KAPITEL 22 Profitens delning, räntefot och "naturlig" räntefot I detta kapitel kommer vi inte att gå in i detalj på hur profiten fördelas och det kommer vi inte heller göra då vi senare behandlar kreditförluster. Konkurrensen mellan låntagare och långivare och de kortvariga förändringar på penningmarknaden som denna resulterar i ligger utanför vår undersökning. Om vi skulle beskriva det kretslopp som räntefoten genomlöper under den industriella konjunkturcykeln så hade vi blivit tvungna beskriva själva cykeln vilket inte är möjligt att göra här. Detsamma gäller för den mer eller mindre ungefärliga utjämningen av räntefoten som sker på världsmarknaden. Här ska vi bara analysera de oberoende formerna av det räntebärande kapitalet och räntan, det vill säga att vi ska analysera dem som självständiga i förhållande till profiten. Eftersom räntan, enligt vad vi tidigare förutsatt, är den del av sin profit (bruttoprofiten) som industrikapitalistens ska betala till penningkapitalisten så kommer profiten själv att framstå som räntenivåns övre gräns om industrikapitalistens del = 0. Vi kan betrakta hela bruttoprofiten (minus den del av densamma som är lön för övervakning och som vi kommer att analysera senare) som den översta gränsen för räntan. Detta under förutsättning att vi bortser från de enstaka fall där räntan faktiskt kan vara större än profiten, men då kan den inte heller betalas ur profiten. Den undre gränsen för räntan är helt och hållet obestämbar. Räntan kan sjunka hur lågt som helst. Men då inträder åter motverkande omständigheter och höjer den över detta relativa minimum. "Förhållandet mellan den summa som betalas för att använda ett kapital och detta kapital själv uttrycker räntefotens nivå mätt i pengar." - "Räntefoten beror på 1) profitkvoten; 2) förhållandet i vilket totalprofiten delas mellan låntagare och långivare." ("Economist" ) "Eftersom den ränta man betalar för att använda det man lånat är en del av den profit som det lånade är i stånd att producera, så måste denna ränta ständigt regleras genom denna profit." (Massie) Låt oss först anta att det råder ett fast förhållande mellan bruttoprofiten och den del av denna som betalas som ränta till penningkapitalisten. Då kommer räntefoten att förändras i likhet med bruttoprofiten som bestäms av genomsnittsprofitkvoten och dess förändringar. Om den genomsnittliga profitkvoten är 20 procent och om räntan är ¼ av bruttoprofiten då blir räntan 5 procent och om den genomsnittliga profitkvoten är 16 procent och om räntan är ¼ av profiten då blir räntan 4 procent. Om den genomsnittliga profitkvoten är 20 procent och om räntan skulle stiga till 8 procent då blir företagarvinsten (skillnaden mellan profiten och räntan) densamma som vid en profitkvot
på 16 procent och en räntefot på 4 procent, nämligen 12 procent. Om räntan i stället bara skulle stiga till 6 eller 7 procent så får industrikapitalisten behålla en större del av bruttoprofiten. Under förutsättning att förhållandet mellan ränta och genomsnittsprofit är konstant så blir följden att ju högre den allmänna profitkvoten är desto större blir den absoluta skillnaden mellan bruttoprofit och ränta. Den andel av bruttoprofiten som tillfaller den fungerande kapitalisten blir desto större och tvärtom. Vi antar att räntan är = 20 procent av genomsnittsprofiten. Om genomsnittsprofiten är 10 så är 20 procent därav = 2 och skillnaden mellan profiten och räntan = 8. 20 procent av genomsnittsprofiten 10 = 2 skillnaden = 10-2 = 8 20 procent av genomsnittsprofiten 20 = 4 skillnaden = 20-4 = 16 20 procent av genomsnittsprofiten 25 = 5 skillnaden = 25-5 = 20 20 procent av genomsnittsprofiten 30 = 6 skillnaden = 30-6 = 24 20 procent av genomsnittsprofiten 35 = 7 skillnaden = 35-7 = 28 Trots olika 4, 5, 6 och 7 procent så skulle räntefoten här alltid bara uttrycka ⅕ eller 20 procent av totalprofiten. Även om profitkvoterna är olika så kan olika räntefot uttrycka samma procentuella andel av bruttoprofiten. Företagarvinsten blir större ju högre den allmänna profitkvoten är och tvärtom om den minskar vid ett sådant konstant förhållande mellan bruttoprofit och ränta. Om vi antar att förhållandet mellan ränta och bruttoprofit är i det närmaste konstant så blir det fungerande kapitalet i stånd till och villigt att betala ränta i direkt förhållande till profitkvoten. Vi har sett att profitkvoten står i omvänt förhållande till den kapitalistiska produktionens utveckling. Följden blir att räntefoten i ett land står i omvänt förhållande till nivån på den industriella utvecklingen. Detta förutsätter dock att skillnader i räntefoten i verkligheten uttrycker de olika profitkvoterna. Vi kommer senare att se att det inte alltid behöver vara fallet. I denna mening kan man säga att räntan regleras genom profiten eller mer precist genom den allmänna profitkvoten. Och denna slags reglering gäller t.o.m. för räntans genomsnitt. Profitens genomsnittskvot måste anses vara den slutgiltigt avgörande högsta gränsen för räntan. Vi kommer strax att närmare studera det faktum att räntan hänför sig till genomsnittsprofiten.
I de fall en given helhet som bruttoprofiten ska delas mellan två parter så beror delarnas storlek naturligtvis i första hand på storleken på den helhet som ska delas och den (profitens storlek) bestäms av profitens genomsnittskvot. Om vi förutsätter att den allmänna profitkvoten (bruttoprofiten) är given för ett visst kapital så kommer förändringarna av räntan att stå i ett omvänt förhållande till förändringarna av den del av bruttoprofiten som blir kvar hos en fungerande kapitalist som arbetar med lånat kapital. Det är olika faktorer som bestämmer storleken på bruttoprofiten och hur den fördelas mellan industri- och penningkapitalister. De faktorerna verkar ofta i helt motsatt riktning. De konjunkturscykler inom vilka den moderna industrin rör sig i är tillstånd av inaktivitet, växande livaktighet, högkonjunktur, överproduktion kris, stagnation, inaktivitet o.s.v. Om vi betraktar dessa så finner vi: - att ett lågt ränteläge oftast motsvarar perioderna av högkonjunktur eller av extraprofit, - att stigande ränta är skiljelinjen mellan högkonjunkturen och dess omslag, och - att räntemaximum upp till ockerhöjd är själva krisen. Sommaren 1843 inleddes med en utpräglad högkonjunktur. Räntan som hade varit 4 ½ procent under våren 1842 föll under våren och sommaren 1843 till 2 procent och var i september 1 ½ procent för att sedan under krisen 1847 stiga till 8 procent och mer. Räntan kan vara låg samtidig som det råder stagnation och den kan stiga måttligt samtidigt som ekonomin blir allt livaktigare. Räntan är som högst under kriserna eftersom man då måste låna för att betala, kosta vad det vill. Kriserna är samtidigt utmärkta tillfällen för folk med disponibelt penningkapital att komma över räntebärande papper (som enligt tingens ordning åtminstone måste uppnå sitt genomsnittspris så snart räntefoten åter faller) för en billig penning eftersom en stigande ränta motsvaras av fallande pris på värdepapper. Men det finns också en tendens till fallande ränta som är helt oberoende av förändringarna i profitkvoten och de två viktigaste skälen till detta är: 1. "Även om vi utgår från att kapital aldrig skulle anskaffas annat än för produktiva investeringar så är det ändå möjligt att räntefoten kan förändras utan någon som helst förändring i bruttoprofitkvoten. Därför att på samma sätt som ett folk går framåt i utvecklingen av rikedom så uppstår och växer det alltmer en klass av människor som genom sina förfäders arbete är i besittning av fonder från vilka enbart räntan räcker för deras uppehälle. Andra som deltar aktivt i affärslivet under sin ungdom och mannaålder drar sig tillbaka på ålderdomen för att leva lugnt på räntan av de belopp som de har ackumulerat.
Dessa båda klasser har en tendens att bli större i och med att rikedomen växer i landet. Det beror på att de som kan börja med ett större kapital lättare uppnår en förmögenhet som ger dem oberoende än de som börjar med ett mindre. I gamla och rika länder utgör därför den del av nationalkapitalet vars ägare inte själva vill använda sin förmögenhet en större andel i förhållande till det totala produktiva kapitalet i samhället än i nygrundade och fattiga länder. Hur talrik är inte rentierklassen i England! I samma förhållande som rentierklassen växer så växer också kapitalutlånarnas klass eftersom de är ett och detsamma." (Ramsay,) 2. Utvecklingen av kreditsystemet som ger industrikapitalister och köpmän en ständigt ökande kontroll (förmedlad av bankirerna) över penningbesparingar från alla samhällsklasser. Denna pågående koncentrationen av besparingar till volymer som är så stora att de kan fungera som penningkapital verkar också dämpande på räntefoten. Mer om detta senare. Beträffande räntan så säger Ramsay att den: "till en del beror på bruttoprofitkvoten och till en del på det förhållande i vilken bruttoprofiten delas i ränta och företagarvinst. Detta förhållande är beroende av konkurrensen mellan långivare och låntagare av kapital; denna konkurrens står under inflytande av men regleras inte bara genom bruttoprofitens beräknade kvot. Konkurrensen regleras inte bara genom bruttoprofiten eftersom å ena sidan många lånar utan någon avsikt till produktiv investering och å andra sidan därför att den totala storleken på allt kapital som är disponibelt för utlåning varierar med landets rikedom oberoende av varje förändring av bruttoprofiten." Den genomsnittliga räntefoten beräknas genom: 1. Genomsnittet av räntans förändring i de stora industriella cyklerna. 2. Räntan på de investeringar där kapital utlånas för längre tid. Till skillnad från de ständigt varierande marknadspriserna så finns det ingen lag som reglerar genomsnittet för ett lands räntefot. I detta avseende ges det ingen naturlig räntefot i den mening ekonomerna talar om så som en naturlig profitkvot och en naturlig kvot för lönen. Här anmärkte redan Massey med full rätt: "Det enda som någon kan vara osäker på i detta fall är i vilka förhållande delarna av dessa profiter ska tillkomma låntagare och långivare; och det finns ingen annan metod att bestämma detta än deras allmänna uppfattning; för rätt eller fel i detta avseende är bara det som med allmänt instämmande blir detta." Det förhållandet att utbud och efterfrågan täcker varandra vid genomsnittlig profitkvot saknar betydelse vid bestämning av räntefoten. I vanliga fall tar man hjälp av denna formel för att finna den grundregel som är oberoende av konkurrensen och snarast bestämmer denna (de reglerande gränserna eller de begränsande storheterna). Det är en formel särskilt för dem som hålls fångna i konkurrensens praxis, dess företeelser och de föreställningar som utvecklas utifrån dem. Den ger dem en föreställning (även om den blir ytlig) om det inre sammanhang som gör sig gällande i konkurrensen. Det är
en metod att gå från de variationer som följer konkurrensen till gränserna för dessa variationer. Så är inte fallet beträffande den genomsnittliga räntefoten. Det finns inget skäl att hänvisa till de genomsnittliga konkurrensförhållandena (jämvikten mellan långivare och låntagare) som orsak till att långivaren får en ränta på 3, 4 eller 5 procent eller en bestämd procentandel på t.ex. 20 eller 50 procent av bruttoprofiten. I de fall där det är konkurrensen i sig som avgör så är fastställandet tillfälligt och rent empiriskt. Det är bara pedanten eller fantasten kan vilja framställa denna tillfällighet som något nödvändigt. Inget kan vara mera roande än att läsa hur direktörerna för Bank of England, Londons bankirer, provinsbankirer och professionella teoretiker uttalade sig hit och dit beträffande "den producerade realräntan" i parlamentsrapporterna om banklagstiftning och handelskris från åren 1857 och 1858. De uttalade sig utan att överhuvudtaget komma längre än till sådana plattityder som att "det pris som betalas för det utlåningsbara kapitalet måste variera med utbudet av detta kapital", att "hög räntefot och låg profitkvot inte kan bestå vid sidan av varandra i längden " och liknande. När den genomsnittliga räntefoten ska bestämmas så medverkar vana, rättslig tradition m.m. lika mycket som konkurrensen. Detta under förutsättning att denna inte bara existerar som ett genomsnittstal utan som en faktisk storhet. I många rättstvister där man ska beräkna räntan så måste man anta att det finns en gällande genomsnittlig räntefot. Om man ställer frågan varför gränsen för den genomsnittliga räntefoten inte kan härledas ur allmänna lagar så finns svaret helt enkelt i räntans natur. Räntan är bara en del av genomsnittsprofiten. Samma kapital framträder som två kapital, det framträder dels som lånbart kapital i långivarens besittning och dels som industriellt kapital eller köpmannakapital i den fungerande kapitalistens besittning. Men kapitalet fungerar bara en gång som kapital och det producerar bara profit en gång. När kapitalet är själva produktionsprocessen så saknar dess karaktär av lånbart kapital betydelse. Hur de båda innehavarna fördelar sina anspråk på bruttoprofiten sinsemellan är också det ett rent empiriskt faktum som hör till tillfälligheternas spel. Det kan jämföras med hur de olika delägarna fördelar procentandelarna av den gemensamma profiten i ett bolagsavtal. När ett nyskapat värde ska fördelas mellan mervärde och lön (som är det väsentliga för bestämmande av profitkvoten) så är det två helt olika element som har störst påverkan, kapital och arbetskraft. De är funktioner av två oberoende variabler som begränsar varandra ömsesidigt och det producerade värdets kvantitativa delning framgår ur deras kvalitativa skillnad. Vi kommer längre fram att finna att detsamma förekommer då mervärdet ska delas mellan ränta och profit.
Något sådant gäller däremot inte när räntenivån ska bestämmas. Här är tvärt om den kvalitativa skillnaden (som vi strax ska se) ett resultat av den rent kvantitativa delningen av en och samma mängd mervärde. Av det som hittills utvecklats framgår att det inte ges någon "naturlig" räntefot. Men när nu gränserna för den genomsnittliga räntefoten inte kan fastställas genom någon allmän lag eftersom det bara är fråga om delning av bruttoprofiten mellan två kapitalägare under olika rubriker, då framstår tvärtom räntefoten (både den genomsnittliga och den tillfälliga marknadsräntefoten) som helt annorlunda än den allmänna profitkvoten vilken är en likformig, bestämd och påtaglig storhet. Räntefoten förhåller sig till profitkvoten som varans marknadspris förhåller till dess värde. Om vi förutsätter att räntefoten bestäms av profitkvoten då bestäms den alltid av den allmänna profitkvoten och inte av de olika profitkvoter som råder inom de olika produktionsgrenarna och ännu mindre av den extraprofit som den enskilde kapitalisten i viss bransch råkar göra. Den allmänna profitkvoten återuppträder därför i själva verket som ett empiriskt givet faktum i genomsnittsräntan även om denna inte är något rent och tillförlitligt uttryck för den allmänna profitkvoten. Det är visserligen riktigt att räntefoten varierar beroende på kvaliteten på de säkerheter låntagarna ställer och lånens varaktighet, men den är likformig i ett givet moment för var och en av dessa klasser. Denna skillnad inkräktar alltså inte på räntefotens fasta och enhetliga gestalt. Den genomsnittliga räntefoten framträder i varje land som en konstant storhet sett över längre perioder medan den allmänna profitkvotens variationer däremot bara framträder sett över längre perioder. Detta trots att de särskilda profitkvoterna hela tiden varierar men där utjämnas förändringar inom en produktionsgren genom en motsatt förändring inom en annan. Räntans relativa konstans framträder just i denna mer eller mindre konstanta karaktär hos den genomsnittliga räntefoten. Men beträffande räntans ständigt varierande marknadsnivå så är den given som en fast storhet (liksom varornas marknadspris) i varje moment eftersom den totala mängden lånbart kapital ständigt står mot det fungerande kapitalet på penningmarknaden. Det är alltså förhållandet mellan utbudet av lånbart kapital utbud på ena sidan och efterfrågan på lånbart kapital på den andra som avgör räntans tillfälliga marknadsnivå. Detta blir allt mer fallet ju mer utvecklingen (och den därmed förbundna koncentrationen av kreditväsendet) ger det lånbara kapitalet en allmänt samhällelig karaktär så att detta förs ut på penningmarknaden samtidigt och i stora partier. Den allmänna profitkvoten förekommer däremot ständigt bara som tendens, som en utjämningsrörelse, hos de särskilda profitkvoterna. Här består kapitalisternas konkurrens (som i sig är denna utjämningsrörelse) i:
- att de drar kapital från de produktionsgrenar där profiten håller sig under genomsnittet under en längre tid och överför det till de produktionsgrenar där profiten står över genomsnittet. - att tillskottskapitalet undan för undan fördelar sig i olika proportioner mellan dessa produktionsgrenar. Det är en ständigt varierande mängd kapital som tillförs och dras bort från dessa olika produktionsgrenar och det är aldrig frågan om en samtidig massverkan som då räntefoten bestäms. Vi har sett att det räntebärande kapitalet förvandlas till en vara av speciellt slag och att räntan därför blir dess pris, trots att det är en kategori som är helt skild från varan. Vid varje tillfälle fastställs priset på det räntebärande kapitalet genom tillgång och efterfrågan på samma sätt som marknadspriset fastställs för den vanliga varan. Trots att räntefoten hela tiden varierar så framträder den i varje givet moment fast och enhetlig som det räntebärande kapitalets tillfälliga marknadspris. Penningkapitalisterna bjuder ut det räntebärande kapitalet till försäljning som en vara och den köps av de fungerande kapitalisterna vilka skapar dess efterfrågan. Så går det inte till då de särskilda profitkvoterna utjämnas till den allmänna profitkvoten. Om marknadspriset inom en produktionsgren skulle stå under eller över produktionspriset (i detta sammanhang bortses från de för varje företag säregna och med den industriella cykelns olika faser sammanhängande prisförändringarna) så sker det en utjämning genom att produktionen utvidgas eller minskar. Det vill säga att industrikapitalisterna för ut en varierande mängd varor på marknaden som förmedlas genom in- och utvandring av kapital mellan de särskilda produktionsgrenarna. De enskilda produktionsprisernas avvikelser från den allmänna profitkvoten korrigeras genom att varornas genomsnittliga marknadspriser utjämnas till produktionspriser. Den processen framträder inte och kan inte framträda så att det industriella kapitalet eller handelskapitalet i sig skulle vara en vara gentemot en köpare på samma sätt som det räntebärande kapitalet. Om processen framträder så gör den det bara i förändringarna av varornas marknadspriser och deras utjämning till produktionspriser och inte som ett direkt fastställande av genomsnittsprofiten. Den allmänna profitkvoten bestäms i själva verket av: - det mervärde som totalkapitalet producerar, - detta mervärdes förhållande till totalkapitalets värde och - konkurrensen. Men bara under förutsättning att konkurrensen är en rörelse genom vilken kapital som är investerade inom de olika produktionsgrenarna försöker dra till sig lika stora dividender ur mervärdet i förhållande till sin relativa storlek.
Det är därför andra och mer komplicerade faktorer som bestämmer den allmänna profitkvoten än förhållandet mellan utbud och efterfrågan, vilket bestämmer räntans marknadsnivå. Den allmänna profitkvoten är inte ett påtagligt och givet faktum av samma slag som räntefoten. De enskilda profitkvoterna inom de olika produktionsgrenarna är själva mer eller mindre osäkra men om de uppträder så är det inte deras likformighet utan deras olikhet som kan iakttas. Den allmänna profitkvoten framträder själv bara som minimigräns för profiten och inte som en empirisk och direkt iakttagbar form för den verkliga profitkvoten. Då vi framhäver denna skillnad mellan räntefoten och profitkvoten så bortser vi från två omständigheter som gynnar räntefotens konsolidering: 1. Det räntebärande kapitalets historiska pre-existens och existensen av en traditionellt given räntefot. 2. Det mycket större direkta inflytande som världsmarknaden utövar på fastställandet av räntefoten i förhållande till det inflytande den har på profitkvoten och räntefotens oberoende av ett lands produktionsförutsättningar. Genomsnittsprofiten framträder inte som ett direkt givet faktum utan som ett slutresultat vilket fastställs genom undersökning av en utjämning mellan motsatta variationer. Så förhåller det sig inte med räntefoten. Den är ett allmängiltigt faktum som fastställs dagligen, åtminstone lokalt. Räntefoten är ett faktum som är en nödvändig betingelse för industriellt och kommersiellt kapital och den ingår i kalkylerna vid dessa operationer. Av förmögenheterna kommer i allmänhet varje penningsumma på 100 att avkasta t.ex. 2, 3, 4 eller 5 procent. Meteorologiska rapporter anger inte barometertrycket och temperaturen med större noggrannhet än börsrapporterna anger räntefoten. Den anges inte för det ena eller andra kapitalet utan för allt lånbart kapital som finns på penningmarknaden. Här följer några orsaker till att den allmänna profitkvoten framträder som en dimbild vilken upplöses vid sidan av den bestämda räntefoten. Räntefotens nivå varierar visserligen men den framstår som fast och given eftersom dess förändringar är lika för alla; på samma sätt som penningens värdeförändringar inte hindrar den från att ha samma värde i förhållande till alla varor; precis som de dagliga förändringarna av varornas marknadspriser inte hindrar att de dagligen noteras i rapporterna. På penningmarknaden: - står långivare och låntagare mot varandra och den vara det gäller har samma form, pengar.
- är kapitalets alla särskilda former utsuddade oavsett dess placering inom de enskilda produktions- och cirkulationssfärerna. Där existerar kapitalet i det oskiljbara självständiga värdets identiskt lika gestalt, penningens gestalt. - upphör konkurrensen mellan de särskilda produktionsgrenarna. De är alla sammanförda som penninglånare och kapitalet möter dem alla i en form i vilken detta ännu är likgiltigt inför arten och sättet för dess användning. - uppträder kapitalet med sin tyngd i utbud och efterfrågan av kapital. Penningkapitalet uppträder som klassens (till sitt väsen) gemensamma kapital på samma sätt som industrikapitalet uppträder då det rör sig mellan de olika produktionsgrenarna. - är å andra sidan penningkapitalet verkligen den form i vilken kapitalet fördelar sig inom kapitalistklassen som gemensamt element inom de olika produktionsgrenarna beroende på produktionsbehoven inom varje särskild bransch och det är likgiltigt i förhållande till sin användning. Härtill kommer att penningkapitalet genom storindustrins utveckling i allt mindre grad företräds av den enskilde kapitalisten, ägaren till den ena eller andra bråkdelen av det kapital som finns på marknaden. När penningkapitalet uppträder på marknaden så är det koncentrerat och organiserat på ett helt annat sätt än den konkreta produktionen. Penningkapitalet står under kontroll av bankiren som representant för kapitalet i samhället. - Vad gäller formen på efterfrågan så representeras den av hela kapitalistklassen men - vad gäller utbudet så uppträder själva utlåningskapitalet som en massa. Räntefoten noteras regelbundet som "penningens pris". Detta därför att det här är själva kapitalet som utbjuds som vara i penningform. Att fastställa kapitalets pris är därför att fastställa dess marknadspris på samma sätt som för alla andra varor. Därför framstår räntefoten alltid som allmän räntefot och som kvantitativt bestämd, så mycket kapital för så mycket pengar. Profitkvoten kan däremot variera även om varorna har samma marknadspris och det t.o.m. inom samma produktionsgren. Det beror på att de enskilda kapitalisterna producerar samma sorts vara under olika förhållanden. Beträffande ett enskilt kapital så bestäms inte profiten på detta av varans marknadspris utan av skillnaden mellan dess marknads- och kostnadspris. Dessa olika profitkvoter kan bara utjämnas genom ständiga variationer först inom samma produktionsgren och sedan mellan de olika produktionsgrenarna. (Att utarbeta senare) *
1. Om penningen fungerar som betalningsmedel i stället för som köpmedel så blir varan först avyttrad medan dess värde realiseras först senare. Om betalningen sker först efter det att varan åter har sålts så framstår denna försäljning inte som en följd av köpet utan det framstår som att köpet realiseras genom den senare försäljningen eller den senare försäljningen blir ett medel till köpet av varan. 2. Fordringsbevis, växlar m.m. blir betalningsmedel för borgenären. 3. Fordringsbevis ersätter penningen som kompensation.