Direktoratet for naturforvaltning Tungasletta 2 N-7485 Trondheim Norge Höringsbrev, licensjakt på ulv 09.05.2001. Er ref.: 2001/3217- ARTS/VI/TB. Arkivkode 444.26. Svenska Rovdjursföreningen (SRF) anser att det är totalt uteslutet att tillåta licensjakt på varg i Norge. Den föreslagna licensjakten skulle strida mot såväl norska politiska målsättningar som mot internationella åtaganden och den uttalade ambitionen att förvalta vargstammen i samråd med Sverige. SRF anser att licensjakt är utesluten till dess att Norge antagit en vetenskaplig definition på vad som kan anses vara en livskraftig vargstam och därefter gör en bedömning på grundval av den definition man själv antagit för licensjakt, dvs att populationen i ett område måste vara livskraftig innan beståndstillväxten beskattas. Utgångspunkten för föreningens bedömning av förslaget är den skandinaviska vargstammens sårbarhetsstatus. Vargen (Canis lupus) klassificeras som akut hotad i den senaste upplagan av den svenska rödlistan (2000), och som Direkte truet (E) i den norska rödlistan (1998). Vidare finns vargen upptagen i bilaga II i Bernkonventionen, som omfattar totalfredade djurarter. Inledning Vi tar huvudsakligen ställning till två paragrafer i DNs förslag. Dessa är 1) att tillåta licensjakt på varg i hela landet och 2) att fatta beslut årligen om det antal vargar (kvot) som får skjutas. 1) SRF ser huvudsakligen två problem med förslaget att öppna för licensjakt i hela landet. Det första är att denna jakt uppenbarligen avses äga rum även inom den zon i vilken vargen SVENSKA ROVDJURSFÖRENINGEN tel/fax: 0247-103 42 Box 144 e-post: rovdjursforeningen.s@telia.com S-793 24 LEKSAND http://www.rovdjur.w.se postgiro: 149 42-7 org.nr. 883202-3264
skall ha ett starkt skydd i Norge, vilket enligt vår syn inte är förenligt med den s.k. principen om differentierad förvaltning. 2 Det andra problemet är att DN förutsätter att bestånden fortsätter att tillväxa snabbt så att det redan nu kan öppnas för licensjakt i hela landet, och talar om eventuell licensjakt redan vintern 2001/2002. SRF tolkar detta som att DN har för avsikt att ge en kvottilldelning på varg redan kommande höst, vilket vi finner vara i uppenbar strid med tillgängliga vetenskapliga fakta om den skandinaviska vargstammens sårbarhetsstatus, såväl som med Sveriges ambitioner att låta vargstammen växa till sig och bli livskraftig. 2) Det är av stor betydelse hur man i praktiken kommer att gå tillväga vid bedömning av kvottilldelningen på det antal vargar som kommer att bli jaktbart vilt under en period av sex månader per år, dvs när och på vilka grunder man anser en kvottilldelning vara berättigad. Differentierad förvaltning Inledningsvis sägs att förslaget om licensjakt på varg är ett förvaltningsmässigt tillrättaläggande för att kunna genomföra en differentierad förvaltning. I 1 talas om att man skall ta hänsyn till variationer i beståndstäthet och förekomst och ett eventuellt behov av differentiering innanför och utanför förvaltningszonen. SRF tolkar detta som att det inte i någon egentlig mening föreligger någon skillnad, när det gäller licensjakten, inom förvaltningszonen för varg och i områden utanför zonen, annat än att jakten skall administreras av DN innanför zonen istället för av kommunerna som utanför zonen. Den vargzon Norge avsatt som en zon med starkt skydd för varg är mycket begränsad (ca.15% av landets totala yta) och kan inte hysa något större antal familjegrupper av varg och än mindre en livskraftig vargstam i någon vetenskaplig bemärkelse. I vedtaket om skadefelling från 010205 talas allmänt om att avliva såväl familjegrupper som revirmarkerande par även inom zonen, och i föreliggande förslag talas också om licensjakt innanför zonen, varför denna zon i praktiken inte kommer att kunna ha någon verklig betydelse som fristad för varg i Norge. I och med detta har principen om differentierad förvaltning inte någon mening när det gäller licensjakten som därför måste bedömas för landet som helhet och ses mot båda de undantagsklausuler som finns för jakt på hotade arter i Bernkonventionens 9. Enligt dessa får jakt endast medges om det inte finns någon annan tillfredsställande lösning och om jakten inte ogynnsamt påverkar populationens fortbestånd. Eftersom principen om differentierad förvaltning inte tillämpas när det gäller licensjakten kan denna inte försvaras med att vargen har ett starkt skydd inom en viss geografisk zon i Norge. Den norska tolkningen, i förvaltningsföreskriften från 000630, av Bernkonventionens undantagsregler bara ges om det inte finns någon annan tillfredsställande lösning, värderat i förhållande till principen om differentierad förvaltning, kan således inte tillämpas. Principen om differentierad förvaltning kan heller inte i sig (som DN hävdat i vedtaket om att fälla Atndalsflocken) anses utgöra någon annan tillfredsställande lösning när det gäller förslaget om licensjakt. Följaktligen anser SRF att den föreslagna licensjakten strider mot den nyss anförda undantagsregeln i Bernkonventionens 9. Även om licensjakt ej skulle tillåtas i vargzonen
är det inte försvarbart att sätta Bernkonventionens undantagsregler ur spel i så mycket som 85% av norskt territorium. 3 Vad gäller varje enskilt lands åtaganden enligt Bernkonventionen kommer vi till det senare i denna skrivelse. Behov av vetenskapligt underlag för facklig bedömning Direktoratet har som uppgift att värdera hur många individer som kan fällas och säger sig ha för avsikt att ta hänsyn till variationer i beståndstäthet och förekomst och ett eventuellt behov av differentiering innanför och utanför förvaltningszonen på så sätt att man inte medger kvoter i områden där en kvot inte kan försvaras fackligt. Vidare sägs att När beståndsförhållandena talar för det, tillåts licensjakt över större arealer. En sådan facklig bedömning måste vila på en vetenskaplig uppskattning av ett bestånds sårbarhet respektive livskraft, och någon sådan bedömning finns inte i Norge i dagsläget såvitt föreningen känner till. Vittnesmålen i Namsretten i vintras från olika forskare kan inte tjäna som en bedömning av stammens livskraft och gällde endast det dåvarande uttaget på nio vargar. Dessutom var forskarna inte eniga och professor Nils Rymans (populationsgenetiker vid Stockholms universitet ) vittnesmål om att uttaget definitivt kunde skada stammens överlevnad, beaktades aldrig av domstolen. Enligt Direktoratets egen definition är licensjakt en jaktform som avser att begränsa ett bestånds storlek och kan som sådan endast komma ifråga i områden där ett rovdjursbestånd anses vara livskraftigt på lång sikt. Definitionen av licensjakt ställer alltså krav på någon form av vetenskaplig bedömning av den skandinaviska vargstammens status när det gäller livskraft. Den mest genomarbetade vetenskapliga bedömning av den skandinaviska vargstammens sårbarhetsstatus, som föreningen känner till i dagsläget, är den rapport som Arbetsgruppen för Rovdjursutredningen presenterade under 1999. Vad vi vet har inte DN eller någon annan myndighet i Norge tagit ställning till vad man avser med begreppet livskraftig vargstam, något vi anser vara en absolut grundförutsättning för att ens kunna diskutera när det skulle kunna bli aktuellt med licensjakt på varg. Eftersom denna definition saknas i Norge skulle licensjakten strida även mot den andra undantagsregeln i Bernkonventionens 9, att jakten inte får försvåra uppehållandet av vargens bevarandestatus, eftersom detta inte kan bedömas så länge en definition på en livskraftig vargstam saknas. Vargstammens nuvarande sårbarhetsstatus Hur Sverige och Norge skall hantera den lilla skandinaviska vargpopulationen måste bedömas utifrån hur sårbar stammen är. Avgörande för detta är tre faktorer: 1) Hur stor genetisk variation stammen har idag, dvs heterozygositetsgraden 2) Graden av effektiv immigration från den finsk-ryska vargpopulationen 3) Om det finns några tecken på eller risk för inavelsdepression.
4 Den skandinaviska vargstammen är en av de minsta, kända vargpopulationerna i världen och präglas av tämligen unika förutsättningar. DN använder själva uttrycket ett fåtaligt bestånd i höringsbrevet. Ju mindre en population är desto större är risken att den kan dö ut, av rena slumpskäl om inte annat. Den aktuella populationen är dessutom mycket sårbar av genetiska skäl, då den grundades av ett fåtal djur och sannolikt inte har något genetiskt utbyte med de finsk-ryska vargpopulationerna. Dessutom var tillväxten mycket låg de första tio åren vilket förstärker riskerna med inavel. I en studie har visats att skandinaviska vargar födda på 1990- talet har förlorat 30-40% av den ursprungliga genetiska variationen, vilket innebär att vi i den vilda vargpopulationen sannolikt har individer med en inavelsgrad som motsvarar syskonparningar (Ellegren et al. 1996; Andrén et al. 1999). När det gäller ett vargbestånds sannolikhet att överleva talar man normalt om vilken risk för utdöende på en viss tids sikt man är beredd att ta. I en sårbarhetsanalys från 1996 (Ebenhard & Johnsson) uppges att en populationsstorlek på 200 vargar behövs för att med 95 % säkerhet undvika ett utdöende på grund av demografisk och miljömässig osäkerhet. När risken för förlust av genetisk variation beaktas förändras bilden och först vid en populationsstorlek på 500 vargar uppnås 95 % bevarad heterozygositet över 100 år. Arbetsgruppen för Rovdjursutredningen slår i sin rapport fast att vargen på kort sikt måste uppgå till minst 500 djur för att risken för utdöende skall vara acceptabelt liten. Forskargruppen rekommenderar dessutom att stammen skall tillåtas att snabbt uppnå denna nivå för att reducera förlusterna i genetisk variation. På lång sikt krävs, enligt samma rapport, mångdubbelt fler djur. I Centrum för Biologisk Mångfalds tidskrift Biodiverse (Nr 1, 2001), säger Torbjörn Ebenhard (som ingick i Arbetsgruppen) att Om genetiken kräver en större vargpopulation för att uppnå livskraft, än vad viltekologin gör, är det genetikerna som skall sätta gränserna! De genetiska förutsättningarna sätter sålunda den undre gränsen för vargstammens sårbarhet oavsett om nettotillväxten i stammen är positiv eller inte. I St Meld nr 35 förs ett resonemang som går ut på att en population inte får vara för liten om dess överlevnad skall kunna säkras. Ur genetiskt perspektiv innebär detta enligt bevarandegenetiker att populationen måste uppgå till minst 500 individer. Inte ens ur en renodlad demografisk synvinkel räcker det med en positiv tillväxt för att säkra att ett bestånd överlever, hävdas i Meldingen särskilt i små populationer kan slumpen medföra att även bestånd med en positiv tillväxt dör ut. Detta verkar ju vara i helt i linje med den svenska Arbetsgruppens bedömningar, som avfärdats helt av såväl Namsretten som av Direktoratet. Enligt Rovdjursföreningens syn, bör vi, i brist på andra kunskaper, enligt försiktighetsprincipen, tills vidare utgå ifrån att vargstammen är genetiskt känslig, att risk för inavelseffekter föreligger och att någon invandring av varg från Finland inte förekommer. Politiska målsättningar i Sverige och Norge Både Sverige och Norge har politiskt uttalade målsättningar om att ha livskraftiga rovdjursstammar. Stortinget har etablerat delmålet 8-10 familjegrupper i Södra Skandinavien, varav några i Norge, i en första omgång. Bisatsen, i en första omgång, är av stor betydelse i sammanhanget. Det är naturligtvis högst otillfredsställande att Norge, med en politiskt antagen målsättning att hysa en livskraftig vargstam samt åtaganden enligt Bernkonventionen,
5 avser hysa noen, dvs några, en eller två familjegrupper inom sitt territorium. Därför vill vi trycka på vikten av att denna målsättning endast är rimlig i en första omgång och att en, med Norges åtaganden, bättre överensstämmande målsättning bör utarbetas efterhand. Den svenska riksdagen har etablerat ett etappmål om 20 reproducerande par, motsvarande ungefär 200 vargar i ett första skede. Då detta etappmål uppnåtts skall en utvärdering genomföras och därefter beslutas om ett eventuellt nytt etappmål. Naturvårdsverkets åsikt är att det krävs minst 500 vargar för kortsiktigt bevarande i Skandinavien. Det är mycket otillfredsställande att det finns så likalydande politiska åtaganden i Sverige och Norge, men så väsensskilda målsättningar för dessa åtaganden, vilka gäller exakt samma vargpopulation. Det är av yttersta vikt att etablera en vedertagen, vetenskapligt baserad, definition på vad en livskraftig vargstam innebär och fastslå hur Sverige och Norge skall samarbeta för att nå detta gemensamma mål. Det finns förvisso olika uttalanden som figurerar i debatten vad gäller antal djur för att stammen skall vara livskraftig, men bara en enda vetenskaplig rapport som gör anspråk på att vara en, av flera vetenskapsmän sammanvägd, bedömning och som till fullo tar med de genetiska aspekterna på den skandinaviska vargpopulationen. Vi avser då den vetenskapliga rapport, vi tidigare refererat till, som Arbetsgruppen för Rovdjursutredningen gjorde 1999. I brist på andra vetenskapliga bedömningar bör denna rapport ligga till grund för diskussionen om en livskraftig vargstam. Samarbete med Sverige När det gäller en art som är akut hotad, och endast finns i, som DN uttrycker det, ett fåtaligt bestånd och som är gränsöverskridande och gemensam med Sverige, är det mycket angeläget att i största möjliga utsträckning samarbeta över landgränserna när det gäller förvaltningen. DN uttrycker visserligen en ambition att myndigheter i Sverige och Norge skall samråda innan någon kvot fastställs, men säger samtidigt att det inte är nödvändigt med enighet. När Atndalsflocken avlivades vintern 2001 skedde detta trots att de svenska myndigheterna uttryckte allvarlig kritik mot en så omfattande reducering av den gemensamma stammen. Därför vill vi starkt trycka på att förvaltningen av den gemensamma vargstammen bör ske, inte bara i samråd, utan också i samförstånd mellan Sverige och Norge. Åtgärder som ett land (Norge) vidtar har otvivelaktigt betydelse för vargstammen i angränsande land (Sverige). Norge har det senaste året (sedan maj 2000), med statligt tillstånd, avlivat 13 vargar av den gemensamma skandinaviska vargstammen. I Sverige har ingen varg skjutits legalt sedan 1993 (Ylva). Den norska fårhållningen motiverar enligt vår mening på intet sätt så stora skillnader. Under vintern 2000/2001 har svenska myndigheter avslagit tre ansökningar om tillstånd att fälla varg. Naturvårdsverket lade här särskild vikt vid att de vetenskapsmän som var knutna till Rovdjursutredningen i Arbetsgruppen framfört att all form av medveten decimering av vargbeståndet är oacceptabelt idag av genetiska skäl. Att Norge på detta sätt lägger beslag på all form av skyddsjakt på varg, och detta långt över vad beståndet tål, innebär i praktiken att man fråntar Sverige alla möjligheter att tillämpa någon skyddsjakt överhuvudtaget. Samtidigt innebär den omfattande jakten på varg i Norge ett allvarligt hot mot vargstammens möjligheter att fortleva och bevara den genetiska variation som finns kvar idag. Eftersom det, i förslaget om licensjakt, inte talas om att utesluta
familjegrupper, alfadjur, revirmarkerande par eller dräktiga tikar skulle även vargstammens reproduktionsförmåga påverkas negativt. 6 Enligt Bernkonventionen har varje partsland åtagit sig att självständigt säkra livskraftiga populationer av arter som normalt förekommer på landets territorium, ett faktum och en tolkning som Stortinget utvecklat mycket tydligt i St Meld 35 (1996-1997), i vilken följande innebörd står att läsa på åtskilliga ställen: varje enskilt partsland har ett självständigt ansvar att upprätthålla livskraftiga bestånd av de arter som omfattas av konventionen och som naturligt förekommer på territoriet inom det enskilda landets gränser och det är inte legitimt att basera ett bestånds existens på att grannlandet uppfyller sina plikter. Denna tolkning stämmer också överens med den svenska regeringens uppfattning om tillämpningen av Bernkonventionens intentioner. Även Bernkonvnetionens ordförande Fernandez-Galiano har i ett brev till norska myndigheter (960617) framfört exakt samma innebörd i ett tydligt budskap, som inte kan missuppfattas, med Fernandez-Galianos egna ord. Ett konventionsanslutet land har således en skyldighet att se till att en viss art kan reproducera sig på gen-, art- och populationsnivå, utan risk för inavelsdepression och utan att förlita sig på att ett grannland uppfyller konventionens krav. Norge kan alltså inte tillgodoräkna sig de vargar som uppehåller sig på svenskt territorium när man beräknar avskjutningspotentialen för vargstammen, utan sådana bedömningar får endast ske på grundval av de vargar som uppehåller sig på norskt territorium. Detta gäller i synnerhet när Norge använder sig av förvaltningsmässiga metoder och principer som direkt går emot Sveriges önskemål och ambitioner med den gemensamma vargstammen. Vad gäller beslutet att avliva Atndalsflocken och det förmodade Imsdalparet informerades det svenska Naturvårdsverket först i efterhand om beslutet. Naturvårdsverkets ansåg dessutom att det skulle kunna vara skadligt för beståndets överlevnad att avliva de nio vargarna. Det skandinaviska vargbeståndets demografiska status - enligt Statusrapport per 010430. I Norge finns i dagsläget 2 familjegrupper, varav en har ett bekräftat alfapar samt ett nytt revirmarkerande par i Gråfjellet. I gränstrakterna mellan Sverige och Norge uppehåller sig 2 familjegrupper med vardera två bekräftade alfadjur, samt ett revirmarkerande par i Bograngen. På svenskt territorium finns 6 familjegrupper, varav 4 har två bekräftade alfadjur, en endast ett alfadjur samt en med osäker status. I Sverige finns dessutom 3 nya revirmarkerande par (Orsa, Äppelbo, Ockelbo). Sammanlagt blir detta 7 familjegrupper med intakta alfapar bekräftade, 1 familjegrupp med möjligt, men ej bekräftat alfa par samt 2 familjegrupper med bara ett alfadjur. Till detta kommer 1 nytt revirmarkerande par i Norge, 1 gammalt revirmarkerande par vid gränsen (Bograngen) samt 3 nya revirmarkerande par i Sverige. Antalet stationära vargindivider i familjegrupper och par som redovisas av SKANDULV per den sista april i år uppgår till 66 stationära vargar i hela Skandinavien. I Koppangsområdet uppehåller sig en flock på 9 djur, i Gråfjellet 2 djur och i Moss-Våler en flock på 5 djur. DN har givit betingad fällningstillåtelse på 7 vargar under betessäsongen 2001, vilket torde kunna decimera det helnorska beståndet från 16 till 9 stationära vargar.
7 Det svenska Naturvårdsverkets bedömning om antal bekräftade familjegrupper i Skandinavien baserar sig på den gemensamma definition av familjegrupper som finns i samarbetsavtalet med Norge från 1998. Den definition DN använder, sedan vedtaket i februari, avviker från den i avtalet och kan inte läggas till grund för beslut om hur många djur som kan skjutas, eftersom den inte utgör något mått på stammens reproduktionsförmåga. När det gäller en bedömning av om vargstammen tål avskjutning är det självklart stammens reproduktionsförmåga som är av intresse, dvs endast familjegrupper med intakta alfapar. Således finns i dagsläget endast en intakt familjegrupp i Norge, 2 i gränsområdet och 4 i Sverige. Slutsatsen av en simulering som gjorts av den skandinaviska vargstammens utveckling under åren 1977-1997 är att variansen i tillväxt hos stammen fortfarande är så hög att den generellt ökande trenden kan komma att brytas av nedgångsår, eventuellt till och med av en mer långsiktigt minskande utveckling (Angerbjörn, Ehrlén & Isakson, CBM:s Skriftserie 1:75-84, 1999). Varken miljömässig osäkerhet eller inavel är medtagna i analysen. Den norska fårhållningen Den väsentligaste förutsättningen för att Norge skall kunna hålla livskraftiga bestånd av de stora rovdjuren är att formerna för den norska fårhållningen förändras. En sådan omställning tar tid, men det är nödvändigt att en förändringsprocess inleds nu. Olika former för skadeförebyggande åtgärder måste utvärderas och beslut tas om statliga bidrag till att genomföra en förstärkt bevakning, byggande av stängsel, mm. Vargen tar 7-800 får årligen i Norge medan bortemot 100 000 får förolyckas av andra orsaker på sommarbetet, enligt professor Harald Kryvi vid Universitetet i Bergen och professor Odd Nordhaug vid Norges Handelshögskola. Slutsatser Det finns således inga som helst indikationer på att det norska eller ens det skandinaviska vargbeståndet (om Norge, trots allvarliga invändningar, framhärdar i att tillgodogöra sig de svenska vargarna) ens är i närheten av att kvalificera sig för licensjakt genom att ha uppnått nivåerna för en livskraftig population. Därmed anser SRF att det är totalt uteslutet att tillåta licensjakt på varg i Norge. Den föreslagna licensjakten skulle strida mot såväl norska politiska målsättningar som mot internationella åtaganden och ambitionen att förvalta vargstammen i samråd med Sverige. SRF anser att licensjakt är utesluten till dess att Norge antagit en vetenskaplig definition på vad som kan anses vara en livskraftig vargstam och därefter gör en bedömning på grundval av den definition man själv antagit för licensjakt, dvs att populationen i ett område måste vara livskraftig innan beståndstillväxten beskattas.
Leksand den 24 augusti 2001 SVENSKA ROVDJURSFÖRENINGEN 8 Björn Ljunggren Styrelseordförande Ann Dahlerus Styrelseledamot