metod för att bedöma tillsynsbehovet styrs ju indirekt av miljöpåverkan. Syftet med det här arbetssättet är att få en bedömning av miljöangelägenheten i enskilda ärenden. 4.5 Klassificering och avgifter För den kommunala tillsynen har till viss del även den avgift som objekten betalar till tillsynsmyndigheterna betydelse när det gäller prioriteringen. Större verksamheter som betalar mycket i avgift bedöms förtjäna och behöva fler tillsynsbesök. Antalet timmar som ett objekt betalar för i årsavgiften också ska motsvara de timmar som inspektörerna faktiskt ägnar sig åt just det objektet. Tio personer som arbetar med kommunal tillsyn har angivit detta. Några kommuner har svarat att tillsynsintervallen är kopplad till hur företagen har klassificerats i förordning (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. A-objekten har högst prioritet, sedan följer B-objekten etc. Nio kommuner och en länsstyrelse tar hänsyn till när objektet senast besöktes eller en bestämd tillsynsbesöksintervall när de prioriterar. 4.6 Prioritering behövs ej Hudiksvalls kommun säger att man i dagsläget inte är i behov av att göra någon prioritering bland tillsynsärendena. En annan kommun har svarat att alla objekt tillses lite mindre, att kommunen i och med de skyldigheter som den har gentemot objekten inte anser att den kan strunta i vissa objekt till förmån för några andra. För länsstyrelsernas del har tre uttryckligen sagt att de inte behöver prioritera, alla objekt tillses. Två länsstyrelser betonar att de saknar en systematisk och genomarbetad metodik för val av tillsynsobjekt samt tillsynens inriktning. 4.7 Vattenvård Av de tre länsstyrelser som särskilt nämner vattenområdet när det gäller prioritering av tillsynsobjekten har två svarat att verksamheten främst eller helt och hållet är händelsestyrd, medan den tredje har uppgivit att en del planerat arbete inom vattentillsynen sker genom att man ser över riskkvalificeringen på dammar samt vilken skada en damm har på miljön. Hänsyn tas då också till naturvårdsintressen, om en damm påverkar naturreservat eller riksintressen. 4.8 Riskurval - KemI En metod som KemI nyttjar för att välja tillsynsobjekt är vad de själva kallar för riskurval vilket grundar sig bland annat på det stora kontaktnät som KemI har, både inom den egna myndigheten och utanför. En del uppmärksammas och prioriteras även genom tips från privatpersoner, andra myndigheter eller företag. 13

Sammanfattning: Prioriteringen kan styras av inkommande ärenden, det vill säga vara händelsestyrd. Till viss del styrs prioriteringen av klassificeringen i A-, B-, C- och U-verksamheter och objektens avgifter till kommunerna. Tillsynskampanjer kan påverka hur prioriteringen görs. Handläggarnas erfarenheter har betydelse för prioriteringen. Många försöker prioritera utifrån miljönytta, miljömål och miljöpåverkan, men metoderna för detta förefaller otillräckliga. 5. SAMORDNING MED ANDRA MYNDIGHETER Arbetet med tillsyn innebär samarbete med andra myndigheter men i vilken omfattning samordnas inspektionsinsatser med andra myndigheter och med vilka myndigheter? 5.1 Kommuner och länsstyrelser i samarbete 21 kommuner har svarat att någon slags samordning med länsstyrelsen i det egna länet förekommer. Givetvis har även många länsstyrelser uppgivit att samverkan med kommunerna sker. Det händer att länsstyrelserna kontaktar miljökontoren när de ska besöka någon anläggning i kommunen, exempelvis vid periodiska besiktningar eller besök på större objekt som i högre grad bedöms ha regional påverkan. En representant från Länsstyrelsen i Södermanland säger att det är bra att låta kommunala inspektörer få möjlighet att närvara vid föranmälda besök, även om dessa inte har tillsynsansvaret, eftersom de har god kännedom om de lokala förhållandena. Att kommunerna har bättre lokalkännedom och i mer påtaglig utsträckning berörs av företagens verksamhet anges av flera som ett viktigt skäl till att bjuda in dem. Det behöver inte handla om regelrätta inspektioner utan kan också vara vid genomgångar av miljörapporter eller vid samråd innan eller efter ett besök. En länsstyrelse berättar att det förekommer att de samordnar sig med kommunerna i länet vad gäller tid, det vill säga att de samtidigt besöker företag inom samma bransch. Undantag finns dock. En länsstyrelse säger att kommunerna och länsstyrelsen inte längre är särskilt delaktiga i varandras tillsynsobjekt på grund av resursskäl. En annan länsstyrelse har uppgivit att samordning inte endast är av godo utan att det är något som upplevs som ineffektivt. Där sker samverkan med kommunerna på grund av att det stundom inte går att avgöra huruvida det är kommunen eller länsstyrelsen som är tillsynsmyndighet förrän vissa utredningar har gjorts. Detta beror på att bestämmelserna är klumpiga och komplicerade vilket inte gagnar effektiviteten. Nio kommuner har tagit upp samarbete med kollegor i andra kommuner och det verkar vara ett arbete som är tämligen väl utbyggt och fungerande. En kommun har angivit att en del frivilliga samarbeten med andra kommuner i länet sker. Mer informella samarbeten förekommer också bland annat utbyten av checklistor och informationsmaterial. Det händer att inspektörer från flera kommuner genomför inspektioner tillsammans för att främja kunskapsnivån och i vissa fall för att det behövs fler inspektörer vid en del tillsynsbesök. Dock behöver det inte vara gemensamma inspektionsinsatser utan det kan också vara andra samarbeten som till exempel Botkyrka kommun som tillsammans med övriga kommuner inom Södertörnområdet har bildat en grupp inom miljö- och hälsoskydd, Törngruppen, som träffas fyra till fem gånger per år. Tillsammans driver man bland annat gemensamma tillsynskampanjer. Hälften av de tillfrågade kommunerna framhåller att det är viktigt med ett gott samarbete inom den egna kommunen. Många av miljökontoren som intervjuats har sammanslagna nämnder, exempelvis med 14

byggnadsnämnden. Några har svarat att gemensamma inspektionsinsatser inom kommunen inträffar då och då. 5.2 Arbetsmiljöinspektionen och räddningstjänsten Vanligt förekommande är samordning med Arbetsmiljöinspektionen och/eller räddningstjänsten. 14 av de intervjuade kommunerna samverkar med dessa på något sätt. Med räddningstjänsten sker samarbete främst när det gäller bensinstationer, cisterner, kemikalietillsyn eller hälsoskyddsobjekt såsom hotell. Med Arbetsmiljöinspektionen samverkas det framförallt vid tillsyn på förskolor, skolor och inom tillsyn enligt Sevesolagstiftningen. En kommun har berättat att de vid något tillfälle genomfört inspektioner tillsammans med Arbetsmiljöinspektionen och räddningstjänsten, men det är något som man har dåliga erfarenheter från och därför anser man inte att det finns något att vinna på gemensamma inspektioner. 14 länsstyrelser har framhållit att de samverkar med räddningstjänsten och/eller Arbetsmiljöinspektionen när det handlar om tillsyn inom Sevesolagstiftningen. Åtta länsstyrelser har svarat att besökssamordning är ovanligt eller inte alls förekommande. Av dessa åtta har en uppgivit att gemensamma insatser är bra för företagen eftersom det för dem innebär färre myndighetsbesök, men att det inte är lika bra för myndigheterna av den orsaken att mycket tid går till spillo. 5.3 Övriga samarbetspartners Kommunerna nämner också Kemikalieinspektionen, Naturvårdsverket, Livsmedelsverket, Jordbruksverket, landstinget, brandförsvar och polis som andra samarbetspartners. Dock är samverkan med dessa inte speciellt vanligt förekommande. Skogsvårdsstyrelsen, polis, tull, åklagare och generalläkaren uppges av sju länsstyrelser som myndigheter som ett visst samarbete bedrivs tillsammans med. Av dessa sju är det endast en som säger att samverkan är vanlig. Personen arbetar inom naturvårdsområdet. Ungefär en tredjedel av de intervjuade kommunerna uppger att samverkan inte sker särskilt ofta förutom i samband med eventuella länskampanjer. 5.4 KemI:s samarbeten För KemI:s del förekommer samverkan bland annat med Arbetsmiljöverket, Räddningsverket, Naturvårdsverket, länsstyrelser och kommuner. Eftersom den lagstiftning som KemI representerar i princip är totalharmoniserad inom hela EU finns inom unionen en rad samarbeten, exempelvis CLEEN (Chemical legislation European enforcement network) som är ett helt frivilligt samarbete och ett utmärkt forum för länderna att skapa ett likvärdigt och gemensamt tryck på företagen. Även om lagstiftningen är harmoniserad är tillsynsmetoder, resurser och rättssystem olika i länderna och därför behövs en sådan samverkan. Sammanfattning: Kommuner och länsstyrelser samarbetar med varandra. Kommunerna bedriver samverkan med kollegor i andra kommuner. Arbetsmiljöinspektionen och räddningstjänsten är exempel på myndigheter som både länsstyrelser och kommuner samarbetar med. KemI samarbetar med andra svenska tillsynsmyndigheter, och deltar även i samarbeten inom EU, till exempel CLEEN. 15

6. TILLSYNSKAMPANJER Att arbeta med tillsyn i kampanjform förefaller bli allt vanligare och det finns flera fördelar med ett sådant arbetssätt. Kampanjerna genomförs ofta tillsammans med andra tillsynsmyndigheter vilket innebär att man gemensamt kan ta fram checklistor, planera arbetet och sammanställa rapporter. 6.1 Tillsynskampanjer i kommunerna De allra flesta kommuner som intervjuats driver och/eller deltar på något sätt i tillsynskampanjer. Endast en kommun har uppgivit att detta i dagsläget inte sker eftersom man inte hinner med mer än de inkommande ärendena. Arbetet med kampanjerna ser ungefär likadant ut i alla kommuner. En representativ beskrivning av hur arbetet med kampanjerna går till i kommunerna kommer från Västerås kommun. Västerås brukar delta i länsprojekten och i dessa projekt tas i de allra flesta fall en projektbeskrivning och något slags kunskapsunderlag fram. Någon form av checklista brukar också sammanställas. Efter det följer fältarbete, utvärdering och beroende på vad kampanjen har gett kan det också leda till uppföljning i form av kontroll av brister. Det händer att informationsmaterial till verksamhetsutövarna tas fram vid projekten eftersom man anser att detta är ett bra sätt att effektivisera själva besöket genom att ge objekten tid att förbereda sig. Projekten mynnar oftast ut i en skriftlig rapport. Ett annat bra exempel på hur kampanjarbete kan se ut kommer från Mjölby kommun. Deras arbete med tillsynsprojekten går till så att minst två, eventuellt tre, handläggare friställs under en kort tid från det löpande arbetet för att kunna besöka de aktuella objekten. Vid det första besöket går handläggarna ofta ut i par för att få en gemensam ribba att jobba efter, att de kontrollerar samma saker och gör likvärdiga bedömningar. Övriga besök genomförs dock enskilt. En av handläggarna fullföljer sedan projektet och gör sammanställningar samt eventuella förelägganden. Flera av kommunerna anger att inspektioner i par förekommer inom ramen för tillsynskampanjer. Detta för att skapa en gemensam nivå för tillsynen. Kommunerna driver projekt på egen hand, tillsammans med andra kommuner i länet eller med länsstyrelsen. Antalet invånare eller kommunens storlek förefaller inte ha någon betydelse för huruvida egna kampanjer bedrivs eller inte. En kommun med ungefär 20 000 invånare driver en hel del egna projekt, medan några andra betydligt större kommuner inte gör det. Två av de till invånarantal större kommunerna har uppgivit att de inte har så mycket att vinna på att samarbeta i projektform med övriga kommuner i länet. Orsaken uppges vara att övriga kommuner i jämförelse är så pass små och att dessa större kommuner ändå får vara samordnande vilket gör att de tycker att de kan driva projekten på egen hand. Luleå kommun har satsat mycket på projektarbete, bland annat eftersom man anser att det är betydelsefullt att tydliggöra tillsynsarbetet, få möjlighet att tänka igenom före, fokusera tillsynsinsatserna och analysera resultat samt fundera över vad som kan förändras i arbetssättet. Kommunen arbetar ofta på egen hand med projekt men försöker även delta i det som anordnas av länsstyrelsen och andra myndigheter. Några exempel på projekt som varit aktuella under år 2003 är inventering av ett industriområde, tryckerier och deras miljöfrågor, informationsprojekt mot miljöfarliga verksamheter med egenkontroll i centrum, åkerier och bussbolag etc. Samarbete i projektform sägs vara bra eftersom det ger mer tyngd åt tillsynsverksamheten om flera kommuner samtidigt koncentrerar sig på en specifik bransch eller liknande eftersom företagen ofta har kontakter över kommungränserna. 16

Egenkontroll och kemikaliehantering är vanliga områden för riktade kampanjer. De flesta kommuner har uppgivit att kampanjerna oftast resulterar i någon form av rapport som också företagen kan ta del av. 6.2 Tillsynskampanjer på länsstyrelserna Tillsammans med kommunerna i det egna länet deltar eller driver länsstyrelserna tillsynskampanjer. Dock har åtta av de tillfrågade länsstyrelserna svarat att kampanjarbete för närvarande sker oregelbundet eller mycket sällan och orsakerna till det anges vara resursbrist och att man i första hand måste arbeta med inkommande ärenden. Alla har en önskan om att i framtiden kunna arbeta mer i kampanjform eftersom det anses vara ett bra sätt att arbeta på, och många har något projekt inplanerat i tillsynsplanen för år 2004. Av dem som inte själva hinner med tillsynskampanjer är det ganska många som brukar delta i de som kommunerna driver, då i rollen som tillsynsvägledande, rådgivande eller liknande. En länsstyrelse säger att orsaken till att tillsynskampanjer inte förekommer speciellt ofta är att kommunerna har tagit över många av objekten. Länsstyrelsen kan ha tillståndsprövningen kvar men själva tillsynen åligger kommunerna. Detta försvårar prövningen eftersom det är genom tillsynsarbetet som handläggarna får kontakt med verkligheten och därmed också kunskap om verksamheterna. Länsstyrelsernas praktiska arbete med tillsynskampanjer skiljer sig inte särskilt mycket åt. Ett bra exempel på hur det kan gå till kommer från Länsstyrelsen i Blekinge. Vid kampanjerna brukar en projektansvarig och eventuellt en liten styrelse utses. Projektplan och annat skriftligt material tas fram. Hur själva tillsynsarbetet inom kampanjen går till beror på vilket område det gäller. Det kan vara genom besök, granskning av inspektionsblanketter eller frågelistor. Projekten avslutas med att en rapport skrivs, en till varje verksamhetsutövare. Även en sammanfattande rapport tas fram. 6.3 Samarbetsgrupper Några länsomfattande samarbetsgrupper som nämnts av kommuner och länsstyrelser är Miljösamverkan Sydost, Miljösamverkan Västra Götaland, Samordnad kemikalietillsyn i Skåne, Kemikalier i Östergötland samt Fyrkanten som består av fyra kommuner i Norrbotten. Miljösamverkan Västra Götaland har både av länets egna kommuner och av vissa länsstyrelser och kommuner i andra län beskrivits som ett bra exempel på samordning och projektarbete. 6.4 Naturvård Inom naturvårdsområdet är tillsynskampanjer relativt sällsynta och av naturvårdsinformanterna har endast en uppgivit att sådant arbete förekommit. Kampanjen bestod av en genomgång av alla naturminnen och utfördes för att se om det fanns behov av åtgärder och om objekten var ordentligt utmärkta med skyltar. Samtliga naturminnen tillsågs och en åtgärdsplan upprättades. 6.5 Regionala inspektionsprojekt Sedan i början av 1990-talet har KemI arbetat med något som man kallar för regionala inspektionsprojekt (RIO). I dessa projekt väljs ett geografiskt område ut och sedan genomförs inspektioner på de företag som är belägna i området. Urvalet blir därmed slumpmässigt eftersom KemI inte känner till företagens storlek eller vilka branscher de representerar. RIO-arbetet innebär regelbundna kontakter med de kommuner som berörs av projektet. Kommunerna inbjuds bland annat att närvara vid inspektionerna. 17

Sammanfattning: De allra flesta medverkande kommunerna driver och/eller deltar på något sätt i kampanjer, tillsammans med andra kommuner i länet eller med länsstyrelsen. Flera kommunala inspektörer inspekterar i par vid kampanjer för att bedömningarna ska bli likvärdiga. Länsstyrelserna arbetar också med tillsynskampanjer i någon form, dock finns några som idag inte har möjlighet att göra det på grund av resursbrist. Miljösamverkan Västra Götaland, Miljösamverkan Sydost, Samordnad kemikalietillsyn i Skåne är exempel på länsomfattande samarbetsgrupper som nämns av många kommuner och länsstyrelser. KemI arbetar med regionala projekt. 7. BEDÖMNING AV TILLSYNSOBJEKTENS MILJÖPÅVERKAN De företag och verksamheter som tillses av tillsynsmyndigheterna är av den arten att de kan ge upphov till olägenheter för miljön och människors hälsa. Därför behövs kriterier för att bedöma vilken miljöpåverkan tillsynsobjekten har. Metoderna som används för bedömningen ligger ofta nära de metoder som nyttjas i prioriteringsarbetet. 7.1 Bedömningsfaktorer Exempel på bedömningsfaktorer är personalens erfarenheter av objektens påverkan på miljön, hur objekten brukar agera och vilken slags verksamhet det gäller. Åtta kommuner har uppgivit att erfarenheten är betydelsefull när det gäller bedömning av objekten. Några kommuner har sagt att bedömningen av objektens miljöpåverkan till viss del sker vid platsbesöken genom dialoger med verksamhetsutövarna, rundvandringar på verksamheterna samt den efterföljande analysen. Även vissa länsstyrelser har svarat att erfarenheten är viktig för bedömningen. Till viss del används centrala riktlinjer, föreskrifter och handböcker som vägledning för bedömningen vilket fyra kommuner har angivit. En annan kommun säger sig använda Naturvårdsverkets branschfaktablad. Dock uppger en kommun att de saknar egentlig tillsynsvägledning från Naturvårdsverket, Kemikalieinspektionen och länsstyrelsen i länet när det gäller bedömning av objektens påverkan och tillsynsbehov. Ett fåtal av de tillfrågade kommunerna och länsstyrelserna har angivit att man använder sig av företagens miljörapporter som ett underlag för att bedöma miljöpåverkan. Information som framkommer vid granskning av rapporterna ligger till grund för bedömningen. Även annan dokumentation nyttjas som bas, till exempel tillståndsbeslut, anmälningar, villkor och liknande. En länsstyrelse använder sig av inventeringar av naturreservat. Sex kommuner och en länsstyrelse har svarat att man utgår från verksamheternas storlek och klassificeringen i förordning (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd i form av A-, B-, C- och U-objekt. En av kommunerna prioriterar utifrån Svenska Kommunförbundets rekommendationer gällande de avgifter kommunerna tar ut för sitt tillsynsarbete av företagen. Besöksfrekvensen ska motsvara avgiftsnivån. Tidigare fastställd påverkan och direkta utsläpp till luft, mark och vatten som kunnat påvisas har av tämligen många angivits som en viktig bedömningsgrund. Ungefär en tredjedel av kommunerna, och åtta 18

länsstyrelser har tagit upp detta. Några säger sig också ta hänsyn till företagens placering i förhållande till föroreningsrisker, bebyggelse etc. Länsstyrelserna nämner också miljöövervakningen som betydelsefull för bedömningsarbetet. En kommun har svarat att bedömningen av objektens miljöpåverkan i första hand görs utifrån de miljömål som anses som särskilt viktiga för kommunen. En länsstyrelse säger att de har fört diskussioner kring att miljöpåverkan borde finnas med som en del i prioriteringsarbetet men att detta är mycket svårt att lyckas med. De regionala och/eller nationella miljömålen sägs av flera vara en viktig faktor. Fem kommuner och sex länsstyrelser anser att de saknar speciella eller systematiska metoder för bedömningen. Emellertid pågår i flera kommuner just nu arbete med att ta fram riskvärdering och andra tillvägagångssätt för att försöka finna bra kriterier för bedömningsarbetet. 7.2 Naturvård De som på länsstyrelserna har svarat endast för naturvårdsområdet uppger att frågan inte är relevant för deras område, dock med undantag för en länsstyrelse som säger att när man sätter samman tillsynsplanen tas hänsyn också till miljömålen. Man försöker relatera sina egna prioriteringar i tillsynssammanhang till nytta för miljömålen. Länsstyrelsen i Värmland har uppgivit att när det gäller naturreservat finns inventeringar som ligger till grund för bedömningen av miljöpåverkan. Arbetet som Värmland genomförde med damminventeringen hade två prioriteringsgrunder varav stor påverkan på naturmiljön var den ena och säkerhetsrisker den andra. 7.3 KemI Kemikalier ska bedömas utifrån påverkan på människors hälsa och miljön och därför kontrollerar KemI:s inspektörer även att regler som rör detta följs, det vill säga om företagen verkligen har undersökt hur deras kemikalier påverkar miljön. Dock är det ytterst Naturvårdsverket, uppger informanten, som har myndighetsansvaret för kemikaliers påverkan i den yttre miljön. Sammanfattning: Flera av våra informanter anser sig sakna bra metoder för att bedöma miljöpåverkan. Viktiga faktorer som påverkar bedömningen av miljöpåverkan är personalens erfarenheter, tidigare uppmärksammad miljöpåverkan, verksamheternas storlek samt klassificeringen i förordning (1998:899). 8. METODER OCH RUTINER VID TILLSYNSBESÖK Metoderna som används vid själva besöken kan variera bland annat beroende på vilken typ av företag det gäller, dess storlek och art. Hänsyn tas även till anläggningarnas kompetens rörande relevanta frågor. Vilka rutiner som nyttjas kan också skifta beroende på om det är ett vanligt tillsynsbesök eller ett besök inom ramen för ett tillsynsprojekt. Sju kommuner och fem länsstyrelser har specifikt tagit upp detta. 19

8.1 Besöksrutiner Förberedelserna inför ett tillsynsbesök kan till exempel bestå av att inspektörerna tar fram checklistor, granskar relevanta dokument såsom tillstånd, anmälningar, miljörapporter, och utifrån det genomförs besöket. Många, både länsstyrelser och kommuner, använder sig av checklistor eller andra mallar vid besöken. Det förefaller som om de flesta har arbetat fram dessa på egen hand. En länsstyrelse har svarat att checklistor och liknande inte är lika viktiga för länsstyrelserna eftersom de har villkoren och kraven i kontrollprogrammen att hålla sig till. Endast en länsstyrelse har sagt att det förekommer att inspektörerna i det löpande tillsynsarbetet gör besök tillsammans för att få insikt i hur andra arbetar vilket främjar en likartad tillsyn i länet. Av kommunerna är det fyra som tagit upp att de stundom arbetar i par eller grupp. En av dessa fyra är Håbo kommun som anser att det är fördelaktigt att inspektörerna när det gäller besök på större tillsynsobjekt inom miljöskyddet arbetar parvis, bland annat eftersom den ene kan ställa frågor medan den andre kan koncentrera sig på hur verksamhetsutövaren reagerar exempelvis om det är något som denne inte förstår. Förhoppningsvis görs då färre misstag. Ett fåtal länsstyrelser har svarat att de försöker följa och ta hjälp av allmänna råd samt tillsynsmetodikavsnittet i Naturvårdsverkets rapport om operativ tillsyn. Två länsstyrelser har uppgivit att de använder ett lite annorlunda tillvägagångssätt vid vissa besök. I det ena fallet är det vid klagomål eller akuta ärenden som länsstyrelsen kan be kommunernas miljö- och hälsoskyddspersonal att åka ut. Dessa fotodokumenterar det inträffade samt försöker skapa sig en bild av händelsen. Materialet vidarebefordras sedan till länsstyrelsen som med detta som utgångspunkt ställer krav på eventuella åtgärder. Detta sker både inom miljöfarlig verksamhet och inom naturvårdsområdet. I det andra fallet kan kommunerna tillfrågas om de kan ta hand om återbesöken och kontrollen av att åtgärder vidtagits. I båda fallen uppges orsaken vara de stora avstånden i länen som gör att ett sådant arbetssätt används. 8.2 Naturvård Metoderna som naturvårdstillsynen nyttjar är i många avseenden annorlunda och ett exempel på det är att när det handlar om rovdjurstillsyn eller tillsyn i fjällen styrs besöken bland annat av vädret. Metodiken måste situationsanpassas beroende på vilket område som avses uppger representanten från den här länsstyrelsen. 8.3 Anmälda besök Alla kommuner gör anmälda besök och det är den allra vanligaste besöksformen. Orsakerna anges vara att ansvariga personer på företagen ska ha tid avsatt för besöket och fått möjlighet att ta fram relevant dokumentation. Oanmälda besök kan skapa onödig irritation på verksamheterna och en vanlig uppfattning är att anmälda besök inte försvårar arbetet. Inspektörerna känner till att verksamheterna oftast ser bättre ut just den dagen då det föranmälda besöket genomförs men att kraven också bestäms utifrån det. Det är endast en kommun som explicit har angett att det kan vara en nackdel att anmäla besöken i förväg eftersom det ger företagen tid att städa undan eventuella brister. Emellertid finns även kommuner som har uppgett att de anser att det är en fördel att företagen redan innan har rättat till brister. Om inspektörerna ändå hittar fel är det oftast riktigt allvarliga saker eftersom de finns där trots att företagen har fått tid på sig att åtgärda dem. Flera kommuner menar att fördelarna med anmälda besök är många och att de ger den mest realistiska bilden av verksamheterna. Länsstyrelsernas tillsynsbesök är oftast föranmälda för att rätt personer ska vara på plats, ha tid för besöket och ha dokumentation framtagen. Ett par länsstyrelser har svarat att större verksamheter saknar 20

möjlighet och tid att städa undan brister samt att tiden från anmälan till besöket också ger dem möjlighet att fundera över eventuella problem. Endast en informant har sagt att anmälda besök är ovanliga, denne arbetar inom naturvårdsområdet. 8.4 Oanmälda besök Oanmälda besök kan förekomma vid misstankar om oegentligheter, klagomål eller om det vid föregående besök framkommit något som bör kontrolleras särskilt, men det sker för kommunernas del ganska sällan. Sådana besök sägs passa bäst på mindre verksamheter eftersom de större ofta har en noggrann kontroll av vilka som får befinna sig i lokalerna och därför behöver inspektören ha med sig någon från företaget vid besöket. Vissa uppföljande återbesök kan ske oanmält. Detsamma gäller för länsstyrelserna som främst gör oanmälda besök på problematiska objekt, om klagomål inkommit eller misstankar om oegentligheter finns. Besöksformen lämpar sig bäst på mindre företag. Några har svarat att behov kan finnas av oanmälda besök men att resurserna inte räcker till. Ett något annorlunda svar gällande oanmälda besök har Länsstyrelsen i Halland givit. Där görs avsiktligt en viss del av besöken oanmält för att öka tillsynens trovärdighet, överraskningsmomentet upplevs som viktigt. Andelen oanmälda besök varierar mellan olika verksamheter, exempelvis inom miljöfarlig verksamhet ska varje anläggning få minst ett oanmält tillsynsbesök varje år. 8.5 KemI:s besöksrutiner Tillsynsbesök eller förelägganden till företagen är de tillvägagångssätt som KemI använder sig av. I förelägganden kan företagen åläggas att redovisa hur bedömningen av kemikalierna ser ut. Inspektörerna granskar även andra dokument, exempelvis säkerhetsdatabladen där mycket information om kemikalien ska finnas. Vid platsbesöken kontrollerar inspektörerna bland annat vem som gör vad, hur kunskapsnivån ser ut samt vilket arbete som objektet bedriver för att byta ut farliga kemikalier mot mindre farliga. Platsbesöken innebär också en genomgång av företaget som helhet. Besöken föranmäls vanligtvis. Det händer ungefär vart tredje år att ett objekt inte har gjort vad som förelagts eller att KemI får in tips om oegentligheter. Sådant ger upphov till oanmälda besök. Sammanfattning: Checklistor sätts samman, relevant dokumentation granskas och utifrån det genomförs besöket. Anmälda besök är den allra vanligaste besöksformen både för kommuner och länsstyrelser. Oanmälda besök sker främst om misstankar om oegentligheter förekommer eller vid klagomål 9. DIREKTKONTROLL Med direktkontroll menas undersökningar av inspektionsobjektens fysiska utformning, risker, säkerhetsutrustning och miljöpåverkan. 9.1 Kommunal direktkontroll De metoder som kommunerna använder för direktkontroll är främst att inspektören tittar, frågar och för diskussioner med verksamhetsutövarna. Checklistor används ofta. Vanligtvis ges tid till rundvandring vid 21