Det viktigaste är att bli trodd när det är nå t jobbigt En studie av Barnahus Västmanland

Det viktigaste är att bli trodd när det är nå t jobbigt En studie av Barnahus Västmanland Rapport 2010:1 Susanne Holmsten Utvecklings- och utredningsfunktionen

Det viktigaste är att bli trodd när det är nå t jobbigt En studie av Barnahus Västmanland Rapport 2010:1 Susanne Holmsten Utvecklings- och utredningsfunktionen

Det viktigaste är att bli trodd när det är nå t jobbigt En studie av Barnahus Västmanland Författaren och Västmanlands Kommuner och Landsting FÖRFATTARE Susanne Holmsten OMSLAG OCH LAYOUT Åsa Erikols KOPIERINGSFÖRBUD Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering är förbjuden utöver vad som avtalats mellan upphovsrättsorganisationer och högskolor enligt avtalslicensen i 13 upphovsrättslagen.

Tack! Tack alla ni som bidragit till studien av Barnahus Västmanland: Tessan för att du delade med dig av dina kunskaper och erfarenheter! Intervjun med dig är en viktig del av utvärderingen. Tessans socialsekreterare för att du bidrog med egna kunskaper och erfarenheter och för att du förmedlade kontakten med Tessan. Alla socialsekreterare, poliser, åklagare, läkare och kuratorer för att ni generöst delade med er av kunskaper och erfarenheter. Alla ni som samlade in statistik. Lena för att det gick så bra att lägga in data i SPSS tillsammans. Åsa och Conny för era synpunkter. Åsa för bilden på framsidan och rapportens layout. Bo och Johanna för stöd och synpunkter. Johanna för att du hjälpte mig med en del av tabellerna när jag hamnade i tidsnöd. Bodil för uppmuntran och synpunkter. Ansvaret för de fel och brister som kvarstår är förstås bara mitt. Jag är tacksam om den som har frågor och funderingar eller upptäcker sakfel hör av sig till: susanne.holmsten@vkl.se Med förhoppning om att studien kommer till nytta i det fortsatta utvecklingsarbetet. Västmanlands Kommuner och Landsting den 24 mars 2010. Susanne

Sammanfattning Barnahus Västmanland har bedrivits som projekt sedan hösten 2007. I barnahuset samverkar olika myndigheter i Västmanland: Åklagarkammaren, Polismyndigheten, samtliga kommuners socialtjänst, barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) och barnkliniken. Under våren 2010 kommer samtliga huvudmän att fatta beslut om sin framtida medverkan i Barnahus. Utvärderingen inleds med avsnitten: Utvecklingen av barnahus i Sverige och Tidigare forskning och utvärderingar. I avsnitten redovisas det förslag till kriterier för barnahus i Sverige som utarbetats av Rikspolisstyrelsen i samverkan med andra myndigheter och den nationella strategi för samverkan som utarbetats av Socialstyrelsen i samverkan med andra myndigheter. Forskning om samverkan och om utsatta barns kontakter med professionella i första hand i barnahus redovisas också. I avsnitten därefter redovisas resultaten från två kvantitativa och en kvalitativ studie om Barnahus Västmanland och målgruppen för verksamheten. Studierna visar bl a: att sammanlagt 4 463 anmälningar om barn som far illa inkom till socialtjänsten (2009) i de sju kommuner i Västmanland som kunnat lämna uppgift om detta 1. Anmälningar som registreras som anmälningar om barn som befaras vara utsatta för misshandel eller övergrepp eller befaras bevittna våld utgör 11,7 procent av dessa anmälningar. Statistiken visar också att ca 200 barn (ungefär lika många pojkar som flickor) har varit föremål för samråd år 2009. Samtliga länets kommuner har deltagit i samråd. 2 Förhör med barnen sker allra oftast inom den fastställda tidsgränsen, två veckor. Det finns dock exempel på att barn fått vänta längre tid på förhör. Flera myndigheter nämner som ett problem att vittnesförhören dröjer alltför länge. I flera intervjuer framhålls att polisens barngrupp har stor skicklighet i att hålla barnförhör. I avsnittet: Sammanfattande slutsatser och analys, relateras studiens resultat till delar av de nationella kriterierna för barnahus och tidigare forskning. Enligt den nationella strategin för samverkan främjas samverkan av styrning, struktur, samsyn och symmetriska relationer. Barnahus Västmanland har en tydlig styrning och struktur i form av samverkansavtal, styrgrupp, arbetsgrupp och samråd. Det finns en samsyn kring att barnets bästa ska vara i fokus och det finns en samsyn kring att alla professioner behöver bidra till arbetet. Relationerna beskrivs huvudsakligen som symmetriska. I intervjuerna framkommer också att de olika myndigheterna spelar olika stora roller och har delvis olika syn på samverkan. I den nationella utvärdering som gjorts av forskare på Lunds universitet påtalas riskerna för juridifiering i barnahusen. Barnahus Västmanland har ett rättsfokus och barnets behov av skydd och krisstöd har inte lika framträdande plats i verksamheten. De flesta intervjuade anser att Barnahus Västmanland medför att det blir bättre för barnen. De tänker i första hand på att miljön på Barnahus ger förutsättningar för barnen att berätta och att medhörningen underlättar bedömningen av om barnet behöver skydd eller stöd. Det finns också intervjuade som menar att Barnahus inneburit vissa förbättringar, men att dessa inte är av det avgörande slaget. För Tessan som varit på barnahus för förhör är det viktigt att Barnahus finns. Hon skulle rekommendera andra som befinner sig i en situation som liknar den hon befann sig i att kontakta socialtjänsten för att få stöd och för att få komma till Barnahus. I studiens avslutande del diskuteras hur de brister och svårigheter som framkommit kan åtgärdas. Att krisstödet behöver ges större utrymme och att samverkan behöver omfatta samtliga de enheter inom de olika samverkande organisationerna som berörs av samverkan tas upp. Det sistnämnda gäller barnpsykiatrin, polisen och den somatiska sjukvården. Exempelvis innebär förhör av barn av andra än polisens barngrupp att förhören görs utan inspelning och medhörning och att de poliser som förhör barnen kan sakna den kompetens som finns hos polisens barngrupp. Det är inte begripligt för socialsekreterarna varför förhören görs av andra. Familjerna drabbas av oklar och motstridig information. I studien framkommer att yrkesrollerna i vissa fall är otydliga och att de behöver tydliggöras. Socialtjänsten behöver exempelvis ta ett eget ansvar för att bedöma om polisanmälningar ska göras. 1. Västerås med Skultuna, Arboga, Kungsör, Hallstahammar, Sala, Norberg Fagersta. 2. Skinnskatteberg i 2 fall 2008 och i inget fall 2009. Övriga kommuner har deltagit i samråd både 2008 och 2009.. 5

Många av de svårigheter som är förknippade med Barnahus verksamhet kan bara åtgärdas på ledningsnivå. I studien framkommer olika syn på åklagarnas medverkan. De åklagare som är engagerade i arbetet med Barnahus målgrupp, polisens barngrupp och projektledarna behöver mötas och tala igenom detta. Ett sådant samtal kan bidra till en ökad förståelse för varandra och förhindra att detta blir till ett stort irritationsmoment som inbegriper alla professioner. Det förtroende som finns för varandra innebär att förutsättningarna för ett sådant samtal är goda. 6

Innehåll Inledning 9 Utvecklingen av Barnahus i Sverige 13 Tidigare utvärderingar och forskning 23 Barnahus Västmanland en kvantitativ studie baserad på statistik från Barnahus 31 En kvantitativ studie baserad på statistik från de samverkande huvudmännen 39 Tessans bild 47 Polisens bild 51 Åklagarnas bild 59 Barnklinikens bild 65 Socialtjänstens bild 71 Barnpsykiatrins bild 83 Sammanfattande slutsatser och analys 89 Blir det bättre för barnen 95 Vad behöver förbättras - Diskussion 99 Referenser 101 Bilaga 1. De olika myndigheternas uppgifter när barn befaras vara utsatta för våld eller övergrepp 102 Bilaga 2. Statistik från kommunernas socialtjänst och polismyndigheten 104

Inledning Föreliggande rapport innehåller en utvärdering av Barnahus Västmanland. Utvärderingen bygger på statistiska uppgifter insamlade under samråden på Barnahus och statistiska uppgifter från de olika huvudmän som samverkar i barnahuset. Utvärderingen bygger också på intervjuer med representanter för de myndigheter som deltar i samråden. En intervju är gjord med en flicka som kommit till Barnahus för att bli förhörd av polis. Barnahus Västmanland är ett samverkansprojekt som omfattar socialtjänsten i samtliga länets kommuner, länets polismyndighet, Åklagarkammaren, barnkliniken och barn- och ungdomspsykiatrin. Barnahus Västmanland invigdes i oktober 2007 och drivs i projektform under tre år. Våren 2010 beslutar de olika huvudmännen om verksamheten ska permanentas. Vid projektstarten fanns två projektledartjänster tillsatta, varav den ena var tillsatt av länets polismyndighet och den andra av socialtjänsten i samtliga länets kommuner. Under tiden september 2008 juli 2009 hade en kurator från barn- och ungdomspsykiatrin sin tjänst förlagd till barnahuset. Tjänsten fi nansierades med projektmedel. Initiativet till Barnahus Västmanland togs av två olika organisationer oberoende av varandra men vid ungefär samma tidpunkt. De två olika organisationerna utgjordes av Västmanlands Kommuner och Landsting (VKL), genom dess styrelse, och länets polismyndighet. När de två organisationerna fick kännedom om varandras initiativ bildade de en gemensam arbetsgrupp för att förbereda etablerandet av Barnahus. I arbetsgruppen ingick VKL:s dåvarande förbundssekreterare (numera utvecklingsstrateg), representanter för Polismyndigheten, utvecklare från sociala nämndernas stab i Västerås stad och representanter för individ- och familjeomsorgen i flera kommuner i länet. Senare inbjöds också representanter för Åklagarmyndigheten, barn- och ungdomspsykiatrin och barnkliniken att delta i det förberedande arbetet. Målgruppen för Barnahus Västmanland utgörs av barn och ungdomar under 18 år som befaras vara utsatta för misshandel eller sexuella övergrepp i nära relationer. Barn som bevittnat våld ingår också i målgruppen. I verksamhetsplanen för Barnahus anges verksamhetens syften och arbetsuppgifter och de mål och arbetsuppgifter som de samverkande myndigheterna ska uppnå och fullfölja för att verksamheten ska fungera såsom avsett. Enligt verksamhetsplanen är syftet med Barnahus Västmanland att de barn som tillhör målgruppen ska få snabb hjälp. De ska uppleva trygghet vid besöket på Barnahus. Barnahus Västmanland ska bidra med en metodutveckling som höjer kvaliteten i barnavårdsutredningarna och förkortar utredningstiden, fler ärenden ska leda till åtal, gemensamma utbildningar för de samverkande myndigheterna ska anordnas, samrådsförfarandet och planeringen av utredningarna ska ske under samma tak - i barnahuset. Barnahuset ska utgöra basen för en myndighetssamverkan som är till nytta för barnet. Samtliga barnavårdsanmälningar till socialtjänsten i länets kommuner (om barn som tillhör målgruppen) ska bli föremål för samråd på Barnahus. Rapportens disposition Nedan beskrivs utvärderingsuppdraget och syftet samt metoden för utvärderingen. I det följande avsnittet: Utvecklingen av barnahus i Sverige ges en bakgrund till utvecklingen av barnahus i Sverige, skillnader och likheter mellan Barnahus Västmanland och de sex första svenska barnahusen redovisas liksom det förslag till kriterier för barnahus i Sverige som utarbetats av Rikspolisstyrelsen i samverkan med Socialstyrelsen och Åklagarmyndigheten. Sedan följer avsnittet: Tidigare forskning och utvärderingar. Avsnittet inleds med den nationella strategi för samverkan som Socialstyrelsen utarbetat i samverkan med Skolverket och Rikspolisstyrelsen. Därefter redovisas forskning om samverkan. Avsnittet avslutas med forskning om barn som utsatts för misshandel och övergrepp och deras kontakt med professionella. I avsnittet redovisas också delar av studien: Det är ju inget dagis precis Barns och föräldrars upplevelser 9

av Barnahus. Studien utgör delrapport 6 i den nationella utvärderingen av barnahus som gjorts av forskare vid Lunds universitet. I avsnitten därefter redovisas resultaten från de två kvantitativa studierna. Redovisningen görs under rubrikerna: Barnahus Västmanland en kvantitativ studie baserad på statistik från Barnahus och Barnahus kontext målgruppen en kvantitativ studie baserad på statistik från de samverkande huvudmännen. I avsnittet som sedan följer redovisas de intervjuer som gjorts dels med en flicka, som kom till Barnahus för polisförhör, och dels med representanter för de olika samverkande huvudmännen. I avsnittet: Sammanfattande slutsatser och analys, relateras studiens resultat till delar av de nationella kriterierna för barnahus och tidigare forskning. I den avslutande delen diskuteras hur de brister och svårigheter som framkommit kan åtgärdas. I bilaga 1 beskrivs de olika samverkande huvudmännens uppgifter. I bilaga 2 redovisas ytterligare statistik från socialtjänsten i länets kommuner. Utvärderingsuppdraget Barnahus styrgrupp har beslutat att verksamheten skulle följas upp och utvärderas genom en delrapport i början av år 2009 och en slutrapport i början av år 2010. Delrapporten, som presenterades våren 2009, handlade om verksamheten på Barnahus under projektåret 2008 och byggde på två kvantitativa studier och en intervju med projektledarna. Delrapporten har namnet: Barnahus Västmanland. Omfattning, inriktning, sammanhang, (2009). För att besvara utvärderingens övergripande syfte om huruvida barn får bättre stöd och hjälp i en miljö som är utformad för att ge trygghet beslutade styrgruppen att en kvalitativ studie skulle göras. Enligt det PM som utarbetades av utvärderaren och behandlades av styrgruppen i december 2007 skulle studien innehålla intervjuer med barn och föräldrar om hur dessa upplever utredningsprocessen och hur det är att komma till barnahuset. För att belysa hur de olika samverkande myndigheterna uppfattar att samverkan fungerar, om utredningsarbetet förbättrats och om kunskapsnivån höjts skulle ytterligare en kvalitativ studie göras. De båda kvalitativa studierna skulle redovisas i slutrapporten. Ansvarig för delrapporten och de olika studierna i utvärderingen är en av utvecklarna inom Västmanlands Kommuner och Landsting (VKL). För handledning i arbetet med utvärderingen svarar fil dr Bodil Rasmusson. Hon är den forskare som i den nationella utvärderingen intervjuat barn och föräldrar och skrivit en av sex delrapporter. Handledningen gör det möjligt att få del av kunskaperna och erfarenheterna som vunnits i arbetet med den nationella studien. Styrgruppen ändrade förutsättningarna för utvärderingen genom att i november 2009 besluta att inga föräldrar som misstänktes vara förövare fick intervjuas. Urvalsgruppen minskade då kraftigt och kom att omfatta totalt sexton föräldrar. Kontakt med föräldrarna söktes genom deras handläggare inom socialtjänsten. I flera fall nåddes inte handläggarna under den tid som stod till utvärderarens förfogande De handläggare som nåddes ombads fråga föräldrarna om utvärderaren fick ringa upp för att informera. Som underlag för frågan till föräldrarna hade handläggarna tillgång till ett informationsbrev. Handläggarna ansåg det i några fall inte lämpligt att ta kontakt och i ytterligare några fall hade de redan på förhand uppfattningen att föräldern skulle svara nej. I inget fall ledde kontakterna med handläggarna till kontakt med föräldrarna. En av de intervjuade socialsekreterarna föreslog i stället en intervju med en flicka som inte ingick i urvalsgruppen, men som hon hade kontakt med. Denna flicka sa ja till att bli intervjuad. I utvärderingen har hon givits namnet Tessan. Syfte med utvärderingen Utvärderingens övergripande syfte är att undersöka om barnen får bättre stöd och hjälp i en miljö som är utformad för att ge trygghet. Ytterligare ett syfte är att undersöka hur samverkan mellan huvudmännen uppfattas av dem som deltar i samråden. Ytterligare syften är att belysa verksamhetens omfattning och inriktning och att relatera antalet barn som varit aktuella för samråd till antalet barnavårdsanmälningar som gäller målgruppen i länet. 10

Metod och genomförande För att belysa verksamhetens omfattning och inriktning har uppgifter insamlats, med hjälp av en blankett, i samband med samråden. Blanketten har dubbla syften och ska utgöra både ett arbetsredskap och underlag för statistiska uppgifter som belyser verksamheten. Statistiska data för år 2009 har den projektledare som är huvudansvarig för insamlandet och utvärderaren gemensamt lagt in statistiskprogrammet SPSS 1. Till grund för den kvantitativa studien om målgruppen ligger uppgifter som lämnats av de olika huvudmännen. Data som insamlats för de kvantitativa studierna har bearbetats av utvärderaren. Till grund för utvärderingens kvalitativa del ligger sammanlagt 11 intervjuer och skriftliga synpunkter från tre kommuner och en kommundel. En av intervjuerna är gjord med en ung kvinna, Tessan. Fem intervjuer har gjorts med socialtjänsten, två med representanter för barn- och ungdomspsykiatrin, en med polisens barngrupp, en med Åklagarkammaren och en med läkare och kurator på barnkliniken. I de fall det varit praktiskt genomförbart har intervjuerna gjorts i grupp. 1. Ett datorbaserat statistikprogram för det samhällsvetenskapliga fältet. SPSS används över hela världen bl a på högskolor och universitet. 11

12

Utvecklingen av Barnahus i Sverige Hur barnahusen i Sverige har kommit till stånd Rädda barnen har varit drivande i inrättandet av de svenska barnahusen. Organisationen har aktivt försökt påverka politiska beslutsfattare att besluta om inrättandet av barnahus. I februari 2005 uppdrog den dåvarande regeringen åt Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Rättsmedicinalverket och Socialstyrelsen att starta barnahus på försök runt om i Sverige. Genom detta tog utvecklingen fart. I december 2008 fanns 15 barnahus i Sverige. (Landberg red 2009 s 12 o 13) De sex första svenska barnahusen De sex första svenska barnahusen har utvärderats av forskare inom Rättssociologen och Socialt arbete vid Lunds universitet och redovisats i sex olika delrapporter och en slutrapport. I skriften Barnahus försöksverksamhet med samverkan under gemensamt tak vid misstanke om brott mot barn (Socialstyrelsen i samverkan med Rikspolisstyrelsen, Rättsmedicinalverket o Åklagarmyndigheten, 2008) ges en sammanfattande beskrivning av verksamheternas innehåll. I samtliga barnahus samråder och samverkar socialtjänsten, Polis- och Åklagarmyndigheten, rättsmedicin, barnmedicin och barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Samråden och samverkan äger framför allt rum i det inledande skedet av förundersökningen och den sociala utredningen. Socialtjänsten har ofta en samordnande roll i barnahusen. Minst en socionom arbetar i varje barnahus. På ett av barnahusen tillhör även poliser den fasta bemanningen. På vissa barnahus finns tillgång till barnpsykiatrisk kompetens. Vid barnahusens samrådsmöten konsulterar yrkesföreträdarna varandra och planerar samt fördelar arbetsuppgifter. I brådskande fall genomförs samråden per telefon. Om en förundersökning inleds genomförs förhöret med barnet i barnahuset. Representanter för de yrkesgrupper som behöver höra barnets berättelse kan följa förhöret via video i ett angränsande rum. I barnahusen finns även rum för läkarundersökning och samtal. På barnahusen eftersträvas att rättsläkare och barnläkare samarbetar vid läkarundersökningen, som begärs av polis eller åklagare. Avgörande skillnader mellan barnahusen är om föräldrarna ingår i målgruppen och hur de yrkesverksamma förhåller sig till misstänkta förövare. Socialtjänsten eller BUP är de myndigheter som svarar för krisstödet till barnet. Omfattningen av krisstödet och behandlingen, och i vilken utsträckning även föräldrar får tillgång till detta, varierar mellan försöksorterna Läkare och åklagare är de professioner som oftast är frånvarande vid samråden. BUP:s deltagande varierar mellan försöksorterna. Flera av barnahusen har inte lyckats organisera samverkan under samma tak. Den nationella utvärderingen visar att det finns tendenser till juridifiering av det sociala arbetet i barnahusen. Utvärderarna påtalar att det finns normkonflikter mellan barnets bästa och en effektiv rättsprocess. En sådan normkonflikt kan exempelvis uppstå när sociala insatser och kontakter med föräldrar inkräktar på möjligheten att i en förundersökning säkra bevis. I både intervjuer och i dokument finner utvärderarna tecken på att det straffrättsliga intresset sätts i fokus. Socialtjänstföreträdare ställer frågan om hur länge socialtjänsten får vänta med att informera föräldrarna. I utvärderingen dras ändå slutsatsen att erfarenheterna av försöksverksamheten med barnahus till övervägande del är positiva och utvärderarna menar att det finns stöd för att konstatera att barnahusen innebär förbättrad kvalitet för barnen. Miljön är barnanpassad och krisstödet har förbättrats generellt sett. Med barnanpassad miljö avses den fysiska miljön, att poliserna inte bär uniform och att de yrkesverksammas bemötande uppfattas positivt. Det hålls fler barnförhör, görs fler läkarundersökningar och barnen får oftare särskild företrädare eller målsägandebiträde. De sociala utredningar som granskades höll en god kvalitet. Några entydiga, mätbara effekter kunde dock inte redovisas. Den korta tiden som barnahusen exis- 13

terat ansågs kunna förklara detta. Utvärderarna kunde inte dra några slutsatser om huruvida barnahus verksamhet lett till att utredningarnas kvalitet förbättrats eller om verksamheten lett till ökad lagföring och förbättrade psykosociala insatser. De fann det också oklart om socialtjänstens behandling av och stöd till barnen förbättrats i och med att barnahusen startats. Utvärderarna fann vidare att samverkan hade blivit effektivare och mer strukturerad men också att det fanns faktorer som utgjorde hinder för samverkan. De hindrande faktorerna angavs vara exempelvis myndigheternas olika geografiska indelning och osäkerhet kring hur sekretessbestämmelserna skulle tillämpas. Alla myndigheter var inte representerade på samtliga orter. Det förelåg en viss otydlighet kring ansvars- och kostnadsfördelningen. Behovet av fortsatt utvärdering konstateras i den nationella utvärderingen och att detta förutsätter ett bättre och mer enhetligt system för uppföljning och dokumentation. En jämförelse mellan Barnahus Västmanland år 2008 och de sex första svenska barnahusen I delrapporten (VKL 2009) gjordes en jämförelse mellan de sex första svenska barnahusen och Barnahus Västmanland året 2008. Jämförelsen utgick från den nationella utvärderingen. Likheter mellan Barnahus Västmanland och sex först startade barnahusen i Sverige: Minst en socionom arbetar på barnahusen. Socionomen har ofta en samordnande roll. Vid samrådsmöten konsulterar yrkesföreträdarna varandra och planerar samt fördelar arbetsuppgifter Förhöret med barnet sker på barnahuset. Medhörningsrum används. Skillnader mellan Barnahus Västmanland och sex först startade barnahusen i Sverige: På ett av de sex barnahusen liksom på Barnahus Västmanland ingår en polis i grundbemanningen. På vissa av de sex barnahusen liksom på Barnahus Västmanland finns tillgång till barnpsykiatrisk kompetens. Rum för läkarundersökning och samtal finns på barnahusen. Rum för läkarundersökning fi nns på Barnahus Västmanland. Projektledarna menar att det fi nns behov av samtalsrum och ytterligare väntrum på Barnahus Västmanland. En avgörande skillnad mellan barnahusen är om föräldrarna ingår i målgruppen. Föräldrarna ingår inte i Barnahus Västmanlands målgrupp. De kan trots detta erbjudas krisstöd. Läkare och åklagare är de professioner som oftast är frånvarande vid samråden på de sex första svenska barnahusen. BUP: s deltagande varierar. I likhet med detta är läkare och åklagare de professioner som oftast varit frånvarande vid samrådsmöten på Barnahus Västmanland. BUP har däremot hela tiden aktivt medverkat i Barnahus. Kurator från BUP ingår numera i grundbemanningen. Ofta medverkar ytterligare en person från BUP vid samrådsmöten. Flera av barnahusen har inte lyckats organisera samverkan under samma tak. Barnahus Västmanland har tre olika professioner anställda. Samråd och förhör sker på barnahuset. Läkarundersökningar, föräldrasamtal och barnavårdsutredning äger inte rum på barnahuset. (Undantaget utgörs av en läkarundersökning som under år 2008 ägde rum på barnahuset.) Förebilder i USA och på Island Barnahus på Island och i USA har utgjort förebilderna för de svenska barnahusen. Målgrupp för barnahuset på Island är barn som befaras vara utsatta för sexuella övergrepp. Barnahuset på Island har tagit emot över 2 000 barn sedan verksamheten startade år 1998 (Landberg red 2009). I USA finns sedan 1980-talet, Children s Advocacy Centres (CAC). Idag finns över 400 centra som godkänts av den nationella organisationen National Children s Alliance (Rasmusson 2008). Till grund för godkännandet ligger nio olika kriterier. I USA finns ytterligare 200 centra som kommit olika långt i sin utveckling. Rasmusson (2008) skriver att i USA, precis som i Sverige, finns utrymme för lokala 14

variationer. Rasmusson ställer frågan om uppställandet av bestämda kriterier är något att ta efter för de svenska barnahusen. Regeringen har därefter (i oktober 2008) givit Rikspolisstyrelsen, att i samverkan med Åklagarmyndigheten, Rättsmedicinalverket och Socialstyrelsen, i uppdrag att utarbeta nationella riktlinjer kring barn som misstänks vara utsatta för brott och kriterier för landets barnahus. Kriterierna ska vara uppfyllda för att samverkan i gemensamma lokaler ska få kallas barnahus. I september 2009 redovisade Rikspolisstyrelsen sitt arbete. Kriterier för barnahus i Sverige Rikspolisstyrelsen, i samverkan med Åklagarmyndigheten, Rättsmedicinalverket och Socialstyrelsen, redovisade i september 2009 gemensamma nationella riktlinjer för samverkan vid utredningar om barn som befaras vara utsatta för våld eller övergrepp och kriterier som ska vara uppfyllda för att samverkan i gemensamma lokaler ska få kallas barnahus. I uppdraget ingick att Rikspolisstyrelsen och de samverkande myndigheterna skulle redovisa de förslag till författningsändringar som krävs för att tillämpa kriterierna. Texten nedan är hämtad från redovisningen. I denna rapports referensförteckning finns en hänvisning till en Internetadress som gör det möjligt för den som är intresserad att hämta redovisningen i sin helhet. Samverkansavtal/överenskommelse Samverkansavtal eller överenskommelser lyfts fram som första punkt i redovisningen och att dessa ska finnas på både ledningsnivå och på operationell nivå. Samverkan i barnahus ska bygga på avtal/överenskommelse på ledningsnivå, styrgruppsnivå och arbetsgruppsnivå. Mål Under rubriken mål understryks att fokus i samverkan ska vara barnets bästa. Målet för samverkan är att tillförsäkra barn som misstänks vara utsatta för brott rättstrygghet, gott bemötande och stöd samt vid behov omgående kris- och behandlingsinsatser. Barnets bästa ska vara i fokus under processen. Det berörda barnet ska få information om åtgärder som berör honom eller henne, samt få tillfälle att uttrycka sin uppfattning och åsikter i den utsträckning och på det sätt som hans eller hennes mognad medger. De utredningar som parallellt genomförs inom rättsväsendet och socialtjänsten ska inledas skyndsamt och bedrivas så snabbt som hänsynen till barnet och sakens komplexitet medger. Förundersökningen ska vara avslutad och beslut fattat i åtalsfrågan så snart det kan ske. För utredningarna gäller lagstadgade tidsfrister. Målgrupp Målgruppen för samverkan är barn som befaras vara utsatta för våld och där utredningar av åklagare och polis inleds parallellt med socialtjänstens utredningar om barnets situation. I målgruppen ingår inte bara barn som befaras utsatta för våld och sexuella övergrepp utan också barn som är offer för människohandel och kvinnlig könsstympning. Barn som lever med våld i familjen ingår också i målgruppen. Rikspolisstyrelsen specificerar målgruppen på följande sätt: Barn som misstänks vara utsatta för: Misshandel och andra våldsbrott enligt 3 kap brottsbalken Olaga frihetsberövanden, grov fridskränkning, människohandel, olaga tvång, olaga hot, ofredanden och andra brott enligt 4 kap brottsbalken och där utredningar kring barnet inleds parallellt av sociala myndigheter samt av åklagare och polis. Därefter anger Rikspolisstyrelsen att barn som misstänks vara utsatta för sexualbrott eller könsstympning ingår i målgruppen. Rikspolisstyrelsen specificerar detta på följande sätt: Våldtäkt mot barn, sexuellt övergrepp mot barn, sexuellt tvång, köp av sexuell handling av barn och 15

övriga brott enligt 6 kap brottsbalken (sexualbrott) Kvinnlig könsstympning enligt lagen 1982:316 med förbud mot könsstympning av kvinnor. Rikspolisstyrelsen anger också barn som lever i familjer där det förekommer våld som en målgrupp för barnahus verksamhet. I målgruppen ingår även barn som lever med våld i familjen (vittne till våld, direkt eller indirekt). Rikspolisstyrelsen skriver att: De angivna brottstyperna inkluderar brott med hedersmotiv. Rikspolisstyrelsen skriver också att barn som är förövare av sexualbrott bör omfattas av samverkan där det bedöms som lämpligt: Där det bedöms lämpligt bör samverkan även omfatta barn som är förövare av sexualbrott. Upptagningsområde Rikspolisstyrelsen skriver att vilket som är upptagningsområdet ska klargöras i samverkansavtalet Rikspolisstyrelsen menar att upptagningsområdet bör bestämmas utifrån geografiska förutsättningar och att mycket talar för att det krävs länsvis samverkan för att samtliga verksamheter ska kunna delta i nödvändig utsträckning. Ekonomi och kostnadsfördelning Avtal om fördelning av kostnader för samverkan i barnahus ska upprättas, skriver Rikspolisstyrelsen. Rutiner för anmälan till socialtjänst och polis Rikspolisstyrelsen skriver att det ofta är skola, förskola eller hälso- och sjukvård som först uppmärksammar om barn utsatts för brott. För samverkan i barnahus bör därför alla verksamheter som omfattas av anmälningsskyldigheten enligt 14 kapitlet 1 andra stycket ha tydliga rutiner för anmälan till socialnämnd. Rikspolisstyrelsen menar också att det är viktigt att överväga samtidiga anmälningar till polis och socialtjänst. Vid misstanke om brott mot barn bör det noga övervägas att utöver anmälan till socialnämnden samtidigt anmäla misstanken till polisen. Samtidig anmälan till socialtjänsten och polisen ökar möjligheten att utreda brottsmisstanken Samordnare Samordnarfunktionen bedöms som nödvändig i barnahus verksamhet. Rikspolisstyrelsen skriver att det ska framgå av samverkansavtalet vilken eller vilka verksamheters representanter som ansvarar för samordnarfunktionen i barnahuset. Rikspolisstyrelsen skriver också att det i funktionen bör ingå att initiera samråd samt att ansvara för dokumentation av ärendena. Samråd Rikspolisstyrelsen skriver att samråd ska hållas inför eller i direkt anslutning till polisanmälan. Om vilka som bör vara närvarande skriver Rikspolisstyrelsen att representanter för polis, åklagare, socialtjänst bör närvara liksom den kompetens inom hälso- och sjukvården som i det enskilda ärendet kan anta behövas. (Samråd via videolänk eller telefon ska erbjudas om det behövs exempelvis p g a långa avstånd) Om vad som ska göras under samrådet skriver Rikspolisstyrelsen: Vid samråd görs en arbetsfördelning och planering av hur myndigheterna ska samordna sina åtgärder i ärendet. Medhörning vid barnförhör Rikspolisstyrelsen skriver att utifrån barnperspektivet och för samordningen av de parallella utredning- 16

arna bör man eftersträva att de olika myndigheternas representanter ges tillfälle till medhörning. Vid förhöret med barnet bör man utifrån barnperspektivet och för koordineringen av de parallella utredningarna eftersträva att åklagare, barnets särskilda företrädare/målsägandebiträde och företrädare för socialtjänsten, barnmedicin och barnpsykiatri ges tillfälle till medhörning. Åklagarens närvaro under medhörningen bedöms leda till snabbare handläggning. Rikspolisstyrelsen skriver: Åklagarens närvaro leder till snabbare handläggning genom att direktiv och beslut kan lämnas i direkt anslutning till förhöret. Den misstänkta har rättigheter som gör att hans eller hennes försvarare har rätt att delta i medhörningen när detta kan ske utan men för förundersökningen. Rikspolisstyrelsen skriver: De rättigheter som den misstänkte tillförsäkras genom Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna medför att den misstänktes/misstänktas försvarare ska ges tillfälle att närvara vid barnförhören när så kan ske utan men för förundersökningen. Vid i vart fall det förhör som planeras vara det sista och avslutande förhöret med barnet ska försvararen ges tillfälle att närvara vid medhörning och genom förhörsledaren få sina frågor ställda till barnet. Enligt Rikspolisstyrelsen är det alltid åklagaren som beslutar vilka som får följa förhöret genom medhörning. Vem som kan få följa förhöret genom medhörning beslutas alltid av åklagare. Rikspolisstyrelsen skriver följande om barnets rättigheter i förhörssituationen: Barnet har rätt till full information om förhörssituationen och om vilka som ska följa förhöret. Av hänsyn till barnet måste det noga övervägas vilka som ska följa förhöret. Barnet måste utifrån ålder och mognad ges tid för att få sina eventuella frågor besvarade på ett begripligt och ärligt sätt. Miljö, krisbemötande och krisstöd När Rikspolisstyrelsen skriver om barnahusens miljö handlar det om den fysiska miljön, men också om bemötandet och beredskapen att ta emot barnen på barnahus. Rikspolisstyrelsen skriver: I barnahusen ska den fysiska miljön vara särskilt anpassad för barn och unga. Mottagandet och bemötandet ska vara tryggt och barnvänligt vid undersökningar, förhör och krisstöd. Verksamhet för annat ändamål bör inte förekomma i lokalerna då detta riskerar att begränsa beredskapen att ta emot barn. Rikspolisstyrelsen poängterar vikten av krisbemötande, ett första krisstöd och bedömning av barnets och syskons behov av fortsatt stöd, genom att skriva att det ska finnas: Kompetens för krisbemötande och ett första krisstöd för barnet och medföljande vårdnadshavare. Krisstödet ska även omfatta en bedömning av barnets och eventuella syskons behov av ytterligare stöd och behandling. Rikspolisstyrelsen fortsätter att poängtera vikten av krisbemötande och krisstöd genom att skriva att krisstödet och behovet av fortsatt behandling ska kunna erbjudas i direkt anslutning till det första besöket. Krisstödet inklusive bedömning av behovet av fortsatt behandling ska kunna erbjudas i direkt anslutning till det första besöket. Vilken part som ansvarar för detta bör fastställas i avtal. Rikspolisstyrelsen definierar både ett gott krisbemötande och krisstöd genom att skriva: Med ett gott krisbemötande menas i detta sammanhang ett empatiskt och gott omhändertagande. Med krisstöd avses att i samtal hjälpa ett barn eller en vårdnadshavare att förstå vad barnet kan ha utsatts för, ge information om vanliga reaktioner vid kriser och att svara på praktiska frågor om vad som kommer att hända i nästa steg. Medicinsk undersökning När Rikspolisstyrelsen skriver om medicinska undersökningar understryks att det är nödvändigt att i varje ärende ta ställning till var undersökning ska ske. 17

Det bör eftersträvas att det på barnahusen finns möjlighet att utföra läkarundersökning i lokaler anpassade för ändamålet. Hänsyn till patientsäkerheten, rättssäkerheten och iakttagande av barnperspektivet kräver att miljö och utrustning i undersökningsrummen utformas så att hälso- och sjukvårdens lagstiftning och föreskrifter kan följas. Utifrån undersökningarnas omfattning, barnets bästa och ärendets art är det dock nödvändigt att i varje ärende ta ställning till var undersökningen ska ske. Säkerställande av kompetens Rikspolisstyrelsen framhåller behovet av kompetens och de samverkande myndigheternas ansvar för att anställda inom den egna myndigheten har kompetens och erfarenhet, genom att skriva: De parter som samverkar i barnahusen ska erbjuda personal med kompetens och erfarenhet för arbetet med att möta barn och unga. De samverkande myndigheterna ska säkerställa att de personer som handlägger ärendena har hög kompetens och god erfarenhet inom området. Särskild kompetens bör inhämtas i ärenden som kräver detta; exempelvis människohandel, könsstympning eller hedersrelaterade brott. Dokumentation, uppföljning och utvärdering Rikspolisstyrelsen skriver om dokumentation i barnahus och fastslår att varje ärende ska kunna återfinnas och kopplas till barnahus verksamhet och att varje ärende ska kunna kopplas till fortsatta åtgärder för barnet och familjen. Rikspolisstyrelsen menar att: Vid samverkan i gemensamma lokaler ska dokumentationen av varje ärende ske på ett sådant sätt att det så enkelt som möjligt går att spåra. Det ska vara möjligt att koppla ärendet till barnahus verksamhet, se vilka insatser som barnet och barnets familj erbjöds initialt och vilka insatser de har tagit del av. Det ska också vara möjligt att se och följa upp de fortsatta åtgärder som vidtagits. Rikspolisstyrelsen menar också att det i avtal eller överenskommelser om samverkan bör regleras hur uppföljning och utvärdering av samverkan ska ske. Erfarenhetsutbyte När det gäller erfarenhetsutbyte och verksamhetsuppföljning menar Rikspolisstyrelsen att det bör ske. Erfarenhetsutbyte och verksamhetsuppföljning bör regelbundet ske för personal som ingår i barnahus samverkan. Erfarenhetsutbyte bör också ske mellan barnahusen. Behov av författningsändringar för samverkan kring barn som befaras vara utsatta för brott I det uppdrag som regeringen gett Rikspolisstyrelsen att utföra i samverkan med Åklagarmyndigheten, Rättsmedicinalverket och Socialstyrelsen ingick att redovisa de förslag till författningsförändringar som behövs för att kunna tillämpa de utarbetade nationella riktlinjerna när barn befaras vara utsatta för våld eller övergrepp. De föreslagna författningsändringarna redovisas i Rikspolisstyrelsens redovisning till regeringen (i bilaga 1, 2009) under fem rubriker: 1. Socialtjänstens skyldighet att underrätta vårdnadshavarna efter anmälan om misstänkt övergrepp 2. Särskild företrädare 3. Barn som upplevt eller bevittnat våld i nära relation 4. Sekretessfrågor 5. Frågor om ansvar för dokumentation vid samverkan mm Socialtjänstens skyldighet att underrätta vårdnadshavarna efter anmälan om misstänkt övergrepp När ett barn befaras utsatt för våld eller övergrepp av närstående inleds som regel två parallella utred- 18

ningar. Socialtjänsten utreder barnets situation och barnets behov av skydd och stöd (11 kap 1 SoL). Socialtjänsten har en skyldighet att underrätta den som berörs (dit räknas barnets föräldrar/vårdnadshavare) om att en utredning inletts (11 kap 2 SoL). Polisens förundersökning, efter direktiv från åklagaren, syftar till att utreda om brott har begåtts mot barnet, vem som kan misstänkas för brottet och om det finns tillräckliga skäl för åtal mot den personen. Rikspolisstyrelsen skriver: För att tillvarata barnets rätt och för att uppnå bästa resultat i båda utredningarna, krävs att samverkan sker mellan de utredande myndigheterna. Brottsutredningen ger socialtjänsten ett avgörande verktyg vid bedömningen i utredningen enligt socialtjänstlagen, samtidigt som skydd och stöd för barnet är nödvändigt när förundersökningen i brottmålsprocessen genomförs och även därefter. Nuvarande lagstiftning i socialtjänstlagen om skyldighet att underrätta barnets vårdnadshavare, försvårar denna samverkan, i de fall den som misstänks för brott mot barnet är en vårdnadshavare eller en person som är närstående till vårdnadshavarna. Om vårdnadshavarna underrättas innan polisförhöret är risken överhängande att barnet utsätts för påverkan och att det blir svårt eller omöjligt för barnet att berätta. Enligt Socialstyrelsens handbok: Barn och unga i socialtjänsten. Utreda, planera och följa upp beslutade insatser, är förutsättningen, för att socialtjänsten ska kunna avvakta med att informera vårdnadshavarna om att en utredning inletts, att förundersökningen inleds omgående och att det inte föreligger ett behov av omedelbart skydd för barnet. I betänkandet: Lag om stöd och skydd för barn och unga (SOU 2009:68) föreslås en bestämmelse som innebär att den som berörs av socialtjänstens utredning genast ska underrättas om inte särskilda skäl talar emot detta. Rikspolisstyrelsen anser det angeläget att den föreslagna bestämmelsen införs och menar att med stöd av bestämmelsen kan socialtjänsten dröja med underrättelsen till föräldrarna under några veckor. Rikspolisstyrelsen anser att Socialstyrelsen bör bemyndigas att meddela föreskrift om att socialtjänsten åläggs att innan underrättelse till vårdnadshavarna sker, samråda med åklagaren som är förundersökningsledare. Särskild företrädare Under rubriken; Särskild företrädare, föreslår Rikspolisstyrelsen att tidsfristen för när föräldrar ska underrättas om förordnande av särskild företrädare förlängs från fyra till sex dagar. En särskild företrädare för barnet förordnas när en vårdnadshavare kan misstänkas för brott mot barnet som kan föranleda fängelse eller om det kan befaras att en vårdnadshavare på grund av sitt förhållande till den som misstänks för brottet inte kommer att ta tillvara barnets rätt ( 1). 2 Om vårdnadshavarna inte är gifta eller lever tillsammans kan den andra vårdnadshavaren förordnas att ensam ta tillvara barnets rätt ( 2). Om det kan antas nödvändigt att förordna en särskild företrädare för att tillvarata barnets rätt får domstolen utan att höra vårdnadshavaren besluta om ett sådant förordnande för tiden innan ärendet avgörs, ett interimistiskt förordnande ( 6). Den särskilda företrädaren träder tillfälligt in i vårdnadshavarnas ställe när det gäller beslut som rör barnet i förundersökningen. Den särskilda företrädaren kan lämna tillstånd till polisförhör med barnet. Domstolen kan som längst vänta till fjärde vardagen efter att beslut fattats med att expediera beslutet om den särskilda företrädaren till föräldrarna. Polis och åklagare kan hålla förhör med barnet utan att föräldrarna får kännedom om detta innan förhöret hållits. I betänkandet: Målsägandebiträde ett aktivt stöd i rättsprocessen (SOU 2007:6) konstaterades att tidsfristen på fyra dagar (2 a förordningen om särskild företrädare för barn) är otillräcklig för de utredningsåtgärder som kan krävas. I betänkandet föreslås att tidsfristen ska förlängas till sex dagar. Rikspolisstyrelsen instämmer i den bedömningen och föreslår att tidsfristen förlängs till sex dagar. Rikspolisstyrelsen tar upp frågan om vem som har ansvaret för att ett barn inställs till förhör. Den särskilda företrädaren förordnas att ta tillvara barnens rätt under förundersökningen och rättegången. Det innebär att den särskilda företrädaren övertar vårdnadshavarens befogenheter i dessa delar. Det innebär att lämna tillstånd till förhör med barnet. Rikspolisstyrelsen skriver: 2. Enligt lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn. 19

Det framstår som naturligt att den särskilde företrädaren, vilken ensam är den som har befogenhet att ta beslut om förhör får hållas med barnet, också i samband med detta beslutar om formerna för transporten av barnet och ansvarar för att barnet kommer till förhöret. Det är vidare viktigt att en för barnet känd person såsom en lärare eller förskollärare, följer med till förhöret och finns tillgänglig i anslutning till förhörslokalen. Ansvaret för detta bör åvila den särskilda företrädaren. Ytterligare en viktig uppgift för den särskilda företrädaren som tas upp av Rikspolisstyrelsen är att se till att det skapas en atmosfär vid förhöret och i samband med andra åtgärder som den särskilda företrädaren lämnat tillstånd till, så att obehaget för barnet blir så litet som möjligt. Den särskilda företrädaren ska se till att barnets bästa beaktas. Rikspolisstyrelsen föreslår att bestämmelsen i 3 lagen om särskild företrädare för barn ändras för att klargöra att den särskilda företrädaren har det juridiska ansvaret för att barnet inställs till förhör och nödvändiga undersökningar. Rikspolisstyrelsen framhåller att försäkringsfrågan i anslutning till den särskilda företrädarens juridiska ansvar samt den särskilda företrädarens rätt till ersättning för sitt arbete bör regleras. Barn som upplevt eller bevittnat våld i nära relationer I förslaget till nationella riktlinjer för barnahus ingår att barn som bevittnat våld ska ingå i målgruppen för barnahus verksamhet. Rikspolisstyrelsen menar att det finns ett påtagligt behov av att klarlägga och förbättra dessa barns ställning i den rättsliga processen. Det har dock inte ingått i Rikspolisstyrelsens och de samverkande parternas uppdrag att lämna förslag om dessa barns juridiska status. Rikspolisstyrelsen tar ändå upp som en central fråga, frågan om vem som har rätt att medge att barnen hörs i en förundersökning eller rättegång som rör barnets närstående. Det kan uppstå en intressekonflikt mellan barnets bästa och vårdnadshavarens intresse. Intressekonfl ikten kan lösas genom att möjligheter att tillsätta en särskild företrädare för barnet skapas. Rikspolisstyrelsen föreslår att frågan blir föremål för utredning. Barnombudsmannen och brottsoffermyndigheten anser att barn som bevittnat våld ska ges målsägandestatus. Förre justitieministern och juristen Thomas Bodström är emot detta. Han anser att det inte vore bra för barnen om de kan ställas mot sina föräldrar i domstol (Dagens Nyheter oktober 2009). Sekretessfrågor Rikspolisstyrelsen hänvisar, under rubriken sekretessfrågor, till slutrapporten: Barnahus försöksverksamhet med samverkan under gemensamt tak vid misstanke om brott mot barn, av vilken det framgår att det finns en osäkerhet kring sekretessen i barnahus verksamhet. Den osäkerhet som fi nns gäller framför allt samråden och medhörningen. En konkret fråga är vilka uppgifter som kan lämnas till polis och åklagare i samband med anmälan om misstanke om brott 3. Av lagens förarbeten framgår att man avsåg att personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten är skyldiga att lämna ut uppgifter till polis och åklagare i de fall dessa myndigheter efterfrågar detta. Mellan hälso- och sjukvården och socialtjänsten finns möjligheter att utbyta information om det behövs för att ett barn ska få stöd. 4 Frågan är om uppgifter hos socialtjänsten om brott som lämnas till polis och åklagare också kan lämnas till hälso- och sjukvården. Frågan är också om rättsväsendet kan lämna uppgifter till socialtjänsten med hänvisning till anmälnings- och uppgiftsskyldigheten i socialtjänstlagen, samtidigt som representanter för hälso- och sjukvården är närvarande. 5 Rikspolisstyrelsen påtalar att det är förståeligt att det kan uppstå tolkningsproblem vid samrådsförfaranden eftersom de sekretessbrytande bestämmelserna i 10 kap. offentlighets- och sekretesslagen inte i första hand är utformade med tanke på samverkan. 3. enligt 10 kap 21 och 23-24 offentlighets- och sekretesslagen. 4. enligt 10 kapitlet 19. 5. med stöd av 10 kap 28 första stycket offentlighets- och sekretesslagen. 20

Ytterligare en försvårande faktor som påtalas är att tiden för samråd är begränsad och att inte alla frågor som uppkommer kan förutses. Rikspolisstyrelsen drar slutsatsen att det är mycket viktigt att klargöra vilka sekretessregler som gäller för utlämning av uppgifter mellan de samverkande parterna i exempelvis ett samråd. Rikspolisstyrelsen skriver att det föreligger ett behov av att ändra eller tydliggöra offentlighets- och sekretesslagen i två avseenden. Det bör klargöras att i samband med anmälan om misstanke om brott mot barn får samtliga uppgifter som behövs för brottsutredningen lämnas ut. 6 Vid samverkan om barn som befaras vara utsatta för brott bör det finnas möjlighet till utbyte av både muntliga och skriftliga uppgifter mellan samtliga samverkande myndigheter. Barnets bästa och intresset av att klara upp brott riktat mot barnet bör väga tyngre än andra intressen. Rikspolisstyrelsen tar också upp möjligheten att sekretessbelägga uppgifter om barnet gentemot vårdnadshavaren. Det kan uppstå svårigheter om uppgifter från förundersökningen finns med i socialtjänstens dokumentation och en vårdnadshavare begär att få del av dokumentationen. Uppgifterna kan komma från medhörningen. Motsvarande svårigheter kan uppstå om personal från hälso- och sjukvården får del av förundersökningsuppgifter. Rikspolisstyrelsen fastslår att förundersökningssekretess gäller oavsett hos vilken myndighet uppgiften finns. Myndigheten ska då på annat sätt än att lämna ut handlingarna lämna de uppgifter som behövs om materialet för att den som är part ska kunna ta tillvara sin rätt om det kan ske utan allvarlig skada för det intresse som sekretessen ska skydda. En prövning måste göras i varje enskilt fall. Den myndighet som uppgiften kommer ifrån kan konsulteras vid sekretessprövningen. Enligt lagstiftningen gäller sekretess till skydd för en underårig även i förhållande till vårdnadshavaren för en uppgift om det kan antas att barnet lider betydande men om uppgiften röjs för vårdnadshavaren. Rikspolisstyrelsen anser att det finns ett behov av att klargöra hur frågan om förundersökningssekretess förhåller sig till partsinsynen inklusive vårdnadshavarens rätt att ta del av uppgifter om barnet. Rikspolisstyrelsen menar vidare att en lösning skulle kunna vara att införa en bestämmelse om att den utlämnande myndigheten bör samråda med åklagare innan uppgifter som omfattas av förundersökningssekretess lämnas ut till den som är part. Rikspolisstyrelsen menar också att det bör övervägas om skaderekvisitet i 12 kap. 3 1 offentlighets- och sekretesslagen skulle kunna utformas mindre strikt. Det är viktigt skriver Rikspolisstyrelsen att alla berörda myndigheter skapar klara rutiner för hanteringen av den här typen av sekretessbelagda uppgifter. Fråga om ansvar för dokumentation vid samverkan mm De olika myndigheter och verksamheter som deltar i samråden har var för sig en skyldighet att dokumentera. Det saknas dock föreskrifter för hur samrådsförfarandet ska dokumenteras och vem som bär ansvaret för detta, skriver Rikspolisstyrelsen och fortsätter med att skriva att dokumentationen av samverkan har stor betydelse för möjligheten till uppföljning och utvärdering av verksamheten. För forskning och uppföljning finns vidare ett behov av att kunna identifiera både ärende och barn som aktualiserats vid barnahus. Även den misstänktes försvarare har ett befogat intresse av att ta del av vad som förevarit i ärendet vid barnahus. Mest naturligt är om den part som svarar för samrådsförfarandet också svarar för dokumentationen av verksamheten, skriver Rikspolisstyrelsen och tillägger att mest ändamålsenligt är att socialtjänsten är den part som svarar för dokumentation av samverkan. Rikspolisstyrelsen menar att Socialstyrelsen bör bemyndigas att ge föreskrifter om vad som ska dokumenteras och sparas. För att förbättra uppföljningen av de ärenden där samverkan sker bör Socialstyrelsen bemyndigas att meddela en föreskrift om att polisanmälan från socialtjänsten ska vara skriftlig. När det gäller hälso- och sjukvårdspersonal kan det i det enskilda fallet finnas oklarheter kring när 6. Enl 10 kap. 21 samt 23-24 offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). 21