Pimpinell (Sanguisorba minor)

Transkript

1 Pimpinell (Sanguisorba minor) Pimpinell är en flerårig ört med tjock, träaktig rotstock och rosettställda fingrade markblad med ovala sågtandade småblad och cm hög. Blommorna är små och rödbruna eller gröna och samlade i klotrunda huvuden. Den blommar under juni-juli. Växten är mycket sällsynt vild. Torrängar, backar, vägkanter i Sydsverige Nyss uppvuxen piminella kan skördas och ätas som krasse. Det är de unga bladen som har bästa smaken, ju äldre bladen blir desto bittrare blir aromen och den nötliknade smaken försvinner. Verksamma beståndsdelar Garvämnen, eterisk olja, flavonderivat, vitamin C En släkting till pimpinellan, poterium spinosum, bär kraftiga törnen och förekommer allmänt runt Jerusalem. Enligt legenden skulle Kristi törnekrona ha flätats av sådana. Bägge dessa örter har använts av läkare som blodstillande medel. Släktnamnet Sanguisorba har avletts av latinets sanguis som betyder blod och sorbio som betyder uppsuga I dagen läge används den sällan som medicinalväxt, men kan användas till urindrivande medel, blodstillande medel, aptitstimulerande, hemorrojder. Inga kända biverkningar vid normal användning

2 Annan användning De unga bladen är friska, kylande och en aning bittra, liknande smaken på gurkskal. De i blandade sallader, i soppor och svalkande sommardrycker. Ett avkok kan användas som balsam på solbränna och vid hudbesvär. Lungrot (Chenopodium bonus-henricus) Flerårig ört med 2-8 dm hög, upprätt stjälk, trekantiga till spjutlika spetsiga eller trubbiga, helbräddade med vågig kanal. Späda blad med mjölig yta, äldre mörkgröna. Blommor i täta gyttringar, samlade i långt toppställt, sammansatt ax utan stödblad. Hylle fyra-femtaligt. Stift 2-3, långa, utskjutande. Frukt, tunnväggig nöt. Är Sveriges enda vildväxande perenna mållan Odlade ställen, gårdar på kväverik jord i Syd- och Mellansverige. Späda blad och skott Lungrot har tidigare kallats Gode Henrik eftersom man ansåg att den hade nyttiga egenskaper. Namnet Henrik kommer att bladen påminner om gåsfötter och associeras till det tomteliknande väsen i Tyskland som kallas Heinrich och hade gåsfötter. Arvid <månsoon (1642) konstaterade att den är en kosteligh ört til läkedom brukas til plåster och salfwor och må man wäl stöta henne gröna

3 och läggia uppå onde såår och skador ty hon läka myckit wäl Används inte längre som medicinalväxt. Betraktas som ett näringsrikt mattillskott då den bl.a innehåller mycket järn och andra mineraler samt vitamin C Inga kända biverkningar vid normal användning. Annan användning Liksom många övriga mållor är den utmärkt i soppor och i sallader. Späda skott kan tillredas som sparris. Björnrot (Meum athamanticum) En tuvbildande flerårig ört som blir 60 cm hög. Det söta, mellangröna, basala bladverk.en stark aromatisk lukt. Stjälk kal, ihålig, nedtill med vissna bladskaftrester. Blad med mörkgröna, trådsmala flikar. Flock med 3-15 strålar. Blommor gulvita i juli-augusti. Frukt 4-10 mm, rödbruna Gräsmark i bergstrakter. Berg i Central- och Västeuropa, Norge. Hos oss odlad. Den färska eller torkade örten insamlad strax före eller under blomningen. Jordstammen färsk eller torkad. Verksamma beståndsdelar

4 Inga kända biverkningar vid normal användning Annan användning Örten Används mest i matlagning som bl.a ersättare för dill vid potatiskok. Dess speciella smak av dill och curry gör att den kan användas som salladskrydda eller till kalla såser Temynta (Monarda didyma) Temyntan uppträder i många varianter. Den röda temyntan är en reslig, flerårig växt som kan bli 1 meter hög. Bladen är breda, lätt tandade och har en mycket stark doft. De tufsiga läppblommorna sitter i glesa kransar och slår ut på högsommaren Inhemsk i Nordamerika, känd bland Oswegoindianerna Torkade blad och blommor på högsommaren Släktnamnet Monarda har växten fått som en hyllning till den spanske läkaren och medicinalväxtbotanikern Nicholas Monardes från Sevilla, som 1596 skrev en amerikansk örtflora Utmärkt till allmän ingrediens i alla typer av örtte. Te på örten är utmärkt för, illamående, gaser i magen, menstruationsvärk och kräkningar. Inom aromaterapin hjälper den till att ge kroppen

5 motståndskraft mot förkylningar Örten är inte giftig vid normal användning. Annan användning Några färska blad kan läggas i sallader eller fyllning eller i sommardrinkar, deras smak är aromatisk och frisk. En utmärkt bifoderväxt Ett antal arter Av temyntorna finns de relativt många sorter och merparten går att använda som smaksättare i te. Se även blodröd temynta Blåeld (Echium vulgare) Tätt strävhårig, tvåårig ört med upprätt, 3-10 dm hög stjälk. Nedre blad, skaftade, cm långa, lansettlika till avlånga. Stjälkblad oskaftade, 5-10 cm långa, lansettlika eller avlånga, trubbiga med rundad bas. Blommorna nästan oskaftade i korta, täta, ensidiga knippen. Foder djupt femflikiga. Krona klocklik med 5 olikstora flikar, först rödaktiga sedan lysande blå, sällan vita. Frukt med 4 kantiga, nötliknande delfrukter. Sydsverige till mellersta Norrland mindre allmän på Öland, Gotland i Skåne dock allmän

6 Unga blad och skott som skördas före blomning På många språk avspeglar folkliga namn för blåeld att växten förknippas med ormar. I Sverige har den kallats ormört. Olika benämningar har stöd i signaturläran, som hävdade att yttre kännetecken hos en läkeväxt gav besked om hur den kunde användas. Man konstaterade att den bruna stjälken liknade ett ormskinn och att fröet hade samma form som ett ormhuvud, varvid man drog slutsatsen att blåeld kunde bota ormbett. Vilket faktiskt är sant örten har en viss läkande inverkan på huggormsbett. Används sällan. Blomställningens övre del kan hackas och användas till läkande grötomslag på inflammerade fingrar eller varbölder. Avkok på de nedre bladen är svettdrivande vid hög feber och lindrar huvudvärk. Örten är inte giftig vid normal användning Annan användning Det går att från roten få ett rött färgämne till textilfärgning. Unga skott kan anrättas som spenat Åbrodd (artemisia aboratanum) En upp till meterhög buske med frisk citrondoftade arom.den har risiga grenar och finflikiga, trådsmala, något gråludna blad. Blommorna är små och sitter i små ändställda korgar i glesa

7 ställningar. Korgarna innehåller uteslutande diskblommor och de är samtidigt tvåkönade Åbrodd är inhemsk i Asien men har spritts genom odling till Europa och Amerika. Den ger sällan frö hos oss. I medelhavsområdena odlas den som fältgröda för utvinning av bitterämnen Den blommande stjälken Mäster Henrik Harpestreng (1200-talet) skriver, att åbrodd är bra mot all värk i bröst, senor och lår. Lukten av åbrodd håller huggormar borta. Varifrån släktnamnet kommer är man litet osäker på. En teori är att den skall hedra Artemisia, en berömd botaniker och medicinsk forskare som var syster till kung Mausollus (död 353 f.kr) Verksamma beståndsdelar Starkt antiseptiska och desinficerande oljor, abstinthol, bitterämnen, tanniner, alkaloider, flavonoider, polyfenolsyrorna kaffe- och klorogensyra, kumarinderivaten skopoletol, isofraxin och umbelliferon Galldrivande, menstruationsökande, antiseptisk, sårläkande Örten är inte giftig vid normal användning, dock bör gravida undvika den. Annan användning Kan färska och små användas finhackade i sallader, men ta inte för mycket. En bunt åbrodd på utedasset är inte dumt. Gnid in örten på huden fungerar då som myggmedel Våradonis (Adonis vernialis)

8 Flerårig ört med en kraftig, lodrätt rot och dubbelt till tredubbelt finflikiga blad med lieära bladflikar. De stora gula, iögonfallande blommorna, blommar maj-juni, 47 cm i diameter, har smala kronblad. Blommorna sitter ensamma i toppen av skotten. Blommorna saknar nektar och pollineras av insekter som samlar pollen. frukterna är tättsittande små baljkapslar Örten är en stäppväxt med huvudsaklig utbredning Sydösteuropa och i Västasien. Kan förekomma lokalt på Öland och Gotland Hela växten vid blomningen, torkad På 1500-talet framhöll Matthiolus dess hjärtstärkande verkan, och den torkade växten blev efter hand officinell överallt i Europa och flitigt använd som hjärtstärkande och urindrivande medel. Undersökningar gjorda på 1900-talet visar att örtens ingående hjärtglykosider kan användas på samma indikationer som digitalis, fördelen med den är att den inte är lika giftig som digitalis Verksamma beståndsdelar Adonissyra, glykosider som starkt påverkar hjärtat Urindrivande, lugnande, hjärtstimulerande. Eftersom glykosiderna har samma verkan som substanserna i digitalis bör den inte användas för privat medicinering. Kliniskt har man stor nytta av drogen för behandling av hjärtsvikt, ödem, kronisk njursvikt samt vissa former av övervikt. Hela den ovanjordiska delen är giftig

9 Tusensköna (Bellis perennis) En 4-15 cm hög flerårig ört med snett uppstigande jordstam. Bladen sitter i en basal rosett. De är spatelformade eller omvänt äggrunda och fintandade. Tusenskön kan blomma hela året, men har sin rikaste blomningstid i maj. Blomkorgarna har tallriksgula diskblommor och talrika vita eller rödlätta strålblommor. Holkfjällen är elliptiska till långsträckta och sitter i två rader. Ursprungligen i Europa och Västasien, i vårt land odlad som prydnadsväxt. Blommor och blad. De tre första tusenskönorna man förr i världen träffade på om våren skulle man äta upp. Kanske sammanhänger detta med att tusenskönan ansågs höra till de blodrenande växterna. Tusenskönan var här i Norden förr helgad åt vårens gudinna, Freja. Man trodde att åt man upp de tre första blommorna på våren skulle man resten av året slippa tandvärk. Växtens medicinska egenskaper är känd sedan renässansen. På 1700-talet blev den i Tyskland bannlyst, sedan den med orätt beskyllts för att verka fosterfördrivande. Verksamma beståndsdelar Saponiner, en eterisk olja, tanniner, slemämnen, flavoner, bitterämne, garvämne, organiska syror Farmakologi Slemlösande, svagt smärtlindrande, stoppar diarré, hostlindrande, kramplösande. I behandling av hudåkommor och sår, katarr, ledgångs-inflammationer, reumatism, lever- och

10 njuråkommor Inga kända biverkningar vid normal användning Annan användning Bra i teblandningar, unga skott kan på våren användas i sallader Vitklöver (trifolium repens) Flerårig ört med krypande, rotslåend, vanligen kal, cm lång stjälk. Blad som rödklöverns, men med kortare skaft. Blommor väldoftande, vita eller rödlätta, samlade i täta huvuden på långa skaft från bladvecken. Foder med 5 snalt trekantiga flikar. Foderrör klovlikt, dubbelt så långt som flikarna, vitaktiga med gröna nerver. Krona 5-10 mm, vissnar tidigt och blir brun. Balja rak, platt. Allmän i hela Sverige. Företrädesvis på ängsmarker och vägrenar. Blommor och unga blad. Vitklöver utgör en viktig nektarkälla för bin och kan ge 100 kilo honung per hektar

11 Verksamma beståndsdelar Garvsyra, socker, slemämnen, organiska syror Astringerande, inflammationshämmande, antiseptisk verkan. För mag- och tarmkatarr, allvarlig diarré och reumatiska smärtor Inga kända biverkningar vid normal användning Sötväppling (Melilotus officinale) Ett rikt förgrenad tvåårig ört med små stipler och små trefingrade blad, av vilka de mellersta småbladet är skaftat. Blommor gula i juli-september, i skaftade långa upprätta klasar. Foder femtandat och fjärilsblommornas så kallade köl är kortare än vingarna och seglet. Baljan som mogen gulbrun och kal med kraftiga tvärrynkor. Ursprungligen i Centraleuropa. Hos oss ursprungligen införd men finns nu tämligen allmänt över nästan hela Sverige. Blommande grenspetsar.

12 Verksamma beståndsdelar Örten innehåller dihydro-o-kumarsyra, ca 0,9%kumarin, som främst är bundet i kumaringlykosider, bl.a. melilotosid, ur vilket kumarinet frigörs på enzymatisk väg när växten vissnar eller torkas. Vidare slemämne, kolin, garvämne, flavonoider och vitamin C. Blommorna innehåller ca 0,01% eterolja med en kumaringlykosid och fritt kumarin vars halt och angenäma doft ökar när blommorna torkas. Farmakologi Örten ökar blodkapillärernas resistans, minskar kärlväggarnas genomsläpplighet, ökat blodtillförseln till hjärnan och cirkulationen i de perifera blodkärlen. Vidareförbättrar den det venösa återflödet, ökar flödet i lymfkärlen och utövar en inflammationshämmande verkan. Örten ger normalt inte någon väsentlig minskning av blodets förmåga att koagulera Förbättrar blodcirkulationen vid åderbråck, bensår och ödem. Utvärtes används den till bad och omslag vid svullnader, sår och reumatiska besvär. Inga biverkningar vid normalanvändning. Det är dock viktig att örten torkas och förvaras rätt annars kan den innehålla dikumarol som gör att blodet inte koagulerar. Vid kraftig överdosering kan kumarinet ge häftig huvudvärk, illamående, svimning och dåsighet