Ormar eller stora rovdjur: Vilka resulterar i snabbast responser i visual search?

Beteckning: Institutionen för Pedagogik, Didaktik och Psykologi Ormar eller stora rovdjur: Vilka resulterar i snabbast responser i visual search? Monica Ulin 15/1-2010 Examensarbete 20 hp, C-nivå Psykologi Psykologi C Examinator: Staffan Hygge Handledare: Anders Flykt 1

Sammanfattning Fyrtio deltagare fick som uppgift att genom ett visuellt avsökningsexperiment, så kallat visual search, avgöra om alla bilder i 3 x 3 matriser kom från samma kategori av djur eller om det fanns med någon bild från en avvikande kategori. Studiens syfte var att studera huruvida deltagarnas reaktionstider inför målbilder av ormar skilde sig från målbilder av stora rovdjur: björnar och vargar. Dessutom undersöktes om bilder i gråskala resulterade i snabbare, långsammare eller lika snabba responser som bilder i färg. Kortare reaktionstider observerades för målbilder av ormar än för björnar och vargar. Ormar skattades dessutom som mer obehagliga. Ingen skillnad observerades mellan bilder i gråskala och färgutförande. Detta kan bero på att inga neutrala stimuli, som växter, fanns med, utan bara djur, och att försöksdeltagarna därför fick förlita sig på föremålens form istället för färg. Nyckelord: visual search, reaktionstider, målbilder, ormar, rovdjur 2

Snake or Mammal Predator: For Which Is the Response Most Speeded in Visual Search? Forty participants were given a visual search task of deciding whether all the pictures in 3 x 3 search arrays were from the same animal category or if they contained a picture from a deviant category. The purpose of the study was to examine the participant's reaction times to see if they differed between target pictures of snakes compared to bears and wolves, and to analyze if there were any differences in reaction times between a version in greyscale and a color version. Shorter reaction times were observed for target pictures of snakes compared to bears and wolves. Snakes were also estimated as more unpleasant. However, no differences in reaction times were observed between the version in greyscale and the color version. This might be caused by the fact that the current study did not contain any neutral stimuli, like plants, but only animals, and therefore the participants had to rely on the shape of the objects instead of color. Keywords: visual search, reaction times, target pictures, snakes, predator 3

Förord Jag vill främst rikta ett stort tack till Anders Flykt för snabb och kompetent handledning. Dessutom vill jag tacka alla försöksdeltagare. Utan er hade denna studie ej kunnat genomföras. 4

Innehållsförteckning Introduktion...6 Syfte och frågeställningar...10 Metod...10 Design...10 Urval och undersökningsgrupp...10 Datainsamlingsmetod...11 Procedur...11 Dataanalys...12 Forskningsetiska överväganden...12 Resultat...13 Diskussion...14 Referenser...19 Bilaga 1...21 5

Ormar eller stora rovdjur: Vilka resulterar i snabbast responser i visual search? Bilder av ormar, spindlar, vargar och björnar väcker känslor hos många människor. Den känsla som är intimt förknippad med ormar är rädsla/obehag. För ormar är graden av obehag som djuren framkallar relaterad till olika aspekter av uppmärksamhet, vilket ofta operationaliseras som reaktionstider (RT, se t.ex. Öhman, Flykt & Esteves, 2001). Ett paradigm som användes av Öhman m.fl. för att mäta uppmärksamhet var att använda visuella avsökningsexperiment, så kallade visual search. Vid sådana experiment exponeras försöksdeltagare för ett antal bilder åt gången, dels bilder av det som kan upplevas som skrämmande och dels av neutrala bilder, så som blommor och svampar. Endera kan alla bilder komma från samma kategori eller så kan det finnas en bild från en annan kategori bland bilderna. Uppgiften är att så snabbt som möjligt avgöra om det finns med en bild från en avvikande kategori. Tidigare studier visar kortare reaktionstider för skrämmande bilder än för mer neutrala bilder (Öhman et al., 2001; Flykt, 2006; se även Flykt, 2005). Man har också funnit snabbare reaktionstider när det gäller att finna en enda spindel eller orm bland flera blommor, svampar och liknande än vid det omvända, det vill säga en enda svamp eller blomma bland många spindlar eller ormar (Öhman, et al., 2001; se även Lipp, Derakshan, Waters & Logies, 2004). Dessutom var reaktionstiden för skrämmande bilder opåverkad av var den avvikande bilden fanns i avsökningsmatrisen såväl som antalet omgivande bilder (Öhman et al., 2001). Skillnaden i reaktionstid mellan skrämmande och neutrala bilder, var mest uttalad för de försöksdeltagare som presenterats för en version av bilder i gråskala (Flykt, 2005). En alternativ förklaring, till att man snabbt hittar ormar och spindlar, är att kortare reaktionstider för ormar och spindlar i detta paradigm kan vara beroende av förberedelse för handling som respons till potentiella hot och därför resulterar i kortare reaktionstider för orm- och spindelbilder än för till exempel blom- och svampbilder (Flykt, 2006; Flykt & Caldara, 2006). Tidigare experiment indikerar en effektivare sökning av hotfulla djur bland växter än av växter bland djur. Överlag var deltagarna snabbare att upptäcka hotfulla djur bland växter som bakgrund än växter bland hotfulla djur (Tipples, Young & Quinlan, 2002). Däremot är det möjligt att det inte är just hotet som sådant som påverkar eftersom kortare reaktionstider i visual search påvisats för djur som snarare skattats som trevliga än hotfulla, jämfört med växter 6

(Tipples et al., 2002). Enligt Tipples et al. (2002) tyder ingenting på att just hotfulla djur snabbare fångar uppmärksamheten i visual search. Istället gick sökning av djur snabbare än sökning av växter oavsett om djuren var hotfulla eller icke hotfulla. Ytterligare experiment gjorda i samma studie av Tipples et al. (2002) tyder inte heller på att det skulle vara lättare att upptäcka hotfulla djur än trevliga djur eller ens växter. Dessutom, vid en jämförelse mellan frukter och djur, hotfulla djur såväl som icke hotfulla, fann man ingen skillnad. Reaktionstiderna är nästan identiska. Däremot fann man skillnad mellan dessa kategorier och blommor, det vill säga reaktionstiderna var kortare för djur och frukt än för blommor. Alltså tycker Tipples et al. (2002) att det känns relevant att ifrågasätta påståendet att människans förmåga till snabbt upptäckande av hotande djur, eller djur i allmänhet, återspeglar en utvecklad mekanism gjord för att snabbt upptäcka hotande stimuli. Man säger dock att det är oklart varför människan skulle ha utvecklat en förmåga att upptäcka frukt med samma hastighet som hon upptäcker djur. Studier har också gjorts i syfte att jämföra fylogenetiska och ontogenetiska stimuli med varandra, för att se vilken roll dessa spelar i visual search (Brosch & Sharma, 2005). Fylogenetiska rädslorelevanta stimuli, så som ormar, spindlar och höjder, förknippas oftare med fobier än andra stimuli, och man hänvisar ofta till dessa som evolutionärt rädslorelevanta stimuli. Ontogenetiska stimuli, som gevär, räknas som nyare stimuli som antas ha blivit rädslorelevanta genom inlärning (Purkis & Lipp, 2009). Mekanismer för fylogenetisk rädslorelevans har mest definierats utifrån en evolutionär ståndpunkt (Purkis & Lipp, 2009). Seligman (1970, 1971) föreslår att det kan finnas en medfödd beredskap för rädslorelevanta stimuli som associeras med rädsla. Brosch och Sharma (2005) jämförde fylogenetiska och ontogenetiska rädslorelevanta stimuli och stimuli irrelevanta för rädsla. Detta var det första experimentet som gjordes för att direkt jämföra fylogenetiska och ontogenetiska stimuli i visual search. Den huvudsakliga frågeställningen var huruvida det finns bevis för ett förmedvetet avsökande som bara gäller fylogenetiska hotande stimuli. I så fall, hävdar Brosch och Sharma (2005), borde man kunna förvänta en interaktion som påvisar en effekt av matris-storleken för alla kategorier av stimuli utom den fylogenetiska hotande kategorin. Den fylogenetiska kategorin skulle endast påvisa små skillnader av att antalet distraktorer ökar. Det förväntade mönstret för ett sådant förmedvetet sökande skulle vara längre reaktionstider i matriserna med 3 x 3 bilder för alla stimuluskategorier utom den fylogenetiska hotande stimulin. Men så var inte fallet. Man fann istället längre reaktionstider i matriserna med 3 x 3 bilder bara för den fylogenetiska icke- 7

hotande kategorin, med en liknande tendens endast för den ontogenetiska icke-hotande kategorin (Brosch & Sharma, 2005). Enligt Brosch och Sharma (2005) skulle detta kunna bero på att avsökandet av icke-hot saktas ner av de hotande distraktorerna, oavsett om icke-hoten består av ontogenetiska eller fylogenetiska stimuli. Det skulle alltså kunna bero på att man då kopplar bort uppmärksamheten. En annan möjlig förklaring skulle, enligt Brosch och Sharma (2005), kunna vara att uppgiftens svårighetsgrad spelar in. Med hänvisning till Tipples et al. (2002), påpekar Brosch och Sharma att det är extra svårt att urskilja växter, inklusive blommor och svampar, i jämförelse med många andra kategorier. Vad som talar emot denna tolkning är studier som visar att effekter av målbilder, rent tidsmässigt, föregår effekter av distraktorer (Flykt, 2005, 2006, men se dock Soares, Esteves & Flykt, 2009). Vid användande av visual search har man funnit att bilder av fylogenetiska rädslorelevanta djur som ormar och spindlar återfinns snabbare bland bilder av icke rädslorelevanta stimuli som blommor och svampar än det omvända (Öhman, Flykt & Esteves, 2001; Purkis & Lipp, 2009). Nyare studier bekräftar att ontogenetiska rädslorelevanta stimuli också återfinns snabbare än icke rädslorelevanta stimuli i detta paradigm (Brosch & Sharma, 2005; Purkis & Lipp, 2009). En undersökning där bland annat visual search ingick (Purkis & Lipp, 2007) pekar på att även om djur som ormar och spindlar snabbt fångar uppmärksamheten, betyder det inte att de rent automatiskt förmedlar rädsla. Om det vore så att relevans för rädsla vore en produkt av naturligt urval, borde alla människor visa en automatisk rädslorespons för ormar och spindlar. Öhman och Soares (1994) presenterade deltagare, vissa rädda för ormar och andra rädda för spindlar, samt en kontrollgrupp, för både maskerade och omaskerade bilder av ormar, spindlar, blommor och svampar. I båda fallen (maskerade och omaskerade) responderade de ormrädda deltagarna med ökad hudkonduktans (det vill säga svettkörtelaktivitet) när de presenterades för bilder av ormar i jämförelse med övriga bilder (även i jämförelse med spindelbilder), och de spindelrädda deltagarna responderade med ökad hudkonduktans som svar på bilder av spindlar i jämförelse med övriga bilder (även i jämförelse med ormbilder). Kontrollgruppen, däremot, visade ingen ökad hudkonduktans när de presenterades för maskerade orm- eller spindelbilder, i jämförelse med svamp- och blombilder, vilket borde ha varit fallet om det varit så att alla människor visar en automatisk rädslorespons för ormar och spindlar (Öhman & Soares; se även Purkis & Lipp, 2007). 8

Ytterligare ett experiment genomfördes i samma studie (Purkis & Lipp, 2007) där man hade två grupper med helt olika explicita attityder till ormar och spindlar. Den ena gruppen bestod av experter på spindlar och ormar, och den andra var en oselekterad kontrollgrupp. Man använde sig även här av visual search. Resultatet visar att kontrollgruppen och expertgruppen hade olika explicita attityder till ormar och spindlar. För kontrollgruppen, men inte av expertgruppen, upplevdes spindlar och ormar som mer negativa och mer skrämmande jämfört med icke rädslorelevanta djur. Dessutom bedömde kontrolldeltagarna både farliga och ofarliga ormar och spindlar som mer negativa än andra djur. Expertdeltagarna, däremot, bedömde bara farliga ormar och spindlar som mer negativa än andra djur. Dessa upptäckter kan ses som svåra att få ihop med synen att rädslorelevanta stimuli resulterar i en automatisk respons baserad på perceptuella faktorer. Purkis och Lipp (2007) föreslår istället en skillnad mellan preferens i uppmärksamhet till rädslorelevanta stimuli och implicit värdering associerad med dessa stimuli. En förklaring till dessa skillnader, som Purkis och Lipp (2007) diskuterar, är att experter lärt sig att inte vara rädda för dessa djur eller att undertrycka sin rädslorespons för dem, medan de flesta människor i så låg grad exponerats för ormar och spindlar att länken mellan dessa djur och rädsla kanske bibehållits hos majoriteten av befolkningen. Dessutom, även om experterna inte heller träffat på så många olika spindlar och ormar, kan de ha lärt sig att skilja mellan farliga och ofarliga varianter genom observationsinlärning. När en stimulus väl har identifierats, resonerar Purkis och Lipp (2007) vidare, skulle det kunna bero på individens inlärningshistoria om en rädsloreaktion kommer att aktiveras eller inte. Även om meningarna till viss del går isär beträffande orsakerna, verkar ormar och spindlar vara speciella eftersom fobier ofta etableras för dessa djur, och det har visats i många olika experimentella paradigm (Flykt, 2006; Lipp & Waters, 2007) att de skiljer sig från andra stimuli. Vad orsaken än må vara, blir reaktionstiden i visual search nästan alltid kortare för orm eller spindel, men också ofta för andra djur, i förhållande till exempelvis blommor eller svampar. I den svenska naturen finns det inga spindlar eller ormar som förmår attackera människor med direkt dödlig utgång, medan björnar, och kanske vargar, faktiskt kan göra det. Därför var det av intresse att se om bilder av björnar och vargar resulterade i kortare reaktionstider än ormar. Åtskilliga undersökningar har gjorts i visual search där bilder av både växter och djur ingår, men endast få med bara djurbilder. Därför var det intressant att göra det nu, för att jämföra djurbilder sinsemellan. 9

Syfte och frågeställningar Syftet med denna studie var att studera hur reaktionstider till målbilder av stora rovdjur i visual search eventuellt skilde sig från målbilder av ormar. Var det så att målbilder av björnar och vargar i visual search skulle resultera i snabbare, långsammare eller lika snabba responser som målbilder av ormar? Dessutom, var det så att bilder i gråskala skulle resultera i snabbare, långsammare eller lika snabba responser som bilder i färg? Ytterligare, stämde deltagarnas självskattningar överens med reaktionstiderna? Metod Design En experimentell mixad design som motsvaras av en tvåvägs variansanalys användes. Oberoende variabler utgjordes av djurbild 3 lägen (orm/varg/björn) och grupp 2 lägen (dvs om bilderna presenterats i gråskala eller färg), medan den beroende variabeln utgjordes av reaktionstider. Dessutom gjordes, efter experimentet, skattningar av obehag för djurbilderna som visats i experimentet (orm, varg, björn och kanin) och skattningar av rädsla för respektive djur. Mellangruppsvariabeln grupp fanns med då tidigare studier visat att färg i bilder kan påverka reaktionstiderna i detta paradigm (Flykt, 2005). I den aktuella studien var det därför rimligt att anta att ormar ofta är mer färgglada än björnar och vargar och att de därför leder till kortare reaktionstider. Urval och undersökningsgrupp I denna studie deltog 40 personer, 14 män och 26 kvinnor, i åldrarna 18 till 48 år. Medelåldern var 24 år. Försöksdeltagarna rekryterades genom bekvämlighetsurval, vilket i det här fallet innebar att personer som satt och studerade i Mittuniversitetets bibliotek i Sundsvall valdes. 10

Datainsamlingsmetod Två identiska bärbara datorer utplacerades i två separata små studierum i Mittuniversitetets bibliotek. Det var exakt samma program installerat på de båda datorerna, förutom att den ena innehöll djurbilder i färg medan bilderna på den andra datorn var i gråskala. Nio olika bilder av varje djurkategori presenterades på en 15,4 tums skärm. Även om tidigare forskning pekar på att reaktionstiden för skrämmande bilder skulle vara opåverkad av var i avsökningsmatrisen den avvikande bilden finns (Öhman, Flykt & Esteves, 2001) utformades programmet för experimentet så att konstellationen av bilder skulle bli olika från gång till gång, det vill säga bilderna hamnade på olika plats varje gång. Varje konstellation hade en motsvarighet också i gråskala. Matris-storleken var 3 x 3 bilder. Ingen åtskillnad gjordes mellan högerhänta och vänsterhänta, utan alla fick samma instruktioner. Procedur Ingen hade vidtalats i förväg och ingen erhöll någon ersättning för sitt deltagande. Försöksdeltagarna randomiserades till de två olika betingelserna färg och gråskala. De visades in, en i taget, i vardera rummet, och fick sitta ostört med dörren stängd, men med fönster in mot det övriga biblioteket, medan experimentet pågick, det vill säga cirka 20 minuter. De båda rummen där försöksdeltagarna fick sitta var identiska. En motbalansering gjordes ändå för eventuella störande effekter orsakade av möjliga små skillnader mellan de två rummen, som exempelvis bordshöjd, genom att senare byta plats på datorerna så att inte alla med färgversionen fick sitta i samma rum och vice versa. Innan försöksdeltagarna påbörjade experimentet, instruerades de att också fylla i ett självskattningsformulär efter att testet slutförts. Genom datorprogrammet instruerades varje deltagare att avgöra om bilderna i en matris kom från samma kategori (då skulle de trycka på F-tangenten) eller om det fanns en bild från en avvikande bild någonstans i matrisen (då skulle de trycka på L-tangenten). De fick instruktioner om att trycka så fort som möjligt när en röd fyrkant visades mitt på matrisen, utan att äventyra säkerheten i sitt svar. Efter testet fick deltagarna skatta graden av sin egen upplevda obehagskänsla inför 11

bilderna av respektive djur, genom att pricka in begynnelsebokstaven av djurnamn på en skala från noll till 170 mm. Skalan transformerades sedan till en visual analog skala. Deltagarna fick också skatta sin rädsla för respektive djur på ytterligare en skala av samma längd (170 mm), även den transformerad till en visual analog skala. Dataanalys En design som motsvaras av en tvåvägs variansanalys (ANOVA) användes, med krav på p- värden på.05 för att betrakta skillnaderna som statistiskt signifikanta. Eftertest gjordes också, det vill säga två t-tester, där dels björn- och ormbilder jämfördes, och dels varg- och ormbilder. Eftertester, t-tester, gjordes också för att jämföra deltagarnas skattade upplevda obehag av djurbilderna, samt deras skattade rädsla för djuren. Statistikprogrammet SPSS (Statistical Package for the Social Sciences) användes, samt till viss del också Vassar Statistics, för att få med det bästa från båda programmen. Forskningsetiska överväganden Studien följer Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådets (HSFR) forsknings- etiska principer (Vetenskapsrådet, 2004). I enlighet med informationskravet, informerades alla deltagare, redan vid förfrågandet, om att det var ett psykologiskt experiment. De som önskade mer information om uppgiftens syfte fick den informationen efter fullgjort experiment, eftersom förhandsinformation om studiens fulla syfte skulle ha kunnat påverka försöksdeltagarna. Ingen behövde känna sig pressad att delta, helt i enlighet med samtyckeskravet. Konfidentialitetskravet har också efterlevts, då försöksdeltagarna inte behövt lämna några personuppgifter annat än födelseår, kön och om han/hon är högerhänt eller vänsterhänt. De få personuppgifter som erhållits, har förvarats så att obehöriga inte kunnat ta del av dem. Dessutom, i enlighet med informationskravet, har alla uppgifter endast använts för forskningsändamål. 12

Resultat Reaktionstiderna för bilder av ormar (M = 1.43 s., SD = 0.70) var betydligt kortare än för bilder av björnar (M = 1.80 s., SD = 0.76) och vargar (M = 1.79 s., SD = 0.55), vilket visades av en huvudeffekt av djur, F(2, 39) = 12.86, η² =.25, och eftertest för orm mot björn, t(39) = 6.34, p <.0001, samt orm mot varg, t(39) = 3.79, p =.0005. Reaktionstiderna mellan grupperna färg (M = 1.80 s., SD = 0.18) och gråskala (M = 1.54 s., SD = 0.10) påvisade ingen skillnad, F(1, 39) =1.85, ns. Ingen interaktion mellan grupp och djurbilder påvisades, F < 1. Vid självskattning av grad av obehag inför bilderna, var det ingen skillnad mellan grupperna färg och gråskala, F < 1. Deltagarna (sammanlagda, från båda grupperna) skattade sin obehagskänsla som större för ormbilderna (M = 24.53, SD = 32.74) än vargbilderna (M = 9.70, SD = 15.73) och björnbilderna (M = 8.88, SD = 13.74) samt kaninbilderna (M = 2.18, SD = 4.38). Detta visades av en huvudeffekt av djurbilderna, F (3, 39) = 13.34, η² =.41, och eftertest för ormbilder mot björnbilder, t(39) = 3.39, p =.0008 one-tailed, samt ormbilder mot vargbilder, t(39) = 3.11, p =.0017 one-tailed. Ingen interaktion mellan grupp och obehagskänsla inför bilderna påvisades, F < 1. Vid självskattning av grad av rädsla för respektive djur, var det ingen skillnad mellan grupperna färg och gråskala, F < 1. Deltagarna (sammanlagda från båda grupperna) skattade sin rädsla för ormar som större (M = 39.88, SD = 35.44) än vargar (M = 25.35, SD = 26.35) och kaniner (M = 1.70, SD = 4.99), men för björnar (M = 33.95, SD = 28.20) fanns ingen skillnad. Detta visades av en huvudeffekt av djur, F(3, 39) = 25.39, η² =.39, och eftertest för orm mot björn, t(39) = 1.09, p = 0.14 one-tailed, samt orm mot varg, t(39) = 2.69, p =.005 one-tailed. 13

Diskussion Resultatet av denna undersökning visade att målbilder av ormar ledde till kortare reaktionstider än bilder av både björnar och vargar. Däremot påverkades inte reaktionstiderna av bildernas färgutförade, det vill säga om bilderna var i färg eller gråskala. Resultatet av självskattningarna visade att försöksdeltagarna i medeltal uppgav en högre grad av obehagskänsla inför ormbilderna i jämförelse med de övriga djurbilderna. De uppgav också en högre grad av rädsla för ormar i jämförelse med de övriga djuren, förutom björnar. En viss rädsla kunde i alla fall påvisas för både björn och varg, eftersom skattad rädsla var mycket högre för dessa djur än för kanin, som användes som jämförelse. Ingen skattad skillnad påvisades mellan grupperna färg och gråskala. En orsak till att målbilder av ormar ledde till kortare reaktionstider än bilder av både björnar och vargar, kan vara att den känsla som är intimt förknippad med ormar är rädsla/obehag, och att graden av uppmärksamhet i relation till dessa känslor kom till synes genom reaktionstiderna. Detta skulle eventuellt kunna innebära att den genomsnittlige bärplockaren ute i skogen är mer uppmärksam på ormar och reagerar snabbare vid åsynen av en orm, än av en björn eller varg. Vi vet dock inte, med endast reaktionstiderna som grund, sådant som hur länge rädslan skulle sitta i. Det kan ju vara så att bärplockaren får en mer långvarig rädsloreaktion av att träffa på en björn eller varg än en orm, även om reaktionstiden är något längre vid åsynen av björnen och vargen än av ormen. Självskattningarna stämde väl överens med resultatet av reaktionstiderna, förutom när det gällde rädsla för björnar. Detta skulle kunna indikera att reaktionstiderna faktiskt påverkas av emotioner. En emotion bland andra är ju rädsla, och rädsla drar uppmärksamheten till hotet snabbare än om känslan av rädsla inte fanns, och ökar alltså chanserna till överlevnad (Brosch & Sharma, 2005). Resultaten från den aktuella studien tyder dock på att det inte behöver vara rädsla som påverkar reaktionstiderna, utan det kan istället vara upplevt obehag inför djuren. Enligt Öhman et al. (2001, men se Flykt, 2005), är det så att känsla, som process betraktad, föregår och styr uppmärksamheten. I den här studien, när det bara var djur som användes och inte till exempel blommor och svampar, var det ingen skillnad mellan reaktionstiderna för färg och gråskala. I en tidigare studie (Flykt, 2005), när det fanns blommor och svampar med i stimulimaterialet, var det däremot skillnad. Den studien indikerade att den större skillnaden i reaktionstider mellan 14

rädslorelevanta stimuli och neutrala stimuli för den grupp som presenterats för bilder i gråskala, skulle kunna bero på att naturliga färger gör det lättare att upptäcka neutrala föremål, då speciellt blommor, och svårare att upptäcka rädslorelevanta föremål som till exempel en grön orm i ett grönt lövverk. Detta skulle kunna indikera att upptäckandet av rädslorelevanta föremål bygger på vilken form föremålet har eller andra kännetecken som kan uppfattas på en undermedveten nivå, men att upptäckandet av neutrala stimuli bygger på färger (Flykt, 2005). I det aktuella experimentet fanns inga växter med, utan bara djur. Att bara djur användes kan vara en möjlig orsak till att bildernas färgutförande inte påverkade reaktionstiderna. Med andra ord, i det aktuella experimentet fanns inte färgrika blommor, och därför måste alla förlita sig på föremålens form när de skulle skilja de olika föremålen åt, både de som presenterats för bilder i gråskala och de som presenterats för färgbilder. Det skulle eventuellt kunna verka motsägelsefullt att hänvisa till en tidigare studie (Flykt, 2005) som påvisar att skillnaden i reaktionstid mellan skrämmande och neutrala bilder, är mest uttalad för de försöksdeltagare som presenterats för en version av bilder i gråskala, och samtidigt säga att det är rimligt att anta att ormar ofta är mer färgglada än björnar och vargar och att de därför leder till kortare reaktionstider. I så fall borde man ju kunna förvänta ett resultat som påvisar skillnader både vad gäller djursort och också färgutförande. Men eftersom resultatet av den tidigare undersökningen (Flykt, 2005) skulle kunna indikera att upptäckandet av rädslorelevanta föremål bland annat bygger på vilken form föremålet har, men att upptäckandet av neutrala stimuli bygger på färgutförande (Flykt, 2005) kan man kanske anta att ormar, som varande rädslorelevanta stimuli, med sin speciella form sticker ut bland de andra djuren (oavsett färg), och dessutom fanns det inga färgrika neutrala stimuli som svampar och blommor som konkurrerade med ormarna om uppmärksamheten (oavsett form). Man skulle kunna säga att ormbilderna stack ut bland de andra djurbilderna, även oavsett färgutförande. En liten detalj som kan vara värd att lägga märke till är att det är oklart huruvida skillnader i reaktionstid mellan rädslorelevanta föremål och icke rädslorelevanta avvikelser, återspeglar snabbare upptäckt av rädslorelevanta avvikelser bland icke rädslorelevanta bakgrunder eller långsammare upptäckt av icke rädslorelevanta avvikelser bland rädslorelevanta bakgrunder (Lipp & Waters, 2007). Det enda vi kan se är väl egentligen bara om något går snabbare i jämförelse med något annat. Det kan vara lätt att anta att det ena går extra snabbt på grund av speciella förutsättningar. Men det kan lika gärna vara så att det är det andra som går extra långsamt. Flykt (2005, 2006) visade dock inte på några tidiga huvudeffekter av 15

bakgrundsstimuli. Enligt Flykt (2006) beror den kortare reaktionstiden inför ormar och spindlar på förberedelse för snabbare handling, jämfört med blommor och svampar, som respons till potentiella hot, i jämförelse med ickehot. Dessutom framhåller Flykt (2006) förberedelse för handling som en process bland andra. Andra processer är till exempel bristande uppmärksamhet för vissa målbilder, och skiftande av uppmärksamhetsfokus till annan målbild. Å ena sidan skulle det kunna vara så att just det faktum att ormar ibland är mer färgglada än björnar och vargar, därför ledde till kortare reaktionstider. Å andra sidan, eftersom det inte fanns någon skillnad mellan grupperna, skulle man kunna tänka sig att den stora skillnaden i reaktionstider mellan bilder av ormar jämfört med björnar och vargar, gav stöd åt teorin att det finns stora skillnader mellan fylogenetiska och ontogenetiska stimuli. Det skulle i så fall kunna bero på att ormen, som kräldjur/reptil, antas ha funnits längre än däggdjur, i det här fallet björnar och vargar, även om björnar och vargar förstås också kan betraktas som rädslorelevanta djur. I denna undersökning, med både ormar, björnar och vargar påvisade resultatet, som vi sett, skillnader mellan upptäckandet av ormar och de andra rovdjuren i studien. Enligt vissa tidigare undersökningar fanns det, däremot, inget som tyder på att det skulle vara lättare att upptäcka hotfulla djur än trevliga djur eller ens växter (Tipples, Young & Quinlan, 2002). Brosch och Sharma (2005) fann inte heller några bevis för att fylogenetiska rädslorelevanta djur skulle spela någon särskild roll i visual search. Man fann inte heller något stöd för att reaktionstiderna för fylogenetiska stimuli skulle skilja sig från ontogenetiska stimuli i visual search (Purkis & Lipp, 2009; Brosch & Sharma, 2005). Inte heller fann man bevis för att djur som snabbt fångar uppmärksamheten, per automatik förmedlar rädsla (Purkis & Lipp, 2009). Purkis och Lipp (2009) hävdar att om det vore så, skulle antagligen alla människor visa en automatisk rädslorespons för ormar och spindlar, vilket inte var fallet (Öhman & Soares, 1994; Purkis & Lipp, 2007). Trots detta finns det, som vi sett, andra studier som fått motsatt resultat, det vill säga att det faktiskt finns skillnader (Öhman et al., 2001; Flykt, 2006; Flykt, 2005; Lipp, Derakshan, Waters & Logies 2004). Det skulle kunna vara så, som Purkis och Lipp (2007) diskuterar, att det kan finnas medfödda rädslor hos alla och att vissa människor lärt sig att undertrycka en medfödd rädslorespons för vissa djur medan andra, som inte exponerats för djuren ifråga, inte gjort det. Men det skulle istället kunna vara så att det inte alls finns några medfödda rädslor till att börja med, och att de som är rädda för till exempel ormar, blivit skrämda genom inlärning. Hur det är förhåller sig med den saken, kan vi inte med säkerhet veta orsaken till att reaktionstiderna i 16

denna studie var signifikant kortare för att finna ormbilder jämfört med bilder av björnar och vargar. Vi vet inte heller med säkerhet att resultatet skulle bli detsamma vid en replikering. Eftersom det i denna undersökning fanns med djur, vore det intressant att veta varför människor upptäcker frukt lika snabbt som de upptäcker djur. Enligt Tipples et al. (2002) vet man inte orsaken till detta. Kanske kan det ha att göra med att frukt är mat, och därför är av intresse för människan. När vi ser frukt kanske vi förbereder oss för handling, om än inte för potentiella hot (Flykt, 2006; Flykt & Caldara, 2006), så i alla fall för att få tag på maten. Men i så fall borde vi kanske reagera likadant inför svampar, som ju också ibland går att äta. Något som också eventuellt skulle kunna påverka till att frukt upptäcks snabbt, är vilken tid på dagen som ett experiment utförts. Om det skett vid lunchtid eller någon annan tid då försöksdeltagaren är hungrig, kan hungerkänslorna ha styrt in dess uppmärksamhet på det som går att äta. Det skulle även kunna bero på att frukter ofta är mycket färgglada och därför snabbare upptäcks. Enligt Flykt (2005) bygger ju upptäckandet av neutrala stimuli på färgutförande, och om de blommor som ingår i en studie inte är särskilt färgrika (kanske vita och ljusrosa) konkurrerar de eventuellt inte så mycket med frukten om uppmärksamheten. Något som skulle kunna göras annorlunda vid en replikering av experimentet, vore att tydligare markera noll på linjerna i självskattningsformuläret, för att mer exakt kunna tyda vad varje försöksdeltagare menar. Inte alla har skrivit allra längst till vänster, även om de kan ha avsett det. Så som formulären nu var utformade fick man ibland försöka tolka resultatet. Något annat att överväga vid en replikering, skulle kunna vara att utforma frågorna i självskattningsformuläret så att de blir mer situationsspecifika. Det kan ju vara så att många inte alls går omkring och känner sig särskilt rädda för björnar, men att de, om de träffade på en björn i skogen, skulle bli livrädda. Som formuläret nu var utformat, kunde man kanske få olika svar beroende av vilken kontext var och en föreställde sig. Mer situationsspecifika frågor skulle kunna ge en högre validitet eftersom man då mäter samma sak hos alla. Ett, kanske ännu bättre, alternativ kunde vara att använda ett etablerat skattningsinstrument för ormrädsla, och försöka modifiera frågorna att gälla även björn och varg. En implikation för forskning är att undersöka om eskimåer, som ju inte har några ormar hos sig, också påvisar snabbare reaktionstider av målbilder av ormar i visual search, jämfört med björnar och vargar. Om det skulle visa sig vara så, vore det kanhända ett stöd för att rädsla för ormar är nedärvd hos människan, alltså fylogenetiskt betingad. Om motsatt resultat påvisas, skulle det eventuellt kunna ge stöd för det omvända, det vill säga att denna rädsla är inlärd, alltså 17

ontogenetiskt betingad. För att validiteten i en sådan studie skulle bli så god som möjligt, borde man välja ut försökspersoner som inte är så beresta, och alltså inte kommit i kontakt med ormar. Ytterligare en implikation för forskning skulle kunna vara att studera om det kan vara så att reaktionstiderna blir kortare, när människan exponeras för relativt små djur som är farliga än för stora farliga djur. Man kan tänka sig att eftersom en orm är svår att upptäcka annat än på nära håll, krävs det blixtsnabb reaktionsförmåga vid en konfrontation. En björn eller varg, däremot, kan man se, och eventuellt också höra, på längre håll. Därför kanske det inte är lika livsnödvändigt med samma snabba reaktion vid en konfrontation med större djur som vid en konfrontation med små djur. 18

Referenser Brosch, T., & Sharma, D. (2005). The role of fear-relevant stimuli in visual search: A comparison of phylogenetic and ontogenetic stimuli. Emotion, 5, 360-364. Flykt, A. (2006). Preparedness for action: Responding to the snake in the grass. American Journal of Psychology, 119, 29-43. Flykt, A. (2005). Visual search with biological threat stimuli: Accuracy, reaction times, and heart rate changes. Emotion, 5, 349-353. Flykt, A., Caldara, R. (2006). Tracking fear in snake and spider fearful participants during visual search: A multi-response domain study. Cognition and Emotion, 20, 1075-1091. Lipp, O. V., Derakshan, N., Waters, A. M., & Logies, S. (2004). Snakes and cats in the flowerbed: Fast detection is not specific to pictures of fear- relevant animals. Emotion, 4, 233-250. Lipp, O. V., & Waters, A. M. (2007). When danger lurks in the background: Attentional capture by animal fear-relevant distractors is specific and selectively enhanced by animal fear. Emotion, 7, 192-200. Purkis, H. M., & Lipp, O. V. (2007). Automatic attention does not equal automatic fear: Preferential attention without implicit valence. Emotion, 7, 314-323. Purkis, H. M., & Lipp, O. V. (2009). Are snakes and spiders special? Acquisition of negative valence and modified attentional processing by non-fear-relevant animal stimuli. Cognition and Emotion, 23, 430-452. Seligman, M. E. P. (1970). On the generality of the laws of learning. Psychological Review, 77, 406-418. Seligman, M. E. P. (1971). Phobias and preparedness. Behavior Therapy, 2, 307-320. Soares, S. C., Esteves, F. & Flykt, A. (2008). Fear, but not fear-relevance, modulates reaction times in visual search with animal distractors. Journal of Anxiety Disorders, 23, 136-144. Tipples, J., Young, A. W., Quinlan, P., Broks, P., & Ellis, A. W. (2002). Searching for threat. The Quarterly Journal of Experimental Psychology: Human Experimental Psychology, 55(A), 1007-1026. Vetenskapsrådets rapportserie. Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhälls- 19

vetenskaplig forskning. Åtkomst januari, 08, 2009 från http://www.vr.se/download/18.6b2f98a910b3e260ae28000334/god_forskningssed_3.pdf Öhman, A., Flykt, A., Esteves, F. (2001). Emotion drives attention: Detecting the snake in the grass. Journal of Experimental Psychology: General, 130, 466-478. Öhman, A., & Soares, J. J. F. (1994). Unconscious anxiety: Phobic responses to masked stimuli. Journal of Abnormal Psychology, 103, 231-240. 20

Bilaga 1: Självskattning Hur obehagliga var bilderna? Markera på linjen din grad av obehagskänsla för bilder av respektive djur! Markera med bokstäverna V för varg, B för björn, O för orm, K för kanin! Inte obehagliga alls Mycket obehagliga Hur rädd är du för varg, björn, orm resp. kanin? Markera på linjen din grad av rädsla för respektive djur! Markera med bokstäverna V för varg, B för björn, O för orm, K för kanin! Inte rädd alls Mycket rädd