Litterär Gestaltning 2011-2012
Under hösten och våren 2012 har sju kreativa gnistor samlats och bildat en eld. Den här gruppen har under året jobbat med prosa, poesi och dramatik och funnit denna litterära resa givande men samtidigt turbulent när de har tragglat sig igenom det jambiska stridsfältet, hår har slitits och tänderna har gnisslats tills de sista orden har skrivits ner. Det här är en samling av den glöd som har skapats och det gruppen är mest nöjda med och vi hoppas att det värmer. Madeleine Sjöholm, Manú Castro Nilsson, Mariam Ali, Kajsa Staaf, Evelina Mohabati, Andreas Gustafsson, Reyyan Özer.
Sonnetter Ett projekt i kursen Litterär Gestaltning var att skriva sonetter. Som inspiration till dessa sonetter bjöd vi in konstnären Richard Sexton, som tog med sig tavlor som vi sedan grundade idéer på. Det här är ett bra exempel på hur konst och litteratur kan samarbeta och ge djupare mening till varandra och vi tyckte att vägen till den slutliga produkten var utmanande, rolig och givande.
Flykt Här svag och trött jag står i valvets mitt, där rymd och mörker sluter allt och alla. Håll om mig hårt, tryck mig mot hjärtat ditt. Från ljus mot fruktan känslan långsamt falla. Att klara av den flykt jag står inför ett uppdrag svårt som inget annat är. Byt jag mot vi det bättre bli nu kör. Tillsammans färdas vi, vår kraft oss bär. Det dånar, ryker, skakar, flammar, dundrar. En blund jag söker - aldrig vila få. Skin på du hopp existerar du jag undrar. Om döden tar mig saknar du mig då? Du man, du man kostym och hatt du bär! Släpp dina bomber långt ifrån vår sfär! Av: Manú Castro Nilsson
Dröm - sonett inspirerad av Sextons tavla Navel När vi var små, uppfann vi en idé, om hur allt skulle bli på äldre dar, vi fick en glimt, för liten för att se, hur hemskt det sanna livet faktiskt var. När vi växte upp försvann våra drömmar, de blev instängda i ett massivt fort, där revs de sönder, alla dessa sömmar, de som höll oss vid liv och slängdes bort. Nu gamla, med drömmar som gått i kras, ser vi fortet igen och återvänder, och då, helt plötsligt, minns vi vad som sas, drömmar är tillbaka i dessa händer. Nu, för en stund med dessa drömmar här, så glömmer vi hur livet faktiskt är. Av: Madeleine Sjöholm
Drömmar Den ädla sinnesstämningen i natt, Riskerar jag ej för din existens, Ej ljudet av behag ditt söta skratt, Ej ens en ny upplysande sentens. Kunskapen om den själsliga knapphet Som upp fyllt mig i alla dessa år, Kan ej styrkas av otillräcklighet Av ord, av tal ty Yttrandet lamslår. Och om du blossar upp i frustration, Beakta då din faders starka ord Om havets djup och livets ambition, Så att din framgång pekar upp mot nord. Vad som än händer önskar jag dig väl, Med sunt förnuft och eld i kropp och själ. Av: Reyyan K. Özer
Färden Jag seglar mitt skepp på kustens vågor Mot horisontens lovande magi Där jag förblindas av ivriga lågor Som dansar när solen gör sin sorti Ett vinkande folk jag lämnat i hamn När jag åker ut på ofantliga hav Jag vilar i vågornas gungande famn Den stillsamma vilan utan krav Men när jag närmar mig ett okänt land En oberörd strand jag besätter Blicken letar efter en hälsande hand Som kan hålla i min och leda mig rätt Det är inte som hemma, där var det lätt Här pågår en kamp för att få min rätt Av: Mariam Ali
Försvunnen årstid Om sommarns snälla vindar, flyr sin kos. Tar höstens ilskna kuling över världen. Av solen man ej får sin trogna dos, och därpå folkets början av färden. Lövens vackra färger, nu på marken. Djurens stora rike går i dvala. Inget fågelkvitter i slottsparken, och vandringsstråken är snart allt för hala. När snön tillslut faller ner mot jorden är årstidscykeln allt så när sin ände. Tänk om nästa år de ej når norden, och årstider de vände och blir elände. Säsonger vi tror är permanenta, är kanske för mycket att förvänta? Av: Kajsa Staaf
Valfritt arbete
Idealisk absurditet i en freudiansk värld Av: Reyyan K. Özer Rollista: Psykolog: äldre man med glasögon, vårdad klädsel ID, Ego och Superego: manifestationer av dessa komponenter av det undermedveta/ medvetna. Tre likadana personer (samma kön, likadant klädda, rör sig likadant) En psykolog sitter bakåtlutad i en fåtölj med ett block i knät. Framför honom ligger två likadana människor på schäslonger med händerna knäppta över magen i identiska poser. Patient till höger: Jag låg och tänkte på en sak under natten. Jag kunde inte sova, och jag undrade om jag någonsin skulle nå ett läge av perfektion. Patient till vänster: Ett mentalt läge, naturligtvis. Höger: Men fastän jag egentligen bara tänkt på termen perfektion i en lätt benämning, då en bild av ordning bildats i mitt sinne, kunde jag inte låta bli att deformera min dåvarande definition, för att bilda någonting alldeles nytt. Han vänder sig mot psykologen och gestikulerar med ena handen. Jag har försökt, från dag till dag, att bilda en dagordning då allting går helt rätt. Allting ska vara i ordning, alla uppgifter utförda i rätt tid, reflektioner på sällsamheter gjorda och slutsatser dragna. Men jag har märkt att det kräver en enorm planering i förtid, vilket får hela konceptet av perfektion att tappa sin skärpa. Det blir liksom inte samma sak om man måste uppehålla ett konstant schema i huvudet om saker som behöver förberedas. Han skakar på huvudet. Patient till vänster ligger stilla och blickar upp mot taket.
Vänster: Det förefaller mig som att jag är mer förtjust i idén av att någonting är felfritt, än akten i sig, eftersom det nu har visat sig att det innebär en del besvär. Patient till höger rynkar på ögonbrynen och skakar på huvudet. Höger: Men det låter så pessimistiskt. Varför skulle man inte kunna bli riktigt bra? Han vänder sig mot patienten till vänster i frågan. Höger: Hur som helst, så låg jag och tänkte på det under natten, och jag upptäckte att konceptet som vi kallar för perfekt inte existerar. Vänster: Snarare att den skyldighet som vi har till samhället håller oss från att utveckla oss själva till en punkt då vi är felfria. Och endast i denna felfrihet tror vi att vi kan bli fulländade, vilket naturligtvis inte stämmer. Patienten till höger tar sig om pannan med båda händerna. Höger: Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte se poängen i perfektion längre. Vi människor måste själva ha hittat på att det är någonting som vi vill ha. Kanske för att ha någonting att sträva efter i livet. Ett luftslott döpt till Utopia. Han vänder sig mot psykologen och frågar. Tycker du inte det? Psykologen sätter sig rakt upp i stolen och harklar sig. Psykolog: En klok man som hette Robert Browning sa en gång: Ah, but a man s reach should exceed his grasp, or what s a heaven for? (böjer på huvudet och nickar sakta) Vi behöver saker att sträva efter i livet. Patient till vänster behåller den liggande positionen och använder saklig ton. Vänster: Precis. Det är egoistiskt att försöka vara perfekt, precis som jag sa är det så mycket planering som krävs. Livet är en kompromiss, mellan den yttre världen och en själv, och man kan inte bara tänka på sig själv hela tiden.
Patient till höger sätter sig upp i frustration och masserar tinningarna. Höger: Nej, nej. Jag vill inte vara perfekt längre. Patienten till vänster vänder sig till psykologen. Vänster: Inte för att jag någonsin kom i närheten av att bli perfekt, men du förstår vad jag menar. Psykologen nickar allvarligt och tar anteckningar. Patient till höger sätter sig upp och tittar äcklat på patienten till vänster. En tredje figur, likadan som de två patienterna, men med röda horn på huvudet, kommer in på scen och drar upp patienten till vänster på benen. Han slår till honom så att han hamnar i en hög på golvet, innan han belåtet tar vänsterpatientens plats på schäslongen. Den nya patienten håller fingertopparna mot varandra och använder en avgörande ton. Den nya figuren: Jag trodde att perfektion var att nyttja, och inte behöva betala för det. Och det förekommer mig, nu i efterhand, som att jag i mitt misslyckande att forma en ny uppfattning om termen perfekt, har förlorat tilliten till ordet helt och hållet. Patient till höger höjer förvånat på ögonbrynen och nickar. Höger: Ja men precis! Det sammanfattar mina tankar. Den nya figuren och patienten till höger gör en high-five.
Till farfar Det var onsdag kväll och helt plötsligt förändrades livet Pappa sa: farfar har dött men bevara honom i minnet Tårar som rinner och nu är ett kapitel avskrivet Saknar dig så men du kommer alltid finnas kvar i sinnet Dagarna fortskrider men jag ser ingen mening med dem Du finns ju inte kvar och jag minns hur jag tog dig för givet Minns dina sista dagar och när du bodde på behandlingshem Nu är det svart färg på kistan och arvspapprena finns i arkivet Nu är det torsdag kväll och du är begraven i jorden Det är så mörkt fast ljusen är tända Jag undrar om du är lycklig och minns alla orden Står framför dig men vill mest springa ifrån och vända Kan inte stå framför dig utan att ångra allt jag inte sa Att jag inte sa hur mycket jag älskar dig och hur bra du var. Av: Evelina Mohabati
Hösten Dikt inspirerad av e. konstverk Inspira1on från CY Twombly, Års1derna, Hösten En ensam stol på altanen Rör sig i takt med vindens brus Hela världen håller andan Tills himlen släpper en vindpust Skapar ett kaos, en overklig fasa När löven formar en virvelvind Och världen håller andan igen Tills himlen åter finner sitt lugn En ensam stol står ännu kvar Gungar i takt med vindens brus Förväntansfull inför en tid Då virvelvindar inte stör himlens lugn Av: Mariam Ali
Det blåser En vind, en nordanvind En motvind Jag står inte ut i mitt skinn Alla bördor det fått stå ut med Finns det ett slut på eländet? Eller måste jag leva om igen Efter att jag dött Det får mig att undra - Är det här mitt första liv? Jag kanske var ett träd förut. Men vad kan ett träd ha begått för brott För att förtjäna att bli mig? Finns sann ondska Måste det väl finnas sann godhet Eller lever vi i Satans land? Har vi redan hamnat i helvetet? Är vi marionetter i en smaklös pjäs? Av: Reyyan K. Özer
Ombord Med skutan vi kallar liv, skär vi tidens vatten Glider fram med stora kliv, färdas ut i den mörka natten En gemensam destination kan verka trött och matt Då det är svårt att frångå denna färd med kursen satt Tendensen är stor att ned i djupet slunga drömmar Lättare det ter sig att dras med i normens strömmar Någonstans där borta ligger dödens strand Någonstans där borta vid horisontens rand Vare sig du ser den eller ej Finns den där borta och väntar på dig Av: Manú Castro Nilsson Inspirerard av Cy Twomblys Årstiderna
Syskonkärlek På den tiden fanns inte du och jag, det fanns bara vi. Med mamma vi spisen, sprang vi runt matsalsbordet, den eviga leken med varandra tog aldrig slut. Tre år äldre, allt som du var, ville jag bli. Somrarna gick, och vi leker inte längre. Locket till ditt fiolfodral öppnar du ofta, men inte knackar du på min sovrumsdörr. Plötsligt är det alltid ni. Du ler när han tar dig i handen och drar ner dig i soffan. Visst kan du fortfarande leka, men inte med mig. Vi är äldre nu, med barn upp till knäna. Du har en man, jag har en fru. För mig kommer det alltid vara vi. Storasyster och lillebror. Av: Kajsa Staaf
Haiku
Vår Daggdropp i gräset, solglimtar mellan träden. Påkörd björnunge. Sommar Saften i solen barnatårar och blodbad, uppskrapade knän. Höst Fallande asplöv Väskhjul som rullar längst gruset, ensam står hon kvar. Vinter Julaftonsmorgon, däckspår uppå snöig väg. Ett ekande skott. Av: Kajsa Staaf
Vinter Rimfrost klär marken Under kvinnans promenad Magisk öde plats Vår Pianots toner Klar melodi, dur och moll Väcker blommorna Sommar I midnattssolen Denna dansande lycka Av unga drömmar Höst Trötta löv svävar Harmoniska rörelser Långt bort från trädet Av: Mariam Ali
Kungens vita hand Sveper över kalla tak Snö i ansiktet Världen vaknar till Igen, med tveksamma steg Plötsligt en morgon Solens närvaro Kittlande längs ryggraden Små barn som jollrar Grönskan är borta Trots allt regn som öser ner In mot mörk tunnel Haiku, vansinne Barriär med stavelser I soluppgången Av: Reyyan K. Özer
vindar bland löven fotsteg över mosstäckt stig fågelflyg ekar yrande snöfall utdragande mörkernätter frusen ensamhet pånyttfödelse ljusnande mörker far fram grönskan tas emot badande törster stilla ligger hon bredvid sol stiger, går ner Av: Manú Castro Nilsson
De två årstiderna - haiku Löven faller ner, mörkret börjar ta över och hon helt ensam. Stilla, ack så tyst snön stoppar rusningen. Mer död än liv. Av: Madeleine Sjöholm
Novell
Isolering Av: Manú Castro Nilsson Än en gång ekade högtalarrösten i salarna, och mellan träden på den lilla grönskande gården omgiven av betongens gråhet. De är ute efter mig! Under vattenrännegallret under passagen till hus B3 kan ingen hitta mig. Det är ett av de där ställena som jag drar mig undan till när någon bråkar med mig, vill få fast i mig, eller om jag bara känner för att vara för mig själv med mina tankar. Under hela min åtta års långa vistelse har skrymslet, som jag föredrar att kalla det, fyllt sin funktion till hundra procent. Med andra ord har jag aldrig blivit upptäckt när jag befunnit mig här. Om detta beror på gömstället i sig eller vägen jag tar hit vet jag inte. Det viktiga är att planen fungerar, alltid har fungerat och fungerar förhoppningsvis en bra bit in i framtiden. En stor nackdel, som med jämna mellanrum stör mig i mitt tänkande, är det alldeles förskräckliga oväsendet som framkallas när någon väljer att köra sin promenadrutt över gallret. Passagen till hus B3 är visserligen ingen plats särskilt många vistas på, men det enormt höga klirrandet skär in i mina öron och får min hjärna att hoppa runt som en studsboll i ett alldeles för litet rum, vilket resulterar i att jag är självmordsbenägen resten av dagen, och då och då även en bit in på morgonen dagen därpå. Förjävligt är vad det är. Nu är det dock inte klirrandet som oroar mig; igår när jag skulle lägga mig bestämde jag mig för att inte finnas idag. Jag ställde därför klockan på 05.25 istället för rutintiden 05.45 och rusade ned hit. Detta innebär att jag var frånvarande när direktören genomförde det dagliga
uppropet, vilket i sin tur ledde till ett herrans liv och kaos i både mitt och vakternas psyke. Att få tänka ifred är det jag strävar efter mest här i livet. Någonting jag sällan tillåts göra. Det ska vara på det här viset! Man ska göra si, man ska göra så etc. Jävligt jobbigt. Nu får jag inte ens vara ifred och måste oroa mig på den plats jag trodde var säkrast för mina behov av tankefrihet och lugn. Instabilt läge kallar jag detta. Trots att jag tvivlar på att de får tag i mig är det väldigt jobbigt att tänka på att det faktiskt är ett möjligt utfall i detta scenario. Med de refererar jag mig till vakterna, eller någon av dårarna, som precis som jag blivit placerade i facket störd och utskickade hit. Vi är alltså ett gäng störda människor på en ö tillägnad till att få oss ostörda (eller snarare omvandla oss så att vi tillhör gruppen med en gemensam stördhet som jag föredrar att kalla det). En plötslig duns, som efterlämnar sig en bitter eftersmak av omskakning och hat inombords, får hela skrymslet att skaka till och visa symptom av sammanrasning, med brakande ljud och småsten fallandes från det våta bergstaket iklätt mossa. Av ren instinkt och rädsla befinner jag mig på några sekunder på bena, springandes ut därifrån. Vad i helvete har hänt? Har de hittat mig eller har det inträffat en förödande naturkatastrof? Hur som helst är det dags att söka skydd ute i den friska morgonluften. Väl spurtandes mot den enda utgång jag känner till inser jag att en mörk och möjligtvis långsam död ligger mig till mötes. Till min förvåning blir jag inte rädd, som jag alltid blivit tidigare när tanken slagit mig. Min kropp fylls till och med av en motsatt känsla av lycka och frid. Varför har jag gått runt på denna glob och fruktat mitt livs mål? Varför har jag undvikit tanken av ett sinnestillstånd som tillåter mig att vara den jag är? Retoriska frågor
som dessa fyller mitt huvud i samma takt som skrymslet fylls med jord och sten. Allt går väldigt snabbt. Plötsligt andas jag inte längre och det enda som består är en begravd kropp isolerad från mänskligheten, och de som tänker på mig s tanke av mig. Vem hade jag varit? Vem var jag? Vem skulle jag bli? Kampen Av: Manú Castro Nilsson Med vinden i håret och sus i öronen passerar vi alla fotgängare i skyhög hastighet. Cykeltrampande ben har nog aldrig gått så här snabbt! Pepe, som för övrigt har en lite mindre cykel än mig trots att vi nästan är jämngamla, befinner sig bakom mig. Ljudet av en gnisslande kedja och andfådda små andetag förföljer mig gata efter gata. Jag har legat etta sen Passeig de Gràcia och tänker inte ge upp än så länge! Som en raket far jag in åt vänster för att ta den där genvägen jag alltid spanat in. Chockad, försöker sig Pepe på samma manöver men är tvungen att väja tillbaks på huvudvägen för att undvika att krossas mot den nedklottrade stenmuren och fortsätta loppet som vanligt. Exalterad över mitt triumferande drag, fylls jag med adrenalin och hybrisen tar över hjärnan, som in sin tur tar över min kropp. Trampen som redan var så snabba att benen nästan inte hänger med ökar tempo och dammolnet bakom mig växer och växer. Att ens Pepe vågar sig på att tävla med mig när han vet att jag är starkare,
snabbare och bättre. På några få sekunder har mitt självförtroende växt ända upp till molnen och jag mår så bra man kan må. En snabb högersväng runt hörnet och en liten slir för att skrapa av fart och undvika att köra ut i den hårt morgontrafikerade vägen. Den iskalla känslan av nederlag sparkar mig hårt i ansiktet och mitt självförtroende faller pladask på marken när jag skymtar ett annat litet dammoln en bit längre fram på vägen. Ilskan väller ut i venerna och jag blir knallröd av hat och vrede. Den sluge saten ska minsann inte hinna till stranden före mig! Trampen som redan var snabbare än möjligt och lite till, drivs nu av något okänt och läskigt och ökar tempo ännu mer. För att få koll på läget svänger Pepe runt huvudet i några millisekunder. Han snappar upp hur det ligger till och hukar sig på sin lilla cykel för att minska luftmotståndet och öka aerodynamiken i den kraftiga vinden som väller in från havet. Jag är nära! Jag är närmre än Pablo! Kommer detta bli mitt livs första seger? Pablo har alltid behandlat mig dåligt, men nu ska han få se! En euforisk känsla av lycka och harmoni växer fram inombords och jag känner mig som ett med kullerstenen och marken under mig. Inget kan gå fel. Så länge inte Haha det trodde du va din lilla snorunge!? Ingen vinner över Pablo! Bara å vänja sig vid att förlora för du kommer aldrig komma nån vart! Medan min motståndare rullar förbi mig stänger jag av öronen som vanligt när någon öser en massa elakheter över mig. Jag är van. Det var bombsäkert redan från början att jag skulle komma sist. Hur kunde jag få för mig någonting så dumt som att utfallet skulle bli annorlunda? Jag ser i ögonvrån hur min rivals läppar rör sig och hur han stirrar på mig med
sina små och lömska ögon. Hur fan kan någon med så jobbig uppsyn ens få finnas? Med all min kraft hoppar jag av cykeln och in i honom som en gång varit min vän men som nu var min värsta fiende. De där små lömska ögonen som retsamt tittat på mig förvrängs med resten av ansiktet och hinner på sekunderna från påhoppet till den lätt sandiga strandpromenadens hårda yta, reflektera en rädsla av högsta grad. Med en duns faller vi båda i backen. Uppskrapade och förvirrade sitter vi i den ännu ouppvärmda morgonsanden. Solen är på väg upp och alla strandbarer smäller upp parasol efter parasol, och släpar ut bord, stolar och allt annat som hör till. Vem var den dumma? Vem hade betett sig fel? Var det jag? Var det han? Ingen av oss visste ett skvatt. Det enda vi visste var att vi plötsligt satt där och höll om varandra. Höll om varandra länge. Så pass länge att vi utan att säga ett knyst tillsammans bestämt oss för att gå upp till närmsta kiosk och inhandla en god glass och njuta av dagen på bästa vis, med en nära vän.
Himlens dörrar står uppspärrade Av: Reyyan K. Özer Ingrid, susade Gustaf, skulle du vilja dricka ditt förmiddagste med mig och Gösta-Petter?. Hon såg ut att fundera en stund innan hon nickade kort och reste sig upp för att följa efter honom in till det allmänna rummet. Hon blev ledd till sin favoritfåtölj i ena hörnet, som reserverats av Gösta-Petter i förhand. Bara det finaste till Ingrid, mumlade han innan han log och bad henne slå sig ner. Vad snällt av er att hålla mig sällskap, sa hon. Mina döttrar kommer ju alltmer sällan, ni vet hur det är när småttingarna plötsligt växer upp och skaffar egna barn. Hon skakade på huvudet och log sitt lilla leende. Gustaf nickade och läppjade på sitt te. Gösta-Petter såg ner i golvet. En död fluga satt fastkilad mellan bordsbenet och mattan. Han försökte peta bort flugan med tån, men fick bara bordet att skaka så att teet stänkte över bordsduken. Han sjönk längre ner i soffan, försökte försvinna så att Ingrid och Gustaf skulle få vara ensamma tillsammans, utan att han besvärade dem. De såg så perfekta ut där de satt, Ingrid berättande och Gustaf lyssnande. Man skulle kunna tro att de var gjorda för varandra. Så hade det alltid varit. Jag minns fortfarande när min lilla Märta kom till världen, sa hon. Ja det var mitt första barn ser du. Jag blev överlycklig, fullkomligt lycksalig när jag för första gången såg hennes näpna lilla ansikte, så tillskrynklat och fint. Ja man brast ju ut i både skratt och gråt, mitt i alltihopa. Hon skrattade till, och Gustaf log så att mungiporna snuddade vid öronen.
Min dåvarande man, fortsatte hon, salige Bengt, tyckte att jag skämde bort barnen för mycket. Jag tror att det störde honom att jag kunde visa mina känslor så öppet, medan han kände sig tvungen att kamouflera sitt inre. Hon skakade på huvudet. Gösta-Petter grymtade till i genklang och skrockade högt. Fruntimmer, muttrade han tyst för sig själv, skakande på huvudet. Ingrid såg förvånat på honom, och sedan frågande på Gustaf. Han gav henne en besvärad blick, med läpparna hårt sammanpressade och höjda ögonbryn. Det är nog dags för lite friskt luft. Gustaf reste sig upp och tog hennes hand. Hennes ansikte fick tillbaka en del av sin ursprungliga mildhet, och hon lät sig bli ledd till trädgården. Jag har alltid tyckt att utomhusliv lite då och då kan vara sunt för sinnet. Jag minns hur jag åkte och kampade med Ivar varannan vecka när vi gick på gymnasiet. Gymnastikläraren var alltid på oss för att vi inte sprang morgonmilen med honom, men trötta tonåringar som vi var orkade vi inte med hans takt. Han sprang som en ursinnig tjur, stackaren. Jag tror att det hade någonting med hans fru att göra, det sas att hennes temperament drabbade honom hårt. Ingrid skrattade och tryckte Gustafs arm hårdare. Han log. Det börjar bli lite kyligare på eftermiddagarna har jag märkt. Jag brukar öppna fönstren in mitt rum och låta kvällsvinden svalka benen, men på senare tid har det varit lite väl uppfriskande. Man skakar ju av köld efter en kvart. Hon ryste till ofrivilligt, och Gustaf drog henne närmare sig själv, skyddade Ingrid mot vad det nu var för hemskt frostmonster som skulle kunna komma och äta upp henne.
Trädgården förenades med en större örtagård, som bredde ut sig åt alla håll. Det var sannerligen ett utomordentligt ställe att öppna upp ett ålderdomshem på, främst eftersom de gamla fick en chans att spendera sin sista tid i en naturnära och genuin miljö. En återförening med naturen lättade på vissheten om att döden var nära. Och visst var det vackert, på det där lugna sättet som karakteriserade livet på landet. Ingrid gick före ut ur trädgården och runt de två husen, tills de kom till en stor äng. Hon strök sig över axlarna, Än är det inte så svalt att man inte kan ta en liten sväng efter middagen. Jag tycker om vädret på bygden, mer än någonsin, men det kan bli lite enformigt att traska runt alldeles ensam. Man vill ju ha lite sällskap då och då. Gustav nickade instämmande. Gräset var så lysande grönt att det skulle ha kunnat lysa upp ängen under en månlös natt. De karakteristiskt rödmålade husen blev mindre och mindre bakom dem, när de strövade fram genom gräset. De rundade en förfallen bod som stod vid sidan av vägen och fortsatte över till nästa fält. De vände runt en blombeväxt kulle när Ingrid saktade ner farten och såg upp mot Gustafs åldrade ansikte, såg upp mot den raka näsan medan solens sista strålar spelade i hans ansikte. Så stilig han hade varit en gång i tiden, och minsann, det var han fortfarande. Hon hade alltid tyckt att de skulle passa så bra ihop, men så hade Bengt kommit med sin röda bil och sina lysande framtidsutsikter, och resten var ju historia. Hon suckade och lutade huvudet närmare Gustafs bröst. Nog skulle de ha haft det bra, hon och Gustaf, nog skulle det ha varit så Till slut stod de bara och kramade om varandra i solnedgången, Ingrids gråblonda huvud mot Gustafs bröst. Ingrid lyfte upp huvudet, Vad sa du Gustaf? Han log. Jag sa bara att du var den enda mina ögon såg under den där dansen, du var den enda. En vacker tös vid min arm, ja det hade jag den kvällen, men du var den enda jag såg.
Mörkret kröp snabbt in över dem, tätt efter solnedgången. Livets ände, slutet på stigen stod i sikte. Och de gick nerför stigen hand i hand. Så att man skulle kunna tro att de var gjorda för varandra.
Väntan Av: Mariam Ali Då och då kommer någon ut ur rummet. Hon ropar ut ett namn, och går in igen. Jag vet inte vad som väntar mig innan jag går in. Kommer det vara ett rum med vita väggar och en kall stol? Kommer det att sitta någon på andra sidan skrivbordet och anteckna det jag säger? Det sprids ett obehag genom kroppen när jag ser andra människor komma ut ur rummet. Receptionisten nickar när de ska gå. Hon sitter i ett bås i den andra änden av rummet. Jag skummar igenom salen, och min blick fastnar på de skinande plastväxterna i hörnen. De är lika polerade och oäkta som fasaderna människorna i rummet byggt upp. Hon kommer ut igen. Hon går tvärs över rummet, och tystnaden avbryts av träklackarna. Jag följer hennes fötter med blicken, och hör hur stegen avlägsnas. Jag tittar upp på väggarna, där några tavlor är placerade med lagom mycket avstånd mellan varje en. Det är tavlor på glada, friska människor som leker med sina barn ute i parken, väldigt klichéartat och tillgjort. Jag hör tickandet från klockan, och försöker räkna sekunderna tills det är min tur. Tick tack tick tack tick Nej, det kommer nog ta lång tid. Jag ser att mannen i stolen mitt emot också sneglar på klockan. Våra ögon möts och jag ger honom ett vagt leende. Jag får bara en blick tillbaka, om jag får gissa var det en hälsning. Han tar upp en tidning från bordet. Modern inredning, nummer fyra från 1989. Jag skrattar lite diskret samtidigt som jag försöker klura ut vem som sparar en inredningstidning i tjugo år.
Min blick hamnar återigen på klockan. Det har gått sju minuter sen sist jag kontrollerade. Den har hunnit ticka 420 gånger. Hon öppnar dörren igen. Hennes blick möter min, och hon signalerar att det är min tur att komma in. Jag reser mig upp, slänger ett öga på rummet där alla oroliga människor följer mina rörelser med blicken när jag går in i det andra rummet.
Sen han försvann gestaltning av kärlek Av: Kajsa Staaf Jag kände värmen från hans andedräkt där vi låg, bredvid varandra, ovanpå hans välbäddade loftsäng. Fyra lysande ögon möts, men inga ord. Det behövdes inte. Hans blick tog mig tillbaka till alla stunder vi spenderat tillsammans. Första gången vi träffades, den där ljumma sensommarkvällen i stadsparken, när han tog mig i handen för första gången utan att ens fråga, kräftskivan där han äntligen vågade dra mig intill sig och kyssa mig tills mina ben höll på att ge vika, och alla underbart omtumlande stunder sedan dess. Hans smilgropar blev tydligare för varje minut som gick, fortfarande inga ord. När mellanrummet mellan oss blev mindre, blev jag nästan rädd att han skulle märka hur hårt mitt hjärta dunkade, fast kanske gjorde hans det också. Jag kröp närmare och gosade in mitt ansikte i det där utrymmet under hans käke. Han viskade Jag skulle kunna stanna här för alltid. Jag ler inte längre, Gud vad jag saknar att le. Men det finns inte längre någon som får mina mungipor att resas. Personen som fick mina ögon att glittra som stjärnor på himlen finns inte här att andas bredvid. Det enda han skapar är tårar längst mina kinder. Ibland kommer minnena av oss tillbaka, men mitt hjärta dunkar inte fortare, det dunkar inte alls. Jag vågar aldrig gå på fest med mina vänner längre, tänk om jag skulle se honom, se honom med någon annan, som han nu vill stanna med för alltid istället.
Bilden av hans långa, breda siluett vandrande bort från mig, steg för steg, hjärtslag för hjärtslag, sitter som sten i mitt bakhuvud. Jag har försökt, på alla sätt och vis, att släppa taget, gå vidare, hitta någon ny, hitta mig själv igen. Bilden av honom när han lämnade mig, med ett krossat allt, kryper sig fram och förföljer mig. Jag kan inte hitta någon annan att ge mig själv till, jag ser ingen annan, jag existerar inte. Jag ler inte längre, Gud vad jag saknar att le, jag saknar honom. Dunkande hjärtan novell (fortsättning på gestaltningen) Jag kände värmen från hans andedräkt där vi låg, bredvid varandra, ovanpå hans välbäddade loftsäng. Fyra lysande ögon möts, men inga ord. Det behövdes inte. Hans blick tog mig tillbaka till alla stunder vi spenderat tillsammans. Första gången vi träffades, den där ljumma sensommarkvällen i stadsparken, när han tog mig i handen för första gången utan att ens fråga, kräftskivan där han äntligen vågade dra mig intill sig och kyssa mig tills mina ben höll på att ge vika, och alla underbart omtumlande stunder sedan dess. Hans smilgropar blev tydligare för varje minut som gick, fortfarande inga ord. När mellanrummet mellan oss blev mindre, blev jag nästan rädd att han skulle märka hur hårt mitt hjärta dunkade, fast kanske gjorde hans det också. Jag kröp närmare och gosade in mitt ansikte i det där utrymmet under hans käke. - Jag skulle kunna stanna här för alltid, viskade han.