Kravanalys Snowboard 1.0

Kravanalys Snowboard 1.0 E-Mail TELEFON ADRESS Org Nr Bankgiro info@skidor.com +46 (0)23 874 40 Riksskidstadion, SE-791 19 Falun 802003-0287 720-7699 www.skidor.com

Inledning 1. Beskrivning snowboards freestylegrenar: 1.1 Vad är Snowboard 1.1.1 HP 1.1.2 BA 1.1.3 SBS 1.2 Historik Snowboard övergripande 1.2.1 HP 1.2.2 BA 1.2.3 SBS 1.3 Tävlingsbacken 1.3.1 HP 1.3.2 BA 1.3.3 SBS 1.4 Tävlingsformat 1.4.1 FIS 1.4.2 TTR 1.5 Tävlingsstruktur 1.5.1 FIS nivåer, poängstruktur & ranking 1.5.2 TTR nivåer, poängstruktur & ranking 1.6 Utrustning 1.7 Trick 1.7.1 Hopp 1.7.2 Rail 2. Elit: 2.1 Definition nationell elit 2.2 Svenska Snowboardlandslaget 2.3 Utvecklingsarbete 2.4 Snowboardgymnasium 2.5 Samarbete landslag och snowboardgymnasium 2.6 Coachgruppen 2.7 Omvärldsanalys 2.8 Mot OS 2014 3. Bedömningens grunder: 3.1 Bedömningsstruktur och kriterier 3.2 Bedömningskriterier Höjd/Air Time 4. Kravprofil snowboard 5. Åktekniska krav: 2

5.1 Grundposition 5.2 Sväng 6. Hopptekniska krav: 6.1 Nuläge hoppkunskaperna hos nationell elit 6.2 Träningsredskap för att öka hoppkunskaperna 6.2.1 Air/Jump Bag 6.2.2 Trampolin 7. Fysiska faktorer: 7.1 Krav 7.1.1 Kondition 7.1.2 Styrka 7.1.3 Spänst/explosivitet 7.1.4 Kroppskontroll & rumsuppfattning 7.2 Metod 7.3 Fysprofilen 8. Mentala faktorer: 8.1 Motivation 8.2 Prestationspsykologi 8.3 Tävlingsrutin 3

Inledning Snowboard i generella drag är en sport som vuxit fram ur andra äldre brädsportskulturer såsom surfing och skateboard. Från att ha kallats undergroundsport under 80- talet då snowboard kom som en uppstickare i den alpina världen, exploderade sporten under 90- talet och Sverige fick med Ingemar Backman i spetsen några guldår när han bland annat slog världsrekord genom att hoppa 8,5 meter högt under en quarterpipetävling i Riksgränsen 1996. Under dessa år var det i första hand halfpipe man fokuserade på bland freestylegrenarna och Sverige var med i världstoppen. Under senare år har halfpipe utvecklats enormt i takt med att piperna har blivit större och bättre. Denna utveckling har Sverige haft svårt att hänga med i då träningsförutsättningarna blivit sämre eftersom anläggningarna inte satsat på att bygga stora och bra halfpipes. Istället har intresset för hopp och rails vuxit explosionsartat i Sverige och dessa förändringar har lett till att vi idag har Slopestyle- och Big air- åkare i absolut världsklass. Den rådande utvecklingen av dessa grenar ställer också allt högre krav på åkarna. Slopestyle- åkaren måste bli: - - - mer akrobatisk för att kunna utföra de nya tekniska tricken starkare och mer explosiv för att kunna hantera de stora hoppen bredare i sina åktekniska färdigheter för att hantera alla olika moment som ingår i Slopestyle. Snowboard Sverige har en vision att vi ska ha en bredd och en topp som gör oss världsledande. Syftet med denna kravanalys för nationell elit inom svensk snowboard är att belysa de nya krav som ställs på utövarna i och med den rådande utvecklingen inom aktuella grenar och visa vägen mot vår vision. 4

1. Beskrivning av snowboards freestylegrenar 1.1 Vad är snowboard Snowboard är en brädsport som har sina rötter i de äldre brädsporterna surfing och skateboard. där åkaren står på tvären fastspänd i bindningar på en bräda formad på liknande sätt som en carvingskida med twintip, alltså smalare i midjan och bredare framtill och baktill samt uppböjd både fram och bak för att möjliggöra åkning åt båda håll. 1.1.1 Halfpipe (HP) Freestylegren Halfpipe har länge historiskt sett varit den mest progressiva grenen inom snowboard. I Nagano, Japan 1998 syntes snowboard för första gången i OS- sammanhang och halfpipe var då den enda snowboardfreestylegrenen på programmet. Detta har självklart gett grenen hög status och stor uppmärksamhet. Halfpipe har sina rötter i skateboardens rampåkning där man åker från sida till sida och gör olika sorters trick på eller över kanten av rampen. En halfpipe för snowboard byggs till skillnad från skateboardramper i en fallinje med cirka 18 graders lutning istället för på plan mark. Man åker därmed diagonalt från sida till sida istället för enbart fram och tillbaka. Detta för att kunna behålla och bygga upp fart. En så kallad superpipe är den typ av halfpipe som används på tävlingar som OS och andra stora internationella tävlingar. Den brukar vara drygt 6,5 meter (22 feet) hög och cirka 140 meter lång. Elitåkare brukar i en sådan pipe hinna med cirka 5 hits (hopp), alltså 2-3 hits på vardera sidan. 1.1.2 Big air (BA) Big air är grenen som kanske är den allra enklaste till utformningen, men också kanske den mest spektakulära. Tävlingsformatet är att åka i ett hopp där det gäller att göra ett så tekniskt och väl utfört trick som möjligt. Det blir allt vanligare med big air- tävlingar inne i städer där man åker på byggställning. Dessa byggställningar ställer höga krav på åkarna som både har kort tid och ont om utrymme att förbereda tricket innan avhoppet på kicken eftersom inrunnet (ansatsen) ofta är både smalt och brant. Byggställningarna innebär också ofta en begränsning för hur stora hoppen går att bygga. På världscupen brukar byggställningshoppen ha ca. 15 meter lång platå, alltså avståndet 5

mellan kicken (uthoppet) och kanten där landningen börjar, men det finns också vissa byggställningstävlingar med betydligt större hopp än så. Ett klassiskt big air- hopp är oftast av typen step down, vilket betyder att kicken är placerad högre upp än landningen. Ett hopp med kick och landning i jämnhöjd kallas table top. Det domarna bedömer är take off (avhopp), höjd, längd, tricksvårighet, risktagande, utförande och landning. Tävlingsformatet på världscupen (FIS) ser ut på följande sätt: Åkaren gör två kvalhopp där det bästa räknas. De åkare som går vidare till final (10-12 st) gör där tre hopp var. Det bästa av de två första hoppen räknas och därefter görs det tredje hoppet som alltid räknas. Det tredje hoppet får aldrig vara samma trick som det trick som räknats av hopp 1 och 2. Det gäller således för big air- åkare att vara riktigt bra på två olika trick med hög teknisk svårighet. Man behöver alltså inte nödvändigtvis vara särskilt bred i sina tekniska färdigheter, men för att kunna göra den sortens trick som idag krävs på den högsta nivån, behövs stora akrobatiska färdigheter. Man bör också vara explosiv och stark i take off och framför allt i landning. 1.1.3 Slopestyle (SBS) I slopestyle åker man i en bana som kan se ut på väldigt många olika sätt, men det som karaktäriserar slopestyle är att de olika freestyle- momenten ingår i banan. Det är alltså allt från rails och boxar till stora hopp liknande big air- hopp, samt olika transitions (t ex pipeböjar). En slopestyle- bana har också alltid alternativa linjer, vilket gör att åkaren själv kan välja sin väg genom banan. Ofta börjar en bana med rails och boxar och vid varje sektion finns det olika sorters rails och boxar och kanske även bonkfeatures (t ex tunnor och andra föremål som man kan hoppa över och slå till med brädan när man utför tricket) att välja mellan. Därefter kan det finnas en sektion med flera hopp efter varandra (normalt sett 2-4 st) och där finns också alternativ i form av olika stora kickar med olika längd mellan kick och landning. Denna variation tjänar dels ett syfte i att olika åldersklasser, dam- och herrklass kan tävla i samma bana, men också för att en åkare som landar dåligt i ett hopp och tappar fart kan välja den mindre kicken i nästa hopp istället för att inte hoppa alls. Slopestyle har kommit att bli den gren där konkurrensen och progressionen idag är som störst. Eftersom träningsmöjligheterna 6

nästan överallt är betydligt större för de grundläggande slopestyle- momenten jämfört med hur de är för halfpipe, finns det nu betydligt fler slopestyle- åkare än det finns halfpipe- åkare. Dessutom visar slopestyle tydligt vilka åkare som är mest kompletta och kan hantera alla olika freestyle- moment, vilket har gett grenen hög stauts. Domarna bedömer precis som i big air take off (avhopp), höjd och längd i hoppen. På samtliga moment, såväl rails och boxar som hopp, bedöms tricksvårighet, utförande och landning, men det som blir viktigare i slopestyle än i någon annan freestylegren är trickvariation och flow (flyt i åkningen). Att mer eller mindre stanna upp innan ett rail eller vid inrunnet till ett hopp, sänker poängen eftersom det blir ett sämre flow i åket. När det gäller trickvariationen räcker det inte som i big air med att vara riktigt bra på två trick. För det första måste man kunna tekniskt svåra trick på både rails, hopp och andra features. Det räcker inte med att vara riktigt bra på det ena eller det andra. För det andra måste man kunna olika tekniska trick inom varje moment, vilket blir allt viktigare ju fler likartade features en bana består av. Om det till exempel finns fyra hopp i en bana är det optimalt att snurra åt olika håll i alla dessa, alltså både frontside, backside, cab (switch frontside) och switch backside, alternativt olika flippar (volter). Gör man bara frontside- och backside- rotationer får man inte några hopp switch (fel fot fram). Gör man bara backside- och cab- rotationer snurrar man bara åt höger (regular; vänster fot fram) eller bara åt vänster (goofy; höger fot fram) och gör man bara backside- och switch backside- rotationer gör man bara snurrar från tåkant. Kontentan blir att slopestyle- åkaren måste vara mycket bred i sina tekniska färdigheter och kunna variera tekniskt svåra trick inom varje enskilt moment. 1.2 Historik Snowboard övergripande Många förknippar snowboardåkning och snowboard sporten med ungdoms kultur eller en övergående trend. Dock är inte sporten så ung som många tror. Under 70- talet dök de första Svenska snowboardåkarna upp, men då på egenhändigt byggda brädor i plywood och bindningar av remmar. Det påstås att en amerikan susat nedför pisterna på en bit plywood i USA 1929 En man vid namn Sherman Poppen från USA, ses som snowboardens uppfinnare. Juldagen 1965 försökte han förströ sina otåliga döttrar i 7

väntan på julmaten. Snön hade fallit och flickorna var sugna på att åka skidor. Oturligt nog hade Poppen endast ett par skidor i garaget. Men tanken slog honom, varför inte åka på en skida. Bindning monterades så att man stod sidledes på skidan för att lättare kunna hålla balansen. Senare gjorde Sherman en enkel bräda med ett snöre fäst i nosen och den döptes till The Snurfer. Skiduppfinningen blev så populär i hemmabacken så Poppen hade fullt upp med att snickra snurfern till alla grannbarnen. Den såldes i 300 000 exemplar genom en leksakstillverkare som breddade skidan så att man fick plats med bägge fötterna på tvären. Snurfern styrdes genom att man drog i ett snöre som var fastsatt i nosen. Under de närmaste åren växte intresset för snurfern och även tävlingar hölls. Tre betydelsefulla personer för den moderna snowboardens utveckling är amerikanarna Dimitrije Milovich, Jake Burton Carpenter och Tom Sims. Dimitrije Milovich var från Östkusten. Han var en hängiven surfare som arbetade som servitör på en restaurang. Han och hans arbetskamrater brukade glida på snön, med serveringsbrickor, utanför restaurangen där de arbetade. De försökte uppnå samma känsla som de hade på vatten med surfbrädor. Milovich byggde en bräda som han kallade Winterstick. Den var mycket surf inspirerad och var gjord för att enbart åka med i lössnö. 1971 fick han patent på sitt märke. 1972 får Bob Webber patent för sin brädvariant The Skiboard vilken han 18 år senare (1990) säljer till Jake Burton Carpenter. I detta patent fanns även namnet Snowboard. Jake Burton experimenterade mycket med föregångaren snurfern och byggde brädor som många åkare föredrog. 1977 började han serietillverka sina modeller under namnet Burton Snowboards. Jake arbetade mycket med att åka runt och informera skidorterna om snowboard och snowboardsporten vilket har betytt mycket för sportens utbredning och att bli accepterad på skidorterna. Tom Sims växte upp i Kalifornien och var liksom Milovich en surfare. Tom startade upp ett skateboardföretag som han döpte till Sims skateboards. Han satsade hela företagets intäkter på att få folk att bli intresserade av snowboard. 1977 sålde han sin första snowboard, som egentligen var en plastbräda med en skateboard ovan på. Utvecklingen gick framåt och under 80- talet gick det fort. Sims var den första med att ha höga bak kappor på sina brädor. Denna bakkappa uppfanns av Jeff Grell som sålde denna till Tom Sims. 8

De närmaste åren kom även belag och stålkanter. Så nu gick det även att åka i den preparerade pisten. 1.2.1 Halfpipe (HP) 1987 arrangerades den första Halfpipe- tävlingen i Sverige och ort var Sunne. Detta var det första året i Sverige som snowboard var organiserat av Svenska Snowboard Förbundet. Halfpipes hade vid den tiden en höjd på ca 1 2 m. 1.2.2 Big Air (BA) Att hoppa med snowboard har alltid varit skoj. Man har byggt hopp och utvecklat trickkonsten i luften sedan snowboardåkningens begynnelse. När första tävlingen arrangerades i något som kan likna Big Air finns nog inte dokumenterat, men det är helt klart ett av de enklaste och mest naturliga tävlingsformaten inom freestyleåkningen och således kanske också det äldsta. 1.2.3 Slopestyle (SBS) Under 1990- talet tävlades det i grenen obstacle course och den kan jämföras med dagens Slopestyle. Det övergick i början av 2000- talet till Slopestyle och USA ledde utvecklingen med hur banan skulle se ut och hur man tävlade. Det är svårt att säga exakt var ordet slopestyle användes först men på US open tävlades det i Slopestyle för första gången 2002. 1.3 Tävlingsbacken Nedan följer bilder på de olika grenarnas tävlingsarenor. 1.3.1 Halfpipe (HP) Dagens superpipes som används på Världscupen, OS stora TTR- tävlingar etc. brukar ha en höjd på ca 6,5 meter (22 feet) och en längd på 120-165 meter. Bredden på en pipe i denna storlek bör vara 19,5 meter mellan vallarnas vertikala kanter. Den vertikala delen högst upp på böjen ska dock aldrig vara helt vertikal (90 grader) utan ligga mellan 83-88 grader. Lutningen bör vara mellan 17,5 och 18,5 grader. 9

1.3.2 Big Air (BA) Bilderna nedan är från Världscupen i Big Air på Stockholms Stadion 2010. Det krävs ett inrun som är tillräckligt högt och brant för att man utan problem ska kunna flyga över platån och landa i efter nollen (kanten där platån slutar och landningen börjar). Platån ska enligt världscupstandard vara minst 12 meter lång och oftast ligger den på 15-16 meter på byggställningshoppen. På vissa stora TTR- tävlingar och liknande som Air & Style är hoppen oftast ännu större. 10

1.3.3 Slopestyle (SBS) En slopestylebana kan exempelvis se ut som på bilderna nedan (inför SM i Kläppen 2011), med reservation för att denna bana är under byggnation på bilderna och endast har en kick på vardera två första hoppen. I de flesta falla börjar slopestylebanan med en rail/box- steup vid starten och följs sedan av en sektion av ett antal hopp (ofta 2-4 st) som på denna bild (inga rails uppställda vid starten på bilderna). Efter dessa två hopp kommer två Corner jumps (hopp med landning 90 grader åt sidan) där en kort halfpipesektion utgör landning och alltså möjlighet till ett eller två halfpipetrick efter corner- hoppet. Ofta avslutas även banan med en rail/box- setup, alternativt någon annan jib feature som exempelvis bonktunna eller spine. 11

12

1.4 Tävlingsformat I snowboards freestylediscipliner tävlar man i rail, big air, slopestyle och halfpipe. Det finns fyra olika internationella serier man kan delta i FIS, TTR, Dew Tour och X- Games. FIS och TTR kommer vi gå in på närmare senare. Dew Tour är en amerikansk tour som förutom första deltävlingen är för inbjudna åkare. X- Games har två tävlingar per säsong, en i Aspen, USA och en i Tignes, Frankrike. Den är två separata tävlingar där åkarna är inbjudna. Alla freestylediscipliner bedöms av domare och man kan genomföra en tävling på olika sätt. Det vanliga är att man har ett kval där en domargrupp bestående av 4-6 domare bedömer åkarna och X antal går vidare till final. Om man har många deltagare i kvalet kan man använda sig av double up bedömning. Det går till så att man delar upp domargruppen i två. Ena delen av domargruppen bedömer åkare 1,3,5,7,9 osv medan andra domargruppen bedömer åkare 2,4,6,8 osv. Detta gör att man kan ha ett snabbare tempo mellan åkarna då man kan släppa åkare två direkt efter åkare ett istället för att invänta domarnas beslut. 1.4.1 FIS FIS (Internationella Skidförbundet) tog säsongen 1994-1995 upp snowboard på sitt världscupprogram. Till en början arrangerades tävlingar i slalom, storslalom, parallellslalom och halfpipe. Den första världscuptävlingen i halfpipe kördes den 20 januari 1995. Big Air kördes första gången säsongen 2000-2001 och slopestyle togs upp på världscupprogrammet säsongen 2008-2009. FIS genomför varje år junior VM och VM vartannat ojämnt år. 1.4.2 TTR TTR (Ticket To Ride) etablerades 2002 av Terje Haakonsen tillsammans med tävlingsorganisatörer och starka snowboardleverantörer med målet att bli den mest innovativa snowboardtour som skulle länka samman de mest prestigefulla fristående tävlingarna som arrangerades runt om i världen. Säsongen 2002-2003 omfattade nio tävlingar. TTR arrangerar tävlingar i halfpipe, big air, slopestyle, rail och quarterpipe. 13

En kvinnlig och manlig totalvinnare utses varje år utifrån de resultat åkaren har presterat under säsongen. TTR genomför VM vart fjärde år med start 2012. 1.5 Tävlingsstruktur 1.5.1 FIS nivåer, poängstruktur & ranking FIS arrangerar tävlingar på följande nivåer; Nivå 1: OS, WC, VM Här appliceras tabell 1000 för FIS poäng Nivå 2: Universiad, och Kontinental Cup tex Europa Cup Här appliceras tabell 500 till 50 Junior VM tillhör ingen nivå eftersom man använder sig av tabell 500 till 360 i dessa tävlingar Nivå 3: Nationella mästerskap Här applicerar man tabell 360 till 50 Nivå 4: FIS internationell tävling som är den lägsta nivån Här applicerar man tabell 260 till 50 Tabell och ranking: Rankingen baseras på det poängsystem man har inom FIS. Poängen sätts på det viset att man tar ett genomsnitt på de fem bäst rankade på start. Man får då fram ett nummer, säg 50. Utifrån det numret har man utformat en tabell aktuell för just det numret. Detta innebär att vinnaren av den aktuella tävlingen får 50 poäng, tvåan får 40 poäng, trean får 30 osv. Tabellerna används för att man ska kunna sätta rätt poäng beroende på vilken nivå man kör tävling i. I nivå 1 kan man som mest få 1000 poäng och i en nivå 3 tävling kan man som mest få 360 poäng. De två bästa resultaten inom ett år delas på två och ger den poäng man använder i FIS rankingen. 1.5.2 TTR nivåer, poängstruktur & ranking TTR arrangerar tävlingar på följande nivåer; 6 star 1000 poäng till vinnaren 5 star 850 poäng till vinnaren 4 star 500 poäng till vinnaren 14

3 star 400 poäng till vinnaren 2 star 200 poäng till vinnaren 1 star 100 poäng till vinnaren Rankingen är statisk i de olika tävlingarna beroende på stjärnstatus. Man har räknat ut en fallande skala från första plats och neråt. Man har en overallranking där man slår ihop de sju bästa resultaten från innevarande säsong oavsett stjärnnivå på tävling och gren. Man har också en grenspecifik ranking i slopestyle, halfpipe och big air där man räknar ihop de fyra bästa resultaten från innevarande säsong iden aktuella grenen. 1.6 Utrustning En typisk freestylebräda är oftast en så kallad true twin. Det innebär att formen på brädan är helt symmetrisk, alltså att nose (fram) och tail (bak) är exakt lika. Brädans flex (mjukhet/styvhet) är även den helt symmetrisk och brädans inserts (skruvhål) för bindningarna är centrerade. Vissa freestylebrädor har en twin shape, alltså symmetrisk form, men kärnan är något styvare i tail och något mjukare i nose, samt att brädans inserts ibland har lite set back (bakmontering), alltså aningen längre nose än tail. En sådan bräda brukar beskrivas som directional twin. Den klassiska snowboardkonstruktionen är så kallad camber (spann), vilket innebär att brädan är böjd så att endast nose och tail nuddar marken när brädan ligger på plant underlag utan belastning och mitten av brädan ligger strax ovanför marken. Denna konstruktion är den klart mest populära bland elitåkare. Så kallad rockerkonstruktion (negativt spann) där brädan är böjd åt motsatt håll, alltså att endast brädans mitt nuddar marken när den ligger på plant underlag medan brädan svänger upp från marken strax utanför bindningarna, blir allt vanligare. Det finns även många rockervarianter där brädan exempelvis har negativt spann i mitten och traditionellt spann under bindningarna. Samtliga rockervarianter har blivit otroligt poulära då dessa brädor är lättsvängda och roliga att åka 15

på, men i höga farter och stora hopp blir camberbrädor betyligt mer stabila och har oftast även bättre pop (respons vid ifrånskjut) vilket innebär att de allra flesta elitåkare väljer den klassiska camberkonstruktionen före rocker- och hybridkonstruktioner. Freestylebindningarna har, sett ur ett historiskt perspektiv, blivit mer stabila och fått högre bakkappor i takt med att hoppen blivit större och tricken mer extrema. De stora krafterna som åkaren utsätts för har lett till att både bindningar och boots blivit styvare för att ge åkaren nödvändig respons. 1.7 Trick Inom samtliga freestyle- grenar är det inte åkningen i sig som hamnar i fokus, utan det är tricken i luften och på railsen som bedöms. I freestyleåkningens begynnelse var stilen viktigare än något annat, mycket på grund av att utrustningen, hoppen och piperna begränsade möjligheterna till att flyga stort och göra tekniska trick. Även om man bara gick ett par decimeter över kanten i halfpipen var det bra så länge man gjorde en tydlig grab och markerade genom en ordentlig tweak (sträcka ut ena benet och dra det andra mot sig). I takt med att utrustningen blivit bättre och hoppen byggts större och bättre, har fokuset hamnat mer på teknisk svårighet och att hoppa stort. Förr ansåg man att den tekniska svårigheten blev högre om man utförde ett trick switch (med fel fot fram), men idag gör man inte så stor skillnad på vilket håll tricken utförs åt. Det är istället variationen av olika rotationshåll som är viktig. Detta gäller dock inte på samma sätt i Big Air eftersom man bara gör ett hopp per åk där, men generellt kan man säga att exempelvis en switch backsiderotation inte ger högre poäng i sig än en snarlik vanlig backsiderotation, då vissa åkare i själva verket är bättre på switch backside än vanlig backside. Det går alltså inte att säga att switch (fel fot fram) är svårare än forward (rätt fot fram). Däremot påvisar man teknisk svårighet genom att snurra både backside och switch backside. Just dessa utförs för övrigt från brädans tåkant. Att utföra rotationer åt höger och vänster även från brädans hälkant är också viktigt för större variation och svårighet och därför behöver man också få med frontside- och cabrotationer som oftast utförs från hälkanten. På bilden till vänster ser vi en regular- åkare och namnen på dennes fyra olika rotationshåll. Till höger ser vi en goofy- åkare och dennes fyra 16

rotationshåll. Observera att motsvarande rotationer för regular och goofy är varandras spegelbilder. Det är alltså mycket viktigt för domarna att veta om åkaren är regular eller goofy för att kunna identifiera tricken. 1.7.1 Hopp Från det att man började hoppa på snowboard och fram till idag har hoppen hela tiden blivit större. Detta har lett till att man börjat snurra mer och göra fler flippar eftersom man har haft längre tid på sig i luften. De stora hoppen har också krävt styvare bindningar och boots, för att få tillräckligt mycket stöd så att de stora krafterna kan hanteras, vilket i sin tur har gjort det svårare att tweaka (trycka ut och markera) graben mycket. Stilen har man dock inte glömt bort. Att hålla en lång och tydlig grab genom tricket är en förutsättning för höga poäng i hoppen. Missar man helt att ta en grab i luften spelar det nästan ingen roll hur många varv man snurrar eller hur många flippar man gör. Grab i brädan är helt enkelt fundamentalt vad gäller hopp på snowboard. Att hålla in armarna mot kroppen istället för att hålla i brädan med ena handen (alt. båda händerna) är lika med ett dåligt utförande. 17

Om man ska analysera trickutvecklingen de senaste åren kan man titta på världscupen i big air som tydligt exempel. Generellt skulle man kunna säga att ett halvt varv lagts på rotationerna för varje år. För bara några år sedan räckte det att göra en bra 720 (två varv) med bra landning för att gå till final. Året därpå var man i stort sett tvungen att göra en bra 900 (två och ett halvt varv) för att ha någon chans. Sedan har 1080 (tre varv) blivit allt vanligare och nu är det mer eller mindre standard att göra minst 1080 på världscupen. Samtidigt som åkarna har börjat snurra mer har också nya varianter på rotationerna vuxit fram. Att snurra rakt eller med en invertering (ligga med brädan högre än huvudet i rotationen) i luften har tidigare varit de enda sätten att snurra på, men sedan säsongen 2009-2010 (ungefär) har det blivit nästan lika vanligt med så kallade dubbelcorkar, alltså att åkaren hamnar inverterat (eller åtminstone off axis; snedrotation) två gånger i snurren. Det är alltså inte en klassisk dubbelflip där volterna är huvudmoment, utan själva snurren. 1.7.2 Rails Alla railtrick som finns på snowboard kommer från skateboard även om vissa trick utförs på lite olika sätt då man endast har ett plant belag på en snowboard medan man har truckar och hjul under brädan på en skateboard. De grundläggande tricken som utförs på rails och boxar (variant av rail med platt ovansida ofta täckt med blank plast istället för endast rör) är 50-50 s där åkaren glider med brändan pekandes i samma riktning som railet och boardslides där åkaren glider med brädan på tvären, alltså med en ungefärlig 90- gradig vinkel i förhållande till railet. Till dessa grundläggande trick finns det mängder med variationer och det blir allt vanligare att man gör kombinationer med flera olika trick i följd på railet för att öka den tekniska svårigheten. Den ökar dessutom ännu mer när man gör rotationer från snön upp på railet och även rotationer av railet. Rails och boxar finns i många olika varianter. Den enklaste typen är helt rak, men det finns också de som ändrar riktining med tvära kanter, så kallade kinkar, till exempel från en plan sektion till en nedåtlutande, samt de som svänger mjukt såväl åt höger och vänster som upp och ner. Eftersom railåkningens ursprung är att åka på ledstänger i trappor, är det inte ovanligt att staircase (en hel trappa med trappräcken i mitten eller på sidorna) förekommer som ett moment i banan. 18

2. Nationell elit 2.1 Definition nationell elit Nationell elit inom svensk snowboard bör för tydlighetens skull kategoriseras utifrån de olika freestylemomenten eftersom snowboardeliten har olika förgreningar. Sverige har bland annat åkare som klassas som elit på rails. Flera av dessa åkare tillhör eliten inom snowboardfilmscenen, men få av dessa är aktuella som tävlingsåkare i slopestyle, big air eller halfpipe då de saknar hoppfärdigheterna som krävs på elitnivå i dessa samtliga grenar. I och med att big air i själva verket är ett delmoment från slopestyle som blivit en egen tävlingsgren, tävlar denna kategori åkare ofta både i big air och i slopestyle. Till väldigt stor del består den svenska eliten inom slopetyle och big air av elever och före detta elever på Malungs snowboardgymnasium. Utöver dessa finns ett fåtal åkare från andra snowboardgymnasier, bland annat från Geilo, Norge. Svenska snowboardlandslaget består idag dels av nuvarande elever på dessa snowboardgymnasier och dels av före detta elever som nu är heltidsproffs. I dagsläget är det ytterst ovanligt att man når nationell elit utan att gå eller ha gått på ett riksidrottsgymnasium som Malungs snowboardgymnasium. Till största delen beror det på att organiserad träning hos lokala snowboardklubbar är väldigt liten och ofta obefintlig. 2.2 Svenska Snowboardlandslaget Vi har i nuläget ett snowboardlandslag i freestyledisciplinerna innehållande sju åkare. Av de som ingår tävlar de flesta men det är även ett par åkare som i huvudsak filmar. Tanken med detta är att snowboardlandslaget ska spegla sporten där inte bara tävling är en viktig del samt att vi vill att de bästa åkarna ska vara med i landslaget. I nuläget är det endast ett A- landslag men vi kommer också att etablera ett utvecklingslag när vi känner att vi har resurser att kunna ta hand om åkarna på ett meningsfullt sätt. Vi kommer börja med tester hösten 2012 för att höja den fysiska kvaliteten på åkarna. 19

2.3 Utvecklingsarbete Under det senaste året har vi jobbat med att knyta samman de olika nivåerna inom svensk snowboard klubb, snowboardgymansium, och landslag. Klubbverksamheten är en stor utmaning då endast ett fåtal klubbar bedriver en aktiv verksamhet. Här kommer vi jobba med tränarutbildning, domarutbildning och synlighet/närhet från vår sida för att få till en högre utväxling på klubbnivån. En viktig del i utvecklingsarbetet är följande; Utveckla snowboard utifrån snowboardsportens förutsättningar och behov Vi genomförde öppna snowboardcamp s för ungdomar vilket har underlättat i kommunikationen med klubbarna samt att åkare som inte har haft en klubbtillhörighet har kommit i kontakt med aktiva klubbar. 2.4 Snowboardgymnasium Det finns ett snowboardgymnasium med riksintag och det ligger i Malung. Där går 20 stycken elever varav två är tjejer fördelat på fyra årskurser. Snowboardgymnasiet har två tränare i dagsläget. Verksamheten bedrivs med Kläppen och Tandådalen som bas. Man genomför i regel fyra försäsångsläger ett fysläger under sommarlovet, ett surfläger till Norge i början av läsåret som också har en viktig aspekt i att föra eleverna samman inför året som kommer, ett snöläger i Norge samt ett snöläger i Schweiz. En av tränarna (Pontus Ståhlkloo) genomför just nu ETU, vilket är en viktig del i fortbildningen av våra tränare. 2.5 Samarbete landslag och snowboardgymnasium Innan vi etablerade landslaget med tränare fick snowboardgymnasiet ta en del av det ansvaret. Säsongen 10/11 genomförde vi en del läger tillsammans och samarbetet mellan förbundskaptenen och gymnasietränarna är en viktig nyckel för framtida framgångar då de flesta åkarna passerar Malung på väg mot toppen. Snowboardgymnasiet har också en viktig del i att sprida kunskap och att vara stöttande mot klubbverksamheten. De öppna ungdomscamp s som vi genomförde säsongen 10/11 deltog även snowboardgymnasiet på så att de får en större inblick i åkarna som kommer underifrån samt att de unga åkarna har möjlighet att åka tillsammans med och inspireras av de äldre åkarna. 20