HÅLLPLATS ÄTTEHÖGSGATAN av Sigrid Anders

HÅLLPLATS ÄTTEHÖGSGATAN av Sigrid Anders Kapitel 1 Han brukar återvända till dem. Kvinnan vars lägenhet han snart ska ta sig in i har gått hemifrån för flera timmar sedan. En jordbävning skulle inte hindra henne från att gå till arbetet. Intrigerna där, fnittret på kaffepausen, möjlighet till romans är vad hon lever för. Hon är plikttrogen, ensamstående och i medelåldern. Inga barn. Han har näsa för den sortens kvinnor som inte kan hålla fast en relation utan blir dumpade. Uppgivenheten syns i de tårdränkta veckade sidorna i deras dagböcker, fulla med utropstecken. Intuitivt läser han deras lustar och förlorade chanser i pyntet och souvenirerna på hyllorna och känner att han kommit rätt. Trots att de där kvinnorna är patetiska; svaga, utsatta, har lätt för att tappa balansen. Inte alls hans stil. Kan han inte låta dem vara. Han eggas av deras ängsliga fantasier. Någon har varit i lägenheten. Rört vid mina hemligheter. Eller, inbillar jag mig bara. Utan brådska sträcker han ut varje plastfinger innan han drar på sig latexhandskarna. Av rutin fäller han upp brevlådans lock och kollar. I tystnaden inifrån lägenheten finns ingen andning, inget prassel av kläder. Hon är inte hemma. Han provar att öppna dörren med en nyckel som han gjort själv. Det går inte. Problemet är det ursprungliga nyckelämnet, avgör han. Det hade han trott också men är ändå besviken. Han tar fram hennes nyckel. Den har en plastetikett påsatt i en stålring. Extranyckel står det med hennes lättlästa skrivstil. Berg Smålandsgatan 3 tr har han textat. Nyckeln glider in i låset. Han hör klicket i låskolven då han vrider om. På tröskeln tar han stöd mot dörrfodret. Göteborgs Posten ligger hafsigt utvikt på hallbyrån. Korgen med handskar är upp- och nedvänd.

Människan har inte plockat i ordning. Inte luftat. Vad är det med henne? Lika bra att strunta i det här. Då han är på väg att backa ut i trappuppgången blir det liv där. Röster ekar. Hissdörren slamrar. Maskineriet rullar igång. Hisskuggans kub pressas längs med väggen. Ett mörkt galler kryper över honom. Det är frågan om sekunder innan han blir sedd av någon. Förbaskat också! Han stiger in i lägenheten och drar igen ytterdörren om sig. Äcklad silar han in kvalmet mellan öppna läppar och hatar att han är där. Det måste luftas. Fort. Vid hatthyllan släpper han sin prassliga, till bristningsgränsen packade ryggsäck på golvet, drar ned dragkedjan på jackan och kränger den av sig. Utan att andas hänger han upp den på en galge och drar på blå plastskydd på skorna. Herregud! Sängen är obäddad i sovrummet. Damm överallt. I köket står en odiskad kopp i vasken. Rena snusket. Han sätter tvärdrag med balkongdörren i vardagsrummet och badrummets vädringsfönster. Lukt av hennes tandkräm är bedövande. Tvättkorgen är full, ser han i ögonvrån och gnuggar sina armar och vet inte hur kroppen ska få rum att vända sig utan att komma mot toalettstolen. Hade jag vetat det här hade jag inte kommit. Hon ska få sig en läxa. Han föreställer sig hur hon hittar en papperslapp på hallmattan när hon kommer hem. Där står äckliga detaljer om lägenheten. Vem vet detta, tänker hon och lyssnar efter ljud, tar försiktiga steg i sitt eget hem, söker igenom garderoberna och vågar inte pusta ut fastän hon flera gånger har försäkrat sig om att ingen är där. Har papperet kommit genom brevlådan, tänker hon. Om inte, måste någon ha varit inne i lägenheten. Den sedan tidigare tystade skrämseln drabbar som en smygande sjukdom. Hon börjar kasta blickar över axeln när hon är ute. Blir misstänksam mot okända som pratar med henne på spårvagnen. Känner rädsla för att det är ungdomar som varit hemma hos henne, iskalla

typer som driver med folk. Tänk om det är en arbetskamrat som skämtat och skrattar bakom ryggen. Han känner hennes osäkerhet från dagböckerna. Lortmaja! morrar han medan han rör sig i hennes två rum och kök. Hon är inte att lita på, minns han, och känner blodtrycket rusa. Vad som händer är att hon byter gardiner. Plötsligt är det ett nytt ljus i lägenheten. Han hatar överraskningar och borde ha aktat sig att gå dit igen. Tagit det där med att nyckeln inte fungerade som ett omen. Med handflatan känner han hjärtmuskeln sparka innanför skjortan och står stilla en stund. I vardagsrummet har hon ett foto på sig och en karl. De poserar utanför en spårvagnshall. De har spårvägens uniformer på sig. Man ser att hon är till sig i trasorna av lycka. Med halvöppen mun glor hon på honom som håller armen om hennes axlar. Jag förstår att du övergav henne, säger han till karlen på fotografiet. Ingen kan klandra dig för det. Se vad hon gör mot mig! Han öppnar byrålådan där hon har dagböckerna. Han tar den rosa. Ett bokmärke ligger där det handlar om spårvägsmannen. Sidorna är bukliga som om de torkats på ett element. Hennes handstil är högerlutad och tydlig. Jag anade ingenting. Det är ju inte allvar mellan oss, sa han. Vi har haft det trevligt, eller hur, Monika? Inte mer med det. Inga löften!!! (Vad då, vad betydde tandborsten i badrummet! Resorna till vårt hotell!!) Nu är det så att jag har träffat en tjej. En yngre, för du vet att jag vill ha barn. Barn!!! Det har han aldrig sagt. Varför var han med mig då? Bla, bla, bla Han slår igen dagboken och lägger den exakt där den låg och skjuter tankfullt igen lådan. Om jag skulle dra upp det där med spårvägskillen i mitt meddelande till henne. Hur karltokig hon är. Att hon borde skämmas att tvinga sig på en ung frisk man som vill ha familj och ordnade förhållanden. Medan han i huvudet går igenom vad hon borde få veta får han ordning på förmiddagens utflykt. Det börjar bli trevligt. Kaffevattnet drar genom melittan. Två kanelbullar rullar på

glasplattan i mikron. Han flyttar på köksstolen så att den kommer i rät vinkel mot fönstret. Morgontidningen ligger vikt som den ska på köksbordet. Mikron plingar till. Han häller upp kaffe i en mugg och tar mjölk ur kylskåpet. Telefonen ringer i hallen. Han drar in luft som om ett skrik var på väg i strupen men nöjer sig med en klunk kaffe. Det ringer igen. Vid tredje signalen går telefonsvararen på. Du har kommit till Monika Berg. Lämna ett meddelande och ditt telefonnummer. Ha en bra dag. Monika, du svarar inte på mobilen. Jag antar att du har gått och lagt dig på en gång när du kom hem, säger en andfådd kvinnlig röst. Om du hör det här, slå en pling. Vi har inte koden till förrådet. Här står vi och har långrast. Rösten skrattar tillgjort. Meddelandet avslutas abrupt. I en spegling i köksfönstret blinkar den röda lampan på telefonsvararen på hallbyrån. En våg av mörker kommer farande. Blind blir han för solen som han får i kaffet, som kammar genom miniapelsinträdet, och dess gula frukter, i en kinesisk kruka i fönstret. Är det möjligt! Är hon på väg hem? Han försöker fly. Stolen ramlar i golvet. Kaffet skvätter över muggkanten. Han grälar på sig själv för att han gör fel saker. Tidningen rusar han iväg med och lägger på byrån i hallen och vänder upp några sidor. En del av tidningen trillar ut. Han tar upp den, bläddrar in den i tidningen och vänder upp en annan sida. Lösblad med reklam vecklar ut sig och segelflyger ut på golvet. Han ger upp reklambladet. Tidningen klämmer han fast under en lampfot som står på byrån invid det röda blinket. Nervigt gräver han i ryggsäcken och sliter ut en plastpåse. Tillbaka i köket reser han stolen, häller ut kaffet ur kannan i vasken, tar ut melittan ur kaffebryggaren och stoppar den i plastpåsen. Bullarna, också. Något mer? Tänk, tänk. Händerna i latexhandskarna är valhänta som om det redan är för sent. Han diskar upp sin mugg, torkar den och ställer tillbaka den i en rak rad av muggar i skåpet. Torkar av bordet. Torkar kaffeskvätt från golvet. Han andas inte. Med handduken sveper

han över köksytorna och upptäcker att stolen inte står på hennes ställe. Han drar till den. I vardagsrummet stänger han balkongdörren och ser sig stirrigt omkring. Sedan rymmer han till tamburen. Han sliter för att komma in i jackärmen och kommer att tänka på sin nyckelknippa. Han lyfter på lampan och tidningen. Därunder ligger hans nycklar. Han stoppar dem i fickan. På tidningen finns blöta märken. Stressen trycker över bröstet. Han vill kräkas. Då rasslar det i hissdörren utanför. En kropp vältrar ur hissen och fyller utrymmet utanför lägenhetsdörren lika tydligt som om träet vore genomskinligt glas. Det finns ingen utväg. Hans plastpåse står kvar på köksbänken. Han ser den genom den öppna köksdörren och det är kört. I ett nu sveper en värmevåg genom honom. En rusning av spänning, på liv och död. Njutningen är oväntad, inget han räknat med eller planerat. Mörkret är borta. Han återtar initiativet. Någon fumlar med en handväska utanför lägenhetsdörren, nyser och nycklar skramlar. I köket väljer han en kökskniv ur stället vid brödburken och ställer sig bakom köksdörren. Det måste ske med kniv. Som om det var gjort av en överraskad inbrottstjuv. Inte med en nackvridning som kunde rikta blickarna på det som inte ska grävas upp. Det är inte mitt fel. Hon har inget här att göra den här tiden på dagen. Han är iskall. Skeendet ligger utanför honom. Som om det inte är han som rullar axlarna, känner fotsulorna motstånd mot golvet. Som om han glömt hennes identitet och uttrycket av lycka i de djupt liggande ögonen på fotografiet. Hon öppnar ytterdörren. Golvet knarrar. Hennes handväska hamnar på tidningen. Hon nyser och snyter sig. Med tunnelseende inväntar han henne bakom köksdörren med kniven i ett fast huggrepp. Han har dödat tidigare. Den nödvändiga kylan dämpar hans andning, visslingen i näsan är borta. En enkel plan rinner upp i skallen. Han vill att det ska gå fort. Det är ännu tidig förmiddag. Han kommer att hinna städa undan och tänka igenom. Bara det här går fort. I tankarna är han ute

på gatan, lugnt gående på trottoaren som är torr för att himlen är hög och ljus med knappt några moln, helt säker på att inte ha lämnat något spår. Bara det här går fort har han hela dagen på sig. Hon harklar sig och andas tungt av feber. Snart ska hugget ta i hennes rygg. Hon går in i köket, det tror han, för att koka sig något varmt att dricka. Knivbladet går in under skulderbladet, tänker han. Skär sig in i hjärtats kammare. Det blir inget motstånd då han kommer att vinkla och vrida runt. Hugget är effektivt. Hon kommer inte att hinna skrika. Ett rossel och ett fall. Kniven kommer att ses som ett vapen taget i hastigt mod av en inkräktare. Inte mer med det. Bara det går fort. Ljudlöst ställer han sig bredbent, med tyngden mot tårna och bestämmer sig för att ta emot henne med vänster arm och vika henne framåt mot golvet. Gör han det i en snabb rörelse kommer inget blodstänk på honom. Hon trycker igång telefonsvararen och lyssnar. Han hör inga steg eller känner en vindil av kappan som åker av, inte ljudet av galgar som skramlar mot varandra eller skor som sätts in i skohyllan. Hon kanske torkar sig om näsan och i ögonen med en näsduk för hon suckar. Meddelandet spelas upp en gång till. Nej, säger hon högt. Jag mår mycket bättre nu. Jag åker tillbaka. Vilken dum idé att åka hem. Ytterdörren öppnas. Det finns inget av flykt i henne. Han hör henne låsa och känna på handtaget att det är låst. Hon tar trapporna ned de tre våningarna. Ganska snart befinner han sig på trottoaren som fortfarande är grusig efter vintersandningen, ett lugnt stråk i centrala Göteborg där fredagens snara helgrusning inte kommer att märkas. I påtvingad, lugn takt går han barhuvad, klädd i rock, med en bastant portfölj i handen. En puls slår i tinningen. Den planar ut och försvinner.

Kapitel 2 Ta fast tjuven! snörvlar Monika Berg. Det är bråttom. Hon är 47 år. 168 cm lång. Svensk medborgare. Det ser vakthavande polis i EU-passet med fingeravtryck som hon visar upp. Är det någon du känner? säger polismannen. Nej, men lyssna. Någon var i lägenheten när jag kom hem alldeles nyss. Jag bor på Smålandsgatan. Tre minuter härifrån! Polismannen på Polishuset på Ernst Fontells plats mitt emot Nya Ullevi i Göteborgs centrum slår in hennes personnummer på datorn och försöker bedöma om hon är nykter och inte påverkad av droger. Om hon drar en vals för att hon grälat med sin partner och vill att polisen ska bura in honom ett par dagar. Något har förstås hänt. Monika Berg är skakad. Kappan är felknäppt. Frisyren, en kort klippning med rak lugg, är trasslig och hon har jäktat. Jag måste ha glömt min mobil på jobbet, säger hon med ögonen simmiga av feber. Jag gick hem. Där var någon. Mobilen var inte i handväskan. Jag sprang hit. Förkylningen är inne i rinnstadet. Hon viker en pappersnäsduk som är en sjö i handen, nyser och vänder sig bort och vänder sig tillbaka. Hon himlar med ögonen för orken är slut. Han måste tro henne och skynda på. Polismannen får kontakt med Centralen. En polispatrull är på plats inom några minuter på Smålandsgatan. Ingen obehörig finns i lägenheten. Monika Berg förs dit och berättar på plats om sina vaga iakttagelser. En okänd ryggsäck inne bland skorna. Den är borta nu. Drag från badrummet. Och tidningen, det var något fel med den. Och färska bullar, lukten alltså. En polis antecknar vad hon säger. Tekniker kommer dit. De går noga igenom lägenheten. Inget är stulet. Inget är uppbrutet. Monika Berg nyser och ber om ursäkt för smittan men poliserna är inte allvarliga på grund av förkylningen. Monika Berg anmodas att tillfälligt inte bo i lägenheten. Hon packar en väska och flyttar hem till sin syster och svåger i Majorna. Hon får gå och lägga sig i tvillingarnas rum. De får

till sin glädje sova skavfötters på soffan i vardagsrummet. Systern säger åt Monika Berg att sova gott och vakna glad eftersom inget allvarligt har hänt. En dryg vecka senare är Monica Berg kallad till polisens forensiska specialenhet som hysts in på Rättsmedicin. Jag heter Hansson, poliskommissarie, säger en gråhårig polisman med mjölig hy och ljus blick. Hansson är i sextioårsåldern och magerlagd på ett gubbigt vis; smala ben, löst hängande kavaj, skjortan stor i halsen. Han har en alldaglig, vänlig och tidvis en smula bekymrad utstrålning. Något krokigt i axlarna ger honom en framåtlutad hållning. Handflatan är varm, handslaget fast. Medan han för in henne i rummet mot ett designat konferensbord säger han förtroendeingivande saker. Att det är bra att hon kunde komma på en lördag. Att vad hon kommer att berätta kommer att hjälpa dem i den här utredningen om intrång i lägenheter. Allt du vet är av intresse för oss. Monika Berg nickar. Här kommer mina medarbetare., säger Hansson. Kim Petersén. Anna Ljung. Kim Petersén är hälften så lång som Hansson, med utvecklad kropp och korta ben och armar. Håret är gyllene blont och går ned i nacken där det lockar sig. Ansiktsdragen är skarpt skurna och hyn solbränd. I vänster öra glänser en guldring. Monika Berg kan inte avgöra om Kim är man eller kvinna och får ett hostanfall för att hon inte kan släppa det och känner svett rinna på ryggen. Kim har vit rock på sig, svarta långbyxor och boots med klack och presenteras som kriminaltekniker. Anna Ljung har rakt rött hår till axlarna, en grön urringad tröja med trinda bröst som Monika Berg slinter över med blicken, och trådsmala svarta jeans. Ljung har en rak hållning obekymrad om att hon är längst i rummet. Ögonen ser små ut bakom fyrkantiga rökfärgade glasögon. Hon är i trettioårsåldern och har ljus hy med fräknar och talar med gotländsk brytning som Monika Berg får anstränga sig att förstå. Trion utredare väntar tills Monika Berg, som har en mjuk grön byxdress på sig och är fnasig under näsan efter en förkylning, har satt sig ned och dragit till stolen vid det ovala bordet som står

mitt i ett fyrkantigt rum med fönster åt två håll. Trots gråa skyar utanför med ett regn hängande i luften i små droppar av fukt som snart ska bli fylliga blåsor och spricka mot fönstren är det ljust i rummet, vitt och blänkande i skåp och på bänkar. I datorerna på bänkar längs ena väggen lyser skärmbilder i pausläge. Monika Berg tittar runt med sina djupt liggande ögon. Mellan de smala läpparna rullar en fråga. Hon vill inte verka dum. Till slut säger hon att hon inte visste att poliser arbetade utanför Polishuset. Din anmälan har gått till oss för att det är en märklig incident, säger Hansson och trummar med sina fingertoppar mot varandra. Vi är en specialenhet, en rikskommission. Vi får de märkliga fallen i riket på vårt bord. Vad är det som har hänt dig? Jag vet inte var jag ska börja, säger Monika Berg. Det låter inte viktigt nu. Det känns som jag tar upp er tid när ni har massor av skumma kriminella att ta fast. Hanssons kinder blir dragspelsveckiga när han ler. Ditt fall är inte ointressant alls. Monika Berg mumlar det känns konstigt att ni tar det här på blodigt allvar. Hansson höjer ena handen i ett stopptecken när hon skruvar på sig och vill att hon ska tänka efter en sekund eller två. Det har hållit på underligheter hos dig ett tag, eller hur? Du har inte velat tänka på det, bara. Monika Berg sjunker ihop i stolen. Hon får tårar i ögonen. Ja, viskar hon. Det har pågått utan att jag förstått det. Hansson skjuter över en ask med Kleenex. Med en gest visar han att hon kan ta hur många pappersservetter hon vill. Du är bland vänner och professionella utredare. Anse alla våra resurser som dina. I Monika Bergs kinder uppträder mjuka gropar när hon ler. De ser att hon slappnar av. Jag är inte en morgonmänniska, börjar hon trevande. Däremot är jag något av pedant. Alltid välstädat. Ordning och reda. Det är bara om jag är väldigt sen eller sjuk eller om något av min systers barn varit hos mig som det är en viss oreda.

Du har lagt märke till en oreda, alltså, när du haft det pedantiskt i ordning. Hur har du tänkt? Jag har tänkt att det är jag själv som på mornarna inte är riktigt vaken utan enbart koncentrerar mig på kaffe och sedan att komma i tid till jobbet. Du har märkt att saker flyttar på sig? säger Kim Petersén med en egendomligt sprucken stämma som får Monika Berg att stirra till och sedan vika undan med blicken. Det är mindre än så, säger hon medan färgen på hennes kinder djupnar. Inget har ändrat plats. Kan du beskriva det? säger Hansson lugnt. Det är som om saker har använts medan jag varit på jobbet. Det är hur det känns. Har du några bevis för att någon utnyttjar din lägenhet under din bortavaro? Nja, inte bevis direkt. Jag är ensamstående och tio år äldre än min syster som har tre barn och mycket jobb. Mannen reser en del. Jag bakar ofta till dem. Till barnens kalas och barnens loppisar och sådant där. Jag har kakor och bullat i frysen i fall det skulle behövas en akut laddning. De påsarna har öppnats. Är det mycket som fattas? Inte alls. Nästan så att jag inte har tänkt på det. Ni förstår, det händer inte varje dag. Besöken, eller vad jag ska kalla det, sker sporadiskt. Några dagar i stöten. Sedan ingenting. Jag glömmer det. Senast var det i augusti förra året. Hon räknar månader med fingrarna. Nio månader sedan. Före det, kanske ett år. När det då har hänt igen, när du kommer hem, då kommer de där aningarna tillbaka. Är det vad du menar? Ja, just det. I fredags blev jag rädd för första gången. Det luktade nybakat. Doften fanns i luften. Jag kände den fastän jag var förkyld och blev paralyserad. Jag skulle få se vem det var. Det fanns inte något jag kunde göra för att skydda mig mot den personen. Jag tänkte, nu har det kommit till mig. Våld Anna Ljung nickar att hon förstår känslan. Vem är det? säger Hansson rakt på sak. Jag vet inte, suckar Monika Berg. Det var ingen åverkan på dörren, fortsätter Hansson. Tänk nu. Har någon en nyckel? En man? Från ett tidigare förhållande.

Nej. Det behöver inte vara en man. Det kan vara en kvinna. Kommer du på någon då? Inte ens min syster har nyckel. När du kom hem. Vad exakt märkte du då? Första synintrycket var dagstidningen. Sportbilagan låg främst. Det är omöjligt att jag lämnade tidningen på det viset. Reklam låg på golvet. Det tänkte jag inte så mycket på för det kan flyga omkring från brevinkastet. Mest var det stämningen. Den var tryckt och konstig. Lukten av kaffe och bullar var förstås det mest påtagliga, som om det inte var min lägenhet, som om jag gått fel. Jag kände ett drag också från ett fönster som stod öppet. Det visade sig vara badrumsfönstret. Det hade jag inte öppnat på morgonen för jag var förkyld och ville inte stå i drag. Monika Berg rynkar pannan och ett finger säger nej, nej i luften. Jag ville inte gå in. Problemet var att jag var inne och vågade inte rusa ut. Som väl var blinkade meddelandeknappen på telefonsvararen. Jag tryckte på den. I samma ögonblick upptäckte jag en ryggsäck på golvet vid skohyllan. Den var av glatt prassligt mörkt tyg. Den var proppad med saker. Snöret var inte ihopdraget. En inbrottstjuv finns härinne, tänkte jag. Han har pistol och batong och Kanske en hop ligister som våldtar. Benen blev mjuka som spagetti. Jag höll mig i hallbyrån. Jag tryckte på knappen på telefonsvararen flera gånger för jag visste inte vad jag skulle Då tänkte jag att jag ville leva och måste vara klok och lugn. Jag sa högt någonting om att jag skulle gå tillbaka till jobbet och öppna ett förråd. Jag vet inte vad jag sa. Sedan tog jag mig ut. Hennes ögonlock skälver. Händerna som hon knäppt vitnar. Hon sväljer för att de inte ska lägga märke till hur trakasseriet skaver och bråkar i henne. Man vet att ödet slår till en dag, säger hon med blicken simmande i bordsskivan. Att döden ska komma. Jag vet att det låter dramatiskt och överdrivet. Jag ville inte det, inte än. Du var modig och jätteduktig, säger Hansson i en ton som om förhöret är överstökat. Du gjorde precis rätt. Vad blev stulet? Ingenting. Hon tittar upp och groparna i kinderna skymtar.

Anna Ljung ger Hansson en blick och vill att han ska dra åt trumskruvarna, att det gäller att smida medan järnet är varmt. Bombardera Berg med frågor. Driva upp pulsen på henne. Väcka varenda slumrande detalj i henne. Hansson sitter stilla. Ljung kan inte vänta. Hon andas in och bryr sig inte om att Hansson skakar på huvudet. Har du varit på krogen nyligen? säger hon till Monika Berg som inte får chansen att svara. Du träffade någon som följde med hem. Han fick nyckel hem till dig. Det rann ut i sanden. Nyckeln fick du inte tillbaka. Du har inte tänkt på det. Nej, inget av det, säger Monika Berg och drar in snor i näsan. Anna Ljung är ute efter nyckeln. Vem har din nyckel? Monika Berg säger då att hon haft sällskap med en man. Det tog slut för ett och ett halvt år sedan. Det är inte han. Det kan jag inte tro. Han var inte sådan. Jag fick tillbaka nyckeln. Den hänger i nyckelskåpet i köket. Hon biter sig i läppen som om något föresvävar henne men rycker sedan på axlarna. Skriv upp hans namn och adress här på blocket i alla fall, säger Anna Ljung med ens mild i rösten. Det är bra att kunna avskriva folk från misstanke, förstår du. Skriv sedan ner namnet på din tandläkare, gynekolog, på alla som du kommer på som du regelbundet träffar av någon anledning. Går du på gym? Är du med i en bokcirkel? Finns du på något ställe där du lägger ifrån dig din väska obevakad? Monika Berg rullar med blicken över dem. Nu trillar en pollett ned. Ni har fått fler anmälningar som liknar min. Poliskommissarie Hansson nickar. Jo, vi har ett par till. Vi tänker inte gå ut med det till pressen. Det vore bra om du inte heller sprider det. Vi behöver tid på oss att göra en gärningsmannaprofil på ett sådant där uppträdande. Om det rör sig om en enda persons agerande eller om det är separata händelser vet vi inte. Dina upplysningar är viktiga. Ring oss om du kommer på fler saker som har med det här att göra. I nuläget har vi inte mycket att gå på. Inget signalement. Inga vittnen. Inget tydligt motiv. Monika Berg skriver under tystnad ned en lista med namn. När hon är klar söker hon Hanssons blick. Jag har fått några konstiga meddelanden. Inte många alls,

kanske tre, fyra under tiden som det här har pågått. Det är lappar som legat på hallgolvet. Jag antar att de kommit genom brevinkastet. Inget kuvert med porto eller så. Töm soppåsen ofta. Mjölk är datumstämplad. En gång stod det, glöm inte spola på toaletten. Ett vykort kom kort efter att den där mannen gjorde slut med mig. Försvinner en, står dig tusen åter eller något sådant stod det. Hon böjer ned huvudet. Jag trodde att det var min systers barn som skojade men ingen av dem har erkänt att de skrivit lapparna. Kortet jag vet inte, kanske trodde jag att det var hans nya flickvän. Har du kvar något av det där? Nej. Jag bestämde mig för att de saknade betydelse. Att det inte var mig det var synd om utan den eller de som skrev. Monika Berg tar en Kleenex och torkar sina händer och stryker sig förstulet under näsan. Regnet bankar loss mot fönstren. Det blir skymningsdunkelt i rummet. Anna Ljung reser sig och tänder lågenergilampor vars ljus stiger gradvis. Monika Berg frågar om hon får gå. Hon har lovat att vara barnvakt. Jovisst, säger Hansson. Bara en sak till. Känner du Ann-Liss Larsson och Petra Mikolic? Nej, det gör jag inte. Ljung följer med Monika Berg ut. Jag är orolig för de där meddelandena Berg talar om, säger Hansson till Kim Petersén när dörren stängs om vittnet Berg. Har du något att säga om de två hotbreven vi har fått in. Vi vet att de är till två olika kvinnor; Ann-Liss Larsson, Petra Mikolic. De säger att de inte känner varandra. Hansson lägger fram två plastmappar. I var och en ligger en text skriven med kulspetspenna på ett avrivet papper ur ett kollegieblock. Vad är det vi har här, Kim? Jag varnar dig, låt soffan stå där den står. Om du inte lyder och lägger till sportkanalen kommer din tv att explodera. De är tydligt befallande, väser Kim och tar sig mot strupen där det finns ett horisontellt ärr. Det är hot. Vi har utgått från att det kommit genom brevlådorna. Det är ett steg vidare i

hotbilden om vi tror att det rör sig om en person som tar sig in i lägenheterna. Anmälarna tror att det är vad som händer. Vår utgångspunkt är att tro vad de tror. I och med breven har han eller hon indirekt medgivit intrång genom att visa på detaljer inifrån lägenheten, säger Hansson. Det är en eller flera inkräktare vi söker. Kim nickar. Jag har undersökt papperen och handstilarna. På papperslapparna finns varken fingeravtryck eller handavtryck. Jag har inte hittat något annat heller, som hudrester eller hårstrån, som kunde leda till skribenten. Är det samma författare? säger Hansson. Det är otvivelaktigt samma person som skrivit till båda kvinnorna. Handstilarna är identiska. Papperen är från vanliga kollegieblock. De kan komma från samma block. Anna Ljung är tillbaka. Hansson vrider plastmapparna åt hennes håll. Handstilen säger att vi har att göra med en och samma person, säger Hansson. Personen har varit inne hos människor under lång tid och blivit familjär i tonen. De två kvinnorna vittnar, som Monika Berg, om att de anat något konstigt under lång tid. I de båda fallen, Ann-Liss Larsson och Petra Mikolic har personens krav på dem ökat genom uppmaningar. Offren har genom meddelandena blivit medvetna om att intrång förekommer. De har var för sig gjort polisanmälan. På polisens inrådan har de lagt fram kopior på anmälningarna väl synligt i sina respektive lägenheter. Det bryr sig inte personen om. Petra Mikolic tror att personen varit inne i lägenheten flera gången efter att kopian på anmäla legat framme. Det är en farlig utveckling, säger Anna Ljung. Varför byter de inte lås? Ann-Liss Larsson bytte lås direkt och tror sig inte ha haft besök. Petra Mikolic var av en annan kaliber. Hon trodde inte på sin egen anmälan, hon skämdes. Nu har hon bytt lås. Bra. Då kanske inget ont drabbar henne. Vi vet inte om det är samma person som är hos Monika Berg, säger Kim Petersén. Vi har inget jämförelsematerial. Samtliga meddelande till henne är förstörda. Hansson lutar sig tillbaka på stolen och sätter händerna bakom

nacken. Han blundar. Ljung nickar uppmuntrande till Kim att fortsätta. Det är ett egendomlig uppträdande att ta sig in i andras bostäder och uppehålla sig där när den boende arbetar, säger Petersén. Det har hänt tidigare här i Göteborg. För några år sedan var det en hemlös som vände på dygnet. Han duschade, såg på teve och åt middag och diskade upp och sov gott i en säng. I god tid innan lägenhetsinnehavaren kom hem städade han, tog sina sopor med sig, låste och släckte. Nyckeln var en extranyckel han hade kommit över av en slump. Han utnyttjade lägenhetens faciliteter, drack kaffe och åt matrester men stal inget annat. Det handlade inte om våld i det fallet, säger Ljung och ser på dem ovanför glasögonen. Hennes ögon är springor av bubblande silver och även om hon inte ler sprider ljuset från dem en mild värme. Jag minns fallet väl eftersom det sågs som en solskenshistoria, åtminstone på min station på Gotland. Inga hot gjordes. Det blev en förlikning mellan de båda inblandade och ett ganska hyggligt slut. De blev vänner. Kims röst hackar till. Det annorlunda är att den här personen som vi utreder nu, för vår hypotes är att det är samma person som gör det här, går hem till olika personer. Personen visar en vilja att bestämma genom sina påpekanden. Personen har, troligen, nyckel. Eller en fin dyrk som inte gör några märken på låskolvarna. De här tre anmälningarna är alarmerande, säger Hansson. Det var en vaken polis som samlade ihop dem. Det tråkiga är att vi inte har någonting mer än de här två pappren och en påstådd lukt av kaffe och bullar att gå efter. En sak, påpekar Kim Petersén. Teknikerna hittade en kniv på golvet bakom köksdörren hos Monika Berg. Helt ren. Jag gick tillbaka till lägenheten när jag hörde det. Jag fann svett på köksdörren. Det kan vara förövaren som lutat sig mot den vid något tillfälle. Jag gissar med kniven i handen. Vad säger DNA:t Svetten tillhör en man. Han finns inte i några register. En sak till, jag har ett näsavtryck med samma DNA. Hansson öppnar ögonen på vid gavel. Näsor är ytterst personliga.

Näsavtrycket fanns på karmen till fönstret i badrummet, förklarar Kim. Monika Berg talade om ett drag och påpekade att badrumsfönstret inte hade öppnats av henne. Inkräktaren öppnade fönstret av någon anledning, dock inte för att klättra in eller ut. Det är ett litet fönster. Inte ens jag skulle kunna tränga mig igenom det. Gör du en avgjutning av näsan? säger Hansson neutralt. Jag älskar att göra avgjutningar, väser Kim. Det vet du. Den är klar. Det positiva är att vi uteslutit halva befolkningen, säger Anna Ljung och skrattar till med en skräll. Den kvinnliga. Du tar hand om de tre vittnenas personuppgifter, muttrar Hansson. Vad förenar de tre kvinnorna? Det är frågan. Hanssons ögonlock faller ned. Anna Ljung reser sig och bläddrar i sin ipod på väg ut ur rummet. Kim trycker sina handflator mot varandra som om de ömmar, som om de värker permanent och det inte finns något att göra åt det. Kapitel 3 Det är ett olycksaligt blixtrande ljud när linan brister. Ljudet klipper sig genom brådskan att starta utombordaren. Det förebådar livslång smärta. Ellinor Fröhlinger uppfattar långt före motorsnöret skivar upp hennes kind, att hon inte kommer att komma undan. Det kommer att göra ont. Hon kommer att bli vanställd. Insikten om sin förlorade skönhet gör henne tung av sorg och hon faller motståndslöst in i framtiden, miljondels sekunder innan det upprullade snöret piskar ut ur utombordaren. Svedan brinner redan på skinnet, då fästet släpper inne i plåtfodralet som omgärdar en enkel motorkonstruktion som fadern trott sig kunna reparera själv. Och förberedelserna av smärtan känns i hela kroppen fastän hon inte nuddats än av styrkan i den rörelse som kommer ur de vilda kolvarnas friktioner. Det händer på en sekund. Snärten klyver strax ovanför hennes öga och river upp muskler, senor och nerver in till benet på höger sida i ansiktet. Blod väller fram. Hennes händer blir fulla av det.

Du ser själv, skriker hon och reser sig halvt om halvt från schäslongen. Jag ser ut som ett monster. Till nästa söndag då, Ellinor, avbryter psykiater Leo Rothman rakt in i hennes växande skrik. Den här olyckan får inte äta upp dig helt och hållet. Tänk på att du går ut skolan om några veckor. Gör det bästa av det. Du är stark. Livet är skit. Ellinor låtsas inte märka fukten i handflatorna när hon stryker dem över kinden och nuddar kratern som förvrider hennes ansikte från pannan till käkbenet. Hon stiger sammanbitet upp från schäslongen där hon halvlegat under fyrtiofem minuter och får tag i påsväskan från Prada av guldfärgat skinn, som slokat på ett bord vid sidan om. Hon rumsterar om i väskan och drar upp en iphon med svart display. Hon trycker igång den. En melodislinga ljuder. Apparna framträder men Ellinor fångas av sin spegelbild och läpparna vitnar. Rothman rör sin tunga kropp i fåtöljen för att döda tystnaden i det luftiga rummet. Han ser ingen fulhet hos Ellinor. Hon är frisk och avundsvärd, dels för att hon är begåvad och snygg, dels för att hon får allt hon pekar på av sina föräldrar. Hon kunde ha varit en underbar tonåring, en vacker ung kvinna om det inte vore för hennes sätt. Hon är bortskämd och påträngande, än mer efter olyckan som gjort henne elak. Hon är arton år och tar snart studentexamen. Efter det kan hon ösa fritt ur möjligheternas brunn med pappas plånbok som öskar. Hon är föräldrarnas allt. En sammansvetsad trio, vad Rothman visste. I`m fucked up, säger Ellinor med fingertopparna mot kinden. Det blåröda ärret har blivit hennes fångvaktare. Hon lever i chocken. Rothman har på två månader inte förmått fånga hennes splittrade blick. Du kommer att gå med på att operera dig en dag, säger Rothman med lugn röst. Det kommer att gå bra. Jag skulle bli modell. Ellinors tomteröda kalufs skakar och gråten finns innanför de spända käkarna. Det bryter inte ut. De små glänsande pärlorna som smitit ur musselgreppet är redan förångade. Hon slänger jackan över axeln och muttrar hej då. Hon är axelbred, smal i midjan och har pojkhöfter. Hennes pösiga haremsbyxor har

låg midja. I glipan mellan byxlinningen och det korta linnet bländar huden. Rothman får en föreställning om att tyget är genomskinligt. Hypnotiserad släpper han inte de roterande skinkorna med blicken förrän dörren faller igen bakom henne. Det, ska jag inte tänka på. Leo Rothman frustar sig ur synen och kommer på benen. Han går en runda i rummet som buktar ut i två burspråk med höga fönster och breda fönsterkarmar där man kan sitta. Det är ett vackert rum i ljust grått med stuckaturer och tystnad. Knappt några möbler förutom schäslongen som är duvblå, ett skrivbord mot kortväggen och hans fåtölj vid det ena burspråket. Han håller sig i fåtöljens rygg med ena handen. Omedvetet gungar han fram och tillbaka på golvet i de mjuka inneskorna. Läpparna hänger öppna, det känner han och vet hur de ser ut, perforerade och blöta. En illasmakande gegga flyter omkring i munvecket. Med tungan får han tag i det och sväljer med en grimas. Såg Ellinor det? I fönsterglasets spegling ser han sin far. Han vrider på huvudet. Och mor. Hennes mörker runt ögonen. Jag känner inte igen mig själv. Jag ser inte ut som jag längre. Föräldrarnas judiska drag suddar ut hans egna. När han böjer sig framåt känner han ansiktshuden släppa och tynga nedåt skorna. Han har ingen styrsel över sig själv. Spänsten är borta. Ellinors hud och muskler däremot sitter som en handske över skall- och ansiktsbenen. Om hon stod på händer skulle man känna igen att det var hon. Inte honom. Dragen skulle sammanblandas till en röra och man skulle ropa på identifikationshandlingar. Sextioett år har satt pigmentspår i huden som gör att han varken vill knäppa upp i halsen eller gå utan handskar; aldrig bada offentligt. Benen har svullna ådror. Magen är tung över bältet även om han med skräddarsydda kostymer med väst fortfarande kunde tas för hyfsat slank. Jag borde gå på samtalsterapi, mumlar han. Om jag kände någon bra. Han blinkar bort sin bild på fönsterglaset och tittar ut. Han tycker om att se på stan, känna dess puls uppifrån fjärde

våningen utan att behöva ge sig ut i göteborgstrafiken. Han bor på samma våningsplan som han har praktiken, en spegelvänd våning till hans egen trea. Det var när den erövringen var gjord som Rothman insåg att han skulle dö i den här fastigheten. Länge har det varit en rogivande insikt. Det är det inte längre. Han har uppbrott i kroppen. Det har smugit på honom som en växande svulst.