Framtidens förskollärare Publicerad i Förskoletidningen 2004, 29(2), s. 13-19 Kommer det att finnas några duktiga förskollärare i framtiden? Det är en fråga man kan ställa med fog. Svaret är naturligtvis ett rungande JA, men också ett lika självklart NEJ. Det handlar både om den nya lärarutbildningens innehåll och nya benämningar. Reformeringen av lärarutbildningen har lett till lite förvirring och mycket oro runtom i landet. Kommer det att utbildas några förskollärare? Enklaste svaret är faktiskt NEJ. Reformen innebär att vi inte har vare sig förskollärarutbildning, fritidspedagogutbildning eller grundskollärarutbildning kvar. Allt är samlat inom samma program lärarprogrammet. Examenstiteln har blivit Lärare med inriktning mot Mot någonting, det kan exempelvis vara arbete i förskola, förskoleklass, fritidshem samt grundskolans tidigare år. Eller arbete i grundskolans senare år och i gymnasieskolan. Samtidigt lever ju tjänstebeteckningarna kvar som tidigare. Kommunerna kommer nog att söka efter förskollärare och fritidspedagoger många år till. Lärarutbildningsreformen 1994 innebar att de gamla inriktningarna mot lågstadie- och mellanstadielärare försvann ur utbildningssystemet. De ersattes med Lärare för år 1-7 respektive år 4-9, med olika ämnesinriktningar. Men fortfarande söker kommunerna ofta lärare efter den gamla tjänstekonstruktionen. Från och med i sommar kommer det att finnas utbildade Lärare med inriktning mot förskola, förskoleklass, fritidshem och grundskolans tidigare år, med fördjupning i Språk och språkutveckling och med specialisering inom Lek och rörelse samt Specialpedagogik. Skulle du vilja ha en sådan kollega? Mångas perspektiv Om man ser på utvecklingen ur studenternas perspektiv har de fått en bredare arbetsmarknad. De kan söka fler sorters lärarjobb. Därmed kommer arbetsmiljön och arbetsvillkoren i fokus. Sammanfattningsvis innebär villkoren idag att ju yngre barn du arbetar med, desto lägre lön och fler timmar i direkt arbete med barnen har du. Så länge de olika lärartjänsterna värderas med väsentligt olika arbetsvillkor kommer detta att vara en utgångspunkt för nyexaminerade lärare när de väljer anställning. Vill vi ha fler lärare till förskolan måste lönen höjas och tiden bland barnen minskas till förmån för tid för planering, dokumentation och reflektion. Om man ser på utvecklingen ur kommunernas perspektiv har de fått en flexiblare lärarkår. Lärarexamen sträcker sig över flera skolformer och ger inga vattentäta skott mellan förskola, förskoleklass, fritidshem och grundskola. Arbetslagsorganisationen underlättas. Kompletteringsutbildningar på 20-40 poäng finns i mängder. Om man ser utvecklingen ur de redan anställdas perspektiv finns det många möjligheter att via en inriktningskurs (ett år) förändra sin lärarbehörighet eller via specialiseringskurser (en termin) bredda eller fördjupa sin kompetens. VFU mer än praktik Många frågor vid genomförandet av den nya utbildningen har uppstått kring den verksamhetsförlagda utbildningen VFU. Propositionen syftar till en ökad verksamhetsförankring under studietiden. Vid Göteborgs universitet förtydligar man att VFU inrymmer deltagande, undersökande och genomförande. VFU finns i två former; rekferens-
VFU och sammanhängande VFU. Minst 20 poäng/veckor ska vara verksamhetsförlagda i en lärarutbildning. Minst 10 poäng av det allmänna utbildningsområdet (AUO) ska vara VFU, minst 10 poäng av inriktningskurserna ska vara VFU. Detta innebär minst 30 veckors VFU för en student som siktar mot grundskolans senare år och gymnasiet, en tydlig förstärkning. Men för förskolan då? Om vi jämför med gamla förskollärarutbildningen har detta inneburit att dagens blivande lärare har fått mer tid avsatt för studier av och förankring i hela skolsystemet, från förskola till vuxenutbildning. 10 veckor inom AUO innehåller studier på plats av läraryrkets vardag, förutsättningar och styrning. Jämförelser görs mellan olika pedagogiska traditioner och olika ämneskulturer. Historiska perspektiv på förskolan och skolan studeras och jämförs med dagens verksamheter. Den röda tråden, den sammanhållna synen i ett 1-19-årsperspektiv förstärks. Oroande status En spegling av förskolans status som oroar något när det gäller det allmänna utbildningsområdet gäller studenternas inställning. Det verkar vara OK att lära sig om nästkommande skolform men varför måste man lära sig om förskola och fritidshem? En student berättade för mig att han var far till tre barn som alla går eller har gått i förskolan så därför ansåg han att han inte behövde studera förskolan och pedagoguppdraget där. Jag bad honom fundera över om barnen också skulle gå i skolan och om det i så fall innebar att han inte behövde studera skolan och läraruppdraget! Har alla lärarutbildares tillräcklig kompetens kring förskolan för att bearbeta denna typ av värderingar och attityder? Handledd praktik Sedan finns det VFU, minst 10 veckor, i inriktningskurserna. Då ska de studerande delta i lärarvardagen och under handledning pröva pedagogisk verksamhet/undervisning i olika former, motsvarande den gamla utbildningens praktik. Här finns en oro för att det blir för lite praktik. Om man lägger en period i en förskoleklass och en period i en småbarnsgrupp, är man då tillräckligt förberedd för ett arbete i ett fritidshem eller i en 3-5-årsgrupp? I den gamla utbildningen hade studenterna upp till fyra längre praktikperioder i förskola eller förskoleklass. Hur ska man värdera de erfarenheter som görs under VFU- dagarna i de allmänna kurserna i förhållande till det lärande som pågår under inriktningarna? Jag tror att kunskap om systemet, styrning, resurser, läroplaner, teorier om lärande och utveckling och så vidare ger andra förutsättningar för genomförandet, för den handledda praktiken. Liknande frågor gäller även för grundskolans senare år. Exempelvis innebär kursen Engelska med didaktisk inriktning att minst 10 poäng ska vara verksamhetsförlagda. Lär sig de studenterna mindre engelska än de som tidigare läste Engelska 40 poäng, dvs utan parallell praktisering i en skola? Jag vet inte om de kommer att lära sig mindre engelska. Många kanske lär sig mer eftersom de parallellt brottas med den pedagogiska uppgiften att fundera över hur man undervisar i engelska i den svenska skolan. Om man bearbetar ett innehåll på flera olika sätt så leder det till en annan sorts kunskap, bättre förankrad i varje individ. Jag är dessutom helt övertygad om att studenterna professionsmässigt har lärt sig mycket mer om hur det är att vara lärare med uppdraget att främja lärande och att utveckla social kompetens hos ungdomarna, än om de enbart haft högskoleförlagd utbildning.
Att välja till VFU I de valbara specialiseringskurserna ser det olika ut. Några kurser bygger till stor del på VFU, kanske 7 av 10 veckor. Andra kurser är mer traditionellt akademiska och bygger på ämnesstudier med enstaka besök i verkligheten. Studenterna väljer sina kurser utifrån en mängd olika faktorer. Här tror jag att kommunerna, VFU-förskolorna och skolorna samt vi, var och en av oss, kan påverka studenternas val. Genom att berätta om vad som var svårt under de första åren i yrket och genom att tydligt förklara vilka krav som ställs på en lärare kan vi bidra med perspektiv när studenten väljer kurser. Är det mer ämneskunskaper du behöver eller är det något kring uppdraget att utveckla barnens sociala kompetens? Ett återkommande exempel gäller konflikthantering och mobbning. Vid varje utvärdering framkommer att studenter anser att de fått för lite kring detta. Enligt min uppfattning kräver det mycket träning i att bygga grupper, att stärka självkänslan, att dela in i smågrupper, att samtala med barn om känslor och processer samt att våga prata med vuxna om samma saker. Detta finns det viss möjlighet till inom kurser i det allmänna utbildningsområdet men det finns därutöver möjlighet för studenten att välja specialiseringskurser som handlar om gruppmetodik och samtal. Att under VFU få möjlighet att pröva om och om igen hur hon/han kan agera vid olika sorters möten och krockar. Läraryrket kräver en handlingskompetens som inte kan erövras utan individuell och praktisk träning. Under handledning förstås. Valfriheten minskar Flera högskolor har valt att organisera sitt kursutbud på ett sådant sätt att det minskar studenternas valfrihet och senare möjligheter till anställning. (Se exempelvis Malmö högskola som presenterar sig i annan artikel i detta nummer). Det kan ta sig lite olika uttryck. Samtidigt med reformen slutade regeringen att dela ut specificerade utbildningsplatser till de olika högskolornas lärarprogram. Tidigare höstterminer hade man exempelvis tilldelat Lärarhögskolan 360 nybörjarplatser för förskollärare. Numera kan högskolorna själva besluta om vilka kurser som erbjuds utifrån den kompetens man har på högskolan. Därmed fastställs antalet studenter på respektive kurs lokalt. Mindre högskolor har valt att presentera ett begränsat urval av inriktningskurser med fastställt antal platser i kurserna för att garantera att kurserna blir av. I storstäderna har antalet inriktningskurser i stället kommit att bli mycket stort, våren 2004 erbjuder Lärarhögskolan 41 olika inriktningar. Den här sortens begränsning är egentligen inte ny, den har att göra med storleken på högskolan. Men ett antal högskolor har dessutom valt att skapa inriktningar som utbildar till ett snävare behörighetsområde än vad propositionen skissar. Jag tänker exempelvis på Borås högskola, som annonserar en lärarutbildning om 140 poäng förskoleverksamhet - som leder till kompetens inom förskola och förskoleklass. En annan utbildning om 140 poäng utbildar till förskoleklass och grundskolans tidigare år. De skolformsöverskridande utbildningarna gäller enbart två närliggande skolformer. Jag funderar över läraruppdraget när exempelvis inte fritidshem nämns i någon av varianterna. Vid en annan mindre högskola Jönköpings kan man finna tydliga spår av den gamla utbildningen. Här annonseras fyra olika utbildningar mot de yngre åldrarna om vardera 140 poäng och de heter förskola/förskoleklass, fritidshem och grundskolans tidigare år ma/nv respektive språk/so. Tre utbildningar vänder sig mot grundskolans senare år och gymnasiet samt en enbart mot gymnasiet. Samordningen inom programmet åstadkoms genom samläsning mellan de olika utbildningarna i kurserna inom det allmänna utbildningsområdet.
Men upplägget i Jönköping innebär en förlängd utbildning utan breddad anställningsbarhet för lärare mot de yngre åren. Är detta en acceptabel kompromiss mellan det gamla och det nya? När jag granskar Uppsala universitets lärarutbildning annonserar man sex olika lärarexamina, vilka motsvarar utbildningsinriktningar vid andra högskolor. En lärarexamen om 140 poäng är avsedd för undervisning i förskola, förskoleklass och grundskolans första år. En annan lärarexamen är avsedd för undervisning i förskola, fritidshem och grundskolans tidigare år. Här krävs minst 160 poäng. Vad innebär distinktionen mellan grundskolans första år, i det första fallet, och grundskolans tidigare år, i det senare fallet? Kan man ana sig till en lågstadielärartradition? I den andra utbildningsvarianten lägger man ihop förskola, fritidshem och grundskolans tidigare år. Vad hände med förskoleklassen? Är den enbart betraktad som en del av något annat? Denna examen innebär dessutom studier om 160 poäng, alltså en termin längre studier än vad som skissades i propositionen. Arbetsmarknadsläget kan också påverka kursutbudet. En lokal högskola som Högskolan på Gotland ser framöver minskat behov av lärare för grundskolan. I senaste katalogen kan man där se en annonserad utbildningsinriktning som utbildar för arbete i förskola, förskoleklass och fritidshem. Samverkan med grundskolan får fokuseras inom det allmänna utbildningsområdet. Lärarhögskolan i Stockholm har också sedan hösten 2003 minskat studenternas valfrihet, fasat på ett annat sätt. Inledningsvis var det helt fritt för studenterna att välja mellan olika kurser, vilket skapade en del oklarheter särskilt för de studenter som började med att läsa kurser som gavs av Stockholms universitet. Anknytningen till läraryrket blev för svag. Därför har nu Stockholm, liksom för övrigt de flesta granskade högskolorna, nu lagt fast en mer bunden studiegång för de första åren. Alla studenter startar på LHS med en AUO-termin innehållande en av åtta tvärvetenskapliga kurser samt en introduktionskurs till partnerområdet samt VFU-placeringen. Därefter läser studenterna sin första inriktning, efter eget val, i två terminer. Termin fyra blir det åter dags för en AUO-termin med centrala kunskapsområden för lärarprofessionen i fokus. Denna styrning av utbildningsstarten innebär också en sammanhållen studentgrupp i delar av termin 1 och 4, kopplat till VFU och kommunerna. Den inledningsvis totala valfriheten för studenterna har lett till vissa svårigheter med kontinuitet och progression, vilket man nu hoppas komma till rätta med. Mot samma bakgrund har LHS även beslutat att examensarbetet måste förläggas till någon av de två sista terminerna i utbildningen. För få arbetslag Ett problem vid genomförandet av reformen har varit att finna tillräckligt många arbetslag som vill ta emot studenter. Detta gäller särskilt i grundskolans senare år och i gymnasiet. Oviljan har varit kopplad till arbetet med att förhandla fram ett nytt avtal för VFU. I tidigare grundskollärarutbildning har ett arvode utgått direkt till mottagande handledare. Nu gäller att ersättningen går till kommunen som sedan organiserar mottagandet, utser och utbildar samt ersätter arbetslag. (Liksom det fungerat i förskollärar- och fritidspedagogutbildningarna sedan 1977). Många studenter har därför inlett sin VFU i förskolor och grundskolans tidigare år fast de strävar efter ett arbete med äldre barn och ungdomar. Här har kommunerna ett stort ansvar,
inte minst skolledningarna, när det gäller att genomföra reformen och ta sin del av ansvaret i den VFU- förlagda delen av lärarutbildningen. Skolutvecklingsmyndigheten har nyligen gjort en genomgång av försöksverksamheten med timplanelösa skolor som visar att det är allra svårast att finna arbete i arbetslag och med ämnesöverskridande projekt och teman i grundskolans senare år och i gymnasiet. Är det så att många av högstadiets och gymnasiets lärare inte vill förändra sin kunskapssyn och sitt arbetssätt utifrån 1994 års läroplaner och skolreformer? Är det tillåtet att tycka att det är fel på eleverna när de inte trivs i skolan? Vad händer när ny skollag och ny organisation av gymnasieskolan ska verkställas? Blir det några förskollärare? Lärarhögskolans styrelse har fått en ny ordförande, f.d. skolminister Ylva Johansson. När hon träffade personalen beskrev hon hur hon kunde se att samhällsutvecklingen påverkade inställningen till arbetslivet och uppdraget som lärare. Mina föräldrars generation utbildade sig en gång för alla till ett yrke för livet. De identifierade sig med sitt yrke. Till det krävdes ingångsutbildningar och lärlingsutbildningar. Jag tillhör en generation som i grunden är något men sedan arbetar som något annat. Vi har visserligen en utbildning men sedan gäller det att fortbilda sig och omskola sig för en föränderlig arbetsmarknad. Och dagens ungdomar de jobbar i något för dagen, i vården, i mediebranschen, kanske i skolan. Och för att hänga med krävs ett ständigt lärande, ett livslångt pågående lärande. Skolan och utbildning har blivit viktigare. Det har blivit svårare att vara lärare. Vi vet att det man lär sig på Lärarhögskolan inte räcker hela livet, kanske inte ens i tio år. Men resurserna och statusen på läraryrket har inte ökat, snarare tvärtom. Det gäller att finna några redskap för yrkesutövningen som håller, menade Ylva Johansson. Jag tror att dessa redskap kanske redan finns i det vi har gemensamt, i yrkestraditionen och i akademin. Ett genuint intresse för barn, en förmåga att komma barnen nära och kunna uppmuntra det unika hos barnen, att kunna dokumentera de pågående processerna och att lära sig genom det, att organisera vardagsarbetet så att man även hinner reflektera över det, att kollegialt stödja varandra så att engagemanget får näring plus, naturligtvis, chansen att delta i fortbildning och handledning med jämna intervall. Jag tror att vi utbildar många lärare som bär på dessa redskap. Men om de söker sig till förskolan, om redskapen kommer till användning, det beror på oss alla, på existerande förskolor och skolor och på hur vi tillsammans vårdar våra redskap. Ingrid Engdahl