PORTO - MIN RESEBERÄTTELSE Frida Stjernqvist, 23-27 september 2015 Det som lockade mig att åka till Porto var att staden både har en intressant modern arkitektur och spännande äldre byggnader. Här finns hus av Álvaro Siza som jag använt som referenser i skolprojekt och som jag länge velat se, men också gamla byggnader, exemempelvis flera kyrkobyggnader med guldinteriör som också verkade spännande. Eftersom jag är extra intresserad av hur hus förhåller sig till det omgivande landslapet tänkte jag också att Porto, som är byggt på kuperad mark, kunde vara en spännande plats att besöka. Jag tycker också om dramatisk natur i allmänhet och att promenera längs atlantkusten under tidig höst kändes väldigt lockande. Förutom projekten jag nämner mer utförligt i min reseberättelse var metrostationerna i Porto ovanligt fina. Både Siza och Souto de Moura har ritat stationsbyggnader, mycket rymd, speciellt ljus och betong! Ett fint exempel där vackert utsmyckad äldre arkitektur möter modern arkitektur är Sao Bento-stationen, tågstationen från början av 1900-talet med en interiör av målat kakel (en av Portos främsta turistattraktioner) kontrasterar mot Sizas metrostation (också Sao Bento). Längs Atlanten Första dagen ville vi uppleva Atlanten så vi tog metron till Matosinhos Sul och började gå. Siktet var inställt på sträckan mellan Praca Ciudade do Salvador och Praca Goncalves Zarco, stadsbyggnadsprojektet Passeio Atlantico från början av 2000-talet. Något som var fint var hur stor variation det var i gestaltningen av strandpromenaden. I början gick vi på gångar av stenplattor lagda i sanden, för att senare gå på asfalterade gångvägar mitt bland klipporna och därefter på upphöjda träspångar över havet. När vi gick längs kusten var det svårt att avgöra vad som var från början av 2000-talet och vad som varit där långt tidigare. Vägmaterialen var tydligt påverkade av havet och vädret. Just den dagen vi gick här var det en blandning av högsommarvärme och dimma, ibland försvann horisonten, klipporna och havet helt. Strandpromenaden var tydligt gestaltad men också varsamt gestaltad. Det kändes inte designat utan naturligt, som att det byggda var en del av landskapet.
Efter att ha promenerat längs kusten söderut i flera timmar ville vi tillbaka till Matosinhos för att se Álvaro Sizas simbassängsprojekt (1958-65) och Boa Novas tehus (1958-63). Alvaro Siza föddes 1933 i Matosinhos i norra Porto och har sedan han gick ut Arkitekturskolan i Porto genomfört många projekt runt om i staden. Simbassängerna var tyvärr stängda för säsongen när vi var där. På lite avstånd kunde vi dock se dem, mitt bland klipporna med hundratals måsar simmandes i poolvattnet. Området var avspärrat med ett trasigt metallstaket, privat område, och det kändes lite sorgligt på något vis, som att det inte åldrats med värdighet. Vi vandrade vidare någon kilometer norrut mot restaurangen (Boa Nova). När man närmar sig restaurangen ser huset nästan ut som en fortsättning på klipporna. Byggnaden har en uppbruten form där de olika byggnadsdelarna sticker upp olika mycket och på så sätt liknar klipporna i sin form. Vi fick inte gå in i restaurangen utan fick klättra runt byggnaden för att kunna se den ordentligt. Jag på en pir vid Atlantkusten. Stenläggningen utanför Boa Nova-restaurangen.
När man kommer söderifrån ser restaurangbyggnaden ut att vara en fortsättning på klipporna. Restaurangbyggnaden norrifrån, nästan gömd bakom klipporna.
Arkitekturskolan Andra dagen ville jag besöka arkitekturskolan. Álvaro Siza har ritat arkitekturskolan i Porto och den stod färdig 1993. Vi gick längs floden och sedan upp för en jättebrant backe för att komma till skolan. Väl där gick det att smyga runt i byggnaderna och kika in i ateljéer och föreläsningssalar. Det mest utmärkande för skolan var själva storleken, eller ytan, det fanns väldigt mycket yta mellan ritsalar och föreläsningssalar. Skolan är uppdelad i flera byggnadskroppar och den kändes lite labyrintisk, mellanytorna bildade spännande rum som säkerligen kan användas på en massa olika sätt. Den övre bilden på nästa sida visar en korridor som också används som ritsal. Utomhusytan är liksom inomhusytan väldigt stor och hela området kändes rofyllt. Utomhusytan runt skolan består av öppna ytor av olika stenmaterial som inte är programmerade med bänkar och dyl. När vi var där var studenter ute och tecknade. Platsen där skolan ligger är väldigt kuperad. Skolbyggnaderna är delvis inbyggda i landskapet och man kan också gå under mark mellan byggnaderna. För att hantera höjdskillnaderna har Siza använt sig av långa sluttande plan, både inomhus och utomhus. Den horisontella riktningen är tydlig här, även om man rör sig uppåt rör man sig också framåt. Det känns också som att Siza har tagit upp det horisontella i fasaderna. Fönstren är breda och låga och mot floden skyddar långa skärmtak mot solljuset. Horisontella riktningar i fasaderna.
Långa sluttande plan inomhus...... och utomhus.
Serralves Den tredje och sista dagen ville vi besöka Serralvesmuseet för modern konst och dess omgivande park. På parkområdet finns också ett art deco hus från 1930-talet som tyvärr var stängt denna dag. Museibyggnaden är ritad av Siza och stod färdigt 1997. Det var en helt fantastisk byggnad. På flera sätt påminde den om arkitekturskolan, framförallt interiört då många av materialen var samma. Kulörerna inne i byggnaden var ljusa jordtoner och ytorna stora. Byggnaden hade en nästan meditativ känsla över sig. Jag tror att belysningen spelade stor roll här, rummen var indirekt ljussatta, lamporna var riktade mot det ljusa taket som reflekterade ljuset. De stora ytorna spelade också roll, i alla fall jag gick långsammare genom byggnaden. Den äldre delen av parken som är något frånskild från parken närmast museet var helt fantastisk. Även här rådde en mycket vilsam atmosfär. Parken bestod framförallt av växter i olika gröna nyanser, olika till textur, volym och form. Det fanns också en del blommor, många rosor, som bröt av vackert mot de nästan skulpturala träden och buskarna med sin skörhet. Vi var här i slutet av september, under tidig höst, och alla blommor i slutet av sin blomning gav verkligen en känsla av förgänglighet. Ett besök här, en lördagskväll då inte många museibesökare var kvar, var ett fint sätt att avsluta Portovistelsen på. Parken närmast byggnaden upplevdes verkligen från museirummet. Det fanns ofta endast ett stort fönster i rummen som ramade in växtligheten. Man kunde här, inte som på Louisiana, gå in och ut genom byggnaden, den spelade inte med parken på det sättet, snarare att parken upplevdes från byggnaden.