är meningen med livet

Om samtalsgruppens läkande kraft kvinnor på Västbanken berättar Att leva är meningen med livet

Birgitta Albons Att leva är meningen med livet Om samtalsgruppens läkande kraft kvinnor på Västbanken berättar

Kvinna till Kvinna stödjer kvinnor i krigs- och konfliktdrabbade områden. Kvinna till Kvinna samarbetar med kvinnoorganisationer i Albanien, Bosnien- Hercegovina, Georgien, Israel/Palestina, Kosovo, Kroatien, Makedonien samt i Serbien och Montenegro. Att leva är meningen med livet Om samtalsgruppens läkande kraft kvinnor på Västbanken berättar Text: Birgitta Albons och Kvinna till Kvinna Foto: Donald Boström Redaktör: Åsa Carlman Projektgrupp: Kerstin Grebäck, Anna Levin, Anna Lithander och Eva Zillén Att leva är meningen med livet har finansierats av Sida, Styrelsen för Internationellt Utvecklingssamarbete. Sida delar inte nödvändigtvis de åsikter som här framförs. Ansvaret för innehållet är uteslutande Kvinna till Kvinnas. Kvinna till Kvinna Kristinebergs Slottsväg 8 112 52 Stockholm Tel: 08-702 98 20 Fax: 08-643 23 60 E-post: info@iktk.se www.iktk.se ISBN: 91-974999-1-9 Grafisk form: Typoform Tryck: Bulls tryckeri, Halmstad 2004

Innehåll 4 Förord 5 Inledning 8 Författarens förord 10 Nablus i april 11 Rawda 12 Gamla stan 14 Dalal 16 Rawda om Maysoun 18 Hos Maysoun 20 Psykiskt trauma 24 Nablus i augusti 24 Stödgruppen 27 Dalal 29 Maysoun 34 Betlehem i augusti 35 Andaleeb 37 Nawal 39 Möte med Iman och Fatmeh 42 Basma 44 Jenin i augusti 44 Um Ibrahim 47 Samtal med Ranja 50 Betlehem i oktober 50 Andaleeb 52 Nawal 54 Avslutningsfest i Betlehem 56 Nablus i oktober 56 Maysoun 58 Dalal 60 Stödgruppen 62 Efterord 63 Slutord 65 Israel,Västbanken och Gaza 66 Litteraturlista 67 Sök vidare 68 Noter

Förord I ISRAEL/PALESTINA och omgivande länder lever människor under ständigt hot om nya våldsaktioner. Hundratusentals palestinier lever i läger där nu den tredje generationen flyktingar växer upp. Som i så många andra konflikter är det kvinnorna som bär det tyngsta ansvaret för sina familjers säkerhet och överlevnad. De ska ta hand om sina barn och äldre släktingar i en omgivning som präglas av våld och oro. Kvinnorna får sällan något utrymme för sina egna tankar, våndor och känslor. Behovet av psykosocialt stöd är stort. Kvinna till Kvinnas huvuduppgift är att stärka kvinnor som lever under svåra förhållanden i krigs- och konfliktområden. I vårt arbete betonas alltid betydelsen av psykosocialt stöd. De traumatiska händelser som drabbar enskilda människor ger långsiktiga skadeverkningar på hela samhällslivet om människor inte får stöd att bearbeta vad de utsatts för. Människor som får hjälp och stärks kan bli oersättliga aktörer i arbetet för fred och demokrati. Att leva är meningen med livet är en berättelse om, och av, palestinska kvinnor på Västbanken. De historier som berättas skulle kunna komma från någon annan av världens konflikthärdar. Kvinnors utsatthet, men också deras vilja till förändring, återkommer i alla krig och konflikter. När representanter från Kvinna till Kvinna träffade palestinska kvinnor på en av FN:s kvinnokonferenser 2000 blev vi tillfrågade om att ge stöd till och samarbeta med deras organisationer i det palestinska samhället. Stödet skulle bygga på våra erfarenheter från liknande arbete på Balkan. Då, sommaren 2000, stod det helt klart att de fredssträvanden som resulterat i den så kallade Osloprocessen hade avstannat och att konflikten återigen trappades upp. Mycket av den tid och det arbete som civila organisationer lagt ner för ett fritt och demokratiskt Palestina höll på att raseras. Kvinnoorganisationernas hårda arbete för ett jämställt samhällssystem i det kommande fria Palestina åsidosattes för nödvändigheten av nationella säkerhetsfrågor. De som tyckt sig se en ljusning efter den första intifadan (det palestinska folkliga upproret mot ockupationen) började alltmer misströsta och rädslan inför framtiden tilltog. De oförsonliga elementen på bägge sidor i konflikten fick allt större inflytande. I oktober samma år bröt den andra intifadan ut. Efter flera resor och kontakter med representanter för palestinska och israeliska kvinnoorganisationer startade Kvinna till Kvinna sitt arbete i området våren 2001. Det projekt som beskrivs i Att leva är meningen med livet startade 2002 och påvisar betydelsen av psykosocialt stöd för människors mentala överlevnad. Att bli sedd och lyssnad till och därmed tagen på allvar är avgörande för den som utsatts för svåra upplevelser. Att få insikt om att man själv faktiskt inte är galen, utan att det är den omgivande miljön som är omänsklig, kan förändra mångas liv och ge hopp om framtiden. Vi har sett det på Balkan och liknande erfarenheter finns från många andra konfliktområden. Att leva är meningen med livet visar att det går att förbättra livet för kvinnor även om konflikten omkring dem fortsätter. Att leva är meningen med livet är i långa avsnitt en tung berättelse men den visar samtidigt på människans fantastiska överlevnadsförmåga i sökandet efter ett värdigt liv. Vi vill tacka kvinnorna i Betlehem, Jenin och Nablus som öppet delat med sig av sina erfarenheter, samt journalisten Birgitta Albons, som lyssnat och tolkat kvinnornas upplevelser för oss läsare. Stockholm juni 2004 För Kvinna till Kvinna Kerstin Grebäck Styrelseordförande 4

Inledning I SKILDRINGAR AV konflikter är människors vardag sällan i fokus. Hur hanterar människor förluster av nära och kära, att inte veta om man har mat, vatten och el, eller om barnen kan leka och gå till skolan utan att skadas? I Att leva är meningen med livet synliggörs kvinnorna. De som, trots att de är utsatta för våld och förtryck, håller ihop sina familjer, skapar en slags vardag i kaoset och därmed bär det civila samhället. Det dagliga livet måste också skildras eftersom det har en avgörande inverkan på konflikten. I vardagen finns många nycklar till konfliktens lösning. När kvinnor får stöd och möjlighet att bearbeta svåra upplevelser får de kraft som kan leda till positiva förändringar, för dem själva och deras familjer men också för hela samhället. Kvinnornas historier måste dokumenteras för att samhället ska kunna dra lärdom av deras erfarenheter. Att leva är meningen med livet visar hur kvinnor påverkas av att leva under en väpnad konflikt och hur en konflikt förstärker patriarkala mönster i samhället. Läsaren får följa ett antal kvinnor på Västbanken under ett par månader 2003. Det handlar om kvinnor som drabbats av svåra förluster, grova kränkningar och våld, några så svårt att de blivit traumatiserade. De får stöd och kraft att bearbeta sina erfarenheter genom att dela dem med andra kvinnor i samtalsgrupper. Här påvisas att kvinnor faktiskt kan stärkas trots att konflikten och deras svåra livssituation fortfarande pågår. Vad som visas är också hur det tabubelagda kan lyftas fram i ljuset och hur gruppen ger varje deltagande kvinna stöd för att klara av sin vardag. Samhörigheten med andra kvinnor och samtalen i gruppen hjälper kvinnorna att inte göra offerrollen till sin identitet. De är överlevare. (Begreppet trauma och hur det påverkar kvinnor förklaras på s. 20 23.) The ordinary response to atrocities is to banish them from consciousness. Certain violations of the social compact are too PSYKOSOCIALT ARBETE SAMTALSGRUPPER terrible to utter aloud: this is the meaning of the word unspeakable. Psykosocialt stöd kan ges på många olika sätt. Kvinna till Kvinna har sedan starten gett stöd till så kallade kvinnocenter i konfliktområden, samlingsplatser där kvinnor bland annat erbjuds möjlighet att delta i samtalsgrupper. Gruppsamtalen leds ibland av utbildade psykologer men oftast av kvinnor som fått utbildning av kvinnocentret just för att leda samtalen. Erfarenheter visar att det inte krävs professionell ledning av samtalsgrupperna för att de ska ge resultat. I Kvinna till Kvinnas rapport The war is not over with the last bullet skriver Martha Cullberg Weston att det är i själva mötet med andra kvinnor som styrkan i grupperna ligger. När kvinnor tycker sig ha känslomässigt stöd kan de frigöra fastfrusna känslor. Det är i samtalsgrup- JUDITH LEWIS HERMAN 1 5

WOMEN S STUDIES CENTER Kvinnoorganisationen Women s Studies Center,WSC, etablerades i Jerusalem 1989 för att höja palestinska kvinnors ställning med målsättningen att nå ett jämställt samhälle.wsc bedriver forskning om palestinska kvinnors livsvillkor och behov. En annan del av verksamheten riktar in sig på utbildning i genusfrågor för unga kvinnor och olika yrkeskategorier som socialarbetare, journalister och politiker.wsc deltar i kampanjer för att förbättra kvinnors villkor och försöker påverka lagstiftning rörande kvinnors rättigheter. perna på kvinnocentren som kvinnor kan samla sina krafter. 2 Av de 90 kvinnor som ingick i Cullberg Westons studie från kvinnocenter i Bosnien- Hercegovina uppger 98% att det ömsesidiga stödet i samtalsgrupperna varit dem till hjälp. 3 Samtalsgrupperna ger kvinnor tillfälle att komma hemifrån och att tänka på sig själva. När de får dela andras erfarenheter och berätta om sina egna upplevelser i en trygg grupp stärks självkänslan, vilket motverkar att de fastnar i en offerroll. 4 Kvinnocentren blir inte bara skyddade platser utan skapar också en gemensam grogrund för vänskap och ömsesidigt stöd. 5 DE PALESTINSKA KVINNORNAS VARDAG Israels återockupation 6 av de områden som legat under palestinskt självstyre har lett till ökat våld på Västbanken och Gaza. På stora delar av Västbanken är det ofta utegångsförbud och palestiniernas rörelsefrihet är mycket begränsad. Det israeliska militära våldet har allt mer flyttats från gatan in i människors hem. Återkommande husrannsakningar hör till vardagen. Den israeliska armén omvandlar människors hem till tillfälliga militära posteringar och gör människor hemlösa genom att rasera deras hus. När militären tar sig in i den privata sfären utsätts kvinnor för våld och kränkningar. Med utegångsförbud och minskad rörelsefrihet ökar arbetslösheten och fattigdomen bland palestinierna. Traditionellt är männen familjeförsörjare. När deras möjligheter att få jobb och inkomster minskar ökar kvinnornas försörjningsbörda. Det är kvinnorna som har ansvar för att barnen har mat och kläder, de har huvudansvaret för hela familjens överlevnad. Utegångsförbud och vägspärrar har gjort det svårare för flickor och unga kvinnor att ta sig till skolan. Osäkerheten kring om flickorna ska kunna komma säkert hem har gjort att många föräldrar har valt att hålla sina döttrar hemma, ibland tillfälligtvis och ibland under längre perioder. När flickorna inte lyckas genomföra sin skolgång och när resurserna tryter väljer många att endast satsa på pojkarnas utbildning. Idag gifts flickor bort vid yngre år än tidigare. 6 INLEDNING

Rädslan för övergrepp och trakasserier från israeliska soldater är utbredd. Även om man inte har uppgifter om att unga kvinnor utsatts för sexuella övergrepp i större skala så leder rädslan till att kvinnor och flickor hålls hemma. En hel generation unga kvinnor riskerar att få kraftigt försämrad utbildning. Kvinnors deltagande i samhällsutvecklingen kan därmed i förlängningen komma att minska kraftigt. Kvinnors hälsa har låg prioritet i tider av fattigdom och konflikt. Ett tydligt problem med att det är svårt för palestinierna att förflytta sig uppstår när människor är i behov av vård. Det händer att gravida kvinnor på väg till förlossning inte släpps igenom vägspärrarna för att åka till sjukhus. Rädslan för att utsättas för våld och för att inte klara hälsan vid sjukdom försvagar kvinnor. Passiva och psykiskt stressade kvinnor har inte kraft att delta i beslut eller i att bygga upp samhället. Den demokratiska utvecklingen, såväl som respekten för kvinnors rättigheter, kommer i fara. PROJEKTET BAKOM ATT LEVA ÄR MENINGEN MED LIVET Efter att den israeliska armén gått in i Jenins flyktingläger våren 2002 besökte personal från den palestinska kvinnoorganisation Women s Studies Center, WSC, området. I flyktinglägret mötte de kvinnor som förlorat sina hem och sina anhöriga. Många var traumatiserade. Vid besöket blev WSC:s personal medveten om hur det långtgående våldet förändrat det palestinska samhället och kvinnornas situation. WSC beslöt att genomföra ett projekt för att få ny kunskap om hur kvinnor drabbas av våldet och för att utröna hur man bäst kan stödja dem i det av konflikten förändrade samhället. WSC:s projekt bestod av två delar, ett praktiskt psykosocialt arbete med samtalsgrupper/ stödgrupper och en studie över palestinska kvinnors situation. Studien genomfördes av Dr. Nadera Shalhoub-Kevorkian och Dr. Khawla Abu-Bakr. Att leva är meningen med livet beskriver vad samtalsgrupperna betydde för några av deltagarna. I varje grupp deltog 14 16 kvinnor. De träffades i tre timmar en gång i veckan under tre månader. Kvinnornas ålder varierar från 19 till 68 år, några är analfabeter, några har universitetsutbildning medan de flesta gått i skolan mellan tio och tolv år. Arbetet leddes av sex fältarbetare med stor erfarenhet av socialt arbete. De fick kontinuerlig handledning av WSC. Fältarbetarna gjorde de inledande intervjuerna, ledde samtalsgrupperna och samlade material till WSC:s studie. Kvinnorna uppmuntrades att berätta om sin sorg och att respektera sina egna känslor. För många av deltagarna var det första gången de formulerade sina upplevelser i ord. Träffarna byggde på att kvinnorna talade fritt kring sina egna erfarenheter men varje möte hade dock ett tema. Samtalen kretsade ofta kring förluster, av dödade familjemedlemmar, av förstörda hus och förlorad mark. Kvinnorna ventilerade tabubelagda ämnen och känslor av skuld och skam. Ingenting av det som sades i gruppen fick lämna rummet. Att leva är meningen med livet följer ett antal kvinnor som deltog i samtalsgrupperna i Nablus, Betlehem och Jenin. Namnen på kvinnorna är inte deras riktiga. INLEDNING 7

Författarens förord HUR HANDSKAS PALESTINSKA kvinnor med sin vardag mitt i det alltmer upptrappade våldet under israelisk belägring? Vad händer med kvinnornas kamp för frigörelse i det starkt patriarkala palestinska samhället i tider av ökat yttre förtryck? Vad betyder det för utsatta kvinnor att under några månader kunna träffa andra kvinnor med liknande erfarenheter i en samtals/stödgrupp? För att få svar på dessa frågor ville jag försöka få en inblick i några kvinnors liv genom att återkommande intervjua två kvinnor i vardera Nablus, Jenin och Betlehem under tiden som de deltog i sin stödgrupp. Och därmed kunna följa eventuella förändringar i deras sätt att handskas med sin svåra livssituation. Fältarbetarna/gruppledarna valde ut kvinnor bland dem som sagt ja till att träffa mig. Ingenting blev riktigt som jag hade tänkt. Ständiga utegångsförbud, svårigheter att röra sig på Västbanken och USA:s krig i Irak gjorde att grupperna kom igång först i juli 2003, inte i februari som planerat. Vid några tillfällen därefter kunde kvinnorna inte träffas på grund av den israeliska belägringen. Jag gjorde fyra resor till Palestina, men till Jenin kom jag bara några timmar en gång. Till Nablus och Betlehem tre gånger, men endast två gånger sedan samtalsgrupperna börjat. Under det första besöket i Betlehem blev det utegångsförbud innan jag hann intervjua några kvinnor. Det visade sig omöjligt att hitta professionella lokala tolkar, vilket jag skulle ha behövt eftersom jag bara kan enstaka ord på arabiska. Det har påverkat intervjuerna, som hela tiden gjorts i tidsnöd och i mycket röriga situationer. Därmed har jag också gått miste om kvinnornas eget sätt att uttrycka sig, ordval och nyanser. Vad de sagt har först översatts till engelska, ibland av någon med ett ganska begränsat ordförråd på det främmande språket och sedan av mig till svenska. Med språksvårigheter, kulturskillnader och begränsad intervjutid kvarstår många frågetecken. Ändå är min förhoppning att det går att förstå en hel del genom att tillsammans med mig titta genom detta nyckelhål på en kvinnovärld präglad av ett ofattbart förtryck, våld och förluster men ändå allra mest av en obändig kraft. Birgitta Albons 8

En stridsvagnsgranat från den israeliska bosättningen Gilo har just träffat familjen Husseins sovrum i Beit Jala nära Betlehem, hösten 2000. Kvinnor försöker röja upp i sitt bombade hem i Jenin, april 2002.

NABLUS i april FRUKTTRÄDEN STÅR I BLOM, vallmon lyser röd och kullarna skimrar i olivträdens speciella gröna färg. Några sluttningar med förkolnade rester av hundratals nedbrända olivträd är en skarp kontrast. Liksom de stora högarna av jord, asfalt och betong från uppbrutna vägbanor som hindrar infarten till varje palestinsk stad eller by. Det är en varm aprildag på vägen till Nablus, Västbankens största stad. Abed, den palestinske taxichauffören, kör en väg byggd för israeliska bosättare. Här får egentligen palestinier inte köra. Bara taxichaufförer med Jerusalem-id och gula nummerplåtar, förklarar han. De palestinier som bor här på Västbanken har gröna nummerplåtar på sina bilar och går alltså snabbt att identifiera. 7 På nästan varenda kulle lyser de röda tegeltaken från husen på de illegala israeliska bosättningarna. Bosättningarna har vuxit explosionsartat. Det går inte att känna igen landskapet så som det såg ut när jag var här för femton år sen. Hela Västbanken är så perforerad av bosättningar att det är svårt att förstå hur det ska gå att upprätta en sammanhängande palestinsk stat. När vi når södra utkanten av Nablus ser vi den israeliska militärens vägspärr, Hawara. Här måste Abed lämna mig. Han får inte köra in i staden. Soldaterna riktar sina automatvapen mot ansiktena i den långa kön av människor människor på väg till universitetet, till sjukhuset, till arbetet, till släkt och vänner eller helt enkelt till sina hem. Från ett högt, kamouflerat vakttorn syns mynningarna till två automatvapen. Nedanför på marken är vägbanan avskuren av gigantiska cementblock. En smal infart kan öppnas för militärfordon och enstaka andra bilar. Vid vägkanten väntar människor nervöst, tålmodigt. Alla måste visa id-kort och förklara vad de ska göra i staden. Kanske kommer de in, kanske inte. Det beror på soldaternas humör, säger man. Och det är sant. Det finns inga regler att följa, allt är godtycke. Många tvingas till denna förnedring varje dag. Många dagar är det helt stängt, ingen kan passera. Just i dag tar det bara en halvtimme att komma igenom. På andra sidan vägspärren är en sorts ingenmansland på kanske 300 meter, en sträcka där inga väntande fordon är tillåtna. Gamla kvinnor och män släpar sig fram med hjälp av mänskliga stöttor innan de når fram till en bil. Jag ringer till Rawda Bassir. Hon är en av de två fältarbetarna i Nablus, vi ska träffas för första gången. Rawda talar om för taxichauffören vart han ska köra. Nablus ligger i en dalgång och klättrar uppför två berg. Vid infarten till själva staden är några stora gula byggnader helt förstörda av bomber. De byggnaderna känner jag igen från första intifadan, för länge sedan. Men 10

skyskraporna har nog byggts sedan dess. Trafiken är tät och tutande ända tills vi börjar ringla oss uppför ett av bergen, där nya stora hyreshus ser ut som de klamrar sig fast vid bergväggen. RAWDA Rawda är en varm kvinna i 50-årsåldern med stor famn. Hon välkomnar mig in i sitt hus. Hon bor tillsammans med sin man Ibrahim, eller Abu Ziad. 8 Rawda kommer från en kristen familj i Jerusalem och han från en muslimsk familj i Nablus. Deras ögonsten är sonen Ziad, åtta år och enda barnet. Huset är ombonat, har en liten uteplats och några kvadratmeters jordplätt, där det växer både olivträd och granatäppelträd. I lägenheten ovanpå bor Ibrahims bror med sin familj. Brodern och en av hans 18-åriga tvillingsöner sköter frisersalongen, som vetter ut mot gatan. Deras hus har varit förskonat från ockupationsmaktens soldater. Men för en tid sedan använde soldaterna ett högt hyreshus hundra meter bort som högkvarter under en invasion som varade i en vecka. Stridsvagnar och skottlossning hörs ofta på nätterna. Varje gång jag hör armén klär jag på Ziad och väntar. Man måste kunna fly. Rawda är en mogen och erfaren kvinna, som själv gått igenom mycket. Hon har suttit i fängelse i Israel i åtta år och kom ut 1985. Ibrahim var fängslad i 17 år, 1969 1986. Båda har arbetat politiskt hela livet, ända till för några år sedan. De var ledande personer i DFLP, Democratic Front for the Liberation of Palestine, men lämnade partiet efter en splittring i början av 1990-talet. Ibrahim arbetar nu i Nablus kommunstyrelse och Rawda är anställd i Women s Studies Centers projekt. Rawda har varit sjuk de senaste åren. Innan dess var hon föreståndare för en institution för barn med grava talsvårigheter. Hon är också socialarbetare. Båda är den sortens personer som många människor vänder sig till i svårigheter. De delar på hushållsarbetet och tar båda hand om Ziad, något som är mycket ovanligt i det starkt patriarkala palestinska samhället. Rawda har många israeliska vänner. I åratal organiserade hon dialogmöten mellan palestinier och israeler. Men nu kan de inte träffas. Palestinier från Västbanken kan inte besöka Israel och israeler är förbjudna att besöka Västbanken. Hennes bästa israeliska vän är fredsvän och dotter till en general. De har fortfarande telefonkontakt. Det här projektet är underbart, säger Rawda. Det är första gången som kvinnor får möjlighet att göra sina röster hörda och verkligen berätta vad de är med om under den här nya israeliska ockupationen och hur de handskas med sin vardag. Det är kvinnorna som i tysthet bär familjerna, ja hela samhället genom de här svåra tiderna. Jag älskar det här arbetet för jag kan lyssna, jag har erfarenheter som gör att jag kan härbärgera kvinnornas umbäranden. Visst är det tungt, men jag har mycket stöd. Min svägerska hjälper oss ibland med hushållet. Det är hennes sätt att bidra till samhällsarbetet, säger hon. Och min man är fantastisk, jag tror jag har den bästa mannen i hela världen. Vi delar på allt och kan tala om allt. Problemet är att de kvinnor vi intervjuar behöver mycket kontakt. Vi kan inte intervjua och sedan bara lämna dem. Vi måste följa upp. Du förstår när man ska försöka ta itu med ett problem så hittar man tusen andra. Behoven är oändliga, suckar Rawda. I dag är det den 8 april 2003. USA krigar i Irak och har just deklarerat att amerikanska trupper har tagit kontrollen i Bagdad. I Israel diskuteras nu om det verkligen är dags att ta bort klisterremsorna runt fönstren och lägga undan gasmaskerna, som delats ut till alla i händelse av irakiska attacker med kemiska stridsmedel. Om det skulle ha inträffat så skulle miljoner palestinier på Västbanken fått klara sig bäst de kunde. Här har inga gasmasker delats ut. I dag är alla mycket förvånade över att amerikanerna så lättvindigt tycks ha intagit Bagdad. Alla hade trott att Saddam Hussein och hans armé skulle bjuda hårt motstånd. Min kollega Amal och jag har jobbat intensivt de senaste två månaderna. Vi bestämde oss för att vi måste vara färdiga med våra kvinno- NABLUS I APRIL 11

intervjuer innan USA skulle gå in i Irak. Vi väntade oss att det skulle bli mycket svårare här under Irakkriget, kanske värre än förra året, och att det skulle vara utegångsförbud. De senaste veckorna har vi mest suttit inomhus och tillsammans skrivit ut intervjuer och egna iakttagelser. Det materialet är grunden för hur vi ska gå vidare och förbereda arbetet med själva samtalsgruppen som ska ge stöd åt kvinnor. Men låt oss nu åka till Kashban, Gamla stan, och träffar några kvinnor så att du förstår något av vår verklighet. I april förra året, för precis ett år sen, bombade israelerna en stor del av Kashban och dödade 75 personer. Jag vill att du ska se förödelsen. Rawdas man Ibrahim har ledigt i dag, han gör en paus i matlagningen och kör oss innan han hämtar Ziad i skolan. GAMLA STAN I april 2002 belägrade den israeliska ockupationsarmén Nablus i 19 dagar. Utegångsförbud rådde i hela staden. Värst drabbades den gamla staden, Kashban. Detta var samtidigt som massakern i Jenin. Ibrahim stannar bilen vid ingången till Kashban. Kyrkan i hörnet som delvis var förstörd har just fått en ny vägg. Vi går in i en smal gränd och plötsligt öppnar sig ett gigantiskt tomrum fyllt av bråte. Här föll bomberna från israeliska flygplan och förstörde många människors hem och ett oersättligt kulturarv. I utkanterna av tomrummet efter bomberna står delar av några hus kvar med söndertrasade väggar, halva trappor. Det ser ut som ett stort öppet sår. Här låg den urgamla turkiska tvålfabriken, där man tillverkat Nablus berömda olivtvålar i århundraden. Många hus förstördes helt. Sjuttiofem människor dödades under bara några veckor. Dofter från färskt bröd och allehanda kryddor slår emot oss. Överallt på husväggarna finns fotografier av martyrer, de flesta män, men också kvinnor och barn. Så fort en palestinier dödats av israeliska styrkor betraktas hon eller han som martyr och får sitt porträtt uppklistrat på väggarna. Vi går in i en trång gång, genom en tunnel där man inte kan gå upprätt. Hela Kashban är byggd som en labyrint på höjden och på tvären. Här och var finns stora röda pilar målade på väggarna. Rawda förklarar att israeliska soldater målat pilarna för att kunna hitta ut när de gjort sina räder, förstört, arresterat och dödat människor. Överallt reparerar byggnadsarbetare stora hål i tak och husväggar, hål som soldaterna gjort för att ta sig från hus till hus. En liten flicka visar oss vägen uppför branta trappor till Maruans hus. Maruan förlorade sin man när hon var 24 år, nu är hon 49. Ensam har hon tagit hand om sina två barn under hela deras uppväxt. Nu bor hon tillsammans med sonen, hans hustru och deras två barn. Hon bjuder in oss, ursäktar att det inte finns några möbler. Hon har ett par vita plaststolar där vi slår oss ner medan hon bjuder på apelsindricka. Arbetare håller på att reparera de sista meterstora hålen som soldaterna gjorde för bara två veckor sedan när de letade efter en grannpojke. Maruan är otroligt stressad, hon bär ett av barnbarnen på armen, far runt och visar hur soldater tog sig in genom en sorts takluckor 12 soldater med höjda vapen och sedan sprängde gigantiska hål i två olika väggar. När hon berättar kommer plötsligt en hel skolklass med flickor på besök tillsammans med sina lärare. De intervjuar Maruan, antecknar och ska dokumentera vad som hänt, samtidigt som de vill visa sin solidaritet. Familjen jagades iväg av soldaterna, som stannade i deras hem i tre dagar och använde det som vapenpostering, för att hålla utkik över en del av området och för att skjuta ifrån. De sov i familjens sängar. När familjen kom tillbaka låg kvinnornas underkläder utströdda på golvet, soldaterna hade trampat på dem och urinerat överallt. De hade trampat med sina kängor i deras sängar, rivit sönder alla fotografier ur deras familjealbum, förstört en stor del av inredningen, skjutit omkring sig. Maruan observerar att jag lägger märke till skotthålen i tavlan på väggen av ett gråtande barn och säger: Ser du att de skjutit barnet i huvudet? Det är så de gjort med många av våra barn. Maruan far runt i alla rum, tar oss med upp på taket, pekar på skotthål, på förstörda möbler, omfamnar mig och säger att hon önskar av 12 NABLUS I APRIL

hela sitt hjärta att vi kunde tala samma språk. Rawda hinner ju omöjligt med att översätta allt hon säger. Allt stinker när de har varit här. Förutom att byggnadsarbetarna måste komma hit och reparera huset varje gång, så tar det en hel vecka att göra rent. Ja, varje gång. Soldaterna har varit här tolv gånger de senaste två åren. Och varje gång har de gjort likadant med mina och min svärdotters underkläder! De förstör och förstör och vill göra oss illa i vårt innersta. Det är som om de vill beröva oss vår värdighet som människor. För Maruan blir jag omvärlden, den som kan berätta utanför Palestina. Hon tar oss med till en grannfamilj som bor några trappsteg och en smal gång bort. Nu bär hon på två bångstyriga barn, två och tre år gamla, som vill ha hennes uppmärksamhet. Här bor tio personer. Kvinnorna samlas runt oss och berättar. De hade förberett sig på att den israeliska armén skulle slå till allt hårdare under Irakkriget och därför samlat allt värdefullt i det skottsäkraste rummet. Där hade de mat för flera veckor och där sov hela familjen. En kväll satt familjen och såg på tv hur bomberna föll över Irak när de plötsligt hör en bomb explodera. Alla familjemedlemmar hann precis ut ur rummet innan taket rasade in och allt därinne förstördes. Nu har vi förlorat allt som var värdefullt. Jag hade just köpt en dator på avbetalning, alla smycken, allt av värde är borta, förklarar en av kvinnorna. Sen var vi tvungna att sova i ett annat rum utan fönsterrutor, utan sängar, utan filtar. Det snöade ute, vi frös. Det var utegångsförbud. Huset är redan reparerat, det står kommunen för. Men vattenläckan som uppstod är ännu inte lagad. Köket förstördes också. De har inte längre någon spis att laga mat på, inte Maruan heller. Nu lagas all mat till tio personer på ett litet spritkök med en låga. Familjen har fått 2 500 kronor av kommunen. Modern var tvungen att göra en avbetalning på datorn, som hon inte längre har. Nu har de ungefär 2 000 kronor att köpa sängar, sängkläder och köksutrustning för. Mannen arbetar som te- och kaffeförsäljare, ett arbete som inte ger många kronor. Vi skulle stå ut med att vara fattiga och att sova på golvet, ja, vi skulle stå ut med nästan vad som helst bara vi slapp ockupationen. Tänk att slippa flygplanen, raketer och bomber, slippa allt dödande, slippa se barnen skaka av rädsla, kräkas och kissa på sig, säger modern. Soldaterna beter sig som om de ägde våra hem. De kastar ut oss och sover i våra sängar. Två gånger har de arresterat min man framför ögonen på barnen, satt en bindel för hans ögon, handbojor runt händerna bakom ryggen och fört bort honom. När barnen skriker och gråter de vet ju inte om de kommer att få se sin pappa igen siktar soldaterna med sina vapen mot oss och skriker att jag ska tysta barnen. De äter vår mat framför ögonen på mina hungriga barn, som inte får något och skrämmer med stora hundar. De saknar helt sunt förnuft! Den kvällen då taket rasade in kom sedan 40 soldater ner genom hålet. De låste in hela familjen i ett rum i två dygn, utan vatten och mat. När de lämnade huset lämnade de familjen inlåst. Det var hälsokommittén som upptäckte familjen och låste upp. De attackerar fattiga människor och förstör vårt kulturarv. De försöker få oss att fly, men vi kommer aldrig att lämna vårt land! säger modern. Jag blir förundrad över alla dessa kvinnors kraft och kan inte låta bli att försiktigt fråga var de får sin styrka ifrån? Maruan och modern i huset pratar i munnen på varandra. Det här är ju vårt hemland, du skulle också tvingas stå ut om det vore ditt. Vi stöttar varandra, vi ber, vi läser Koranen. Det gör livet uthärdligt och frigör våra hjärtan. Det finns en särskild vers i Koranen som ger oss lugn inombords. Men vi för en ständig kamp för vår värdighet. Den kampen är inte över än, kanske måste våra barn också kämpa hela livet som vi, säger Maruan. Grannkvinnan fyller i: Vi är spridda över världen. Det är fortfarande som om hela vår tillvaro är tillfällig. Vi hinner aldrig få en stabil livsrytm och planera för framtiden. NABLUS I APRIL 13

DALAL Rawda och jag går på nytt som i en labyrint för att hitta Dalals hus. Hon är en av de kvinnor som Rawda tror kommer att delta i samtalsgruppen när den kommer igång. Överallt lyser soldaternas röda pilar på väggarna. Dalal kommer just hem, andfådd. Hon är liten och späd, tittar på mig med en blick som får mig att känna mig som inkräktare. Hon är rädd, stålsätter sig Rawda är ju med och bjuder oss upp för den branta stentrappan, visar in i ett litet rum fyllt med alla familjens ägodelar i en enda röra. Högt upp på tre av väggarna hänger martyrbilderna på hennes man. Dalal flyttar hastigt undan sängkläder och andra saker från en av sofforna för att bereda plats för oss. Hon ursäktar det kaos hon bjuder oss in i. Soldaterna sprängde delar av hennes hus för några veckor sedan, nu håller väggar och tak på att repareras. I morgon är det ett år sedan min man dödades. Jag ska gå till graven och läsa Koranen för hans själ. Bara där känner jag mig lugn. I morgon är det också en offentlig minnesstund för alla de 75 människor som dödades under förra årets bombräder här i Kashban. Min man dog här på golvet, säger Dalal och pekar. I fem dagar låg han död i vår säng. Vi tvättade hans ansikte varannan timme. Vi kunde inte begrava honom, soldaterna förbjöd oss att lämna huset. Det var utegångsförbud, flygplanen bombade Dalal talar knappt hörbart och med långa pauser. Då och då far en djupt misstänksam blick åt mitt håll. Det känns som om jag borde lämna henne ifred, men Rawda, som hon litar på, visar inga tecken på att gå. Dalal bor här tillsammans med sina fyra söner och två döttrar, en svärdotter och två barnbarn. Det är hennes 20-årige son som är gift och har barn. Dalal har inget arbete, ingen inkomst. En tid efter mannens död fick hon 500 kronor i månaden från Kommittén för martyrer. Nu får hon inga pengar och är orolig för hur det ska gå. Hon har fått filtar och ibland får hon en ranson med te, socker, linser och mjöl. Skulden till hyresvärden bara växer. Huset ägs av en man i Jordanien. Den 21 februari, för tre veckor sedan, kom soldaterna igen. De arresterade mina tre söner som var hemma. Misshandlade dem, satte bindlar för deras ögon och låste deras händer i handbojor bakom ryggen. Sedan förde soldaterna bort dem. De frigavs efter tre dagar, men förbjöds att återvända hem. De fick inte komma in i Kashban så länge soldaterna var kvar. Två av dem har fortfarande smärtor i ryggen efter misshandeln. Soldaterna beordrade mig att hämta min man. Jag sa att han är död. De trodde mig inte. Till slut skrek jag att jag inte kan gräva upp honom! Soldaterna sov här i våra sängar i två nätter. De låste in oss i ett rum utan mat och vatten. Svårast var det för den lilla, hon är två och ett halvt år. Hela hennes kropp skakade av rädsla, hon kissade på sig. Soldaterna hade målat sina ansikten svarta. De skrek åt henne och lille Muhammed att vara tysta. Jag bad att Muhammed skulle få gå på toaletten, men fick inte följa med. En av soldaterna följde honom dit Muhammed kom inte tillbaka. Jag tvingade dem att låta mig gå till honom. Där stod barnet som förstenad. Skräckslagen. STUM. Han fick inte ett ord över sina läppar på en hel vecka Sakta fick han talet tillbaka. Nu stammar han. Dalal stammar som för att visa. Hon fortsätter att tala, men plötsligt är hon tillbaka i det som hände ett år tidigare. Hon går fram och tillbaka i sin berättelse, allt flyter ihop för henne. Det tar en stund innan Rawda förstår. Jag ville ta min döda man och begrava honom. Vi gjorde en stor vit flagga och försökte gå ut. Soldaterna tvingade mig att gå in igen annars dödar vi dig också det var 75 döda många kroppar hade kastats ut på gatan, ruttnande, flugor. Efter tre dagar tvingade soldaterna alla ut ur husen. Jag var tvungen att lämna min döda man kvar i sängen. Kysste honom adjö. Jag var rädd att de skulle föra bort hans kropp och kasta honom i en grop, som de gjort med andra döda tidigare. Med vapen i ryggen tvingades vi alla iväg till en skola, de höll oss kvar i ett dygn, förhörde oss. Sen fick vi gå. 14 NABLUS I APRIL

Då tog vi oss till kliniken. Jag skrek att de måste hämta min döda mans kropp. Flera av barnen kollapsade Den femte dagen kom de och hämtade kroppen. En dag låg han i moskén och sen tio dagar i kylrum. Tills de hävde utegångsförbudet. Jag känner mig helt vilsen utan honom. Vi ska ha minnesstunden där, precis där han dog. Dalal pekar på golvet nedanför trappan. Hon säger att hon har svårt att vara hemma i huset. Hon känner sig bättre när hon går till vänner eller till grannar. Men nej, flytta vill hon inte. Här vill hon bo hela livet. Det är här hon haft den bästa tiden med sin man. Hon pekar på mönstret i stengolvet. Hennes man har lagt det vackra golvet. Stolt säger hon att han var den duktigaste golvläggaren i Nablus. Och att det är här hon hör hemma. Mannens kläder hänger fortfarande i det stora klädskåpet. Sönerna får inte röra kläderna. När soldaterna kom för några veckor sen ropade de mitt namn: Dalal, öppna! Det är obehagligt att de vet vad jag heter. De misshandlade mina söner och tvingade dem att stå ute i snön i timmar utan varma kläder. Sen tog de pojkarna till fängelse. Soldaterna letade efter vapen. De hittade en leksakspistol som de förstörde. Vi är här för att spränga ditt hus i bitar. Vi vet att du inte gömmer någon här, men vi tycker det är roligt att spränga, sa de. Innan de sprängde de här stora hålen i väggarna skar de sönder varenda madrass. Så fort jag hör soldaterna så skickar jag iväg mina döttrar. Jag är rädd att de ska ge sig på flickorna. Jag tar flickorna och de små barnen till min systers hus, utanför Kashban. Om jag hinner. Det finns bra pojkar bland soldaterna, men de här var hemska. De skrek fula ord, ord som jag inte ens vill låta komma över mina läppar, som jag helt enkelt inte kan säga. Det måste bli slut på ockupationen. Först då kan vi känna oss trygga. Innan vi lämnar Dalal frågar jag om jag får ta en bild på henne stående mitt i kaoset bland hennes ägodelar. Men det vill hon inte. Jag får ta en bild av röran i det lilla rummet, bara inte något av martyrporträtten av hennes man kommer med. Dröjande går Dalal med på att jag får komma tillbaka nästa gång jag kommer till Nablus. På vägen tillbaka förklarar Rawda att Dalal var rädd för att hon trodde att jag är israel, trots att Rawda förklarat för henne vem jag är. Jag vet inte om jag verkligen vill träffa Dalal igen. Det är obehagligt att känna sig som en inkräktare. Men Rawda insisterar och menar att det är bra för Dalal. Rawda ser det som en del av Dalals väg att komma ur sitt trauma. Vi pratar om att det är fantastiskt att Dalal förmår se de israeliska soldaterna som enskilda individer, det finns bra pojkar bland soldaterna, inte bara som en hotfull massa. När vi är tillbaka i Rawdas hem möts vi av sonen Ziad och ljuvliga dofter från maten som Ibrahim har lagat. Middagen står på bordet i ett vanligt hem där ingenting är förstört. Ändå präglas hela tillvaron av återockupationen. Ibrahims far ägde en butik i Kashban, i det område som utplånades helt av israeliska bomber förra året. Och för ett halvår sen fängslades broderns ena tvillingson, anklagad för stenkastning mot soldater. Då trodde vi att Ibrahims bror skulle bli galen. Han rusade ut på gatan, skrek som ett skadeskjutet djur och viftade med armarna i luften. Vi sprang efter och lyckades efter ett tag få hem honom. Han har varit mycket deprimerad sen dess. Ändå är det ingenting jämfört med vad så många andra har utsatts för, säger Rawda. Människor är utmattade av att månad efter månad leva under extrem psykisk stress, menar Rawda och försöker få mig att förstå att hela det palestinska samhället håller på att slås i spillror. Arbetslösheten i Nablus är omkring 65 procent, maten räcker inte, människor dödas och lemlästas. Barnen vet inte om de kan gå till skolan nästa dag, föräldrar vet inte om deras barn kommer hem igen, när de skickar iväg dem till skolan. Den israeliska armén har gjort våra hem till fängelser. Tänk dig 130 000 invånare instängda i sina hem i 200 dagar på ett år! Så var det här i NABLUS I APRIL 15

Nablus förra året, 2002. Samtidigt som det är utegångsförbud hör vi stridsvagnar på gatorna, skottlossning och ibland flygplan som bombar. Vi hör om soldaternas brutala husrannsakningar på nyheterna eller av någon vän som ringer. Ingen vet om, eller när, soldaterna kommer med sina vapen och hundar till ditt hus. Att ständigt leva under förtryck med våld och förnedring föder mer våld. Våldet i hemmen, i hela det palestinska samhället, ökar katastrofalt. Vi försöker skydda barnen. Vi försöker läsa med dem hemma, så att deras avbrutna skolgång inte ska sätta alltför stora spår. Den lokala tv-stationen sänder undervisningsprogram när det är utegångsförbud. Det är bra, men det kan inte ersätta skolan. Rawda och Ibrahim har bjudit mig att övernatta i deras hem. Jag får sova i dubbelsängen i Ziads rum tillsammans med Rawda, Ziad sover i hennes säng bredvid Ibrahim. Rawda somnar snabbt, men hon sover oroligt. Natten är fylld av främmande ljud. Plötsligt vaknar jag av skottlossning. Hjärtat börjar slå. Bilder från en natt under den första intifadan dyker upp i huvudet. Soldaterna som bröt upp dörren, vapnen som riktades mot våra huvuden, bortförandet av männen med bindlar för ögonen, slagen, förnedringen, skräcken Det var också här i Nablus. I en vecka bodde jag hos en familj i Kashban, den gången för tidningen Dagens Nyheters räkning. Det låter som om skjutandet är långt borta nu. Rawda vaknar inte. Det tar två timmar innan det blir tyst. Hela morgonen bakar Rawda, hennes svägerska Houda och jag. Vi fyller små trianglar av deg med spenat, citron och kryddor, några med olivhack, ost, tomat och paprika. Vi levererar plåt efter plåt till de båda kvinnornas män ute på altanen med utsikt över Nablus berg. Småpratande gräddar de bakverken i den fristående gasugnen. Med stora dignande fat far vi sen till familjeparken mitt i Nablus för att bjuda ensamma gamla på lunchfest. I vårt samhälle finns ingen trygghet förutom familjen, och inga socialförsäkringar. Gamla människor som inte längre har någon familj blir så lätt bortglömda under svåra tider som nu. Därför försöker vi hjälpa till och göra något trevligt för dem ibland. Behoven är enorma, säger Rawda. RAWDA OM MAYSOUN Rawda vill att jag ska träffa Maysoun, en svårt traumatiserad ung kvinna, som bor invid flyktinglägret Askar i utkanten av Nablus. Rawda räknar med att Maysoun, liksom Dalal, kommer att delta i samtalsgruppen med kvinnor när den kommer igång. Maysoun vill berätta. Men både Rawda och jag vet att det i intervjusituationen finns risk för att hennes trauma förvärras. Därför är vi överens om att Rawda ska berätta om Maysoun i förväg så att jag kan vara mera lyhörd under mötet med henne. Rawdas berättelse om Maysoun: Maysoun är 24 år. Hon bodde med sin man i en by utanför Nablus. Den 25 februari 2002 skulle de åka in till Rafidyasjukhuset i Nablus för att föda sitt första barn. Klockan var ungefär halv två på natten. Maysoun tog sina toalettsaker, tofflor, morgonrock, id-kort och ett knyte med babykläder och de gav sig av. Vattnet hade gått och det var inte långt mellan värkarna. Mannen körde bilen. Hans far följde också med. Vid infarten till Nablus stannade mannen bilen. De visste att ytterst få människor hade släppts igenom den militära vägspärren de senaste dagarna. Läget var spänt. Soldaterna ville inte släppa fram dem. De bönade och bad. Maysoun tvingades att dra upp kläderna och visa sin mage innan de till slut fick passera. Lättade körde de vidare. Efter ungefär femtio meter kom en kulkärve bakifrån, från soldaternas automatvapen. Bilen tvärstannade. Maysoun kastade sig ner på golvet, drog åt sig babykläderna för att skydda sitt huvud. Hon höll sin hand på mannen och såg blod rinna nedför halsen på honom, han försökte säga något, men rösten tystnade 16 NABLUS I APRIL

Maysoun kände genom sin hand hur luften gick ur honom. Hennes älskade man var död. Omkring tio soldater rusade fram till bilen, drog ut Maysoun och svärfadern och tvingade dem in i en stridsvagn. Först då kände Maysoun att hon själv blivit träffad i båda skuldrorna. Soldaterna slet av henne kläderna, till och med bindan hon hade i trosorna vattnet hade ju gått. Bara bh:n var kvar. Det var flera soldater. De gjorde närmanden, en soldat tog ut hennes ena bröst ur bh:n. Hon försökte hålla dem ifrån sig och samtidigt skyla sig. Hon säger att hon tänkte att hon inte skulle sparka dem så hårt att de skulle kunna anklaga henne och kanske döda henne. Hon tänkte på barnet. Soldaterna tvingade ut Maysoun på gatan. Med vapnen riktade mot henne beordrade de henne att lägga sig ner på den kalla asfalten. Hon bad om och om igen att de skulle skyla henne. Det började snöa och regna. Det fanns andra soldater runt omkring, och en palestinsk man. Hon bad om hjälp och hon skämdes. När hon berättade för mig upprepade hon gång på gång att hon skämdes och att hon bad till Gud om hjälp. I en och en halv timme låg hon så med soldaternas vapen riktade mot sig. Bredvid låg hennes svärfar, också han naken och skadad. Till slut råkade en av Röda halvmånens ambulanser komma körande. Ambulansmännen skylde henne med sina ytterkläder och tog henne och svärfadern till sjukhuset i Nablus. I hissen upp till förlossningsavdelningen födde hon en flicka. Hon kände ingen smärta. Maysoun var som bedövad. Även kulorna och splittret tog de bort utan bedövning. Hon kände ingenting. Maysouns dotter fick namnet Fida, som betyder umbäranden. Mannens familj ger Maysoun skulden för hans död. Svärmodern hade redan från början velat att Maysoun ensam skulle åka till sjukhuset för att föda. Här är kvinnorna inte bara förtryckta av den israeliska armén, utan också i sitt sociala liv i vårt patriarkala samhälle. Varför ska jag bära dessa tunga bördor av dödsskräck, ångest, hat och hämndbegär? Låt ockupationens utövare, soldaterna, själva må dåligt av hur de behandlar oss, torterar och kränker. Vi kräver bara våra mänskliga rättigheter. Varför ska jag bära de bördor Nu bor Maysoun hos sin mor, som lämnat fadern för länge sen. Maysoun säger att hon ska kämpa för att Fida ska få ärva sin far. Men när en man dör före sin far så får hans hustru och barn ingenting. Maysoun vill också ha advokathjälp för att väcka åtal mot de israeliska soldaterna som mördade hennes man. Familjen har inga pengar till advokat, men jag ska försöka se till att de få hjälp utan att själva betala. som är deras? RAWDA, NABLUS NABLUS I APRIL 17

HOS MAYSOUN Ibrahim, Rawdas man, kör oss till Maysoun, som bor på andra sidan stan. Han lämnar oss på en oasfalterad liten väg vid en stenhög, som för bara några veckor sen var ett hus, ett hem för en stor familj, innan israelerna rev det med stora schaktmaskiner. Vi går uppför en lång illa lagd stentrappa till ett stort hus omgärdat av vallmo och bougainvilla. Rawda har med sig en nalle till Fida, som snart är 14 månader. Maysoun och hennes mor, Um Muhammad, möter oss. Maysoun är mycket mager, nästan utmärglad. När Rawda kramar om henne finns ett svagt leende i hennes blick, som samtidigt förefaller vara långt borta i en annan värld. Här bor också Maysouns två bröder och två av hennes fem systrar. De andra systrarna är gifta och har flyttat till sina mäns familjer, som traditionen föreskriver. Vi kommer in i ett stort kalt rum med ljusgröna väggar. Det finns bara några soffor längs väggarna. Um Muhammad tar fram ett par småbord och går efter apelsindricka som hon bjuder på. Maysoun säger att hon har två problem. Hon vill gå till domstol för att Fida ska få ärva sin far och hon vill väcka åtal mot soldaterna som mördade hennes man. Hon talar tyst, rösten är entonig: Jag drömmer varje natt att det händer igen och igen. När barnet var på väg ut fick jag en kula här i överarmen och splitter i den andra skuldran. Maysoun visar, säger att det fortfarande hela tiden kliar i ärren. När hon visar ärren vill Fida bli ammad. jag låg där naken det går inte att glömma jag pratar hela tiden med Fida, som om hon förstår. När gråten kommer försöker jag vända bort mitt ansikte, då tar Fida mitt huvud mellan sina händer och vänder mitt ansikte mot sitt, ser mig i ögonen och kysser mig, tills jag slutar att gråta. Maysoun har många motstridiga känslor. Hon önskar ingen att gå igenom det hon har gjort. Men hon står heller inte ut med att se människor lyckliga, och ibland blir det för svårt att träffa vänner som fått flera barn. Min man fick inte ens se vårt barn. Vi fick bara 10 månader tillsammans. Varje gång hon hör flygplanen tror hon att israelerna har kommit för att döda dem. Hon är rädd för att gå ut och gör det aldrig ensam. Maysoun lever i ständig dödsskräck. Hon har bilderna i huvudet. Så fort hon lägger huvudet på kudden så kommer allt tillbaka. Då är hon mitt i samma ohyggliga händelser igen. På dagarna tar jag hand om barnet på kvällarna varje gång det kommer en stridsvagn gömmer jag mig under trappan. Varje gång. Fida är med mig, hon håller tyst Det svåra är nakenheten, hur jag skakar av kylan, känslan av min nakna kropp mot den kalla asfalten. Skammen När jag frågar vad hon tänker om soldaterna nu blixtrar det till i Maysouns ögon. Hon börjar prata om hämnd, att hon ska hämnas, även om det dröjer tills hon blir 40 år. De sådde hatet inom oss På sjukhuset, jag hade inga kläder, inte ens tofflor jag låg i sängen, det hjälpte lite att det kom två journalister, att någon lyssnade, att de skrev många människor besökte mig på sjukhuset, visade solidaritet, men inte min mans familj. Min svärfar ringer någon gång och har besökt oss två gånger. Jag gick till graven. Den var täckt. Hans far sa: Min son fryser. Min mans familj provocerar mig med sina blickar. De ser på mig som om jag vore en tjuv. Det gör mig arg. Jag förlorade den man jag älskar, sakerna betyder ingenting. Jag har inte bett dem om någonting. De är också i sorg. Jag ska vänta, men i framtiden skulle jag vilja ha mitt hus, bo där. Nu vill jag bara gå dit och vara ensam, men de lämnar mig inte i fred. Min svärfar säger: Din man är död, nu har du ingenting här längre. Om barnet hade varit en pojke så hade det varit annorlunda. Mina svärföräldrar kontrollerar allt. De har hela tiden haft egen nyckel till vårt hus. Jag lämnade mina smycken. Nu kan jag inte hitta dem. Jag hade köpt en bil. Nu har de bilen. De har sålt ett av mina armband. Det fick jag veta av guldsmeden. Jag förstår inte varför min svärfar kommer hit ibland, vad han vill. Fida och jag har inte fått någonting av dem, inte ens några babykläder. Det 18 NABLUS I APRIL

är min syster som försörjer mig. I början fick jag lite pengar från Kommittén för martyrer, men inte nu längre. Min syster frågade om Fidas farfar hade med sig något när han var på besök. Jag svarade tyst nej. Jag skäms inför min familj att jag har levt ihop med den familjen. De är ouppfostrade. Familjen säger att jag kan stanna hos dem om jag gifter mig med min mans bror. De ser på kvinnor som totalt underlägsna, som djur. Männen försöker till och med bestämma när en kvinna får tala. Då säger de: nu kan du skälla. Ja, de använder det ordet, alltså att skälla som en hund. Maysouns mor, Um Muhammad säger att Gud sagt om israelerna att de är själviska. Och att hon själv fått en särskild gåva av Gud som gör henne stark. Hon pratar hätskt om hämnd mot svärsonens familj, om hämnd mot israelerna. Maysoun håller med. Rawda lyssnar och säger att hon förstår att Maysoun tänker på hämnd. Sen förklarar hon att hon har upptäckt att de där starka känslorna av rädsla, hämnd och vrede hänger ihop. De känslorna fungerar inte på det sätt som hon hade trott. Det brukade kännas som om hon slets sönder inuti. Men inte nu. Nu har hon förstått att tålamod är för människan vad huvudet är för kroppen, säger Rawda och frågar om hon får berätta om hur hon blev av med den värsta rädslan. Maysoun nickar till svar. Javisst. RAWDA BERÄTTAR Jag kanske har talat om för er att jag har suttit i fängelse i många år. En dag i fängelset blev jag fruktansvärt arg. Det var som om eld kom ut ur mig. Alla runt omkring såg plötsligt ut som apor. Soldaterna låste in mig. Jag var utom mig av vrede, visste inte vad jag skulle ta mig till. Inne i cellen fick jag tag i en tidning att bläddra i. Det var ett nummer av tidskriften National Geografic. Där fanns en stor bild på riktiga apor, en av dem räckte ut tungan. Den bilden fick mig att skratta. Jag rev ut bilden och satte den på väggen. Sen greps jag av hejdlöst skratt, jag såg det komiska i situationen. Mina kamrater i andra celler ropade och frågade vad jag skrattade åt. De undrade hur jag kunde skratta när jag nyss varit ursinnig. Jag kunde inte svara dem, så full av skratt var jag. Jag skrattade länge, länge ända tills jag somnade. När jag vaknade kände jag mig befriad och jag tänkte: Varför ska jag bära dessa tunga bördor av dödsskräck, ångest, hat och hämndbegär? Låt ockupationens utövare, soldaterna, själva må dåligt av hur de behandlar oss, torterar och kränker. Vi kräver bara våra mänskliga rättigheter. Varför ska jag bära de bördor som är deras? När jag blir rädd eller känner hat och tänker på hämnd, så tänker jag alltid numera på den där gången i fängelset. Då blir jag lugn. I fängelset hade vi ett talesätt: Problemet är inte att känna sig som en fånge, utan hur man undviker att kapitulera. Se på dig själv, möt ditt eget inre när du kan försonas med dig själv, då blir du starkare vi kan lära av varandra. Rawda berättar med skratt, allvar och stor värme. Maysoun lyssnar och tittar på Rawda med förvirring och tvivel i blicken och säger att tanken på hämnd kan hon aldrig släppa. Modern skrattar åt det där med aporna, men kommenterar inte Rawdas berättelse med ett ord. I stället klagar hon på att Maysoun inte kan lämna sin dotter ifred, att hon överbeskyddar Fida och alltid tror att det värsta ska hända flickan. Under tiden har Fida somnat under en filt vid Maysouns bröst. NABLUS I APRIL 19