Stubbarnas biologiska betydelse underskattas! Potentiella konsekvenser av storskalig stubbskörd för den vedberoende biologiska mångfalden

Stubbarnas biologiska betydelse underskattas! Potentiella konsekvenser av storskalig stubbskörd för den vedberoende biologiska mångfalden å f

Sammanfattning Skogsstyrelsen förväntas i april 2009 fatta beslut om stubbskörd ska tolkas som pågående markanvändning eller inte. Detta beslut och därtill förväntade interremistiska allmänna råd baseras på en av skogsbruket beställd miljöanalys, enligt Skogsvårdslagen 32, som i sin tur baseras på en kunskapssammanställning. Den pågående processen har en principiell viktig betydelse eftersom det är första gången Skogsstyrelsen ska uttolka Skogsvårdslagens 32. Ett beslut att tolka stubbskörd som pågående markanvändning lämnar litet lagligt utrymme för Skogsstyrelsen att begränsa stubbskörden som verksamhet utan att ersättning ska utgå. I och med regeringens proposition En skogspolitik i takt med tiden (2007/08:108) och regleringsbrev till Skogsstyrelsen (Jo2008/3942) finns ett politiskt tryck att tillåta stubbskörd som pågående markanvändning med kompletterande rådgivning. Världsnaturfonden WWF har i tidigare möten och remissvar 1 framfört åsikten att kunskapsläget gällande stubbskörd är så pass dåligt och riskerna så stora att man bör tillämpa försiktighetsprincipen. Med detta menas att man bör avvakta med att tillämpa stubbskörd inom det vanliga skogsbruket, förutom i försöksverksamhet, för att kunna fatta ett mer kunskapsbaserat, väl avvägt beslut. Världsnaturfonden WWF anser att det finns stöd för ett sådant hanterande både utifrån den tidigare miljöanalysens slutsatser och i och med den aktuella rapporten. Denna rapport tar inte upp alla kunskapsluckor och risker med stubbskörd utan koncentrerar sig på den till stubbar knutna vedberoende biologiska mångfalden. Övriga kunskapsluckor kring stubbskörd och som inte behandlas i denna rapport är bland andra växthusgasbalansen, effekter på mark och vattendrag, och läckage av kvicksilver. Rapporten har skrivits av Anders Lindhe som arbetar som konsult, men som har disputerat inom skogsekologi med fokus på skapad död ved och biologisk mångfald. 2 1 http://www.wwf.se/om-wwf/vad-tycker-wwf-remisser/1160310-remissvar-fran-wwf-2008 2 Conservation Through Management Cut Wood as Substrate for Saproxylic Organisms. Doctoral thesis Swedish University of Agricultural Sciences, Uppsala 2004. http://diss-epsilon.slu.se/archive/00000482/01/silvestria300.pdf 2

Rapportens slutsatser kan sammanfattas med att: Stubbarnas betydelse som substrat för den biologiska mångfalden har underskattats Stubbar i föryngringsavverkningar har sannolikt störst betydelse för vedlevande insekter men också för vissa vedlevande svampar Detta kan förklara paradoxen att många av våra allmänt förekommande arter av vedskalbaggar är vanliga trots att mängden död ved i produktionsskogen ofta uppges vara mindre än en tiondel av nivåerna i naturskogslandskapet Det är främst den vedberoende insektsfaunan som kommer att drabbas negativt av stubbskörd Stubbskörd kommer sannolikt att leda till att både sällsynta vedlevande insekter, men kanske framförallt allmänt förekommande insekter drabbas. Sannolikt leder detta till att fler vedberoende insektsarter blir sällsynta/rödlistade Beroende på omfattningen kommer stubbskörd också att drabba den delen av faunan som är beroende av insekter, såsom exempelvis spillkråkan Additativa negativa effekter kan uppstå beroende på lagring av skördade stubbar och sönderkörning av lämnad död ved. Bakgrund Samhällets snabbt ökande fokus på att minska utsläppen av växthusgaser för att bromsa klimatförändringar har medfört ett starkt ökande intresse för inhemsk produktion av biobränslen. Skogen levererar redan idag 17 procent av Sveriges energianvändning, direkt från skogen men framförallt indirekt genom skogsindustrins restprodukter. Direkt från skogen leveras cirka 8 TWh per år i form av GROT, dvs. klenare rester efter slutavverkning (grenar, ris och toppar), till Sveriges värmekraftverk. Därtill kommer en osäker andel vedanvändning i de svenska hushållen. Avverkningsstubbar betraktades tills helt nyligen som ekonomiskt ointressanta att ta tillvara men ses idag av både regeringen och många andra intressenter som en minst lika stor, slumrande energipotential. Eftersom stubbskörd är att anse som en ny skogsbruksmetod måste dock eventuell användning i större skala föregås av en miljöanalys i enlighet med Skogsvårdslagens 32. En sådan, utförd av skogsbruket i samarbete med forskare från Sverige Lantbruksuniversitet, inlämnades till Skogsstyrelsen i slutet av oktober 2008. Föreliggande studie, utförd på uppdrag av Världsnaturfonden WWF, kommer till delvis annorlunda slutsatser än miljöanalysen beträffande stubbarnas betydelse för den biologiska mångfalden, och därmed i vilken omfattning de kan skördas utan att komma i konflikt med andra miljömål. 3

Tolkning en fråga om perspektiv Alla ekologer som bidragit, både till miljöanalysen om stubbskörd och i Energimyndighetens mera omfattande sammanställning av bakgrundskunskap och kunskapsbehov (Egnell m fl 2007) är överens om att vi inte vet särskilt mycket, varken om vilka organismer som utnyttjar den döda stubbveden, eller om vilken relativ betydelse detta speciella substrat har för deras reproduktion jämfört med andra typer av död ved i skogslandskapet. Trots denna osäkerhet finns en avsaknad av försiktighet i miljöanalysens slutsatser. Förklaringen ligger nog delvis i att man också som forskare tar intryck av de förhållningssätt som traditionellt präglar skogliga naturvårdsfrågor. Fokus ligger nästan alltid på mångfalden i äldre naturskog, medan de många arter som är knutna till störningsmiljöer (brandfält och hyggen) inte uppmärksammas på samma sätt. Det är till exempel först under senare tid som entomologer börjat komma till insikt om att ett stort antal krävande insekter faktiskt föredrar död ved på hyggen framför ved i sluten skog (tidigare tolkade man gärna sådana fynd som rester av en tidigare mångfald som hankar sig kvar efter avverkning). Betydelsen kvantitativt såväl som kvalitativt av den döda ved som tillförs i samband med störning undervärderas ofta. Man uppmärksammar inte heller tillräckligt tydligt de stora skillnader som finns mellan hur olika organismgrupper utnyttjar död ved i olika miljöer. Gammelskogens lågor må vara ett favoritsubstrat för många vedsvampar, men är inte den utvecklingsmiljö som föredras av flertalet vedlevande skalbaggar. Naturvårdsintressanta arter ses ofta som synonymt med rödlistade och sällsynta arter, medan vanligt förekommande organismer lätt hamnar i skymundan. Det är på många sätt begripligt mycket naturvård handlar om omedelbara prioriteringar, och sällsynta arter är ju rimligen generellt mera utsatta och känsliga. Det får dock olyckliga konsekvenser för bedömningar när det gäller stubbskörd, eftersom avverkningsstubbar förmodligen är mycket viktiga för många (ännu) vanliga arter, medan betydelsen för mera sällsynta arter troligen är mindre. Idag, mer än trettio år efter att brandens roll i skogen återuppmärksammades (Zackrisson 1977), kan man tycka att vi borde ha kommit längre mot ett mera balanserat synsätt. I teorin är brändernas betydelse för de boreala skogsekosystemens funktion och föryngringsdynamik allmängods i naturvårdskretsar. Problemet är att kunskapen sällan omsätts i en förändrad, bredare förståelse för vilka faktorer och miljöer som påverkar skogslandskapets biologiska mångfald. Trots att hyggen har ersatt bränder som störningsmoment har deras betydelse för den biologiska mångfalden inte studerats i tillräcklig omfattning. Det mesta talar dock för att hyggen med tillräcklig hänsyn, inklusive död ved, delvis kan kompensera bristen av naturliga störningar såsom brand. 4

Stubbar och volym som berörs av stubbskörd Hälften av alla avverkningsstubbar? Något mycket påtagligt, vilket också konstateras i miljöanalysen, är att stubbar är något som bara tagits för givet. Avverkningsstubbar har inte räknats med i riksskogstaxeringens mätningar, och stubbveden ingår inte heller i de miljömål samhället satt upp avseende död ved. Detta medför att miljöanalysen gör den egendomliga slutsatsen att man både kan leva upp till miljömålet i Levande skogar att öka mängden död med 40 procent och samtidigt minska denna väsentligt genom storskalig stubbskörd. Detta låter för bra för att vara sant och är det givetvis också. Eftersom det finns ganska lite verkliga mätningar av hur stora stubbvolymer som blir kvar efter gallring och slutavverkning, utgår miljöanalysen från beräkningar grundade på omvandlingsfaktorer (Marklund 1988). Dessa indikerar att stubbvolymen motsvarar ungefär en tredjedel av den avverkade stamvolymen. Baserat på dessa siffror och data från Riksskogstaxeringen diskuteras sedan hur stora arealer respektive volymer som kan komma ifråga för stubbskörd. Beräkningarna utgår från den totala mängden stubbar av alla trädslag som genereras genom gallring och slutavverkning. Dessa volymer minskas sedan genom att man successivt antar olika begränsningar och restriktioner. Resonemanget (liksom den schematiska figur som återges i miljöanalysen på sidan 13) ger intryck av att ganska lite död ved kommer att vara aktuell för stubbskörd. Närläsning av siffrorna ger dock vid handen att nästan hälften av den volym barrträdsstubbar som genereras efter olika former av avverkningar i dagsläget gran, tämligen snart också tall är teoretiskt tillgänglig för stubbsskörd även med de beståndsrestriktioner som skogsbruket säger sig vara berett att tillämpa (ingen stubbskörd i gallring, ingen täkt i bestånd med mindre än 60 procent gran, bara täkt i bestånd med GYL mindre än eller lika med 3). Motsvarande siffra enbart sett till andelen slutavverkningsstubbar ligger ännu högre, runt 70 procent. Även om man från dessa teoretiska nivåer räknar bort hyggen som inte kommer att stubbskördas av andra (miljö-, sociala och ekonomiska) skäl, delar av hyggen som inte stubbskördas på grund av lämnad hänsyn (ungefär en fjärdedel av arealen baserat på ett par examensarbeten), och alla stubbar klenare än 20 cm diameter, kvarstår det faktum att närmare hälften av den volym död ved som idag tillförs skogslandskapet i form av barrträdsstubbar i slutavverkning kan komma att bli aktuell för stubbskörd i enlighet med de planer och restriktioner som redovisas i miljöanalysen. Är detta mycket eller lite? Hur stora volymer gäller det, och hur stor andel av den totala tillförseln av död ved till skogslandskapet är det fråga om? Och givetvis mest väsentligt hur kan detta tänkas påverka organismer som är beroende av död ved? 5

Stubbarnas andel av total mängd tillförd död ved Avverkningsstubbarnas bidrag till den döda veden kan beräknas på flera olika sätt. En enkel metod, lämplig i detta sammanhang där tonvikten ligger på relativa förändringar snarare än absoluta tal, är att uppskatta tillförseln av olika typer av död ved per hektar sett över en omloppstid. På så sätt kan vi utnyttja tillförlitliga data för de volymer som härrör från andra källor än stubbar, samtidigt som regionala olikheter i tillförsel beroende på olika medelbonitet utjämnas av motsvarande skillnader i genomsnittliga omloppstider. Vi undviker också fallgropar som kan vara förknippade med mera komplicerade beräkningar 3. Fridman och Walheim (2000) uppskattar, baserat på data från mer än 20 000 provytor åren 1994 1996, medeltillförseln av död ved grövre än 10 cm i diameter (exklusive avverkningsstubbar) till 0,18 m 3 /ha, år. Vi kan utgå från att inga större förändringar skett sedan dess. Om vi schablonmässigt sätter den genomsnittliga omloppstiden i svenskt skogsbruk till 100 år kan vi således uppskatta att knappt 20 m 3 grövre död ved stubbarna oräknade tillförs skogslandskapet per hektar och omloppstid. Detta är 20-30 gånger lägre jämfört med det inflödet av färsk hård död ved som antas i miljöanalysen. 4 Marklunds funktioner indikerar att volymen avverkningsstubbar motsvarar ungefär en tredjedel av den avverkade stamvolymen. Dessa siffror, i kombination med avverkningsstatistik, leder till miljöanalysens slutsatser att 68-136 m 3 grövre död ved i form av stubbar tillförs per hektar i föryngringsavverkning låt oss anta att detta motsvarar ett riksgenomsnitt på ungefär 100 m 3. Till detta skall läggas gallringsstubbar, vilka sammanlagt bedöms motsvara knappt en tredjedel av volymen stubbar i slutavverkning, det vill säga runt 30 m 3 per hektar. I teorin kan vi också addera någon kubikmeter som får representera ökningen av hyggeshänsyn (högstubbar etcetera) sedan mitten på 1990-talet. Lägger vi ihop allt detta får vi således en medeltillförsel av grövre död ved (alla trädslag och kategorier inklusive stubbar i gallring och föryngringsavverkning) motsvarande någonstans kring 150 m 3 per hektar och omloppstid. Slutsatsen blir alltså att ungefär två tredjedelar av all grövre död som tillförs skogsmarken härrör från slutavverkningsstubbar. Detta är en anmärkningsvärt hög siffra. Den ligger också mycket nära de 60 procent som anges i miljöanalysen och på denna punkt finns alltså ingen anledning att ifrågasätta dess slutsatser. 3 Ett par felaktigheter återfinns i den volymtabell som redovisas på sidan 16 i miljöanalysen. Här anges det årliga inflödet av färsk död ved till 5-6 m 3 /ha (som framgår ovan är den verkliga siffran 20-30 gånger lägre förmodligen rör det sig om en förväxling med ackumulerad mängd grov död hård ved). Inte heller siffrorna i kolumnerna med sammanlagd och kumulerad död ved är riktiga mer än hälften av all död ved i alla nedbrytningsklasser kan inte utgöras av färsk ved så snabb är inte nedbrytningen! Den verkliga siffran torde ligga åtminstone en tiopotens lägre). 4 Ibid 6

Däremot kan man ha synpunkter på tolkningarna av hur mycket detta utgör av den mängd ved som utnyttjas av olika organismgrupper, liksom på hur väsentliga minskningar till följd av stubbskörd kan tänkas slå mot den vedberoende biologiska mångfalden. Dessa olika uppfattningar grundar sig på delvis andra bedömningar av kvalitets- och funktionsskillnader mellan olika trädslag, grad av solexponering/beskuggning, olika nedbrytningsstadier, och utnyttjande av död ved som befinner sig över respektive under markytan. Stubbars betydelse för mossor, lavar och svampar Olika organismgrupper utnyttjar död ved på olika sätt och har mycket olika krav gällande substrat. Frågan om stubbarnas betydelse måste därför diskuteras för var grupp för sig. De grupper som främst beaktas i miljöanalysen och dess bakgrundsmaterial är lavar, mossor, svampar och insekter. Mossor och lavar Miljöanalysen är kortfattad när det gäller både mossor och lavar, men Energimyndighetens rapport indikerar att de mossor som växer på stubbar är ganska vanligt förekommande också på andra underlag, medan obligat vedberoende arter inte förefaller utnyttja stubbar i någon större utsträckning. En senare studie (Caruso & Rudolphi 2009) av mossor och lavar på snittytan av granstubbar bekräftar bilden och visar att artantalet är högst på äldre, mera nedbrutna och beskuggade stubbar. För mossor och lavar kan resultat sammanfattas med att: många mossor utnyttjar också annat underlag än död ved flertalet mossor och lavar som föredrar ved framför andra underlag är knutna till beskuggat substrat. Sådan beskuggad ved tillförs också genom vindfällen och självgallrimg i bestånd, mekanismer som inte påverkas av stubbskörd.. mossor och lavar utnyttjar veden i förhållande till ytan, inte volymen mossor och lavar växer bara på ved över markytan, inte på delar under mark mossor och lavar som växer på äldre stubbar är förmodligen inte så nogräknade när det gäller trädslag eftersom veden tappar mycket av sin ursprungliga identitet när den bryts ner. Kvarlämnade löv- och (initialt) tallstubbar kan därför förväntas minska effekterna av att granstubbar försvinner. Vad som sagts för mossor gäller i stor utsträckning även för lavar. Skillnaden är att man gällande lavar också funnit ett antal ovanliga arter på stubbar (Caruso, Rudolphi & Thor 2008). Här kan det dock 7

handla om arter som förbisetts vid tidigare studier hyggen har ju sällan utövat någon större dragningskraft på biologer. Att avverkningsstubbar skulle vara det huvudsakliga underlaget för ovanliga arter förefaller knappast rimligt. Däremot kan man givetvis tänka sig att stubbar, just genom att de är så vanliga, har viss betydelse för populationerna av arter som, även om de föredrar annat underlag, ibland också växer på stubbar. Slutsatsen, om än med betydande osäkerhet, blir ändå att förmodligen varken mossor eller lavar är särskilt känsliga för stubbskörd. Svampar Att många vedsvampar återfinns främst på död ved i bestånd, kan bero på att de föredrar ved med viss fuktighet. Andra arter, såsom vedmussling på gran och till exempel cinnoberticka och borstticka på lövved, förefaller vara anpassade till vedmiljöer som uppkommer genom storskaliga störningar. Dessa arter, och en hel del andra svampar, bildar fruktkroppar på stubbar, men om de också föredrar detta substrat framför andra typer av död ved är osäkert. Däremot är det knappast någon tvekan om att en del svampar idag har en stor del av, eller till och med sina huvudsakliga, verkliga förekomster på stubbar. Både vedmussling och luktticka, en svamp vars fruktkroppar nästan bara påträffas på snittytan av granstubbar, torde vara sådana arter. Förmodligen utgör granstubbar på hyggen, i kraft av sin vanlighet, också hemvist för en avsevärd andel av skogslandskapets klibbtickor (en viktig nyckelart med mycket bred trädslags- och exponeringsamplitud). Men även mer sällsynta arter såsom brandticka påträffas någon gång på avverkningsstubbar av gran, dock främst i gallring (personliga observationer). Generellt kan vi förvänta oss att avverkningsstubbar av barrträd är viktigare för vedsvampar än för mossor och lavar eftersom: svamparna lever uteslutande i ved utnyttjar hela stubben både över och under markytan utnyttjar vedens hela volym kommer tidigare i successionen och därför är mera bundna till specifika trädslag Samtidigt begränsas förmodligen följderna av stubbskörd genom att flertalet vedsvampar antingen föredrar, eller åtminstone också utnyttjar, vindfällen och död stamved som bildas i skuggiga bestånd genom självgallring. Sådana arter torde vara ganska okänsliga, eller åtminstone mindre känsliga, för stubbskörd. Däremot kan en kraftig minskning av mängden granstubbar komma att drabba svampar som klibbticka och luktticka (och deras följearter) liksom andra arter som förmodligen har en avsevärd andel av sina verkliga förekomster just på avverkningsstubbar. 8

Stubbars betydelse för vedinsekter Vedinsekter, bränder och hyggen Vedlevande insekter skiljer sig fundamentalt från mossor, lavar och vedsvampar genom att många arter faktiskt föredrar, eller till och med är direkt beroende av ved i störda, öppna miljöer. Orsaken är att de har förmåga till riktad spridning och att deras förfäder anpassat sig till att dra fördel av de bränder som, av allt att döma under årmiljoner, präglat många skogsekosystem. Intensiteten varierade, från lätta, lågintensiva markbränder med åtföljande obetydlig mortalitet i trädskiktet, till lokala högintensiva kronbränder med som gav upphov till mycket kraftiga pulser av nydöd ved. Givet dessa förhållanden är det ganska naturligt att ett stort antal vedlevande insektsarter blivit beroende av att snabbt lokalisera och utnyttja de ytor där bränderna skapat ett utbud av lämpligt föda för larverna. Vissa arter är extremt primära och utvecklas bara i döende eller riktigt färsk nydöd ved sådana insekter måste söka sig till nya störningsytor efter bara någon säsong. Andra arter med överlappande, längre utvecklingstider kanske kan utnyttja veden under något decennium. Gemensamt är dock att alla substrat och livsmiljöer som genereras genom storskaliga störningar är relativt kortlivade företeelser och att insekterna snart nog måste se sig om efter nya ytor med färsk död ved för att långsiktigt vidmakthålla sin numerär. Eftersom skogsbränder var den areellt sett mest omfattande storskaliga naturliga störningen i skogslandskapet i vår del av världen, skulle man kunna förvänta sig att flertalet primära störningsgynnade arter också är starkt beroende av bränd ved och att de generellt använder sig av brandrelaterade stimuli såsom rök, brandlukt och värmestrålning för att hitta lämpliga yngelplatser. Så är (lyckligtvis) inte fallet - man räknar t ex med bara ungefär en tiondel av de skalbaggsarter som gynnas av störningar är direkt beroende av brand (Wikars 1997). För de andra går det i princip lika bra med hyggen givetvis förutsatt att dessa innehåller tillräckliga mängder lämplig, färsk död ved (Ahnlund & Lindhe 1992). Brandfältens och hyggenas dragningskraft på vedinsekter beror säkert till en del på att de kan tillhandahålla ganska mycket substrat på en begränsad yta. En annan faktor förefaller dock vara minst lika väsentlig - många vedlevande insekter gynnas av, eller är till och med helt beroende av, den öppna miljöns solinstrålning med åtföljande högre vedtemperaturer. Detta har belagts i ett flertal studier, både genom direkta skattningar och indirekt genom studier av faunan på hyggen i flera nordiska länder (Ahnlund 1996; Martikainen 2001; Sverdrup-Thygeson & Ims 2002; Lindhe & Lindelöw 2004). Studier av olika arters utnyttjande som en funktion av vedens solexponering har visat att ungefär två tredjedelar av den artrika vedskalbaggsfaunan i grövre död ved reproducerar sig bättre i solexponerat 9

substrat, medan en tredjedel föredrar ved i skugga (Lindhe, Lindelöw & Åsenblad 2005). Liknande skillnader mellan sol - och skugg- djur återfinns bland de skalbaggar som utvecklas i klenare kvistar och avverkningsavfall (Maňák & Jonsell, manus). Vedberoende steklar är förmodligen (minst) lika störnings- och solberoende som skalbaggar, medan andelen störningsgynnade tvåvingar möjligen är mindre. Sammanlagt handlar det kanske om ett par tusen insektsarter som är knutna till olika slags död ved i solexponerade miljöer. Hyggen har idag alltså genom sin öppenhet och utbudet av stubbved i viss mån ersatt naturliga brandfält som livsmiljö för många vedlevande insekter. Vedlevande insekter och stubbar Sol- respektive skuggberoendet är inga absoluta kategorier - snarare handlar det om ett kontinuum från insekter som nästan bara reproducerar sig i skugga, till djur, t ex många långhorningar och praktbaggar, som uteslutande ynglar i starkt solexponerad ved. Givetvis återfinns också många arter utan så starka preferenser någonstans i mitten av skalan. Som vi konstaterat kommer drygt 60 procent av den grövre döda veden från slutavverkningsstubbar. Om vi förutsätter att merparten av dessa från början solexponerade hyggesstubbar beskuggas av återväxt och sly medan veden ännu är en lämplig livsmiljö för vissa organismer, blir en rimlig slutsats att stubbarna tillför ungefär hälften av skogslandskapets biologiskt aktiva grövre döda ved. Det innebär samtidigt att den andra hälften härrör från andra källor, t ex vindfällen och självgallring i bestånd, som inte påverkas av stubbskörd. För de skuggvedsarter som utnyttjar stubbar finns en livlina även om så mycket som hälften av alla barrträdsstubbar skulle försvinna till följd av stubbskörd, återstår fortfarande ungefär tre fjärdedelar av dagens substratutbud. En sådan minskning skulle säkert få allvarliga men kanske ändå inte helt förödande - konsekvenser för en hel del arter. Den solälskande vedinsektfaunan har inget motsvarande skyddsnät. Hyggesstubbarna står för nästan hela tillförseln av grövre solexponerad ved, Mängden stamved som lämnas som högstubbar och vindfällen på hyggena, eller bildas naturligt i exponerade bryn och trädkronor, är i jämförelse med volymen avverkningsstubbar obetydlig. Av det faktum att stubbarna är så kvantitativt dominerande följer också rimligen att de i praktiken vidmakthåller populationerna av praktiskt taget alla mer eller mindre solgynnade insekter som överhuvudtaget förmår reproducera sig i stubbved. Frågan är då hur stor andel av de solgynnade vedinsekterna som använder sig av stubbar på hyggen. Än så länge finns bara några få relevanta studier. Jämförelser mellan faunan på hyggesstubbar och högstubbar av gran, respektive mellan hyggesstubbar och lågor, baserade på sållning visar både att artrikedomen är relativt jämförbar och att substraten har delvis olika egenskaper (Abrahamsson & Lindbladh 2006; Jonsell, in prep.). Andra försök, baserade på kläckning direkt ur veden visar att faunan i ettåriga lågstubbar skiljer sig från den i basen på högstubbar (Hedgren 2007), och att faunan i lågstubbar, högstubbar och lågor av gran är delvis olika, även om det finns en hel del överlapp 10

(Hjältén 2008). Den sistnämnda studien visar också att ganska många arter huvudsakligen återfinns i avverkningsstubbar och att de förmodligen föredrar detta substrat framför annan grövre död ved. Vad kan vi lära oss av detta? Vi kan med bestämdhet säga att många granlevande arter reproducerar sig i hyggestubbar. Resultaten pekar också på att dessa arter utgör en ganska stor andel av hyggenas totala dödvedfauna: 56 procent (Hjältén, 2008); 67 procent (Hedgren, 2007); 57-60 procent (Abrahamsson & Lindblad, 2006) av de granskalbaggar som registrerades i respektive studie påträffades i avverkningsstubbar. Även om materialet är begränsat tyder dessa ganska samstämmiga siffror på att mer än hälften av de vanligt förekommande störningsgynnade arterna utnyttjar stubbar. Detta innebär också att hyggesstubbar, i kraft av sin kvantitativa dominans, förmodligen är det viktigaste yngelsubstratet för dessa arter. Hyggestubbarna bär själva vittnesbörd om sin betydelse snittytan och de barkfallna rotbenen på många lite äldre granstubbar är perforerade av runda och ovala flyghål som åstadkommits av större skalbaggar och steklar. En rimlig slutsats är helt enkelt att många av våra allmänt förekommande arter av vedskalbaggar är vanliga just därför att de reproducerar sig i hyggesstubbar! Detta kan också förklara något som annars kan tyckas vara en paradox, nämligen att skillnaderna mellan dagens och gårdagens vedskalbaggsfauna, såsom den avspeglas i äldre samlingar och litteratur, inte är ännu mycket större trots att mängden död ved i produktionsskogen ofta uppges vara mindre än en tiondel av nivåerna i naturskogslandskapet. I dessa jämförelser är dock som vanligt stubbveden utelämnad inbegriper vi denna blir skillnaderna betydligt mindre. Stubbtäktens inverkan på den vedlevande faunan Vedlevande insekter är således av allt att döma den organismgrupp som är känsligast för stubbskörd. I likhet med vedsvamparna är de helt beroende av död ved och, över tiden, av dennas volym snarare än yta. Liksom vedsvamparna utnyttjar de också stubbved både över och under markytan inte bara den ökända snytbaggen utan också larver av andra vivlar och t.ex. långhorningar tillhörande släktena Oxymirus, Pachyta, Acmaeops och Prionus lever i och på rötter av döda barrträd. Många vedinsekter är dessutom tidiga pionjärer, det vill säga de utnyttjar kambiet på den just döda veden medan denna ännu är helt färsk, vilket också innebär att de är starkt bundna till ett visst specifikt trädslags vedegenskaper. Vi kan alltså inte förvänta oss stubbar av andra trädslag i någon större utsträckning kan ersätta gran- eller tallstubbar som försvinner på grund av stubbskörd. Det som främst gör många vedinsekter så känsliga är dock deras beroende av solexponerat substrat. Detta gäller både arter som utvecklas i solvarm ved, och insekter som utvecklas i, eller äter sporer 11

från, solexponerade fruktkroppar av vedsvampar såsom klibbticka, luktticka och blodticka på stubbar av barrträd. Hit hör inte bara en mängd skalbaggar, alla de nämnda svamparna har till exempel också sin egen speciella fauna av solälskande barkskinnbaggar. Därför kan vi räkna med att stubbskörd främst kommer att slå mot många av de idag allmänt förekommande arter som miljöanalysen betecknar som triviala. Men vad händer med skogslandskapets mångfald om vi så småningom kanske tar bort en fjärdedel, eller till och med hälften, av livsmiljön för många i dag vanliga arter, vilket också innebär en påverkan på en stor mängd individer? Hur påverkas faunans balans och sammansättning? Hamnar idag vanliga arter på morgondagens rödlista? Och hur påverkas alla arter längre upp i kedjan från parasitsteklar till spillkråkor? Även om effekterna förmodligen blir störst för vanligare arter bör vi vara medvetna om att stubbskörd också kan komma att drabba vissa sällsyntare arter som ibland håller tillgodo med stubbved då annan, mera lämplig, ved inte är tillgänglig. Raggbock (Tragosoma depsarium), en av våra mest sällsynta och skyddsvärda vedskalbaggar, kläcks till exempel då och då ur rotben på granstubbar. Detsamma gäller den rödlistade praktbaggen Buprestis haemorrhoidalis. Idag vet vi inte vilken roll tillskottet från stubbar har för dessa mer ovanliga arter jämfört med de djur som kläcks från deras förstahandssubstrat, men eftersom stubbar är så vanliga kan vi inte bortse från att de kan ha betydelse. Kan man kompensera för stubbskörd? Både i miljöanalysen och i Energimyndighetens rapport föreslås, eller till och med förutsätts, att stubbskörd kompenseras genom att man lämnar ökade mängder stamved med högre kvalitet för mångfalden. Idén, som inte utvecklas närmare, är intuitivt tilltalande men lite eftertanke väcker en hel del frågor. Förslaget vilar på en övertygelse om att stubbveden generellt är underlägsen annan grövre död ved - miljöanalysen påpekar på flera ställen att stubbar är konstgjorda och en människoskapad typ av färsk grov död ved som svampar och insekter först i och med skogsskötsel kommit i kontakt med i större omfattning. Här påstås också att för den vedlevande mångfalden har naturligt skapad död ved betydligt flera och högre kvalitéer än stubbar. Så är det säkert också för ganska många arter. Stubbved är ett mycket smalare substrat än hela stående eller fallna träd dessa innehåller ju många olika dimensioner och typer av död ved från rötter och basala delar av stammen, ända upp till klena grenar i kronan. Detta innebär dock inte att stubbar passar alla arter sämre än annan död ved. Visserligen saknar själva snittytorna naturlig 12

motsvarighet, och fuktighet och andra förhållanden i stubbarna avviker rimligen en hel del från de villkor som råder i den nedersta delen av ett stående, dött träd. Dessa omständigheter förefaller dock inte vara något hinder för många vedlevande insekter. Därmed inte sagt att det inte är en utmärkt naturvårdsåtgärd att skapa mera död stamved på hyggena vi vet att ett stort antal, även sällsyntare, arter förmår reproducera sig i till exempel högstubbar med gott resultat. Men det är alltså långt ifrån säkert att sådana åtgärder gör någon större skillnad för de arter som ynglar i avverkningsstubbar. Det finns också praktiska och ekonomiska aspekter. På de flesta hyggen ligger förhållandet mellan antalet kapade högstubbar och antalet avverkningsstubbar nära 1:100. Det säger sig själv att, även om sådana högstubbar, eller på annat sätt avsiktligt dödade träd, skulle visa sig vara bra mycket bättre substrat även för de arter som utvecklas i avverkningsstubbar, så krävs det en närmast oerhörd överlägsenhet för att kompensation ska framstå som ett ekonomiskt intressant alternativ. Det är svårt att tänka sig ett skogsbruk som skapar och lämnar till exempel hälften så många högstubbar som det antal avverkningsstubbar som man skördar, vilket skulle krävas för att kompensera bortfallet om alternativen bara är dubbelt så bra som lågstubbar. Även om vi istället antar att reproduktionen i högstubbar/dödade träd är hela fem, eller till och med tio, gånger högre än i hyggesstubbarna kräver full kompensation 20 respektive 10 skapade högstubbar eller dödade träd per 100 skördade lågstubbar, det vill säga uppemot 50, eller åtminstone 25, högstubbar eller dödade träd per hektar på de hyggen man stubbskördar. Det är tveksamt om åtgärder i sådan omfattning kan betraktas som realistiskt. Övrig påverkan på den biologiska mångfalden Ett problem som lyfts fram i både miljöanalysen och Energimyndighetens rapport är att stubbskörd riskerar att drabba vedinsekterna dubbelt - dels minskar mängden lämpligt yngelsubstrat för många arter, dels utgör de stubbar som tas bort efter att ha suttit kvar en tid i marken, eller lagrats i skogen, dödsfällor för de larver som påbörjat sin utveckling men bränns upp i värmeverken innan de hinner kläckas. Studier visar också att insekter främst lägger ägg i det översta skiktet ved i material som travas (Hedin m. fl. 2008). För att minska de negativa konsekvenserna bör eventuell stubbskörd på hyggen som avverkas under vedinsekternas flygsäsong (grovt räknat maj-augusti) ske mer eller mindre omedelbart, innan primära insekter hinner lägga ägg. Brutna stubbar som förvaras på hyggen eller avlägg under sommaren måste också täckas på ett sådant sätt att äggbeläggning minimeras. Redan idag körs ganska mycket död ved som lämnats vid avverkning sönder i samband med GROT täkt (Rudolphi & Gustavsson 2005). Maskinkörning på hyggen i samband med stubbskörd riskerar givetvis att ytterligare öka skadorna. Problemet kan behöva åtgärdas genom att grövre död ved flyttas före avverkning till delar av hyggena som sedan inte stubbskördas. Risk för sönderkörning 13

understryker också att eventuell stubbskörd bör utföras så snabbt som möjligt efter avverkning så att vindfällen som sedan uppkommer står då friställda träd blåser omkull inte drabbas. Man önskar naturligtvis också stubbskördens omfattning och intensitet styrs så att påverkan i ett större landskapsekologiskt perspektiv begränsas. Frågan är bara hur? För det första vet vi inte särskilt mycket om vilka skalor som är relevanta och vilken rumslig intensitetsfördelning som är att föredra detta är dessutom svårt, tidsödande och kostsamt att undersöka. För det andra kan man misstänka att det, även om det skulle visa sig påkallat, ändå skulle vara svårt att införa begränsningar som går alltför mycket emot stubbskördens egen logik och ekonomi. Dessa driver ju rimligtvis mot att ta så mycket som möjligt på de hyggen man stubbskördar, och mot att skörda så många hyggen som möjligt någorlunda nära fliseldande värmeverk. Fler studier innan stubbskörd införs i större omfattning! Miljöananlysen gör bedömningen att mångfalden kan avvara en del av den grova döda ved som utgörs av lågstubbar på hyggen. Det förefaller rimligt - frågan är bara hur stor del, och hur man ska gå till väga för att minimera negativa effekter. Givet dagens kunskapsbrist är det allra viktigaste att vi lär oss mer om hur stubbarna utnyttjas. Studierna bör fokuseras på vedinsekter eftersom detta är den organismgrupp som förmodligen är mest utsatt. Kunskapsluckorna måste fyllas innan stubbskörd påbörjas i större skala och innan man genom investeringar eller kontrakt bygger fast sig i en viss nyttjandenivå som sedan är svår att backa från. Ett par aspekter som måste utredas ytterligare är: Vilka organismer utnyttjar stubbarna, och hur viktiga är stubbarna för dessa arter jämfört med annat substrat? Vilka stubbar är mest värdefulla för mångfalden? Några egenskaper som kan tänkas påverka hur insekter utnyttjar stubbarna är: Stubbdiameter rotbenens storlek och form jordarten kring stubben (med tanke på hur underjordiska delar utnyttjas) markens bonitet (andel kärna, vedens densitet, hur snabbt stubben skuggas av uppväxande sly) tid på året då träden avverkas (påverkar förmodligen den initiala kolonisationen av barkborrar och andra primära arter). Framtida stubbskörd i större skala kräver också att vi kan följa upp hur mångfalden påverkas. Det är således av yttersta vikt att utveckla kostnadseffektiva och upprepningsbara metoder för att följa förändringar i vedinsektsfaunans sammansättning över tiden. Sådan metodik förutsätter att djuren 14

koncentreras genom att lockas till någon typ av fällor. Att idén fungerar i praktiken vet vi högstubbar utgör magneter som drar till sig också många arter som är knutna till andra trädslag och nedbrytningsstadier. Ett logiskt nästa steg skulle vara att i samarbete mellan entomologer och kemister utveckla en effektiv blandning av dödvedsdofter som kan användas för att attrahera ett brett spektrum av vedlevande insekter till enkla och billiga fällor som kan användas för provtagning av insektsfaunans sammansättning på landskapsnivå. Slutord Idag råder bred politisk enighet om behovet av förnybara bränslen för att begränsa klimatförändringarna. Många drar åt samma håll och de kritiska rösterna är få. Men avverkningsstubbar är inte, oavsett vad politiker och skogsägare önskar, något outnyttjat ickesubstrat som bara väntar på att tas upp och forslas till värmeverket. Allt tyder på att de i själva verket, i brist på träd som dödats genom skogsbränder, utgör basen för många av skogens allmänt förekommande skalbaggar och steklar som reproducerar sig i grövre död ved, liksom för deras följearter. En del av dessa stubbar kan kanske avvaras utan alltför långtgående följder för faunan. Men om så är fallet, och i så fall hur stor del, vet vi strängt taget inte idag. Innan vi kastar oss huvudstupa in i stubbskördsamhället måste vi ha mycket bättre på fötterna. Detta är av vikt både för mångfalden och för att biobränslen ska bibehålla ett gott renommé i ett förhoppningsvis mer hållbart framtida samhälle. Referenser Abrahamsson, M. & Lindbladh, M. 2006. A comparison of saproxylic beetle occurrence between manmade high- and low-stumps of spruce (Picea abies). Forest ecology and Management 226: 230-237. Ahnlund, H. & Lindhe, A. 1992. Hotade vedinsekter i skogslandskapet några synpunkter utifrån studier av sörmländska brandfält, hällmarker och hyggen. Entomologisk Tidskrift 113: 13-23. Ahnlund, H. 1996. Vedinsekter på en sörmländsk aspstubbe. Entomologisk Tidskrift 117: 137-144. Caruso, A. & Rudolphi, J. (2009). Influence of substrate age and quality on species diversity of lichens and bryophytes on stumps. The Bryologist, in press. Caruso, A., Rudolphi, J. & Thor, G. 2008. Lichen species diversity and substrate amounts in young planted boreal forests: A comparison between slash and stumps of Picea abies. Biological Conservation 141: 47-55. 15

Egnell, G., Hyvönen, R., Högbom, L., Johansson, T., Lundmark, T., Olsson, B., Ring, E. & Sydow, F. 2007. Miljökonsekvenser av stubbskörd en sammanställning av kunskap och kunskapsbehov. Energimyndigheten Rapport 40. Fridman, J. & Walheim, M. 2000. Amount, structure, and dynamics of dead wood on managed forestland in Sweden. Forest ecology and management 131:23-36. Hedgren, P.O. 2007. Early arriving saproxylic beetles (Coleopytera) and parasitoids (Hymenoptera) in low and high stumps of Norway spruce. Forest Ecology and Management 241: 155-161. Hedin, J., Isacsson, G., Jonsell, M. & Komonen, A. 2008. Forest fuel piles as ecological traps for saproxylic beetles in oak. Scandinavian Journal of Forest Research. Hjältén, J. 2008. Slutrapport project 30197-1, Stubbars betydelse för bevarandet av vedlevande insekter. Slutrapport för projekt finansierat av Energimyndigheten. Lindhe, A. & Lindelöw, Å. 2004. Cut high stumps of spruce, birch, aspen and oak as breeding substrates for saproxylic beetles. Forest Ecology and Management 203: 1-20. Lindhe, A., Lindelöw, Å. & Åsenblad, N. 2005. Saproxylic beetles in standing dead wood density in relation to substrate sun-exposure and diameter. Biodiversity and Conservation 14: 3033-3053. Marklund, L.G. 1988. Biomassafunktioner för tall, gran och björk I sverige. Rapport 45, Institutionen för skogstaxering, SLU, Umeå. Martikainen, P. 2001. Conservation of threatened saproxylic beetles: significance of retained aspen Populus tremula on clearcut areas. Ecological Bullentins 46: 61-71. Sverdrup-Thygeson, A. & Ims, R.A. 2002. The effect of clear-cutting on the community of saproxylic beetles on aspen. Biological Conservation 106: 347-357. Wikars, L.-O. 1997. Fire-dependent insects in Orsa Finnmark: biology, distribution and conservation. Entomologisk Tidskrift 118: 155-169. Zackrisson, O. 1977. Influence of forest fires on north boreal Swedish forests. Oikos 29: 22-32. 16

1986 Panda symbol WWF World Wide Fund For Nature (Formerly World Wildlife Fund) WWF and living planet are Registered Trademarks Världsnaturfonden WWF är med sina närmare fem miljoner supportrar en av världens ledande ideella natur- och miljöorganisationer. WWF arbetar för att hejda förstörelsen av jordens naturliga livsmiljöer och bygga en framtid där människor lever i harmoni med naturen genom att: bevara världens biologiska mångfald verka för att förnybara naturresurser används på ett hållbart sätt minska föroreningar och ohållbar konsumtion. Världsnaturfonden WWF Ulriksdals Slott 170 81 Solna Tel: 08-624 74 00 Fax: 08-85 13 29 info@wwf.se www.wwf.se 17