Allmänhetens kunskap om och förväntningar på ambulanssjukvården

Institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap Vårdvetenskap Allmänhetens kunskap om och förväntningar på ambulanssjukvården Författare Lina Blomberg Jeffrey Wall Handledare Johan Lingsarve Examinator Åsa Muntlin Athlin Examensarbete i Vårdvetenskap 15 hp Sjuksköterskeprogrammet 180 hp Ht 2010

SAMMANFATTNING Ambulanssjukvården har på kort tid utvecklats från att vara en transportorganisation till en avancerad del av sjukvården. Utvecklingen av ambulanssjukvården innefattar den medicintekniska utrustningen, behandling, omvårdnad och personalens kompetens. Samtidigt har antalet utförda ambulansuppdrag ökat det senaste årtiondet. Vad som ofta beskrivs som ett problem är felanvändning och överutnyttjande av ambulanser. Detta försvårar möjligheterna till god och säker vård. Därför har syftet med denna studie varit att lyfta fram allmänhetens kunskaper om ambulanssjukvården och dess organisation och kompetens samt vilka förväntningar allmänheten har på ambulanssjukvården. Studien genomfördes som en enkätundersökning bestående av åtta slutna frågor. Studiedeltagarna rekryterades på olika allmänna platser i Uppsala län. Totalt deltog 70 personer i studien. Åldersspannet var 19 75 år. Resultatet visar att allmänheten har dåliga kunskaper om ambulanssjukvårdens organisation och kompetens. Förväntningarna på ambulanssjukvården är däremot höga. Slutsatsen är att behovet av ökad och bättre information till allmänheten om ambulanssjukvården och dess organisation är stort för att allmänhetens förväntningar ska stämma bättre överens med verkligheten. Nyckelord: Ambulanssjukvård, allmänheten, förväntningar, ansvar, kompetens. 2(35)

ABSTRACT Over a very short period of time, the emergency medical service system and its organization has evolved from being mainly about transportation into an integrated part of advanced medical care. The evolution of the emergency medical service system involves both medical care, treatment, nursing and the competence of the staff. The number of performed ambulancemissions has simultaneously increased during the last decade. Misuse and overuse of the ambulance service is often described as a problem. This complicates the possibilities for good and safe medical care. The purpose of this study was to show what knowledge the lay public have about the competence and the organization of the emergency medical service system and what the lay public expectations about it are. The study was made using a questionnaire which consisted of eight closed questions. The participants where recruited from public areas at different places around Uppsala county. There where a total of 70 persons that participated in the study. The age span was 19 75 years old. The result shows that the lay public have poor knowledge of the organization and the competence of the emergency medical service system. On the other hand, the expectations is high. This study indicates that there is a need for more and better information to the lay public about the emergency medical service system so that the expectations is more in line with the reality. Keywords: Ambulance, lay public, expectations, responsibility, competence. 3(35)

INNEHÅLLSFÖRTECKNING INLEDNING 6 Ambulanssjukvårdens historia 6 Ambulansfordon 6 Standardiseringar 6 Kompetens 7 Läkemedelshantering 7 Ambulanssjukvården idag 8 Utrustning i ambulanser 8 Situationen på akutmottagningar 8 Utnyttjande av ambulans 9 Sjuksköterskans omvårdnadsansvar 10 Problemområde 11 Syfte 11 Frågeställning 11 METOD 12 Design 12 Urval 12 Datainsamling 12 Tillvägagångssätt 13 Dataanalys 13 Etiska aspekter 14 RESULTAT 15 Demografi 15 Kompetens 15 Fråga 3 15 Organisation 16 Fråga 4 16 Fråga 5 17 Fråga 6 18 Förväntningar 19 Fråga 7a 19 Fråga 7b 20 4(35)

Fråga 7c 21 Fråga 8 22 DISKUSSION 24 Resultatdiskussion 24 Metoddiskussion 25 Studiedesignens fördelar 25 Studiedesignens svaga punkter 26 Studiens demografi 27 Tillämpning av resultatet? 27 Förslag på vidare forskning 28 Slutsats 28 REFERENSER 29 BILAGA 1 33 BILAGA 2 35 5(35)

INLEDNING Ambulanssjukvårdens historia Ambulansfordon Ambulans kommer från latinets a mbulo, som betyder "vandra omkring", "förflytta sig" (Ambulans, 2000). Den första kända ambulansen var en hästdragen täckt kärra som användes i Napoleons armé under hans fälttåg i Italien år 1797 (Ekström, 1986). Ambulansvagnar användes initialt endast i krig för transport av skadade soldater, någon civil motsvarighet fanns inte förrän närmare 100 år senare. Ambulansverksamheten i krig fungerade dock inte särskilt väl vilket föranledde Henry Durant, som själv år 1862 sett alla hjälplösa soldater i det blodiga slaget vid Solferino (Durant, 1862) att år 1863 bilda Röda Korset. Vid 1900-talets början fanns endast en handfull hästdragna ambulanser för civilt bruk. Dessa användes enbart för transport av epidemisjuka personer med exempelvis difteri, kolera eller tyfus (Ambulans, 2000). Hälsovårdsnämnden var ansvarig för dessa ambulanser och enligt befintliga ambulansinstruktioner fick inte berusade, epileptiska eller personer som vårdades i hemmet åka med i ambulansen (Ekström, 1986). Motordrivna ambulanser började komma omkring år 1910, och från år 1916 togs hästdragna ambulanser alltmer ur bruk. Omkring denna tid övergick ansvaret för ambulanserna alltmer till brandkåren (Ambulans, 2000). Ambulansverksamheten var dock fortfarande av ren persontransportkaraktär. Utformningen av ambulanserna var fram till 1930-talet kraftigt varierande. År 1933 bildades Sjukhusens Standardiseringskommitté (SSK). Bland det första som gjordes var att upprätta en slags ambulansstandard. Resultatet blev standarden SSK-26 som utgavs år 1935. I den fanns tydliga riktlinjer för bland annat bromsar, chassi, hjul och sjukhyttens utformning (Ekström, 1986). En uppdaterad version av SSK-26 utarbetades av Centrala Sjukvårdsberedningen (CSB) och fastställdes av Standardiseringskommissionen (SIS) som svensk ambulansstandard år 1951 (Ambulans, 2000). Standardiseringar Behovet av att ha en standardiserad och kontrollerad sjuktransportorganisation belystes tydligt på 1960-talet i en statlig utredning där kommittén inte ens kunde komma fram till hur många ambulanser som fanns i landet eller vem som ansvarade för dessa, än mindre hur utrustningen eller kvaliteten på sjuktransporterna var (Ekström, 1986). Diskussioner förekom under tidiga 1960-talet både om vilken utrustning som skulle finnas i ambulanserna samt vilken utbild- 6(35)

ningsnivå som borde krävas av personalen. Inriktningen på ambulansen började nu även skifta mot prehospital vård (Ekström, 1986). År 1964 kom nya riktlinjer som tydliggjorde att vård skulle kunna initieras redan på skadeplatsen (Ekström, 1986). Ansvaret för riktlinjer övertogs från år 1968 av Sjukvårdens och Socialvårdens Planerings och Rationaliseringsinstitut (SPRI). Kraven och specifikationerna uppdaterades sedan av SPRI 1970, 1974 och 1981. Det var inte heller helt enkelt för den som behövde ambulans. Ett flertal olika nummer fanns att ringa. Nödnumret 90000 infördes år 1956 men blev inte rikstäckande förrän år 1972. Ett stort steg i riktningen mot dagens ambulanssjukvård togs i och med att hälso- och sjukvårdslagen (SFS 1982:763) började gälla från den 1:a januari 1983. Redan i lagens första paragraf konstateras att sjuktransporter faller under hälso- och sjukvårdens ansvar. I sjätte paragrafen tilldelas även landstingen ansvaret att se till att det finns en fungerande transportverksamhet för personer som är i behov av transport till eller från sjukhus (SFS 1982:763). Landstingens ansvar för transporterna gällde dock bara vägburna transporter, alla andra typer av transporter hade polisen ansvar för (Hallén & Liedström, 1984). Även om polisen var ansvarig för transporten utanför vägnätet var landstinget fortfarande ansvarig för att ge adekvat sjukvård under färden. Termen sjuktransport ansågs missvisande och önskemål om att istället använda termen ambulanssjukvård framfördes (Hallén & Liedström, 1984). Kompetens Bemanningen av ambulanserna har även den genomgått stora förändringar. För mindre än 50 år sedan kunde många ambulanser bemannas av en ensam taxichaufför vars enda uppgift var att så snabbt som möjligt föra den skadade eller sjuke till närmaste sjukhus (Ekström, 1986). Det infördes år 1978 ett minimikrav på en sju veckors utbildning för ambulanspersonal (SOSFS 1978:34). En utvidgning av utbildningen skedde år 1982 då en 20-veckors kompletteringskurs blev tillgänglig. Denna blev dock inte obligatorisk att genomgå. I dagsläget åligger det varje respektive vårdgivare att säkerställa att ambulanspersonalen har adekvat utbildning, det enda i lag reglerade krav som finns är att läkemdel endast får administreras av legitimerad personal (SOSFS 2009:10). Läkemedelshantering Det var ovanligt att läkemedel medfördes i ambulanserna då det krävdes att en läkare medföljde som personligen kunde ordinera eventuella läkemedel. Först i slutet av 1980-talet började försök göras med att låta ambulanspersonalen få ge läkemedel i ambulans på vissa strikta 7(35)

indikationer (Socialstyrelsen, 1990). Idag är det en självklarhet att läkemedel administreras i ambulanser och det sker på generella direktiv. Fram till år 2005 administrerades läkemedel av ambulanssjukvårdare med delegering. Sedan 1:a november 2005 får endast legitimerad personal administrera läkemedel i ambulans (SOSFS 2005:24) vilket innebär att minst en av personalen i ambulansen måste vara lägst grundutbildad sjuksköterska. Det enda läkemedel icke legitimerad ambulanspersonal i får administrera är medicinsk oxygen (SOSFS 2000:1). Ambulanssjukvården idag Utrustning i ambulanser Dagens ambulanssjukvård är mycket avancerad och det finns idag möjlighet att utföra avancerade vårdåtgärder redan på skadeplats eller i hemmet. Rådande regelverk kräver att ambulanser skall ha utrustning för att kunna skapa och upprätthålla fria luftvägar, ge assisterad andning, administrera läkemedel, övervaka och registrera vitala funktioner, stabilisera och immobilisera frakturer, utföra avancerad hjärtlungräddning, stoppa yttre blödningar, förflytta patienter på ett säkert sätt samt överföra medicinska data (SOSFS 2009:10, 12 ). Situationen på akutmottagningar Flertalet akutmottagningar har fått ett avsevärt ökat patienttryck under senaste åren. På många större sjukhus upplevs att allmänheten ofta uppsöker akuten i onödan istället för att vända sig till primärvården då den inte kan erbjuda tillräckligt snabba insatser (Mirsch, 2010). På Akademiska sjukhuset i Uppsala beräknades patientflödet på akutmottagningen 2009 uppgå till 55.000, detta i lokaler avsedda för ett årsflöde på 40.000 patienter. Under åren 2000 2008 ökade patienttrycket på akutmottagningen i Uppsala med 23 procent. Andra orter, exempelvis Lund, har under samma period sett ökningar på uppemot 50 procent (Ekström, 2009, 28 oktober). För att komma tillrätta med det ökande patientflödet till akutmottagningarna har Region Skåne börjat med prehospital triagering, som är ett sätt att snabbt sortera in patienter efter vårdbehov. En triagehandbok med direktiv hur prehospital triagering i regionen ska ske har utarbetats. Ambulanspersonalen gör en prehospital bedömning och transporterar sedan patienter som bedöms få adekvat vård inom primärvården direkt till en vårdcentral där vårdkedjan följs på sedvanligt sätt (Ekström, 2009, 28 oktober). Det finns inga nationella direktiv om prehospital triagering, utan det är upp till respektive landsting att avgöra om, och i så fall hur, prehospital triagering ska göras. I flertalet fall måste ambulansen idag transportera patienten 8(35)

till sjukhus för bedömning på akutmottagningen, oavsett om ambulanspersonalen anser att det behövs eller ej (Lagerdahl, 2010). Detta förvärrar det redan höga tryck som finns på akutmottagningarna och risken ökar att en ambulans i ett verkligt akut läge måste omdirigeras till ett annat sjukhus på grund av platsbrist (Schull, Morrison, Vermeulen & Redelmeier, 2003). Utnyttjande av ambulans Många år av besparingskrav har lett till en centralisering av akutsjukhus samt en minskning av antalet akutmottagningar (Mirsch, 2010; Ekström, 2009, 28 oktober). Detta gör att ambulanser ofta får längre transporter och sålunda är upptagna längre tid. Kraven ökar därmed på att befintliga ambulanser används på ett korrekt sätt (Hjälte, Suserud, Herlitz & Karlberg, 2007a). I en svensk studie (Hjälte, Suserud, Herlitz & Karlberg, 2007b) bedömde personal i ambulanser närmare 2000 personer som tagits in med ambulans. Studien fann att många som togs in med ambulans egentligen inte hade behövt det. Störst var antalet bland patienter med urinvägs- och magbesvär där hela 42% hade kunnat klara sig utan ambulanssjukvård. Bland patienter med bröstsmärtor och hjärtproblematik var siffran som egentligen inte behövt ambulanssjukvård något lägre, 18%. Också bland transporter som gjordes mellan sjukhus fanns ett stort överutnyttjande av akututrustade ambulanser. Så många som 45% av patienterna var inte i behov av en akututrustad ambulans utan behövde bara ren transport, detta trots att sjukvårdspersonal som beställt transporterna bedömt det som ett behov av en akututrustad ambulans. Svenska och internationella studier har visat att äldre som drabbas av hjärtinfarkt ibland väljer att kontakta anhöriga istället för att ringa ambulans (Finnegan et al.; 2000, Johansson, Strömberg & Swahn, 2004). Studierna fann även att vissa valde att inte ringa ambulans i tron att det skulle ta längre tid att åka ambulans än att ta sig in till akutmottagningen på egen hand. Det framkom även att få personer som drabbades av hjärtinfarkt var medvetna om att ambulanspersonalen kunde börja behandla hjärtinfarkten direkt på plats (Finnegan et al., 2000; Johansson, Strömberg & Swahn, 2004). Vissa äldre drar sig för att ringa ambulans då uppfattningen är att det går fortare att ta sig in själv (Thuresson, Berglin-Jarlöv, Lindahl, Svensson, Zedigh & Herlitz, 2008). Allmänheten har förväntningar på ambulansers responstid, vilket innebär den tid det tar från att ett larm inkommer tills en ambulans når den nödställde, som inte alltid överensstämmer med verkligheten. Ong, Ang, Chan och Yap (2004) fann att 41,6% av allmänheten trodde att ambulans skulle kunna vara på plats på mindre än 5 minuter. Av ambulanspersonalen uppgav däremot endast 4,3% att ambulans skulle kunna vara på plats inom 5 9(35)

minuter. Det har även visat sig att personer som ringer efter ambulans uppfattar väntetiden från samtalet till ambulansens anländande som längre än den i verkligheten är (Harvey, Gerard, Rice & Finch, 1998). I studien framkom att 41% av personer som väntade på ambulans överskattade tiden det tog för ambulansen att nå fram. Den genomsnittliga upplevda tiden det tog för ambulansen att nå fram var 12,36 minuter och den verkliga tiden det tog för ambulansen att nå fram var i genomsnitt 9,12 minuter. Ahl, Nyström och Jansson (2006) fann att många personer tvekade in i det längsta att ringa ambulans, som orsak uppgavs att inte belasta ambulanssjukvården i onödan samt att det upplevdes som skrämmande och pinsamt att behöva tillkalla ambulans. Studien fann även att deltagarna bedömde det som att det inte fanns något annat alternativ när tillkallande av ambulans väl gjordes. Somliga deltagare uppgav också en förväntning om att få vård snabbare om ankomsten till akutmottagningen skedde med ambulans än om det skett på sedvanligt sätt via akutmottagningen. En svensk studie visar på att det förekommer en överanvändning av ambulanser, framför allt i tätbebyggda områden (Beillon, Suserud, Karlberg & Herlitz, 2009). Studien fann att en tredjedel av personer i tätort med bröstsmärta inte skulle behövt ambulanstransport samt att hälften av fallen med magsmärtor eller urinvägsrelaterade problem i tätort inte hade behövt involvera en ambulans. I sin doktorsavhandling fann Beillon (2010) att en tredjedel av personerna som transporterades till akutmottagningen med ambulans hade ett vårdbehov som inte var akut. Ytterligare en svensk studie konstaterar att 74% av alla ambulansutryckningar som av larmoperatörer bedömts som prio-1 hade kunnat klassas med en lägre prioritet (Hjälte, Suserud, Herlitz & Karlberg, 2007a). Studien visade även att 17% av alla prio-1 klassade utryckningar, 25% av alla prio-2 klassade utryckningar samt 54% av alla prio-3 klassade utryckningar var onödiga enligt ambulanspersonalen. En studie av användandet av ambulanser i London visade på att 16% av alla som ringde efter ambulans inte var i något behov av en ambulans (Palazzo, Warner, Harron & Sadana, 1998). Sjuksköterskans omvårdnadsansvar Patienter känner ofta ett behov av att ha kontroll på situationen och få vara delaktig i vården (Kiessling & Kjellgren, 2004). Då detta av naturliga skäl kan vara svårt för många i en akut situation är det av stor vikt att kunskap om och förväntningar på ambulanssjukvården är tillfredsställande redan innan vårdtillfället inträffar. När patienter lider och är svaga är det av yttersta vikt att sjuksköterskan kan ge anpassad omvårdnad och kan relatera till patientens känslor (Nåden & Eriksson, 2004). Kompetensbeskrivning för legitimerad sjuksköterska anger att en av sjuksköterskans omvårdnadskompetenser ska vara att kunna uppmärksamma 10(35)

och möta patientens sjukdomsupplevelse och lidande och så långt som möjligt lindra detta genom adekvata åtgärder (Socialstyrelsen, 2005 s.11). Ytterligare omvårdnadsansvar som sjuksköterskan har enligt ovan nämnda kompetensbeskrivning är att "informera och undervisa patienter" samt att även "uppmärksamma patienter som ej själva uttrycker informationsbehov" (Socialstyrelsen, 2005 s.11). Hälso- och sjukvårdslagen (SFS 1982:763) säger att alla skall beredas möjlighet till vård på lika villkor, att vård ska ges med respekt för den enskilda människans värdighet samt att den ska främja goda kontakter mellan patienten och sjukvårdspersonalen. Att det sker på lika villkor innefattar även att ge likvärdig information om vad som erbjuds av ambulanssjukvården idag. Problemområde Flera studier visar att ambulanser ofta används som transportmedel trots att det inte föreligger något vårdbehov eller att många patienter förväntar sig snabbare vård på sjukhuset om ambulans används som transportmedel till sjukhusens akutmottagningar (Beillon, Suserud, Karlberg & Herlitz, 2009; Beillon, 2010; Hjälte, Suserud, Herlitz & Karlberg, 2007a; Hjälte, Suserud, Herlitz & Karlberg, 2007b; Palazzo, Warner, Harron & Sadana, 1998). Detta innebär att ambulanssjukvården försämrar sin beredskap och tillgänglighet för akuta och livsavgörande uppdrag (Schull, Morrison, Vermeulen & Redelmeier, 2003). Hypotesen till föreliggande studie är att allmänhetens kunskap om ambulanssjukvårdens organisation och kompetensen på ambulanspersonalen av olika orsaker är bristfällig och att detta kan påverka allmänhetens beslut om när ambulanserna skall utnyttjas då förväntningarna är felaktiga. Mot bakgrund av detta finner författarna det intressant att genomföra en pilotstudie som undersöker problemet med att ambulanser överutnyttjas. Syfte Syftet med denna studie är att undersöka allmänhetens kunskap om kompetensen inom ambulanssjukvården och dess organisation samt att undersöka vilka förväntningar som finns hos allmänheten på ambulanssjukvården. Frågeställning Vilken kunskap har allmänheten om kompetensen inom ambulanssjukvården? Vilken kunskap har allmänheten om ambulanssjukvårdens organisation? Vilka skillnader finns det i allmänhetens uppfattning om ambulanssjukvårdens kompetens och organisation, beroende på kön och ålder? 11(35)

Vilka förväntningar har allmänheten på ambulanssjukvården? METOD Design Tvärsnittsstudie med kvantitativ ansats. Urval Ett strategiskt urval av studiedeltagare gjordes. Minimigränsen för antal deltagare var satt till 50 personer. Totalt 71 personer tillfrågades om deltagande i studien. Vid tillfrågande valde 1 person att inte delta, således blev det ett externt bortfall på 1 person vilket resulterade i 70 deltagare. För att få så stor bredd och spridning som möjligt bland deltagarna tillfrågades både män och kvinnor i alla åldrar. Kriterier för deltagande i studien var att personerna inte arbetade inom ambulanssjukvård eller räddningstjänst. Studien begränsades även till enbart svensktalande samt endast deltagare som fyllt 18 år. Kriterierna gällande arbete inom ambulanssjukvård eller räddningstjänst togs upp då det kunde påverka personens kunskap om ambulanssjukvården och även ge andra förväntningar på densamma vilket hade kunnat ge ett missvisande resultat av undersökningen. Även språk togs hänsyn till genom att icke svensktalande personer exkluderades. För att icke svensktalande personer skulle kunna inkluderas hade det annars krävt tolk och en flerspråkig enkät. För att kunna genomföra exklusionen tillfrågades tilltänkta studiedeltagare om dessa faktorer. Datainsamling Ett undersökningsunderlag bestående av enkäter är lämpligast för att få fram deltagarnas åsikter och attityder (Ejvegård, 1996). Detta ledde till att studien genomfördes med en enkätundersökning (bilaga 1) med en kvantitativ ansats. Enkäten bestod av åtta slutna frågor som konstruerats av studieförfattarna själva. Användandet av slutna frågor ställer högre krav på författarna att få med viktiga angreppspunkter för att kunna motsvara studiens syfte och besvara frågeställningarna. Vidare är det lättare för deltagarna att genomföra en enkät med flera olika svarsalternativ per fråga, eftersom det finns många alternativ att välja mellan och det därmed skulle bli lättare att hitta ett svarsalternativ 12(35)

som stämmer in på varje deltagare, det blir också lättare för författarna att analysera svaren (Polit & Beck, 2008). Enkäten bestod av fyra delar. Den första delen undersökte studiedeltagarnas bakgrund med inriktning på kön och ålder. Frågorna i del två och tre syftade till att besvara frågeställningarna om allmänhetens kunskap om ambulanssjukvårdens organisation samt om deras kunskap om kompetensen inom ambulanssjukvården. Den fjärde delen skulle besvara frågeställningen om allmänhetens förväntningar på ambulanssjukvården. Innan studien inleddes genomfördes en pilottest av enkäten för att se om den var tydlig och om frågorna gick att besvara. Detta resulterade i att frågorna omformulerades till den nuvarande enkäten. Tillvägagångssätt Innan enkäten lämnades ut informerades deltagarna skriftligt (bilaga 1) och muntligt om studiens syfte, att deltagandet var frivilligt, och att deltagandet gick att avbryta vid sådan önskan. Information gavs angående att deltagandet var anonymt och att alla uppgifter behandlades konfidentiellt. Enkätundersökningen genomfördes i Uppsala, Östhammar och Enköping på allmän plats. Rekryteringen av studiedeltagare gick till så att författarna rörde sig på allmänna platser där många personer rör sig, och där gavs en muntlig förfrågan om deltagande direkt på plats. Valde den tillfrågade att delta i studien fick studiedeltagaren besvara enkäten vid samma tillfälle. Rekrytering av studiedeltagare och därmed datainsamlingen genomfördes vid flera tillfällen för att få ett tillräckligt stort urval, samt för att få så stor spridning som möjligt gällande kön och ålder. Dataanalys Det insamlade datamaterialet fördes in i statistikprogrammet SPSS där statistiska analyser gjordes. Författarna använde chi-square test för att undersöka om skillnader kunde identifieras för kön gentemot kunskapsnivå och förväntningar. Signifikansnivån för statistiska analyser 13(35)

sattes till p=0,05. Deskriptiv statistik har använts för att belysa övriga förhållanden. Analyserna presenteras löpande i texten och med hjälp av diagram och tabeller. Etiska aspekter Studiehandledningen för examensarbeten vid sjuksköterskeprogrammet på Uppsala universitet säger att praxis är att examensarbeten på grundnivå inte granskas av en etisk kommitté. Då tilltänkta studiedeltagarna tillfrågades om deltagande i studien lämnades ett informationsbrev (bilaga 2) som beskrev studien. I informationsbrevet förklarades att allt deltagande var anonymt och att allt material skulle behandlas konfidentiellt. Informationsbrevet förklarade också att deltagandet kunde avbrytas närsomhelst. Denna information gavs också muntligen. Därmed har inga etiska hinder till genomförande av denna studie kunnat identifieras av författarna. 14(35)

RESULTAT Demografi I studien deltog totalt 70 personer. Spridningen mellan könen var jämnt fördelad. Andelen män som svarade var 51,4% (n=36) och andelen kvinnor var 48,6% (n=34). Genomsnittsåldern hos deltagarna var 38,9 år. Den yngsta deltagaren var 19 år och den äldsta 75 år. Åldersfördelningen hos deltagarna presenteras i figur 1. 25 20 20 15 10 5 0 13 8 6 5 4 4 3 3 2 2 0 18-29 år 30-39 år 40-49 år 50-59 år 60-69 år 70+ Män Kvinnor Figur 1. Åldersfördelningen hos deltagarna fördelat på kön. Kompetens Fråga 3: Vilken/vilka av följande utbildningar tror du personal som jobbar i en ambulans har? På frågan svarade 7,1% (n=5) brandmansutbildning, 37,1% (n=26) undersköterska, 82,9% (n=58) ambulanssjukvårdare, 35,7% (n=25) grundutbildad sjuksköterska, 64,3% (n=45) specialistutbildad sjuksköterska, 21,4% (n=15) grundutbildad läkare och 15,7% (n=11) specialistutbildad läkare. Att det finns personal i ambulanser som helt saknar utbildning var det ingen deltagare som trodde. Av männen svarade 52,8% (n=19) att kompetensen undersköterska finns hos ambulanspersonalen. Motsvarande siffra hos kvinnorna var 20,6% (n=7). Svarsfördelningen mellan könen för samtliga svarsalternativ presenteras i figur 2. Vilken kompetens deltagarna trodde finns i en ambulans varierade beroende på åldersgrupp. En utförlig redovisning av alla svaren relaterat till åldersgrupp finns i tabell 1. 15(35)

2,8% 11,8% 20,6% 25,0% 17,6% 19,4% 11,8% 36,1% 35,3% 52,8% 63,9% 64,7% 75,0% 91,2% 100% 75% 50% 25% Män Kvinnor 0% Figur 2. Svarsfördelning rörande kompetens hos ambulanspersonal fördelat på kön. Underskötersksjukvårdare Ambulans- SSK Läkare Läkare Åldersgrupp Brandman SSK grund specialist grund specialist 18-29 år n=1 n=8 n=29 n=11 n=20 n=5 n=3 30-39 år n=1 n=3 n=6 n=4 n=7 n=2 n=2 40-49 år n=0 n=2 n=6 n=2 n=5 n=0 n=0 50-59 år n=1 n=4 n=6 n=2 n=2 n=1 n=1 60-69 år n=2 n=7 n=10 n=4 n=11 n=7 n=5 70+ år n=0 n=2 n=1 n=2 n=0 n=0 n=0 Tabell 1. Svarsfördelning rörande kompetens hos ambulanspersonal relaterat till åldersgrupp. Organisation Fråga 4: Var i länet finns det ambulansstationer? På frågan svarade samtliga (n=70) Uppsala, 31,4% (n=22) Tierp, 84,3% (n=59) Enköping, 27,1% (n=19) Bålsta, 24,3% (n=17) Knivsta, 44,3% (n=31) Östhammar, 8,6% (n=6) Huddunge samt 27,1% (n=19) Älvkarleby. Svarsfördelningen mellan könen var jämt fördelad för alla frågor och presenteras i figur 3. Vilken kompetens som deltagarna trodde finns i en ambulans varierade beroende på åldersgrupp. En utförlig redovisning av svaren relaterat till åldersgrupp finns i tabell 2. 16(35)

36,1% 26,5% 27,8% 26,5% 25,0% 23,5% 35,3% 8,3% 52,8% 8,8% 30,6% 23,5% 80,6% 100,0% 100,0% 88,2% Män Kvinnor Figur 3. Svarsfördelning rörande ambulansstationers placering fördelat på kön. Åldersgrupp Uppsala Tierp Enköping Bålsta Knivsta Östhammar Huddunge Älvkarleby 18-29 år n=33 n=8 n=26 n=7 n=7 n=13 n=2 n=5 30-39 år n=9 n=3 n=8 n=2 n=2 n=4 n=1 n=3 40-49 år n=7 n=3 n=5 n=3 n=3 n=3 n=1 n=1 50-59 år n=6 n=1 n=5 n=1 n=1 n=3 n=1 n=3 60-69 år n=13 n=6 n=13 n=6 n=4 n=7 n=1 n=6 70+ år n=2 n=1 n=2 n=0 n=0 n=1 n=0 n=1 Tabell 2. Svarsfördelning rörande ambulansstationers placering relaterat till åldersgrupp. Fråga 5: Ambulansen i Uppsala gör ungefär 18.000 körningar per år. Hur stor del av dessa tror du är akuta? På frågan om hur många av ambulansens körningar som är akuta svarade 18,6% (n=13) att det är 20% som är akuta, 35,7% (n=25) svarade att det är 40% som är akuta, 30% (n=21) svarade att det är 60% som är akuta och 15,7% (n=11) svarade att det är 80% som är akuta. Ingen deltagare trodde att 100% av körningarna är akuta. Det fanns vissa skillnader mellan könen på hur svaren givits (se figur 4). Det fanns ingen signifikant skillnad för hur man svarat relaterat till kön. 17(35)

0,0% 0,0% 12,1% 22,2% 25,0% 33,3% 66,7% 77,8% 75,0% 87,9% 100,0% 100,0% 11,8% 13,9% 17,6% 25,0% 27,8% 26,5% 33,3% 44,1% 100% 75% 50% Män Kvinnor 25% 0% 20 procent 40 procent 60 procent 80 procent Figur 4. Svarsfördelning rörande andelen akuta körningar fördelat på kön. Fråga 6: Tror du att ambulanser alltid kör med blåljus och sirén då de måste rycka ut? Andelen deltagare som trodde att ambulans alltid använder blåljus och sirén vid utryckningar var 18,8% (n=13). Andelen som inte trodde det var 81,2% (n=56). Fördelningen mellan könen var jämn, 80% av männen (n=28) svarade nej jämfört med 82,4% av kvinnorna (n=28). Hur deltagarna svarat i förhållande till ålder uppvisade redovisas i figur 5. 100% 75% 50% Nej Ja 25% 0% 18-29 år 30-39 år 40-49 år 50-59 år 60-69 år 70+ år Figur 5. Svarsfördelning rörande blåljus och sirén vid utryckning relaterat till ålder. 18(35)

3,0% 7,7% 30,3% 33,3% 28,6% 50,0% 50,0% 66,7% 66,7% 71,4% 100,0% 92,3% 0,0% 2,9% 17,6% 30,6% 69,4% 79,4% Förväntningar Fråga 7a: Att personal hjälper mig direkt på plats innan jag blir transporterad in till sjukhus. På frågan om vilka förväntningar som finns på ambulanssjukvården instämde 74,3% (n=52) helt med påståendet att personal hjälper mig direkt på plats innan jag blir transporterad in till sjukhus, 24,3% (n=17) instämde delvis med påståendet och 1,4% (n=1) instämde inte alls med påståendet. Svarsfördelningen mellan könen presenteras i figur 6. Det fanns ingen signifikant skillnad mellan könen i hur svaren givits. Svarsfördelningen mellan åldersgrupperna presenteras i figur 7. 100% 75% 50% Män Kvinnor 25% 0% Instämmer helt Instämmer delvis Instämmer inte Figur 6. Svarsfördelning rörande förväntningar avseende hjälp på plats relaterat till kön. 100% 75% Förväntar sig hjälp på plats 50% Förväntar sig delvis hjälp på plats 25% Förväntar sig inte hjälp på plats 0% 18-29 år 30-39 år 40-49 år 50-59 år 60-69 år 70+ år Figur 7. Svarsfördelning rörande förväntningar avseende hjälp direkt på plats relaterat till åldersgrupp. 19(35)