Bevarandeplan Natura 2000 (enligt 17 förordningen om Områdesskydd; 1998:1252) Åtvidabergs kommun, Östergötlands län Natura 2000-område Ekhultebergen Totalareal Natura 2000-kod SE0230238 176 ha Fastställd av Länsstyrelsen 2005-08-15 Områdestyp; status Både SPA och psci-område; utpekat enligt Fågel- och Art- & habitatdirektiven; Regeringsgodkänt Ägandeförhållanden: Delvis privat, delvis statligt Ingående naturtyper enligt art- och habitatdirektivet *) = Prioriterad art eller naturtyp Areal 9010 *Västlig taiga 150 ha Enligt regeringsbeslut ska här finnas ca 137 ha av naturtypen 9010 (*Västlig taiga) men vid fältbesök har en bedömning gjorts att arealen av naturtypen ska justeras till ca 150 ha. Ingående arter enligt fågeldirektivet Orre Spillkråka Tjäder Bevarandesyfte och mål Tetrao tetrix tetrix Dryocopus martius Tetrao urogallus Orre: Målsättningen nationellt sett bör vara ett livskraftigt bestånd av minst 200 000 kullar årligen och att arten inte försvinner som reproducerande från något län. Vad gäller Ekhultebergen så är målsättningen att området ska innehålla så pass mycket lövträd att det ska utnyttjas årligen, åtminstone vintertid. Tjäder: Målsättningen nationellt är att bevara livskraftiga bestånd i samtliga svenska län och att den totala svenska stammen inom en rimlig framtid uppgår till minst 150 000 par. Vad gäller Ekhultebergen så är målsättningen att det ska finnas minst 4 kullar årligen inom reservatet (4 spelande tuppar inom reservatet eller den närmaste omgivningen). Spillkråka: Målsättningen nationellt är att det skall finnas ett häckande bestånd av spillkråka i hela landet nedanför fjällkedjan. Vad gäller Ekhultebergen så är målsättningen att det ska finnas minst ett par årligen som utnyttjar området under häckningstid. *Västlig taiga: Målsättningen med området är att arealen av habitatet på sikt ska öka och täcka all fastmark inom reservatet och att eventuell påverkan från dräneringsföretag ska upphöra i barrsumpskog. Mängden död ved ska öka så mycket som möjligt och i slutändan inte understiga 20 % av virkesförrådet i
genomsnitt. Lövinslaget i skogen ska inte minska i förhållande år 2000. Minst 2 ha av området vara påverkat av brand varje 25-års period. Typiska arter för naturtypen ska leva kvar. Naturtypen är särskilt viktig för de utpekade arterna tjäder, spillkråka och vintertid orre. Beskrivning Ekhultebergen består av branta sydsluttningar klädda i lövskog eller lövrik barrskog och, ovanför branterna, magra tallskogsklädda hällmarker. Beståndsåldrarna är överlag höga och stora delar av området har en orörd karaktär. Undantaget är några små föryngringsytor som avverkats under de senare decennierna. Framförallt i sydsluttningen finns en mycket artrik lägre flora och fauna med en rad rödlistade skalbaggar och lavar. Beskrivning av arter och livsmiljöer Orre: Orren är de öppna markernas skogshöna och häckar på hedar och mossar samt i tidiga successionsstadier efter kalhyggen och skogsbränder. Liksom hos övriga skogshöns är god tillgång på insekter mycket viktig för kycklingarnas överlevnad. Björkknoppar är en viktig diet under vinterhalvåret. Under sommarhalvåret är dieten mer varierad, men vegetabilier dominerar, bl.a. är blåbärsblom en viktig komponent. Arten är en stannfågel och rör sig normalt inom ett hemområde i storleksordningen 25 till 75 km 2. Tjäder: Tjädern kräver större sammanhängande skogsområden för att den skall finnas i livskraftiga bestånd. I dessa måste ett flertal villkor vara uppfyllda. Således kräver arten vintertid förekomst av äldre successionsfaser av talldominerade skogar (äter tallbarr och tallskott), medan den sommartid påträffas i mycket varierande marker, allt från gammal bärrik skog (bl.a. är blåbärsris viktigt) till nyupptagna hyggen. Förekomsten av våtmarker är en mycket betydelsefull faktor, då hönan under den tidiga våren till stor del livnär sig på späda skott av tuvull. Tillgången på proteinrika blad, blommor och frön bestämmer till stor del hönans möjlighet att producera ägg. Våtmarker är dessutom en viktig biotop för kycklingarna, som under de första levnadsveckorna livnär sig på insekter. Sammanfattningsvis kan sägas att tjädern kräver stora sammanhängande skogsområden som innehåller en stor variation ifråga om successionsstadier och våtmarker (sumpskog, kärr och myr). Dessutom är arten starkt traditionsbunden till speciella lekplatser. Tjädern är en stannfågel. Arten rör sig normalt inom ett område i storleksordningen 25 km 2. Spillkråka: Arten behöver tillgång på lämplig föda i form av vedlevande insekter och myror. Den födosöker ofta lågt i träd och på stubbar m.m. Den behöver även tillgång på lämpliga häckningsplatser, främst i form av grov asp, tall eller bok. I södra och mellersta Sverige råder ingen uttalad brist på lämpliga häckningsträd, däremot kan tillräckligt grova stammar saknas i stora delar av Norrland där skogsbruket är mera intensivt och tillväxten sämre. För att spillkråkan skall häcka måste stamdiametern i brösthöjd överstiga 30 cm för asp och 40 cm för tall. Spillkråkan är något av en nyckelart i boreala och boreonemorala skogsekosystem genom att den årligen producerar ett stort antal bohål lämpliga för större hålhäckande fåglar och däggdjur som ej själva förmår mejsla ut sitt bo. Spillkråkan är en stannfågel som under sommarhalvåret i södra Sverige födosöker över arealer i storleksordningen 100-1 000 ha. Vintertid rör sig arten över större områden. I Norrlands inland är artens hemområden troligen betydligt större än i södra Sverige. *Västlig taiga: Naturtypen består av äldre naturskogsartade barrskogar samt naturliga successioner efter större störningar. Det kanske viktigaste elementet för naturtypen är den döda veden som hyser en lång rad vedlevande svampar och insekter och är en förutsättning för många fåglar. I många områden är även
lövinslaget av avgörande betydelse för många arter. En del arter är även helt beroende av brandfält för sin överlevnad. Hotbild - vad kan påverka Natura 2000-området negativt? Orre: Orren missgynnas av täta barrföryngringar och utdikning och igenväxning av öppna våtmarker. Orren missgynnas även av minskad lövandel i skogsbestånden. Tjäder: Tjädern missgynnas liksom orren av täta barrföryngringar (i synnerhet gran) och utdikning av våtmarker. Ett allt större graninslag i tidigare talldominerad skog är negativt om granen börjar ta över. Minskad andel skog över ca 60 år är också negativt. *Västlig taiga: Naturtypen påverkas negativt av skogsbruk, vägdragningar, dikningar och exploateringar i de flesta former. I vissa områden kan även frånvaro av åtgärder vara negativt. Detta gäller främst områden där branden varit en naturlig och viktig del i dynamiken i skogen. Bevarandeåtgärder - med tidplan Enligt 7 kap 28 a MB krävs tillstånd för att bedriva verksamheter eller vidta åtgärder (i eller utanför) som på ett betydande sätt kan påverka miljön i ett Natura 2000-område. Tillstånd krävs inte för verksamheter och åtgärder som direkt hänger samman med områdets skötsel. Hela området är idag skyddat som naturreservat med föreskrifter och skötselplan som ska leda till att gynnsam bevarandestatus för utpekade arter och naturtyper så långt möjligt garanteras inom området. I området är även all fågeljakt förbjuden. Bevarandestatus idag Orre: Den svenska populationen har uppskattats till minst 170 000 par (1990-talets mitt). Orren häckar i samtliga län men saknas på Öland där den sista fågeln rapporterades 1969. Många uppgifter från Götaland och Svealand tyder på starkt minskande stammar under 1990-talet. Den svenska andelen av den europeiska populationen (inkl. europeiska Ryssland) är minst 20%. BirdLife International betecknar orren som Sårbar i Europa. Arten är placerad i SPEC kategori 3, vilket innebär att den globala population inte är koncentrerad till Europa men att arten har en otillfredsställande bevarandestatus i området (Tucker & Heath 1994). I trakten finns en svag stam av orre och inom natura 2000-området spelar årligen 1-2 tuppar (toppspel). Tjäder: Den svenska populationen har uppskattats till 84 000 till 110 000 par (1990-talets mitt). Tjädern häckar i samtliga län utom Gotland. På norra Öland försvann de sista tjädrarna under 1980-talet. Starka minskningar har under de senaste 30 åren registrerats i Götaland och Svealand och även lokalt i Norrland. Den svenska stammen utgör ca 10 % av det europeiska beståndet (inkl. europeiska Ryssland). Arten utnyttjar området kring Ekhultebergen och här finns en dryg handfull spelande tuppar årligen. Spillkråka: Spillkråkan häckar i samtliga svenska län, dock fåtaligt i Norrlands inland. Det svenska beståndet uppskattas till i storleksordningen 20 000-35 000 par. Detta motsvarar ungefär 10 % av det samlade europeiska beståndet på 200 000-265 000 par. Beståndet i södra Sverige förefaller vara tämligen stabilt. Utvecklingen i Norrlands inland är mera osäker, främst beroende på de låga tätheterna och att inventeringsunderlaget är väl litet. Ekhultebergen ingår i minst ett spillkråkerevir. *Västlig taiga: Denna mycket heterogena naturtyp finns spridd i hela den boreala delen av landet. De största arealerna finns i Norrlandslänen och där finns även mycket av de största naturvärdena, även om
områden med höga naturvärden finns i hela landet. Historiskt sett är förlusten av västlig taiga mycket stor och endast några få procent återstår (ca 3 % av 21 milj. ha) i boreal region. Vad gäller naturtypens kvalité i detta objekt så finns här en stor brist på död ved inom habitatet liksom på delar som på sikt bör utvecklas till habitatet bla för att gynna spillkråka. Uppföljning av bevarandemålen För tillfället pågår ett nationellt projekt där metoder och arbetssätt anpassade för övervakning av Natura 2000 arbetas fram. De strukturer som mäts är bland annat täckningsgrad av träd och buskar, trädslagssammansättning och mängd död ved. Fåglar följs främst inom ramen för Svensk Häckfågeltaxering. Kartor Kartorna som följer visar områdets läge samt naturtypernas utbredning i terrängen. Referenser s webb (http://www.e.lst.se) Naturvårdsverkets webb (http://www.naturvardsverket.se) Natura 2000-kartor på webben (http://w3.vic-metria.nu/n2k/jsp/main.jsp) Naturvårdsverkets vägledningsdokument för habitat och ArtDatabankens vägledningar för arter. Skötselplan för Ekhultebergens naturreservat, 2000.