HORAN SOM LOG CALLE HÅRD

HORAN SOM LOG CALLE HÅRD

Böcker utgivna av Calle Hård på annat förlag: Numret till Calicut (2006) Med döden som bröllopsgäst - Om människor i Kerala, södra Indien (2007) Den anständige massmördaren (2008) De döda hundarna på Kovalam Beach (2010) HORAN SOM LOG Copyright: Calle Hård Framställd på www.vulkan.se Omslagsfoto: Jonn/Johnér Bildbyrå AB Författarfoto: Joy David Ansvarig utgivare: Calle Hård callehard@hotmail.com www.callehard.n.nu ISBN: 978-91-637-1699-7

Till Marianne

Devadasi. Guds tjänarinna. Indien. En hinduisk tradition där unga kvinnor gifter sig med gudar, deva eller devi, i form av stenbeläten. Dans och sexuella tjänster är viktiga inslag i kulten som tidigare bidrog till templens finansiering. Under det brittiska väldet förlorade många devadasis sina beskyddare och hänvisades till vanliga bordeller. Kulten är förbjuden sedan 1988 men förekommer i vissa delstater.

PROLOG Havsörnen följde strandlinjen på öns östra sida. Att det var en gammal hanne syntes på fjäderskruden, de bruna vingpennorna hade ljusnat med åren, stjärten var redan alldeles vit. På hundra meters höjd hade han hittat de uppvindar som lät honom glida fram i lufthavet utan synbarlig ansträngning. Från den höjden kunde han upptäcka minsta rörelse på de låglänta, steniga stränderna och ute i vattnet. Allt som hände inom en sektor på tusen meter registrerade han och vägde mot sina instinkter och sin erfarenhet. Ville han korrigera kursen behövde han bara slå ett par slag med vingarna. Östsidan var den gamle hannens jaktmarker. Varken människor eller bebyggelse störde honom, bara några fallfärdiga kojor kurade bland albuskarna, inte sedan det yrkesmässiga fisket försvann från ön hade någon brytt sig om dem. För varje år gjorde landhöjningen det svårare att ta sig sjövägen in till stranden. I Kvarken reste sig landet ur havet med en hastighet av en centimeter om året, en meter på hundra år. En flock korpar väckte havsörnens nyfikenhet. I vattenbrynet hade de svartglänsande skrikhalsarna hittat ett kadaver som de hackade och slet i. I snö- 7

smältningen brukade det finnas gott om döda älgkalvar men nu var det redan högsommar. Korparna flaxade nervöst runt sitt fynd. De hade en förunderlig förmåga att alltid vara först på plats. Ett allmänt räddhågset uppträdande hindrade aldrig en korp från att ta för sig. Havsörnen tog mark i ett luftdrag som fick de andra att skyndsamt lämna plats för honom. Det var inte fråga om några artighetsbetygelser eller visad undergivenhet; att stå i vägen för en fullvuxen örn på inflygning var ingenting att trakta efter. Ett ögonblick senare var korparna tillbaka. Havsörnens klargula näbb slet i bytet. Han tyckte att det kändes ganska likt revbenen på en ung älg. Men huden var tunnare. 8

FÖRSTA KAPITLET Då de skar av pulsådern på Nils Anders Nylund låg han på rygg med ansiktet bortvänt. Någon hade tagit av honom glasögonen men han kunde ändå se hur det flimrade till på skärmen ovanför. Bilden var lika blå som havet en solig sommardag. Flera smala stjälkar sträckte upp sina grenverk mot vattenytan. Det såg ut som om de spretiga grenarna vajade i osynliga strömmar. Nylund kom att tänka på abborrgräs. Då han var pojke och metade fisk till katten hade abborrgräset stått som en skog runt bryggan. Råkade en motorbåt komma förbi hade stjälkarna kråmat sig på samma sätt och skrämt i väg varenda löja. Nils Anders Nylund betraktade sitt eget hjärta. Rörelserna på skärmen var hans hjärtas slag. Vattenväxterna tillhörde hjärtats kranskärl, några stjälkar med oräkneliga förgreningar försåg hjärtmuskeln med syre. Han låg på ett operationsbord på Norrlands universitetssjukhus i Umeå. Han levde. Det var huvudsaken. Kardiologen flyttade röntgenkameran till artären 9

längst till vänster. Där syntes hur kraftiga skuggor blockerade blodtillförseln. Två bastanta åderförkalkningar hade fattat posto mitt emot varandra och täppte till så gott som hela passagen. Här var det trångt, sa läkaren och zoomade in en närbild på skärmen. Vi får nog städa upp lite. Rösten var helt tom på dramatik. Läkaren verkade på förhand veta vad han skulle hitta, samma vardagstonfall använde Ingbritt i kassan då hon talade om hur mycket det blev. Nylund var inte säker på om upplysningen ens varit ämnad för honom. Trygg i sin totala hjälplöshet, en känsla som för tillfället frammanades av en lämplig dos morfin, försökte Nils Anders Nylund se om något dolde sig bakom abborrgräset. I hans barndom hade där legat ett par stockar på botten från tidigare bryggor som isen tagit. Skruvisen gick hårt åt bryggorna längs Norrlandskusten om man inte hade timrade brokistor fyllda med sprängsten. Abborrgräset återvände varje sommar. Abborrgräs var evigt. Den blå färgen fanns i kontrastvätskan. Färgämnet sprutades genom en kateter som kardiologen fört in i pulsådern vid handleden och vidare genom armen och överkroppen till hjärtat. Genom samma rör gjorde doktorn jobbet på plats inne i det tilltäppta kranskärlet; han utvidgade det förkalkade stället och lade in ett armeringsrör, en stunt hette det, på två 10

millimeter gånger noll komma tre, ganska likt ett runt hönsnät i miniatyr. Fanns det ett ställe i människan där kropp och själ möttes måste det vara här, tänkte Nils Anders Nylund. Jag har uppsikt över den platsen just nu. Här börjar och slutar mitt liv. De rytmiska rörelserna är pågående liv. Att kontrastvätskan skulle vara blå som havet kändes naturligt. Livet föddes ju i vatten. Spermierna simmade mot ägget. Fostret utvecklades i vatten. Kvastfeningarna hade kravlat sig upp på land och blivit till däggdjur i evolutionens stora djurpark. Tretusen år före Charles Darwin visste hinduerna att guden Vishnu låtit sig återfödas som en fisk för att rädda mänskligheten. Attacken hade drabbat den sextioettårige Nils Anders Nylund utanför hans hem på Elgö femton sjömil ute i Kvarken. Han hade hållit på med veden. I början av maj behövdes ett par extra brasor i rysskaminen varje dag för att hålla fukten borta. Morgondimman hade legat så tät att koltrasten som hoppat omkring i spillet efter vinterns fågelbord ibland försvunnit ur sikte. Nylund hade uppfattat hjärtattacken som ett strömavbrott i kroppen. På ett par sekunder hade jagets alla kraftkällor stängts av, bara delar av hjärnan hade fortsatt att släpa sig runt med hjälp av något reservbatteri. Som första åtgärd hade han känt efter var 11

det gjorde mest ont, han hade läst att hjärtinfarkter brukade uppträda med starka bröstsmärtor som ofta strålade ut i vänster arm. Det hade inte känts någonting alls. Inte där i varje fall. Han skulle alltså inte behöva plågas av några smärtor i väntan på att livet skulle tas ifrån honom. Med dödsångestens tsunamivåg tornande vid horisonten hade han försökt sätta sig upp på närmaste sten men förlorat balansen och hamnat på rygg i det våta fjolårsgräset. Han hade tänkt: de flesta svenska män dör av någonting med hjärtat. Detta är alltså ingenting unikt, statistiskt sett är jag inte speciell på något vis, jag har heller aldrig gjort anspråk att vara det, allting är med andra ord helt sin ordning, det har oturligt nog bara blivit min tur att dö. Samtidigt hade han kommit på att mobiltelefonen legat kvar i köket. Att detta råkade hända en lördag i början av maj bidrog till att Nils Anders Nylund kunde tas om hand innan hans hjärta kollapsade. Så här års fylldes Elgö under helgerna av veckopendlare och stadsbor; med fritidsfolket mångdubblades befolkningen. Stickig rök från pyrande högar med surt fjolårslöv hängde i den fuktiga luften. Bibliotekarie Pia Sjölund var på väg till lanthandeln då hon fick för sig att höra efter om hennes granne behövde någonting. Det var inte så att hon och Nylund umgicks, de kände knappt varandra, häl- 12