EN MYCKET KORT INTRODUKTION TILL ETIK Ulrik Kihlbom 1. Etik och etiska problem a. Ett 10 år gammalt fall b. Etiska problem som konflikter mellan olika moraliska överväganden c. Etisk oenighet d. Tre nivåer av etiska problem och etik som ett (delvis) intellektuellt område 2. Metaetik a. Subjektivism b. Relativism c. Objektivism d. Hur subjektivister, relativister resp. objektivister uppfattar etiska oenigheter 3. Om normativ etik a. Teorier om etiska normer och värden b. Skillnaden mellan grundläggande resp. instrumentella normer c. Absoluta, prima facie-principer och tumregler d. Egenvärde instrumentellt värde e. Universell etik eller situationsetik? f. Hur ska man testa etiska teorier? 4. Olika normativa teorier a. Pliktetik b. Utilitarism c. Autonomi d. Rättvisa e. Dygdetik f. En eller flera principer mer eller mindre problem? g. Etisk lyhördhet och etisk praktik 1. Etik, etiska problem och moralisk stress. Ett10 år gammalt fall: En svagt dement patient missköter tidvis sin medicinering, sin hygien och sin mathållning. Den nya behandling du nu rekommenderar avvisar han och hävdar att han mår bra med den han hittills fått. Patientens enda anhörig boende i Malmö stöter på och anser att man från sjukhuset sida bör mer aktivt övertala mannen att acceptera behandlingen. Etiska problem som konflikter mellan olika moraliska överväganden Historien ovan är primärt tänkt att illustrera ett moraliskt eller etiskt problem. 1 Dessa utmärks ofta av att olika moraliska överväganden s.a.s. drar åt olika håll. Å ena sidan verkar mannens vilja ha en viss vikt och å andra sidan så tycks han kunna fara illa om han får bestämma helt själv. Sådana här moraliska övervägande kännetecknas ofta av att: Deras kraft tycks inte hänga på om vi har lust att följa dem eller om vi råkar ha bestämt oss för att följa dem. De har att göra med hur vi bör eller inte bör handla, vad som är gott eller dåligt. De rör andra människor eller kännande varelsers välfärd, värdighet eller jämlikhet mellan sådana. 1 Etik och moral kommer i det följande vara mer eller mindre synonyma. Det är vanligt att man gör en åtskillnad och säger att moral är de faktiska värden och normer vi omfattar och etiken är läran om dessa. Detta språkbruk blir ibland missvisande och onödigt krångligt.
De är relevanta för de varelser som kan tillskrivas ansvar för sina handlingar. Inte för dem som tvingas att utföra något eller varelser som enbart styrs av instinkter. Dels kan en person ha ett etiskt problem i den meningen att man själv inte vet vilket av övervägandet som väger tyngst. Men det är inte ovanligt att ett etiskt problem finns på det sättet att olika personer anser att kolliderande överväganden väger olika tungt. I så fall är man moraliskt oeniga. Etisk oenighet Antag nu att du ska fatta beslut om hur mannen ska vårdas och anser att det är orimligt att köra över mannen. Du kanske motiverar med att alla har rätt att styra över sitt eget liv. Men en kollega, som du för övrigt både uppskattar och respekterar, hyser en motsatt uppfattning han anser att de anhörigas krav bör respekteras. Ni är moraliskt oeniga. Er oenighet gäller m.a.o. inte om vad som har hänt mannen eller vilka uppfattningar han eller de anhöriga har. Inte heller gäller den vilka konsekvenserna faktiskt blir av att göra på det ena eller andra sättet (antar vi). Utan vad som är rätt eller fel att göra i denna situation. Tre nivåer av etiska problem och etik som ett intellektuellt område Vi kan nu ställa tre typer av frågor kring detta hypotetiska fall: 1. Är du och din kollega genuint oeniga? Är det så att ni inte båda ha riktiga moraliska åsikter om de motsäger varandra? Eller är det missvisande att tala om etiska uppfattningar som rätt eller fel/sanna eller falska? 2. Antag att du uppfattning är mer välgrundad än din kollegas. På vilket sätt skulle det kunna vara fallet? Är det p.g.a. konsekvenserna av ett sådant handlingssätt, att det bryter mot någon annan norm eller finns det något tredje skäl? Vilka typer av skäl för eller emot en etisk uppfattning utgör legitima argument och vilka är sämre? 3. Hur ska vården vara utformad för att vara, i ett etiskt perspektiv, så rimlig som möjlig? Det är vanligt att man tänker sig att moralfilosofi och etik som ett teoretiskt ämne utgörs av framförallt tre relaterade områden som svarar mot tre typer av frågor som 1-3 utgör exempel på: 1. Metaetik 2. Normativ etik 3. Praktisk etik Metaetiken handlar om mer teoretiska frågor om våra värderingar och hur dessa förhåller sig till världen: Är t.ex. etiska värderingar subjektiva, relativa eller objektiva? Inom den normativa etiken resonerar man om vilka generella normer och värderingar vi bör hålla oss med. Spelar, t.ex. avsikten hos en handling någon moralisk roll eller är det endast konsekvenserna av dem som är moraliskt relevanta Den praktiska etiken utgörs av diskussioner om hur man ska förhålla sig till mer konkreta moraliska problem, t.ex. inom områden som hälso- och sjukvården, miljön och ny teknologi. Denna text är tänkt att utgöra en mycket kort introduktion till etik som ett intellektuellt område och framförallt om hur man inom moralfilosofi har resonerat och tänkt om moraliska normer och värderingar. Syftet är att du lättare ska kunna artikulera, granska och diskutera dina egna moraliska utgångspunkter. Det är viktigt att du s.a.s. använder dig av dina egna uppfattningar utan att förutsätta att de är riktiga. Dessa uppfattningar är det råmaterial av vilket filosofiska teorier om och i moral byggs.
Etiska problem och moralisk stress Det är inte ovanligt att de som arbetar inom socialvård, hälso- och sjukvård vittnar om att de står inför något som de anser vara etiskt fel, men som de inte kan göra något åt. Det kan vara vårdtagare som inte får den vård de bör få, ekonomiska krav som gör det omöjligt att uträtta det arbete man anser att man bör uträtta eller något annat missförhållande. Det är fruktbart att skilja en sådan belägenhet från att stå inför ett etiskt problem (utan att värdera dem som mer eller mindre intressanta eller viktiga). Om du känner att något är moraliskt fel men är maktlös, så står du inte inför ett moraliskt problem i den meningen att du kan där eller hon kan välja att handla på det ena eller andra sättet. Däremot upplever du kanske moralisk stress. Sådana upplevelser är stressande, inte på det sättet att du har tidsbrist och måste handla, utan att du ställs inför moraliska krav som är omöjliga att tillmötesgå i den enskilda situationen. 2. Metaetik Ett (kraftigt) förenklat sätt att beskriva metaetiken är att den i mångt och mycket handlar om vilken av följande tre uppfattningar om värderingar är den riktiga: Subjektivism Subjektivismen säger att mina moraliska åsikter är mina egna gillanden av olika saker. Dina moraliska åsikter är dina gillanden av olika saker. Detta är inte den triviala tanken att vi hyser olika etiska uppfattningar. Subjektivismen säger att moraliska åsikter är mer som o-/gillanden av t.ex. kaffe och dansbandsmusik och mindre som trosföreställningar om t.ex. orsaker till sjukdomstillstånd. Om du och din kollega har olika etiska åsikter om mannen i fallet ovan, är er oenighet mer genuin än om ni är oeniga om avdelningens kaffe smakar illa? Relativism Relativismen säger att mina moraliska åsikter är antingen sanna eller falska, men endast relativt till mitt kulturella sammanhang. Detta är inte endast den mer triviala tanken att det finns olika värderingar i olika kulturer det håller de flesta med om även om det är notoriskt svårt att avgränsa en kultur. Relativismen säger att vissa saker är rätt i en kultur, men fel i en annan och att någon annan måttstock inte existerar. Var t.ex. slaveri rätt på 1200-talet eller är kvinnlig omskärelse rätt i en kultur och fel i en annan? Objektivism Objektivismen säger att mina moraliska åsikter är sanna eller falska oberoende av vad jag eller några andra personer anser om dem och oberoende av kulturella normsystem. Min uppfattning att framställning av embryonala stamceller bör vara tillåten i Sverige är sann om och endast om det är riktigt att framställa embryonala stamceller i Sverige. Objektiv betyder här (endast) att riktigheten hos en moralisk åsikt är oberoende av åsikter om dess riktighet. Inte att man vet något säkert om vad som är rätt eller fel. Hur subjektivister, relativister resp. objektivister uppfattar etiska oenigheter: 1. Jag har min åsikt, du har din och varken du eller jag har rätt eller fel, vi uttrycker endast våra attityder! (Subjektivism) 2. Jag har rätt utifrån min kulturs perspektiv, du har rätt utifrån ditt och ingen av oss har fel! (Relativism) 3. Jag har rätt och du har fel, punkt slut! (Objektivism)
4. Jag har rätt utifrån min kulturs perspektiv, du har rätt utifrån din och ditt kulturella perspektiv är fel! (Objektivism) Vi kommer inte att hinna diskutera dessa teser speciellt mycket under etikdagarna och vi kommer att utgå ifrån att man i alla fall kan argumentera mer eller mindre väl för sin etiska ståndpunkt. Men fundera över hur du ser på etiska oenigheter och möjligheten till etisk argumentation och kritik. 3. Om normativ etik Teorier om etiska normer och värden Inom normativ etik är det vanligt att man försöker utarbeta generella teorier om etiska normer och värden. En norm är regel om hur man bör eller inte bör handla. Den praktiska eller handlingsmässiga sidan av den normativa etiken handlar alltså mycket om vilka normer som är rimliga och argumenten för dessa. Värden handlar förstås om vad som är bra eller dåligt och behöver inte vara kopplade till normer. Skillnaden mellan grundläggande resp. instrumentella normer Det är framförallt grundläggande normer och värden man är intresserade av inom normativ etik. Ett förslag på en sådan grundläggande norm eller moralisk princip är Immanuel Kants s.k. kategoriska imperativ: Handla alltid så att du kan vilja upphöja maximen för din handling till allmän lag. Varje person bör, menar Kant, alltid handla på ett sådant sätt som han eller hon kan vilja att alla andra ska handla på samma sätt i liknande situationer. Enligt Kant finns det ingen mer grundläggande norm eller etisk princip som kan användas som argument för denna. Dess riktighet inses direkt om man tänker efter noga. Det kategoriska imperativet är s.a.s. grundbulten i moralen och kan användas för att rättfärdiga eller argumentera emot alla andra mer instrumentella handlingsnormer som ska reglera våra mellanhavanden. Att man ska tala sanning kan rättfärdigas och lögn och stöld kan visas vara fel med det kategoriska imperativet, det tänkte sig åtminstone Kant. Ett annat förslag till en grundläggande moralisk princip är utilitarismen. I en klassisk formulering säger den att en handling är moraliskt rätt (plikt) om och endast om den har minst lika goda(bättre) konsekvenser som varje annat alternativ. Om en handling inte är rätt är den fel. Här hänger det moraliska alltså inte vilken avsikt man ska ha eller vilken typ av handling man ska utföra, utan allt hänger på vad konsekvenserna blir. Även denna princip uppfattas som grundläggande och används ofta av dess anhängare för att argumentera för eller emot lagförslag eller mer instrumentella regler eller riktlinjer inom vården. Dessa principer antas vidare gälla universellt, de gäller för alla som kan tillskrivas moraliskt ansvar oavsett situation eller tidsperiod. Absoluta, prima facie-principer och tumregler Både Kant och utilitaristerna tänkte sig att deras resp. förslag på grundläggande etiska principer är absoluta principer. De medger inga undantag, minsta avsteg och man har handlat fel. En annan och inte ovanlig tolkning av etiska principer är att trots att de är grundläggande kan de övertrumfas av andra principer som i den enskilda situationen väger tyngre. Dessa kallas ofta för prima facie-principer. Autonomiprincipen, som säger att man bör respektera andras autonomi, uppfattas ofta som en prima facie-princip. Det kan kanske t.ex. vara rätt att gå emot någons autonoma vilja om hennes liv står på spel. Här kan personens autonomi anses ha moralisk vikt men inte tillräckligt stor för att man ska respektera den.
Till sist talar man om tumregler, de är helt enkelt instrumentella regler som vi kan bestämma oss för att följa eller att upphöra att följa och då med hänvisning till de mer grundläggande reglerna. Egenvärde instrumentellt värde När det gäller grundläggande värden talar man ofta om egenvärden. Saker som har egenvärde har ett värde i sig, inte endast för något annat. Att ta en spruta har väl inget egenvärde utan endast värde som ett medel eller instrument att direkt eller indirekt uppnå något som har egenvärde, men vad har egenvärde? Vad gör livet värt att leva? En del menar att det är hur det känns på insidan som räknas, andra att det är att man får som man vill hur man nu än vill ha det. Universell etik eller situationsetik? För att krångla till det hela menar en del etiker (bl.a. undertecknad) att vad som är etiskt relevant bestäms i varje enskild situation. Etiken är partikulär på ett sätt som inte ens i teorin kan formuleras i termer av grundläggande universella etiska principer, vare sig de är absoluta eller av prima facie-karaktär. Saker som lidande eller autonomi kan m.a.o. förlora sin etiska relevans i vissa situationer. Vad som krävs för rimliga etiska ställningstaganden är inte att man har koll på en acceptabel moralisk princip som tillämpas på ett enskilt fall, utan att man är känslig för de olika faktorernas moraliska vikt i det enskilda fallet. Denna ståndpunkt är alltså skeptisk till hela det traditionella projektet att formulera etiska teorier. Oberoende av vem som har rätt på denna punkt så är det fruktbart att sätta sig in i de viktigaste teoririktningarna inom etik. Det klargör ens eget etiska tänkande, det gör det lättare att förstå andras etiska uppfattningar och resonemang samt att föra diskussioner på ett stimulerande och fruktbart sätt. Hur ska man testa etiska teorier? De flesta filosofer accepterar att etiska teorier kan prövas. Inte på något helt avgörande sätt och heller inte med hjälp av empiriska experiment. Snarare tänker man sig att de testas gentemot våra moraliska intuitioner och mot andra uppfattningar vi hyser. En moralisk intuition ska här inte uppfattas som någon mystisk kunskapskälla, inte heller som någon självevident uppfattning utan som en för-teoretiska och etiska uppfattningar om enskilda fall. I fallet med den demente mannen antar jag att du som läsare hade en eller ett par moraliska intuitioner, antingen att man bör följa mannens önskan, att man inte bör göra det eller att du svagt kände båda dessa saker. Det är vanligt man försöker värdera etiska teorier genom att måla upp olika fall och se om de intuitioner som väcks går ihop eller kommer i konflikt med teorierna. Dessa fall kan vara mer eller mindre fantasifulla. Ju mer realistiska de är desto större värde har de då våra intuitioner kommer ifrån mer realistiska fall. 4. Olika normativa teorier Normativa teorier delas traditionellt in i två olika slag: de som bedömer riktigheten hos en handling enbart efter vilka konsekvenser den får och de som bedömer riktigheten hos en handling efter i vilken mån den överensstämmer med någon regel eller princip eller som helt enkelt förnekar att konsekvenserna skulle vara det enda som avgör en handlings riktighet. Pliktetik Det är vanligt att uppfatta moralen som någonting som sätter eller rymmer gränser. I första hand tänker vi oss vanligen att moralen begränsar eller sätter restriktioner för vad vi får
göra. Man får inte döda, stjäla, ljuga, orsaka onödigt lidande osv. Vissa uppfattar sådana regler som helt och hållet absoluta, andra som tumregler som man inte avviker från i första taget men som det inte desto mindre i extrema situationer kan vara legitimt att bryta mot. En andra gräns tänker vi oss inskränker moralens intrång i våra liv. Det är en gräns, inte på vårt beteende utan för moralens omfång. Vissa handlingar är goda men går utöver plikten, och jag är fri att utföra dem om jag vill men är inte moraliskt förpliktad därtill. Kant hyste en tämligen extrem position, många har försökt mildra den och utan att ge upp tanken på restriktioner. En sådan idé är att man menar att distinktionen mellan handling och underlåtelse är moraliskt relevant. Det kan vara tillåtet att avsiktligt låta något dåligt ske och samtidigt moraliskt fel att aktivt åstadkomma samma sak. I Sverige gör man, ofta på basis av denna etiska princip, en etisk skillnad mellan aktiv och passiv dödshjälp: Det är ej acceptabelt att aktivt åstadkomma någons död men det kan vara acceptabelt att låta någon dö. I båda fallen vet man lika mycket om personen och effekterna av handling resp. underlåtelse. En annan restriktion är att man ej tillåter att man avsiktligt uppnår något dålig, samtidigt som man kan acceptera att detta dåliga kan vara ett förutsedd, men icke avsedd effekt. Här gör man alltså en skillnad mellan avsedda och förutsedda effekter. Denna tanke, ofta kallad Doktrinen om dubbel effekt, ligger t.ex. under Läkaresällskapets rekommendation att man kan ge en hög dos av smärtstillande medel som man vet förkortar livet samtidigt som man ej får ge en dödlig drog. I det senare fallet är döden avsedd, inte endast förutsedd som i det förra. En annan tanketradition som lägger vikt vid restriktioner och Kants tanke om människor som ändamål i sig är rättighetsetiken. Vissa har tänkt sig att människan har okränkbara moraliska rättigheter. Dessa genererar alltså absoluta förpliktelser hos oss alla. Om jag, och vi alla, äger mig själv är det alltid fel av någon annan att kränka den rättigheten att på något sätt tillskansa sig äganderätten över mig. Rättigheterna är inom denna tradition typiskt negativa. De är rättigheter från olika typer av hinder. De är inte positiva rättigheter till något, som t.ex. den av FN deklarerade rättigheten till utbildning. Därför menar många att rättighetsetiken blir väl tunn, vi har inga direkta skyldigheter att hjälpa andra i nöd om det inte är vi som har orsakat den. Utilitarism Utilitarismen innebär ett förnekande av båda typerna av etiska gränser för handlandet: det finns ingen typ av handlingar som är kategoriskt förbjudna (allt beror på konsekvenserna) och det finns ingen gräns för hur krävande moralens bud kan vara. Namnet utilitarism kommer från engelskans ord för nytta: utility. Nyttomoralen ser m.a.o. framåt, det finns enligt denna syn på etik inga legitima bakåtblickande moraliska skäl. Att du har lovat något har ingen grundläggande moralisk relevans, om du bör hålla löftet beror på konsekvenserna av att hålla löftet resp. bryta det. Detta är förstås förenligt med att vi bör följa vissa regler inom t.ex. sjukvården, om de har bättre konsekvenser än att följa andra eller inga regler. Det kontroversiella i utilitarismen är inte att den lägger vikt vid konsekvenserna av handlingar, det gör även de som omfattar doktrinen om dubbel effekt. Det, eller en av de saker, som väcker diskussion är att utilitarismen säger att det enda som är moraliskt relevant är handlingens konsekvenser, inte avsikterna med vilka den utförs eller vilken typ av handling som man utför. En annan diskuterad aspekt är den idé om egenvärde som utilitarismen baserar sig på. Man tänker sig ofta att de konsekvenser som ska maximeras är de individers välfärd som påverkas av handlingen. En första fråga är hur man ska (kunna) mäta välfärd, i termer av välbefinnande eller att man fått som man vill? En annan fråga är om vilka individer som ska räknas in. Framtida generationer påverkas ju av våra handlingar och det verkar vara relevant. Men räknas de lika mycket som vi som existerar nu?
Autonomi Ett argument för att mannen i vårt exempel ska få som han vill är att vill det och det rör hans eget liv. Många menar att personers autonomi bör respekteras. Det kan både förstås som en pliktetisk uppfattning enligt vilken personlig autonomi alltid bör respekteras, eller som en konsekventialisk princip enligt vilken autonomi bör befrämjas. Autonomi innebär här personlig autonomi och tillfaller beslut. Många menar att autonomi har ett positivt egenvärde. Lite förenklat kan autonomi sägas innebära att en person är autonom när hon fritt, kompetent och med förståelse är orsaken till att hon når sina egna mål. Ett vanligt sätt att mer specifikt definiera autonomi är att säga att personen P:s beslut är autonomt när följande villkor är uppfyllda: 1. P:s beslut är orsakat av P:s avsikt att fatta det. (Orsak) 2. P:s avsikt är inte kontrollerad av någon annan (Frihet) 3. P har välgrundad tro om olika handlingsalternativ och deras utfall. (Förståelse) 4. P:s avsikt hänger väl ihop med hennes övriga uppfattningar. (Autenticitet) 5. P skulle revidera någon eller några uppfattningar om de inte hängde ihop. (Kompetens) Det är uppenbart att autonomi måste förstås som en gradfråga, inte som något man antingen har eller inte. Vidare är det ganska klart att det är svårt att ange gränserna för när en person upphör att vara autonom. Alla villkoren ovan är vaga och det är knappast rimligt att ange exakta gränser för dem. Hur välgrundad tro måste man ha, eller hur väl måste ens uppfattningar hänga ihop för att en person ska uppfylla villkoren? Är t.ex. en 85-årig, tidvis dement och tidvis klar men då deprimerad, person autonom i den moraliskt relevanta meningen? Om man nu anser att personlig autonomi är viktigt, hur viktigt är den? Har autonomi egenvärde? Är principen om att man bör respektera andras autonomi en absolut princip, en prima facie-princip eller en tumregel? Anta att den demente mannen har en av sina klarare stunder och uttrycker att han inte vill ha någon hjälp. Bör hans vilja respekteras? Om nej, varför inte? Har hans vilja någon vikt i detta fall? Om ja, varför? Är det p.g.a. att man bör respektera hans autonomi i detta fall eller kanske p.g.a. att det annars blir olustigt för flera inblandade? Rättvisa När det gäller sjukvården är prioriteringar ett ständigt aktuellt och etiskt laddat område. När vi inom hälso- och sjukvården har behov som större än resurserna är prioriteringar av nöden. Till att börja med kan vi lite förenklat skilja ut tre nivåer på vilka prioriteringar gällande hälso- och sjukvårdsresurser måste göras: nationell, landstings- och kliniknivå. På den första bestäms hur mycket av samhällets totala resurser ska gå till hälso- och sjukvården. På den andra måste man fördela de tilldelade resurserna till olika former av vård och olika patientgrupper. På kliniknivå prioriterar man mellan olika individer. I det följande kommer jag i första hand tala om rättvisa på de två senare nivåerna. Prioriteringar på alla nivåerna kan göras mer eller mindre rättvist, men vad är rättvisa i detta sammanhang? Både rättighetsteori och utilitarismen kan sägas ge svar på denna fråga: Prioriteringarna bör göras så att individers moraliska rättigheter inte kränks, resp. så att den totala välfärden hos dem som påverkas av prioriteringsbeslutet blir så stor som möjligt. Många anser att detta är en märklig syn på rättvisa. Rättighetsteori medger knappast att samhället genom tvingande beskattning finansierar en offentlig sjukvård överhuvudtaget och utilitarismen medger att det kan vara vår plikt att offra vissa individer när det maximerar
välfärden. Många har därför föreslagit att någon eller några av följande principer bör vägleda prioriteringar: 1. Jämlikhetsprincipen 2. Prioritera de sämst ställda 3. Förtjänstprincipen Den första säger att alla bör få lika mycket sjukvård. Men det kan rimligtvis inte tolkas som att alla ska få exakt samma behandling. Vården måste anpassas till vårdbehov men alla ska utifrån sina behov få lika stor del av kakan. Den andra principen säger att svåra behov väger tyngre än lättare. De som har det sämst ska alltså prioriteras så att de med lättare behov kan bli helt utan vård. Den sista principen säger att vård ska tillhandahållas efter förtjänst. Det finns en del som har menat att de som inte är beredda att donera sina organ inte bör hamna speciellt långt fram i mottagarkön. De har inte gjort sig förtjänta av den vården. Dessa principer ger olika utslag i många fall, vilken är då rimligast att följa? Dygdetik En ytterligare riktning inom etiken som lägger mer vikt vid frågan om hur man bör leva snarare än hur man bör handla är dygdetiken. Här finns synen på det goda livet som det moraliskt riktiga livet. Man anser att vi bör odla de karaktärsdrag som ger oss möjlighet att till fullo utvecklas som människor. Dessa drag kommer också utgöra det som gör oss kapabla att handla på ett etisk riktigt sätt. Exempel på de karaktärsdrag som kallas för dygder (även om den termen idag knappast kan användas utan att den missförstås) är civilkurage, omtanke, empati, rättvis, hederlig osv. En fördel med den dygdetiska utgångspunkten skulle kunna vara att den bättre tycks spegla vår vardagliga syn på vad moral i mångt och mycket handlar om. Den brittiske filosofen Michael Stocker ber oss reflektera över följande situation: Anta att du befinner dig på ett sjukhus, där du återhämtar dig efter en längre tids sjukdom. Du är fasligt uttråkad och rastlös av din långvariga passivitet när Smith dyker upp igen. Mer än någonsin tidigare är du nu förvissad om att han är en riktigt bra människa och en god vän att han tagit sig så mycket tid för att muntra upp dig, resa till sjukhuset osv. Du är så överflödande med dina tack och lovord att han protesterar att han alltid försöker göra sin plikt, det som är bäst. Till en början tror du att han håller på med något slags artigt självförnekande för att avlasta den moraliska tyngden. Men ju mer ni samtalar desto klarare framstår det att han bokstavligen menade vad han sade: att det inte egentligen är för din skull som han kom för att hälsa på, inte för att ni är vänner, utan för att han ansåg att det vara hans plikt, kanske som medkristen, medkommunist eller vad det nu månde vara, eller kanske helt enkelt därför att han inte visste någon annan som var i större behov av att muntras upp och ingen som lättare kunde muntras upp. Smith verkar vara en besynnerlig vän ja, kanske inte en vän överhuvudtaget. Stockers exempel har gjort djupt intryck på många och citeras ständigt. Säkert har det bidragit till att konsekventialistiska och pliktetiska teorier uppfatta som felaktiga. Men det finns nog ett och annat som företrädare för de olika rivaliserande uppfattningarna kunde anföra till sitt försvar. Enligt Kants pliktetik finns det som inget moraliskt värde i en handling som utförs av en önskan snarare än av just pliktkänsla. I den mån man vill förena en sådan hållning med våra intuitioner inför Stockers exempel kunde pliktetikern säga att goda vänner besöker varandra spontant och det ligger ingenting vare sig moraliskt eller omoraliskt i sådana handlingar. Den som besöker en person av pliktkänsla utför en moralisk handling, men är kanske inte den bästa av vänner; den som spontant besöker personen utför en handling som saknar moralisk
halt men som inte desto mindre är ett uttryck för vänskaplighet. Utilitaristen å sin sida kunde svara att hennes teori inte uttalar sig om hur vänner bör vara eller, mer generellt, hur vi bör känna och tänka, utan bara om vilka egenskaper riktiga handlingar måste ha. Hon har inget emot, skulle hon säga, att människor spontant helt enkelt besöker sina vänner utan att det ligger någon lyckoberäkning bakom. Fast det är förstås just denna åtskillnad mellan yttersta rättfärdigande och människors medvetna motiv som Stocker skulle vilja kalla för den moderna moralfilosofins schizofreni. En eller flera principer mer eller mindre problem? En vanlig reaktion efter en genomgång av olika etiska teorier är denna: Varför måste man hålla sig med en princip eller teori. Jag tycker det ligger lite reson i varje och tänker omfatta allihop. Många moralfilosofer skulle säga att du i så fall kanske undviker ett problem: att ta ställning för en teori. Men att du samtidigt skaffar dig än fler problem. I svåra fall kommer dessa olika principer att komma i konflikt med varandra, hur ska du då avgöra vilken som är rimligast? De uppfattas ofta som universellt giltiga och motsäger varandra, innebär det att du accepterar motsägelser? Vad jag vill säga med detta är att ingen genomtänkt hållning i och om etik är helt invändningsfri. Om det fanns en sådan skulle det knappast behövas några utbildningsdagar i etik. Det viktigaste är nog att man försöker att hålla sig med den syn på etik man kan försvara inför sig själv och andra så bra som möjligt och är öppen för revidering i ljuset av bättre argument. Etisk lyhördhet och etisk praktik Vilken ståndpunkt man än intar inom normativ etik vill de flesta hävda att det måste finnas utrymme för att vara lyhörd för situationernas partikulära karaktär. Vi kan inte på något fyrkantigt sätt tillämpa etiska principer. Men vilken roll ska de spela och vad innebär det att vara lyhörd och känslig för situationen? Tyvärr har jag inget svar på dessa frågor här. Men här är några saker som är viktiga att tänka på (åtminstone i era gruppdiskussioner): Etiken är inte (endast) beprövad erfarenhet. Det går att ge bättre eller sämre skäl för sin ståndpunkt. Varje etiskt omdöme kräver rättfärdigande: att hävda att något bör göras därför det är etiskt riktigt är en truism och ett dåligt argument. Nöj dig inte med endast en åsikt, kräv skäl för den. Även, eller kanske framförallt, när det är din egen. Vikten av att så fördomsfritt som möjligt lyssna till andras uppfattningar om situationen. Olika personer och personalkategorier har olika möjlighet att uppfatta relevanta faktorer. Vi är alla felbara. Vi kan aldrig vara säkra på att vi har uppfattat situationen rätt eller att våra åsikter är riktiga. Inte ens när vi alla är eniga. Nöj dig heller inte bara med faktapåståenden som argument, dra fram värderingarna i ljuset. Även dina egna.