War never changes av Johan Schlyter Krig ändras aldrig oavsett hur hårt du försöker, för att mördar du nån så blir du själv mördad och det fortsätter från början av mänsklighetens historia och från det ögonblick att den första människan dödar nån så är varje krigare dömd att dö. Men detta är historien om en bonde under första världskriget. Hans efternamn var Schlyter och han var en av dom starkaste i trakten. Han hade blont hår och var också en rätt lång man. Han hade en fru och 2 barn som hette Erik och Nikolai. Erik som var äldst var en väldigt skygg liten kille, men Nikolai som var yngst var vild och högljudd. Livet på gården var högljutt, men ingen kunde höra på långa vägar, så livet var skönt. Inget kunde förstöra friden på gården. Grisarna var glada. Korna var glada, men barnen var uttråkade. Dom hade aldrig nånting att göra så tillslut gick jag med på att köpa en radio som dom tjatade om. Ungarna satt och lyssnade i evigheter och de klagade aldrig igen. Men en dag sprang Nikolai in i vardagsrummet där jag satt och pratade med min fru Lori. Den dagen ändrades allt. Jag satt chockad och hörde att Franz Ferdinand hade blivit mördad. Nu var allt borta. Slut. Lori frågade varför det var så illa att han hade blivit mördad. "Kvinna, du fattar väl att detta kommer leda till krig. Alla kommer att dö." Nån vecka senare började armén anlita vem som helst. Alla män som var tillräckligt gamla tvingades att gå med och jag bara väntade på att beskedet skulle komma. Jag började tänka på gården och allt som fanns där. Jag gick in i ladan. Den var fylld med hö och djuren var i sina små spiltor där de sov. Jag gick ut igen och tittade mot den stora hagen och vägen som ledde in mot gården. På vägen kom en bil. Det är inte ofta man ser det i vårt samhälle. Och då kom rädslan. Jag visste att mitt liv aldrig skulle bli detsamma igen. Två män gick ut ur bilen. Man1 sa "Du har blivit vald till armen min goda herre." Jag stod chockad. Man2 sa "Lever han Carl?" Man 1: "Vet ej Lenny, killen är helt stel. Är du säker på att han inte är död?" Några sekunder gick förbi när jag långsamt kom
tillbaka till verkligheten. Sen skrek jag så mycket jag bara kunde. Man2: "Du skulle bara veta hur ofta detta händer." Jag fick en dag att packa och säga adjö till familjen. Erik var förkrossad men Nikolai tyckte det var coolt att jag gick med i armén. Såklart var frun ledsen också. Jag gick och lade mig och dagen efter så kom bilen igen. Jag blev förvånad över att de var så pigga fast att det var tidigt på morgonen. Man1 sa "Dags att gå, är du beredd?" "Nej, sa jag. Min goda man, jag kommer aldrig bli redo för detta." Man2: "Det säger alla. Hoppa in i bilen innan barnen vaknar." Livet efter denna händelse gick till botten. På militärskolan var det hårt. Men det gick snabbt att bli klar för dom hade inte riktigt tid att träna upp soldater. Maten var den värsta jag hade ätit, fast det var inte så hemskt efter en lång dag av hårt arbete. En dag träffade jag James. Han var en liten svag man. Dagarna gick och snart skulle vi åka till fronten och kriga mot fransmännen. James var rädd och han blev helt knäpp om man började prata om det. Alla visste att de kunde skicka ut oss när som helst. Vi fick ofta brev från familjerna om hur de saknade oss. Igår fick jag ett brev från Erik: "Jag saknar dig pappa. Jag och Nikolai har försökt hjälpa till hemma ännu mer så att mamma inte ska behöva vara orolig. Hoppas vi ses snart." Världen är tuff men så länge dom är med mig så tror jag på mig själv. 1 månad senare vi fick nyheten att vi skulle skickas in i krig. Jag tittade omkring mig på folket i min pluton. Alla bad till gud. Alla var rädda. James gick fram till mig och frågade varför jag inte grät eller visade några känslor, men jag visste inte varför. Då frågade James "Bryr du dig inte om dina barn?" Den sekunden fattade jag vad som skulle hända om jag dog under kriget. Jag skrek ut med all min kraft och med tårar i ögonen. Jag fattade äntligen varför krig är hemskt. Du kanske förlorar det som är allra mest speciellt för dig. När jag kom tillbaka från mina tankar tittade alla på mig med tårar i ögonen och alla såg ut som om dom trodde att dom skulle dö. Jag höjde rösten och sa "Vi måste vinna. Vi kan inte förlora för om vi gör det så förlorar vi allt som vi nånsin har hållet kärt." Alla blev tysta och efteråt började man applådera. Alla såg gladare ut. Senare på kvällen gick vi och lade oss. James som hade sängen bredvid mig undrade om allt skulle bli ok. Jag ville inte ljuga så jag sa sanningen. "Vi kan överleva fast vi måste kämpa allt vi kan. Var inte rädd för att skjuta nån. Vilket betyg fick du på skjutningen?" "6/10." sa James. Jag tittade på honom.
"Det var dåligt." sa jag. Själv hade jag 9/10. Jag hade jagat tidigare förklarade jag för honom. James tittade på mig och undrade vad jag skulle säga. Jag var orolig för honom, men sa bara att allt kommer gå bra, fast både jag och han visste att det inte var sant. Vi somnade efter samtalet. Dagen efter skickade jag ett brev. I brevet stod det "Lori, dom har bestämt att vi ska bli inskickade till krig. Snart jag kan inte garantera att jag kommer ut levande. Se efter barnen. Vi åker om 3 dagar. Jag kommer att sakna dig. Håll inte hoppet uppe." Dagen efter satt vi alla i matsalen och pratade. James satt bredvid mig. Han frågade hur det var att skjuta ett djur. "Det var inget speciellt." sa jag. Då undrade James om det är som att skjuta en människa. "Det hoppas jag verkligen på." sa jag. Efter träningen duschade vi. Alla var trötta, men James som var svag var halvt död. Det var första gången det slog mig att James aldrig hade nämnt sin familj. Så jag frågade honom om han hade en familj och varför han i så fall inte hade pratat om dom. James sa "Alla snackar om sina familjer och hur dom saknar dom, men jag vill inte prata om min. Jag vill inte att folk ska tycka mer synd om mig än vad dom redan gör. Jag må vara svag och smal, men jag vill ha samma respekt som er andra och om det innebär att vara den värsta föräldern nånsin så får det vara så." Jag slog James med allt jag hade, medan alla tittade på. Sen sa jag "Det var det dummaste jag har hört i hela mitt liv. Man blir inte svagare eller får mindre respekt för att man pratar om sin familj." Jag räckte honom min hand och drog upp honom och pratade inte mer med James resten av dagen. Jag var säker på att han var sur på mig för att jag hade slagit honom, men på kvällen kom han och bad om ursäkt. Då sa jag "Du har inget att säga förlåt om. Det var jag som slog dig och jag ber om ursäkt för det." Resten av kvällen kunde jag känna hur rädd jag var för att jag hade slagit nån. Och jag kände mig mycket skyldig. Hur skulle jag då kunna klara mig i kriget? Det var kväll. Allt var borta från mig. Mitt liv och min mänsklighet. Jag visste att jag skulle behöva döda nån i slaget. Jag undrade om mina kompisar skulle klara det, och samtidigt visste jag att jag måste ha tilltro till dom. Alla började sova utom jag. Allt jag kunde tänka på var om fienden var lika oskyldiga som oss. I så fall ville jag inte döda dom. "Tror du vi överlever?" hörde jag bredvid min säng. James var orolig igen. Han kunde inte sova "Ja, men vi måste fighta för om vi inte fightar så kan vi inte vinna. Men det betyder inte att det blir enkelt för allt kommer med ett pris. Vinner vi får vi överleva, fast vi förlorar säkert nån i
teamet och hans familj får betala priset. Alla kan inte vinna men alla kan förlora. Det är oftast det vanligaste. För själva meningen med ordet krig ändras aldrig. Folk dör och byggnader förstörs. Vår mänsklighet dör ut." Vi somnade efter det samtalet. Det var morgon och bilarna kom för att hämta upp oss. James stod bredvid mig. "Detta är början av slutet. Vi ses på andra sidan." sa han precis innan han klättrade upp i sin lastbil. Jag klättrade upp i en annan lastbil och allt jag kunde tänka på under färden var: Kommer jag hem efter detta? Vi kom fram efter en hiskeligt lång och obekväm biltur. Jag ville gå av och prata med James, men jag kunde inte lämna min grupp. Vi sprang rakt fram till skyddet där dom gav oss allt vi behövde: ett gevär, en pistol och 2 granater. Slagfältets uppbyggnad var lätt att förstå. Först ett öppet fält och sen en skog med skyttegravar på båda sidorna. Det fanns tre stora skyttegravar. Först den vi skulle till och som var den minsta. Sen den andra lite längre fram som var skyddad av träd. Och till sist den tredje längst fram. Målet var att komma till den tredje skyttegraven och efter det var det bara att skjuta ner dom. Det var svårt att sikta och även de bästa verkade ha problem. Det var så många träd och du kunde knappt titta upp utan att bli skjuten. Hur skulle jag klara mig då? Varje grupp bestod av fyra vanliga soldater och en doktor och en gruppledare. Gruppledaren bestämde att vi skulle skynda oss till första skyttegraven och ta skydd bakom träd på vägen. Vi gick ut på fältet och började springa. Jag såg en liten stuga på höger sida. Den låg liksom för sig själv. När vi kom fram till första skyttegraven tittade jag snabbt upp och såg James grupp. Dom var redan på väg mot den andra skyttegraven. Vår gruppledare tyckte också att vi skulle springa direkt och så klart var jag med. Jag ville träffa James så snart som möjligt. Vi sprang så snabbt vi kunde och jag tittade bredvid mig. En i min grupp mötte min blick och i samma ögonblick träffade ett gevärsskott hans panna. Jag kastades ner på marken och tittade runtomkring mig. Det var döda människor överallt. Den stunden slog det mig: Vi går ner till helvetet, eller så är vi redan där. Jag svimmade. "Lever du? Vakna, snälla vakna." "Ja jag lever. Hur kommer det sig att jag inte är död." frågade jag James. "Dom trodde du nog att du var död.
Jag har en idé om hur vi ska överleva. Vi springer till stugan där borta. Där kan vi ta skydd och läka. Men det är riskabelt. Dom kan skjuta oss när som helst." Vi följde James idé och på vägen dit hade jag två frågor till honom: "Vad hände med min grupp?" "Gruppledaren blev skjuten på vägen, så er grupp splittrades" svarade han. "Och vad hände med din grupp James?" "Alla blev skjutna på vägen till tredje skyttegraven utom jag." Vi kom fram till stugan och James letade efter mat och vatten medan jag letade efter bandage. Jag hörde James skrika "Kom hit nu!!!!" Jag sprang bort till honom så snabbt jag bara kunde. Vi tittade ut genom fönstret och såg att en grupp fiender var på väg mot oss. Jag kom upp med en plan. "James, vi låter dom komma in så att dom tror att allt är okej. Sen skjuter vi dom." "Okej, men jag vill inte skjuta nån." "Du måste skjuta om vi ska överleva." "Jag ska försöka" svarade han. Vi gömde oss bakom några soffor och bord. James gav mig tummen upp och jag gjorde samma sak tillbaka. Dörren öppnades sakta. Ingen kom in, utan vi hörde bara något som landade på marken. "Granat." skrek James. Jag tog skydd. Den exploderade och vi flög båda bakåt rakt in i vägen. Vi låg på marken när två fiender kom in. De gick fram till James och frågade vad han hette på dålig tyska. "James" sa James. Då gjorde den ena mannen ett korstecken på marken med en kniv. Sen sköt den andra mannen honom i huvudet. "James nej!!! Han kan inte vara död. Han kan inte vara död, snälla nej." Dom gick fram till mig. Den första mannen frågade vad jag hette. Jag kunde inte prata. "Jaja, rista in korset och skjut honom." Han ristade in korset. Den andra mannen riktade pistolen mot mig. "Mitt namn, mitt namn är David." sa jag. Pistolen gav ifrån sig ett högt ljud. Slut