en tidning från ssi - statens strålskyddsinstitut Strålskyddsnytt

en tidning från ssi - statens strålskyddsinstitut Strålskyddsnytt [nr 1 2001, årgång 19] [tillgänglig i sin helhet via www.ssi.se] Livstidsrisk att drabbas av lungcancer för rökare (cirka 10 cigaretter per dag) och ickerökare. Cancerrisker från radon i inomhusluft lars mjönes verksamhetsansvarig för radon och naturlig radioaktivitet och rolf falk myndighetsspecialist vid ssi presenterar ssi:s bedömning av hälsoriskerna med radon innehåll 1/2001 Radonutredningen 2000 5 Nytt mobilt mätsystem utvecklat vid SSI 7 Illicit trafficking eller otillåten hantering som vi valt att kalla det på SSI 8 Utvärdering av 20 års miljödata runt våra kärntekniska anläggningar 10 Strålning risk och nytta 12 A new International Protocol for Radiotherapy Dosimetry based on Standards of Absorbed Dose to Water 13 INES-händelser november 2000 t.o.m. januari 2001 15 Affischera med ICRP 15 Robert Thoraeus en kort biografi 16 R1-bränslet en fråga för dagens eller morgondagens generation 18 Biologiskt material kan utnyttjas för UV-dosimetri 20 Foto: Bosse Alenius Ett stort antal dödsfall i lungcancer kan sparas varje år genom radonsänkande åtgärder i bostäder. Den största andelen fall inträffar bland rökare. Att sluta röka är den mest effektiva åtgärd som en enskild person kan vidta för att minska risken att få lungcancer från radon. Det är välkänt att strålning kan orsaka lungcancer. Det framgår bl.a. av FN:s vetenskapliga strålningskommittés (UNSCEAR) rapporter, senast publicerad år 2000 (UNSCEAR 2000 Report). Flera studier har också visat att radon kan framkalla lungcancer hos försöksdjur, med eller utan tillskott av tobaksrök. Undersökningar av gruvarbetare som exponerats för radon, i urangruvor och andra typer av gruvor, visar att radon orsakar lungcancer och att sambandet mellan exponering och riskökning är förenligt med en linjär dos-responsmodell, utom för de högsta nivåerna där en viss utplaning av effekten kan iakttas. Den genomsnittliga exponeringen för radon i bostadsmiljö är lägre än i gruvor men höga exponeringar i bostäder överlappar de lägre exponeringarna i gruvarbetarstudierna. Det finns ett relativt gott vetenskapligt underlag för att anta att

Den svenska normalen för radonmätning. Vid mätning av radon är det viktigt att instrument och detektorer mäter rätt. Kalibrering av all mätutrustning som används i Sverige, inklusive de detektorer som användes i den svenska nationella studien, görs vid SSI. Foto: Bosse Alenius utgivare statens strålskyddsinstitut ansvarig utgivare britt ekman redaktör lars persson lars.persson@ssi.se grafisk form bosse alenius redaktion wolfram leitz lynn hubbard, ann-christin hägg adress statens strålskyddsinstitut informationsstaben 171 16 stockholm tel 08-729 71 00 / fax 08-729 71 08 hemsida www.ssi.se resultaten från gruvarbetarstudierna kan extrapoleras till de nivåer som råder i bostäder. En svensk studie av sambandet mellan radon i bostäder och lungcancer som presenterades 1993 av Institutet för miljömedicin, IMM, vid Karolinska institutet 1993 visar att radon kan orsaka lungcancer även vid de nivåer som förekommer normalt i bostäder i Sverige. De samband mellan radonexponering och ökad risk för lungcancer som kan beräknas från gruvarbetarstudierna och bostadsstudierna överensstämmer i stort. Under de senaste åren har IMM:s resultat fått stöd av flera nya bostadsstudier i Europa och USA. En sammanvägning av de åtta största bostadsstudierna gjordes 1997 och tyder på ett samband som överensstämmer med resultaten från IMM:s bostadsstudie. Tidigare svenska riskbedömningar SSI gjorde 1993 en bedömning av riskerna från radon, dels i en lägesrapport om radon i bostäder, dels i ett förslag till regeringen om ett åtgärdsprogram för att sänka radonhalterna i bostäder. Bedömningen sammanfattades också i en informationsskrift med titeln»radon - risk stråldos, Bostäder och arbetsplatser«. Antalet förväntade lungcancerfall i den svenska befolkningen orsakade av radon i kombination med rökvanor uppskattades till minst 300 och högst 1 500 per år med 900 fall per år som mest sannolikt. De flesta fallen, cirka 85 procent, bedömdes inträffa bland rökare. Den svenska nationella bostadsstudien IMM presenterade 1993 den dittills största och mest genomarbetade epidemiologiska undersökningen av sambandet mellan radon i bostäder och lungcancer. Studien omfattade 1360 lungcancerfall och två kontrollgrupper med sammanlagt 2 847 personer. Uppskattningen av exponeringen för radon gjordes genom mätningar i de bostäder där personerna bott under mer än två år sedan 1947 och fram till tre år före diagnos. Sammanlagt gjordes radonmätningar i närmare 9 000 bostäder. Studien uppskattade att andelen lungcancerfall orsakade av radon i bostäder var 16 procent av det totala antalet lungcancerfall i Sverige som då var drygt 2 600. Osäkerhetsintervallet angavs till 8 32 procent. För den svenska befolkningen beräknades antalet förväntade lungcancerfall från radonexponering till 400 per år med ett osäkerhetsintervall mellan 200 och 800 fall per år. Resultaten tydde också på en stark samverkanseffekt mellan tobaksrökning och radon för utveckling av lungcancer. Omräknat till dagens antal lungcancerfall (2 720 inträffade 1998) skulle antalet radonorsakade lungcancerfall vara drygt 400 per år. Den relativa riskökningen från studien framgår av figuren nedan. Relativ risk för lungcancer issn 0280-0357 Författarna svarar själva för innehållet i sina artiklar. Materialet får användas fritt om källan uppges. För illustrationer och fotografier krävs tillstånd av SSI eller upphovsrättsinnehavaren. Relativ risk i olika exponeringsintervall i den svenska nationella bostadsstudien. Tidsvägt medelvärde för radonhalt (Bq/m 3 ) 2 Strålskyddsnytt 1/2001

Under senare år har ett relativt stort antal radonepidemiologiska studier i bostäder genomförts, både i Europa och USA. Åtta bostadsstudier med fler ingående lungcancerfall än 200 och där radonexponeringen uppskattats genom långtidsmätning av radonhalten har ingått i en sammanvägd studie (metaanalys). I de åtta studierna ingick totalt över 4 200 lungcancerfall och 6 600 kontrollpersoner. Resultaten från metaanalysen stöder resultaten från den svenska studien. Europeiska bostadsstudier Efter det att metaanalysen presenterades 1997 har resultaten från några stora europeiska bostadsstudier publicerats. En av dessa genomfördes i sydvästra England, i Cornwall och Devonshire, där radonhalterna är betydligt högre än i andra delar av Storbritannien. Närmare 1 000 personer som drabbats av lungcancer ingick i studien. Resultaten överensstämmer med IMM:s studie. Två andra undersökningar, med totalt 2 500 lungcancerfall, har gjorts i Tyskland, en i det f.d. Östtyskland och en i västra Tyskland. Trenderna från dessa studier överensstämmer också med den svenska studien. En studie utförd i Iowa, USA, som presenterades förra året visar en högre relativ risk än den svenska nationella studien. Undersökningen omfattade fler än 400 kvinnor som fått lungcancer och en kontrollgrupp på något över 600 personer. Ett projekt för att sammanställa (»poola«) de viktigaste europeiska fallkontrollstudierna pågår för närvarande. Totalt omfattas 10 000 lungcancerfall av de ingående studierna. Resultaten väntas föreligga i slutet av 2001. Gruvarbetarstudier En kommitté ur den amerikanska vetenskapsakademin (National Academy of Science) presenterade 1998 en studie av riskerna med radon i inomhusluft. Rapporten brukar kallas BEIR VI (Biological Effects of Ionizing Radiations). Kommittén har gjort en omfattande genomgång av hela kunskapsunderlaget för radon och lungcancer och vägt samman fynd från epidemiologiska studier med resultat från djurförsök och andra typer av laboratorieexperiment. Gruppen baserar sin bedömning av risken från radon i bostäder på elva sammanställda (»poolade«) kohortstudier av gruvarbetare. Enligt BEIR VI har fall-kontrollstudierna i bostäder var för sig än så länge en alltför stor statistisk osäkerhet för att utgöra underlag för en tillförlitlig bedömning. Däremot har man använt den tidigare nämnda metaanalysen av åtta stora bostadsstudier som stöd för att resultaten från gruvarbetarstudierna kan extrapoleras linjärt till de radonhalter som normalt råder i bostäder. Den internationella strålskyddskommissionen ICRP (International Commission on Radiological Protection) gjorde 1993 en bedömning av risken från radon i inomhusluft i sin rapport»protection Against Radon-222 at Home and at Work«. ICRP baserade sin bedömning på gruvarbetarstudier. Den svenska nationella studien ansågs dock stödja slutsatserna om en radonbetingad risk för allmänheten. Gruvarbetarstudierna ger högre risktal än bostadsstudierna. BEIR-rapporten anger två olika modeller för att beräkna andelen lungcancerfall som orsakas av radon i bostäder. Om de båda beräkningsmodellerna appliceras på svenska förhållanden skulle det innebära att 23 respektive 33 procent av lungcancerfallen i Sverige kan vara orsakade av radon i bostäder beroende på vilken av modellerna man väljer. Av de drygt 2 700 lungcancerfall som årligen inträffar i Sverige skulle 600 eller 900 fall vara orsakade av radon i bostäder. ICRP:s risktal skulle ge ett förväntat utfall av drygt 1 100 fall per år i den svenska befolkningen, dvs. 40 procent av antalet fall. SSI:s ställningstagande Den svenska nationella bostadsstudien har sedan den presenterades 1993 fått stöd från allt fler andra stora studier av sambandet mellan radon i bostäder och lungcancer. Metaanalysen från 1997 ger resultat som överensstämmer med den svenska studien. Analysen visar också att ingen av studierna dominerar. Om någon av studierna utesluts så förändras inte resultatet i någon avgörande grad. Efter det att metaanalysen gjordes har stora fall-kontrollstudier i Tyskland och Storbritannien avslutats och även dessa stöder de svenska resultaten. Studier av sambandet mellan radon i bostäder och lungcancer utgör en bättre grund för uppskattning av risken från radon i inomhusluft än studier av gruvarbetare som utsatts för radonexponering under helt andra förhållanden. De undersökta gruvarbetarna har i genomsnitt utsatts för betydligt högre radonexponeringar under en begränsad tid och samtidigt varit utsatta för andra luftföroreningar i arbetsmiljön. Dessutom var nästan alla de studerade gruvarbetarna män och de allra flesta rökare. Tyvärr föreligger ännu inte resultatet från de»poolade«europeiska bostadsstudierna, men SSI gör ändå bedömningen att fall-kontrollstudierna i bostäder sammantagna nu har en sådan styrka att de kan utgöra underlag för riskuppskattningen för radon i inomhusluft. Den svenska nationella studien anger att andelen lungcancerfall som kan tillskrivas radon i bostäder är 16 procent (både ickerökare och rökare). Antalet lungcancerfall i Sverige var 1998 2 720, vilket skulle ge fler än 400 fall orsakade av radon. Osäkerhetsintervallet omräknat till dagens antal lungcancerfall blir 200-900 fall. Med hänsyn till att uppskattningen fortfarande är osäker och att gruvarbetarstudierna ger högre risktal avrundas antalet förväntade fall uppåt till 500 per år och osäkerhetsintervallets övre gräns till 1 000 fall per år. De radonbetingade lungcancerfall som inträffar idag är till största delen orsakade av radonexponering från 1960-talet och framåt. Antalet lungcancerfall ökar fortfarande, trots att rökningen totalt sett minskat kraftigt under de senaste årtiondena. På 1980-talet rökte ungefär 40 procent av den svenska befolkningen. Nu är andelen nere under 20 procent. Om tendensen med minskande rökvanor står sig kan antalet radonrelaterade lungcancerfall så småningom beräknas sjunka. Risken för ickerökare Data från gruvarbetarstudierna tyder på en relativ riskökning med ökande radonexponering som är större för ickerökare än för rökare. Riskuppskattningen för ickerökande gruvarbetare baseras dock på ett mycket litet antal fall, varför bedömningen är mycket osäker. I de hittills publicerade bostadsstudierna finns inte belägg för någon sådan skillnad mellan ickerökare och rökare. En svensk undersökning (under publicering) av risken för ickerökare att 1/2001 Strålskyddsnytt 3

Nyheter om strålskydd per e-post till strålskyddare Strålskyddsinstitutet sänder ut pressmeddelanden per e-post till professionella strålskyddare i Sverige. drabbas av lungcancer från radonexponering i bostäder presenterades 2000 av IMM. Studien omfattade 436 personer som fått lungcancer och aldrig varit rökare och en kontrollgrupp på sammanlagt 1 649 personer som heller inte varit rökare. Undersökningen visar att exponering för radon ökar risken för lungcancer hos ickerökare. Den relativa riskökningen för de personer som inte röker eller har rökt var 0,10 per 100 Bq/m 3, dvs. ungefär samma relativa riskökning som i den svenska nationella studien från 1993. Den grupp av fallen som varit utsatta för miljötobaksrök i hemmet syntes svara för hela riskökningen, medan de som inte varit utsatta för miljötobaksrök inte uppvisade någon riskökning med ökande radonkoncentration. Dessa iakttagelser behöver dock bekräftas i andra studier. Den absoluta risken att få lungcancer från radon är mycket mindre för ickerökare än för rökare. De flesta, närmare 90 procent, av dem som drabbas av lungcancer från radon är rökare. (se diagram sid 1) Den internationella strålskyddskommissionen ICRP har beräknat risken för dödsfall i cancer från strålning till fem procent per sievert. Om man använder de risktal för rökare och ickerökare att få lungcancer från radon som ges av de svenska bostadsstudierna, kan man beräkna vilka stråldoser som risken motsvarar. Vid medelvärdet för radonhalten i bostäder i Sverige, 108 Bq/ m 3, är risken för dödsfall i lungcancer från radon för ickerökare motsvarande den som kan förväntas vid en stråldos av 0,3 msv per år. För rökare motsvarar risken en stråldos på 5 msv per år. Vid riktvärdesnivån, 400 Bq/m 3, skulle motsvarande stråldoser vara 1,3 msv per år för ickerökare och 18 msv per år för rökare. Med rökare menas här en person som röker ungefär ett halvt paket cigarretter per dag. En högre eller lägre konsumtion ger en motsvarande högre eller lägre risk. Lungcancerfall som kan sparas genom åtgärder i bostäder SSI har beräknat att 35 procent av de radonrelaterade lungcancerfallen orsakas av exponeringar i bostäder med radonhalter överstigande 400 Bq/m 3 och 20 procent av exponeringar mellan 200 och 400 Bq/m 3. Av de förväntade 500 årliga fallen i Sverige skulle alltså 175 orsakas av exponeringar i bostäder med radonhalter överstigande 400 Bq/ m 3. Närmare 100 fall skulle orsakas av exponeringar i bostäder med 200-400 Bq/m 3. I verkligheten blir andelen fall som kan undvikas genom radonsänkande åtgärder lägre eftersom radonhalten inte sjunker till noll i de sanerade bostäderna. SSI:s beräkningar visar dock att närmare 150 liv kan sparas per år genom åtgärder i alla bostäder med halter över 400 Bq/m 3. Av dem skulle ett trettiotal vara ickerökare. Genom åtgärder i alla bostäder med radonhalter mellan 200 och 400 Bq/m 3 skulle ytterligare ett femtiotal dödsfall per år kunna undvikas. Vid beräkningarna har antagits att åtgärder i bostäder i genomsnitt ger en sänkning av radonhalten till 100 Bq/m 3. Antalet sparade liv ökar om åtgärderna ger bättre resultat och minskar om resultaten blir sämre. Ett stort antal dödsfall i lungcancer kan alltså sparas varje år genom radonsänkande åtgärder i bostäder. Den största andelen fall inträffar bland rökare. Att sluta röka är den mest effektiva åtgärd som en enskild person kan vidta för att minska risken att få lungcancer från radon. Samtidigt minskar då också risken för att drabbas av en mängd andra sjukdomar som har samband med rökning. Lars Mjönes och Rolf Falk Om du inte får dessa men vill ha sådana meddelanden om strålskydd direkt sända till din dator så kan du anmäla din e-postadress till mig. SSI är på väg att skapa en strålskyddets nyhetstjänst på svenska med utnyttjande av senaste informationsteknik. Lars Persson lars.persson@ssi.se Foto: Åsa Pensjö Björn Hedberg, SSI, Övind Toverud och Magnus Westerlind, SKI förbereder sig inför utfrågningen i Oskarshamn. Utfrågningar om slutförvar Kärnavfallsfrågan tar upp frågeställningar som är omöjliga att svara på om man enbart ska hålla sig till naturvetenskapliga fakta. Traditionellt har experterna haft en stark roll i samhällets beslutsfattande men även experter har värderingar som påverkar besluten. Därför måste resultaten av experternas arbete utsättas för genomlysning så att beslutsprocesser kan präglas av öppenhet, delaktighet och tydlighet. All information som kan påverka besluten ska upp på bordet så att fakta och värderingar blir tydliga. I december 2000 redovisade Svensk kärnbränslehantering AB (SKB) en rapport (Samlad redovisning av metod, platsval och program inför platsundersökningsskedet) som just nu granskas av myndigheterna. Som ett led i denna granskning anordnade SKI och SSI utfrågningar i de regioner som berörs av SKB:s platsvalsprogram. Under två dagar fick allmänheten, politiker, tjänstemän och andra intresserade möjligheten att ställa frågor till framförallt SKB men även till SSI och SKI. Syftet med utfrågningarna har varit att identifiera väsentliga frågor och argument och ge en så allsidig, grundlig och rättvis belysning av dem som möjligt. För SSI:s och SKI:s del handlar det om att få ökade kunskaper om vilka frågor som är viktiga i berörda kommuner inför granskningen av SKB:s rapport. Utfrågningarna skulle också ge kommuner, dess medborgare och andra aktörer ökad kunskap om metod och platsval. Metoden för utfrågningarna har utarbetats inom ett gemensamt SKI/SSI projekt, RISCOM 2, som nu kommer att utvärdera om utfrågningarna lett till ökad genomlysning av beslutsprocessen. Åsa Pensjö Avfall och miljö, SSI 4 Strålskyddsnytt 1/2001

Radonutredningen 2000 Utredningen föreslår en förstärkt myndighetsroll för SSI, som skall ha ett övergripande ansvar för utbildning om radon och direkt ansvar för utbildning om hälsorisker och mätteknik. Radonutredningen 2 000 överlämnade sitt betänkande till miljöminister Kjell Larsson den 31 januari i år. Susanna Skogsberg, jurist från Uppsala, har varit särskild utredare och hon har haft två sekreterare till sin hjälp, Bertil Clavensjö och Petronella Berg. Bertil Clavensjö har arbetat med radonfrågor sedan slutet av 70-talet och är landets främste expert på byggtekniska åtgärder mot höga radonhalter inomhus. Petronella Berg är nationalekonom och har räknat på de samhällsekonomiska konsekvenserna av förslaget. Utredningens förslag kan delas upp i tre delar: en miljökvalitetsnorm införs för radon i inomhusluft tillsammans med ett utökat bidragssystem för åtgärder mot höga radonhalter och ett omfattande informations- och utbildningsprogram. Miljökvalitetsnorm Utredningen föreslår att en miljökvalitetsnorm fastställs av regeringen för radon i inomhusluft till skydd för människors hälsa i bostäder, både i småhus och i flerbostadshus samt lokaler för förskolor, skolor m.m. Det innebär att efter det slutdatum (i förslaget 20 år framåt i tiden för småhus) som anges i normen får radonhalten 400 Bq/m 3 inte överskridas. Det är kommunernas skyldighet att se till att normen upprätthålls. Det innebär att fastighetsägare, som trots de generösa bidrag som erbjuds, inte har mätt radonhalten (och åtgärdat för höga halter när så behövs), kan vitesföreläggas att göra detta. Kommunerna har redan idag lagstöd i miljöbalken för att tvinga fastighetsägare att genomföra radonsänkande åtgärder om riktvärdet för olägenhet för människors hälsa på 400 Bq/m 3 överskrids. Mätningar kan man dock bara kräva om det finns misstanke om förhöjda radonhalter. Det nya med miljökvalitetsnormen är att trycket ökar på kommunerna att sköta sin tillsyn. Nytt bidragssystem Ett förändrat bidragssystem för radonsänkande åtgärder föreslås. Bidragssystemet tidsbegränsas fram till normens slutdatum. För småhus utformas bidraget i trappstegsform så att under de första tio åren får egnahemsägaren 65 procent av skälig kostnad för åtgärder. Bidraget är maximerat till 25000 kr. Under den följande femårsperioden blir bidraget 50 procent av kostnaden, maximerat till 15000 kr och under den sista femårsperioden 25 procent maximerat till 10 000 kr. Utredningen föreslår en förbättrad kontroll av att rätt åtgärder görs i förhållande till radonkällan. Kontrollen övertas av länsstyrelserna. Idag sköts den av kommunerna och det har inte fungerat så bra, i många kommuner finns inte tillräcklig kompetens. Det blir enklare att upprätthålla den kompetens som behövs på 21 länsstyrelser än i 289 kommuner. Krav på uppföljningsmätning efter åtgärd införs. Ett bidragssystem föreslås även för åtgärder mot radon i flerbostadshus. Systemet ska omfatta både bostadslägenheter upplåtna med hyresrätt och bostadsrätt. Bidrag lämnas med 50 procent av skälig kostnad. Bidraget är tidsbegränsat och upphör vid det slutdatum som anges i miljökvalitetsnormen (10 år föreslås för flerbostadshus). Ett bidragssystem införs också för åtgärder mot radon i skolor, förskolor, fritidshem etc. Bidrag lämnas med 25 procent av skälig kostnad. Bidraget är tidsbegränsat och upphör vid det slutdatum som anges i miljökvalitetsnormen (5 år i förslaget). Ett tidsbegränsat bidrag (5 år) för åtgärder mot radon i dricksvatten återinförs. Bidraget är på 50 procent av den skäliga kostnaden, dock högst 5000 kr. Utredningen föreslår också att ett nationellt dataregister för radonmätningar i inomhusluft inrättas vid Lantmäteriverket i Gävle. Registret kopplas till fastighetsdatasystemet och de analysföretag som utför mätningar rapporterar in sina resultat till registret. Dessutom föreslås att nationella radonregister för mark och vatten inrättas hos Sveriges geologiska undersökning i Uppsala. Landets fastighetsmäklare skall också få skyldighet att upplysa köpare om radonhalten i hus som är till försäljning. Omfattande utbildningsprogram SSI får i uppdrag att tillsammans med övriga berörda myndigheter ta fram ett reviderat informationsmaterial om radon. En radonportal skapas på Internet där information om radonfrågorna samlas. Tillsammans med övriga berörda myndigheter tar SSI fram ett utbildningsprogram om radon, radonriskbedömningar och radonåtgärder inför införandet av miljökvalitetsnormen för radon i inomhusluft. Utbildningen ska subventioneras för kommunala tjänstemän. Konsekvenser De sammanlagda kostnaderna för radonmätningar i bostäder, skolor och förskolor beräknas till närmare 800 miljoner kronor, varav 500 miljoner för mätningar i småhus. De beräknade åtgärdskostnaderna uppgår till 2,8 miljarder kronor. Saneringen av småhus står för den största delen, 2,3 miljarder. Dessutom tillkommer ökade energikostnader för åtgärder (fläktar mm.) på cirka 10 miljoner per år och så småningom underhållskostnader (byte av fläktar m.m.) på ungefär lika mycket per år. Kommunerna beräknas få en ökad arbetsbelastning för sin tillsyn av hälsoskyddet på cirka 30 procent. Kostnaden uppskattas till cirka 10 miljoner per år. 1/2001 Strålskyddsnytt 5

SSI:s roll i det framtida radonarbetet Utredningen föreslår en förstärkt myndighetsroll för SSI som även i fortsättningen skall leda samordningsgruppen för myndigheter med ansvar för radonfrågor. Gruppens ställning skall stärkas och SSI:s roll bli tydligare. SSI föreslås ha kvar ett övergripande ansvar för information om radon och ska i samverkan med övriga berörda myndigheter bl.a. ta fram informationsmaterial för radon. Utredningen föreslår att SSI också ansvarar för uppbyggnad och drift av Radonportalen på Internet. Radonportalen ska innehålla utbildningsmaterial, informationsmaterial och länkar till radonregister, berörda myndigheters hemsidor m.m. SSI skall också ha ett övergripande ansvar för utbildning om radon och direkt ansvar för utbildning om hälsorisker och mätteknik. Boverket ansvarar för utbildning om byggtekniska åtgärderna för detta brukar ligga mellan 20 000 och 60 000 kr per småhus. Att sänka radonhalterna i lägenheter i flerbostadshus kostar vanligen mellan 5 000 och 20 000 utslaget per lägenhet. Reservationer från fastighetsägare De sakkunniga från Villaägarnas Riksförbund, Sveriges Fastighetsägareförbund och HSB Riksförbund har reserverat sig mot delar av utredningens förslag. Den sakkunnige från Villaägareförbundet motsätter sig de delar av Statsfinanserna påverkas genom ökade utgifter för radonbidrag på cirka 110 miljoner årligen under de första tio åren. Därefter sjunker kostnaderna för staten snabbt till ungefär 30 miljoner per år för åren 10-15 och till 7 miljoner per år under den sista femårsperioden. De ekonomiska konsekvenserna för fastighetsägarna blir kostnader för radonmätningar och vid radonhalter över 400 Bq/m 3 kostnader för radonsänkande åtgärder. Idag kostar det 200-500 kr att mäta radonhalten i en bostad. Åtgärdskostnaderna varierar beroende på radonkällan och på hur byggnaden är utformad. Att sanera ett småhus med markradonproblem kostar normalt mellan 10 000 och 25 000 kr. Om det är byggnadsmaterialet som utgör den huvudsakliga radonkällan krävs i de flesta fall installation av ett mekaniskt ventilationssystem. Kostnautredningens förslag som innebär att tvångsåtgärder kan sättas in mot enskilda fastighetsägare, t.ex. obligatorisk mätning av radon på egen bekostnad. Han avslutar sitt särskilda yttrande»det finns ingen rimlig proportion mellan de mål man kommer att nå och de medel man är beredd att ta till. Åtgärderna mot radon bör därför enligt min mening stanna vid information och bidrag som kan få fastighetsägare att sanera radon på frivillig väg.«hsb:s representant efterlyser en helhetssyn i bedömningen av risker i boendet. Han ifrågasätter det rimliga i att mäta radon i samtliga bostadshus och avslutar också med att proportionerna inte är rimliga mellan de mål man kan tänkas uppnå och de medel man är beredd att ta till. Representanten för Sveriges Fastighetsägareförbund menar att det bästa sättet att utnyttja samhällets resurser är att satsa på kraftfulla insatser mot rökning som skulle minska många olika hälsoproblem och även påtagligt minska riskerna med radon. Även hon motsätter sig de delar av förslaget som medger tvångsåtgärder mot fastighetsägare. Liksom HSB:s sakkunnige anser hon att samma tidsperiod för mätningar och saneringar bör gälla för flerbostadshus som för småhus, alltså 20 år och inte 10 år som utredningen föreslår för flerbostadshus. der, både för befintliga byggnader och för nyproduktion. SGU ansvarar för utbildning om markradon. Kursavgifter för kommunala tjänstemän föreslås bli subventionerade av staten. SSI ansvarar för att ta fram ett internetbaserat utbildningsmaterial för en grundkurs om radon och introduktionskurser för specialutbildningarna om mätteknik, radon i vatten och byggtekniska åtgärder mot höga radonhalter. SSI behöver ta fram metodbeskrivningar för mätningar av radon i inomhusluft på arbetsplatser och anvisningar för urval av bostäder vid mätning i flerbostadshus. Metodbeskrivningen för mätning av radon i bostäder behöver ses över. En standard för mätning av radon i dricksvatten behöver bestämmas (förslag har lämnats till Livsmedelsverket). Utredningen föreslår att Lantmäteriverket och SGU får ansvar för radonregister för byggnader respektive mark och vatten. Myndighetsgruppen för radonfrågor bestämmer den närmare utformningen av registren. Socialstyrelsen ansvarar för (i samarbete med övriga berörda myndigheter) ett projekt för datafångst av äldre mätresultat som främst finns på kommunerna. SSI föreslås få två nya tjänster för radonfrågor. Den ena tjänsten behövs för samordning och organisation av utbildningsverksamheten. Den andra behövs för driften av Radonportalen och för handläggaruppgifter på grund av den ökade radonverksamheten på myndigheten. Lars Mjönes Verksamhetsansvarig Radon och naturlig radioaktivitet 6 Strålskyddsnytt 1/2001

I beredskapssammanhang är det ofta en fördel att kunna automatisera och förenkla mätförfaranden, huvudsakligen av två skäl. Dels behövs mätresultaten göras tillgängliga för andra snabbt, dels för att kunna minimera utbildning och träning av den oftast stora kader av mätoperatörer som är inblandade i beredskapssammanhang. I denna artikel beskrivs ett nytt mätsystem, där operatören endast behöver placera systemet i ett fordon, sätta GPS-antennen på lämplig plats och koppla om en strömbrytare. Därefter sköter systemet sig självt. Nytt mobilt mätsystem utvecklat vid SSI Systemet är byggt runt mobiltelefonen Nokia Communicator 9000. Denna telefon har en liten inbyggd dator med seriellt gränssnitt, vilket gör den lämplig för datafångst och datatransmission. Förutom telefonen ingår ett mätinstrument för dosrat (RNI 10 SR), en GPS-navigator (Garmin 12 XL), en seriell elektronisk omkopplare och ett batteri (3.6 Ah). Med en omkopplare kan systemet ställas om från stand-by till operationsläge mobil mätning alternativt stationär mätning. Datorn läser, beroende på operationsläge, växelvis från dosratsinstrumentet och GPS:en. En textsträng (max 160 tecken) byggs nu upp med utvalda data. När strängen är uppbyggd skickas den iväg som ett SMS-meddelande (Short Message Service). Om man befinner sig i radioskugga, lagras meddelandena automatiskt i telefonen och skickas när man får kontakt med GSM-nätet igen. Meddelandena kan antingen tas emot direkt med en mobiltelefon kopplad till en dator eller skickas via e- postsystemet och hämtas i en brevlåda. Efter mottagning avkodas text-strängen och stoppas i en databas. Mätningarna kan sedan visualiseras via en hemsida. Med befintligt batteri blir operationstiden mer än 24 timmar. Mätförfaranden Systemet kan användas huvudsakligen på två sätt: antingen som mobil mätning eller som stationär mätning på en förutbestämd plats. Mobil mätning Den momentana dosraten avläses från mätinstrumentet under 5-6 sekunder, därefter kopplas läsningen över till GPS:en ca 2 sekunder och positionen avläses. I datorn skapas sedan en textsträng bestående av aktuell tid, position och ett me-delvärde av dosraten. När fem sådana strängar adderats, skickas den sammansatta strängen iväg. Normalt lagras varje åtta sekunders mätning i textsträngen, men systemet kan ställas in så att varannan, var tredje etc mätning lagras. Detta görs i första hand för att minska kostnaden (ca 1,50 SEK/ meddelande) vid övningar m.m. Ibland kan det vara önskvärt att kombinera den mobila mätningen med att mäta en längre tid på ett och samma ställe, t.ex. om man vill följa dosratens variation med tiden i ett passerande radioaktivt moln. Systemet kan konfigureras så att det självt känner av om det står stilla, och övergår då automatiskt i att registrera 5-min medelvärden. I detta fall registreras tid, position och 14 dosratsvärden per SMSmeddelande. Så fort systemet börjar röra på sig, återgår det automatiskt till 8:a sekunders registreringar. Jämförelser med motsvarande mätningar med spektrala system (NaI och HPGE), som mäter dosraten selektivt från Cs-137, visar bra överensstämmelse där nedfallet är relativt stort. Systemet klarar helt naturligt inte av att särskilja bidraget från nedfallet där detta utgör en liten del av totala dosraten, främst på grund av den korta medelvärdestiden. Systemet börjar fungera bra vid ca dubbla bakgrunden. Stationär mätning på bestämd plats Vid detta användningssätt kopplas sattelitnavigatorn helt bort, och systemet används nu som en utplaceringsbar gammastation. I stället för positionen lagras nu en för mätplatsen unik plastkod, som kan matas in av operatören. Systemet lagrar nu 15 5-min registreringar per meddelande. Detta användningssätt av systemet kan vidareutvecklas. Eftersom man kan programmera i ett högnivå språk (C++ liknande), är det lätt att bygga in olika typer av larm och funktioner som beror av den aktuella dosratsnivån. Vid normala nivåer kan systemet sända långtidsmedelvärden, för att vid förhöjda sådana övergå till t.ex. 5-min medelvärden. Eftersom systemet drar lite ström, kan det kompletteras med ett större batteri och en solpanel och därmed bli helt oberoende av yttre anslutningar. Fortsättning på sid 17 1/2001 Strålskyddsnytt 7

Illicit trafficking eller otillåten hantering som vi valt att kalla det på SSI Det arbete som läggs ned av myndigheter och internationella organisationer inom detta område syftar i första hand till att förhindra spridning av klyvbart material d.v.s. sådana ämnen som kan användas till kärnbränsle och, framför allt, kärnvapen. I detta sammanhang talar man också om safeguard, security of material och physical protection. Andra typer av strålkällor omfattas också av dessa eller liknande regelverk eftersom det kan få allvarliga konsekvenser ur strålskyddssynpunkt om man förlorar kontrollen över dem. Så arbetar SSI med otillåten hantering Verksamhet med anknytning till otillåten hantering finns inom alla avdelningar på SSI. Avdelningen för personal- och patientstrålskydd handlägger frågor om verksamhet med strålning och avdelningen har genom tillstånd och inspektioner kontroll över strålkällor i landet. Det är ofta hit man vänder sig när man upptäckt något okänt. Avdelningen för avfall och miljö handlägger avfallsfrågor och i avfall kan strålkällor hamna, många gånger oavsiktligt när de kommit på avvägar. Avdelningen handlägger ett stort antal legala transporter men det är också vid transporter man kan upptäcka olika former av otillåten hantering. Avdelningen för miljöövervakning och mätberedskap. Här görs mättekniska insatser när man hittar något, för att identifiera nuklider och uppskatta aktivitetsmängder. SSI:s beredskapsorganisation blir ofta inkopplad när något hittats, vanligtvis genom ett larm till tjänstgörande strålskyddsinspektör. SIUS (internationellt utvecklingssamarbete), vår speciella enhet för stöd till i första hand östländerna, leder projekt för att bygga upp verksamheter som också inkluderar system med detektorer för gränskontroll. Informationsstaben informerar allmänhet och media vid händelser inom detta område. En institutsövergripande grupp har funnits en tid för informations- och erfarenhetsutbyte mellan avdelningarna. Gruppen ska också identifiera problem, behov av kompetensutveckling och handlingsplaner samt bevaka internationella möten m.m. Andra myndigheter Andra svenska myndigheter och organisationer som ägnar sig åt dessa frågor är bl.a. Statens kärnkraftinspektion, SKI, Tullverket, Säkerhetspolisen, Räddningsverket och FOI (tidigare FOA). Dessa och några till ingår i en referensgrupp där SSI också ingår. Gruppen träffas för informationsutbyte några gånger per år. Internationellt arbete bedrivs inom FN:s internationella atomenergiorgan (IAEA), World Customs Organisation (WCO), Europol och Interpol. Som exempel på vad dessa organisationer arbetar med kan nämnas IAEA:s databas, där rapporter om händelser med otillåten hantering registreras och där medlemsländerna kan hämta information om dessa händelser. Där ingår idag ett sjuttiotal länder. SKI är kontaktorgan i Sverige och i databasen ingår mer än tre hundra bekräftade fall av Illicit Trafficking sedan starten 1991. Av dessa var ca hälften fall med»nuclear material«, uran i olika anrikningsgrad, torium och plutonium. Resten har varit andra typer av strålkällor. IAEA:s Safety Guide Ett annat exempel på vad som görs internationellt är den Safety Guide som ges ut av IAEA: Preventing, Detecting Den stationära mätuppställningen larmade när fordonet passerade och här undersöks lasten närmare. Mätövning med IAEA/WCO arbetsgrupp i Seibersdorf. and Responding to Illicit Trafficking in Radioactive Materials. Till denna övergripande Guide kommer tekniska dokument i tre delar. Den första Prevention behandlar lagstiftning, myndigheter, informationsutbyte och annat som behövs för att förhindra att strålkällor kommer på avvägar. Den andra Detection beskriver vilka möjligheter som finns att upptäcka otillåten hantering och den sista Response ger råd om vad man ska göra när man hittat någonting. Här ingår också utbildning av tull- och polispersonal. Dessa tre delar har utarbetats i en arbetsgrupp (Technical Committee) i ett samarbete mellan IAEA, WCO och Interpol och med deltagare från strålskyddsmyndigheter, tull och polis. Guiden är i första hand avsedd att vara ett stöd till länder som ska bygga upp verksamhet inom området, men även länder som i likhet med Sverige redan har en fungerande organisation och beredskap bör kunna hitta användbara delar. Arbetsgruppen har träffats fyra gånger sedan 1997 och har nu slutfört sitt arbete. Jag har deltagit i arbetsgruppen och engagerat mig i de mättekniska frågorna. Det som disku- 8 Strålskyddsnytt 1/2001

terats där har varit inriktat på hur man kan övervaka fordon och personer vid gränsstationer, övervakningsstrategier, val av instrument och larmnivåer. I anslutning till detta arbete har också en instrumenttest genomförts. ITRAP Illicit Trafficking Radiation Detection Assessment Program Ett testprojekt har utförts av Austrian Research Centers i Seibersdorf, strax utanför Wien. Projektet omfattade instrument och fasta installationer avsedda för gränskontroller. Tillverkare av instrument bjöds in att delta med utrustning som förmodades uppfylla de krav som uppställdes. Tester utfördes därefter i två steg, först på laboratoriet i Seibersdorf därefter genom test»i fält«vid gränskontroller. Instrument i tre kategorier testades: Fast installerade helautomatiska mätstationer som ska detektera och larma för gammastrålning och neutroner. Gammastrålning medför i regel inga stora svårigheter men neutronstrålningen är mättekniskt svårare att detektera men viktigt med tanke på det material man tänker sig övervaka. Handinstrument för i första hand gammamätning men några klarar även neutronstrålfält. Den tredje typen är små gammamätare med larmfunktion som tullpersonalen alltid kan bära på sig. Krav på instrumenten Kraven som ställdes var olika för de tre kategorierna av instrument. De högsta kraven ställdes på de fasta mätstationerna. Dessa ska avge gammalarm vid en ökning av dosraten på 0,1 mikrosievert per timme under 1 sekund. Larm från neutrondetektorn ska ske vid ett neutronflöde motsvarande 300 gram vapenplutonium på två meters avstånd under 10 sekunder. Detta testades först i laboratoriet och kravet på detektion formulerades så att sannolikheten för detektion skulle vara 99,9 procent det vill säga högst en miss på 1000. Samtidigt ställs också kravet på att antalet falsklarm får uppgå till högst ett på 10000 tester. Det hårda kravet på falsklarm motiveras av att man inte vill ha onödiga stopp i trafiken orsakade av att tulltjänstemän måste specialkontrollera fordon eller passagerare på flygplatser. Till laboratorietesterna utvaldes 14 fasta mätuppställningar. I första omgången klarade bara två av dem de uppställda kraven. Efter sex månaders utvecklingsarbete utfört av instrumentfirmorna gick ytterligare några igenom och totalt nio mätuppställningar gick vidare till testen i fält som genomfördes på gränsstationen Nickelsdorf vid gränsen mellan Österrike och Ungern och på den internationella flygplatsen i Wien. Av de mindre instrumenten klarade tolv av 24 instrument laboratorietesten. Larm vid 2 500 tillfällen Vid testerna i Nickelsdorf passerade totalt 1 miljon fordon under de sex månader instrumenteringen var uppställd. Gammadetektorerna larmade vid 2500 tillfällen, de allra flesta vid lastbilstransporter. Last av industriprodukter och råmaterial i form av t.ex. keramik, glasyr och konstgödning visade sig ligga bakom ett 10-tal larm per dag, skrottransporter orsakade larm en gång per vecka. I alla dessa fall rörde det sig om strålning från naturligt förekommande radioaktiva ämnen. I några fall detekterades grönsaker, frukt och svamp med höga cesiumhalter. Vid några tillfällen erhölls larm från neutrondetektering men dessa kunde inte verifieras vid närmare undersökning med handinstrument. Också legala transporter av strålkällor detekterades men inte något fall av verklig Illicit Trafficking. På flygplatsen i Wien passerade ca 2 500 personer per dag monitorerna. Några larm per dag erhölls, men orsaken till larmen utreddes inte närmare. I TRAP-testen ska kunna tjäna som vägledning när system för gränskontroll ska byggas upp. I flera länder sker för närvarande sådan uppbyggnad. De mätresurser vi själva har vid våra gränser begränsar sig till handinstrument vid tullstationerna och någon enstaka fast uppställning. Kartläggning av resurser En kartläggning av resurserna i landet för detektering och analys genomförs för närvarande av FOI i ett projekt initierat av SKI. Sammanställningen kommer att vara klar inom kort och kommer också att presenteras på IAEA:s International Conference on Security of Material i Stockholm 7-11 maj 2001. Nils Hagberg Miljöövervakning och mätberedskap, SSI Lars Håkansson fick Föreningen Kärntekniks Utvecklingspris för år 2001 Vi gratulerar Lars för det fina pris han fått för sitt utvecklingsarbete! Föreningen Kärnteknik är en sammanslutning av personer med intresse för kärnkraftens fredliga användning. Föreningen har till syfte att främja den tekniska och vetenskapliga utvecklingen inom kärnteknikområdet och är ansluten till European Nuclear Society (ENS). För att stimulera till insatser som för utvecklingen framåt har föreningen instiftat ett Utvecklingspris som varje år ska tilldelas den eller dem som gjort de mest förtjänstfulla insatserna inom området. Priset utgörs av ett diplom samt ett penningpris. Föreningen beslöt tilldela Lars Håkansson Utvecklingspriset för 2001 med följande motivering:»lars Håkansson har genom sitt arbete inom kemi och radiologi med forsknings- och utvecklingsfrågor och kontinuerligt utbyte med driften och driftskemisterna på ett förtjänstfullt sätt drivit fram utveckling och resultat samt omsatt nya rön i praktiken. Lars FoU-uppdrag har på ett påtagligt sätt positivt påverkat anläggningens livslängd, säkerhet och tillgänglighet. Exempel på detta är bl.a. ett intensivt arbete med att försöka hitta lösningar på problemet med ökande kollektivdoser. Lars engagemang har varit av avgörande betydelse vid genomförande och införande av nya projekt. Lars har varit drivande i frågorna och hans övertygelse, enorma engagemang samt förmåga att entusiasmera och motivera har drivit utvecklingen inom kemioch radiologisidan framåt«. Priset delades ut av ordförande Agneta Rising vid årsmötet den 21 februari 2001. Fil dr Ingemar Lund, SSI 1/2001 Strålskyddsnytt 9

Utvärdering av 20 års miljödata runt våra kärntekniska anläggningar SSI genomförde under förra året en mer omfattande utvärdering av miljöövervakningen kring kärnkraftverken och industrianläggningarna i Studsvik. Utvärderingen baserade sig på närmare 20 års mätdata. I närområdet kring anläggningarna kan olika radioaktiva ämnen detekteras främst i vattenmiljön. Koncentrationerna är vanligen låga. Miljön runt de kärntekniska anläggningarna kontrolleras genom ett särskilt miljöövervakningsprogram. Det övergripande syftet med detta program är att mäta koncentrationen av radioaktiva ämnen kring anläggningarna. SSI gjorde förra året en mer omfattande utvärdering av programmet som baseras på närmare 20 års erfarenheter och mätdata. Huvudsakliga syftet med utvärderingen var att göra en mer utförlig analys av mätvärdena och ta fram förslag på hur provtagningsprogrammet skulle kunna förbättras. Några av slutsatserna sammanfattas här. En utförligare beskrivning av utvärderingen har publicerats i SSI-rapport 2000:13 (Wallberg och Moberg 2000). Övervakningsprogrammet omfattar ett grundprogram och ett intensivprogram vid kärnkraftverken i Ringhals, Barsebäck, Oskarshamn och Forsmark samt vid industrianläggningarna i Studsvik. Grundprogrammet utförs varje år under vår och höst, i huvudsak före och efter revisionsperioden då underhåll av verken sker. Förutom provtagningarna vår och höst tas vissa prover dessutom vecko-, månads- eller kvartalsvis. Intensivprogrammet genomförs vart fjärde år i vattenmiljön vid respektive anläggning och täcker ett större geografiskt område. Övervakningen omfattar mätning av radioaktiva ämnen i biologiska material (växter, djur och livsmedel) och andra provslag såsom vatten, sediment och rötslam (se tabell). Dessa mätvärden skall kunna användas för att: testa beräkningsmodeller som används för att bedöma utsläppens påverkan på människa, både vad det gäller stråldos till de som kan väntas få de högsta stråldoserna och kollektivdos detektera större oregistrerade utsläpp och utsläpp som eventuellt sker diffust bedöma eventuell påverkan på biologiskt liv i recipienten ge en bild av långsiktiga förändringar av radionuklidhalter i miljön ge underlag för information till allmänheten ge underlag för internationell rapportering och övrig samverkan inom miljöområdet. Med utgångspunkt från dessa mål har vissa arter och provslag valts ut på grundval av att de uppfyller ett eller flera av följande kriterier: anrikar radioaktiva ämnen väl representerar området kan lätt insamlas varje år i tillräcklig mängd är stationär i området förekommer vid flera anläggningar används som livsmedel eller ingår i människans näringskedja. De kärntekniska anläggningarna i Sverige. Varierande miljöer Miljön kring anläggningarna skiljer sig på grund av att salthalten varierar längs kusten och att fördelningen mellan jordbruks- och skogsmark är olika. I vissa fall innebär detta att en art som inte finns på alla lokaler har fått ersättas av en annan som har motsvarande funktion i ekosystemet (se tabell). De radioaktiva ämnen som kan detekteras i proverna och som kan härledas från verken är främst mangan ( 54 Mn), kobolt ( 58 Co och 60 Co), zink ( 65 Zn), silver ( 110m Ag) och cesium ( 137 Cs). Efter Tjernobylolyckan 1986 detekterades i alla områden förhöjda koncentrationer och en förändring i sammansättningen av radioaktiva ämnen i många provslag. Framför allt märktes högre koncentrationer av 137 Cs, men även 134 Cs och cerium ( 144 Ce) var mer vanligt förekommande under några år efter nedfallet. I många provslag var koncentrationerna av 137 Cs fortfarande något högre 1999 än vad den var före Tjernobylolyckan. Under 1999 uppgick dosen från anläggningarna till den mest utsatta gruppen av människor till 1-7% av gränsvärdet (SSI-rapport 2000:19). De högsta utsläppen kom från kärnkraftverket i Ringhals. Blåstång har de högsta halterna I vattenmiljön visar en jämförelse mellan blåstång, grönslick, tarmtång, strandsnäcka, östersjömussla, blåmussla och fisk att halterna av 54 Mn, 58 Co, 60 Co, 65 Zn, 110m Ag och 137 Cs är högst i blåstång. I strandsnäcka uppmättes 110m Ag i fler prov än i något annat provslag och resultat från Studsvik tyder på att 152 Eu detekteras oftare i Östersjömussla än i blåstång och blåmussla. Ligger provtagningslokalen nära utsläppspunkten kan en korrelation mellan halter av 60 Co i utsläppet och i blåstång påvisas (Figur 1). Vid stationer belägna längst bort från utsläppspunkten är koncentrationerna lägre men blåstång har de högsta hal- 10 Strålskyddsnytt 1/2001

terna och största antalet detekterade radioaktiva ämnen jämfört med alla andra provslag. Liksom blåstång visar även sedimentprover en spridningsgradient med minskande koncentrationer längre bort från utsläppspunkten. I sedimenten beror fördelning av radioaktiva ämnen inom spridningsområdet på strömmar och sedimentationsförhållanden. Stationer som ligger på utpräglade ackumulationsområden tenderar att ha högre koncentrationer än stationer på erosionsbottnar. En och samma station visar dock ofta stora variationer i halter från år till år. Det kan bero på faktorer som t.ex. sedimentationsförhållandena och svårigheten att upprepa provtagningen vid exakt samma position. Av de nuklider som förekommer i utsläppen detekteras 60 Co och 137 Cs i de flesta prov från det översta sedimentskiktet (0-2 cm). Av övriga radioaktiva ämnen som släpps ut kan låga halter av främst 54 Mn, 58 Co, 65 Zn och 110m Ag detekteras i sedimentprov tagna i omedelbar närhet av utsläppen. Vid stationer närmast utsläppet kan i vissa fall förändringar av halter i utsläppet återspeglas i sedimenten. Vid stationer som är belägna längst bort, men i den dominerande strömriktningen från utsläppspunkten, detekteras sporadiskt radioaktiva ämnen som kan härledas till verken. Efter Tjernobylolyckan domineras den totala gammaaktiviteten i sedimentproverna av 137 Cs. Halterna av 60 Co är låga med undantag Tabell. Arter som ingår i miljöövervakningsprogrammet Vattenmiljön Ringhals Barsebäck Oskarshamn Studsvik Forsmark Gulål x x x x Abborre x x x Skärsnultra x Gädda x x x Skarpsill/strömming x x x x Sik x Torsk x x x x Skrubbskädda x x Rötsimpa x x Krabbtaska x Hummer x Blåmussla x x x x x Östersjömussla x x x Snäcka x x x Blåstång x x x x x Grönslick/Tarmtång x x x x x Sediment x x x x x Landmiljön Ringhals Barsebäck Oskarshamn Studsvik Forsmark Mossa x x x x x Lav x x x x Ormbunke x x x x Strandgräs x x x x Sallad x x x x x Betesvall x x x x x Spannmål x x x x x Älg/Hjort/Rådjur x x x x x Får x x Nötboskap x x x x x Fasan x Mjölk x x x x x Rötslam x x x x x för Hamnefjärden vid Oskarshamnsverket och i Biotestsjön vid Forsmarksverket där högre koncentrationer kan uppmätas. Några enstaka stationer nära utsläppen kan tyda på en anrikning av 60 Co. I fisk är 137 Cs vanligt förekommande vilket väsentligen beror på Tjernobylnedfallet. 60 Co och 65 Zn detekteras sporadiskt. Generellt är halterna av radioaktiva ämnen högre och mer vanligt förekommande i arter som är bottenlevande, som t.ex. rötsimpa, än icke bottenlevande, t.ex. gulål (Figur 2). I landmiljön detekteras få radioaktiva ämnen och koncentrationerna ligger nära detektionsgränsen. Detta beror på att en stor del av utsläppen utgörs av ädelgaser som inte deponeras på marken. Den radionuklid som detekteras i alla provslag är 137 Cs och i många omgivningsprov kan även 60 Co sporadiskt detekteras. Framför allt i mossa, men även i lav, återfinns flest antal och de högsta halterna av radioaktiva ämnen. I rådjur och älg är koncentrationerna ofta högre än i nöt och får. Figur1. Sambandet mellan utsläpp av 60 Co och koncentrationen i blåstång nära utflödet från Biotesjön, Forsmark. Prover insamlade under åren 1983-1999. Några funderingar kring resultaten Miljöövervakningsprogrammet omfattar ett relativt stort antal olika provslag. Utvärderingen har visat att i vattenmiljön har vissa provslag högre koncentrationer av olika radioaktiva ämnen än andra provslag. I vattenmil- 1/2001 Strålskyddsnytt 11

Figur 2. Koncentrationen av 60 Co i olika fiskarter fångade utanför vattenutsläppet från Ringhals under åren 1984-1999 jön skulle man kunna överväga att ta bort några provslag som vi nu vet har ett lägre upptag av radioaktiva ämnen, för att i stället ta fler prover av t.ex. blåstång. Genom att ha fler än en provtagningsstation för blåstång nära utsläppspunkten skulle möjligheten öka att detektera koncentrationsförändringar. Man skulle även kunna ha ytterligare stationer på längre avstånd ifrån utsläppspunkten i spridningsriktningen som skulle möjliggöra en tydligare avgränsning av spridningsområdet. I många provslag från landmiljön finns det inga detekterbara halter av radioaktiva ämnen som kan härledas till utsläpp från anläggningarna. Det har ibland ifrågasatts om man skall fortsätta att använda provslag i landmiljön som år efter år inte visar några detekterbara halter. Erfarenheterna efter Tjernobylolyckan har dock visat betydelsen av att i en beredskapssituation känna till koncentrationen i olika provslag för att kunna påvisa vilka områden som är påverkade och hur lång tid det tar innan halterna återgått till ursprungsnivån. Det är också av stort allmänintresse att veta om detekterbara koncentrationer förekommer i framför allt livsmedel men också i miljön. Ett resultat som visar att koncentrationen av olika radioaktiva ämnen ligger under detektionsgränsen är naturligtvis det mest önskvärda både för människan och för miljön. Fil dr Petra Wallberg Avd för Miljöövervakning och Mätberedskap, SSI Referenser Utsläpp och omgivningskontroll vid de kärntekniska anläggningarna 1999. SSI-rapport 2000:19 Wallberg P & Moberg L (2000) Utvärdering av omgivningskontrollprogrammet vid kärnkraftverken och Studsvik. SSI- rapport 2000:13. Mötet hölls i Arktikum. Radioekologimötet i Finland 2001 Det 8:e Nordiska radioekologiseminariet i Rovaniemi 25-28 februari samlade ett 70-tal deltagare med representanter från alla Nordiska länder samt Litauen och Estland. Under dessa dagar hölls 35 föredrag som berörde rapportering av uppmätta koncentrationer av radionuklider i land- och vattenmiljön och utvecklingen av modellberäkningar och mätmetoder. Stafettpinnen fördes vidare till Norge att anordna nästa radioekologiska möte. Petra Wallberg Avdelningen för Miljöövervakning och Mätberedskap, SSI Foto: Petra Wallberg Strålning risk och nytta En ny informationsbroschyr om strålskydd med rubrikens namn kan nu beställas från SSI. Den omfattar 28 sidor i A4-format och tar upp alla viktiga frågor inom strålningsområdet både joniserande och icke-joniserande strålning. Olika användningar av strålning i samhället och de risker som är förenade därmed behandlas. Broschyren är gratis och den rekommenderas särskilt för undervisningsändamål. Beställning sker per e-post under adress gunilla.eriksson@ssi.se. Olle Karlberg, SSI, vid sin poster, Erkki Ilus, STUK, antecknar och Markus Sundbom, Uppsala universitet, ställer frågor. Foto: Petra Wallberg 12 Strålskyddsnytt 1/2001

A new International Protocol for Radiotherapy Dosimetry based on Standards of Absorbed Dose to Water A new international Code of Practice (also referred to as CoP or protocol ) for the dosimetry of radiotherapy beams has been published by the International Atomic Energy Agency (IAEA) as number TRS-398 of the Technical Report Series (IAEA 2000). The new CoP is based on radiation metrology standards of absorbed dose to water and provides a systematic and internationally unified approach for the determination of the absorbed dose to water under reference conditions, or beam calibration, with most kinds of radiotherapy beams (neutrons are not included). A major advance in radiotherapy over the last few years has been the increasing use of proton and heavy-ion irradiation facilities for the treatment of cancer. Practical dosimetry in these fields is also based on the use of ionization chambers that may be provided with calibrations in terms of absorbed dose to water so that the new dosimetry procedures are also applicable to these types of radiations. A coherent dosimetry system based on standards of absorbed dose to water is, therefore, now possible for practically all radiotherapy beams, see Fig. 1. The CoP is published on behalf of the Coherent dosimetry system based on standards of absorbed dose to water. Primary standards based on water calorimetry, graphite calorimetry, chemical dosimetry, and ionometry are used for the calibration of ionization chambers in terms of absorbed dose to water, N D,w. A single Code of Practice provides the methodology for the determination of absorbed dose to water in the low, medium, 60 Co and high-energy photon beams, electron beams, proton beams and heavy-ion beams used for external beam radiotherapy. IAEA, the World Health Organization (WHO), the Pan-American Health Organization (PAHO) and the European Society for Therapeutic Radiology and Oncology (ESTRO). Its introduction is expected in most countries thus simplifying the comparison of radiation therapy results on an international level and, on a long term, work towards improved radiotherapy treatments. The most relevant advantages of calibrations in terms of absorbed dose to water and dosimetry procedures using these calibration factors can be summarized as follows: a) Reduced uncertainty. The rationale for changing the basis of calibrations from air kerma to absorbed dose to water was the expectation that the calibration of ionization chambers in terms of absorbed dose to water would reduce considerably the uncertainty in determining the absorbed dose to water in radiotherapy beams. Measurements based on a calibration in air, in terms of air kerma, require the use of chamber-dependent conversion factors which are derived from complex measurements or calculations; in many instances their uncertainties are difficult to estimate. In addition, this procedure does not account for the differences between the response of chambers of a particular type to a given radiation quality. In contrast, calibrations in terms of absorbed dose to water can be performed under similar conditions to subsequent measurements in the user beam, so that the response of each individual chamber is taken into account. b) A more robust system of primary standards. Despite the fact that the quantity of interest in radiation dosimetry is absorbed dose to water, most dosimetry protocols are based on the use of an air-kerma calibration factor for an ionization chamber, traceable to a national or international primary standard of air kerma for 60 Co gamma radiation. Although international comparisons of these standards have exhibited very good agreement, a substantial weakness prevails in that all such standards are based on ionization chambers and are therefore subject to common systematic errors. In contrast, primary standards of absorbed dose to water are based on a number of different physical principles. There are no assumptions or estimated correction factors common to all of them. Therefore the good agreement among these standards gives much greater confidence in their accuracy. 1/2001 Strålskyddsnytt 13

c) Use of a simple formalism. The formalism given in most national and international dosimetry protocols for the determination of absorbed dose to water in radiotherapy beams is based on the application of multiple coefficients and correction factors. This is because of the practical difficulty in making the conversion from the quantity air kerma free-air to the quantity absorbed dose to water in a water phantom. This complexity is best demonstrated by considering the equations needed, and the procedures for selecting the appropriate data. Reliable information about the physical characteristics of the ionization chamber used is also required. A simplified procedure starting from a calibration factor in terms of absorbed dose to water in water, and applying correction factors for influence quantities only, reduces the possibility of errors in the determination of absorbed dose to water in the radiation beam. The simplicity of the formalism in terms of absorbed dose to water becomes obvious when the general equation for the determination of absorbed dose to water is considered: D = M N where M is the reading of the dosimeter (corrected to the reference values of pressure and temperature) and N is the calibration factor in terms of absorbed dose to water of the dosimeter provided by the standards laboratory. (Strictly, the symbol N D,w is used to indicate without ambiguity the physical quantity, D, and the medium, water, to which the calibration factors refers to). When a dosimeter is used in a beam of quality different from that used in its calibration, the absorbed dose to water is given by D = M N k Q where the factor k Q corrects for the difference between the reference beam quality (usually 60 Co) and the actual user quality. The beam quality correction factor k Q can be determined experimentally at some PSDLs or calculated, and both methods generally agree within the uncertainties estimated for each method (see Andreo 2000), which are respectively close to +0.6% and +0.9%. The new international Code of Practice provides a methodology for the determination of absorbed dose to water in the low-, medium- and highenergy photon beams, electron beams, proton beams and ion beams used for external radiotherapy whose radiation qualities are given in Table I. Emphasis has been given to make the practical use of the CoP as simple as possible. The document is formed by a set of different Codes of Practice for each radiation type, which include detailed procedures and worksheets (electronic spreadsheets have also been developed). All CoPs are based on chamber calibrations at a reference beam quality Q o, together with radiation beam quality correction factors k Q preferably measured directly for the user s chamber in a primary standards laboratory. Calculated values of k Q are provided together with their uncertainty estimates. Radiation types and beam qualities included in the International Code of Practice. Radiation type Beam quality * Low-energy x-rays Up to 100 kv and HVL of 3 mm Al Medium-energy x-rays Above 80 kv and HVL of 2 mm Al 60 Co gamma-radiation High-energy photons 1 to 50 MV (TPR 20,10 values between 0.50 and 0.84) High-energy electrons 3 to 50 MeV (R 50 between 1 and 20 cm) Protons Ions between He and Ar * All ranges quoted are in water 50 to 250 MeV (R p between 0.25 and 25 cm) R p between 2 and 30 cm (for carbon ions this corresponds to energies between 100 and 450 MeV/u) Compared with previous dosimetry protocols based on standards of air kerma, c.f. TRS-277 (IAEA 1987) and TRS-381 (IAEA 1997), the adoption of the new Code of Practice will introduce small differences in the value of the absorbed dose to water determined in clinical beams. Detailed comparisons will be published in the open literature, and the results are expected to depend on the type and quality of the beam and on the type of ionization chamber. Where differences arise, it is important to notice that they are mainly due to (a) inaccuracies in the numerical factors and expressions in the N K - based method (for example k m, p wall, etc.), and (b) the primary standards to which the calibrations in terms of air kerma and absorbed dose to water are traceable. For 60 Co gamma radiation, which is generally better characterized than other modalities, beam calibrations based on the two different standards, K air and D w, differ by typically 1%. For other radiation qualities slightly larger differences may appear which will always include the systematic difference for 60 Co. The values derived using the new Code of Practice are considered to be the better estimate. Any conclusions drawn from comparisons between protocols based on standards of air kerma and absorbed dose to water must take account of the differences between primary standards. Dissemination of the new dosimetry procedures The use of standards of absorbed dose to water has been a practice implemented a decade ago in several countries. The national laboratory in Great Britain, NPL, disseminates calibration factors based on these standards for high-energy photons, which are used together with the British protocol (IPSM 1990). NPL is in the process of extending the service to high-energy electrons. In Germany, the national laboratory PTB disseminates 60 Co calibration factors, which are used in conjunction with the German dosimetry protocol (DIN 1990). More recently, a protocol has also been developed in North America, to be used with calibrations provided by the standard laboratories NIST and NRC in USA and Canada, respectively (AAPM 1999). In addition a new report by the International Commission on Radiation Units and Measurements has been published for the dosimetry of high-energy photon beams based on standards of absorbed dose to water (ICRU 2000). Sweden and the other Nordic countries are discussing the implementation of the new Code of Practice at national level, which will replace the recommendations given in the previ- 14 Strålskyddsnytt 1/2001

ous IAEA TRS-277, adopted in the late eighties. For testing purposes, the draft of the international Code of Practice can be downloaded at the Internetaddress: www.iaea.org/programmes/nahunet/e3/dmrp_e3_codes_of_prac.html Professor Pedro Andreo Dept of Medical Radiation Physics, University of Stockholm and the Karolinska Institute References AAPM, American Association of Physicists in Medicine 1999 Task Group 51: Protocol for Clinical Reference Dosimetry of High-Energy Photon and Electron Beams Med Phys 26 1847-1870 Andreo P. A comparison between calculated and experimental k Q photon beam quality correction factors. Phys. Med. Biol. 45 (2000) L25 L38. DIN Deutsches Institut für Normung 1997 Dosismessverfahren nach der Sondenmethode für Photonen- und Elektronenstrahlung, Teil 2: Ionisationsdosimetrie. Deutsche Norm DIN 6800-2 (Berlin: Deutsches Institut fur Normung). Implemented since draft in 1990 IAEA International Atomic Energy Agency 1987 Absorbed Dose Determination in Photon and Electron Beams: An International Code of Practice Technical Report Series no. 277 (Vienna: IAEA) IAEA International Atomic Energy Agency 1997 The use of plane-parallel ionization chambers in high-energy electron and photon beams. An International Code of Practice for Dosimetry Technical Report Series no. 381 (Vienna: IAEA) Affischera med ICRP ICRP prövar nytt sätt att nå ut med information - affisch och klisteretikett om patientstrålskydd i pediatrisk radiologi. Den internationella strålskyddskommissionen, ICRP, är vida respekterad och ses i allmänhet som en ledstjärna, men har väl inte alltid betraktats som någon föregångare vad gäller kommunikation med målgrupper. ICRPs rapporter i Annals of the ICRP är väsentliga och förhoppningsvis intressanta men inte alltid så lättlästa som man skulle önska. Medicinalpersonal är en målgrupp som kanske är speciellt känslig för sådana svårigheter. Man tycker sig inte ha tid att fördjupa sig i fysikens detaljer när patienterna ligger sjuka. Därför har ICRP nu börjat pröva en ny metod för att nå fram: korta slagkraftiga sammanfattningar rikta- de direkt till den berörda personalen. Det första projektet i den serien är en affisch och tillhörande klisteretikett som sammanfattar viktiga åtgärder för att tillförsäkra barn ett gott patientstrålskydd. Affischen och klisteretiketten kan i små upplagor tillhandahållas direkt från ICRPs sekretariat; för större upplagor kan ICRP förmedla tryckning eller tillhandahålla original (filer). Materialet, som tagits fram inom ICRPs kommitté 3 med Hans Ringertz, KS, som drivande kraft, finns för närvarande endast på engelska. ICRP kommer att ställa sig mycket positivt till förslag om bearbetningar och översättningar för användning på andra språk. Jack Valentin Vetenskaplig sekreterare, Internationella strålskyddskommissionen INES-händelser november 2000 t.o.m. januari 2001 Här rapporteras samtliga INES-händelser klassade som två eller högre på INES-skalan, samt de händelser som bedöms särskilt intressanta ur strålskyddssynpunkt. INES 2 Under uppstart av kärnkraftsreaktorn Tricastin 3 i Frankrike uppstod fyra på varandra följande fel: felaktig rörposition, ventil i felaktigt läge och felaktig pumpfunktion. Den gemensamma felorsaken anges ha varit bl.a. brister i samordning mellan olika arbetslag, rutiner, kunskap och förståelse av vikten att följa givna rutiner. Var för sig skulle de fyra händelserna har klassats som maximalt INES 1, men eftersom de inträffar inom en mycket kort tidsperiod och grundorsaken bedöms vara densamma klassas de tillsammans som INES 2. Ann-Christin Hägg, SSI 1/2001 Strålskyddsnytt 15

Robert Thoraeus en kort biografi Föreståndaren för avdelningen för klinisk radiofysik (1960-talet). Robert Thoraeus, född 1895 och uppvuxen i Mönsterås vid Smålandskusten, var Rolf Sieverts första akademiska medarbetare. Han hade studerat skeppsbyggnad och var assistent hos Manne Siegbahn (professor i fysik i Uppsala och nobelpristagare i fysik) när han år 1927 anställdes vid»radiumhemmets fysiska laboratorium«. Han skulle utveckla den nyligen etablerade mobila kontrollverksamheten avseende röntgenterapi. Detta innebar resor en till två gånger per år till var och en av de kliniker - ett 15-tal - som bedrev strålbehandling. Resorna företogs vanligen med tåg med en skrymmande utrustning för mätning av rörspänning, rörström, dosrat m.m. De tunga, stötkänsliga lådorna blev välkända kollin bland stadsbuden. Kontrollerna var avgiftsbelagda och frivilliga men bedömdes, mot bakgrund av de av Sievert påvisade doseringsproblemen, så viktiga att de allmänt accepterades. Terapins behov av optimala strålkvalitéer inspirerade Thoraeus att konstruera ett nytt filter för dåtidens hårda röntgenstrålning, alstrad vid Thoraeus»standardkammare«för mätning av jonisationen i en liten luftvolym utan materiella väggar. Den aktuella volymen avgränsades genom noggrann kollimering av röntgenstrålknippet och av det elektriska fältet. Detta instrument uppfyllde upp till 200 kev fotoner kraven för den R-enhet som 1928 definierats av ICRU och det betjänade under årtionden hela Norden. 140-200 kv.»thoraeusfiltret«, som blev en kommersiell framgång, bestod i tur och ordning av 0,44 mm Sn, 0,5 mm Cu och 1 mm Al där metallskikten i tur och ordning reducerade den karaktäristiska strålningen från föregående skikt. Filtret presenterades vid den andra Internationella Radiologkongressen i Stockholm 1928. Thoraeus fick också i uppdrag att bygga ett»standardlaboratorium«där den år 1928 definierade röntgenenheten kunde experimentellt förverkligas och sekundära dosimetrar kalibreras. Såväl standardkammaren (Fig. 1) som Thoraeusfiltret och dessas egenskaper behandlades i avhandlingen (Acta Radiol. Suppl. XV), som försvarades 1932 - dock några månader efter Rolf Sieverts egen disputation (Acta Radiol. Suppl. XIV). Thoraeus laboratorium var under flera decennier föremål för noggranna internationella jämförelser med bl.a. amerikanska (NBS), engelska (NPL) och tyska (PTB) centrallaboratorier för strålningsdosimetri och det betjänade alla de nordiska länderna. Bärnstensisolerade kondensatorkammare för många skiftande ändamål och därtill anpassade elektrometrar var på den tiden lika vanliga och oumbärliga som datorerna är idag (Fig. 2). Rolf Sievert och hans medarbetare förvarade i privata gömmor de bärnstensstycken för isolatorer som man i konkurrens med juvelerarna lyckats förvärva. Under 30-talet medverkade Thoraeus i planeringen och byggandet av den nya institutionen, byggnad Z1, som invigdes 1938. Samtidigt förbereddes den första strålskyddslagen som togs av riksdagen 1941. Den dominerande tilllämpningen var då den medicinska och ansvarig myndighet blev den dåvarande Kungliga Medicinalstyrelsen. Radiofysiska Institutionen utsågs att vara dess verkställande organ. För denna verksamhet inrättades tre avdelningar för kontroll av respektive: (A) röntgendiagnostik mm., (B) röntgenterapi och (C) för radioaktiva ämnen. Thoraeus var chef för avd. B fram till omorganisationerna på 50- och 60- talen. Professor Sievert ansåg att strålskyddsinspektörerna borde kunna fungera som en länk mellan de ledande radiologiska institutionerna vid KS och de mindre klinikerna. De skulle vid sina resor sprida kunskap om utvecklingen och nya metoder. Det var därför viktigt att de deltog i arbetet vid Radiumhemmet och de röntgendiagnostiska avdelningarna. Detta ledde till ett nära och uppskattat samarbete med landets radiologer och till betydelsefulla undersökningar om strålskydd och strålbelastning för såväl patienter som personal. Sievert och Thoraeus vid en elektrometer för kondensatorkammare. Notera valnötslådan, ett exempel på Sieverts krav på kvalitet och estetiskt utförande. Den utgjorde såväl ett transportemballage med batterisats som ett väl anpassat underlag för elektrometern med sitt avläsningsmikroskop då den placerades på ett bord. 16 Strålskyddsnytt 1/2001

I en sjukhusfysikers arbetsuppgifter kan ingå såväl radiofysiska som sociala aktiviteter. Thoraeus vid trattgrammofonen underhåller här patienter och personal vid en sommarlunch i Radiumhemmets park på Fjällgatan. Radiumhemmet klagade i början av 50-talet på att dess behov av fysikalisk medverkan blivit lidande på institutionens expanderande verksamheter inom andra områden. För ökande insatser inrättades en avdelning för klinisk radiofysik under ledning av Thoraeus. Inom dess ram utfördes omfattande studier av personalstrålskyddet, särskilt på den gynekologiska avdelningen. Detta ledde till betydande ombyggnader och modifiering av behandlingsmetoder. Olika former av rotations- eller pendelbestrålning studerades och stråldosens fördelning i anatomiskt relevanta fantom kartlades. Man införde nya metoder för planering av strålbehandlingen som bl.a. tog hänsyn till patientens kroppskontur och till olika vävnaders täthet och strålkänslighet När artificiella radionuklider blev tillgängliga i början av 50-talet kunde den sedan 1920-talet utvecklade»teleradium«-tekniken reformeras med Co-60 apparater. Bättre fysikaliska prestanda och högre aktiviteter som reducerade behandlingstiden från 1 á 1,5 timme ned till ett fåtal minuter var stora fördelar. Radiumhemmet medverkade i konstruktionen av Siemens första stora (4 000Ci) telegammaapparat som fick beteckningen»gammatron 1«. Den första enheten installerades på kliniken 1957 och blev utförligt presenterad i Supplement nr 179 av Acta Radiol. med Thoraeus som en av författarna. I anslutning till dessa arbeten utförde Thoraeus ett flertal för strålskydd och dosplanering betydelsefulla studier av gammastrålningen från Co-60 och Cs-137 under s.k.»narrow -beam and broad-beam conditions«och i olika relevanta absorbatorer. Han tilldelades professors namn och var under ett flertal år efter pensioneringen verksam som emeritus vid institutionen. Han drabbades tyvärr under de sista åren av en elakartad cancer bakom näsan som trots ett flertal operationer och strålbehandling som han själv planerade ändade hans liv 1970. Robert Thoraeus växte som nämnts upp vid Smålandskusten. Det kan antas att hans stora intresse för skärgård och segling hade sina rötter i detta. Han ägde och uppskattade högeligen sin ö i Stockholms skärgård. Den dåtida förlängningen av semestern upp till tre månader p.g.a. radiologisk arbete utnyttjade han till fullo för att under hela somrarna koppla av och njuta av Stockholmsarkipelagen. Vi har alla våra medfödda egenheter och attityder som är svåra att påverka. Thoraeus framtoning uppfattades ibland som något gammaldags dominant och»besserwisser«-aktig, även i de dagliga kaffekonversationerna. Detta, och hans huvuduppgift blev en gång sammanfattade i en dubbelbottnad alfabetesvers vid en julfest: T: Thoraeíi standard är väl känd hindrar mången att bli bränd! Rune Walstam Prof. emeritus i radiofysik. Referenser: Acta Radiol. Suppl. XIV: Rolf Sievert: Eine Methode zur Messung von Röntgen- Radiumund Ultrastrahlung nebst einige Untersuchungen über die Anwendbarkeit derselben in der Physik und der Medizin (1932). Acta Radiol. Suppl. XV: Robert Thoraeus: A study of the ionization method for measuring the intensity and absorption of roentgen rays and of the efficiency of different filters used in therapy (1932). Acta Radiol. Suppl. 179: Sven Hultberg et al: Kilocurie cobalt-60 therapy at Radiumhemmet. Equipment, technique and dose measurements (1959). Mobilt mätsystem, fortsättning från sid 7 Detalj från en mobil mätning från Resumé-99 övningen i Gävle, där två radioaktiva källor var utplacerade längs vägen. Samtliga mätningar med systemet under övningen. För- och nackdelar med nya system I en beredskapssituation med färskt nedfall kan nuklidfördelningen vara komplicerad, och det är alltid viktigt att utföra en eller flera spektralmätningar för att fastställa denna. Nuklidfördelningen är dock oftast relativt konstant inom nedfallsområdet och dosratsmätningar är därför tillräckliga, i alla fall om dosraten från nedfallet är jämförbart med eller större än bakgrunden. Den stora skillnaden gentemot motsvarande mobila mätningar med spektrala system (NaI och HPGE) är, förutom den mycket enkla hanteringen, kostnaden. Detta system kostar mindre än 15 kr mot det tiodubbla för de spektrala systemen. Fördelarna jämfört med manuella dosratsmätningar, är främst möjligheten av att snabbt mäta ett område och den automatiserade rapporteringen. Nackdelen med systemet sett ur beredskapssynpunkt är att det bara fungerar i områden med utbyggd GSM. Användandet av SMS gör dock att det fungerar även i områden med svag radiokontakt. SMS-trafiken påverkas heller inte av ev. överbelastning, då den utnyttjar GSM-systemets s.k. servicekanaler och inte talkanalerna. Olof Karlberg Miljöövervakning och Mätberedskap, SSI 1/2001 Strålskyddsnytt 17

Faktaruta Sveriges första reaktor, forskningsreaktorn R1, var inrymd i ett bergrum vid KTH i Stockholm. Reaktorn var i drift mellan 1954 och 1970. Bränslet bestod av aluminiumklädda uranmetallstavar av naturligt uran, som modererades och kyldes med tungvatten. Bränslet överfördes i olika omgångar till Studsvik, och reaktorn avvecklades i början av 1980-talet. Reaktorn revs och lokalerna sanerades och söktes av med avseende på kvarvarande aktivitet. År 1985 friklassade SSI lokalerna för fri användning. Foto: Studsvik AB, Gunnar Wåhlén Sveriges första reaktor var i drift mellan 1954 och 1970 R1-bränslet en fråga för dagens eller morgondagens generation Det finns idag totalt 209 stycken R1- bränslestavar i Studsvik. Stavarna är ca 3 cm tjocka och ca 2 meter långa och innehåller sammanlagt 4,8 ton uran samt ämnen som producerats under reaktordriften (fissions- och aktiveringsprodukter, varav ca 1,2 kg plutonium). Eftersom utbränningen av bränslet är låg (några hundra kwd/kg uran) och aktiviteten klingat av under trettio år, krävs ingen kylning och strålnivån i närheten av bränslet är inte ohanterligt hög (några msv/h på ett Forskningsreaktorn R1 belägen vid Drottning Kristinas väg 47 i Stockholm. par meters avstånd). Bränslet förvarades från början i två olika anläggningar vid Studsvik - dels i behållare under vatten i Förvaringsanläggningen för använt bränsle (FA) dels bakom kraftiga strålskärmar i Lagret för fast medelaktivt avfall (AT). I samband med omstruktureringen av Studsvik AB i början av 1990-talet övertog de fyra svenska kärnkraftsföretagen ansvaret för att bl.a. hantera och slutförvara radioaktivt avfall från tidigare forskningsverksamhet. För detta ändamål bildades AB SVAFO, som 1993 fick regeringens tillstånd att överta vissa anläggningar i Studsvik och det kvarvarande avfallet, däribland R1-bränslet. Korrosion av bränslet Vid röntgenundersökningar under slutet av 1980-talet konstaterades att vatten läckt in och orsakat korrosion av bränslet i en av behållarna i FA. Denna behållare placerades i en ny rostfri behållare varefter behandling skett för att stabilisera det korroderade bränslet. Vid förnyade röntgenundersökningar under 1990-talet konstaterades vatten i ytterligare en behållare i FA, dock utan korrosion av bränsle. För säkerhets skull överfördes detta bränsle till Hotcelllaboratoriet, HCL, se nedan. AB SVAFO har undersökt två alternativ för R1-bränslets slutliga omhändertagande dels deponering i det av SKB planerade slutförvaret för använt bränsle, dels upparbetning utomlands. Eftersom metalliskt uran lätt korroderar vid kontakt med vatten har AB SVAFO bedömt att det vore olämpligt att utan behandling deponera R1-bränslet i ett slutförvar. Istället har AB SVAFO utvärderat möjligheten att skicka bränslet till BNFL:s anläggning i Sellafield, England, för upparbetning. Bland annat har AB SVAFO utvecklat metoder för att kapa bränslet i längder som skulle kunna transporteras med BNFL: s transportbehållare. I samband med denna metodutveckling fördes under 1996 och 1997 ett mindre antal bränslestavar från FA och AT till Hot-celllaboratoriet HCL, där de kapades i meterlånga delar och lades i en strålskärmad behållare. Sellafield Hösten 1998 ansökte AB SVAFO hos SKI om att få föra ut R1-bränslet från Sverige för upparbetning i Sellafield. Ansökan gällde även överlåtelse av uppkommet plutonium till OKG AB för tillverkning av MOX-bränsle, samt införsel av kärnavfall från Sellafield. Uranet från processen avsåg AB SVA- 18 Strålskyddsnytt 1/2001

Henrik Efraimsson är civ. ing. och jobbar med tillsyn av avfallsanläggningar och avveckling på avd för avfall och miljö, SSI. FO att överlåta till något av de svenska kärnkraftföretagen för tillverkning av nytt kärnbränsle för någon av de svenska reaktorerna. Efter remiss till bland annat SSI tillstyrkte SKI ansökan med vissa villkor, samt överlämnade ärendet till regeringen för beslut (juli 1999). Regeringen har ännu inte fattat beslut i ärendet (februari 2001). Om regeringen avslår ansökan har AB SVA- FO för avsikt att mellanlagra R1- bränslet i torrförvar. SKI har krävt en handlingsplan för ett säkert, temporärt omhändertagande av allt R1-bränsle i Studsvik och AB SVAFO undersöker för närvarande möjligheterna till alternativ mellanlagring. Utbyte mot engelskt avfall Från avfallssynpunkt skulle den främsta fördelen med upparbetning vara att R1-bränslet successivt överfördes till en form som kan hanteras inom det svenska systemet för avfallshantering. Avfallsfrågan löses visserligen inte slutligt, men den fortsatta hanteringen förväntas bli både enklare och säkrare. En förutsättning är dock att även det kärnavfall som uppkommer vid upparbetningen ska kunna hanteras inom det svenska systemet för avfallshantering. Det rör sig huvudsakligen om förglasat avfall med fissionsprodukter. Eftersom något slutförvar för förglasat upparbetningsavfall inte planeras i Sverige, planeras ett utbyte mot engelskt avfall avpassat till det svenska systemet för avfallshantering. SSI har tillstyrkt AB SVAFO: s ansökan med villkoret att returavfallet ska vara godkänt för införsel till Sverige av behörig myndighet innan R1-bränslet förs ut från Sverige. En förutsättning för att tillåta införsel av utländskt kärnavfall är att regeringen ger tillstånd till slutförvaring av avfallet i Sverige. Upparbetning av metalliskt bränsle medför att anläggningen i Sellafield är den största enskilda källan till radioaktiva ämnen i Nordostatlanten, vilket gör upparbetningen till en kontroversiell fråga. I internationella förhandlingar har Sverige, i likhet med bland annat Norge och Danmark, kritiserat utsläppen från Sellafield. Eftersom mängden R1-bränsle är liten jämfört med kapaciteten i BNFL: s anläggning och aktivitetsinnehållet är mycket lågt jämfört med använt bränsle från kraftreaktorer, torde dock bidraget till utsläppen bli mycket litet. Från strålskyddssynpunkt har SSI gjort bedömningen att fördelarna med upparbetning överväger nackdelarna. I oktober 2000 gjorde SSI en inspektion av R1-bränslet, med syftet att granska R1-bränslets nuvarande kondition och lagringsförhållanden samt att diskutera strålskyddsaspekter på den framtida hanteringen av R1-bränslet. Utifrån iakttagelserna vid inspektionen har SSI gjort bedömningen att den nuvarande mellanlagringen av R1- bränsle inte utgör något akut strålskyddsproblem, men att det finns betydande osäkerheter som bör klarläggas oavsett vilken framtida hantering som kommer att ske, särskilt då det gäller det bränsle som förvaras under vatten. Därför har SSI krävt att AB SVAFO ytterligare ska utreda strålskyddsaspekterna kring R1-bränslet. Det handlar främst om kunskapen om bränslets kondition, övervakningen av det bränsle som förvaras under vatten, behovet av ytterligare utsläppsmonitering och beredskapsplaner för eventuella missöden. SSI har även begärt en plan för slutligt omhändertagande av det korroderade bränslet i FA. Fortsatt mellanlagring? Det enda idag tillgängliga alternativet till upparbetning är fortsatt mellanlagring. En längre tids mellanlagring är emellertid inte lämplig under nuvarande förhållanden, särskilt inte då det gäller förvaring under vatten. Det har idag gått mer än trettio år sedan driften av R1 upphörde och nästan femtio år sedan bränslet började användas, dvs. R1-bränslet kan sägas vara en rest av en tidigare generations verksamhet. Enligt den så kallade avfallskonventionen, som Sverige undertecknat och ratificerat, ska de fördragsslutande parterna bland annat vidta åtgärder för att sträva mot att undvika att lägga otillbörliga bördor på kommande generationer. Frågan är om det är dagens eller morgondagens generation som kommer att kunna lösa frågan om R1- bränslets slutliga omhändertagande. Henrik Efraimsson 160 sidor kärnenergiberedskap Den svenska kärnenergiberedskapen Räddningsverkets nya bok om Kärnenergiberedskap har utkommit. Boken ersätter en provbok som testades under 1999 och tidigare handbok Kärnenergi, Beredskap och räddningstjänst för berörd personal (U14-359/91). Utarbetande av boken Kärnenergiberedskap har skett i en projektgrupp med deltagare från berörda myndigheter inom kärnenergiberedskapen (SSI har varit med). Boken finns att beställas hos Räddningsverkets publikationsservice, fax 054-13 56 05 (beställningsnummer R79-218/00). Räddningsverket sänder boken gratis till intresserade då vi vill få en god spridning och information om vår kärnenergiberedskap. En CD med bokens bilder för OH är under framtagning. Vi har för avsikt att revidera boken vart femte år. Ändringar kommer nu att bli införda som en uppdatering av boken på vår hemsida www.srv.se. Ingemar Malmström Statens räddningsverk 1/2001 Strålskyddsnytt 19

Patientdoser från röntgenundersökningar i Sverige Sjukvårdens rapportering av stråldoser inom röntgendiagnostik har sammanställts i SSI rapporten 2 001:01,»Patientdoser från röntgenundersökningar i Sverige«. Den omfattar tolv olika röntgenundersökningar inom konventionell röntgendiagnostik, mammografi och datortomografi för sammanlagt drygt 8 000 patienter. De rapporterade doserna visar en spridning på upp till en faktor 15 för samma undersökning. Vissa skillnader kan vara motiverade, t.ex. kan universitetssjukhus ha mera svårbedömda patienter som kräver högre stråldos än»normala«fall, men detta förklarar endast en liten del av spridningen. En första preliminär sammanställning av resultaten redovisades under sommaren 2000 för sjukhusen. De som då hade höga stråldoser uppmanades att undersöka detta och rapportera resultatet till SSI. Majoriteten av dessa sjukhus har utrett orsaken till de höga värdena. I några enstaka fall har dessa kunnat motiveras, men flertalet har med olika åtgärder sänkt stråldosen, i vissa fall till hälften. I och med rapporten kan sjukhusen jämföra stråldoser och arbetsmetoder med varandra och kan därmed snabbare och bättre införa dosreducerande åtgärder. Rapporten ligger också till grund för arbetet med en författning om diagnostiska referensdoser inom röntgendiagnostiken. Begreppet med diagnostiska referensdoser är nytt och har införts i SSI: s författning SSI FS 2000:2 om röntgendiagnostik. En diagnostisk referensnivå anger en nivå på stråldosen för en viss röntgenundersökning. Om denna nivå överskrids ska sjukhusen utreda orsakerna och vidta dosreducerande åtgärder, om inte speciella skäl föreligger som motiverar den höga stråldosen. Diagnostiska referensnivåer kommer att fastställas för de vanligaste röntgenundersökningarna. Rapporten har skickats ut via SSI: s kontaktpersoner till de radiologiskt ansvariga för röntgenverksamheten inom respektive sjukvårdsområde. Rapporten finns också på SSI: s hemsida: www.ssi.se. Helene Jönsson och Wolfram Leitz Personal- och patient strålskydd, SSI 20 Strålskyddsnytt 1/2001 En kvartskupa skyddade den biotekniska UV-dosimetern på SSI:s solmätstation mot eventuellt regn under försöksdagen 15.9.2000. Biologiskt material kan utnyttjas för UV-dosimetri SSI har experimenterat med och provat en kommersiell s.k. bioteknisk dosimeter * för mätning av ultraviolett strålning i sol- och dagsljus och från olika artificiella UVstrålkällor såväl av solarietyp som extrema UVB- och UVA-källor som används på ett sjukhus hudklinik för psoriasisbehandling och ljustestning av patienter. Funktionen hos den kommersiellt tillgängliga typen av bioteknisk UV-dosimeter är baserad på DNA-skador hos en UV-känslig film av torkade bakteriesporer från Bacillus subtilis. (Ref: Quintern et al 1992). Bakteriesporfilmen med sin spektrala respons och ett optiskt filtersystem ger dosimeterns resulterande spektrala respons som kan utformas att t.ex motsvara erytemkänslighet hos mänsklig hud (sk CIEvägd spektral respons) eller DNA-materials spektrala respons. (Ref: Quintern et al 1997). Dosimetern är utformad som en platt metallcylinder 3 cm i diameter och ca 1 cm hög. Ingångsoptik med cosinusliknande respons åstadkoms med diffusormaterial av teflon. Vid mätning av UV-dos exponeras endast en central del av sporfilmen. Andra delar utnyttjas för bl.a. individuell kalibrering av dosimetern. Avläsning sker genom att bakteriesporerna inkuberas i ett tillväxtsubstrat och deras proteinproduktion mäts densitometriskt. Proteinproduktionen är omvänt proportionell mot UV-dosen eftersom sporernas DNA skadats i relation till expositionen för UV-strålning inom ett linjärt dos-responsområde som bestämts av dosimeterns optiska filteregenskaper och filtertransmission. Dosimetern är av engångstyp. Kalibrering och avläsning av dosimetern sker av tillverkarföretaget dit den måste återsändas efter användning och exponering. Hållbarheten före och efter exponering är begränsad till ca 3 månader. Dosimetrar marknadsförs för användning inom flera olika dosområden, med olika spektral respons och i olika miljöer t.ex. för undervattensbruk. Styckekostnaden är från ca 250 kronor. Biotekniska dosimetrar kan användas för mätning av UV-exposition från solens UV-strålning och från artificiella UV-källor, i en viss miljö eller för persondosimetri. (Ref: Furusawa et al 1998; Holtschmidt, Quintern 1999). Exponerings- och avläsningspraktiska begränsningar samt kostnader gör dem mindre lämpade för massanvändning. Fördelar: måttligt pris, enkel användning. Nackdelar: engångsbruk, hållbarhetsbegränsningar, kan ej avläsas direkt eller överhuvudtaget av användaren - som måste förlita sig på tillverkarföretaget. Under välkontrollerade förhållanden inomhus och vid jämförelse med en spektroradiometrisk mätning av ett UV-lysrör i SSI:s laboratorium visade dosimetern en god överensstämmelse (inom ca 5 procent). Ulf Wester Avd för Miljöövervakning och Mätberedskap, SSI Referenser Quintern, Horneck, Eschweiler, Bucker. A biofilm used as ultraviolet-dosimeter, Photochem. Photobiol., 55(3) 389-395; 1992. Quintern, Furusawa, Fukutsu, Holtschmidt. Characterization and application of UV detector spore films: the senstivity curve of a new detector system provides good similarity to the action spectrum for UV-induced erythema in human skin. Photochem. Photobiol. B:Biology 37 (1997) 158-166. Furusawa, Quintern, Holtschmidt, Koepke, Saito. Determination of erythema-effective solar radiation in Japan and Germany with a spore monolayer film optimised for the detection of UVB and UVA results of a field campaign. Appl. Microbiol. Biotechnol. (1998) 50: 597-603. Holtschmidt H., Quintern L.; Control measurements in old / used sunbeds. UV-News, Newsletter for the Thematic Network for Ultraviolet Measurements, Issue 2:16-17; March 1999, Helsinki University of Technology, Metrology Research Institute, P.O. Box 3000, FIN-02015 HUT, Finland; 1999. * Det finns även kemiska typer av UV-dosimetrar, t.ex. med polysulfonfilm. Sådana har använts för persondosimetri sedan mer än 20 år. Men för bedömning av UV-exponering från en given typ av UV-källa och spektralfördelning måste kalibrering göras gentemot en annan UV-mätare (helst spektroradiometer).