Hur började allt och hur gick allting snett? Varför är jag inte normal!? Mitt liv har alltid varit perfekt. Jag var så kallad normal. Jag var den som alla ville snacka med och umgås med efter skolan. Men det goda varade inte länge. Det var en sen eftermiddag och en kille i min klass frågade mig om privata bilder. I början trodde jag att han bara skojade och skämtade tillbaka. Men nej han skojade inte. Så jag fråga honom om han menade allvar med några hjärtan för att inte verka för hård. Men det var då allt började, han sa att om jag inte skickar några privata bilder så skulle han aldrig snacka med mig mer och att han kommer göra så att alla hatar mig och behandlar mig illa i klassen. Jag kunde inte fatta att han sjönk så lågt och frågade om bilder till mig en klasskamrat som aldrig någonsin skulle skicka någon sådan bild till någon och speciellt inte till honom. Så när han väll hotade mig så blockade jag honom och han blev arg. Men jag trodde fortfarande att han bara skojade så jag brydde mig inte så mycket. Men det var då bomben släpptes, tre killar i min klass började reta mig och började kalla mig för massa olika saker på ett hånfullt och taskigt sätt. Men jag brydde mig fortfarande inte så mycket eftersom att jag hade ett väldigt bra självförtroende, men allting bara fortsatte och fortsatte och mitt självförtroende blev bara sämre och sämre. Jag själv ville berätta för alla vad han hade skrivit till mig men vågade inte ens berätta för mina föräldrar att killar i min klass retade mig. Jag var till om med rädd för att berätta för mina lärare, eftersom att varje gång jag försökte med att säga emot eller berätta vad som egentligen hade hänt så vände sig lärarna emot mig och blev arga på mig så jag gav upp istället. Men trots att jag tyckte att det de redan gjort mot mig var hemsk så blev allting värre.
Jag sa till den killen som fråga om privata bilder att jag tyckte att det var jobbigt det de gör, men då svarade han tillbaka med en hög och tydlig röst så att alla kunde höra att jag är barnslig och att jag borde växa upp, så jag sa inget mer och gick därifrån. Sedan så lugnade det ner sig förrän någonstans i slutet av sommarlovet. Då jag fick väldigt många sms av mina vänner att killen hade skrivit om mig i social medier som t.ex. i ask och där hade han skrivit att han gillar alla sina klasskamrater utan två och en av dem var såklart jag. Jag fick bara fler och fler sms om vad han skrev om mig som till exempel att jag är barnslig, att han hatar mig fastän jag inte har gjort honom något. Vid den situationen visste jag inte vart jag skulle ta vägen, jag ville bara sätta mig ner och gråta bort allting. Men efter sommarlovet och början av sjuan, så fortsatte allting. Om jag ska säga sanningen så trodde jag att allt var glömt, men där hade jag helt fel. Den killen som frågade om mina bilder gjorde så att nästan alla killar var emot mig. Nu tänker du säkert hur kunde han göra det? Och helt ärligt vet jag inte det än idag. Sedan fick jag höra de dåliga nyheterna att vi skulle på en klassresa i två veckor, vi skulle till ett läger vid gråbo för att vi skulle lära oss skolans värdeord. Jag ville gå men ändå inte. Jag ville ju inte att allting skulle bli värre. Men efter att ha tänkt i nästan två nätter och morgnar så kom jag fram att jag inte ska vara så feg och gå på klassresan. Helt ärligt så hade vi jätte roligt tills jag och några kompisar skulle hoppa från några berg för skoj skull och den där killen skulle komma med oss. Så när vi höll på att gå så sa jag rakt ut till honom att jag inte känner mig bekväm här. Då svarade han varför känner du dig inte bekväm här med mig? Jag svarade inte på hans fråga utan fortsatte att gå då han sa med en kaxig röst vill du verkligen att alla sa hata dig igen?. Jag svarade inte på det heller och låtsades att jag inte brydde. Men efter cirka fem minuter så sa han att om en våldtäkts man skulle komma och vilja ha mig för pengar så skulle han ha sagt okej. Men direkt efter det fick jag nog och gick därifrån och snackade inte med honom mer under hela resan. Men när vi kom till skolan så händer det värsta som någonsin skulle kunna hända mig, jag började bli kallad hora och långbent.
Jag fattade seriöst inte vad jag hade gjort eller vad jag gjorde som var så fel! När jag började bli mobbad så kunde jag varken plugga eller koncentrera mig på annat. Jag fick alltid låtsas att jag var glad och det värsta var att jag fick låtsas att jag hade kvar mitt självförtroende i toppen. Jag trodde aldrig att ord kan såra en så mycket, så mycket att man har en tanke att ta mista sitt liv och ta självmord. Jag kom även försent till lektionerna för att jag var på en toa och grät. För jag visste att under lektionerna så skulle alla säga hon vill läsa och peka på mig och sedan skratta efteråt. Under visa lektioner då man fick sitta fritt, så satt jag ensam för att ingen ville sätta sig bredvid mig och för att lärare inte skulle märka det så satte jag mig längst bak. Under lektionerna kunde jag inte fokusera mig utan tänkte varför jag inte är normal, varför är det just jag som inte är normal. Jag har ju aldrig gjort något fel. Varför måste det vara jag, JUST JAG? Och om jag ska säga sanningen så tänkte jag faktiskt att ta självmord för att jag var ett så kallat problem för denna värld. Jag hade inte tanken att ta självmord bara en gång, utan jag hade tänkt på det flera gånger och efter ett tag orkade jag inte mer och satte mig ner i mitt rum och grät i timmar. Och efter det så fatta jag ett beslut att berätta för min äldsta syster och berättade att jag har blivit kallad hora mm. Detta gjorde så att min syster var i chocktillstånd, efter ett tag snackande så sa min syster att jag måste säga till mina föräldrar. Så jag gjorde som hon sa och sa till min mamma och hon blev ju såklart lika chockad över det som min syster blev och gick direkt till min pappa och berättade allting. Min pappa tyckte att jag borde byta skola och prata med min mentor om det som har hänt. Men jag visste att om jag skulle prata med min mentor skulle det bli mer och fler problem. Jag berättade ingenting och fortsatte leka som att ingenting hade hänt i skolan. Sedan så kom höst vandringen, då alla är tvungna att gå runt stora delsjön i grupper. Jag hamnade som tur är med min ända vän och vi hade musik på och har det jätte
roligt. Men då ska såklart den onormala människan som jag är aldrig ska få ha det roligt. Så efter när vi skulle gå hem så kom en kille som är väldigt nära mig och sa att killarna i min klass hade sagt att jag tror mig när min syster är med mig, att jag leker, att jag gömmer mig bakom min syster när det är bråk. Och dagen innan det fick jag veta att flera av killarna hade kallat mig hora. Jag kunde inte fatta att killar i min klass sjönk så lågt och gjorde allt som en kille hade sagt till de att säga och göra, när dem inte ens visste vad som hade hänt. Så jag skaffa mig mod och gick till min mentor och berättade allt. Så då gick han och pratade med killarna. Tre veckor efter det var det väldigt lugnt och jag trodde dem hade fått nog men där hade jag fel igen. Vår klass skapad en gruppchatt och då hade killen som fråga mig efter privata bilder sagt att alla vi tjejer hatar honom. Så jag skrev och svarade tillbaka med ett vänlig fullt meddelande att ingen hatar honom, men då blev han bara ännu arge och skrev håll käften tillbaks. Jag blev ju förvånad så jag skrev att jag bara försökte hjälpa till. Men då kom bara fler och fler killar mor mig och tog han andras sida. Så till slut fick en kille nog och tog min sida och direkt efter att han hade försvarat mig så svarade killen jag trodde du tog Bros Before hoes. Så jag slutade skriva och svara på hans meddelanden. Men istället för att låta allt bara vara som den onormala jag skulle gjort, gick jag direkt efter min första lektion min mentor och visade chatten. Han blev riktigt förbannad på hur folk kunde skriva så fula saker till en person. Så min mentor gjorde så att vi började ha möten, jag fick gå till kurator och jag fick ha mentor samtal varje fredag. Om jag ska vara helt ärlig så trodde jag verkligen att dem skulle sluta eftersom att vi hade skaffat flera olika möten och att de hade lovat att sluta, men bara för det så slutade de inte.
Dem började istället säga saker om mitt utseende. Som t.ex. sa de att bara för att jag har linne på mig är jag en hora, bara för att jag har tajta jeans så är jag ännu en gång en hora, bara för att jag har några skor så är lite konstigt formade på mig så kallar dem det ridar skor och hästsko. Jag kan inte fatta att folk gör saker för att jag inte är normal som dem säger. Säg mig är det normalt att bli kallad för hora för att jag inte ville ta privata bilder och skicka de till en kille? Säg mig är det normalt att bli kallad för hora på grund utav mitt utseende? Jag kan inte säga att alla var emot mig för jag har en fantastik familj som fanns där för mig och stöttade mig. Det jag vill berätta med den här berättelsen är att du normal, fast normal på ditt sätt. Om någon frågar om privata bilder säg NEJ om du vill, för vem vet vad den kan göra om du skickar just en bild. Du är inte den enda som har eller blir mobbad, jag har varit med om det och jag vet hur det känns, så nästa gång om någon säger något till dig gå till en lärare och berätta vad dem har sagt och om du inte vågar säga till dina lärare säg till din mamma, pappa eller syskon. Komihåg du är normal på ditt sätt och att det alltid finns någon som har din rygg och kommer att hjälpa dig var som en händer. Var inte rädd som jag var, för då kan allt bli värre. Var stark för du är perfekt och normal på ditt eget sätt. Jag vet att om jag kunde hantera dessa människor på ett bra sätt i slutet, så kan du också det. Jag vet det och det ska du också veta. Och bara så att du som läser ska veta hur det slutade, så ska ni veta att tack vara att jag vågade säga till alla vad som hände. Så började alla så småningom sluta. Jag insåg att jag var visst normal och att jag kan säga emot!! Och just idag så kommer de människor som innan sagt att jag var hora mm, slutat och försöker vara vänner med mig igen. Såklart så har jag inte förlåtit de än, men det känns bara så mycket bättre nu. För jag vet att JAG ÄR NORMAL, trots allt!!