Kattmynta (nepeta cataria) Beskrivning En 50-100 cm hög, flerårig ört. Stjälk upprätt, grårön, luden, förgrenad i toppen. Blad motsatta, skaftade, hjärtlika och grovnervade, 2-5 cm långa, ovan grågröna, under ljusa. Blommor vita med röda prickar i juli-september i täta kransar i stjälktoppen. Foder hårigt med 5 trekantiga tänder. Kronan skjuter fram ur fodret, överläppen står rakt upp och är tvåflikig, underläppen är konkav och treflikig. Ståndare 4 varav 2 är längre. Frukter 4, trekantiga, kala, bruna nötter. Inhemsk i Sydeuropa. I Sverige odlad och förvildad. Blommande grenspetsar. Hela ovanjordiska delen av örten. Släktnamnet Nepeta kan häröra från den romerska staden Nepete, där kattmyntan sägs ha väx i stora mängder. Artnmnet kommer av latinets catus, katt. Örten har länge odlats både i medicinskt syfte och för sin kryddsmak. Örten skall i första hand verka lugnande på nervsystemet. Några färska blad lär dessutom kunna tjäna som första lindring vid tandvärk. Under hippiefolkets glansdagar å 60-0ch 70-talet upptäcktes att den gav svaga hallucinationer när den röktes som tobak. Flyktig oljor (carvacrol, nepetol, thymol, nepetalakton, citronellol och geraniol), tanniner, bitteämnen Farmakologi/Medicinsk användning Kramplösande, menstruationsökande, väderspännings-fördelande, allmänt stärkande, influensa och barnsjukdomar, nervlugnande kan få oroliga barn att somna, sårläkande, svagt smärtlindrande.
Används vid kikhosta, menstruationsrubbningar. Utvärtes till behandling av sår och vid tandvärk. Ett avkok används vid irritation i hårbotten. Färska blad till grötomslag vid blåmärke och småsår. Inga biverkningar vid normal användning. Som infusion, 2 tsk av den torkade örten till 2,5 dl vatten får dra i 10 minuter, silas, dricks 3-5 gånger dagligen vid behov Annan användning Torkade blad som fyllning i leksaksmöss av tyg brukar katter gilla. Späda och unga skott är utmärkta i sallader. Kalmus (Acorus calamus) Beskrivning En 50-150 cm hög flerårig vattenväxt. Blad smala, svärdslika, vid basen rödaktiga, ofta tvärveckade på ena sidan. Blommor små, grönaktiga i juni-juli, i hundratal i långa kolvar, som sticker ut från basen av ett hölsterblad. Blommor med 6 kalkblad, 6 ståndare, 1 pistill. Jordstam grönaktigt brun, förgrenad. Mindre allmän till sällsynt vid näringsrika vatten längs sjöstränder och i åar och dammar upp till
södra Dalarna. Jordstammen. Kalmus härstammar från Ostindien och har mycket långsamt utbrett sig till vårt land. Den har visat sig ha en otrolig anpassningsförmåga, men i vårt klimat sätter den aldrig frukt. De arabiska läkarna använde roten som magmedel. Den kom till Europa under 1500-talets början., Örten hamnade först i Österrike där kejsare Ferdinands livläkare, Matthiolus, hade fått en planta i gåva från hovet i Konstantinopel. Han planterade den i trädgården i Wien och därifrån sändes avläggare till olika trädgårdar i Europa I Sverige var örten officinell till 1946. Flyktig olja med asaron, bitterämnet acorin, slemämnen, garvämnen, stärkelse, socker, kolin, harts Farmakologi/Medicinsk användning Sårläkande, stimulerar sekretionen av saliv, mag- och tarmsaft. Ökar ämnesomsättningen. Lugnande effekt på centrala nervsystemet. Används främst utvärtes till bad vid svårläkta sår, invärtes vid aptitlöshet och nervösa magbesvär. Inga biverkningar vid normal användning, intag i stora doser ger kräkningar Som infusion, 2 tsk av den pulveriserade torkade roten får dra i 15 minuter i 3 dl vatten, dricks 2-3 gånger dagligen Annan användning Fransk klosterlikör. 2 g stjärnanis, 2,7 gram pepparmyntsblad, 3,6 g ingerfära, 0,4 g kryddnejlika, 1,4 g kalmusrot, 1,5 g citronskall utan det vita, 1 g apelsinskal utan det vita. Ingredienserna blandas och får dra i 3 dygn i 86 cl 96% sprit. Sila. Blanda en sockerlag, 1 kg socker till 1 liter vatten. Järnört (Verbena officinalis)
Beskrivning En 30-80 cm hög ett- till flerårig ört med tunna, upprätta, styva stjälkar. De sträva blombärande skotten utgår snett uppåt från huvudstjälken. Blad motsatta, de mellersta djupt parflikiga, vid basen kilformade, på korta skaft, de övre oskaftade och smalt lansettlika, grovtandade. Blommorna lila i juli-oktober i smalt axlika blom-ställningar. Foder rikt försett med körtelhår och med 5 tänder. Krona med kort böjd pip och 5 kornflikar. Ståndare 4 varav 2 kortare. Frukten består av 4 delfrukter. Rot smal, förgrenad. Ursprunglig i kontenentala Europa, i Sverige endast som odlad. Hela ovanjordiska delen i blomningsstadiet. Hos romare och andra antika folk var den högt skatta och till och med betraktad som ett undermedel med magiska krafter. Sändebud bar kransar av järnört. Örten användes också till att rena och smycka de romerska gudarnas altare. Namnet verbena avsåg på den tiden alla växter som användes vid religiösa och andra högtidliga ceremonier. Örten skattades förr mycket högt och sågs som en helig växt i många kulturer. I det gamla Egypten var den helgad åt gudinnan Isis och kallades Isis tårar. Grekiska präster bar roten i sin skrud. Den ansågs helgad åt Afrodite och ingick i olika kärleksdrycker. Såväl romare som kelternas druider renade sina altare med järnörtsvatten. För den vidskeplige var det viktigt att aldrig plocka järnört utan att välsigna den, enligt legenden växte den nämligen på kullen vid Golgata och användes till att stilla Jesu blod vid korsfästelsen. Örten är en gammal medicinalväxt som bland annat ansågs bota ögonsjukdomar, vidare ansågs den häva nervös utmattning. Ryktet som kärleksört har gjort järnört omtyckt i maträtter och hembryggd likör Glykosiden verbenalin, iridoidglykosiden hastatosid, en alkaloid, eterolja med citral, terpener och terpen-alkoholer, garvämnen, slem och bitterämnen, verbenalin, verbenin, fenylpropaniid-glykosider
Farmakologi Verbenalin verkar menstruationsökande, livmoder-sammandragande under graviditeten, samt förstärker värkarna under förlossningsarbetet. Den ökar även mjölk-produktionen vid amning. Örten har vidare svett-, urindrivande och laxerande verkan Medicinsk användning.vid bristande mjölkproduktion hos ammande mödrar, urindrivande vid ödem, sömnlöshet, psykisk utmattning och sjukdomar som är förenade med stenbildning. Som skönhetsmedel kan man dränka in en kompress med avkok av blad och lägga över trötta ögon eller svulna ögonlock. En dekokt av järnört och rosmarin är ett mycket bra hårvatten, till massage av hårbotten och till sköljning, kan i vissa fall ge håret en mörkare färg. Inga kända biverkningar vid normal användning. Bör ej användas av gravida kvinnor. Som infusion 2 tsk av den torkade örten till 2,5 dl vatten, får dra i 10 minuter, silas och dricks 2-3 koppar dagligen vid behov. Jordreva (Glechoma hederacea) Beskrivning En 5-15 cm hög flerårig ört, som kryper längs marken med upp till meterlånga, i tvärsnitt fyrkantiga revor. Bladen skaftade, motsatta, njurlika till avrundat hjärtlika och grovtandade. Utlöparskotten
övervintrar med gröna blad och från bladvecken skjuter tidigt på våren de blombärande skotten upp. Blommorna blåvioletta i maj-juni, få i ensidiga knippen från bladvecken. Foder 5-flikigt. Krona två till fyra gånger så lång som fodret med djupt kluven överläpp och treflikig underläpp. Ståndare 4. Allmän från Skåne till Värmland, Västmanland och Uppland. Växer i lundar, på odlad mark, stränder och i vägkanter på mullrikt underlag. Blommande grenspetsar. Örten kan inte med säkerhet spåras i antikens skrifter. Men man vet att det är en mycket gammal germansk läkeört. Medeltidens örtaböcker omtalar örten som en botare av urinvägssjukdomar, sjukdomar i mun och svalg mm. Plinius har skrivet om växten. I mjölktrolldomen spelade örten en stor roll, d.v.s. att örten användes när mjölk var förtrollad. Man trodde även, att den förmådde göra en människa så skarpsynt, att hon kunde se vilka kvinnor som var häxor. Man skulle då plocka örten valborgsmässokvällen och vid midnatt göra en krans av bladen, för att så nästa dag sätta den på huvudet. Häxorna kände till denna kraft hos örten, och fruktade den oerhört. Aromatisk bitter olja, marrubin, kolin, garvämnen, harts Farmakologi/Medicinsk användning Sårläkande, vid bronkialkatarr, diarré, vid hosta och förkylning, dämpar menstruationsbesvär, baddnings-vätska för trötta ögon Inga biverkningar vid normalt användande Som infusion 3 tsk av den torkade örten till 2,5 dl vatten får dra i 5 minuter, silas, dricks 2-4 gånger dagligen, samma blandning kan användas som gurgelvatten och till tvättning av sår. Färska blad kan krossa och läggas direkt på skrubbsår. Jordgalla (Gratiola officinalis)
Beskrivning En 20-50 cm hög flerårig ört med upprätt, ihålig, nedtill rund, upptill fyrkantig stjälk. Blad gröna, motsatta, utan skaft, lansettlika, fint sågade. Blommor ljusgula med rosa läppar i juli-september, ensamma i bladvecken, nästan oskaftade. Foder med 5 tänder, vid blombasen 2 förblad. Krona inuti finhårig, överläpp tvåflikig, underläpp treflikig, ståndare 4. Kapsel med två rum, fröna talrika. Jordstam köttig, krypande, med utlöpare. Vildväxande vid stränder och fuktiga ställen i Mellan- och Sydeuropa. I Sverige endast odlad. Blommande grenspetsar. Blad apotekare var örten tidigare högt skattad, vilket namnet Gratia Dei (Guds nådes ört) visar, detta trots att den under 1500- och 1600-talen åderlåtningens, lavemangens och avförningsmedlens storhetstid inom medicin, kan ha varit orsak till ett stort antal olyckliga patienters död.. Örten hör till samma familj som finger-borgsblomman och innehåller liksom denna ämnen som påverkar hjärtat. Flyktig olja, glykosiderna gratiosid,gratiogenin och gratiotoxin, harts Farmakologi/Medicinsk användning Kraftigt laxerande, kräkningsframkallande, urindrivande, menstruationsökande. Biverkningarna är många på denna ört och överdosering kan framkalla svåra förgiftningar varför örten ej skall användas av lekmän och får på inga villkor tas under graviditet och amning Anges inte p.g.a av sin risk för överdosering.
Jordrök (Fumaria officinalis) Beskrivning En 10-60 cm hög ettårig ört. Blågröna, slak, ofta klättrande stjälk. Blad grågröna salt dubbelt parbladiga. Blommor rosa med purpurröd mynning i maj-september, små, i klasar. Foderblad är kronbladslika, de översta kronbladen har en kort sporre. Ståndare skenbart 6 i två grupper. Frukt, en nöt, klotrund, tilltryckt i spetsen. Roten spolformig, gulvit. Allmän från Skåne till Dalarna och Ångermanland. Växer som ogräs på välgödslade marker, speciellt på lerjord. Den ovanjordiska delen av växten i blomningsstadiet. Namnet jordrök är en översättning av det latinska namnet och namnet hänsyftar till att växten ser ut som rök på avstånd. Örtens medicinska egenskaper hsr lovprisats altsedan antiken. Dioskorides talar om dess skarpt smakande växtsaft, som gör synen klar och framkallar tårar. Inom folktron hör den till de örter som ansetts äga speciell kraft och skänka ett långt liv. Sju alkaloider, bl.a. fumarin och protopin, bitterämnen, garvsyra, fumarsyra, slemämnen, harts,
kalium, aminosyror. Farmakologi Medicinsk användning Växten innehåller fumarin, som har en utpräglad kramplösande, gallsekrektions- och gallstimulerande verkan, vilket stöds av flera vetenskapliga studier. Örten kan både minska och öka gallproduktionen, allt efter behov, en verkan som inom vetenskapen kallas för amphotrop verkan. Växten har en kramplösande verkan på sfinkter Oddi, en ventil som kan öppna och stänga av gallflödet till tolvfingertarmen Gallevermedel, krampartade besvär från gallvägarna, matsmältningsbesvär, i blodreningskurer, eksem, särskilt psoriasis Inga biverkningar vid normal användning, dock kan de ge diarré vid stora doser. 1 tsk av den torkade eller färska örten som infusion till 3 dl vatten tas tre gånger dagligen, en starkare dos kommer antagligen att förorsaka diarré. Islandslav (Cetraria islandica) Beskrivning En 5-10 cm hög växt, som bildar glänsande olivfärgade till mörkbruna tuvor. Dessa är uppbyggda av broskartade, plattade, rikt flikiga båldelar, vilka är ljusare på undersidan. I kanterna sitter små svarta hår och hela undersidan är prydd av vita fläckar, där märgen är blottad. Bålen dör bort vid basen och blir där rödaktig.
Örten är allmän i hela Sverige utom i Sydsveriges slättområden. Den växer på marken såväl på fjällhedar som i ljusa skogar, särskilt i hällmarkstallskog och på tallhedar. Hela torkade laven. Att örten kallas islandslav beror inte på att den är mer utbredd på Island än övriga norra Europa, utan snara på att isläningarna var först med att utnyttja den som läkeört. Islandslav är ett mycket näringsrikt livsmedel och lämpar sig mycket bättre än bark till att dryga ut mjöl med. För två välpackade tunnor islandslav kunde man förr på sina ställen få en tunna råg. Varför vi i Sverige använde bark istället för islandslav är väl ingen riktigt som vet. Linné påpekade redan 1757 att islandslav kunde användas i bröd och till ren överlevnad. Minst 50% vattenlösliga polysackarider, främst lichenin (40%) och isolichenin (10%), vidare 2-3% av bitterämnet fumarprotocetrarsyra, protocetrarsyra, cetrarsyra, fumarsyraoch usinsyra, spår av eterolja, vitamin A, B och jod Farmakologi Isolichenin löser redan i kallt vatten och bildar slem, medan lichenin endast löser sig i hett vatten. När lösningen sedan kallnar bildar de tillsammans ett tjockt slem. Detta slem har främst en lokal inverkan på hud och slemhinnor som det kommer i kontakt med genom att det kan bilda en barriär, som skyddar mot mekanisk och kemisk irritation. Denna egenskap är värdefull vid behandling av katarr i de övre luftvägarna och hela mag-tarmkanalen. Polysackarider i slemmet kan spjälkas till enkla sockerarter i mag-tarmkanalen och tas upp som näring. Fumarprotocetrarsyra är ett bitterämne med antiseptisk verkan. Protocetrarsyra är ett annat bitterämne, som i små doser motverkar illamående och kräkningar och i större doser har en laxerande verkan. Cetrarsyra är också ett bitterämne, som tillsammans med de andra stimulerar aptiten och produktionen av matsmältningssafter i mag-tarmkanalen. Vid kokning bryts cetrarsyran ned, så att effekten försvinner och islandslaven förlorar sin bittra smak. Medicinsk användning Som skyddande och inflammationshämmande medel vid luftvägskatarr, med hostlindrande effekt när hostreflexen utlösts från en irritation i svalget, samt vid mag-tarmkatarr och illamående med kräkningar. Vidare som aptitstimulerande medel vid aptitlöshet och dålig matsmältning. Rengöring av svårläkta sår Inga biverkningar vid normal användning.
Som dekokt, 3 tsk av den torkade örten får koka en minut i 2 dl vatten, låt dra i 10 minuter, sila och drick en kopp 2-4 gånger dagligen. Kastanj, äkta (Castanea sativa) Beskrivning Upp till 30 m högt träd med tät krona. Blad motsatta på skaft, fingrade med 5-7 småblad som är bredast i ytter tredjedelen, kilformigt avsmalnande mot basen. Blommor vita med gula eller röda fläckar i maj-juni i upprätta klasar. Frukt klotrund, upp till 6 cm stor, gulgrön ed mjuka taggar, innehållande 2-3 stora, glänsande bruna frön (kastanjer) med bitter smak. Odlad som prydnadsväxt upp till Mellansverige. Härstammar från Balkan. Blad från äkta kastanjen. Många anser att vår hästkastanj är mindre lämpad som medicinalväxt så är inte fallet. Dock går inte hästkastanjens frö att äta. På vår hästkastanj används blad, frön och bark
Ett genomgående användningsområde ända sedan 1500-talet och fram till våra dagar är mot blödningar, ex rikliga menstruationer, näsblödningar, blodiga upphostningar och hemorrojder. Linné ordinerade hästkastanj invärtes vid feber och väderspänningar och utvärtes mot skavsår. Garvämnen, organiska syror, mineralsalter, quercetin, fett, socker, pektin, harts. Farmakologi Infusion eller flytande extrakt ur kastanjeblad har vid kliniska studier visar sig vara verksamt som slemlösande och hostbefordrande medel vid bronkit och kikhosta. Den verkar även gynnsamt vid reumatiska besvär. Garvämnena gör att bladen även har sammandragande egenskaper. Kastanjen har ingen snabb verkan utan först efter ett par månader kan lindring inträda. Medicinsk användning Slemlösande och hostbefordrande medel vid bronkit och torr rethosta, kikhosta, lindring av åderbråck, lindring av hemorrojder. Inga kända biverkningar vid normal användning. Som infusion, 2 tsk av den torkade äkta kastanjen i 3 dl vatten, får dra i 10 minuter, silas, drick 2-3 koppar dagligen mot ihållande hosta och kikhosta. Bark och frukter från ästkastanj. 2 tsk pulveriserad bark och frö som dekokt i 4 dl vatten kokas i 10 minuter, silas och drick 2 koppar dagligen. Annan användning De mogna frukterna kan åtas som pure eller hellgrillade en mycket värdefull kolhydratkälla. Hundtunga (Cynoglossum officinale)
Beskrivning Tvåårig, 30-80 cm hög ört med kraftig, mjuk finluden, grön stjälk, förgrenad högst upp. Bladen tätsittande, grågröna, mjuka, lansettlika, de undre skaftade, de övre halvt stjälkomfattande. Blommor brunröda i juni på korta skaft i knippeliknande blomställningar. Foder hårigt, krona med kort pip, båda femflikiga. Frukter 4, platta med kort krokborst, som hakar i förbipasserande. Roten långsträckt och svart. Mindre allmän vid vägar och gårdar upp till Värmland, Dalarna och Medelpad. Roten som skördas på hösten andra året. Färska blad. Det svenska namnet på denna ört är en översättning av det vetenskapliga släktnamnet, en sammansättning av d grekiska orden kyon, hund, och glossa, tunga och syftar på örtens långa, mjuka blad. Munkarna tog in örten till vårt land, men numer växer den vild på må många ställen. Hundtungan användes redan av de forntida assyrierna, senare även av greker och romare. På 1500- talet komponerade den franske kirurgen Ambroise Paré ett lugnande piller som förutom hundtunga innehöll opium, bolmört, saffran, rökelse och myrra. Pillret blev aldrig officinellt i Sverige, men väl i Danmark. Alkaloiden heliosupin och dess kväveoxid. I roten dessutom slem, kolin, allantoin. Farmakologi/Medicinsk användning Roten har sedativ och hostdämpande effekt. Bladen verkar invärtes blodtryckssänkande, allmänt hämmande på nervsystemet, utvärtes sårläkande.
Inga biverkningar vid normal användning, se vidare dosering. Dekokt på roten, 3 tsk till 4 dl vatten, får koka i 10 minuter, eller en infusion på bladen 3 tsk av den torkade örten till 2 dl vatten, får dra i 15 minuter, silas, båda drogerna användes utvärtes. Dock kan örtkunnig rekommendera vissa doser invärtes. Humlesuga (Betonica officinalis) Beskrivning En flerårig ört som blir 30-60 cm hög. Stjälk styvt upprätt och fyrkantig med ett fåtal bladpar. Bladen långsträckta hjärtlika och grovnaggade. De nedre bladen är skaftade medan de övre sitter direkt på stjälken. Blommor purpurröda, ibland rosa i täta avlånga blomställningar i augusti. De enskilda blommorna är tvåläppiga. Foderbladen korta med 5 tänder. Nötter 4. Jordstam kort. Denna ört är ytterst sällsynt i vårt land och finns numer kvar endast på en lokal i Skåne. Jordstammen och blad. Forntidens egyptier var de första att tillskriva humlesugan magiska egenskaper. På 900-talet såg anglosaxarna den som en av de viktigaste örterna, med förmåga att bota nässelfeber. På 1000-talet
omnämns den i Lancnunga som en välgörande läkeört för alla som hemsöks av djävulen. Senare skrev Gerard i sin örtlära. Humlesuga är bra för dem som är drabbade av fallandesjukan. Han ansåg också att örten var verksam mot bett av galna hundar och giftiga ormar. På 1700talet ansågs den fortfarande verksam mot allehanda besvär och även till örttobak och snus. Garvämnen, betain flera alkaloider. Farmakologi/Medicinsk användning Adstrinerande, sårläkande, kräkningsframkallande, laxerande, upphostningsbefordrande. Stärkande, febernedsättande, ledgångsreumatism, magknip, utvärtes mot svårläkta sår. Inga biverkningar vid normal användning. Dock måste försiktighet användas när örtens rot används invärtes. Som infusion 2 tsk av den torkade örten till 2 dl vatten, får dra i 15 minuter, silas, dricks 2-3 gånger dagligen, används också utvärtes för tvättning av svårläkta sår.