SIDDHU OCH BUDDHU Det var en gång ett par köpmän som hette Siddhu och Buddhu. De två var goda vänner och båda gjorde fina affärer, för de hade lärt sig konsten att köpa billigt och sälja dyrt. De bägge männen bodde grannar i var sitt vackert hus, deras barn var lekkamrater och deras hustrur besökte varann varje dag och skvallrade om matpriserna och om smått och stort som hänt i staden. Svår att finna är denna skatt; en trofast vän, en god fru, en bra granne och ett hjärtligt skratt En dag hände det sig att Siddhu måste ge sig iväg för att sköta sina affärer i en avlägsen stad. Men han ville inte ta med sig allt han ägde på den långa och farliga resan. Därför gick han till sin granne Buddhu och sa: Min vän jag måste ge mig av på resa och därför vill jag be dig om en sak. För all del, sa Buddhu. Säg bara vad som fattas dig, så ska jag göra allt som står i min makt för att hjälpa dig. Jag har ett skrin fullt med guldmynt som jag inte vågar lämna hemma, sa Siddhu. Det finns tjuvar överallt så jag skulle vara mycket tacksam om du ville förvara pengarna åt mig tills jag återvänder. Så gärna, svarade Buddhu. Men som du vet ska man vara aktsam med vänner och pengar. Jag vill inte röra dem, ta istället och gräv ned dem själv därborta i hörnet av min trädgård. Siddhu gjorde som hans vän föreslagit och sedan gav han sig av på sin resa. Men därhemma gick Buddhu och vred sina händer. Han hade från taket på sitt hus sett hur Siddhu grävde i trädgården och han 64 65
såg att penningskrinet som vännen gömde var mycket större än han trott. Nu grep girigheten tag i Buddhus hjärta. Tanken på alla guldmynten lämnade honom ingen ro och efter en sömnlös natt steg han upp ur sin säng i gryningen, grävde upp vännens pengar och la dem i sin egen penninggömma. Så förflöt några veckor och snart återvände Siddhu. Han gick raka vägen till vännens hus med sin spade för att hämta sitt guld, men hur han än grävde så hittade han ingenting. Vad kan ha hänt min förmögenhet? pustade Siddhu förtvivlat när hans vän Buddhu kom ut i trädgården. Jag har grävt och letat men hittar bara sten. Jag vet då rakt inte, sa Buddhu inställsamt. Fast vi har plågats av mängder av möss hela tiden medan du varit borta. De har gnagt sig in i alla våra förråd, kanske har de ätit upp ditt penningskrin också. Siddhu blev alldeles häpen. Möss som äter guld, det hade han aldrig hört talas om. Men när han såg på den gamle vännens skamsna ansikte begrep han plötsligt hur allting låg till. Då så, sa Siddhu avmätt. Oroa dig inte min vän, för allting i våra liv är bara en illusion. Tomhänta kommer vi till världen och tomhänta försvinner vi härifrån. Samma gäller för både fattiglappar och kejsare. Vi glömmer vad som hänt och pratar inte mer om saken. Till detta nickade Buddhu ivrigt och instämde: Vi glömmer det genast om du vill. Siddhu slet till sig sin spade och gick till sitt hus och smällde igen dörren efter sig. Den natten fick han inte mycket sömn. Morgonen därpå knackade det på Buddhus dörr i gryningen. Det var Siddhu som på nytt bad om hjälp: Kan du låna mig häst och vagn och din son som kusk för jag måste flytta mycket varor från mitt lager? Den skamsne Buddhu kunde inte neka honom någonting: Du får allt du begär, gamle vän, sa han. Det var förargligt att mössen tog dina pengar. Jag ska genast väcka pojken. Snart gav de sig av, men inte till något lager. Istället låste Siddhu in Buddhus son i sin källare och hästen och vagnen gömde han undan hos en släkting i en by ett stycke från staden. När kvällen kom knackade Buddhu på Siddhus dörr och frågade vart hans son blivit av. Gamle vän, sa Siddhu. Jag har dåliga nyheter. När vi var på väg hem så dök en örn ned från himlen och snappade bort din son. Och en liten stund senare här i korsningen utanför byn mötte din häst sin kusin och plötsligt galopperade de bägge iväg så snabbt att jag bara såg bakhasorna på dem när de försvann. Därför kom jag ensam tillbaka. Det där kan du försöka slå i mig, skrek Buddhu. Jag har aldrig hört talas om en örn som kan flyga iväg med en femtonårig pojke och inte heller om en häst som umgås med sina kusiner! I den här staden händer så mycket underligt, svarade Siddhu. Om mössen äter sig mätta på guld kan väl vad som helst inträffa! De bägge männen började nu gräla så högljutt att de säkert råkat i slagsmål om inte deras hustrur lyckats skilja dem åt. Dagen därpå gick Buddhu och Siddhu raka vägen till rådhuset för att lägga fram sin tvist. Först talade Buddhu om för rådmännen att Siddhu försnillat hans häst och vagn och dessutom rövat bort hans son. Det är inte sant, svarade Siddhu. En örn tog pojken och hästen rände iväg med sin kusin innan jag hann få tag i tömmarna. Så, så, sa den främste av rådmännen. Aldrig har jag hört en vuxen karl berätta en sådan historia inför rätten. Vill du verkligen att vi ska tro på det där? Lämna nu tillbaka pojken, hästen och kärran annars ska du få ett strängt straff! 66 67
68 69
Då sa Siddhu: Ers nåd, om möss kan äta guld så kan väl en örn röva bort en pojke, eller hur? Det här blir värre och värre, sa rådmannen. Nu får du förklara dig annars sätter vi dig i fängelse. Då berättade Siddhu om hur hans gamle vän förrått honom och stulit allt hans guld medan han varit på resa och hur han försökt skylla detta på gnagarna i trädgården. Den vise rådmannen begrep snart hur allting hängde ihop. Han funderade en stund och sa sedan: Innan solen går ner ska du Buddhu vara tillbaka här inför rätten med pengarna och du Siddhu ska infinna dig med pojken, hästen och kärran. I kvällningen möttes de tidigare vännerna inför rätten och utväxlade sina byten med nedböjda huvuden. Detta är inte nog, Buddhu. Din girighet fick dig att stjäla från din vän och granne, sa rådmannen. Därför måste du nu ta ditt straff. Du ska själv få välja: vill du äta fem kilo lök, ta emot tio piskrapp eller betala 100 rupier i böter? Buddhus omdöme var grumlat av girighet. Han tänkte att han nog skulle komma undan enklast genom att äta lök. Piskrapp eller böter ville han inte ens tänka på. Bär in en korg med lök till den skyldige, sa rådmannen. Och så satte sig Buddhu att knapra i sig av den råa löken. Men den middagen blev värre än han väntat! Efter en halvtimme var korgen fortfarande fylld till över hälften, men Buddhu mådde mycket illa. Hans mage värkte och ögonen sved och rann. Ers höghet, mumlade Buddhu efter att han spottat ut vad han hade i munnen, för han kunde inte få ned en enda lökbit till. Han hade nu bara en enda tanke i huvudet: att rädda sina pengar. Ers nåd, jag tar piskan istället! Då fick Buddhu ta av sig skjortan och böja sig fram. Men redan efter det 70 71
tredje piskrappet for han upp med ett skrik: Aj, aj, aj! Skona mig Ers nåd! Jag ska betala de böter ni begär! På grund av sin girighet hade nu Buddhu för alltid förlorat en vän och ådragit sig tredubbelt straff: han hade ätit två kilo lök, fått tre rapp av piskan och dessutom skaffat sig 100 rupier i böter. 72 73