Arkitekturtävlingar i Finland

Arkitekturtävlingar i Finland Reza Kazemian, Magnus Rönn, Charlotte Svensson Arkitekturskolan vid Kungl Tekniska Högskolan i Stockholm

Författare: Reza Kazemian, Magnus Rönn, Charlotte Svensson Titel: Arkitekturtävlingar i Finland TRITA-ARK-Forskningspublikationer 2006:11 ISSN 1402-7453 ISRN KTH/ARK/FP-06:11--SE ISBN 91-7178-528-0 och 978-91-7178-528-2 Refererat Syftet med denna studie är att utveckla kunskap om arkitekturtävlingar i Finland. Trots att tävlingssystemet är institutionaliserat sedan slutet av 1800-talet och ingår som en väsentlig del i arkitekternas yrkeskultur finns det få vetenskapliga arbeten på området. Av detta skäl har studien om tävlingar i Finland fått en kartläggande och undersökande karaktär. Rapporten bygger på intervjuer, granskning av tävlingsdokument och litteratursökning. En särskild uppföljning har gjorts av tävlandet under två år, 1999-2000, för att få en bild av i vilken grad som vinnande tävlingsbidrag genomförs. Likheter och skillnader med tävlandet i övriga Norden analyseras. Sju personer med förstahandserfarenheter från tävlingar har intervjuats. Personerna representerar arkitektförbundet, arrangörer och tävlande. Resultatredovisningen från genomförda intervjuer följer tävlingsprocessens skeden, från det inledande skedet med att ta fram ett tävlingsprogram för uppgiften över till bedömning av tävlingsbidrag och ett avslutande skede med redovisning av juryutlåtande. Juryns uppgift i arkitekturtävlingar är att bland tävlingsbidragen hitta en bästa lösning på uppgiften. Bedömningen av tävlingsbidrag är en process där juryn söker sig fram genom utpekande av goda förslag. Kompetens och konsensus är två centrala faktorer som gör att juryn känner trygghet i det slutliga valet av vinnare i en arkitekturtävling.

Abstract Designing appropriate architectural structures or planning desirable urban environments as well as inventing methods and processes to bring about new ideas require a collective competence, assurance, consensus and acceptance. It needs a shared consistency, participation, confidence and ability to better reframe the often wicked design problems and suitable solutions in/for the continuously changing societies. Throughout the history, design competition has been deployed as a reliable and acquiescent system for assuring quality and as an efficient instrument for evaluation of the best design solutions. The aim of this study is to develop knowledge on architectural competition in Finland. Architectural competition has been carried out in Finland since the end of the 19 th century and it still comprises an important part of the major architectural practices of the country. The Finnish competition system is a recognized endeavour to elevating qualities and minimizing uncertainties in design processes. Every year, about 30 to 35 architectural and urban design competitions take place in Finland. Competitions are used to give partaking opportunity specially to talented young architects to express their visions, to demonstrate their professional skills and to be rewarded and endorsed publicly. While conducting our research, we surprisingly found that very few scientific studies are made on this topic in Finland as well as in the rest of the Nordic countries. Due to this fact, the present study has the characteristics of an empiric survey derived from the first-hand information sources. It is the outcome of the investigation of architectural competitions in Finland with vital reliance on a series of meticulously conducted interviews with 7 key actors including highly qualified and experienced experts from the jury members representing clients, architect associations and competitors. In order to get a better picture of the prizewinning proposals and see if they have been implemented in reality, a special follow-up has been made on the Finnish architectural competitions held during the years 1999 and 2000. Further more, some similarities and differences between the competition systems in the other Nordic countries are compared and analyzed. The study provides a new perception on how the architectural design competition in Finland is managed in practice. We are keen to answer how the targets are set up and met by jury members to pointing out a winner. We would like to argue that there are usually more than a few entries with good design solutions. The concept of design quality has situated meanings and contents. The judging, making decision, and selection processes are strongly connected to the leading values, norms, regulations, organisations and traditions. And, when design and quality are two culturally and contextually bond concepts they often appear to be complicated, incoherent and remain open to various interpretations. However, while the main role of the jury is to agree upon the most appropriate proposal, it finally succeeds to distinguish the best entry based on collective agreement gained through the cumulated tacit knowledge and well-trained eyes of professionals. We would therefore argue that competence and consensus are two essential factors that make jury members to feel confident in their final choice of a winner. Keywords: Architectural Competition, Finland Architecture, Design Quality, Design Methodology.

- 1 - Innehållsförteckning Förord. sid 2 Kapitel 1 Inledning sid 3 1.1 Syfte och bakgrund sid 3 1.2 Metoder sid 4 1.3 Urval och avgränsning sid 5 1.4 Uppläggning av rapporten sid 7 Kapitel 2 Tävlingar i Finland sid 9 2.1 Inledning sid 9 2.2 Arkitektur- och designpolitik sid 12 2.3 Finlands Arkitektförbund sid 14 2.4 Tävlingssystemet sid 15 Kapitel 3 Regelsystemets uppbyggnad och innehåll sid 20 3.1 Inledning sid 20 3.2 Tävlingsregler en översikt sid 22 3.3 Några skillnader i tävlingsreglerna sid 27 Kapitel 4 Resultatredovisning sid 31 4.1 Informanterna sid 31 4.2 Arkitektur och design sid 32 4.3 Kvalitet sid 34 4.4 Tävlingsformerna och tävlingssyften sid 37 4.5 Val av tävlande sid 42 4.6 Juryn sid 44 4.7 Bedömningen av tävlingsbidrag sid 50 4.8 Tävlingsresultat sid 57 4.9 Tävlingar som utveckling av arkitektur sid 62 Kapitel 5 Diskussion sid 66 Källor sid 70 Enkätformulär sid 73 Bilaga: Tävlingsförteckning sid 78

- 2 - Förord Det är flera personer som på olika sätt hjälpt oss att genomföra denna studie om arkitekturtävlingar i Finland. Först vill vi tacka de informanter som välvilligt redovisat sina tävlingserfarenheter: Paula Huotelin och Pirjo Pekkarinen-Kanerva vid SAFA, Mikael Sundman och Pekka Pakkala vid stadsbyggnadskontoret i Helsingfors, Professor Matti K. Mäkinen, samt Jussi Murole, B&M Arkitekter och Teemu Kurkela vid arkitektkontoret JKMM. Vidare vill vi tacka Elina Standertskjöld vid Arkitekturmuseet i Helsingsfors som underlättade vår sökning efter tävlingsmaterial. Eeva Maija Viljo informerade om artiklar i ämnet. Anders Melchior har korrekturläst texten och kommit med synpunkter på oklara formuleringar. För kvarvarande fel och brister i rapporten är vi ansvariga. Stockholm November 2006 Reza Kazemian, Magnus Rönn, Charlotte Svensson

- 3 - Kapitel 1 Inledning 1.1 Syfte och bakgrund Systemet med arkitekturtävlingar är en del av arkitektkårens yrkeskultur. Trots att tävlandet är institutionaliserat i Norden sedan slutet av 1800-talet och reglerat i lag finns det få vetenskapliga studier på området. 1893 skapades de första tävlingsreglerna i Finland. I diskussionen om tävlingar kan kvalitet ses som ett nyckelbegrepp som är centralt för valet av vinnare. Ett växande politiskt intresse kan även noteras för arkitekturtävlingar, som metod för kvalitetsutveckling. Detta visar sig bland annat i nationella program för arkitekturområdet som tagits fram av regeringar i Finland, Sverige och Norge. Men hur ser då tävlandet ut i arkitektur? Denna rapport behandlar en studie av arkitekturtävlingar i Finland, utförd år 2006 av en forskargrupp vid Arkitekturskolan i Stockholm. Vår avsikt är att redovisa en bild av tävlingsverksamheten i Finland. Redovisningen bygger på analyser av intervjudata, litteratursökningar och genomgångar av tävlingsdokument (tävlingsprogram och tävlingsförslag) som samlats in i Finland. Vi presenterar här undersökningsresultat och diskuterar frågeställningar, som vuxit fram ur studien av tävlingserfarenheter i Finland. Arbetsrapporten innehåller dessutom jämförande analyser, där resultat från den finländska studien ställs mot en tidigare utförd granskning av tävlingsverksamheten i Sverige, Norge och Danmark. Det övergripande syftet har varit att utveckla kunskap om arkitekturtävlingar i Finland. Forskningen på tävlingsområdet är liten, varför studien fått en empirisk, kartläggande och undersökande karaktär. Frågor som vi försöker belysa i studien är: Hur bedrivs arkitekturtävlandet i Finland? Vilka erfarenheter finns av tävlingsprocesser? Hur bedöms tävlingsförslagen? Hur utses vinnare? Hur fungerar tävlingar som metod för utveckling av arkitektur? Hur ser tävlandet ut i Finland jämfört med situationen i de andra länderna i Norden? Datainsamling och intervjuer genomfördes under våren 2006. Materialet har sammanställts och analyserats under hösten 2006. Undersökningen ingår i ett forskningsprogram vid Arkitekturskolan, Kungliga Tekniska Högskolan, Stockholm, som stöds av FORMAS. Forskningsprogrammet heter Kvalitetsbedömning och kvalitetshöjning och studerar hur professionella praktiker tar ställning till kvalitet i arkitektur och stadsbyggnad. Denna studie har finansierats av Statens Fastighetsverk i Sverige. Bidrag till resor har er-

- 4 - hållits från Kulturfonden för Sverige och Finland. 1.2 Metod I sökandet efter kunskap om arkitekturtävlingar i Finland har vi använt oss av intervjuer med öppna frågor, strukturerade efter tävlingsprocessens gång från programskede över till juryns avslutande beslut med formulering av utlåtande. Frågeformuläret redovisas som bilaga till rapporten. Ambitionen har varit att få en helhetsbild av tävlingsprocessen. Sju erfarna personer med bred kunskap om arkitekturtävlingar i Finland har intervjuats. Vi har sökt efter informanter som haft egna professionella erfarenheter från tävlande, som varit företrädare för arkitektkåren i tävlingsfrågor och som varit ombud för arrangörer av arkitekturtävlingar. Vi stödjer oss på personer med förstahandskunskap om tävlingar i arbetsrapporten. Intervjuerna har genomförts på svenska eller engelska efter den intervjuades önskemål. Vi har spelat in samtalen på band och fört anteckningar vid intervjutillfällena. Utskrifterna har översänts till informanterna för kontroll, förtydligande och justering av eventuella felskrivningar och missuppfattningar. Talspråket i intervjusituationen har i samband med utskrift och redigering fått en skriftspråklig karaktär. Detta på grund av byte av medium för informationsinhämtning. Citat från intervjuerna redovisas i rapporten både på svenska och på engelska. Förutom intervjuer har vi sökt efter forskningsresultat om tävlingar och studerat dokument som tävlingsprogram, tävlingsregler och stadgar. I litteratursökningen framträder tävlingar som ett outforskat kunskapsfält i Finland, trots landets stolta arkitekturtradition och arkitektkårens positiva syn på verksamheten. De finska tävlingsreglerna innehåller, till skillnad från reglerna i övriga länder i Norden, en bestämmelse som anger att allt tävlingsmaterial skall arkiveras hos arkitekturmuseet. Som kontaktperson fungerar arkitektförbundets tävlingssekreterare. Tävlingsdokument har därför kunnat sökas på arkitekturmuseet i Helsingfors. Det visade sig dock att tävlingsmaterialet på museet inte var komplett och att det saknades uppgifter om flera tävlingar i museets förteckningar. Vi har därför kompletterat vår studie med genomgångar av uppgifter ur tidskriften Architectural Competitions in Finland, som redovisar allmänna tävlingar, och tidskriften Arkitektnytt, som innehåller uppgifter om inbjudna tävlingar på det finska språket. Uppgifterna i dessa två publikationer har jämförts med en förteckning från arkitektförbundet över allmänna och inbjudna tävlingar under den aktuella perioden. Sammanlagt har 66 arkitekturtävlingar, godkända av arkitektförbundet, identifierats för åren 1999-2000. Det finska arkitektförbundet är enligt stadgarna både finsk- och svenskspråkigt. Tävlings-

- 5 - protokollen förs dock främst på finska. Också tävlingsprogrammen till inbjudna tävlingar, som är den dominerande tävlingsformen, är på finska. På motsvarande sätt är redovisningen över avgjorda tävlingar i Arkitektnytt på finska. Det är bara allmänna tävlingar som redovisas på engelska i tidskriften Architectural Competitions in Finland. Genom att en stor del av tävlingsdokumenten är på finska, ett språk som vi inte behärskar, har ett begränsat urval tävlingsprogram studerats. Grundläggande data vid uppföljningen av tävlingsverksamhetens omfattning och inriktning har erhållits genom granskning av hemsidor hos arrangörer och vinnande arkitektkontor. För att få en klar bild av genomförandegraden har vi även följt upp tävlingar via e-mail och telefonsamtal till beställare och tävlingsvinnare. Språkproblemet har i detta fall kunnat överbryggas. Såvitt vi kan bedöma har vi fått fram uppgifter om samtliga tävlingar som godkänts av SAFA, arkitektförbundet i Finland, under den aktuella perioden. 1.3 Urval och avgränsningar De två viktigaste urvals- och avgränsningsfrågorna vid uppläggningen av studien har varit dels frågan om vilka nyckelpersoner som bör intervjuas och dels hur undersökningen skall avgränsas i tiden. En styrande princip för valet av intervjupersoner var att informanterna skulle representera olika intressen i arkitekturtävlingen (tävlande, arkitektförbund, byggherrar och stadsbyggnadskontor). Det andra kravet var att intervjupersonerna skulle ha personliga erfarenheter av juryarbetet. Utifrån dessa utgångspunkter har fem urvalsgrunder preciserats, som styrt det slutliga valet av informanter. Vi har intervjuat personer som haft roller i tävlingar som: redaktör för tävlingsprogram och tävlingstidskrift (en person), tävlingssekreterare hos arkitektförbundet (en person), framgångsrika arkitekter som har vunnit flera tävlingar (två personer), företrädare för statliga byggherrar i juryn (en person), företrädare för kommunala stadsbyggnadskontor (två personer). Sammanlagt har sju personer intervjuats i Finland. Två av intervjupersonerna är kvinnor. Fem är män. Ett bakomliggande krav var att representanterna för byggherrar och kommunala stadsbyggnadskontor skulle ha deltagit som juryledamöter i flera tävlingar. Detta på grund av att vi önskade intervjua erfarna jurymedlemmar. Eftersom den offentliga sektorn är en dominerande tävlingsarrangör blev det naturligt att

- 6 - söka informanter hos stadsbyggnadskontor och statliga byggherrar. Det är här som arrangörserfarenheterna är som störst från tävlingar. Det visade sig också vid intervjuerna att informanterna medverkat i ett mycket stort antal arkitekturtävlingar, både som jurymedlemmar, tävlande och ombud för offentliga arrangörer. Informanterna har tillsammans personliga erfarenheter från flera hundra arkitekturtävlingar. Samtliga intervjupersoner har haft en positiv inställning till tävlingssystemet. Det kan vara en följd av att vi sökt efter informanter med självupplevda kunskaper av juryarbetet. Den som ogillar tävlingar deltar knappast i verksamheten. Vi tror att intervjuerna förmedlar en god bild av tävlingssystemet i Finland. Vi ser ingen anledning till att misstro informanternas tävlingserfarenheter. Möjligen skulle problematiken kunnat fördjupas via samtal med brukargrupper som arbetar i byggnader som varit tävlingsvinster, genom fler intervjuer av företrädare för tävlingsarrangörer och genom ytterligare samtal med praktiserande arkitekter. Den andra avgränsningsfrågan har med tid att göra. Vi har valt att särskilt följa upp tävlingsverksamheter i två år, perioden 1999-2000. Av praktiska skäl har vi inte kunnat detaljstudera en längre period. Skälet till att vi valt just dessa två år är att avståndet i tid är tillräckligt stort för att vi skall kunna följa upp om tävlingar förverkligas. I det fall som arrangören/byggherren har för avsikt att genomföra tävlingsförslaget bör projektering eller byggande rimligen vara igång senast fyra år efter avslutad tävling. Det avgörande skälet till avgränsningen var att vi ville följa upp utlysta tävlingar i syfte att få ett klart besked på frågan om i vilken grad som tävlingar fullföljts. Sista december 2004 används här som datum för bedömning av huruvida arkitekturtävlingar blivit genomförda eller ej. Om projektering och byggande pågår, men inte är färdig, så har tävlingen klassats som under genomförande. Genomgången av utlysta tävlingar har genererat en omfattande och utdragen arbetsinsats. Men uppföljningen är nödvändig om man vill kunna svara på i vilken grad som tävlingar fullföljs via projekteringsuppdrag. Det finns en pendling mellan hopp, misströstan och kritik bland arkitekter i just denna fråga, varför det är extra angeläget att få säkra och trovärdiga uppgifter om genomförandet. Genomförandekriterier När är en tävling genomförd? Vilka villkor skall vara uppfyllda? En projekttävling ses i denna studie som genomförd om (a) vinnaren erhållit projekteringsuppdraget och (b) byggnaden blivit uppförd utifrån huvudidén i det vinnande förslaget. Det är enkla och klara kriterier. 75% av täv-

- 7 - lingarna innehåller byggnadsuppgifter och inredningar (Kaipiainen, 2006). En stadsplanetävling bedöms som genomförd om (a) vinnaren fått i uppdrag att utarbeta planen i enlighet med plankonceptet i tävlingen. Vidare skall planen (b) vara antagen eller godkänd av berörd myndighet. Också detta är kriterier som vid en första anblick verkar lätta att följa upp. 25% av tävlingsuppgifterna utgörs av stadsplaner. Här ingår regionplaner och detaljplaner (Kaipiainen, 2006). Svårigheten finns vid kontrollen av idétävlingar. I denna tävlingsform finns inga generella svar på genomförandet då förutsättningarna varierar med tävlingssyften. Vi har kommit fram till att en idétävling skall ses som genomförd om den (a) resulterat i en vinnare och om (b) intentionerna i tävlingsprogrammet blivit uppfyllda. Det är kriterier som kräver en individuell bedömning av tävlingen utifrån målsättningar i programmet, vilka varierar för olika idétävlingar. Tolkningsutrymmet gör att det krävs en detaljerad genomgång av varje idétävling för att man skall kunna avgöra om uppgiften är löst. I samband med uppföljningen av tävlingar i Finland fick vi synpunkter på kriterierna för bedömning av genomförandegraden på stadsplanetävlingar. Bland tävlande arkitekter fanns uppfattningen att tävlingsuppgiften borde ses som löst om vinnare utsetts. En anledning till denna synpunkt var att stadsplanetävlingar ofta utlystes som idétävlingar. Sedan förstapris bestämts kan stadsbyggnadskontorens arkitekter vidareutveckla planförslagen utan medverkan från vinnaren. Så är fallet i några stadsplanetävlingar under 1999-2000. Det är emellertid svårt att uppfatta en stadsplanetävling som genomförd om inte planen blivit fastställd av behörig beslutsfattare. Oklarheten är en följd av tävlingsformen. Vi sätter tävlingsuppgiften i fokus och håller därför fast vid kriteriet att stadsplanen skall vara antagen för att en stadsplanetävling skall ses som genomförd. Idétävlingar får som tidigare bedömas individuellt utifrån tävlingsprogrammets målsättningar. 1.4 Uppläggning av rapporten Rapporten innehåller, detta inledande kapitel inräknat, fem avsnitt som redovisar syfte, frågeställningar och avgränsningar. Kapitel 2 presenterar en översikt av tävlingsverksamheten i Finland. Kapitlet innehåller en bakgrund till undersökningen och diskuterar arkitekturtävlingar utifrån litteraturstudier. Arkitekturtävlingen framträder här som en väl förankrad verksamhet, såväl i arkitektutbildningen som i den professionella praktiken. På denna punkt finns en intressant skillnad mellan arkitektur och design. Det är främst inom arkitektur som tävlingar på nationell nivå uppfattas som ett viktigt

- 8 - medel för utvecklingen av goda miljöer. I det finska designprogrammet nämns inte ordet tävling. Kapitel 3 är en översikt över det finska regelverket. Kapitlet inleds med en presentation av tävlingsreglerna och deras utveckling. Fem skeden preciseras. Det är en indelning som baseras på förändringar i regelverket. Därefter redovisas huvuddragen i nuvarande regler för nationella arkitekturtävlingar i Finland. Avsnittet avslutas med en genomgång av några skillnader som finns mellan de nordiska tävlingsreglerna. Kapitel 4 redovisar erfarenheter från genomförda intervjuer. Det är en resultatredovisning som utgår från frågeformuläret där svaren har ordnats i teman. Citat från intervjuerna används rikligt i texten för att ge läsaren en fördjupad förståelse och en fylligare bild av tävlingssystemet i Finland. Kapitel 5 är en avslutande diskussion. Här presenteras ett antal dilemman som finns inbyggt i tävlingssystemet. Texten baseras på analyser och tolkningar av genomförda intervjuer. Redovisning av dilemman är att sätt att belysa den problematik som juryn har att hantera i sitt arbete med att finna värdiga pristagare. *** För utvecklingen av enkätformulär och genomförande av intervjuer svarar Reza Kazemian, Magnus Rönn och Charlotte Svensson. Reza Kazemian har genomfört och skrivit ut intervjuer som utförts på engelska. Magnus Rönn har skrivit ut svenska intervjuer. Forskargruppen är gemensamt ansvarig för kapitel 1 till 5. Huvudansvarig för kapitel 2, 3 och 4 är Magnus Rönn. Charlotte Svensson svarar för uppföljningen av tävlingar och sammanställningen av statistiska data över tävlingsuppgifter och genomförandegrad. Magnus Rönn har varit projektledare för undersökningen.

- 9 - Kapitel 2 Tävlingar i Finland 2.1 Inledning Det finns två avhandlingar i Norden, en svensk och en norsk, som behandlar arkitekturtävlingar. I avhandlingen Tävlingarnas tid tar Rasmus Waern (1997) upp tävlingarnas historiska utveckling och hur de inom arkitektkåren har etablerats som en erkänd form av verksamhet. Elisabeth Tostrup (1999) studerar i sin avhandling, Architecture and Rhetoric, arkitekturtävlingar i Oslo under perioden 1939-1999. Hon intresserar sig för tävlingsmaterialets retoriska verkan. Pertti Solla (1992) har skrivit The Architectural Competitions in Finland, en artikel som behandlar utvecklingen av tävlingsverksamheten i Finland. Vilhelm Helander (1999) förmedlar erfarenheter från tävlandet i Finland i svenska Arkitekturmuseets årsbok. Maarit Kaipiainen (2006) bygger vidare på Solla i sin översiktliga beskrivning av tävlingssystemet i den finska utställningskatalogen 130 years of Finnish architecural competitions. Litteraturen på området i övrigt domineras av ett arkitekturhistoriskt perspektiv. Ett exempel på området är Marika Hausens (1977) studie av arkitekturtävlingen om en ny centralstation i Helsingfors 1903-1904, som vanns av Eliel Saarinen. Litteratursökningen kan tolkas som att forskningsintresset för arkitekturtävlingar i Finland varit slumrande. Tävlandet har baserats på en praktikorienterad kunskapsutveckling. Det finns få vetenskapliga studier av nutida tävlingar, vilket är ett bestående intryck av denna studie, även om en katalog över tävlingssystemet har tagits fram i samband med utställningen 2006 till 130 års jubileet av den första arkitekturtävlingen i Finland. Leif Östman (2005) noterar i sin avhandling A Pragmatist Theory of Design att det inte finns någon avhandling om arkitekturtävlingar i Finland. Trots landets internationella rykte som en framgångsrik arkitekturnation saknas vetenskapliga arbeten på området. Östman skriver: Architectural competitions are held in high esteem among architects and among certain groups of clients in Finland, and for this reason one would expect this issue to be of interest. There has been no thorough examination of the proposals in architectural competitions in Finland, or of the influences an organisation behind them. Östman 2005, s 29. I Östmans avhandling ingår en fallstudie av arkitekturtävlingen om ett nytt bibliotek i Lohja i

- 10 - Finland från 2002. Östman noterar att vinnaren är ett framgångsrikt arkitektkontor som uppmuntrar anställda att delta i tävlingar med egna förslag. Enligt det finska arkitektförbundets yrkesetiska principer har också en anställd rätt till egen yrkes- och planeringstävlingsverksamhet, men han eller hon får dock inte tävla om samma uppdrag eller delta i samma arkitekttävling som sin arbetsgivare utan att avtal om saken med denna. (Finlands Arkitektförbund, årsbok, s 47) Att få delta i arkitekturtävlingar uppfattas som en rättighet i Finland. Det är ett synsätt som möter gillande inom arkitektkåren, både i utbildningen och i den professionella praktiken. Också i ett internationellt perspektiv framstår forskningen om tävlingar som blygsam. Så påpekar till exempel Jack L Nasar (1999), professor i stadsbyggnad och regional planering vid Ohio State University, i boken Design by Competition: Making Design Competition Work, att det saknas säkra utvärderingar av prisvinnare i arkitekturtävlingar. Östman noterar att det främst är i biografier över kända arkitekter i Finland som det finska tävlandet tas upp till behandling. Men då är det inte längre tävlingsverksamheten som står i fokus utan enskilda arkitekter och deras produktion. Det finns således behov av en vetenskaplig kunskapsveckling på området. Att det i skrivande stund finns fyra avhandlingsarbeten i Norden, tre i Sverige och ett i Norge, som behandlar tävlingar är också tecken på ett växande intresse. 1 Vårt bidrag till kunskap om arkitekturtävlingar i Finland baseras huvudsakligen på intervjuer av erfarna personer som deltagit i många tävlingar, både i rollen som juryledamot (arkitektdomare), tävlande och som företrädare för arrangörer. Intervjudata har sedan tolkats och kompletterats med en systematisk uppföljning av arkitekturtävlingar. Resultatet är en kombination av mjukdata som beskriver personliga uppfattningar, tolkningar och hårddata som mäter graden av genomförande i siffror. Den finska arkitekturens goda rykte är både en följd av framgångar i internationella tävlingar och extern uppmärksamhet i publikationer från välkända kritiker. Så har till exempel tongivande arkitekturkritiker som Seigfried Giedion och Kenneth Frampton tagit upp Finland i sina översikter över ny arkitektur. 2 Alvar Aaltos karriär är ett belysande exempel på tävlingens betydelse. Aalto deltog i nästan 100 tävlingar och hans tävlingsframgångar har blivit legendariska. Vinsterna kom dock först 1 Stina Hagelqvist studerar stadsplanetävlingar ur ett konsthistoriskt perspektiv. Klas Ramberg granskar bostadsområden som varit föremål för tävlingar ur ett etnologiskt perspektiv. Charlotte Svensson undersöker arkitekturtävlingar med fokus på juryns bedömning. Reidunn Rustad söker svar på vad som är en tidsenlig arkitektur i tävlingar. Maarit Kaipiainen studerar plantävlingar för bostäder. 2 På arkitekturmuseet i Wien pågick under april 2006 en utställning om arkitekturens mästerverk fram till nutid. Bland exemplen fanns två finska arkitekturverk: Saarinens järnvägsstation i Helsingfors och Aaltos sanatorium i Pemar. Det fanns två danska exempel, men inga exempel på mästerverk från Norge och Sverige.

- 11 - efter flera motgångar och misslyckanden. Mellan det vinnande förslaget till sanatoriet i Pemar 1929 och världsutställningspaviljongen i Paris 1936 deltog Aalto i 22 tävlingar utan att ha fått förverkliga något tävlingsbidrag. Men i början av 1950-talet var han till sist Primus inter Pares (den främste bland likar) med en imponerande segerrad i 26 arkitekturtävlingar. Andra ledande arkitekter i Finland som Solla (1992) nämner i sin tävlingsöversikt med många vinnande tävlingsbidrag är bland annat Kaija och Heikki Siren (22 vinster) samt Kristian Gullichsen, Erkki Kairamo och Timo Vormala (21 vinster). Varför har Finland en så stark professionell tävlingskultur? Helander (1999) ser den interna förankringen i arkitektkåren som en källa till framgång. Hans hypotes är att arkitektkåren i Finland uppfattat deltagandet i tävlingar som en kollegial förpliktelse. Tävlandet har fungerat som en form av vidareutbildning för kåren. De av arkitektförbundet utsedda juryledamöterna (arkitektdomarna) har åtnjutit medlemmarnas förtroende. Och det är givetvis lättare att upprätthålla tilltron så länge som medlemmarna anser att juryarbetet leder till att rätt vinnare utses. En av våra informanter, professor Matti K. Mäkinen, beskrev i intervjun tävlingstraditionens förankring i kåren på ett belysande sätt. Han gav följande personliga minnesbild av utvecklingen: Mina första arkitekterfarenheter är från Finlands storhetstid. Jag avslutade mina studier och blev färdig arkitekt 1959. Det fanns många arkitekturtävlingar på 1950-talet, en storhetstid för arkitekturen. Finland blev en förebild. Vi var tidigt ute och gick före övriga Europa. Oväntat nog så var det Finland som tog täten och utvecklade arkitekturen. Jag växte upp i den andan. På 1950-talet var gränserna stängda och vi fick lita till egna krafter. Ryktet spreds. Unga utländska arkitekter började strömma till Finland och söka jobb på arkitektbyråer. De flesta ville jobba för Alvar Aalto. Men det gick ju inte, utan arkitekterna spreds ut runt om på kontoren. Så såg det ut i början av min karriär. Jag hade många arbetskamrater från England, Tyskland, Österrike och Schweiz. Vi gjorde tävlingar. Det var gott om tävlingsuppgifter. Finland skulle återuppbyggas efter kriget. Jag var med och hade framgång med några förslag. Tävla för egen del fick vi göra på kvällen efter arbetet på kontoret tillsammans med arbetskamrater. Det var en lärorik period. På den tiden hade vi en fast tro på arkitekturtävlingar, att bedömningen av förslagen var hederlig och att förslagen fick en träffande kritik. Det var rätt vinnare som utsågs. Vi såg mycket positivt på tävlingssystemet i sin helhet. För egen del har jag försökt leva i den tro och arbetat vidare med tävlingar som ett sätt att få fram god arkitektur. Mäkinen 2006

- 12 - Arkitekturtävlingar i Finland har traditionellt varit ett sätt för nya talanger att komma fram och få uppdrag. I vårt finländska material från perioden 1999-2000 finns fyra exempel på studenter som haft framgångar i öppna arkitekturtävlingar. Detta förhållande talar för att tävlingstraditionen hålls levande på arkitektskolorna. 1999 fick två tävlingsbidrag av studenter dela på andra pris i den öppna idétävlingen om Toppilansalmiområdet i Oulu. 3 Förslagen var utförda av Matti Jääskö (student) och Aleksi Myyryläinen (student) i sambete med Kaisa Äijö (arkitekt). 2000 vann Anssi Lassila (student) den öppna tävlingen om Klaukkala Kyrka och Parish Center. Samma år fick även ett förslag från Veikko Ojanlatva och Janne Teräsvirta (båda studenter) dela på andra priset i den öppna idétävlingen om Dickursby centrum. 4 Enligt Helander (1999) har det i Finland funnits en professionell inskolning i tävlingskulturen. Flera informanter bekräftar denna bild. Tävlingsstatistiken ger också stöd för hypotesen om en professionell inskolning i tävlingar. Särskilt de öppna arkitekturtävlingarna har gjort det möjligt för yngre arkitekter, ibland till och med studenter, att inleda sina professionella karriärer genom tävlingsvinster. Övergången från öppna tävlingar till inbjudna tävlingar som dominerande tävlingsform i slutet av 1970-talet är problematisk för kåren ur denna synvinkel. (se tabell 1) 2.2 Arkitektur- och designpolitik Att tävlingssystemet betraktas som politiskt intressant i Finland framgår med önskvärd tydlighet av konst och undervisningsdepartementets programskriften Finlands Arkitekturpolitik från 1998. Programmet speglar regeringens inställning till arkitekturen i samhället. Arkitekturtävlingar behandlas i ett särskilt avsnitt. Enligt det arkitekturpolitiska programmet finns det en hundraårig tradition av tävlande i Finland, som är värd att bevara och vidareutveckla. Jämfört med den svenska regeringens handlingsprogram för arkitektur och formgivning (Framtidsformer 1997) beskrivs tävlandet på ett mer uppskattande sätt i Finland. Så anges till exempel i det finska programmet att valet av arkitekt till offentliga byggnadsuppdrag bör grunda sig på tävlingar. Följande citat ur det arkitekturpolitiska programmet visar den finska regeringens positiva inställning till tävlingssystemet: Nära nog alla de mest betydande byggnader som uppförts i vårt land under detta sekel är resultat av arkitekturtävlingar. En arkitekturtävling ger byggherren möjlighet att mångsidigt undersö- 3 Inget förstapris delades ut i denna tävling. 4 Inget förstapris delades ut i denna tävling.

- 13 - ka alternativa lösningar på planeringsproblemet och försäkra sig om ett högklassigt slutresultat. Arkitekturtävlingarna främjar innovativiteten inom byggandet och förnyelsen av arkitekturen. Tävlingsverksamheten är också en form av kompletterande utbildning och den öppnar möjligheter för nya planerare. Den stora mängd lösningsalternativ som tävlingarna producerar underlättar en medborgerlig diskussion om alternativa möjligheter att utveckla miljön. Tack vare finländarnas framgångar i internationella tävlingar har arkitekturtävlingsverksamheten också blivit en betydande kanal för förmedling av finländskt kunnande och finländsk kultur. Finlands Arkitekturpolitik, s 21 Designområdet har inte samma starka tävlingstradition. Det designpolitiska programmet i Finland, Design 2005!, tar avstamp i en situation med global konkurrens. Avsikten är att stärka industrin genom en nationell kraftsamling. Programmet anger ramar och riktlinjer för statens och näringslivets åtgärder på designområdet. I förordet framhålls att design både skall stödja den nationella konkurrenskraften, bidra till en trivsammare miljö och stärka den kulturella identiteten. (Design 2005!) Design ses i programmet som en fråga om kunskap, estetik, teknik, miljö och ekonomi. Som kunskap är design ett konkurrensmedel. Av detta skäl länkas design i programmet till innovation, teknisk utveckling, affärsstrategi och marknad. Den finska regeringen vill använda den offentliga sektorn för att skapa förebildliga lösningar. Motsvarande ordval finns i det arkitekturpolitiska programmet. En av målsättningarna i Design 2005! är också att synliggöra design och arkitektur i det offentliga rummet, exempelvis i inredningen av offentliga byggnader eller i planeringen av offentliga kontors- och arbetsmiljöer. Den offentliga sektorn uppmanas att utnyttja finsk design, särskilt i uppbyggandet av informationssamhällets arbets- och verksamhetsmiljöer. Det står inte något om tävlingar i designprogrammet. På denna punkt skiljer sig arkitektur och design. Tävlingsinstrumentet har inte fått samma professionella förankring bland designers och deras organisationer i Finland som hos arkitektkåren. Ett antal designtävlingar genomfördes dock lokalt under designåret 2005. 5 På den nationella nivån kvarstår dock skillnaden i synen på tävlingar mellan arkitektur och design, skillnader som visar sig i regeringsprogrammen. 5 I samband med designåret 2005 genomfördes ett antal designtävlingar. I programkatalogen Design on redovisas fyra designtävlingar: 1) Den första tävlingen söker vinnare till Rudolf Koivu priset. Tävlande är illustratörer av barn och ungdomsböcker. 2) Den andra tävlingen heter Årets bästa. Det är en tävling i grafisk design och reklam. 3) Den tredje tävlingen riktar sig till studerande vid arkitektur- och designskolor och söker nytänkande i fråga om mjuka möbler. 4) Den fjärde tävlingen är Hundra former. Det är en lokal tävling i Lahtis som ingår i stadens hundraårsjubileum. Medborgarna uppmanas att skicka in förslag som sedan designers skall utveckla.

- 14-2.3 Finlands Arkitektförbund Finlands Arkitektförbund, SAFA, organiserar arkitekterna i landet. Finlands Arkitektförbud är den minsta av arkitektorganisationerna i Norden. I december 2005 fanns det 2 800 medlemmar i SAFA. Norska Arkitekters Landsförbund har 3 300 medlemmar. Akademisk Arkitektföreningen i Danmark utgörs av 6 700 medlemmar och Sveriges Arkitekter består av 9 300 medlemmar. Medlemsstrukturen hos arkitektorganisationerna i Norden varierar. Sveriges Arkitekter organiserar förutom arkitekter även inredningsarkitekter, landskapsarkitekter och fysiska planerare. Det är förklaringen till det jämförelsevis höga medlemstalet. Övriga arkitektorganisationer i Norden har enbart arkitekter som medlemmar och kräver mastersgrad i arkitektur (Norge) eller arkitektexamen (Danmark och Finland) för medlemskap i respektive organisation. SAFAs uppgift är enligt stadgarna att stödja och motivera sina medlemmar att förverkliga målsättningarna för en byggnadskonst som gör människans miljörelationer hela och förbättrar samhällets struktur. (Finlands Arkitektförbund, årsbok, s 38) I denna uppgift ingår att främja och trygga medlemmarnas gemensamma intressen genom fortbildning, tävlingsverksamhet, möten, festligheter, studieresor, föredrag, utställningar, publikationsverksamhet och information till medlemmarna. I stadgarnas allmänna skyldigheter ( 11) föreskrivs att medlemmar skall följa förbundets stadgar och stadgeenliga beslut. Medlemmarna skall enbart medverka i tävlingar som godkänts av förbundet. En medlem som bryter mot reglerna och motverkar förbundets syfte kan uteslutas. Villkoren för medlemskap i SAFA regleras i stadgarna under 12. För att bli medlem i förbundet krävs slutförd arkitektexamen vid universitet eller högskola i Finland (Finlands Arkitektförbund, årsbok, s 38). Även personer som förvärvat motsvarande yrkeskompetens kan bli medlemmar. Den överväldigande majoriteten i förbundet (2 609 personer) består av medlemmar med arkitektexamen från universitet eller högskola i Finland. För att en medborgare i ett annat nordiskt land skall kunna bli medlem i SAFA krävs, förutom arkitektexamen, att han eller hon är mantalsskriven i Finland och arbetar inom arkitektbranschen. För utomnordiska arkitekter krävs därutöver att han eller hon bott i Finland minst två år och behärskar finska eller svenska i sådan utsträckning, att han eller hon kan efterfölja förbundets stadgar och de direktiv förbundet ger sina medlemmar. (Finlands Arkitektförbund, årsbok, s 38). Det finns således medlemsvillkor i stadgarna, som utöver arkitektexamen, ställer krav på mantalsskrivning, språkkunskaper och yrkesverksamhet.

- 15 - Det högsta beslutande organet i SAFA är fullmäktige, som väljer styrelse och ledamöter i förbundets olika utskott. Tävlingsutskottet består av sju ledamöter som väljs för en verksamhetsperiod i sänder. En av tävlingsutskottets uppgifter är bland annat att utse arkitektdomare (juryledamöter) i öppna tävlingar. Utskottets huvuduppgift är att bedriva tävlingspolitik. Ledamöterna i tävlingsutskottet får maximalt väljas om tre gånger i följd. Begränsningen i antalet omval till tävlingsutskottet är en beslutsordning som syftar till att förhindra att en osund maktkoncentration utvecklas i förbundet kring tävlingsverksamheten. Principen om rotation är ett sätt att sprida uppdragen till flera medlemmar, att bidra till förnyelse i utskottet samt en metod för att motverka vänskapskorruption. 2.4 Tävlingssystemet Den första organisationen av arkitekter i Finland uppstår 1892 då en arkitektklubb bildas. Året därpå, 1893, tas de första reglerna för arkitekturtävlingar fram i Finland. De svenska reglerna användes som förebild. Bakgrunden till regleringen är att tävlandet ökat i omfattning till följd av industrialiseringen. Många finska miljöer och byggnader från slutet av 1800-talet fram till de senare årtiondenas universitet och nya stadsdelar har blivit gestaltade genom arkitekttävlingar (Helander, 1999). Det gäller såväl nationalromantikens kyrkor och järnvägsstationer som det självständiga Finlands manifestationer: riksdagshuset och idrottsbyggnader utförda i ett funktionalistiskt formspråk. 1923 års plantävling om det nya riksdagshuset vanns av arkitekten Hilding Ekelund. Vinnare i den påföljande projekttävlingen blev arkitekterna Kaarlo Borg, J. S. Sirén och Urho Åberg. 1933 års tävling om ett nytt olympisk stadium i Helsingfors vanns av arkitekterna Yrjö Lindegren och Toivo Jäntti. Helander (1999) menar att det finska tävlingssystemet vuxit fram ur samma grundprinciper som i övriga Norden och genomgått en liknande utvecklingsfas. Trots att tävlingsprinciperna överensstämmer har vi funnit flera skillnader i regelverken mellan Finland, Sverige, Norge och Danmark. Möjligen har tävlingssystemet använts mer konsekvent i Finland och Danmark vid byggnadsutformning och stadsplaner, åtminstone jämfört med Sverige och Norge. Denna hypotes grundar sig på antalet godkända tävlingar i Norden under en kort period av två år, 1999-2000. Helander (1999) anser att avsaknaden av en tung borgerlig tradition skapat ett svängrum för nya idéer i Finland. Det kan förklara varför tävlingskulturen haft lättare att slå igenom i en ung nation som Finland jämfört med äldre kulturländer. Waern (1997) har dock en annan förklaring till arkitekturtävlingarnas utveckling i samhället. Enligt Waern var det i stället borgerlighe-

- 16 - tens framväxt i samhället och dess ökade makt till följd av industrialiseringen under 1800-talet som gjorde att tävlandet i arkitektur fick ett uppsving i Sverige vid samma tid. Förebilderna kom från England. Helander (1999) uppger att det var i villauppdragen och i affärsvärldens byggnader som arkitekterna i Finland fann sina nya uppdragsgivare. Beställare och arkitekter rekryterades från samma tjänste- och ämbetsmannafamiljer. Efter andra världskriget blev bostadsfrågan en angelägen arkitektuppgift, särskilt i norr blev Finland svårt sargat under kriget. I söder tvingades fyrahundratusen finländare fly från Karelen som erövrades av Sovjet. När den akuta krigs- och kristiden var över kunde arkitekterna i Finland börja ägna sig åt nya offentliga byggnadsuppdrag. Här ligger, enligt Helander, bakgrunden till 1950-talets glanstider i den finländska arkitekturen. Hur ser nuläget ut i Finland? Efter en djup ekonomisk kris i början 1990-talet har tävlingsverksamheten åter kommit igång. Krisen visar sig i SAFAs tävlingsstatistik som en kraftig nedgång i antalet arkitekturtävlingar under perioden 1992-1995 (se tabell 1). Särskilt dramatisk var nedgången ifråga om inbjudna tävlingar. 1994 förekom enbart tre inbjudna tävlingar. Men efter denna kris har tävlingsverksamheten kommit tillbaka på en hög nivå, jämfört med övriga länder i Norden. Den dominerande tävlingsformen i Finland är, liksom i de andra nordiska länderna, inbjudna tävlingar. Tabell 1: Arkitekturtävlingar i Finland 1972-2005 Enligt tabellen genomfördes 66 arkitekturtävlingar i Finland under perioden 1999-2000, varav 14

- 17 - är allmänna tävlingar och 52 är inbjudna tävlingar. Det är i slutet av 1970-talet som inbjudna tävlingar börjar få en dominerade ställning i Finland. Skillnaden mellan tävlingsformerna ligger bland annat i antalet tävlande och hur de utses. I en inbjuden tävling är det ett begränsat antal arkitektkontor som deltar i tävlingen. Det är arrangören som bestämmer vilka som får medverka. Vanligtvis är det 3-5 deltagare (projektgrupper) i inbjudna tävlingar. I en allmän tävling kan inte arrangören reglera deltagandet på samma sätt, vilket resulterar i många fler tävlande och förslag. Antalet tävlingsbidrag i allmänna tävlingar varierar i undersökningsperioden från lägst 33 tävlingsförslag (Österbottens Högskola) upp till 243 bidrag (Musikcentrum i Helsingfors). En närmare granskning av SAFAs tävlingsstatistik visar att det finns ett patriotiskt drag i tävlingssystemet. En överväldigande andel vinnare i tävlingarna är finska arkitekter. Det är ingen förvånande uppgift. Bara i 3 av 66 tävlingar under 1999-2000 har de finska tävlingsbidragen blivit utkonkurrerade. År 1999 vann kontoret 3 x Nielsen från Köpenhamn den inbjudna stadsplanetävlingen för Vuosaari. Samma år vann Arkitektfirman Kjær & Richter från Århus den inbjudna tävlingen om Ålands kongress och kulturhus. År 2000 vann Mikael Granit från Solna, Sverige, tillsammans Bengt Lundsten från Helsingfors, Finland, den inbjudna tävlingen om Skärgårdscentrum i Korpoström. Övriga 63 tävlingar har finska arkitekter som vinnare. Men hur ser effektiviteten ut i tävlingar? Tabell 2: Antal tävlingar 1999-2000 och deras genomförande 31 december 2004 Land Antal Genomförda tävlingar Pågående Grad av genomförande Sverige 41 st 24 st (59%) 5 st (12%) 29 av 41 = 71% Norge 29 st 16 st (59%) 9 st (31%) 25 av 29 = 86% Danmark 63 st 47 st (75%) 7 st (11%) 54 av 63 = 86% Finland 6 66 st 47 st (71%) 8 st (12%) 55 av 66 = 83% Av tabellen framgår att det finns tydliga skillnader i effektivitet mätt som graden av genomförande av arkitekturtävlingar. Det är inte bara antalet tävlingar som skiljer sig åt mellan länder i Norden utan också implementeringen av vinnande förslag. I Danmark (86%), Norge (86%) och Finland (83%) fullföljs en stor andel av tävlingarna. I Norge tar det dock längre tid att genomföra 6 I fyra tävlingar har bedömningen av genomförandegraden erbjudit tolkningsproblem. Det är två idétävlingar och två inbjudna projekttävlingar som varit svårbedömda. Bedömningen av idétävlingarna har gjorts med hänsyn till hur tävlingsuppgiften tolkas av vinnarna. Svårigheten i bedömningen av projekttävlingarna beror på avbrott i en i tiden utdragen genomförandeprocess.

- 18 - tävlingar. Fortfarande fyra år efter det att vinnare utsetts pågår implementeringen i 31% av fallen (9 tävlingar). Sverige har den lägsta andelen genomförda tävlingar. Här är det bara 71% av utlysta tävlingar som blivit genomförda 7. I Finland har 83% av arkitekturtävlingarna blivit genomförda. 71% av tävlingarna är utförda inom föreskriven tid och i ytterligare 12% av tävlingarna pågår genomförandet ännu fyra år efter det att en vinnare utsetts av juryn. Sammanlagt har 83% av tävlingarna utmynnat i ett tillfredsställande resultat. Uppgiften i idétävlingarna har blivit löst och projekttävlingarna har genererat fortsatt uppdrag till vinnaren. De effektivaste tävlingssystemen i Norden återfinns i Danmark, Finland och Norge. Finland och Danmark har både flest tävlingar och en snabbare genomförandeprocess jämfört med Sverige och Norge. Mätt som antal tävlingar och deras genomförandegrad har således Finland och Danmark den starkaste tävlingskulturen i Norden. En viss försiktighet med att dra alltför långtgående slutsatser är dock på sin plats eftersom det trots allt bara är två års tävlande med totalt 199 fall som blivit föremål för detaljkontroll och fördjupad bedömning. Figur 1: Tävlingsuppgifter i Finland 1876-2005 Figuren bygger på en sammanställning av uppgifter från katalogen 130 years of Finnish architecural competitions. Här förmedlas ett långsiktigt perspektiv på arkitekturtävlingar i Finland. 25% 7 Det finns skillnader i tävlingsuppgift och arrangörer som kan bidra till att förklara olikheter i genomförandegrad. Sverige har haft en högre andel tävlingar om formgivning av produkter som arrangerats av privata företag.

- 19 - av utlysta tävlingar är stadsplanetävlingar i diagrammet. 75% av tävlingsuppgifterna syftar till inredning, lokaler och byggnader för verksamheter. Inom denna stora grupp ingår tävlingar som varit inriktade mot ändamål som utbildning & kultur (23%), kommersiella verksamheter (13%), kyrkor (11%) och bostäder (11%). Spridningen av tävlingsuppgifter i Finland på flera olika ändamål passar väl in i tävlingsmönstret i Danmark, Norge och Sverige under åren 1999-2000. Skillnaderna ligger främst i att Danmark haft en högre andel tävlingar (29%) om byggnader för utbildningsändamål under perioden. I Norge har det varit fler arkitekturtävlingar (28%) om lokaler för vård och omsorg. Sverige har under samma period haft en stor andel tävlingar (26%) för annat ändamål. Bakom denna beteckning finns arkitekturtävlingar som arrangerats av privata företag och som haft material och inredning i fokus för tävlingsintresset.

- 20 - Kapitel 3 Regelverkets uppbyggnad och innehåll 3.1 Inledning Tävlingar definieras av sina regler. Det är regelverken som formar villkoren för tävlingen och bestämmer grunderna för hur pristagare skall utses. Typiskt för tävlingar inom konstnärliga områden är att kvalitetsbedömningen sker via juryförfaranden. Juryns uppgift är att bland förslagen hitta den bästa lösningen på tävlingsuppgiften. Utmaningen ligger i att det inte finns något enkelt och entydigt sätt att utse vinnare i en arkitekturtävling. I bedömningen ingår att ta ställning till förslagens utvecklingsbarhet. Tävlingsbidragen tolkas både med hänsyn till tävlingsuppgiften, programkraven och utifrån professionella föreställningar om arkitektonisk kvalitet. Tävlingsreglerna lägger fast en ram för juryns bedömningsarbete. Sedan är det upp till juryledamöterna arkitekter och företrädare för arrangören att värdera tävlingsbidragen och belöna goda förslag. Juryns sammansättning speglar viljan till en flersidig bedömning av tävlingsförslagen och en samordning av intressen. Valet av vinnare måste förankras hos en byggherre som önskar förverkliga tävlingen i en byggd miljö. Pertti Solla (1992) delar in tävlandet i Finland i fyra avgränsade skeden med varierande tidslängd. Som indelningsgrund använder han större förändringar i regelverket för nationella tävlingar. Vi vill utifrån denna synvinkel lägga till ett femte skede i utvecklingen av tävlingar. Det tidigaste skedet i Sollas beskrivning av tävlingssystemet är perioden 1860-1892. Som den första genomförda internationella tävlingen räknas 1876 års tävling om Finlands bank. Tävlingen vanns av en tysk arkitekt, Ludwig Bohnstedt. Det vinnande förslaget finns med i katalogen till 130 års jubileet. När arkitekterna började tävla på 1860-talet i Finland fanns det inte något gemensamt regelsystem, verksamheten var oreglerad. Det var arrangören som bestämde tävlingsvillkoren. Avsaknaden av enhetliga regler utmärker således denna första period av tävlande i arkitektur och stadsbyggnad. Enligt Eeva Maija Viljo (1992) började arkitekter, ingenjörer och industriföreträdare att organisera sig i föreningar under 1880-talet. 1892 bildade de finska arkitekterna en egen klubb. En av klubbens första uppgifter var att skapa ett regelverk för tävlingar. Medlemmarnas professionella intressen behövde tas tillvara i förhållande till byggherrar, entreprenörer och konkurrerande yrkesgrupper. Arkitektklubben ställde bland annat krav på ersättningsnivåer och representation i juryn.