Primula ssp. Ida Bergström Farmakognosi vt 2005 Handledare: Anders Backlund

Storlek: px

Starta visningen från sidan:

Download "Primula ssp. Ida Bergström Farmakognosi vt 2005 Handledare: Anders Backlund"

Per Åström
för 8 år sedan
Visningar:

1 Ida Bergström Farmakognosi vt 2005 Handledare: Anders Backlund Primula ssp. Avdelningen för Farmakognosi Institutionen för Läkemedelskemi Uppsala Universitet

2 Namn En av den vanligaste Primula arterna i Sverige är Primula veris. Primula veris, med det svenska namnet gullviva, är inte den blomma som är först på plats när det våras, men den väldoftande, gyllengula blomman är en så påtalig vårsymbol att den förtjänar sitt latinska namn, som betyder vårens förstling (Krantz-Jensen 1994). Gullvivan har fått flera nyckel -namn eftersom dess blomställning påminner om en gammaldags nyckelknippa. Den tyska abbedissan Hildegard von Bingen döpte den till himmelsnyckel därför att den visade sig under årstiden när himlen på nytt låter ljuset strömma in på den vinterkalla jorden. Andra namn är jungfru Maria nycklar, majnycklar och S:t Persnyckel (Vegelius 1990). S:t Persnyckel härrör från en sägen om att himmelens vördnadsvärde väktare tappade sin gyllene nyckelknippa ner på en äng. Han skickade då ner en ängel för att hämta tillbaka den och där den hittades växte den första gullvivan upp (Krantz-Jensen 1994). Gullvivans nyckel - namn är troligtvis inte så gamla i Sverige utan det finns betydligt äldre folkliga namn som oxelägga, hanelägga, gökblomma, gökbyxa, kattstävel och kärringtänder (Vegelius 1990). Moderorgansimen Familjen primulaceae har 22 släkten och ungefär 800 arter. I Sverige finns åtta släkten och 20 arter, bland annat de välkända arterna gullviva (Primula veris) och skogsstjärna (Trientalis europaea) (Anderberg, 1998). Släktnamnet Primula kommer från det latinska namnet primus, den förste, det syftar på att arterna blommar tidigt på våren. De har omkring 400 arter, varav sju förekommer i Sverige. Gullviva (P. veris), jordviva (P. vulgaris) och lundviva (P. elatior) har gula blommor medan de övriga har violetta blommor. Några arter och hybrider odlas som prydnadsväxter, till exempel bollvivan (P. denticulata), trädgårdsaurikel ( P. x pubescens), sommarvisa (P. florindae), hyacintviva (P. viallii) och trädgårdsviva (P. x polyantha). Arterna syrenviva (P. x malacoides) och fönsterviva (P. obconica) säljs bland annat som krukväxter. Förädlade former av jordviva är den art som är vanligast som krukväxter (Anderberg, 1998). Släktet Primula består av fleråriga örter, där alla bladen är samlade i basal rosett, de är kala och släta, eller skrynkliga och fint ludna, ibland med vitmjölig undersida. Arterna har en stjälk med blommorna samlade i klunga i stjälkens topp, blommorna bär ett skaft och oftast ett kort sådan. Fodret är sambladigt och grunt femflikat. Kronan är vanligtvis gul eller violett; kronpipen cylindrisk; kronbämet femflikat, plattat eller skålformigt. De har fem ståndare, ett stift och som frukt en tandkapsel. Gullvivan, jordviva, lundviva och strandviva har alla kromosomtalet 2n=72 (Anderberg, 1998). Gullvivan har helbräddade blad utan stipler, den är cm hög och har en kort jordstam. Bladskivan är omvänt äggrund, med tvär bas, bredast vid basen, skrynklig och hårig på sidorna. Bladkanterna är korta, vågiga och trubbigt tandade (Mossberg och Sternberg, 1999). Gullvivans blomningsperiod infaller mellan april och maj (Göthberg et al., 1982). Blommorna 4-30 stycken per växt hänger under blomningen på 1-2 cm långa skaft. Fodret är blekt gulgrönt, klocklikt uppblåst. Foderflikarna är lika långa som breda. Krona 1-1,5 cm bred, skållik med orange fläckar nära pipöppningen. Blommorna är väldoftande och nektar bildas i blommornas botten. Fruktskaft upprätta med äggrunda, 6-10 mm långa kapslar, 2

3 som är kortare är det kvarsittande fodret. Fröna sitter kvar länge i kapseln och sprids när vinden skakar ut dem, vilket underlättas av att kapseltänderna böjs bakåt vid torrt väder. Fröna är 1,5-2 mm långa, mörkbruna och vårtiga. Blommorna har två olika typer av såväl ståndare som pestiller. Ståndarna är placerade olika högt i kronrören av de två blomtyperna, antingen under eller över märket. Gullvivan har blommor som främst pollineras av humlor, bin och fjärilar. Hybriden med jordviva uppstår lätt där arterna möts. Den känns igen på den rikare hårigheten och på de större och blekare blommorna (Mossberg och Stenberg 1999). Gullvivan växer på näringsrika, inte alltför våta ängar och grässlutningar, skogsbryn, snår och öppna ljusa lövskogar (Björkman och Lundevall 1992). Gullvivan trivs bäst i låg vegetation och den missgynnas när de omgivande växterna blir för högväxt (Anderberg, 1998). Gullvivan är utbredd över stora delar av Europa samt västra och centrala Asien ända till Amurs övre delar (Mossberg och Stenberg 1999). Medan den här i Sverige är allmän i östra Götaland och genom hela Mellansverige till södra Dalarna och norra Uppland. I Norrland är den sällsynt men förekommer i Hälsingland, Gästrikland och Medelpads kusttrakter. Den förekommer även i trakterna kring Storsjön i Jämtland och även på enstaka platser ända upp till Norrbotten och södra Lappland (Björkman och Lundevall 1992). Historisk användning Gullvivan hade tidigare stor användning inom den gamla folkmedicinen. Den användes som hjärtstärkande, lugnande och sömngivande medel. Den botade skörbjugg och lindrade reumatism, lungsot, huvudvärk och nervlidande (Vegelius 1990). Förr fick gullvivan användning som skönhetsmedel och man trodde att kronbladens röda fläckar hade en magisk kraft varför man gjorde salvor och dekokter på växten, detta för att få en frisk rodnande hud och bli kvitt rynkor. Blommorna användes även på andra sätt, man smaksatte mjöd, färgade brännvin och snus och dekorerade tårtor med kanderade viveblommor (Krantz-Jensen 1994). Genom att låta gullvivans blommor dra i vin framställde man ett ansiktsvatten (Nielsen 1978). 3

4 Bladen ätas wäl, men utan begär af Geten, Fåret och Hästen. De hafwa för detta warit mycket anwände til föda för menniskor, och njutits dels i Grönkål, dels stufwade, dels til Sallat, och man har äfwen bakat dem in i Pannkakor; men detta bruk har gifwit wika för andra grönsaker De utur sina Blomhylster uttagne och torrkade Blommor, har man njyttjat såsom Thee, dels ensamme, dels i blandning med andra Örter, i synnerhet för dem som dragas med Flussgickt. Såsom botemedel i denna sjukdom, förtjenar det dock icke rekommenderas, fast det oskyldigt kan nyttjas, och är i synnerhet i blandning med torr Citronmeliss et icke obehageligt Thee, och mycket gagneligare än det gröna Ostindiska. Det så kallade oxläggevinet, som af dem beredes, är en angenäm, läskande och sund dryck. Ur Försök till en Flora Oeconomica Sveciae av A.J.Retzius (1806). Drogen Jordstammen och rötterna från Primula användes till att bereda ett slemlösande läkemedel som användes vid torrhosta och bronkit. Det var också urindrivande och svettdrivande. Även blommorna och foderbladen skördades och gav ett välsmakande te. Av blommorna tillverkades ibland även konfekt som kunde bjudas på i festliga sammanhang (Björkman och Lundevall 1992) Under andra världskriget användes gullvivan i Verispastillerna som ersatte den amerikanska senegaroten (Mossberg och Stenberg 1999). Verispastillerna bereddes genom att 0,5-1 g av den finfördelade och torkade roten, eller 2-4 g av de torkade blommorna ges ett uppkok med en kopp vatten, varefter det silas och intas 3-4 gånger dagligen. Avkoket kan även användas som omslag på sår. Njursjukdomar och neuralgi behandlas inom homeopatin genom spritutdrag av den friska örten (Nielsen, 1978). Kemi Blomman innehåller av flavonoider och nästan 2 % saponiner i blomfoder. Den underjordiska delen i P. veris består av 5-10 % saponiner, bland annat primulasyra (Primulasyra A) och av ämnen med liknande struktur: 16-acetylpriverogenin A och 22-acetylpriverogenin B. De två arterna P. veris och P. elatior innehåller snarlika ämnen förutom att P. elatior innehåller glykosiderna echinocysticsyra och 28- dehydroprimulagenin A (Bruneton, 1998) 4

5 Biverkningar och toxikologi Arter av Primula med körtelhår på blad och stammar kan vid beröring lätt orsaka eksemartad rodnad, utslag, svullnad och vätskefyllda blåsor på huden och fönsterviva Primula oblconica är bland den mest irriterande av alla viveväxter. Av personer med luftvägsallergi eller astma uppger % att de fått symtom om de befinner sig i närheten av blommande viveväxter. Det är framförallt fönsterviva som orsakar besvär medan gullviva, jordviva och lundviva sällan ger samma problem. Allergiska personer bör dock iaktta försiktighet eftersom många vivor innehåller allergenet primin (Strandehede, 2002). Gullvivan lämnas orörd av betande djur, det beror på att den innehåller saponiner, vilket gör att växten är lätt giftig och att den smakar illa (Krantz-Jensen 1994). Referenser Anderberg, A. Den virtuella floran, Bruneton, J. Pharmacognosy Phytochemistry Medicinal Plants, Lavoisier Publishing, Göthberg, G., Hansen, H., Järnebrand, J., Krook, G., Nilsson, Ö., Staav, R., Strandberg, F. Örtmedicin och växtmagi, Reader s Digest AB Björkman, G. Våra vanligaste vilda växter, ICA förlag Krantz-Jensen, H. Vildblommor Strövtåg i blomsterriket, LT Mossberg, B, Stenberg, L. Vårfloran, Wahlström & Widstrand Nielsen, H. Läkeväxter förr och nu, Bokförlaget Forum AB Mossberg, B, Stenberg, L. Vårfloran, Wahlström & Widstrand Strandhede, S-O. Farliga och ofarliga växter, Bilda förlag Vegelius, J. Sveriges landskapsblommor och deras historia, Rabén & Sjögren Bilden är tagen ur: Bilder ur Nordens Flora ( ) 5

Relevanta dokument

Oxtunga (Anchusa officinalis L.)

Oxtunga (Anchusa officinalis L.) Emma Rofors Farmakognosi, termin 5, Apotekarprogrammet, VT-06 Anders Backlund, Avdelning för farmakognosi Instutionen för läkemedelskemi Uppsala universitet 1 Sammanfattning