100 % vallfoder en möjlighet för ekologiska lamm och nötkreatur?

100 % vallfoder en möjlighet för ekologiska lamm och nötkreatur? Ingela Löfquist och Viktoria Andersson, 2006 Hushållningssällskapet Kristianstad 044-22 99 00 Detta material är producerat inom det svenska miljöprogrammet för jordbruket som finansieras gemensamt av EU

INLEDNING... 2 PROBLEMFORMULERING... 2 VALLFODER... 3 NÄRINGSINNEHÅLL... 3 INNEHÅLLET AV OMEGA 3- OCH OMEGA 6-FETTSYROR... 5 VALLVÄXTER... 5 Gräs och baljväxter... 5 Högsockergräs...8 Käringtand och cikoria... 8 SKÖRDETIDPUNKT... 10 ENSILERINGSPROCESSEN... 11 BETESGÅNG OCH UTFODRING MED VALLFODER... 12 HÄLSOMÄSSIGA ASPEKTER... 13 För djuren... 13 För människan... 14 PRODUKTIONSMÄSSIGA ASPEKTER... 15 Köttkvalitet och innehåll av omega 3- och omega 6-fettsyror samt tocoferol... 17 MILJÖMÄSSIGA ASPEKTER... 21 UTFODRING MED VALLFODER TILL UNGDJUR... 23 KONSUMTION - HUR MYCKET KAN DJUREN ÄTA?... 24 UTFODRINGSREKOMMENDATIONER... 27 UTFODRINGSFÖRSLAG... 29 Ungtjur... 30 Stut... 32 Kviga... 33 MATERIAL OCH METODER... 34 DJURMATERIAL OCH INSAMLING AV DATA... 34 BEARBETNING AV DATA... 34 ANALYSERANDE OCH JÄMFÖRANDE AV DATA... 34 RESULTAT - KÖTTPRODUKTIONER MED UTFODRING AV 100 % EKOLOGISKT VALLFODER... 34 GÅRD H Foder... 35 Produktionsresultat... 36 GÅRD Ä Foder... 41 Produktionsresultat... 41 GÅRD S Foder... 42 Konsumtion... 43 Produktionsresultat... 43 DISKUSSION... 44 KÄLLFÖRTECKNING... 48 0

1

Inledning Att äta rätt är något som är i fokus i dagsläget, då övervikt och sjukdom på grund av felaktig diet förekommer i alltför tidig ålder på grund av att vårt intag av mättade fettsyror ökar och de viktiga fleromättade fettsyrorna minskar. Intaget av de viktiga fleromättade fettsyrorna omega 3-fettsyror är mycket mindre idag än förr. Då det är möjligt att påverka fettsyrasammansättningen i köttet hos våra produktionsdjur genom fodret är detta en möjlig väg att gå. Gröna växters höga innehåll av omega 3-fettsyror och låga innehåll av omega 6- fettsyror kan till skillnad från spannmålens låga innehåll av omega 3-fettsyror samt höga innehåll av omega 6-fettsyror leda till kött med väldigt olik sammansättning av fett. Omega 3-fettsyror är nödvändiga att intas av både för djur och människor och för vår del måste det tillföras via kosten, för kroppens normala växt och utveckling. Omega 3-fettsyrorna har även visat sig ha en viktig roll i förebyggande syfte och vid behandling av hjärtkärlsjukdomar, och även autoimmuna- och inflammatoriska sjukdomar samt cancer. Detta arbete beskriver först och främst vallfoders egenskaper, med vilka vallväxter man kan odla vallfoder och hur man får ett tillfredställande näringsinnehåll för att producera slaktnöt med att utfodra enbart vallfoder. För att erhålla en önskad produktion gäller det att djuren dessutom kan konsumera mycket av vallfodret och att inget begränsar intaget, så därför undersöks djurens möjliga konsumtion av foder med olika näringsinnehåll. Slaktresultat från gårdar som besökts under arbetets gång där djuren utfodras med endast vallfoder undersöks och jämförs med konventionella resultat. Det är önskvärt att se bättre slaktresultat hos de ekologiska besättningarna för att inspirera andra att ta efter samma metod till utfodring av sina produktionsdjur. Detta arbete kan vara en vägledning för dem som funderar på att utfodra med enbart vallfoder, men det kan även användas av de som redan gör det och jämföras med deras egen produktion. Problemformulering Vilka är möjligheterna vid utfodring med 100 % ekologiskt vallfoder till slaktnöt och lamm och vilka produktionsformer är i så fall lämpliga? 2

Vallfoder Vallen upptar idag mer än en tredjedel av den totala växtodlingen i Sverige. Det finns mycket goda förutsättningar för att uppnå ett vallfoder med högt fodervärde i Skandinavien, vilket är en stor fördel som borde utnyttjas mer. Ett vallfoders fodervärde utgörs av dess näringsinnehåll, näringsämnenas tillgänglighet och hur mycket som konsumeras av vallfodret. För att täcka den högavkastande kons behov eller ungdjurs tillväxtbehov krävs ett vallfoder med högt fodervärde, för att djuren ska kunna hålla en hög konsumtion. För detta krävs analyser av ingående växtmaterial och tillsammans med rätt val av artsammansättning, skördetidpunkt och ensileringsprocess kan detta uppnås (Martinsson, 2003). Fosfor och kalium hör vid sidan av kvävet till de viktigaste växtnäringsämnena, och brist på dessa ämnen innebär därför en försämrad växtproduktion, genom avtagande tillväxthastighet och sämre vattenbalansen i växten, som även kan leda till en ökad mottaglighet för svampangrepp och frostskador. Kaliumbehovet är störst på lerfria och lerfattiga jordar samt mulljordar. Leriga jordar har stabila kaliumvärden mellan åren och i lättare jordar varierar värdena mellan åren, speciellt vid förfrukter som sockerbetor och vall. Kaliumbrist är vanligast hos vallväxter och potatis och kaliumbehovet varierar betydligt från gröda till gröda. Grovfoder har t ex ett kaliumbehov på 150-250 kg per ha, varemot spannmålsgrödor endast har ett behov på 50-60 kg per ha. Fosforhalterna i svensk åkermark var dock låga innan handelsgödseln kom i bruk, men till följd av efterkrigstidens kraftiga fosforgödsling är dock fosforbrist numera tämligen ovanlig i svenska åkerjordar (Sedin, 2002; Hansson, 2002). Näringsinnehåll Ett vallfoder med högt energiinnehåll (MJ) har ett lågt innehåll av fibrer som är lättnedbrytbara och passerar vommen snabbt och konsumtionen blir hög. Tabell 3 visar de kvalitetsmått som utmärker ett optimalt vallfoder för mjölkkor, men kan även vara relevant till växande köttdjur och digivande tackor (Martinsson, 2003). Ammoniumkväve är den andel råprotein som brutits ner till ammonium. Lågt värde av ammoniumkväve i fodret gör att djuren kan utnyttja proteinet bättre. Ett värde under 8 % ammoniumkväve i % av totalkväve i ensilaget tyder på ett ensilage med mycket god kvalitet medan ett värde över 12 % är av dålig kvalitet (Dahlberg, 2005, Måttgård, 2004). Den mängd protein som bildas i vommen (mikrobprotein) samt det foderprotein som ej brutits ner i vommen och som kan tas upp i tunntarmen benämns under begreppet aminosyror absorberat i tarmen (AAT) (Pettersson, 2006b). PBV (protein balans i vommen) är ett uttryck för skillnaden mellan mängd nedbrutet foderprotein i vommen och den mängd mikrobprotein som bildas och förs till tarmen (Sjödin et al., 1994). Balansen mellan protein och energi i fodret är viktig för mikrobernas bildande av protein och för att proteinet inte ska passera genom djuret utan att tas upp. Lätt smältbara kolhydrater, som stärkelse, socker och smältbara fibrer, måste tillsättas vommen för att vommikroberna ska kunna utnyttja energi och protein till den egna proteinbildningen (Pettersson, 2006b). 3

Tabell 3. Näringsinnehåll i vallfoder utav bra kvalitet (Martinsson, 2003;Lindahl et al., 2003) Botanisk sammansättning 30 50 % klöver Torrsubstanshalt Mer än 30 % Omsättbar 1 energi (ME) Mer än 11,0 MJ/ kg ts Råprotein 130-160 g/kg ts eller 12 14,5 g/mj ph 4,0-4,5 NDF 1 (beroende på växtmaterial 475 525 g/kg ts eller 43 48 g/mj EFD 2 50 55 % NH 3 -N (ammoniumkväve) Mindre än 50g/kg total N Socker Mer än 100 g/kg ts eller 9 g/mj Totala syror 60 80 g/kg ts eller 5,5 7 g/mj Mjölksyra 45 60 g/kg ts eller 4 5,5 g/mj VFA 3 mindre än 20 % av totala 15 20 g/kg ts syror eller 1,5 2 g/mj AAT > 70 g/ kg ts eller >6,5 g/mj Aska < 100 g/kg ts 4 1 NDF = Den totala fiberhalten (neutral detergent fibre). 2 EFD = Andel våmnedbrytbar fiber (efficient fiber degradability). 3 VFA = Flyktiga fettsyror (volatile fatty acids). 4 Från Dahlberg, 2005 I vallfodret underskattas ofta proteinet genom AAT-värdet pga att vid en hög grovfoderandel och bra konsumtion, kan det ses en ökad mikrobiell proteinsyntes. När det nya fodervärderingssystemet NorFor införs kommer tar det hänsyn till detta. Något annat som man kan använda sig av istället vid värdering av proteinet i vallfodret är den effektiva proteinnedbrytningen (EPD-värdet), som är ett mått på andel vomnedbrytbart råprotein och effektivt råprotein beskriver mängden av det vomnedbrytbara råproteinet i fodret i g/kg ts. Detta är helt avgörande i AAT- och PBV-systemet vid beräkningen av fodrets proteinvärde för ämnesomsättningens- och vommens kväveförsörjning i djuret. EPD-värdet för allt vallfoder har fastställs till 80 %, dvs. 80 % av proteinet bryts ner i vommen, men i verkligheten varierar det mycket beroende på vallart (Pettersson, 2006b). I LEGSIL - projektet (Low input animal production based on forage legumes for silage) vid SLU var EPD-värdena mellan 61 75 % för engelskt rajgräs, 62-68 % för rödklöver och 66-71 % för vitklöver (Andresen, uå). Detta innebär att andelen protein som bryts ner i vommen kan vara mindre än vad som fastställts för allt vallfoder. Därmed kan mer protein fortsätta till tarmen och öka djurets proteinförsörjning. Motsvarigheten till EPD fast med fiber är EFD, den effektiva fibernedbrytningen, som är ett sätt att uttrycka fiberns nedbrytningshastighet i foderstaten. I ett foder med hög EFD bryts fibrena ner snabbt i vommen och det är därmed lättsmält, däremot är ett foder med lågt EFDvärde svårtsmält (Dahlberg, 2005). Ett värde för fiberns faktiska nedbrytning (EFD) kan uträknas utifrån innehåll av omsättbar energi i vallfodret, EFD = 6,99* ME -22,4. Effektiv fiber i fodret beskriver mängden nedbrutet fiber i vommen i g/kg ts (Hidgård, 1996). 1 Totala intaget av energi genom fodret minus energi som avgår via urin, avföring och gas. 4

Energihalten i vallfodret bör vara mellan 10,5 11,5 MJ/kg ts till både mjölkkor, snabbväxande nöt och digivande tackor. En råproteinhalt mellan 130 160 g / kg ts ger en bra balans mellan energi och protein i foderstaten. Både för höga och för låga halter har negativ inverkan på tillväxten och även på dräktighetsresultaten. Ett NDF-värde under 450 g/kg ts är lågt och resulterar i att korna blir lösare i magen än vid ett högre NDF-värde och de kan inte tillgodogöra sig den energi som finns i grovfodret. Ett värde på över 580 g/kg ts kan vara för högt och begränsar djurens konsumtion av vallfoder (Engström, uå). Innehållet av aska ger en samlad bild av hur mycket mineraler en växt tagit upp. Det inbördes förhållandet mellan grödorna vad som gäller askhalten var stabil (Dalberg & Fast, 2001). Onaturligt höga halter kan tyda på att fodret är förorenat av jord, som t ex om det är skördat för nära marken. Mängden i fodret bör vara under 100 g/kg ts (Dahlberg, 2005). Innehållet av omega 3- och omega 6-fettsyror Linolsyra är moderfettsyra för omega-6-fettsyrorna och alfa-linolensyra till omega-3- fettsyrorna. Gröna växter har generellt ett högt innehåll av linolensyra och därmed ett högt innehåll av omega 3-fettsyror och sädesslagen har ett högt innehåll av omega 6-fettsyror (Larsson, 2004). Gräs innehåller naturligt ca 60 % omega 3-fettsyror, vilket är i nivå med innehållet i linolja, då det har ett innehåll av 60 % linolensyra. Även örter är rika på omega 3- fettsyror (Högberg & Pickova, 2002). Tabell 4 visar hur fettsyrainnehållet kan ligga till i betesfoder från en tuvtåtel 2 dominerande naturbetesmark 3, vallensilage bestående av gräs och klöver, helsädesensilage samt korn (Enfält et al., 2006). Tabell 4. Fettsyrainnehåll av omega 3 fettsyror och omega 6 fettsyror i olika foder. (Enfält et al., 2006) Fettsyra Bete Vallensilage Helsädesensilage Korn Omega 6-fettsyror (%) 14 15 34 58 Omega 3-fettsyror (%) 54 44 22 6 Omega 6/Omega 3 (kvot) 0,25 0,35 1,5 10,2 Vallväxter Gräs och baljväxter Gräsen är viktiga i vallfröblandningen eftersom de kan ge fodret bra näringskvalitet. I allmänhet har de högre energiinnehåll än klöver om de skördas vid samma utvecklingsstadium. Vid en stor andel gräs i vallen måste kväve tillföras, eftersom gräset inte är självförsörjande på kväve som baljväxterna är. Vanliga gräs i vallen är timotej, engelsktoch italienskt rajgräs, ängssvingel, hybridrajgräs, ängsgröe, rödsvingel, hundäxing och westerwoldiskt rajgräs (Engström, uå). 2 Fuktmarksväxt som är vanlig i fuktiga och näringsrika betesmarker. 3 Betesmark som i modern tid inte utsatts för kultiverande åtgärder så som gödsling, kalkning, dränering eller insådd av vallväxter. 5

Det viktigaste och mest odlade slåttergräs 4 i Sverige är timotej med sin goda energihalt samt höga fiberinnehåll. Det har en god vinterhärdighet, god uthållighet och smaklighet. Det ger stor avkastning i första skörden, men har något svag återväxt. Dess grunda rotsystem klarar översvämningar relativt bra, men kan ha problem vid torka jämfört med hundäxing och ängssvingel. Efter timotej är det ängssvingel som är det viktigaste vallgräset i Sverige. Den har god återväxtförmåga och dess låga känslighet för tramp gör den lämplig till betesvallar och slåttervallar, där återväxten betas (Halling, 2005). Hundäxing är ett torkresistent gräs med snabb tillväxt mycket god återväxt. Den konkurrerar starkt med övriga arter och passar därför bäst i renbestånd. Blålusern är dock en tänkbar samodlingskomponent som också är konkurrenskraftig (Halling, 2005). Hundäxing är smaklig för betesdjur i tidigt stadium men smakligheten avtar med utvecklingsstadiet. Dessutom bildas en "skorpa" av kiseldioxid på ytan av blad och strå vid axgång och denna kan orsaka irritation i betesdjurens fodersmältningskanal (Pehrson, 1994). Engelskt rajgräs har stor konkurrenskraft, ett högt fodervärde och ger hög avkastning. Den har ett stort innehåll av lättlösliga kolhydrater, men pga. dess osäkra uthållighet tappas kolhydraterna i avkastning i äldre vallar. Den har dock en snabb etablering och även återväxten är snabb. Därför bör det engelska rajgräset skördas och/eller betas 3 4 gånger per säsong, då dessutom tramptåligheten och slitstyrkan är god. Dess höga benägenhet att drabbas av snömögel och andra svampsjukdomar gör att den lämpar sig bäst i kortvariga vallar utan övervintring (Halling, 2005). Engelskt rajgräs anses vara lite smakligare än andragräs, pga. det höga sockerinnehåll jämfört med andra gräs (Sjödin et al., 1994). De främsta skillnaderna mellan italienskt rajgräs och westerwoldiskt rajgräs är deras sätt att återväxa och övervintra. Westerwoldiskt rajgräs har en långsammare återväxt efter skörd och det är en fördel att låta återväxten betas. Det westerwoldiska rajgräset löper störst risk att utvintra. Det italienska rajgräset bör skördas tre gånger per säsong för att utnyttja den goda återväxten. (Halling, 2005). Ängsgröe är det viktigaste betesgräset i Sverige, men används även till stor del som grönytegräs. Grönytegrässorternas skillnad från vallsorterna är att de har lägre tillväxt, de har däremot bättre härdighet och slittolerans. Det har långsam etablering, men en god återväxt. Dess långa underjordiska utlöpare ger arten ökad konkurrenskraft med åren (Halling, 2005). Rödsvingel är en relativt tålig grässort, som tolererar mycket sol, värme och torka, varför den trivs bäst i öppna lägen med gott om ljus och god ventilation. Den är långsam till att etablera, varför val av insådd är viktigt. Vid kraftig gödsling och bevattning och vid stark förslitning under våta förhållanden glesnar, försvinner och ersätts rödsvingel av andra gräsarter (Halling, 2005). I den ekologiska produktionen bör målsättningen vara en vall med 40-50 % baljväxter, för att få en tillräcklig vallproduktion och bra förutsättningar för ett högt fodervärde (Larsson, 2004). Odling av baljväxter är grunden till betesmarkens kväveförsörjning, pga deras förmåga att fixera kväve. Detta sker genom att deras rotknölsbakterier tar upp kvävgas från luften, för ner det i plantan och marken, och skördarna blir goda utan handelsgödsel (Sonninen & 4 Gräs som odlas till vall och som slås ner. Det lämpas inte sig särskilt bra till betning pga. dålig tramptålighet. 6

Vehkaoja, 2004). För att uppnå en god kvävefixering och goda foderegenskaper anses en baljväxthalt mellan 30 50 % vara tillfredställande. I en sådan vall motsvarar kvävefixeringen en gräsvall som tillförts 150 kg kväve per ha (Halling, 2005). På fleråriga slåttermarker används vit-, röd-, och alsikeklöver, men även käringtand och lusern kan användas. Klöverhalten når ofta sin topp på hög- och sensommaren, och minskar med stigande ålder (Sonninen & Vehkaoja, 2004). Klöver innehåller mer cellväggsprotein 5 och äkta protein 6 än gräs och till skillnad från rent gräsensilage innehåller ett klöverrikt ensilage mer råfett, en del stärkelse och pektin 7, men har lägre fiberinnehåll (lägre NDFvärde). Höga halter av fiberbundet- och äkta protein bidrar till by-pass -protein, vilket innebär en ökad andelen protein som passerar onedbrutet genom vommen och därmed ökar proteinupptaget i tarmen (Dahlberg, 2005). Fibrerna i baljväxter har en lägre nedbrytbarhet, men ändå kan korna äta mer av klöver än av gräs (Pettersson, 2006c). Detta beror på växtens andel cellväggar och innehåll av organiska substansen cellulosa. Vitklöver innehåller t ex endast hälften så mycket cellväggar och ungefär femtio procent mer protein jämfört med gräs, vid samma smältbarhet. Cellväggarna hos vitklöver består dessutom till åttio procent av cellulosa, jämfört med femtio procent hos gräs och eftersom cellulosa har en bättre smältbarhet än andra komponenter i cellväggen bryts därmed vitklöver ner snabbare i vommen än gräs och foderintaget stimuleras (Frankow- Lindberg, 1991). Vitklöver har ett mycket lågt fiberinnehåll och bör därför odlas samman med ett fiberrikt gräs, som t.ex. timotej (Pettersson, 2006c). Det har dessutom en långsam etablering men en snabb återväxt. En tidig första skörd gynnar tillväxten och den bör skördas minst tre gånger per säsong för att hävda sig mot rödklövern. Vitklöverns tillväxtrytm gör att den kan samodlas med t ex ängsvingel och engelskt rajgräs. Det är en smaklig baljväxt som har något större energiinnehåll än rödklövern, som är den mest odlade vallbaljväxten i Sverige. Vitklövern har ett grundare rotsystem och skördas med en mindre andel stjälk, mera blad och eventuella blommor och har oftast ett högre råproteininehåll än rödklövern (Halling, 2005). Något viktigt att tänka på med rödklöver är dess innehåll av växtöstrogener. Växtöstrogener är ett ämne som liknar honliga könshormoner och kan orsaka störningar på fruktsamheten samt att ett dräktigt djur aborterar. Vid torkning av hö förstörs en del av östrogenerna, men inte vid ensilering (Sjödin et al., 1994). Blålusern har stor avkastning för torrsubstans och protein och är till och med den baljväxt som har det högsta innehållet av råprotein. Förutom i renbestånd är hundäxing eller ängssvingel tänkbara gräs i samodling, då de har liknande tillväxtrytmer (Halling, 2005). Blandvallar är att föredra framför vallar med bara en art eftersom växterna då har möjlighet att ersätta varandra. Samodling av baljväxter och gräs ger därmed ofta en högre avkastning jämfört med odling i renbestånd. Detta beror på att genom samodling strävas det efter att dra nytta av växtslagens förmågor att konkurrera under olika förhållande och de kan på så sätt ersätta varandra (Nilsdotter-Linde, 2001). Vissa arter kan leva i ett motsatsförhållande, genom att den ena breder ut sig när förutsättningarna är ogynnsamma för en annan. Ett sådant motsatsförhållande har bl a rajgräs och vitklöver i samodling, och den totala avkastningen på 5 smältbart fiberproteinet, som bryts ner långsamt i vommen och fortsätter att brytas ner av enzymer i matsmältningskanalen. 6 polypeptider med hög molekylvikt som bidrar med aminosyror. Bryts ner långsamt i vommen. 7 lättlöslig fiber som gynnar ett högre ph i vommen fast den bryts ner snabbare än stärkelse. Ingår ej i NDF. 7

en vall med dessa två hålls på en konstant nivå även om avkastningen för de enskilda arterna varierar (Harris, 1977). Högsockergräs I ett baljväxtrikt foder finns risk för att det blir ett överskott av protein som djuren inte kan utnyttja, med betydande ammoniakförluster som följd. Genom ett högre sockerintag till vommen kan balansen mellan kväve och kolhydrater förbättras. Högsockergräs, även kallat sweetgrass, som är en sort av engelskt rajgräs, förädlat av IGER:s (Institute of Grassland and Environment Research) forskningsinstitut i Aberystwyth i Wales kan vara ett alternativ till sockerbiprodukter, fodersockerbetor och ensilagemajs. Högsockergräs är en god energikälla med ett högt innehåll av lättsmälta kolhydrater (WSC-high water soluble carbohydrate), upp till 400 g socker/kg ts. För att balansera proteinbalansen i vommen kan det kombineras med baljväxter, som till motsats till högsockergräset har ett högt proteininnehåll. Genom att blanda in en del högsockergräs i vallen kan ett höjt sockerinnehåll erhållas i vallfodret, vilket kan höja näringsvärde samt hygieniska kvaliteten i ensilaget och reducera kväveläckaget i miljön (King, 2001). En sockerrik grönmassa ger bättre förutsättningar för en lyckad ensilering, men en osäkerhet kan vara att veta hur stor del av de lättlösliga kolhydraterna som förbrukas under ensileringen (Brink & Blomberg, 2004). Högsockergräset har visat sig att ha 12-17 % högre sockerinnehåll än andra kända engelskt rajgrässorter. Innehållet av lättlösliga kolhydrater i försöket har i legat på 23,6 % i 1:a skörd, 17,1 % i 2:a skörd och 17,1 % i 3:e skörd. Det råder dock stora variationer i sockerinnehåll mellan platser och år, men vissa år har det förekommit så mycket som ett innehåll av 30 % lättlösliga kolhydrater i högsockergräset. Vid ökad kvävegödsling av högsockerodlingen när det är varmt väder sänker detta sockerinnehållet i gräset (Halling, 2006). Resultat från Sweetgrass visar att mjölkkor som utfordras med högsockergräs får en effektivare mjölkproduktion med större proteinutnyttjande och mindre kväveförluster (Brink & Blomberg, 2004). I svenska försök har det än så länge inte kunnat ses något förbättrat produktionsresultat genom att fodra med högsockergräs och dra ner på kraftfodergivorna, men i Storbritannien har försök visat att högsockergräs ger bättre mjölk- och köttproduktion vid fodring med hög grovfoderandel i foderstaten eller vid en betesbaserad produktion (Halling, 2006). Käringtand och cikoria Vissa baljväxter, som käringtand och esparsett, innehåller kondenserade tanniner som binder till proteinet i vommen efter foderintag och som minskar proteinnedbrytningen. Detta kan vara till en stor fördel när det gäller att tillgodose kornas behov av protein, som kan vara svårt vid utfodring med enbart ekologiskt vallfoder. Protein-tanninkomplexet fortsätter till löpmagen, där det förekommer ett lägre ph-värde än i vommen som resulterar i att komplexet löses upp och proteinet blir fritt. Därmed kan proteinet absorberas i tunntarmen. I svenskodlad käringtand är tanninhalten relativt låg, men den kan ändå vara tillräcklig för att minska proteinnedbrytningen i vommen (Boström, 2006). Till och med så små mängder som 1-2 % av ts förbättrar proteinets stabilitet, både i färskt gräs och efter ensilering (Pettersson, 2006b). Käringtand är en baljväxt som har liknande egenskaper med klövern. Cikorian är en ört och har därför delvis motsatta egenskaper jämfört med käringtanden, som är självförsörjande på kväve. Tillväxten hos käringtand och cikoria är stark mitt på sommaren och båda grödorna har 8

ett djupt rotsystem Dessa två växter kompletterar varandra bra, då cikorian, jämfört med baljväxterna, har ett högt energi- och mineralinnehåll, lågt PBV-värde samt råproteininnehåll, som avtar med växtens utveckling. Cikoria har dessutom låg ts-halt och lågt fiberinnehåll i jämförelse med käringtanden som har högt råproteininnehåll, hög ts-halt och ett högt fiberinnehåll, som är betydligt högre än vitklöverns. Detta är ju till stor fördel i en annars baljväxtrik vall, då en låg fiberhalt kan försämra konsumtionsförmågan och hos mjölkkor leda till låga halter av fett och protein i mjölken, orsakat av dålig fettsyraproduktion i vommen (Dalberg & Fast, 2001). Dagens baljväxtrika vallar i den ekologiska odlingen är ofta mycket råproteinrika och har ett lågt fiberinnehåll. Energiinnehållet kan dessutom vara låg, men med nya vallväxter så som en blandning av käringtand och cikoria skulle det kunna vara möjligt att få fram en vall med välbalanserade näringsvärden samtidigt som den tilltalar djuren i smaken (Dalberg & Fast, 2001). Vid inblandning av endast käringtand i den baljväxtrika vallen blir råproteinhalten fortfarande hög, dock har andra försök visat att proteinet i käringtand inte löses så lätt i vommen. Detta borde leda till en bättre vommiljö i samband med att fiberinnehållet är högre och att passagehastigheten blir långsammare än vad framförallt vitklöver ger. Nackdelen med käringtanden är det låga energiinnehållet, men genom att skörda käringtanden i rätt tidpunkt och att samodla den med den energirika cikorian kan ett välbalanserat vallfoder fås fram. Cikoria ska skördas då dess stjälkar börjar skjuta upp (Dalberg & Fast, 2001). Olika försök både i Sverige, Storbritanninen och Tyskland har visat att kor, får och lamms konsumtion ökar med käringtand i vallen. Kvigor har även visat sig ha en god tillväxt på käringtandbete. Om detta beror på det större foderintaget eller ett bättre näringsutnyttjande av växten är fortfarande osäkert (Nilsdotter-Linde et al., 2003). I ett försök med käringtand i foder till mjölkkor har det visat sig att trots att korna åt lika mycket oavsett sort av ensilage, så producerade de mer mjölk och mer protein när de fick ensilage med moderata eller höga halter av tanniner. Även vid utfodring med ensilage med låga halter med tanniner ökade avkastningen jämfört med när de fick ensilage gjort på lusern eller rödklöver (Hymes Fecht et al., 2005). Växter som innehåller kondenserade tanniner har även egenskaper som kan ge en förbättrad motståndskraft mot inälvsparasiter. Det har funnits en antiparasitär effekt på lamm som betade renbestånd av käringtand till skillnad från lamm som betade ett blandbestånd av engelskt rajgräs och vitklöver (Nilsdotter-Linde et al., 2003). Tanninerna tycks både kunna hämma parasiterna, förbättra näringsupptaget och genom att öka andelen protein som passerar onedbrutet genom vommen ( by-passprotein ) ökar proteinupptaget i tarmen. Därmed ökar möjlighet till antikroppsbildning, som kräver protein, vilket gynnar djurens motståndskraft mot parasiter. Detta är en stor fördel i den ekologiska produktionen, där rutinmässiga avmaskningar inte får förekomma Tanninerna kan även ha sammandragande effekt på blodkärlen, som kan påskynda läkningen av de skador parasiterna lyckats åstadkomma vid eventuella angrepp (Lindgren, 1996). Även cikoria har en positiv effekt mot inälvsparasiter. Scales et al., (1994) visade i en undersökning att betesvallar med cikoria i renbestånd minskade parasiternas negativa inverkan på lammens tillväxt. Effekten var signifikant i jämförelse med rajgräs, hundäxing och ängsvingel men varierade i förhållande till lucern. Både ökning i levande vikt och slaktkroppsvikt var högre hos lamm som betade cikoria. Det var färre parasiter på cikoria- och lucernvallarna jämfört med gräsvallarna. Cikoria har låga halter av tanniner, men dess höga 9

innehåll av lösliga kolhydrater och mineraler kan vara det som gör att värddjuret har en högre tolerans mot parasiter (Scales et al., 1994). Skördetidpunkt Tiden för första skörd är viktig, då ett tidigt skördat vallfoder får ett högre näringsvärde, lägre fiberinnehåll och högre smältbarhet. Vid en tidig skörd kan vallen dessutom skördas flera gånger. Vid ett senare utvecklingsstadium ökar fiberinnehållet, men det blir även svårare för djuren att bryta ner. Utvecklingsstadiet ger en god vägledning med tanke på energihalten i första skörd och den lämpliga skörden för gräset är vid begynnande axgång. I blandvallar avtar energihalten långsammare än i rena gräsvallar pga baljväxtandelen, så ju mer baljväxter det finns i vallen, desto långsammare sker sänkningen av energihalten, men skördetiden bör ändå inte senareläggas (Martinsson, 2003; Slottner a, uå). Figur 3, 4 och 5 grundar sig på en vallprognosanalys gjorda i en förstaårsvall respektive trejdeårsvall på vardera två ekologiska gårdar i Skåne och kan illustrera hur drastiskt proteinhalten, ts-innehållet samt energihalten varierar mellan maj och juni. Vallarna bestod av timotej, ängssvingel, engelskt rajgräs, röd- och vitklöver samt blålusern i varierande mängder (Engström, 2003). Figur 3. Förändring i halt smältbart protein 8 i gräs respektive baljväxter över tiden. Medeltal för vall 1 och 3 på två platser (Engström, 2003). Figur 4. Förändring i torrsubstansskörd av gräs respektive baljväxter över tiden. Medeltal för vall 1 och 3 på två platser (Engström, 2003). 8 smältbart råprotein = 80 % av råprotein. Det protein som undgått nedbrytning i vommen. 10

Figur 5. Förändring i halt omsättbar energi i gräs respektive baljväxter över tiden. Medeltal för vall 1 och 3 på två platser (Engström, 2003). Generellt är det så att ju senare grödan skördas ju mer ts får man vid det tillfället men desto lägre blir näringsvärdet och desto svårare blir det att få en lyckad ensilering. Dessutom tar det längre tid tills nästa skörd kan tas. Vad som är rätt tidpunkt för skördning beror på vilka växter som ingår i vallen, hur vallen är gödslad och vilket näringsvärde man vill uppnå (Slottner a, uå). Via prognosklippningar som bl.a. Hushållningssällskapet gör, presenteras värden för varje vecka, men oftast tas förstaskörden i slutet av maj fram till första veckan juni i södra Sverige (Löfqvist, 2006). Säsongsskillnaderna i linolsyra och linolensyra är större än variationen mellan olika arter, så skötsel och klimat är viktigare än artval. Intervallet mellan första och andra skörd kan vara avgörande för andel fleromättade fettsyror i vallen och vid ett försök där andra skörden förlängdes från 20 till 38 dagar avtog omega 3-fettsyreinnehållet med upp till 45 %. Detta beror förmodligen på att fettsyrainnehållet i vallen är högre tidigt på säsongen jämfört med mitt i, delvis beroende på förhållandet mellan blad och stjälk. I äldre växtmaterial har man även sett att förlusten av fettsyreinnehållet i vallen sker snabbare än i yngre växtmaterial (Arvidsson, 2004). Ensileringsprocessen Ensilage bör analyseras först sedan ensileringsprocessen är klar, eftersom foderkvaliteten kan förändras under ensileringen. För låta vallväxtens goda egenskaper konserveras utan förluster måste ensileringsprocessen styras. Förtorkning av gräset leder till ett minskat fettsyreinnehåll i gräset, speciellt halten av linolensyra. Vid direktskördning är innehållet och sammansättningen av fettsyror stort sett den samma som i den färska grödan. Alltså påverkar inte själva ensileringsprocessen fettsyrorna något speciellt. Däremot medför en förtorkning av gräset minskade pressvattenförluster vid ensilering och ökat foderintag. Andra studier har dessutom stärkt teorin att förändringar i fettsyror i gräset till största delen beror på enzymatiska processer efter skörd och inte på ensileringsprocessen, då det har visat sig att tillsatsmedel i stort sett inte påverkar fettsyrasammansättningen i ensilage (Arvidsson, 2004). Det är mycket viktigt att ensileringen av vallfodret görs med stor noggrannhet för att korna ska kunna hålla en hög konsumtion och för att ta vara på växtmaterialets näringsinnehåll och få ett ensilage av så stor näringsmässig kvalitet som möjligt (Martinsson, 2003). Under ensileringsprocessen omvandlas socker från växtdelarna till organiska syror som mjölksyra, ättikssyra och smörsyra. Tabell 5 visar rekommendationer och gränsvärden för hur ett välfermenterat ensilage ska vara. 11

Tabell 5. Rekommendationer och gränsvärde för ensilage (modifierat efter Slottner b, uå) Ammoniumkväve < 8 % av totalkväve ph < 4,2 för direktskördad gröda 4,5 % vid förtorkning till ca. 35 % ts Smörsyrainnehåll < 0,1 % Mjölksyra 3 12 % av ts Ättikssyra 1 3 % av ts Ammoniumkväve ger en uppfattning om hur mycket ammoniak ensilaget innehåller i förhållande till totala mängden kväve. Ett högt innehåll tyder oftast på att ph inte sjunkit tillräckligt snabbt och klostridier har brytit ner protein i grönmassan. Detta gör vallfodret mindre smakligt för djuren. För direktskördad gröda bör ph vara under 4,2 och vid förtorkning av grödan till ca 35 % ts ska ph inte vara över 4,5. Vid högre ts-halter är inte ph något bra mått. Mjölksyrainnehållet är ett mått på hur stark fermentation det har varit, men är egentligen inget kvalitetsmått. Tillsatsmedel kan tillsättas för att främja ensileringsprocessen genom att sänka ph-värdet och därmed förhindra tillväxten av oönskade organismer och att de förbrukar näringen i ensilaget. Därmed får mjölksyrabakterierna goda livsbetingelser och fodrets innehåll av socker och protein bevaras. Mjölksyrainnehållet påverkas även av ts-halten i fodret. Smörsyrainnehållet bör vara mindre än 0,1 % av provet. Halterna av ättiksyra varierar vanligen mellan 1 och 3 % av ts (Slottner b, uå). Viktigt att tänka på vid ensilering är att jord inte kommer med grönmassan, då listeria, en bakterie som finns i jord kan orsaka hjärnhinneinflammation hos nötkreatur och kan orsaka abort hos dräktiga djur (Sjödin et al., 1994). Det är viktigt att rätt mängd tillsatsmedel tillsätts för att ge den förväntade effekt i ensileringen, dvs sänkt ph, men man kan få bra foder utan tillsatsmedel. Undersökningar har visat att då man använt syrapreparat vid ensileringen fanns det en tendens till mer cellväggsprotein än när man använt bakteriepreparat eller inget tillsatsmedel alls (Dahlberg, 2005). Betesgång och utfodring med vallfoder För i tiden då korna gick på bete under längre perioder och spannmålsfodring var begränsad, innehöll köttet mer omega 3-fettsyror, men även idag är kött från betande idisslare rik på omega 3-fettsyror (Larsson, 2004). Även i nöt- och grisproduktioner där foderstaten baseras på grovfoder, med fördelaktig fettsyrasammansättning, förbättras fettets näringsvärde i de flesta animaliska livsmedel (Olsson & Magnusson, 2004). Med mer bete eller vallensilage till djuren ökar detta möjligheten till mer omega 3-fettsyror i musklerna och därmed i köttet vi äter (Enfält et al., 2006). Korna bör släppas på bete när gräset är 8-10 cm långt och beteshöjden bör i våra förhållanden ligga däromkring för att nötkreatur ska få i sig tillräckligt mycket i varje tugga. För att uppnå fullt betesintag kräver nöt en beteshöjd på 5-7 cm och får 4 6 cm. I början av betessäsongen bör man vara noga med att hålla betet på den angivna höjden. Efter midsommar kan höjden ökas något (Perhrson, 1994). Får kan släppas på bete tidigare och beta gräset längre ner än nötkreatur, eftersom får biter av betet med underkäkens tänder mot den tandfria delen i ovankäken och använder inte tungan som nötkreatur gör. Får kan därmed försörjas på bete tidigare än nötkreatur (Sjödin et al., 1994). Unga, växande djur bör inte ha bete som enda foder från mitten eller slutet av september. Skall de gå kvar ute krävs normalt 12

tillskottsutfodring, då betestillväxten avtar successivt under slutet av augusti och september (Pehrson, 1994). Hälsomässiga aspekter För djuren Betesgång har generellt en positiv effekt på djurens hälsa. Motion, frisk luft och solljus förbättrar deras allmänna kondition och motståndskraft mot sjukdomar, de håller sig rena och har större möjlighet att leta upp en ren plats att lägga sig på. Dessutom är inte sjukdomsspridningen lika stor som i stall, med tanke på att det allmänt är renare och tillgängligheten till frisk luft (Sonninen & Vehkaoja, 2004). Den ultravioletta (UV) strålningen utplånar bakterier, virus, svampar i gräset och utevistelse är även en bra källa till D-vitamin, då ultraviolett ljus omvandlar kolesterol i huden till D-vitamin. D-vitamin är nödvändigt för att djurets kalciumomsättning ska fungera. Vanligtvis innehåller hö en tillräcklig mängd D-vitamin för att täcka idisslarens behov (Sjödin et al., 1994). Gräsmarksgrödor kan ha en olycklig sammansättning, men ett högt kaliuminnehåll (>30 g/kg ts), lågt innehåll av natrium och magnesium och ett högt innehåll av råprotein (>40 g N/kg ts), vilket ökar risken för hypomagnesemi eller beteskramp (Ingvartsen et al., 2003). Under betesperioden kan därför ett mineralfoder med extra magnesium behövas. Ett jordprov kan skickas för att se om jorden innehåller en acceptabel sammansättning av näringsämnen eller om något måste tillföras (KRAV, 2006). Alla högre djur är beroende av växternas produktion av de två essentiella fettsyrorna linolsyra och linolensyra (Enfält et al., 2006). En utfodring med mer vallfoder, och därmed ett foder, med en större andel av de fettsyror som leder till mer omega 3-fettsyror och omega 6-fettsyror till produktionsdjuren är inte bara nyttigt för människan, utan är också till fördel för djurens hälsa och välfärd (Högberg & Pickova, 2002). Grovfoder har mer fiber som bryts ner långsamt, ger ett högre och mer stabilt ph i vommen och ger en jämnare fettsyraproduktion med högre andel acetat. Detta är fördelaktigt för de fibernedbrytande mikroorganismerna i vommen, som har förmåga att utnyttja fibrerna i fodret och foderutnyttjandet ökar (Nørgaard, 2003a). Vid utfodring med stora mängder kraftfoder, som är rikt på stärkelse och lättsmält i vommen, ökar andelen propionat och butyrat medan acetat minskar och ph blir lägre jämfört med en grovfoderbaserad foderstat, vilket kan orsaka acidos. En normal fördelning av fettsyrorna i vommen är 60 70 % acetat, 15 25 % propionat och 10 20 % butyrat. (Ingvartsen et al., 2003). Karotin i bete, hö och ensilage omvandlas av ämnesomsättningen till A-vitamin, som är viktig för immunförsvaret (Sjödin et al., 1994). Nötdjur som betat gräs ute har en högre halt av betacaroten i fettet, dock i små mängder (Pearson, 2005). Beta-caroten kan omvandlas till A- vitamin och huvudkällan till A-vitamin i foder till idisslare är beta-caroten. Kor av Jerseyrasen är inte lika effektiva till att omvandla beta-caroten till A-vitamin som kor av större ras. Detta kan leda till att mjölk och talg hos Jerseykorna får en gulaktig färg pga. det högre innehåll av beta-caroten, som har ett gul-rött färgämne (Jensen, 2003). 13

För människan Fettet i våra livsmedel utgörs av triglycerider, fosfolipider och steroler. Av de fetter som förekommer i naturen är större delen blandningar av triglycerider. En triglycerid är uppbyggd av alkoholen glycerol och tre fettsyror. Fettsyror är uppbyggda av olika långa kolkedjor, till vilka väte binds. Det beror på antal dubbelbindningar som förekommer mellan kolatomerna, om fettsyrorna är mättade, enkelomättade eller fleromättade. Mättade har ingen dubbelbindning, enkelomättade har en och fleromättade har, vilket säger sig själv, fler dubbelbindningar (Ouellette, 1998; Livsmedelsverket, 2005). Ett för stort intag av mättade fettsyror kan leda till övervikt och ohälsa, då det bland annat höjer kolesterolvärdet i blodet, som i sin tur ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar. Vårt intag av mättade fettsyror via kosten ökar och de viktiga fleromättade fettsyrorna förekommer i allt mindre mängder i vår kost (Livsmedelsverket, 2005). Genom kolhydrater och protein i kosten kan kroppen bilda de flesta fettsyrorna, med undantag för de essentiella fettsyrorna linolsyra och alfa-linolensyra och de fettsyror som bildas i kroppen från dessa. Omega 3-fettsyrorna kan även i begränsad omfattning bildas i kroppen från alfa-linolensyra (Livsmedelsverket, 2005). DHA (dokosahexaensyra) och EPA (eikosapentaensyra) är omega 3-fettsyrorna som finns i fisk och skaldjur och de kallas ofta fiskolja. Omega 3-fettsyror är de som är speciellt viktiga av de fleromättade fettsyrorna och eftersom vår fiskkonsumtion avtar får i oss mycket mindre omega 3-fettsyror idag än förr (Livsmedelsverket, 2005). Ett felaktigt fettintag via maten kan påverka människan genom tillväxten, energiomsättningen, fortplantningen, immunförsvaret och hjärnan samt ögats utveckling (Högberg & Pickova, 2002). I tabell 6 visas rekommenderade intag av fett i % av energiintaget. Tabell 6. Rekommenderat intag av fett för vuxna människor och barn över 2 år (Livsmedelsverket, 2005b). Rekommenderat intag i % av Motsvarande i gram per energiintaget, E% dag Totalt fett 1 25 35 70 g (kvinna) 4 90 g (man) 4 Mättade fettsyror och transfettsyror 9 10 Max. 1/3 av totala fettintaget 4 Cis-enkelomättade fettsyror 10 15 25 30 (kvinna) 5 35 45 (man) 5 Cis-fleromättade fettsyror 5 10 (2) 10 15 g (för 5 E%) 4 Omega 6/omega 3 Minst 3 (3) 7,5 9 g 5 1 Totalt fettinnehåll inkl. glycerol och andra fettkomponenter. 2 Inkl. omkr. 1 E% omega 3. 3 Inkl. minst 0.5 E% omega 3 fettsyror. 4 Siffror från Livsmedelsverket, 2005. 5 Siffror_från_Livsmedelsverket,2005c. 9 Transfettsyror eller härdat fett är fettsyror som innehåller en eller flera dubbelbindningar i transställning (väteatomerna sitter på motsatt sida av dubbelbindningen). Detta medför att transfettsyror blir raka kedjor och får liknande egenskaper som mättade fettsyror. 14

Omega 3-fettsyrororna är den grupp fettsyror som visat sig ha speciellt nyttig inverkan på människans hälsa, och har särskilt visat ha en effekt hos hjärt- och kärlsjuka människor (Högberg & Pickova, 2002). För människor är omega 3 fettsyror nödvändiga att tillföras via kosten, för normal växt och utveckling och det kan spela en viktig roll i förebyggande syfte och vid behandling av hjärt- kärlsjukdomar, genom att det har gynnsamma effekter på kolesterolvärdet i blodet, och även autoimmuna- och inflammatoriska sjukdomar (allergi, reumatism, multiple skleros, ungdomsdiabetes) samt cancer (Simopoulos, 2002). Vårt födointag av omega 3-fettsyror är idag mycket lägre än förr, eftersom vi äter mindre fisk och den industriella produktionen av djur som utfodras med kraftfoder. Kraftfoder i form av spannmål har ett högt innehåll av omega 6-fettsyror och detta leder till kött som har ett större innehåll av omega 6-fettsyror än omega 3-fettsyror (Simopoulos, 2004). Omega 6-fettsyrorna är de dominerande fleromättade fettsyran i dagens kost, och det är speciellt omega 6/omega 3- kvoten som har inflytande på människohälsan (Högberg & Pickova, 2002). Den ökade kvoten omega 6/omega 3 i den västerländska maten leder sannerligen till en ökad förekomst av hjärtoch kärlsjukdomar, samt inflammatoriska störningar och sjukdomar i kroppen (Simopoulos, 2002). Kvoten bör, enligt Pearson i en studie 2005, ligga mellan 3 och 9, och i Sverige är den i genomsnitt på 5 (se tabell 7). Det rekommenderas inte högre intag av fleromättade fettsyror än 10 E %, då det inte finns några fördelar med ett högre intag (Livsmedelsverket, 2005b). Omega 3-fettsyror i höga doser sänker kolesterolvärdet och har hämmande egenskaper för bildning av blodpropp och antiinflammatoriska egenskaper. De anpassar dessutom metabolismen av prostaglandiner, som bland annat påverkar det lokala blodflödet (Simopoulos, 2002). Djurförsök och kliniska undersökningar har visat att omega 3-fettsyror har antiinflammatoriska egenskaper och kan därför vara användbar vid lindring av inflammatoriska och autoimmuna sjukdomar hos människor, så som ledgångsreumatism, artrit, psoriasis, ulcerös colit, multiple skleros (MS), migrän, astma och typ-1 diabetes. Många försök med kosttillskott av fiskleverolja till människor med inflammatoriska sjukdomar har följt till minskad sjukdomsaktivitet samt reducerad mängd anti-inflammatoriska läkemedel (Simopoulos, 2002). Första beviset av omega 3-fettsyrornas positiva egenskaper på inflammationer hos människan framkom på 1980-talet vid ett försök hos en grupp invånare på Grönland, vars föda till största delen består av fisk. Deras låga förekomst av autoimmuna- och inflammatoriska sjukdomar, observerades och jämfördes med män i samma ålder i Danmark (Dyerberg, 1979). Sen urminnes tider har det ju sagts att man ska äta fisk, för då blir man klok. Det är ännu ovisst ifall omega 3-fettsyror har en dokumenterad effekt på hjärnan (Simopoulos, 2002) Produktionsmässiga aspekter Djur som släpps på bete under sommaren resulterar ofta i en reducerad arbetstid. Det ska inte utfodras, strös eller lagras strö för sommaren och det behöver inte gödslas ut och därmed krävs inga utrymmen för lagring av gödsel under denna tid. Man behöver heller inte tänka på transport och utspridning av gödslen (Sonninen & Vehkaoja, 2004). Tillväxten hos ett djur styrs av dess näringsintag, speciellt energiintaget. Djur som växer snabbt har en tendens till mer fett i varje tillväxtenhet, alltså finns det en risk att djuret blir för fet innan slakt (McDonalds et al., 2002). 15

Vid utfodring med en energirik och intensiv foderstat till djuren under stallperioden, som resulterar i att djuren får en hög tillväxt, kan de få en tillväxtsvacka vid betesläpp och närmsta veckorna framöver. Foderbyten skall göras successivt och betet är magrare än den kraftigare foderstat de är vana vid. I motsats har djur som haft en lägre tillväxt under vintern en lagrad tillväxtkapacitet och kan utnyttja energin i betet bättre. De kan äta ikapp de intensivt utfodrade djuren och växa bättre än dem på betet. I slutändan blir resultatet detsamma. Denna förmåga kallas kompensatorisk tillväxt och detta kan utnyttjas för att klara en köttproduktion helt och hållet eller delvis genom att fodra med enbart grovfoder (Matzon, 1996). Figur 6 visar en graf hur djurens tillväxt kan se ut om det fått lite foder under vintern, dvs. låg energitilldelning respektive mycket foder under vintern, dvs. hög energitilldelning. Figur 6. Illustration av effekten kompensatorisk tillväxt (Matzon, 1996). En stor tilldelning av ett bra vallfoder gynnar produktionen av mikrober i vommen och deras proteinproduktion ökar kons proteinförsörjning. Korna behöver dock foderprotein, dvs. protein som inte bryts ner i vommen, men som kan tas upp i tunntarmen (Se kap. Utfodring med vallfoder till ungdjur) (Pettersson, 2006b). Vallfoder kan lantbrukaren själv odla på gården och studier har visat att den ekologiska vallen är billigare än den konventionella. Ett försök i norra Sverige på en av SLU:s försöksgårdar som är delad i ekologisk och konventionell drift undersöktes om mjölkkornas foder kunde produceras billigare med ekologisk än med konventionell drift. Genomsnittlig avkastning för ekologiskt och konventionellt vallfoder var 4817 kg torrsubstans per ha respektive 5270 kg torrsubstans per ha. Trots den lägre skördenivån i den ekologiska vall- eller grovfodret, så var det billigare att producera. Under åren 1991-1995 var produktionskostnaden för ekologiskt vallfoder 1,40 kr per kg ts och det konventionella vallfodret 1,58 kr per kg ts. Skillnaden visade sig vara statistiskt säker och berodde främst på kostnader för handelsgödsel och bekämpningsmedel samt spridningskostnader för dessa. Dessa insatsmedel resulterade dock inte i en lönsam skördeökning. Både de ekologiska och de konventionella vallarna och grönfodren fick stallgödsel. Kostnaderna för utsäde och växtföljdsåtgärder var högst i den ekologiska vallodlingen. I produktionskostnaden ingick alla kostnader utom den för lagring. Inga ekologiska bidrag medräknades (Pettersson, 1999). I en studie av Cederberg och Darelius (2000) jämfördes nötköttsproduktioner, två ekologiska och två konventionella. Denna visade att de ekologiska hade betydligt lägre energianvändning; 24 MJ/kg kött, än de konventionella; 40 MJ/kg kött. Den lägre energimängden som krävs i det ekologiska lantbruket beror till största del av att djuren har en längre betesperiod och att handelsgödsel inte används. Tillverkning och transport av handelsgödsel är mycket energikrävande. Till skillnad från den lägre energianvändningen i den ekologiska odlingen, så krävs det en större markyta per kilo producerat kött, då mer foder 16

är självproducerat på gården och skördarna är mindre, jämfört med den konventionella odlingen (Konsumentverket, 2003). Köttkvalitet och innehåll av omega 3- och omega 6-fettsyror samt tocoferol Idisslare är utmärkta grovfoderomvandlare och kan förädla vallfoder och bete till högkvalitativt protein i kött och mjölk. Att inte utnyttja de högvärdiga vegetabilierna utan istället fodra dem med spannmål är egentligen slöseri på protein (Johansson et al., 2002). Animaliskt fett har generellt en hög andel mättade fettsyror samt ett varierande andel av omättade fettsyror. I dagens konventionella uppfödningar av köttdjur, visar ofta slaktresultatet att en alltför liten andel omega 3 fettsyror och för mycket omega 6 fettsyror förekommer i köttet, eftersom spannmål fyller en stor del av foderstaten (Larsson, 2004). Fodret är den primära faktorn som kan påverka fettsyrasammansättningen i köttet hos våra produktionsdjur. Köttets sammansättning av fettsyror hos idisslare kan man påverka i mindre grad än hos enkelmagade djur, men ändå så att det kan vara till nytta för vår hälsa (Högberg & Pickova, 2002). Detta beror på att mikroorganismerna i vommen bryter ner oskyddade omättade fettsyror genom reaktion med väte (hydrogenering), om fettsyrorna inte är naturligt skyddade av cellväggen som de är i gräs och säd eller genom syntetiskt skal (Scollan et al., 2001). Vid utfodring leder hydrogeneringen ofta till ett lägre innehåll av fleromättade fettsyror i väven hos idisslare jämfört med enkelmagade djur (Demeyer & Doreau, 1999; Scollan et al., 2001). Om fodret innehåller tillsatser av rena oljor eller fetter, omvandlar bakterierna i matsmältningssystemet hos idisslare en stor del av de omättade fettsyrorna till mättade. Fett från naturligt frö och fiber omvandlas inte i lika stor utsträckning och det är därför som betesdjur samt djur utfodrade på endast vallfoder har högre andel omega 3- fettsyror i köttet (Högberg & Pickova, 2002). Med ökat antal omättade och fleromättade fettsyror i köttet kan lagringsstabiliteten försämras, och risken för härskning ökar. Lagringsstabiliteten påverkas mest om det är rena oljor som tillsatts i fodret. Att istället tilldela vegetabilierna hela eller krossade är bättre, då skaldelarna innehåller antioxidanter, som skyddar fett från nedbrytning och härskning (Larsson, 2004). E- vitamin, som även kallas tocoferol, är den viktigaste antioxidanten i kött, som motverkar härskning (Enfält et al., 2006). Ett annat problem som kan uppstå är att fettet blir mjukare, men detta är mest problem i griskött eftersom det är processade produkter som typ bacon som påverkas. I kött från betande djur har man däremot inte märkt några negativa effekter även om omega 6/ omega 3 kvoten kan ligga på 1-2 (Larsson, 2004). Köttets färg och synligt fett har stor betydelse för konsumenten vid inköp och vid förtäring är den sensoriska upplevelsen, som mörhet, saftighet och smak, viktigast (Ahnström et al., 2004). Tillgången till grov-/grönfoder är en av faktorerna som kan ha betydelse för köttets sensoriska egenskaper i en mer uthållig djuruppfödning. Det finns få studier där effekterna på nötköttets sensoriska kvalitet har undersökts (Olsson & Magnusson, 2004). En svensk studie med Charolais- och Anguskvigor användes för att bedöma den sensoriska kvaliteten i köttet genom olika utfodringsintensitet. Charolaiskvigorna fick fri tillgång till enbart gräs/klöverensilage (låg intensitet) eller ensilage samt 2 kg spannmål (65 % havre och 35 % korn) (hög intensitet) per djur och dag. Anguskvigorna som har en lägre genetisk växtkapacitet, och därmed anpassade för lägre intensitet än charolaiskvigor fick fri tillgång till gräs/klöverensilage (hög intensitet) eller 80 % av detta (låg intensitet). Ensilagen under de 17

båda stallperioderna samt för de olika grupperna låg omkring 23-27 % ts, 9,5-11,1 MJ/ kg ts omsättbar energi, 136-151 g/kg ts råprotein och 497-558 g/kg ts NDF. Hos Charolaiskvigorna hade den höga utfodringsintensiteten positiva effekter på köttet, då bitmotståndet minskade, mörheten ökade, lägre upptinings- och kokförluster, men efter 14 dagars mörning var det ingen skillnad mellan de två utfodringsintensiteterna. Hos Anguskvigorna visade det sig att utfodringsintensiteten inte var särskilt viktig för köttets sensoriska kvalitet (Ahnström et al., 2004). Slaktvikten hos Charolaiskvigorna-låg intensitet var 314 kg och tillväxten 733 g/dag under hela uppfödningsperioden, formklass på 8,6 och fettgrupp på 9,1. Anguskvigorna med hög intensitet hade en slaktvikt på 258 kg och en tillväxt på 687 g/dag under hela uppfödningsperioden, formklass på 6,9 och fettgrupp på 11,0 (Hansson & Hessle, 2003). I ett forsök på SLU med gräsbetande Charolais-kvigor gjordes slaktkroppsbedömning och köttets innehåll av intramuskulärt fett (IMF 10 ) och fettsyror efter slakt undersöktes. Kvigorna hade samma förutsättningar från början genom att de under de första 6 månaderna hölls på stall och utfodrades med gräs/klöverensilage i fri tillgång. Under den följande sommar betade alla djuren på en tuvtåteldominerad naturbetesmark i 5 månader fram till 18 månaders ålder och därefter delades de in i tre grupper, varav första gruppen (a), som innehöll de 4 tyngsta kvigorna, slaktades direkt efter betesperioden. Nästa grupp (b), som innehöll 5 kvigor av medelstorlek, slutgöddes med vallensilage (gräs/klöverensilage) i fri tillgång och den sista gruppen (c), vilka var de 5 lättaste kvigorna, slutgöddes med korn och helsädesensilage (c). I tabell 4 (Kap. Köttkvalitet och innehåll av omega 3- och omega 6-fettsyror) presenterades innehållet av omega 6-fettsyror, omega 3-fettsyrorsamt kvoten varierade i de fyra olika foderslagen i försöket. Vid utsläpp på betet hade gräset en höjd på 5,9 cm, energiinnehåll på 10,1 MJ, råproteininnehåll på 167 g och NDF på 543 g per kg ts. Beteshöjden mättes före och efter avbetning i fem olika fållor och det togs prover för analys av näringsinnehåll. Slutgödningen för båda grupperna varade i fyra månader efter sommarens bete på stall innan slakt vid 22 mån ålder. Ensilaget innehöll 10,8 MJ omsättbar energi, 133 g råprotein och 534 g NDF per kg ts och 26 % torrsubstanshalt. Kvigorna som slaktades på hösten direkt efter betet och de som slutgöddes med vallensilage på stall gav ett nyttigare kött, men hänsyn till fettsammansättningen med en större mängd fleromättat fett och kvoten mellan omega 6 och omega 3-fettsyror var lägre, än för de som utfodrades med korn eller helsädesensilage. Däremot påverkades inte E-vitaminhalt eller köttfärg av de olika foderstaterna (Enfält et al., 2006). I tabell 8 visas slaktkroppsbedömning och köttets innehåll av intramuskulärt fett för kvigorna uppfödda med antingen betesfoder, vallensilage eller kraftfoder och i figur 7 visas köttets innehåll av omega 3- och omega 6- fettsyror för samma djur. 10 Synligt fett inne i musklerna (marmorering), som anses vara positivt ur smak- och mörhetssynpunkt. 18