ett jämställdhetsoch integrationsprojekt

ett jämställdhetsoch integrationsprojekt 2012

M-L L W ett jämställdhets- och integrationsprojekt 2012 Text: Marie-Louise Larsson Wallén Grafisk form: Gunnel Branzell/www.framstform.se Tryck: Edita, Västerås 2013 Papper: Omslag Invercote 240g, inlaga Scandia 2000 soft 150g

Vallbyprojektet har tillsammans med Familjecentrum och IDA-enhet fortsatt med kvinnogruppen för invandrarkvinnor med barn. Syftet är att bryta isolering och öka kunskapen om samhället, lära sig svenska, söka jobb/utbildning, stärka föräldrarollen och självförtroendet med mera. Vi har haft planering med Vallbyskolan, Vallbyförskolan, Idaenhet och Familjecentrum om vilka kvinnor som skulle behöva delta i projektet. Vallbyprojektet sökte extra pengar till projektet och fick bidrag från Sociala nämndernas stab. Bidraget behövdes för att kunna göra olika aktiviteter m m.............

Vi har varit tre personer som har haft hand om projektet. Eva från Familjecentrum, Marie-Louise från Vallbyprojektet och Hannan från Ida enhet som även har fungerat som tolk då hon kan arabiska till Mellanösterngruppen. Vi anställde en somalisk tolk till somaliergruppen. Vi träffade den arabisktalande gruppen på torsdagar mellan klockan 9 och 12. Vi hade våra möten i Svenska Kyrkans lokal. En lokal som har stora utrymmen och är barnvänlig. Där finns leksaker så barnen kan leka under våra möten. Husmor i kyrkan ordnar fika. Kvinnorna har varit från 23 till 60 år. Det har varit bra för oss att vara i kyrkans lokaler. Av de som var med förra året var det flera som även deltog i år. Det har även tillkommit flera kvinnor. Många kände inte varandra tidigare men har tack vare våra träffar lärt känna varandra och börjat umgås utanför gruppen. De som deltar är isolerade hemmafruar med många barn och en del har väntat barn och har fått barn under tiden de varit med i gruppen. De äldre kvinnorna som är med är ensamma kvinnor och flera av dem har inte lärt sig svenska. De är sjukskrivna och mår väldigt dåligt. Det handlar både om de äldre och yngre. Tack vare att de deltagit i vår grupp så kan vi se hur de förändras under tiden och det känns att de mår mycket bättre.............

Många av dem bär med sig hemska minnen som de aldrig fått prata om som de fått möjlighet att göra i gruppen. Vi har fått gruppen till att vara öppen, att våga berätta hur de har haft det och hur de mår. De har fått möjligheten att berätta delar av sina liv om de känner för det. Vi kan bara konstatera vilken otrolig utveckling det blivit i gruppen. De är nyfikna och vill få mer kunskap om svenska samhället. Vi diskuterar om skillnader och likheter mellan olika kulturer. Det som har varit viktigt för gruppen är att var och en fått berättat vem de är! Hur ser livet ut idag? Flera av dem har för första gången fått berätta sin historia om hur de kom till Sverige. Deras berättelser om långa resor för att komma från krig och förföljelse i sina hemländer är gripande. Flera av kvinnorna som deltagit i gruppen har börjat studera och förstår vikten av att lära sig språket. Vill komma ut i arbetet efter att de studerat och få en egen inkomst! Vi hade aldrig kunnat tro att flera av de som började utbildningar skulle våga studera och bryta sin isolerade tillvaro som hemmafru, så snabbt. Tack vare att de kommer till oss kan vi se hur de förändras och det känns att de mår bättre.............

Inbjudna gäster Vi har kunnat se hur deras självförtroende har växt och hur de tagit tag i sina liv. Det är fantastiskt och vi känner oss jätteglada för deras, barnens och hela familjernas skull! Under året har vi fortsatt med samtal om hur samhället fungerar i Sverige och hur samhället har utvecklats. Vi har även under året bjudit in olika gäster. Socialtjänsten kom även det här året det behövdes för att förklara för dem igen, denna gång handlade det om när man får kortare arbeten och sen hamnar i arbetslöshet vad som händer om man haft försörjningsstöd det är många missuppfattningar och många rykten som var i omlopp, varför vi kände att det var viktigt att reda ut hur det här. Vi bjöd in ABF som berättade hur de kan starta cirklar. Det var intresse att göra olika aktiviteter som vi kände att det kan inte vi hjälpa dem med utan det är något för dem själva att få ta tag i. De ordnade efter mötet med ABF två cirklar under året som de själva hade hand om. En sycirkel med 15 kvinnor som deltog, en av dem själva ledde cirkeln. Den andra var i konsthantverk där det deltog det tio stycken. Vi har fått visa dem hur man fyller i blanketterna och sen redovisar. Helt underbart att de själva kommit igång. Det är tack vare projektet som de vågar och vill. Energi och miljö från Västerås stad kom och berättade om hur man kan spara energi. Det handlade också om hur vår miljö ser ut och hur vi tillsammans kan hjälpas åt för en bättre miljö för våra barns framtid. Det blev många frågor, bra information att få reda på exempelvis hur mycket vatten det går åt när man duschar m.m. Vilket de inte hade en aning om! Nu skulle det bli nya tag hemma!... 10...... 11...

Vi gick igenom FNs barnkonvention, vad den innebär! Diskussion om barnens rätt att man inte få slå barnen o.s.v. många tankar och mycket som satte igång med bra diskussioner. Vi har haft en hälsopedagog vid flera tillfällen pratade om kostens betydelse dels för vuxna och för sina barn. Vad som är viktigt att tänka på som förälder. Att läsa på produkterna vad de innehåller, för många blir det svårt om man inte kan språket och för en del som inte kan varken läsa eller skriva. De fick göra olika övningar för kroppen och knoppen, hur viktigt det är för hälsan att röra på sig! Det diskuterades i samband med det hur de mår, flera har spänningsverk, äter mycket mediciner. De mår inte bra! Med övningarna fick de tips om hur de kan hjälpa sig själva med att försöka göra övningarna hemma. En av kvinnorna som deltar fick vid ett tillfälle ansvara för mötet. Hon berättade om vikten av vilken kost man måste äta om man har diabetes och hur man kan undvika att få det. Hon har högskoleutbildning inom området men har inte fått jobb, hon har sökt 30 olika jobb men har inte ens blivit kallad till intervju vilket känns väldigt tufft för henne. Hon hade fått rådet att byta namn, ja man kan verkligen undra! Hon ledde övningar vid flera tillfällen i avslappning, en stor tillgång för gruppen och med att få visa och använda sig av sina kunskaper växte hennes självförtroende.... 12...... 13...

Studiebesök Vi besökte Mimers Framtidslägenhet det blev många diskussioner om vårt boende. Om hur familjer lever här i Sverige jämfört med deras hemländer, kände att vi har mycket att lära av dem. Vi måste börja lyssna på andra i vårt samhälle som har andra erfarenheter med sig från olika delar av vår värld. Vi var till Konstmuseet där konstpedagogen visade den aktuella utställning och efter det hade en workshop för kvinnorna, ingen av kvinnorna hade varit där tidigare. Det blev en härlig förmiddag. Massor av känslor som kom ut tack vare den kreativa övning som konstpedagogen gjorde med oss. Fantastiska bilder som de gjorde och berättade om allt detta hade växt inom dem vid skapandet av bilderna. Studieresa till Stockholm där vi besökte riksdagen. Vallbyprojektet hade kontaktat Roger Haddad om han ville ta emot oss i Stockholm. Han har följt vårt projekt och har träffat oss vilket gjorde att det kändes bra för vår grupp att få träffa honom som dels kommer från Västerås och som känner till projektet. Han gav oss en guidning av riksdagen och berättade hur han arbetar. Vi blev även bjudna på fika som Roger Haddad ordnat. De fick chansen att ställa frågor som de hade om sin situvation och om samhället och om hur riksdagen tar beslut! Vi avslutade vårens kvinnogrupp med två resor. En resa till Björneborg och en till Kungsbyn. Vi gjorde resorna tillsammans med Öppna förskolans föräldrargrupper. Det har varit mycket bra möten under året där de fått tillfälle att dels ställa frågor och reda ut missuppfattningar och att samtala om olika delar i vårt samhälle.... 14...... 15...

Vi startade upp somaliska kvinnogruppen med sju kvinnor. Vi hade mötena på fritidsgårdens provisoriska lokaler som de hade i Vallby Institutet under väntan på det nya huset. Vi kunde vara där då de själva inte hade verksamhet. En somalisk tolk som timanställdes. Det visade sig allt efter tiden gick att det var svårt att få ihop gruppen. Oftast kom de som de tyckte. Vilket försvårade för oss att kunna göra något med dem och bjuda in andra så som vi gjort med den arabisktalandegruppen. Vi är vana att säger vi en tid så kommer man. Det funkade inte alls så med dessa kvinnor. De kom inte regelbundet utan de kom då och då. Tolken som själv är från somalien ringde runt varje vecka innan mötena och påminde dem att nu var det träff och vilken tid som vi skulle träffas. De lovade att komma varje gång hon ringde med så blev det inte! Ibland kunde vi fyra som hade hand om gruppen sitta och vänta på dem kändes till slut helt ohållbart! Vi försökte få dem att förstå att om vi ska ha gruppen måste de hålla tiderna. Vi kan inte heller göra studiebesök då vi inte visste om de kom! De gånger vi var några stycken var det mycket som de funderade över!... 16...... 17...

Flera av dem hade inte varit länge i Sverige, de var analfabete, vilket skapar många problem för dem, kanske därför de inte kom i tid till mötena? Flera av dem var väldigt oroliga och visste inte när deras anhöriga skulle få komma. En av kvinnorna väntade på sina åtta barn. Hon hade kommit själv med ett barn. Hon var mycket ledsen och orolig. Av hennes barn var det endast en som gått i skolan, resten hade inte gått, de hade inte råd! Åldern på barnen var från 8 år upp till 16 år. Det var hennes mor som hade hand om barnen nu i Somalia. Det kändes att det var en helt annan kultur som vi möte. Det var även svårt att få igång samtalen/diskussioner eftersom de hade ett helt annat sätt att vara än den arabisktalande gruppen! Tolken tyckte det var svårt med våra kvinnor på Vallby. Hon menade på att de kvinnor som bor i andra stadsdelar är mycket mera öppna. Skulle de fått samma möjlighet till en sådan grupp som vi startat i Vallby, skulle de vara jätteintresserade. Vi började fråga oss om de tillhör olika klaner. Kan det vara det som gör att det blev extra svårt att samla dem? Vi beslutet att vi måste göra något annat då det inte fungerade. Vi kan inte sitta och vänta att de ska komma. Vi bestämde oss för att göra ett sista försök så vi pratade med Vallbyskolans rektor om att ha ett möte på skolan kvällstid, tillsammans med rektorn. Kan det vara så att den tiden passar bättre och att det är på skolan? Vi skickade brev till alla somaliska föräldrar med barn på Vallbyskolan, både på svenska och somaliska. Vi väntade med spänning! Det var hennes mor i Somalia som hade hand om barnen nu.... 18...... 19...

Det kändes bra. Nu vet vi att det är bara att lära oss mera för att få igång somaliska gruppen! Vi bestämde oss för att vänta med somaliska gruppen till längre fram! Familjecentrums representant slutade efter sommaren och gick i pension. Det blev ingen ersättare. Höstterminen var det Ida Enhet och Vallbyprojektet som ansvarade för projektet. Antal deltagare: den arabisktalande gruppen 25 st (Det var vad vi mäktade med.) den somaliska gruppen 2-8 (Varierade från gång till gång.) Antal möten: 14 arabiska Antal möten: 7 somaliska Antal kvinnor som börjat studera under 2011: 4 Antal kvinnor som fick jobb, praktikplats, under 2011: 10 Syfte/Mål Kvällen kom och vi väntade återigen! Det kom inte en enda! Nu gick det inte längre! Vad gör vi för fel? Vi måste lära oss om kulturen! Vi kan för lite! Vallbyprojektet pratade med länsmuseet och länsstyrelsen om vi skulle kunna ordna ett seminarium om somalisk kul- såsom skolor, förskola, politiker, tjänstemän, socialen, bostadsbolagen, m fl om de skulle vilja delta i ett seminarium för att få kunskap om somalisk kultur? Länsstyrelsen ställde upp med bidrag till föreläsare. Vallbyprojektet tog kontakt med en man som jobbat och jobbade tillsammans med somalier tillvägagångssättet, att få kunskap genom att arbeta tillsammans med somaliska föreningen. Där har de jämfört våra kulturer. Hur kan vi nå varandra? Det visade sig att det var många som ville komma på föreläsningen det blev fullsatt snabbt. Vi blev tvungna att säga nej till många. stärka invandrarkvinnor med barn stärka deras självförtroende stärka dem till att ta föräldrarollen stärka dem genom möte med andra kvinnor stärka dem att vilja lära sig svenska språket tur i samarbete med dem. Vi måste lära känna kulturen för att förstå hur vi ska nå dem! Sagt och gjort, museet ställde upp med lokal och skickade kallelse till institutioner och andra som möter somalier, i Malmö. De har tillsammans nått ett fantastiskt resultat genom att de samarbetat och att de integrerats i samhället. De har lyckats tack vare att man förstår varandras kultur. Per Brinkemo åker runt och föreläser om Behovet var stort att lära om andras kulturer. Det kändes efter seminariet att det här är bara början. Vi måste få mer kunskap. Ett helt annat sätt att tänka och vara. Vi med vårt system som är så olikt deras när man hörde Per berätta!! Seminariet: Syfte/Mål få kunskap om somalisk kultur Antal besökare: 100... 20...... 21...

Kvinnor från Mellanöstern Ett projekt som växte fram tack vare kvinnogruppen. Jag hade visat dem en utställning som handlade om kvinnors utveckling under 1900-talet i Sverige. Vi visade utställningen för att de skulle få kunskap om hur det varit för kvinnor i Sverige! Hur kvinnors villkor varit och hur man kämpat i Sverige för kvinnors jämställdhet och rättigheter. När de såg den kom de med förslaget att göra en utställning om hur kvinnor haft det och har det i Mellanöstern. Vilken fantastisk idé som gruppen kom på! Det måste bara göras! Kände efteråt vilken viktig utställning, att få kunskap om dessa kvinnors kamp och om hur de haft det och hur de har det nu. Detta var 2010 som idén föddes!... 22...... 23...

Jag skrev ihop en ansökan som skickades iväg till olika instanser för att få ihop bidragen som behövdes för att kunna genomföra utställningen. Den utställning som vi visat dem hade jag producerat när jag jobbade på länsmuseet. Den kostade, allt kostar! Det var bara att sätta igång att söka pengar! Ett stort viktigt arbete låg framför oss! Började med att skicka olika ansökningar i slutet av 2010 och tog kontakt med flera för att höra vad de tyckte om idén. Alla var överens; Ni måste få göra den, sök på! Kände hur kraven kom, utställning måste bli bra. Dels för att hedra kvinnor i andra delar av världen i deras kamp och dels för att vi andra kvinnor i Sverige verkligen borde få mer kunskap om kvinnors villkor i andra delar av världen!! Vi måste få reda på fakta! Hur mycket vet vi egentligen? Vi hör om kvinnoförtryck och om hedersrelaterade mord! Vad vet vi mera? Varför är det så? Hur har det blivit så? Hur kan kvinnor acceptera det? Vad tycker kvinnorna om det? Det är dags att vi får höra deras version. De skulle nu få möjlighet att berätta sin kvinnohistoria. Hur deras mormor har haft det och deras mamma och nu de själva. Vilken utveckling har det varit i olika delar av Mellanöstern? Har det varit någon utveckling? Om det varit det, hur ser den ut!? Det var många frågor som snurrade runt i våra huvuden. Vi måste få svar på alla våra frågor! I kvinnogruppen fanns två utbildade konstnärer som jag tyckte skulle få utforma utställningen med hjälp av övriga kvinnornas livsberättelser. Jag tog kontakt med arbetsförmedlingen i början av 2011 och genom det var processen igång. De skulle få medverka i arbetet med att producera utställningen. Arbetsförmedlingen stöttade konstnärerna genom att de fick börja som praktikanter för att så småningom bli anställda. Jag hade skickat bidragsansökningar till olika instanser som jag tyckte borde ge oss bidrag till det fantastiska projektet. Det blev många samtal och mycket skrivande. Kontfrämjandet beslutade att de ville vara med och stötta projektet dels för att det var konstnärer med från andra delar av världen och dels för att det skulle handla om kvinnors utveckling inom alla områden i samhällena. Västmanlandsläns läns museum ville också stötta projektet efter flera samtal och möten. Länsmuseet lovade även att utställningen skulle få börja visas där. Vi planerade in att den 8 mars 2013 skulle det vara invigning. Jag gjorde nu även en ansökan till Västerås stad/kultur när vi nu fått flera att vilja vara med. Då måste väl även de vilja vara med? Det blev många turer innan vi blev beviljade bidrag från dem. Vi fick flera avslag på våra ansökningar bl a från Länsstyrelsen och landstingets kulturbidrag trots en massa samtal och mejlande. Men efter en tid hade vi i alla fall fått ihop en budget som vi kunde börja med. Kvinnorna kunde börja jobba med projektet.... 24...... 25...

Arbetsförmedlingen ställde upp och tyckte det var ett utmärkt projekt. Kvinnorna fick ju även träning i svenska språket. De började med att försöka hitta faktatexter! Parallellt med att de letade fick de börja med kvinnorna i den egna släkten! Hur har deras kvinnor haft det i generationer? Det visade sig att de inte hade så mycket koll på hur det varit för dem. De fick nu börja kolla upp i sina egna led. Det blev många reflektioner över hur de haft det med massor som de inte vetat eller tänkt på tidigare. Vad jag förstod så pratar man inte om vad som hänt eller hur samhället varit för deras mormor eller mamma. Man försöker att leva här och nu. Nu satte en stor resa i gång för oss allihop! Att få reda på hur det varit och är för kvinnor i Mellanöstern. De började efter sin egen undersökning med sina släktingar att interjuva kvinnorna i gruppen. Jag kontaktade Film i Västmanland och frågade om de skulle kunna ställa upp med kamera och mikrofoner så att de skulle kunna filma och spela in samtalen med kvinnorna. Konstnärerna hade aldrig filmat så det blev en ny utmaning för dem att som konstnär använda sig av ett annat uttryck än de gjort innan, genom kameran. Film i Västmanland hade en snabbkurs med dem i hur man filmar. De fick låna kamerautrustning vilket var mycket värt för projektet. Nytt för dem var också att bygga en utställning med allt material som skulle tas fram. De fick också fundera ut hur den skulle tillverkas då den skulle kunna visas på andra platser. Den måste ju vara lätt att transportera. Det hade de heller inte gjort tidigare! Jag var deras mentor och handledare och visste att det skulle bli en hel del med att hjälpa dem. Jag tog med dem på studieresa till Stockholm för att se olika typer av utställningar, vad som är bra och dåligt. Vi gjorde en inspirationsresa och var runt på museer som de aldrig varit på. Första tiden vi jobbade var det mycket fokus på att få dem att våga prata och diskutera och reflektera över sin egen situation som kvinna. Hur ser de på hur en kvinna ska vara? Det var ett måste att dela med sig till varandra av vad som hänt dem själva om de skulle få andra kvinnorna att berätta för dem. Vi diskuterade vad som är viktigt att visa i en utställning och hur man gör det Vilket ansvar har de? Hur letar man fram fakta? Hur skulle de samarbeta? Det spännande med konstnärerna var att de kom från olika delar av Mellanöstern. En var från Syrien och en annan från Irak Kurdistan. Helt olika bakgrunder och utveckling, bägge muslimer! Den ena med schal, den andra inte! Den ena hade flytt från sitt land! Den andre kommit till Sverige för kärleken! Den ena har många barn! Den andre hade inga! Bara det att få ta del av hur de resonerade, var spännande. Från början var de väldigt försiktiga. Samtidigt som de jobbade med projektet började kvinnorna i kvinnogruppen bli avundsjuka. Man ifrågasatte varför konstnärerna skulle få göra utställningen!? De sa det aldrig högt på mötena i gruppen, utan det skedde gliringar till speciellt den ena som till slut berättade om det för oss andra som hade hand om kvinnogruppen.... 26...... 27...

Hon var ledsen över att de inte kände tilllit till henne. Jag kände att det var viktigt att ta itu med det på en gång så att det inte skulle urarta mellan dem. Jag berättade för gruppen av vilken anledning jag valt ut de två konstnärerna att arbeta med utställningen. Jag talade om för dem att konstnärerna hade långa utbildningar inom konstområdet, vilket är en nödvändighet om man ska göra en utställning. Dessutom berättade jag att de även var inskrivna på kulturarbetsförmedlingen. Försökte få dem att vara stolta över att vi hade två stycken i vår grupp som skulle kunna jobba med utställningen! Men berättade också hur viktiga alla var i gruppen genom att delta med sina kunskaper som kvinna. Nu förstod de, och när allt kommer omkring så var det de själva som sagt att vi skulle göra utställningen. Utan deras medverkan blev det ingen utställning! Vi var alla överens om att de måste ställa upp för interjuver med sina erfarenheter från de olika länder som de kommer ifrån. Det var ett måste för projektet att de berättade om sina kvinnliga släktingars förhållanden och hur de haft det i generationer! Tyvärr var det så att när det kom till kritan vågade flera av kvinnorna inte delta. Man vågade inte berätta hur det varit! Vad var det som hände? Några som var med och ställde upp och blev filmade och intervjuade fick plötsligt inte vara med då deras män hörde att de blivit intervjuade.... 28...... 29...

De tvingades att säga ifrån och krävde att det det de berättat måste tas bort annars skulle männen skiljas från dem. Oj, tänk att det vi hade startat upp plötsligt var så känsligt! Vi pratade igen med gruppen om utställningen. Hur ska vi göra? Alla tyckte att den måste göras! Vi berättade för dem att vi inte kan göra utställningen om de inte är med och berättar om sina erfarenheter och om kvinnors villkor. Ni är de som vet hur det är och har varit. Det är ni som levt i de olika samhällena i Mellanöstern. Om ni inte är med kan vi inte göra projektet. Nu förstod de hur viktiga de var för utställningen och nu valde de att delta! Nu var projektet åter igång och vi kunde andas ut! Nu fortsatte insamling av fakta och inspelning/filmning av berättelser. Nu var det dags att börja tänka på utformningen av utställningen. Jag fick ligga på för att de skulle förstå att tiden rinner iväg och det måste hinnas med olika delar för att vara klara till det datum vi fått av museet. Planering är a och o. Det gällde att dela upp och fördela vad var och en kunde göra. Man kan inte alltid vara två utan måste kunna göra saker själv, var och en för sig. Plötsligt hör museet av sig. Nu kunde vi inte ha utställningen som det var sagt. Alla utställningar som de planerat in skulle flyttas! Plötsligt hade de planerat in oss till våren 2014. Nu fick jag säga nej! Det här går inte, vi måste få ställa ut 2013. Jag vet inte om jag finns kvar i Vallbyprojektet 2014, för jag jobbar endast ett år i taget. Och konstnärerna jobbar bara nu, det finns inga pengar för nästa år. Till bidragsgivarna har vi sagt att utställningen ska visas 2013. Efter många diskussioner fick vi till ett nytt datum, inte 8 mars som man lovat oss, utan nu skulle det bli i april. I slutet av året hoppade ena konstnären av, efter en diskussion om utformning och krav som kom från henne. Jag sa då ifrån ordentligt eftersom jag märkt att den konstnären gärna bestämde över den andra vilket inte alls var bra. Jag sa ifrån och det tålde hon inte. Hon tyckte att jag var för hård. Jag försökte få henne att förstå, men det gick inte, vilket innebar att hon gick. Plötsligt hör museet av sig. Nu kunde vi inte ha utställningen som det var sagt. Nu var det en konstnär kvar och för att klara ut projektet så fick jag gå in i projektet mycket mera för att det skulle kunna klaras av. Med andra ord fick jag mycket mera på mina axlar. Men jag kände att vi måste ro det här i land med så många inblandande! Vi hade en grupp med ca 30 personer som var delaktiga i olika funktioner! Vi körde på och fick kontakt med fantastiska personer som ville delta! De hade massor av bra kontakter som vi kunde arbeta vidare med under 2013. Antal medverkande: 30... 30...... 31...

Syfte/Mål att berätta om kvinnors villkor i Mellanöstern från förr till idag att göra en utställning att visa den på museet att visa den runt om i Sverige att öka förståelsen för andra kvinnors situation i världen att visa olika fakta texter om kvinnors villkor att visa fram starka kvinnor från Mellanöstern... 32...... 33...

Teckningar Marie-Louise Vallby kvinnor ett jämställdhets- och integrationsprojekt Projektet har kunnat genomföras tack vare samarbete mellan Vallbyprojektet, Familjecentrum Vallby, proaros och IDA enhet, proaros Det har kunnat genomföras tack vare extra bidrag från Sociala Nämndernas stab. Tack till alla som bidragit till projektet! M-L L W... 34...... 35...

Kan vi? Vill vi? Törs vi? Ja, vi kan! Vi vill! Vi törs! i samarbete med