Teckenspråkig hemtjänst - en intervjustudie med personal och vårdtagare om upplevelser, kommunikation och samarbete. Lisa Gunnefur FoU Malmö Stadskontoret Augusti 2009 Stadskontoret Malmö stad
Förord Den framtida hemtjänsten står inför många utmaningar. Gruppen vårdtagare är ingen homogen grupp och de olika behoven ställer nya krav på den kommunala socialtjänsten. Malmö stad har sedan ett antal år tillbaka arbetat för att skapa en vård och omsorg som är väl anpassad för döva och dövblinda malmöbor. Denna satsning har gett resultat. Idag finns i Malmö en avdelning för döva och dövblinda på ett särskilt boende, äldrevägledare som arbetar för de dövas rättigheter samt teckenspråkig hemtjänst. I syfte att undersöka upplevelsen av den teckenspråkiga hemtjänsten hos såväl döva vårdtagare som berörd personal beställdes år 2008 en utvärdering av forsknings- och utvecklingsenheten i Malmö stad (FoU Malmö). I denna rapport redogörs för undersökningen. Resultaten ska användas som en del i det fortsatta utvecklingsarbetet av vården och omsorgen för de teckenspråkiga döva. Författare till rapporten är Lisa Gunnefur, fil.mag. inom folkhälsovetenskap. Lisa Gunnefur har genomfört intervjuer med personal, medan Lena Davidsson (teckenspråkig äldrevägledare) har intervjuat vårdtagare. I analysen av intervjuerna beskrivs hur personalen upplever såväl arbetet med teckenspråkiga vårdtagare, som hur kontakten mellan berörda yrkesgrupper fungerar. Vidare berättas om hur de teckenspråkiga döva upplever den hemtjänst de erhåller. Rapporten avslutas med ett antal handfasta rekommendationer från författaren för det fortsatta utvecklingsarbetet. Det är vår förhoppning att det resultat, och de förslag till förbättringsområden som redovisas i rapporten, ska kunna fungera som ett stöd i det fortsatta arbetet att få en ännu bättre hemtjänst i Malmö stad. Lisa Gunnefur har även i en tidigare studie undersökt vårdtagares upplevelser av hemtjänsten i Malmö i syfte att finna förslag till kvalitetshöjande åtgärder. Ett stort tack riktas till Lisa Gunnefur, som med stort engagemang har genomfört studien, till alla som intervjuats samt till alla som bidragit med synpunkter under arbetets gång. Manuskriptet har granskats av medarbetare på FoU Malmö. Fil dr Annika Pfannenstill Samordnare FoU FoU Malmö, Malmö stad 1
Innehållsförteckning Förord... 1 Innehållsförteckning...2 Sammanfattning...3 Inledning...4 Bakgrund...4 Vård och omsorg till döva i Malmö...6 Urval...8 Syfte...8 Metod...8 Metoddiskussion...9 Etiska hänsyn...10 Resultat...11 Personalen...11 Personalens första möte med döva vårdtagare...11 Att arbeta i teckenspråkig hemtjänst...12 Att bevilja teckenspråkig hemtjänst...13 Att arbeta som kontaktman i hörande hemtjänst...14 Kommunikation mellan kontaktman och döv...15 Biståndshandläggarnas syn på teckenspråkig hemtjänst...16 Kontakt mellan yrkesgrupperna...17 Behov av stöd, utbildning och information...18 De döva vårdtagarna...19 Teckenspråkig hemtjänst...19 Hörande hemtjänst...20 Kommunikation...21 Insatserna...21 Information vid förändringar...22 Diskussion...23 Information och samarbete...23 Stöd i det fortsatta arbetet...24 Vikten av kontinuitet...25 Slutsatser...27 Hur upplevs arbetet med teckenspråkiga vårdtagare?...27 Hur upplevs kontakten mellan yrkesgrupperna?...27 Finns ett behov av stöd?...27 Hur upplever vårdtagarna hemtjänsten?...27 Rekommendationer...28 Referenser...29 2
Sammanfattning I Malmö har det pågått ett förbättringsarbete kring teckenspråkig vård och omsorg sedan 1999. År 2002 fattade Kommunstyrelsen ett beslut om framtidens äldreomsorg för teckenspråkiga döva och dövblinda i Malmö. Beslutet ledde till att äldrevägledare anställdes, teckenspråkiga äldre gavs möjlighet till en plats på särskilt boende i en teckenspråkig miljö och teckenspråkig hemtjänst inrättades. Detta är en utvärdering av projektet teckenspråkig hemtjänst. Syftet med utvärderingen är att undersöka hur de döva vårdtagarna upplever den teckenspråkiga och den hörande hemtjänsten. Syftet är vidare att undersöka hur personalen upplever arbetet med teckenspråkiga vårdtagare, samarbetet mellan berörda yrkesgrupper, samt att inventera eventuella behov av stöd i det fortsatta arbetet. Resultatet kommer att användas i utvecklingsarbetet av framtidens äldreomsorg för teckenspråkiga döva och dövblinda. Urvalet till denna utvärdering består av de fem döva vårdtagare i Malmö som har erfarenhet av både teckenspråkig och hörande hemtjänst. Bland personalen omfattade urvalet undersköterskan i teckenspråkig hemtjänst, kontaktmännen inom hörande hemtjänst, samt de biståndshandläggare som beviljat teckenspråkig hemtjänst. Totalt intervjuades fem vårdtagare och åtta personal. Resultatet av intervjuerna visar att den hörande personalen har ett behov av stöd, utbildning och information inför mötet med döva vårdtagare. Bland annat efterfrågas kunskap om döva, teckenspråkig hemtjänst och yrkesspecifik kunskap. Det finns även önskemål om att få göra studiebesök och träffa de andra berörda yrkesgrupperna. Den relativt nya organisationen kring teckenspråkig hemtjänst saknar en tydlig struktur för kontakten mellan yrkesgrupperna. Det har bland annat lett till olika förutsättningar vid det första mötet mellan vårdtagare och berörda yrkesgrupper. Arbetet som undersköterska i den teckenspråkiga hemtjänsten innebär en flexibilitet i utförandet av insatser, att utföra ledsagning samt en god kontinuitet och relation till vårdtagarna. Nackdelarna med arbetet i teckenspråkig hemtjänst är att det saknas en tydlig gräns mellan privatoch arbetsliv samt avsaknaden av kollegor, vilket påverkar kontinuiteten för vårdtagarna och undersköterskans arbetstider. Två av fem intervjuade vårdtagarna hade förutom teckenspråkig även hörande hemtjänst. Upplevelsen av kommunikationen mellan kontaktmännen i hörande hemtjänst och de döva vårdtagarna är beroende av kontinuitet och förtroende. Samtliga vårdtagare önskar all hjälp av teckenspråkig hemtjänst och de främsta nämnda fördelarna med teckenspråkig hemtjänst är kontinuiteten och kommunikationen. 3
Inledning Malmö stad har under flera år arbetat för att skapa vård och omsorg som är anpassad till döva i Malmö. Det arbetet har resulterat i en avdelning för döva och dövblinda på ett särskilt boende, äldrevägledare som arbetar för de dövas rättigheter samt teckenspråkig hemtjänst. För att undersöka hur den teckenspråkiga hemtjänsten upplevs av döva vårdtagare samt berörd personal beställdes år 2008 en utvärdering av Forsknings- och utvecklingsenheten i Malmö stad (FoU Malmö). Resultatet av utvärderingen ska användas i det kommande utvecklingsarbetet av vården och omsorgen till teckenspråkiga döva och dövblinda. Bakgrund I detta inledande kapitel definieras och förklaras begrepp som är relevanta för denna utvärdering. Syftet med begreppsförklaringen är dels att ge en bakgrund till utvärderingen och ämnet som behandlas, dels för att beskriva hur begreppen kommer att användas i texten. Detta kapitel ger även en bakgrund till och beskrivning av vård och omsorg till döva och dövblinda samt denna utvärderings syfte och metod. Jag kommer att använda mig av följande begrepp: Döv Hörselskada Dövblindhet Döv är en person som inte hör. En person som är född döv, blivit döv vid födseln eller i tidig ålder benämns barndomsdöv och har ofta teckenspråk som sitt förstaspråk. Vuxendöv syftar till en person som har blivit döv eller fått en grav hörselnedsättning senare i livet och har svenska som sitt förstaspråk. En person som är hörselskadad kan antingen vara född med en hörselnedsättning eller blivit hörselskadad senare i livet. En hörselskada kan innebära allt från en lätt hörselnedsättning till total dövhet. Dövblindhet är beteckningen för den dubbla funktionsnedsättningen synskada/blindhet och hörselskada/dövhet. En del dövblinda saknar helt både syn och hörsel, andra kan 4
Dövstum Teckenspråk Hörande hemtjänst ha både syn- och hörselrester (Göransson m.fl., 2002). Dövstum är en föråldrad och felaktig benämning på en döv person. Benämningen är full av fördomar från tiden då döva inte hade några rättigheter. Nästan alla döva har fullt utvecklade talorgan (Sveriges dövas riksförbund, 2009a). Det svenska handalfabetet skapades av Per Aron Borg för att användas i undervisningen av döva barn i Sveriges första dövskola som öppnade år 1809. Under 1900-talet förbjöds teckenspråk i dövskolan för att först drygt 60 år senare återinföras som undervisningsspråk. Sverige var därmed först i världen med att erkänna teckenspråk som dövas förstaspråk. Det svenska teckenspråket består av ca 11 500 tecken och behärskas av ca 30 000 personer i Sverige (Ahlgren m.fl., 2006). Språket uppfattas med synen eller känseln (taktilt) och kompletteras med mimik och kroppsspråk (Sveriges dövas riksförbund, 2009a). Teckenspråket har ingen skriven form utan svenskan används som skriftspråk (Sveriges dövas riksförbund, 2009b). Handalfabetet används främst för att bokstavera namn eller ord om personen inte kan tecknet (Malmö stad, 2002). I denna utvärdering kommer den ordinarie hemtjänsten som utförs i respektive stadsdel att benämnas hörande hemtjänst. Det betyder inte nödvändigtvis att all personal i denna hemtjänst är hörande eller att all personalen i teckenspråkig hemtjänst är döv, det är endast ett sätt att skilja de båda grupperna åt. Hörande hemtjänst kan bland annat hjälpa äldre och personer med funktionsnedsättning med hemmets skötsel, personlig omvårdnad, trygghetslarm och ledsagning. 5
Teckenspråkig hemtjänst Kontaktman Biståndshandläggare Äldrevägledare Insatser i den teckenspråkiga hemtjänsten utförs av personer som kan kommunicera på teckenspråk samt har god kännedom om dövas kultur (Moberg, 2008). Den teckenspråkiga hemtjänsten har en teckenspråkig undersköterska anställd och hela Malmö som upptagningsområde. Den teckenspråkiga hemtjänsten kan utföra samma insatser som den hörande hemtjänsten (se mer detaljerad beskrivning nedan) (Göransson m.fl., 2002). Alla som får hemtjänst i Malmö ska erbjudas en personlig kontaktman som arbetar i den hemtjänstgrupp som vårdtagaren tillhör. Kontaktmannen är den som är huvudansvarig för kontakten med vårdtagaren. Biståndshandläggare gör behovsprövningar och beviljar hemtjänstinsatser till äldre enligt socialtjänstlagen (SoL) och personer med funktionsnedsättning enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). I Skåne finns två äldrevägledare med uppdraget att utföra översättningsinsatser samt informera om dövas rättigheter och möjligheter (se mer detaljerad beskrivning nedan). Vård och omsorg till döva i Malmö I detta avsnitt presenteras en bakgrund till det arbete och de beslut som har fattats kring teckenspråkig vård och omsorg i Malmö. Arbetet har pågått under många år och resulterat i platser på särskilt boende, teckenspråkig hemtjänst samt teckenspråkiga äldrevägledare. För att undersöka förutsättningarna för att skapa teckenspråkig äldreomsorg för äldre barndomsdöva i Skåne genomfördes år 1999 en undersökning (Göransson m.fl., 1999). Utifrån resultatet beslutades att ett förslag på äldreomsorg skulle utarbetas och att en arbetsgrupp skulle tillsättas (Malmö stad, 2001). Arbetsgruppen kom att bestå av representanter från Malmös Dövas Förening Svenske, Kommunförbundet Skåne, Hörsel- och Dövenheten i Lund (Region Skåne), Lernia Hadar, Stadsdelförvaltningen Fosie samt Stadskontoret 6
Malmö stad. Arbetsgruppens uppgift blev att samla erfarenhet och kunskap genom att ta del av nationella och internationella projekt samt göra studiebesök och intervjuer. Arbetsgruppen tog bland annat del av uppgifter från en undersökning som genomfördes vid Lunds universitet år 2001 som visade att 109 döva äldre bodde i Skåne varav 46 bodde i Malmö (Werngren-Elgström, 2001). Enligt tjänsteutlåtandet (KS-Kom-2001-00666) från år 2002 om framtidens äldreomsorg för teckenspråkiga döva och dövblinda, hade 14 teckenspråkiga döva beviljats hemtjänstinsatser och två teckenspråkiga dövblinda bodde på särskilt boende i Malmö. Ingen av stadsdelarna uppgav att de hade teckenspråkig personal inom äldreomsorgen (Malmö stad, 2002). Senare samma år fattade Kommunstyrelsen ett beslut om framtidens äldreomsorg för teckenspråkiga döva och dövblinda i Malmö. Beslutet ledde till att äldrevägledare anställdes, teckenspråkiga äldre gavs möjlighet till en plats på särskilt boende i en teckenspråkig miljö, teckenspråkig hemtjänst inrättades och äldre döva skulle få stöd till aktiviteter (Malmö stad, 2003). Lindängelunds särskilda boende öppnade år 2004 en avdelning med 10 platser för döva och dövblinda äldre. Vårdboendet är byggt i ett plan med en tillhörande handikappanpassad trädgård. Lokalerna är utrustade och anpassade efter döva och dövblindas särskilda behov. All personal talar teckenspråk och har kunskap om döva och dövblindas kultur, historia och livsvillkor. År 2004 anställdes även två äldrevägledare med två huvuduppdrag. Det ena uppdraget riktar sig direkt till döva i form av översättningsinsatser och information om dövas rättigheter och möjligheter. Det andra uppdraget riktar sig till myndigheter och organisationer som är verksamma i de äldre dövas omgivning. Det 3- åriga projektet med äldrevägledare för teckenspråkiga döva och dövblinda i Skåne startade som ett projekt, finansierat av Allmänna Arvsfonden, men blev år 2008 en permanent verksamhet i samarbete mellan Malmö Stad och Region Skåne (Malmö stad, 2008). Beslutet om framtidens äldreomsorg för teckenspråkiga döva och dövblinda innebär även tillgång till biståndsbedömd teckenspråkig hemtjänst för döva i ordinärt boende. Teckenspråkig hemtjänst startade år 2007 och är finansierat av statliga stimulansmedlen och ingår som ett delprojekt inom Hemtjänst på olika språk. Projektet Hemtjänst på olika språk är uppdelat i två delprojekt, teckenspråk och olika talade språk, och riktar sig till personer med hemtjänst som inte kan kommunicera på svenska. Målen med projektet är bland annat att professionalisera och metodutveckla hemtjänstens insatser genom att kommunicera med vårdtagare på deras eget språk samt, ha god kännedom om deras kultur. Det förutsätts ge vårdtagarna tillfredställelse i vardagen, trygghet och förhöjd livskvalitet (Moberg, 2008). 7
År 2007 anställdes en teckenspråkig undersköterska till den teckenspråkiga hemtjänsten. Den teckenspråkiga hemtjänsten har hela Malmö som upptagningsområde och kan utföra samma insatser som hörande hemtjänst. De döva vårdtagarna kan få hjälp i hemmet vardagar mellan kl. 07.00 och 16.00. Övriga tider får de hjälp av hörande hemtjänst från respektive stadsdel (Göransson m.fl., 2002). Urval Denna utvärdering av projektet Hemtjänst på teckenspråk är uppdelad i två delar, den ena riktar sig till de döva vårdtagarna och den andra till de döva vårdtagarnas personal. När utvärderingen genomfördes hade åtta döva vårdtagare teckenspråkig hemtjänst i Malmö. Av dem valdes de fem ut som har erfarenheter av både teckenspråkig och hörande hemtjänst. Bland personalen omfattade urvalet undersköterskan i teckenspråkig hemtjänst, kontaktmännen inom hörande hemtjänst, samt de biståndshandläggare som beviljat teckenspråkig hemtjänst. Totalt intervjuades fem vårdtagare och åtta personal. Syfte Syftet med denna utvärdering är att undersöka hur de döva vårdtagarna upplever den teckenspråkiga och den hörande hemtjänsten. Syftet är vidare att undersöka hur personalen upplever arbetet med teckenspråkiga vårdtagare, samarbetet mellan berörda yrkesgrupper, samt att inventera eventuella behov av stöd i det fortsatta arbetet. Metod Vintern år 2008 kontaktade Lena Davidsson, äldrevägledare, FoU Malmö för att be om hjälp att utvärdera projektet Hemtjänst på teckenspråk. Jag var anställd som projektledare på FoU Malmö och blev ansvarig för utvärderingen. Under våren fördes diskussioner om utvärderingens syfte som ledde till valet av intervju som huvudsaklig metod. Nedan beskrivs hur jag och Lena Davidsson, som har genomfört intervjuerna, har gått tillväga för att kontakta och informera de personer som skulle intervjuas samt en beskrivning av intervjutillfällena. Lena Davidsson fick vårdtagarnas kontaktuppgifter via teckenspråkig hemtjänst och kontaktade vårdtagarna för att boka in ett hembesök. Vid hembesöket informerades vårdtagarna om utvärderingens syfte och vårdtagarna tillfrågades om de ville bli intervjuade. Samtliga vårdtagare valde att delta och undertecknade en samtyckesblankett. Vid intervjuerna ställdes frågor om bland annat kommunikation, utförande av hemtjänstinsatser och kontinuitet. Intervjuerna spelades in med videokamera för att vid ett senare tillfälle 8
kunna översättas från teckenspråk till skriven svenska. Lena Davidsson skickade de nedskrivna intervjuerna till mig och jag sammanställde och analyserade materialet. Efter det att de döva vårdtagarna hade blivit tillfrågade och valt att delta i utvärderingen skickades ett informationsbrev om utvärderingens syfte till berörda biståndshandläggare, kontaktmän i hörande hemtjänst samt den anställda inom teckenspråkig hemtjänst. Ett par dagar efter brevet nått den berörda personalen ringde jag dem för att informera om utvärderingen och fråga om de önskade delta i intervjuer. Samtliga valde att delta och tid bestämdes för intervju. Vid intervjutillfället undertecknades en samtyckesblankett. Datainsamlingen skedde via semistrukturerade intervjuer, vilket innebär att jag utgick från en intervjuguide och de intervjuade fick svara fritt på frågorna. Vid intervjuerna ställdes frågor om bland annat kommunikation, samarbetet mellan yrkesgrupperna, samt eventuellt behov av stöd. Intervjuerna spelades in på diktafon för att vid ett senare tillfälle kunna skrivas ut i text. Citaten i resultatavsnittet är hämtade från intervjuerna och är markerade med kursiv stil i texten. De citat som bäst besvarar problemställningen eller belyser en nyans av en upplevelse har valts ut. I urvalet av citaten har hänsyn tagits till att ingen vårdtagares identitet ska kunna avslöjas. Citaten har redigerats marginellt för att öka läsvänligheten. Med hänsyn till att gruppen intervjuade var liten presenteras resultatet på ett mer allmänt och beskrivande sätt för att inte någon enskild ska kunna identifieras. Undersköterskan i teckenspråkig hemtjänst är ensam anställd inom teckenspråkig hemtjänst och kan därför inte vara anonym i presentationen. Med hänsyn till detta fick hon möjlighet att läsa igenom materialet innan publicering. Utvärderingens tillvägagångssätt diskuterades även med Stadskontorets jurister för att garantera att de forskningsetiska principerna och sekretesslagen kunde följas. Metoddiskussion Under sammanställningen av intervjuerna med personal och vårdtagare stötte jag på några problem med metod och tillvägagångssätt som diskuteras och förklaras i detta avsnitt. Ett problem som diskuterades innan studiens start var att Lena Davidsson, äldrevägledare, skulle genomföra intervjuerna med de döva vårdtagarna. Äldrevägledarnas uppdrag är bland annat att informera och ta tillvara dövas rättigheter. Ett problem skulle kunna vara de döva vårdtagarnas eventuella beroendeställning till äldrevägledarna. Detta övervägdes innan genomförandet av utvärderingen. Anledningen till att 9
jag inte genomförde intervjuerna med de döva vårdtagarna var att de, enligt äldrevägledarna, var misstänksamma mot hörande myndighetspersoner. Vårdtagarnas misstänksamhet förväntades påverka deltagandet negativt och om vårdtagarna skulle tacka ja till att intervjuas förväntades vårdtagarna hålla tillbaka information. Trots att äldrevägledaren genomförde intervjuerna var flera av de döva vårdtagarna väldigt fåordiga i intervjuerna, vilket gjorde analyserandet av resultatet komplicerat. När vårdtagarna endast har svarat ja eller nej på en fråga och inte kunnat ge en närmare förklaring har inte materialet använts i presentationen av resultatet. Vårdtagarnas eventuella beroendeställning till äldrevägledaren skulle kunna vara anledningen till att samtliga vårdtagare valde att ställa upp på intervju för att tillfredställa äldrevägledarnas önskemål. Min upplevelse var däremot att de döva vårdtagarna hade en bra relation till äldrevägledarna och hade ett förtroende för Lena Davidsson, vilket kan ha varit anledningen till att de ville delta i intervjuerna. Det lilla urvalet av både döva vårdtagare och personal samt informanternas önskan om att vara anonyma i utvärderingen påverkade presentationen av resultatet. För att inte någon enskild ska kunna identifieras har en del av materialet inte kunnat användas på den detaljnivå som hade varit önskvärt. Utvärderingen kan istället ses som en inblick i hur vårdtagare upplever hemtjänsten och hur personalen upplever arbetet i eller i samarbete med teckenspråkig hemtjänst. Det påverkade framför allt intervjuerna med de två kontaktmännen inom hörande hemtjänst. Undersköterskan i teckenspråkig hemtjänst fick möjlighet att läsa igenom materialet innan det publicerades med tanke på att hon var ensam representant för det arbetet. Det fanns inga önskemål om ändringar av resultatet efter genomläsningen. Etiska hänsyn Humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningsrådets forskningsetiska principer (HSFR, 1990) följs i denna utvärdering. Reglerna gäller tillsvidare även för Vetenskapsrådets ämnesråd för humanoria och samhällsvetenskap (Vetenskapsrådet 2002). Det vill säga: De intervjuade har informerats om utvärderingens syfte, både muntligen och skriftligen. De intervjuade har själv bestämt över sin medverkan och undertecknat en samtyckesblankett vid intervjutillfället. De intervjuade har getts största möjliga konfidentialitet och kan inte identifieras i avrapporteringen. Det insamlade materialet har hanterats och lagrats enligt sekretessbestämmelserna. Uppgifter i resultatet användas inte för beslut eller åtgärder som påverkar den enskilda (Vetenskapsrådet, 2008) 10
Resultat Intervjuerna presenteras i två avsnitt. Det första avsnittet är resultatet av intervjuer med biståndshandläggare, kontaktmän i hörande hemtjänst samt undersköterskan i teckenspråkig hemtjänst. Resultatet ska ge en bild av personalens upplevelser av arbetet med teckenspråkiga vårdtagare, samarbetet mellan yrkesgrupperna, samt behov av stöd i det fortsatta arbetet med teckenspråkiga vårdtagare. I det andra avsnittet presenteras intervjuerna med de döva vårdtagarna. Det resultatet visar hur de döva vårdtagarna upplever dels teckenspråkig hemtjänst, dels hörande hemtjänst. Personalen Personalens första möte med döva vårdtagare I intervjuerna med personalen ställdes frågor om upplevelserna av det första mötet med de döva vårdtagarna. Den intervjuade personalen har varsin döv vårdtagare och ingen av dem hade tidigare varit kontaktman eller biståndshandläggare åt döva. Det kan vara anledningen till att samtlig personal i olika omfattning upplevde nervositet inför deras första möte med de döva vårdtagarna. Osäkerheten skiljer sig något mellan de olika yrkesgrupperna, men bygger på en känsla av okunskap om gruppen döva och funderingar över möjligheten att kunna kommunicera. En av kontaktmännen i hörande hemtjänst beskriver de första mötena med den döva vårdtagaren på följande vis: Jag var livrädd när jag gick dit där till en början. Jag tänkte hur i hela friden ska jag göra mig förstådd, men hon är väldigt tolerant. Biståndshandläggarna anser att möjligheten att få prata med den anställda inom teckenspråkig hemtjänst eller äldrevägledarna om frågor som rör döva eller teckenspråkig tolk underlättar inför den första biståndsbedömningen. Den teckenspråkiga personalens närvaro vid den första biståndsbedömningen är ett stort stöd för personalen och, enligt biståndshandläggarna, även en trygghet för vårdtagarna. Den teckenspråkiga personalens närvaro möjliggör för biståndshandläggarna att få information och kunna ställa frågor om teckenspråkig hemtjänst och för vårdtagarna att få insatserna förklarade. Vid uppföljningarna av besluten känner sig biståndshandläggarna oftast säkrare, oavsett om de har fått stöd eller inte vid det första mötet. Vid biståndsbedömningarna till de döva vårdtagarna är tolkens närvaro en förutsättning för att förstå vårdtagarnas behov och för att vårdtagarna ska kunna ta till sig informationen om insatser och hemtjänst. En biståndshandläggare har erfarenhet av att tolken inte kom 11
på avtalad tid vid det första mötet med den döva vårdtagaren. Det beskrivs på följande vis: Första gången så beställde jag ju teckenspråkig tolk, för annars hade det inte fungerat. Men tyvärr så fick vi ingen tolk så jag åkte dit men vi förstod inte varandra. Vi gestikulerade med kroppsspråk men vi förstod ändå inte varandra så vi fick boka ett nytt besök med tolk och då gick det mycket bättre. Trots ett misslyckat första möte resulterade det i en ökad förståelse för vårdtagarens behov av kommunikation på teckenspråk och teckenspråkig hemtjänst beviljades vid deras nästa möte. Vid ett första möte med en hörande vårdtagare är, enligt kontaktmännen, samtalet viktigt för att lära känna vårdtagaren, samt ställa frågor om hur vårdtagarna vill ha insatserna utförda. Inför det första hembesöket hos de döva vårdtagarna var kontaktmännen i hörande hemtjänst oroliga över att inte kunna kommunicera och göra sig förstådda. Kontaktmännen önskade att de hade fått information om vårdtagaren inför deras första möte. Att arbeta i teckenspråkig hemtjänst Via föreningsliv och gemensam skolgång för döva känner de flesta döva inom en kommun varandra. Undersköterskan som arbetar i teckenspråkig hemtjänst är uppväxt med döva föräldrar. Det innebär att undersköterskan redan innan hon började arbeta i teckenspråkig hemtjänst hade en relation till flera av vårdtagarna. Undersköterskan är ensam ansvarig för en liten grupp döva vårdtagare och har möjlighet att planera dagen utifrån vilka vårdtagare som ska besökas. Det skapar en frihet och flexibilitet i arbetet. Att vara både ledsagare och utförare av beviljade insatser ger också tid för vårdtagarna och skapar möjlighet att bygga en god relation, trots ett fullt schema. De nämnda förutsättningarna i teckenspråkig hemtjänst innebär att undersköterskan trivs mycket bra med sitt arbete. Arbetet i teckenspråkig hemtjänst beskrivs i många avseenden genom jämförelser med tidigare erfarenheter av hemtjänst för hörande. Skillnaderna beskrivs på följande vis: Det är mindre stress i den döva teckenspråkiga hemtjänsten än den hörande plus att jag har mer socialt med dem, jag har mer tid att sitta ner med dem och diskutera vardagssaker. Vi kan sitta och snacka en timme, det är det sköna, och det är det som de behöver. Vårdtagarna säger: Måste du städa idag, kan vi inte bara sitta och prata eller gå ut och gå. Det är upp till dem själva och jag gör det, men i den hörande är det mer så här och så här ska det vara. Städning är på torsdag och det ska göras då, här är mer flexibelt. I intervjun framkommer även andra skillnader mellan arbetet i hörande respektive teckenspråkig hemtjänst. Insatser till döva vårdtagarna är mer tidskrävande att utföra, framför allt på grund av att personalen inte kan utföra insatser och prata samtidigt. Ställer 12
vårdtagarna en fråga är personalen tvungen att avbryta arbetet för att få händerna fria och kunna teckna. Hos en hörande vårdtagare kan personalen prata och till exempel diska samtidigt. Undersköterskan tillhör ingen hemtjänstgrupp och är ensam anställd inom teckenspråkig hemtjänst. Nackdelen med att inte ha några kollegor blir tydlig vid oplanerade ändringar i schemat. För att undersköterskan till exempel ska kunna följa med en vårdtagare som fått en akut läkartid på morgonen, är alla vårdtagare tvungna att kontaktas och schemat läggas om. Ändringar i schemat innebär på så vis att arbetstiden är ofrivilligt mer flexibel än inom hörande hemtjänst. Den nära privata relationen mellan undersköterskan i teckenspråkig hemtjänst och de döva vårdtagarna innebar i början av projektet att gränsen mellan arbete och fritid ibland suddades ut. Det resulterade bland annat i svårigheter att koppla av arbetet när undersköterskan träffade vårdtagarna på fritiden bland gemensamma vänner. I början av projektet med teckenspråkig hemtjänst hände det att vårdtagarna ringde till undersköterskan eller hennes föräldrar på kvällen när arbetsdagen var slut för att kommentera eller ställa frågor om deras vård. Undersköterskan har efter att ha arbetat i teckenspråkig hemtjänst under en tid lärt sig att sätta gränser och att hitta en balans mellan arbete och fritid. Det är avgörande för att orka och uppskatta arbetet i teckenspråkig hemtjänst. I det vardagliga mötet beskriver undersköterskan många fördelar med att ha en nära relation till vårdtagarna. Men när vårdtagare vill framföra negativa synpunkter på vården har den nära relationen ibland blivit ett hinder. Någon vårdtagare har varit rädd för att synpunkterna på vården skulle såra undersköterskan och därför kontaktat en äldrevägledare som fått framföra synpunkterna. För undersköterskan är det viktigt att vårdtagarna vågar vara ärliga och hon har vid flera tillfällen berättat för vårdtagarna att deras synpunkter är viktiga för henne. Att bevilja teckenspråkig hemtjänst Anledningen till att biståndshandläggarna beviljar teckenspråkig hemtjänst är framför allt vårdtagarnas känsla av otrygghet samt bristande kommunikation med hörande hemtjänst. Den hörande hemtjänsten kommunicerar via skrivna lappar och kroppsspråk, vilket har lett till många missförstånd. Det är framför allt vårdtagarna som önskar få teckenspråkig hemtjänst, men även personalen i hörande hemtjänst har berättat om svårigheter att utföra sitt jobb utan att kunna kommunicera. Alla biståndshandläggarna har i diskussionen om mängden teckenspråkig hemtjänst levt sig in i en döv persons vardag och ställt sig frågan vad de hade behövt om de själva vore döva. Biståndshandläggarna resonerar utifrån vad som är bäst för vårdtagaren och är överens om att behoven 13
kan bli bättre tillgodosedda utifrån Socialtjänstlagen genom god kommunikation. Vårdtagarna bor i fem olika stadsdelar och har fem olika biståndshandläggare. Mängden beviljad teckenspråkig hemtjänst varierar och därmed även förutsättningarna för de döva vårdtagarna att kommunicera med hemtjänsten. Två vårdtagare får alla insatser utförda av teckenspråkig hemtjänst, en får alla insatser utom en, och en vårdtagare har ledsagning en timme i veckan och övriga insatser av hörande hemtjänst. Biståndshandläggaren som endast beviljat ledsagning har ambitionen att teckenspråkig hemtjänst ska fungera som en länk mellan den döva vårdtagaren och hörande hemtjänst. Missförstånden ska därmed minska genom att vårdtagaren kan framföra eventuella frågeställningar till teckenspråkig hemtjänst som i sin tur kan kontakta hörande hemtjänsten. Men i intervjuerna med övrig personal framgår det att undersköterskan i teckenspråkig hemtjänst och kontaktmannen i hörande hemtjänst aldrig har träffats och kontaktmannen i hörande hemtjänst inte ens vet att vårdtagaren har teckenspråkig hemtjänst. I det avslutande avsnittet kommer jag att diskutera skillnaderna mellan mängden beviljad teckenspråkig hemtjänst. Inför beslutet att bevilja teckenspråkig hemtjänst diskuteras de ekonomiska aspekterna med chefer och andra ekonomiskt ansvariga från respektive stadsdel. Kostnaden för teckenspråkig hemtjänst får enligt biståndshandläggarna inte styra mängden beviljade insatser, men samtliga nämner och tar på olika sätt ställning till begränsningarna i stadsdelens budget. Biståndshandläggarna är överens om att alla vårdtagare ska få sina behov tillgodosedda och att budgeten inte ska påverka bedömningen eller beslutet. Eftersom den teckenspråkiga hemtjänsten debiterar stadsdelarna per timme, går biståndshandläggarna noga igenom hur många timmar hemtjänst vårdtagarnas behov kräver, vilket resulterat i olika mängd beviljad teckenspråkig hemtjänst. De biståndshandläggare som har beviljat alla insatser med teckenspråkig hemtjänst tycker att de sociala aspekterna är viktiga för den upplevda kvaliteten. De tycker inte att vårdtagarna ska ha en hemtjänst att kommunicera med och en annan hemtjänst som utför insatsen. Några biståndshandläggare har så nyligen fått en döv vårdtagare att de endast haft ett första möte och ännu inte gjort någon uppföljning av insatserna. Flera biståndshandläggare ser fram emot att träffa de döva vårdtagarna igen för att få återkoppling på de beviljade insatserna. Den som har haft längst kontakt är sedan år 2004. Att arbeta som kontaktman i hörande hemtjänst Två döva vårdtagare har förutom teckenspråkig hemtjänst även en kontaktman i hörande hemtjänst. I intervjuerna med kontaktmännen kommer det fram stora skillnader i hur kontaktmannaskapets innebörd 14
uppfattas. Kontinuitet är prioriterat i den ena, men inte i den andra hemtjänstgruppen. Den ena kontaktmannen går alltid hem till den döva vårdtagaren när hon är i tjänst och om hon är ledig är det alltid samma undersköterska som är vikarie. Den döva vårdtagaren och kontaktmannen har känt varandra i flera år och kontaktmannen beskriver en nära relation till vårdtagaren. Undersköterskan vet däremot inte att vårdtagaren har teckenspråkig hemtjänst. För den andra kontaktmannen till en döv vårdtagare innebär inte kontaktmannaskapet att hon i första hand gör hembesöken utan all personal i hemtjänstgruppen hjälps åt med alla vårdtagare. Det innebär att deras kontakt är ytterst oregelbunden. Däremot träffas kontaktmannen och undersköterskan från teckenspråkig hemtjänst hemma hos vårdtagaren med jämna mellanrum och de ringer varandra om de har några frågor. Kontaktmannen är även alltid närvarande vid uppföljningarna av beslutet, som görs två gånger om året. Då ges också tillfälle att ställa eventuella frågor till personalen i teckenspråkig hemtjänst eller med hjälp av tolk till vårdtagaren. Efter uppföljningsmötena informerar kontaktmännen övrig personal från hemtjänstgrupperna om den döva vårdtagarens önskemål. Båda kontaktmännen är nöjda med sina respektive arbetssätt och hänvisar till att vårdtagarna inte har klagat vare sig direkt till personalen eller via tolkarna på uppföljningarna av besluten. Kommunikation är den enda nämnda avgörande skillnaden mellan att vara kontaktman till en döv och en hörande vårdtagare. Den ena kontaktmannens beskrivning av besöken hos den döva vårdtagaren visar på att den bristande möjligheten till kommunikation även kan upplevas som en avlastning för personalen. Konsekvensen av detta synsätt tar kontaktmannen inte ställning till. Det beskrivs så här: Det är skönt. Jag har alltid henne först på morgonen och jag är lite seg på morgonen, så det är rätt skönt att ha denna tystnad omkring sig, inte en massa ljud. Man bara viftar och vinkar lite lojt, det är en jätteskön mjukstart. Ingen av kontaktmännen har själva valt att gå hem till en döv vårdtagare. De berörda yrkesgruppernas rutiner kring beviljade insatser samt kommunikation mellan vårdtagare och kontaktman kommer att diskuteras mer utförligt i det sista kapitlet. Kommunikation mellan kontaktman och döv Kommunikationen mellan kontaktmännen och de döva vårdtagarna var för kontaktmännen ett viktigt och återkommande ämne under intervjuerna. Att bygga upp en relation och ett förtroende mellan vårdtagare och kontaktman genom regelbunden kontakt skapade möjlighet att förbättra kommunikationen. Kontaktmannen med god kontinuitet till vårdtagaren berättade att vid de första mötena bestod 15
kommunikationen av skrivna lappar som efter hand har kompletterats med kroppsspråk för att visa och beskriva saker och händelser. Kommunikationen förstärks även genom att vårdtagaren kan läsa på kontaktmannens läppar. Att prata så tydligt att vårdtagaren kan läsa på läpparna har tagit tid för kontaktmannen att lära sig. För att beskriva mer komplicerad eller detaljerad information eller vid missförstånd används fortfarande block och penna som ett användbart redskap i kommunikationen. För att vårdtagaren ska slippa skriva samma frågor vid varje besök sparas färdigskrivna lappar med vanliga frågor och svar. Trots flera års övning och enligt kontaktmannen en förhållandevis god kommunikation beskrivs samtalen på följande vis: Om det är någonting så skriver hon en lapp, men oftast tycker jag att jag har förstått henne. Men jag skulle inte kunna prata något djupare med henne utan det blir bara precis hjälpen. Man kan ju inte sitta och kommunicera med henne. Kontaktmännen ger i många avseenden en motsägelsefull bild av kommunikationen med de döva vårdtagarna. Båda kontaktmännen anser att kommunikationen med vårdtagarna är tillräcklig. Detta betyder alltså inte att de kan göra sig förstådda. En diskussion kring konsekvenserna av kontaktmännens ambitionsnivå gällande kommunikationen kommer att föras i det sista avsnittet. Ingen av kontaktmännen har önskemål om hjälp av en tolk vid hembesöken. Däremot önskar de få lära sig några fraser på teckenspråk, vilket kontaktmännen anser även borde erbjudas alla nya kontaktmän till teckenspråkiga vårdtagare. Det finns framför allt önskemål om att lära sig hälsningsfraser som eventuellt hade kunnat leda till att förbättra relationen med vårdtagarna. Att man inte kan hälsa ordentligt som när det är påsk eller jul att bara stå där och vifta hejdå, hur tråkigt är det? Det kan man sakna lite. Efter att ha arbetat många år i hemtjänsten med vårdtagare som hör dåligt, är personalen van vid att komplettera med kroppsspråket och ansiktsuttryck. En kontaktman uttrycker det på följande vis: När man jobbar med gamla är man så illa tvungen [att läsa kroppsspråket], vissa ska stå med en fot i graven innan de erkänner att de inte mår bra. Kommunikationen mellan vårdtagare och kontaktman omfattar även att kunna ta kontakt med vårdtagarna om det blir ändringar i schemat. Men ingen av kontaktmännen meddelar vårdtagarna om det blir ändringar av insatser eller schema. Den främsta anledningen är hinder i möjligheten att kontakta vårdtagarna på grund av språksvårigheter. Däremot prioriteras de döva vårdtagarnas schema. Biståndshandläggarnas syn på teckenspråkig hemtjänst Alla biståndshandläggarna är nöjda med teckenspråkig hemtjänst för deras flexibla förhållningssätt och för att de utifrån vårdtagarens 16
dagsform kan anpassa schema och vilka insatser som utförs. Flexibiliteten jämförs med hörande hemtjänst och beskrivs på följande sätt: De kan fråga ska vi gå och handla och om hon är pigg så går de och handlar. De andra grupperna har fasta schema med inköp på tisdag, dusch på onsdag och om hon inte orkar duscha på onsdag då får hon tacka nej till hjälpen. Biståndshandläggarna uppskattar också att teckenspråkig hemtjänst kan börja med insatserna så fort biståndsbeslutet är fattat, utan konflikter om tider eller insatser som inte kan utföras. De har också märkt att undersköterskan i teckenspråkig hemtjänst och vårdtagarna har en bra relation och flera vårdtagare har blivit tryggare och gladare sedan de fått teckenspråkig hemtjänst. Kontakt mellan yrkesgrupperna Samtlig personal önskar att kontakten mellan yrkesgrupperna vore bättre. De berörda yrkesgrupperna är undersköterskan i teckenspråkig hemtjänst, kontaktmännen i hörande hemtjänst, biståndshandläggarna och äldrevägledarna. I intervjuerna kommer det fram att kontakterna mellan yrkesgrupperna är beroende av personliga relationer snarare än en tydlig struktur för kommunikation mellan yrkesgrupperna. Det visade sig bland annat i skillnader mellan kontaktmännens relation till undersköterskan i teckenspråkig hemtjänst. Det visade sig även i relationen mellan äldrevägledare och biståndshandläggare där några av de sistnämnda hade blivit kontaktade inför det första mötet med de döva vårdtagarna och andra inte. Endast en biståndshandläggare har varit i kontakt med äldrevägledarna. Övriga känner till, men har inte träffat dem. Projektet och undersköterskans arbete med teckenspråkig hemtjänst är fortfarande relativt nytt när intervjuerna genomförs. De döva vårdtagarna bor i hela Malmö och det finns ingen tydlig organisation eller ansvarsfördelning. Det blev tydligt första gången en av vårdtagarna åkte in på sjukhus. Då var det oklart vem undersköterskan i teckenspråkig hemtjänst skulle kontakta samt vilken stadsdel och biståndsbedömare vårdtagaren tillhörde. Det kommer även fram i intervjuerna att biståndshandläggarna inte tycker att kontakten med teckenspråkig hemtjänst är tillräcklig. Biståndshandläggarna har frekventa möten med personalen i den hörande hemtjänsten, minst en gång i månaden, vilket förklaras med att de har fler vårdtagare i de hemtjänstgrupperna. Däremot finns det inga tydliga rutiner för kontakten med personalen i teckenspråkig hemtjänst. Biståndshandläggarna saknar framför allt information om huruvida vårdtagarna får den hjälp de behöver, om de har tillräckligt med timmar och vad timmarna används till. De önskar åtminstone få prata med 17
teckenspråkig hemtjänst inför uppföljningarna av besluten. Däremot har de inte själva tagit initiativ till kontakt för uppföljning av besluten. Som nämnts tidigare skiljer sig de intervjuade kontaktmännens relation dels till personalen inom teckenspråkig hemtjänst, dels till den döva vårdtagaren åt. Den ena beskriver en nära relation till vårdtagaren men vet inte att den döva vårdtagaren även har teckenspråkig hemtjänst. Den andra har en god relation med personalen i teckenspråkig hemtjänst men en mer oregelbunden kontakt med vårdtagaren. Ingen av kontaktmännen kan påminna sig om att de har träffat äldrevägledarna. Den intervjuade personalen har flera förslag på hur kontakten mellan yrkesgrupperna kan bli bättre. De föreslår bland annat organiserade träffar mellan berörda yrkesgrupper. Undersköterskan i teckenspråkig hemtjänst erbjuder sig att tolka för att förbättra relationen och kommunikationen mellan kontaktmännen i hörande hemtjänst och de döva vårdtagarna. Hon önskar även hjälpa till genom att förmedla vårdtagarnas önskemål om förbättringsområden till personalen i den hörande hemtjänsten. Behov av stöd, utbildning och information En utgångspunkt i utvärderingen är att belysa personalens eventuella behov av stöd, utbildning och information. Personalen beskriver ett stort behov av kunskap som berör dels gruppen döva, dels specifika önskemål från respektive yrkesgrupp. Bland annat vill personalen veta mer om antalet döva, teckenspråk, dövas historia samt dövas sociala nätverk. Personalen rekommenderar ansvariga för teckenspråkig hemtjänst att samla kunskap i en lättillgänglig broschyr som även innehåller information om teckenspråkig hemtjänst och deras kontaktuppgifter. Samtliga intervjuade önskar göra studiebesök på Lindängelunds vårdboende för teckenspråkiga äldre, Dövas förening samt träffa äldrevägledarna och personal från teckenspråkig hemtjänst. Berörd personal vill även träffa varandra för att utbyta erfarenheter. Den specifika kunskapen som kontaktmännen önskar rör möjliga kommunikationsvägar som till exempel via sms samt en kortare kurs i teckenspråk. Biståndshandläggare önskar kunskap om sådant som förknippas med biståndsbedömning för döva som till exempel argument för att bevilja teckenspråkig hemtjänst samt kostnader kopplade till beviljade hemtjänsttimmar. 18
De döva vårdtagarna Intervjuer har även genomförts med fem döva vårdtagare. Frågorna berörde framför allt vårdtagarnas upplevelser av hörande respektive teckenspråkig hemtjänst. Anledningen till att både vårdtagare och personal intervjuades var för att få en mer omfattande bild över teckenspråkig hemtjänst. Det skapar också möjlighet att kunna jämföra svaren mellan de både grupperna. Två vårdtagare är under och tre är över 65 år. Teckenspråkig hemtjänst I intervjuerna med de döva vårdtagarna ställdes frågor om hur teckenspråkig hemtjänst upplevs. Samtliga vårdtagare är framför allt nöjda med personalen och möjligheten att kunna tala teckenspråk med hemtjänsten. Teckenspråket anses vara en förutsättning för djupare samtal, men även det vardagliga samtalet uppskattas. Vårdtagarna tycker även att personalen i teckenspråkig hemtjänst vet vad de har för behov som döva och att de känner vårdtagarna som individer. Andra fördelar med undersköterskan från teckenspråkig hemtjänst är att hon har ett bra bemötande, är aktiv och har en bra kontinuitet. De vårdtagare som har hjälp av den teckenspråkiga personalen med att gå på promenader, hjälp att ringa telefonsamtal, åka till centrum eller till Dövas förening är speciellt nöjda med det. En tydlig skillnad mellan vårdtagarnas tidigare erfarenheter av hörande hemtjänst och teckenspråkig hemtjänst gäller möjligheten att följa med och handla livsmedel. Samma insats inom hörande hemtjänst innebär att personalen handlar åt vårdtagarna, utan att vårdtagarna har möjlighet att följa med till affären eller beskriva de önskade inköpen. De vårdtagare som har hjälp av teckenspråkig hemtjänst att följa med till affären uppskattar det och flera av de vårdtagare som inte har den hjälpen kommenterade eller önskade den hjälpen. En vårdtagare beskriver det så här: Jag vill se vad det är jag handlar och inte bara få det hitskickat som jag hade det förr. De negativa synpunkter som framkommer i intervjuerna om teckenspråkig hemtjänst gäller individuella önskemål om hur insatserna ska utföras och mängden beviljad teckenspråkig hemtjänst. De vårdtagare som är missnöjda med mängden hemtjänstinsatser rekommenderas vid intervjutillfället att, med hjälp av äldrevägledarna, ta kontakt med sin biståndshandläggare. Exempel på de negativa synpunkter på den teckenspråkiga hemtjänsten är hur städningen utförs, att personalen stressar och inte kommer på avtalade tider, samt att hjälpen med tvätten är så sällan att hanteringen efteråt med till exempel 19
strykning blir ett problem. En vårdtagare beskriver problem med städningen på följande vis: När de har städat så är trasan fortfarande torr. Då har de ju inte tvättat av ordentligt, det är ett problem. Ibland måste undersköterskan i teckenspråkig hemtjänst hjälpa vårdtagare som behöver akut omvårdnad. Konsekvenserna av att hon är ensam utförare av hemtjänsten blir att vårdtagarna som skulle besökas måste kontaktas för att ändra deras schema. En vårdtagare har vid ett tillfälle varit med om att dagen för utförandet av insatserna blivit ändrad. Ändringen i schemat innebar att alla hennes insatser skulle utföras vid ett tillfälle, vilket gjort vårdtagaren besviken över att inte orkade delta i utförandet i samma omfattning som vanligt. Några vårdtagare har även hörande hemtjänst, men de önskar att insatserna istället kunde utföras av teckenspråkig hemtjänst. Bland annat vill de få hjälp med att ringa telefonsamtal, få sällskap för att handla kläder eller livsmedel samt möjlighet att få sällskap på promenader. En kvinna önskar få hjälp att gå i butiker tillsammans med den hörande undersköterskan i teckenspråkig hemtjänst, inte hennes döva vikarie. Fördelen med att personalen är hörande och teckenspråkig är möjligheten att få hjälp med att ringa och beställa färdtjänst samt prata med biträdena i butikerna. När undersköterskan i teckenspråkig hemtjänst får förhinder användes sms för att informera vårdtagarna om ändringarna och en ersättare utför insatserna. Hörande hemtjänst Samtliga vårdtagare som intervjuades har erfarenhet av både hörande och teckenspråkig hemtjänst. Några vårdtagare har vid intervjutillfället beviljats alla insatser av teckenspråkig hemtjänst, andra har fått några insatser eller timmar beviljade med teckenspråkig hemtjänst. Däremot har alla vårdtagare trygghetslarm som är kopplat till hörande hemtjänstpersonal. En vårdtagare har erfarenheter av att ha använt larmet. Vårdtagaren kände sig orolig i väntan på den hörande personalen, men var nöjd med hjälpen även om personalen inte kunde tala teckenspråk. Samtliga vårdtagare tillfrågas under intervjun om de vet vem som är deras biståndshandläggare. Endast en vårdtagare känner till sin biståndshandläggare och vårdtagarens känsla är att biståndshandläggaren saknade förståelse för vårdtagarens behov som döv. Det har resulterat i få timmar beviljad teckenspråkig hemtjänst, övriga timmar har vårdtagaren med hörande hemtjänst. Vårdtagaren önskar sig en döv biståndshandläggare som därmed förväntas ha en bättre förståelse för dövas livssituation. Äldrevägledaren har varit ett stöd vid mötena med 20
biståndshandläggaren, men hittills utan någon förändring av beviljade insatser. Kommunikation Det vanligaste sättet för de döva vårdtagarna att kommunicera med hörande hemtjänst är genom kroppsspråket, att använda rösten eller med hjälp av lappar. Vårdtagarna bekräftar delvis kontaktmännen i den hörande hemtjänstens beskrivning av kommunikationen. Skillnaden är att vårdtagarna beskriver kommunikationen som ytterst begränsad och de anser inte att kommunikationen är tillräcklig. Den bristande kommunikationen har i vissa fall lett till att de döva vårdtagarna undviker kontakt och därmed missförstånd med den hörande hemtjänstpersonalen. Andra synpunkter på kommunikationen är att vårdtagarna är tacksamma över att personalen i hörande hemtjänst försöker kommunicera, trots att de inte kan teckenspråk. Ny personal försöker sällan kommunicera med de döva vårdtagarna om insatserna utan tar istället fram och läser i en pärm som finns hemma hos vårdtagarna för att påminna sig om vilka insatser som ska utföras. Trots att några vårdtagare kan använda rösten i kombination med att läsa på personalens läppar för att kommunicera, väljer de som regel istället att skriva lappar. Personalen tycks inte ha några problem att uppfatta talet, anledningen är istället svårigheter med att använda rösten, en rädsla för missförstånd, samt begränsningar i det talade språket. Synpunkterna på kommunikationen via lappar skiljer sig åt. En del tycker att det är ett välfungerade kommunikationssätt. De menar att döva är vana vid att inte kunna göra sig förstådda med sin hörande omgivning och att tålamod är en viktig egenskap som döv. De som är negativa till att kommunicera via lappar har bland annat svårigheter att skriva och läsa på grund av dålig syn eller anser att kommunikationen via lappar tar lång tid och därför upplevs som stressande. Samtliga tycker att kommunikationen fungerar bättre med personalen i den teckenspråkiga hemtjänsten än med hörande hemtjänsten. Bristande personalkontinuitet inom den hörande hemtjänsten försvårar kommunikationen ytterligare. Insatserna Personalen i teckenspråkig hemtjänst arbetar vardagar mellan sju på morgonen och fyra på eftermiddagen. De vårdtagare som inte har alla insatser beviljade med teckenspråkig hemtjänst eller har insatser som ska utföras på övriga tider får den hjälpen av hörande hemtjänst. Ett problem med den hörande hemtjänsten som vårdtagarna återkommer till under intervjuerna är låg personalkontinuitet, framför allt på kvällar och helger. Flera vårdtagare berättar även om brister i utförandet av städningen som de på grund av kommunikationsproblem inte har kunnat framföra till utförarna. Istället har anhöriga i vissa fall kunnat vara 21