Innehåll S.3 Ledare S.4 Herr Ordförandes spalt S.5 Ge då Gud det som tillhör kejsaren S.7 Mat och pengar och lite annat också S.9 De alternativa betalningsmedlen S.11 Historicus möter Tavastehus S.14 Gulisintagningen på Sveaborg 2012 S.17 Välikalja Papyrus 4/2012 S.19 Miljonären som valde familjen framom det framgångsrika företaget S.22 Pengar och ångest S.24 Om att visa och mäta rikedom S.27 Pengar, konsumtion och tankar om livet S.30 Historicus styrelse och funktionärer år 2013 S.31 Kommande program...fyrk... Chefredaktör: Sofia Storbacka Redaktionen: Camilla Kaila, Oskar Dikert, Linda Haglund, Tomas Sjöblom, Magnus Rask, Jimmy Holmberg Övriga medverkande: Sebastian Nordlund, Tomi Ståhlberg, Svante Thilman, Ninni Stenberg Ombrytning: Sofia Storbacka Pärmbild: Linda Haglund Historicus r.f. Institutionen för filosofi, historia, kultur- och konstforskning Helsingfors universitet Redaktionen nås per e-post på adressen sofia.storbacka@helsinki.fi Upplaga: 100 ex. Tryckt på WhyPrint i februari 2013 2 Papyrus 4/2012
Ledare Abbas Money Money Money dundrar ut ur mina hörlurar när jag sitter och skriver detta. Det är den 22 januari och jag har inte vunnit 12,5 miljoner euro på lotto lördagen innan. Däremot var jag elva timmar på arbete och försökte lista ut vilket av de två papper skattebyrån har skickat åt mig som skall till arbetsgivaren. Temat för detta nummer är pengar. Idén kom från höstens bokmässa i Helsingfors där antologin Det luktar inte presenterades på Södergranscenen. Författarna påpekade att det fortfarande i dagens samhälle är ovanligt att tala om pengar och de vill med sin bok öppna diskussionen om just pengar. Jag tänkte att Papyrus kunde fortsätta på denna diskussion och fundera på olika aspekter av pengar. Vare sig det gäller tillgång eller brist på pengar, olika betalningsmedel eller vad ditt kylskåp innehåller, finns det mycket att säga om pengar. Abba sjunger vidare: And still there never seems to be a single penny left for me, That s too bad, och visst, när man tänker efter har vi studerande spenderat otaliga kvällar och nätter i diverse skumma ställen, och alltid är det någon som beklagar sig över sin dåliga ekonomi. Men ingen pratar om att hen skulle ha mycket pengar. Varför inte? Varför är det mer okei att tala om brist på pengar än överflöd av pengar? Är man lyckligare om man har mer pengar? Eller gråter man hellre i en Mercedes än i en Lada? Detta är saker vi har funderat på under arbetet med tidningen och vi hoppas på att tidningen väcker tankar även hos läsaren. Själv funderade jag på vad jag skulle göra med mina 12,5 miljoner förra lördagen. Jag smakade på namnet Sofia von Storbacka och planerade var i Helsingfors jag skulle köpa en lägenhet. Men så blev det inte, utan jag sitter här i min IKEA soffa, äter pirkkas tonfisk på burk och läser om uppsägningar i tidningen. Trots allt är jag nöjd med tillvaron och har det rätt bra i alla fall. Sofia Storbacka Papyrus 4/2012 3
Herr Ordförandes spalt FÖRENINGSVERKSAMHET - EN HOBBY Jag minns den hösten då jag började studera historia vid Helsingfors universitet. Jag hade nyss flyttat in i staden och hade inte så mycket till kontaktnätverk på den nya orten, inte heller värst mycket att göra på fritiden. Fyra år senare finner jag mig i ett läge där jag inte just alls har fritid, men nog desto mera av diverse föreningsgreijor att sysselsätta mig med. Och massvis med kompisar från olika studieinriktningar och håll. I en del fall har föreningsverksamhet lett till bekantskap, i en del bekantskap till föreningsverksamhet. Mitt år som Historicus ordförande är så gott som över, och jag lämnar föreningens styrelse efter fyra år, (aldrig kunde jag tänka mig att vara med så här länge när jag som gulis blev vald till styrelseledamot och infoansvarig, ännu mindre att jag senare skulle bli ordförande). Aktiviteten inom studielivet lämnar jag däremot inte åtminstone ännu. År 2013 sitter jag i totalt tre olika styrelser med anknytning till studentverksamhet och studieliv. Varför sluta med något som vuxit till en hobby och som man gillar? Det finns ju naturligtvis många sätt att vara aktiv (eller inaktiv) i studielivet, mitt är endast ett av dem. Flera saker längs med vägen inverkar ju på att man blir/inte blir exempelvis föreningsaktiv, och alla behöver inte bli styrelsemedlemmar eller funktionärer. En förening är till för alla dess medlemmar, och samtliga skall ha möjlighet att delta/inte delta i den mån som känns bekväm för en själv. Avslutningsvis vill jag nämna en sak i synnerhet till gulisarna. När jag var gulis och precis skulle börja på uni, sade min fader ungefär så här: Gå sen med i all möjlig verksamhet där. Sagt och gjort. Svante Thilman 4 Papyrus 4/2012
Ge då Gud det som tillhör kejsaren Olika religioner har genom tiderna haft olika syn på pengar, för att inte tala om att en och samma religion har haft väldigt olika synpunkter på pengar och rikedomar. Denna artikel behandlar några religioners relationer till pengar. I huvudsak kristendomens, judendomens och islams. I största delen av de så kallade hedniska religionerna var pengar och rikedom helt enkelt ett tecken på gudarnas ynnest. Inte ens kopiösa mängder av pengar sågs som något ogudaktigt, utan det betydde helt enkelt att gudarna verkligen måste tycka om en! Av någon anledning har ändå dagens stora världsreligioner tagit en annorlunda ståndpunkt till saken. Speciellt kristendomen och islam är väldigt kritiska till rikedomar. Rikedom i sig ses i judendomen inte som något negativt, utan som något människan naturligt strävar efter. Följer människan Guds ord, belönas hon med rikedom. I Gamla Testamentet varnas människan dock mot att använda sina rikedomar för att skada människor som har det sämre ställt. Rika har i judisk tradition en stark förpliktelse att hjälpa fattiga. Judendomen har en mer pragmatisk inställning till pengar än vare sig kristendomen eller islam. Judar får till exempel (genom ett undantag i judisk lag) ta och betala ränta på lån. Islam har å sin sida ett väldigt strikt reglemente vad gäller pengar och rikedom. Muslimer får till exempel inte, enligt islam, betala eller kräva ränta på lån (jfr. kristendomen), investera pengar i något som är haram (förbjudet, som ett ölbryggeri) och så vidare. Enligt islam bör varje muslim ge minst 2,5 % (ingen övre gräns finns) av sin årliga inkomst till välgörenhet. Islam har dock inte, som kristendomen, romantiserat fattigdom. Muslimer har inte uppmuntrats att ge bort alla sina egendomar och leva som fattiga munkbröder. Inom islam har reglerna angående pengar och rikedomar också genom tiderna varit (i alla fall officiellt) lika för såväl rika som fattiga. Kristendomens och pengarnas historia är extremt kontroversiell. I princip är kristendomens poäng att rika borde hjälpa fattiga, och inte bara samla på sina rikedomar. Många av reglerna angående pengar och rikedomar är i det stora hela samma som i islam. Religionen började som de fattigas och svagas religion, där man strävade efter jäm- Papyrus 4/2012 5
likhet mellan kristna. Därför uppmuntrades de rikare att ge bort stora delar av sina egendomar åt fattigare kristna. I Nya Testamentet predikar Jesus dessutom flera gånger om hur fattiga är saligare än rika. Han berättar bland annat att det är väldigt svårt för rika att komma in i himlen, och enligt Matteusevangeliet uttalade sig Jesus på ett berg i Galileen: Saliga är ni som är fattiga, er tillhör Guds rike. Hela NT är i princip fyllt av kritik mot rika och prisning av fattiga. Många av de tidiga kyrkofädren fördömde till och med personlig egendom, och ansåg att gemensamt ägande vore ett ideal som kristna borde sträva till (jfr. kommunism), tills de insåg att det inte skulle fungera. Deras poäng var ändå att samlandet av pengar för pengarnas skull var fel, inte att man skulle ge bort alla sina pengar och leva i fattigdom (en senare tolkning). Attityderna till pengar inom den kristna kyrkan ändrade på medeltiden, och till exempel Thomas av Aquino ansåg att girighet inte var strävan efter rikedom i sig, utan strävan efter omåttlig rikedom. Detta kunde snabbt leda till att aristokrater och kyrkans män givetvis fick samla på sig pengar, eftersom det hörde till deras ställning, medan bönder skulle vara och förbli fattiga. Vore man kyrkokritisk, kunde man påpeka, att den katolska kyrkan under medeltiden blev omåttligt rik på pengar och land som mer eller ofta mindre frivilligt donerades åt dem. Kyrkan hade ju börjat sälja avlatsbrev (en berättelse för sig), och gick överlag med en linje som implicerade att man kunde köpa sig in i himlen. Nog för att kyrkan också hjälpte fattiga, men större delen av rikedomarna gick åt till att samla mer rikedomar. Tomas Sjöblom 6 Papyrus 4/2012
Mat och pengar och lite annat också Mat är en enormt aktuell fråga just nu. Det är svårt att undvika matprogram på tv, matrealaterade artiklar i tidningarna och kokböckerna i bokhandlarna. I Akademiska bokhandeln flyttade kokböckerna ner från sitt gömställe på tredje våningen till en av de största och bästa platserna på den andra. Författarna av kokböcker gömmer sig inte bakom sina recept, deras bilder finns på pärmarna och deras familjemedlemmars bästa recept beskrivs i charmerande ordalag. Matlagning och mat är ingen överlevnadsteknik, den beskriver vem du är och vad du står för, eller vem du vill vara. Mat och pengar är en viktig fråga, trots att maten relativt sätt är ganska billig i dagens läge och trots att vi bara använder ca 12 procent av vår lön till mat. När du kan betala allt mellan 50 cent och 10 euro för ett kilo makaroner är din plånbok ändå en högst begränsande faktor för vad du kan köpa. Har den genomsnittliga medborgaren, eller mer aktuellt för läsaren, studenten, råd att följa en trendig och upplyst diet? De som sitter fastklistrade vid Solsidan varje söndag känner till hur det gick till när Mickan ändrade på sina matvanor. En av Mickans väninnor, som hon skulle laga lunch åt, fick se Mickans man Fredde i Papyrus 4/2012 butiken för att, gud bevare, köpa scampi. När Mickan fick höra om mötet hade hon precis fått veta att just denna väninna nyss berättat till alla hur en upplyst medveten konsument aldrig köper scampi, eftersom de är utsatta för överfiske osv. Det blev mycket förklarande för måste- till-varje-pris-få-vara-en-i-gänget - Mickan när hon sedan träffade väninnan och hon fick komma på en förklaring hur Fredde egentligen skulle ha köpt någon sorts hypereokolgisk Östersjölax och i misstag plockat upp scampipåsen. Solsidan är knappast en dokumentär, men programmets humor baserar sig på igenkänningsfaktorn och den här sortens matkultur är precis den vi hör om, diskuterar och läser om idag. Hur vi inte bara får konsumera den mat som är god, den ska vara hållbart producerad, ekologisk, msc-märkt, närodlad Listan kan göras meterlång och med varje nytt adjektiv verkar det komma en märkbar prishöjning. Mickan har råd. Jag får nöja mig med att sitta framför tv:n och se på när andra kockar älg och dricker åländsk ekoäppelsaft med pris på 5-6 euro/ litern. Visst kan jag äta grönt genom att käka bönor och kikärter, men jag ser inte någon koka ihop det i programmet Halv åtta hos mig. 7
Jag hör till dem som knappt kan gå förbi en bokhandel utan att köpa en ny kokbok och en hel del nya kokböcker har flyttat hem till mig också i år. Jag köper helst den typiska moderna kokboken med lockande närbilder, små personliga berättelser författaren skrivit bredvid varje recept, en tyngdpunkt på säsonger och skandinaviskt och en leende författare/tv-kändis på pärmen. Det känns alltid som en väldigt bra idé i butiken, men när jag sedan kommit hem inser jag det omöjliga att äta vilt och små lokala fiskares udda fisksorter varje vecka. Som regelbunden konsument av ekologiska varor och på andra sätt hållbarare producerad mat känner jag mig tudelad inför det faktum att hållbara maträtter blivit allt trendigare. Å ena sidan är fruktansvärt bra att det är en lyskraftig grupp som sysslar med och talar om hållbar mat. Å andra sidan verkar det vara du och den bild du vill ge av dig själv till andra som står i centrum för denna konsumtion, inte de hållbara vanorna. Det känns onekligen lite skenheligt när någon tar sin cityfarmare till närbutiken för att shoppa organiskt. Att skapa en bättre människors dyrare matkultur leder också till andra problem, som delning av folket. Jag har hört folk skratta högt åt dem som lassar matbutikens band fullt med gröna förpackningar, ekologiska produkter och etiskt kött. De borde lugna sig lite och äta som vanligt folk och inte försöka bevisa saker och ting så ivrigt, sägs det. Vi mot dem funkar sällan. Ett steg i rätt riktning görs när eller om bra och billig grön mat kan göras populär och till hela folkets försök till en bättre framtid. Camilla Kaila 8 Papyrus 4/2012
De alternativa betalningsmedlen Under århundradens lopp har en mycket brokig skara betalningsmedel funnits i omlopp. Byteshandel har alltid varit ett sätt att få affärer gjorda, men i många kulturer har ändå någon form av pengar alltid dykt upp. I denna artikel ska vi ta en titt på några av de märkligaste, otänkbaraste och mest häpnadsväckande betalningsmedlen som använts genom historien. Rai-stenen. Dessa kolossala stenar på den mikronesiska ön Yap är skrämmande lika de runda rågbröd som förr hängdes i taken för att torka. Stenarna har samma karakteristiska hål i mitten, men är över en meter i diameter och måste bäras hängandes på en stark trästång. Inte nog med att denna valuta är nästan omöjlig att bära med sig; man har räknat ut att själva ön inte har kunnat tillgodose behovet av rai-stenar. Detta innebär att dessa enorma bumlingar har skeppats från ön Palau i bräckliga kanoter under årtusenden. Hur många som offrat livet under denna transportsträcka förblir okänt, men ju fler dödsoffer en sten sades ha på sitt samvete, desto mer var den också värd. Fördelen med denna form av pengar torde dock vara att inflation är ett okänt begrepp hos Yap-folket... Secondhand-mynt. Under 1800-talet stod de karibiska öarna inför en intressant utmaning: de hade ingen egen valuta. I stället för att prägla egna mynt bestämde man sig för att återanvända andra staters slantar. Genom att förändra ytan på utländska mynt blev dessa värdelösa i moderländerna, men fullt användbara på de karibiska öarna. Ön Dominica hade den kanske mest intressanta varianten. Myntet skars ut så att det lämnades ett hjärtformat hål i mitten av pengen och voilá, en ny valuta var skapad! Stora siffror. Den tyska inflationskrisen i efterdyningarna av första världskriget är välkänd för de flesta. Behovet av pengar översteg tillgången på metall, vilket ledde till att till och med sedlar av trä fick duga. Mindre känt är dock den un- Papyrus 4/2012 9
gerska inflationen år 1946. Landet hade precis som övriga Östeuropa drabbats hårt av andra världskriget, och för att råda bot på krigsinflationen gav man sedlarna allt större siffror. Den högsta valören någonsin är den ungerska 100 miljoner miljarders pengö, vilket som bäst motsvarande fantastiska 20 amerikanska cent. Du läste helt rätt. Hundra. Miljoner. Miljarder. Kissi pengar med själ. I dagens Liberia, Guinea och Sierra Leone användes länge ett högst unikt betalningsmedel, nämligen Kissi. Denna form av valuta bestod av ihopsnurrade metallstänger som i ändan ser ut ungefär som en soppslev. Kissi kan vara upp till en halv meter långa och blir med tiden allt bräckligare. Om en Kissi bryts på mitten blir den oduglig som betalningsmedel, eftersom dess själ då rinner ut. Ja, den går att smida ihop på nytt. Det är bara att gå till närmaste häxdoktor, så återställer han Kissisjälen. Som avslutning ska vi återgå till de idylliska, varma mikronesiska öarna. Palau har alltså under årens lopp blivit bestulen på sina rai-stenar, men har tagit det med ro. Deras egna mynt är nämligen sedan år 2007 något av de mest unika en myntsamlare kan tänka sig. Då lanserades nämligen en silverdollar med jungfru Maria avbildad på sig. Och inte nog med helighet. Inuti varje mynt finns nämligen en pytteliten behållare med heligt vatten från den franska grottan i Lourdes. Plötsligt känns euron i min plånbok otroligt trist och oglamorös. Jimmy Holmberg 10 Papyrus 4/2012
Historicus möter Tavastehus Höstexkursionens deltagare bestående av Oskar, Svante Annie, Ralf, Tomi och jag, åkte tåg från Helsingforsregionen till Tavastehus. Från en knutpunkt till en annan. Vyerna öppnade upp sig i samma takt med våra trötta ögon. Från fönstren såg vi hur vi åkte ut från stadsmiljön in till landsbygden. Resans mål var Tavastehus slott, Tavastehus centrum och de föredrag som innehöll en egen del av Tavastehus historia. När tåget nått fram, började vi vår promenad mot slottet. Vi fick tidigt en skymt av Tavastehus historiska anda i form a cementruiner, som låg i utkanten av en park nära stranden. Pelarna måste bestigas innan vi kunde fortsätta vår vandring. Väl framme vid slottet började vår rundvandring tillsammans med vår guide. Han pekade ut olika faser av ombyggnad och restaureringar som gjorts på slottet genom tiderna. Tillsammans med hans berättande och en gnutta fantasi målade jag upp hur dåtids människan bott och levt i de nu tomma rummen. Att stå i dem, där en person för flera hundra år sedan gjort sina vardagssysslor, fick en att känna sig borttappad i tid. Vi Höstexkursionens höjdpunkt gick igenom slottskomplexet och märkte att slottets rum varierade en hel del. En del mörka, andra ljusa, någon med trägolv en annan med jordgolv, stora rum och små rum. Ett rum som skulle föreställa toalett var väldigt fascinerande, inte bara för den smala, vindiga trappan utan det simpla hål där man skulle sticka ut rumpan från, vår till vinter. Toaletten var givetvis menad för finare folk, så vi fick inte chansen att testa den. Efter rundvandringen undersökte vi de återstående rummen på egenhand. Vi hittade ett rum som hade en glasmonter full med medeltida fyrk, den väckte verkligen vår beundran. I ett annat Papyrus 4/2012 11
rum hittade vi en utställning om romernas boendeformer, te.x. i form av tält och bilbänkar som vi gärna prövade. Efter bekantskapen med slottet var det dags för våra egna föredrag länkade till Tavastehus. Ralf fick börja för att hans tema var äldst. Han berättade om de omtvistade korstågen, tavasternas motstånd och om Tavastehus slotts bakgrund. Efter det blev det dags för den dagliga träningen för Tomi och Oskar som passligt nog hittade ett utegym. Så var det Annies tur att berätta om paranormala fenomen i Tavastehustrakten. I stadens närhet fanns ett hotell som blivit hemsökt av spöken. Flera gånger hade det hörts bankningar och knackningar i golv och väggar. Dagen hade förlöpt en lång stund utan måltid. Därför var det dags för en restaurang. Vi hittade en med mexikanska burgare, i äkta Tavastehusanda. Den goda måltiden lämnade oss törstiga så vi frågade lokalbefolkningen efter närmaste butik. Där fyllde vi på vårt dryckesförråd. Vi satt på bänkar i Tavastehus centrum, drickandes och lyssnandes på nästa föredrag som behandlade Irwin Goodman. Svante berättade om Irwins ungdom och framfart i den finska musikindustrin och koppling till Remu Aaltonen. Historicus slödderrosor fortsatte sin färd tillbaka mot tågstationen. Skribenten undersöker gamla mynt 12 Papyrus 4/2012
Ännu var det inte dags att åka hem. Eftersom vi ur universitetssynvinkeln stod på fiendenations mark, var det naturligt att höra om Tavastland nations historia. Tomi beskrev hur annorlunda nationerna fungerade då jämfört med idag. En mycket intressant sak var det faktum att Tavastlands nation äger huset med Tavastias nattklub i Helsingfors, en guldgruva för en hyresvärd. Därför jämförde Tomi Nylands och Tavastlands rikedomar, men kom fram till att mäta värdet på nationernas egendom är ytterst svårt, och ännu svårare att jämföra. Därför blev det oavgjort. På grund av vår strama tidtabell fick Oskar hålla sitt föredrag ombord på tåget hem. Temat passade bra inne på tåget eftersom hans föredrag handlade om Tavastehus stationsbyggnad och Tavastehus som en knutpunkt i Finland. Tyvärr fanns den gamla bygganden inte längre kvar för att beskådas och likadant var det med den nuvarande stationen som snart gled ur synhåll från tågfönstret. Text: Sebastian Nordlund Bilder: Svante Thilman Höstexkursionens deltagare vid Tavastehus järnvägsstation Papyrus 4/2012 13
Gulsintagningen på Sveaborg 2012 Vad minns vi av gulisintagningen på Sveaborg? Tillräckligt men inte så hemskt mycket, det hör väl till. Det var början av september, en typisk dag för tidig höst med solsken och sval luft. Ett fyrtiotal gulisar samlades på Topelias innergård där vi delades in i lag. Vårt lag, vad vi nu än hette, målade våra ansikten lila, skakade hand med de helt främmande lagkamraterna och följde den stora gruppen gulisar mot Alexander II:s staty för att inleda intagningen med (vad jag antar att är) den traditionella knäböjningsceremonin. Till följande väntade Sveaborg. Hur var det, hade vi en karta? Kanske det. Antagligen. Hur som helst skulle ett hejdlöst springande, yrande och tävlande börja på Sveaborg och pågå i timmar. Efter lite brainstorming tillsammans med gulisklassen har vi kommit fram till att kampen på Sveaborg bestod av sex punkter; av vilka en del var precis så förnedrande vi anat, en del så bisarra att vi inte ännu heller förstår dem och en del så fantastiska vi hoppats. Jag tror var och en av oss gulisar var lika överraskad av den tävlingslystenhet som väcktes inom Den traditionella knäböjningsceremonin 14 Papyrus 4/2012
oss redan vid den första tävlingspunkten. Plötsligt handlade inte dagen mera bara om att ta del av programmet, utan att vara vinnarna för dagen! Det anteciperade busandet kom väl igång på den första punkten som bestod av den bekanta dagisleken spegeln, bitande vattengevärsattacker och att med ögonbindel härma betande oxar. Redan nu började de första regndropparna för dagen falla och vi sprang snabbt vidare riktigt glada att lämna denna punkt bakom oss med hyggliga poäng och ännu större vinsthunger. Punkt två, då spelet började på allvar. Detta var Historicus tävlingspunkt där vi gjorde vårt yttersta att med inlevelse, dramatik och sång bjuda på ett uppträdande av Jack och Rosès sista stund tillsammans på sjunkande Titanic. Efter det aningen yra framträdandet och ett rejält plaskande i havet bemöttes vi av beröm och applåder och fortsatte vidare till den tredje punkten. Senast nu fick vi erfara de karaktäristiska dragen för en gulisintagning med lite uppvärmande armpressar, befallning att härma sälar och kräla på marken, strippa, dansa och sjunga i Några gulisar och tutorer väntar snällt på färjan hopp om att vinna kläderna tillbaka. Vid punkterna fyra och fem lades våra rostiga historiekunskaper på prov och ett vagt minne av exploderande vattenballonger kryper fram. När regnet började falla ordentligt lyckades vi till och med tappa bort oss på ön på färden till den sjätte och sista punkten i tävlingen. Bättre sent än på tok för tidigt hittade vi fram till den avslutande punkten där vi fick uppdraget att bjuda arrangörerna på en självkonstruerad (och alldeles fabulös) drink till ljuva toner av våra konverterade melodier av diverse snapsvisor. Regnet övergick nu i åskväder och tack och lov var den hårda kampen över. Genomblöta men glada och nöjda belönades vi alla slutligen Papyrus 4/2012 15
Glada historicusare väntar på årets gulisar medan flaggan vajar i vinden med fest på Nya Studenthuset. Här skulle vinnarlaget utses, och vi väntade lugna som filbunkar nästan övertygade om att just vårt lag varit en succé och att vinnar-gulisarna skulle vara vi i våra numera bleknade lila stridsmålningar och sjögräsiga hår. Till vår stora chock var vi inte det vinnande laget och dränkte vår förbittring i sörjeshottar som gav upphov till några sentimentala tankar och epifanin om att vår dag varit rätt så fantastisk i alla fall! Natten fortsatte med makalösa dance moves till Gangnam style och fast minnena av denna dag är aningen suddiga och färre än man kunde tänka sig, är de alldeles tillräckliga för att försäkra mig om att vi fick uppleva en klassisk, alldeles förträfflig gulisintagning. Text: Ninni Stenberg Bilder: Anna Öhman 16 Papyrus 4/2012
Välikalja Såhär i mitten av tidningen skulle det passa med en Välikalja. Eller hur? Red. anm. Man kunde tänka sig att uttrycket välikalja kunde översättas till svenska med ett enkelt mellanöl. Så är dock inte fallet. Välikalja är faktiskt inte alls samma sak som mellanöl. Mellanöl kan definieras som en öl med mellan 2,8 och 4,7 volymprocent alkohol. Begreppet välikalja definieras nedan och exemplifieras för att göra begreppet mer förståeligt för läsaren. Välikalja kan inmundigas mellan två fritt valbara tillfällen. Dessa två tillfällen måste dock finnas för att ölintag skall kunna räknas som välikalja. Man kan exempelvis ta välikalja mellan två föreläsningar, mellan en föreläsning och en fest eller mellan en lonkero och en cider. Begreppet kan för övrigt uttryckas varken i singularis eller i pluralis. Man kan alltså inte ta en välikalja eller t.ex. tre välikalja. Vare sig man under välikalja tar en öl eller flere, räknas det endast som välikalja. För att något skall räknas som välikalja, måste det uttryckligen vara öl. Till exempel cider, lonkero eller koskenkorva kan inte fungera Papyrus 4/2012 som välikalja. Välikalja är dock inom kategorin öl varken kvalitets-, märkes- eller storleksbundet. Såväl ettans öl, treans öl som stark öl går väl, vare sig det handlar om vanlig lager, mörk öl, veteöl, ale eller vilken annan slags öl som helst (utom alkoholfri öl). Det bör i detta skede påpekas, att välikalja inte inmundigas i syfte att nå ett berusat tillstånd, även om man kan ta välikalja medan man håller på att bli berusad. I undantagsfall kan resultatet bli ett berusat tillstånd. Som exempel kan betraktas en situation då herr kvartermästare och herr ordförande bestämmer sig för att gå på välikalja till en icke benämnd restaurang, mellan två föreläsningar. Syftet med välikalja är absolut inte att bli berusad, men efter X antal öl och missade föreläsningar är resultatet ändå en vävtunn ( seitinohut ) eftermiddagsberusning. En av de allra finaste detaljerna med välikalja är, att det tekniskt sett inte ingår i kvällens totalkonsumtion av öl (även om plånboken och bankkontot kan vara av avvikande åsikt ). Som exempel kan tas en dag då i programmet ingår såväl lunchöl som en fest senare under kvällen. Personer S och T 17
bestämmer sig för att gå på välikalja mellan dessa två tillställningar. Om personer S och T under lunchen tagit 1 öl per man, och under kvällens fest tusen öl per man, räknas den totala mängden till 1001 öl per man, oberoende av välikalja. Välikalja är ett uttryck som inom föreningen Historicus rf fått allt större användning sedan året 2010. Orsaker till detta diskuteras inte i denna artikel. Välikalja är trots allt definitivt ingen ny företeelse. Svenska kungen Gustaf II Adolf tog en öl, uppenbarligen välikalja, strax innan slaget vid Breitenfield år 1631 1. Sverige utgick som segrare ur slaget och debuterade som stormakt i Västeuropa. Det är dock inte enbart mänskor som dricker välikalja. Då ursprungliga versionen av denna text skickades per epost från den ena skribenten till den andra, fanns det inte någon textbilaga kvar i med- 1 http://sverigekontakt.se.hemsida. eu/mm/index.php?p=11&id=232&sida=0, senast sedd 7.1.2013. delandet när den nådde mottagaren. Skribenterna konstaterade, att den uppenbarligen hade begett sig på välikalja. Denna korta text får i brist på oändligt utrymme duga som förklaring för vad begreppet välikalja innebär. Flere av denna tidnings läsare har säkerligen stött på fenomenet redan tidigare, men de som inte gjort det, behöver inte längre ströva omkring i ovisshetens mörker. För att få bästa möjliga insikt i välikaljas innersta väsende, rekommenderas dock varmt att var och en prövar sig fram och i sällskap av likasinnade individer söker svar på frågor om välikaljas väsende. Skribenterna svarar dock också gärna på frågor, och coachar intresserade personer vidare i välikaljas underbara värld. Text: Tomas Sjöblom och Svante Thilman 18 Papyrus 4/2012
Miljonären som valde familjen framom det framgångsrika företaget Pengar ger frihet och möjligheter, men inte lycka, sägs det. Hur inverkar en förmögenhet i verkligheten på sin ägare? Papyrus ringde upp en euromiljonär och frågade. -Rikedom ger en viss frihet. Det lättar vissa problem, säger personen. arbetsgivare, men sedan gav jag mig in på företagandet. När jag började som företagare, var det ett självändamål för mig att bli rik. Jag lade målsättningarna högt, eftersom jag ville lyckas när jag satt mig själv på spel. Det har sedan synts i att jag har blivit förmögen. -Ifall det finns saker som man gillar, exempelvis vinflaskor: de senaste åren har jag börjat köpa lite bättre viner, vilket innebär 10-50 procent mera i pris. Ifall jag reser, bor jag på ett litet bättre hotell än om jag inte hade pengar, jämför personen. -Om jag hade varit så här förmögen när jag var 35, hade jag säkert svarat annorlunda. Jag fyller 50 om några år och några bekanta har skämtat, att jag får 50-årskris och köper en öppen bil. Hälsan har med åren fått en större betydelse i mitt värdesystem, i den här åldern har jag ännu friska år framför mig. Men det kunde också vara så, att personen var utan pengar eller åtminstone så, att det fanns mycket mindre av dem. -I början jobbade jag för en annan Räknat i dagens valutakurser rörde sig personens startkapital på omkring 15 000 euro när verksamheten inleddes. -Dessutom hade jag skuldebrev. Jag var omkring 30 år då, och jag visste, att ifall jag misslyckas, innebär det konkurs och skulder för 20-30 år framöver. -Ofta har jag funderat att livet naturligtvis hade varit annorlunda ifall saker gått snett. Eftersom jag är en företagare till min natur hade jag kunnat göra något annat också. Riskerandet lyckades och småningom blev företaget allt mer framgångsrikt. Snart badade grundläggaren i pengar Eller? -En betydande del av pengarna kom när jag avstod från aktierna. Jag har Papyrus 4/2012 19
räknat, att företagets värde växte stegvis. Då jag började sälja aktier, fick jag pengar. Gula pressen skriver att man blir rik på företagsaffärer, men riktigt så enkelt är det inte. Idag, ett 20-tal år efter företagets grundande, äger personen inte mera ett dugg av företaget, och är inte mera heller i dess tjänst. -Företaget hade uppnått en viss storlek, fyllt 18 år, så jag lät det gå sina egna vägar. Ifall jag hade ägt det till 100 procent, kan det hända, att mitt agerande hade varit annorlunda. -Familjen bodde långt borta, det tog fyra timmar att köra fram-ochtillbaka, och jag hann bara komma hem för att vila mig. Tonåringarna bodde ännu hemma, och jag miste hela tiden mera av deras ungdom. Nu har jag lärt mig känna det äldre barnet på ett helt annat sätt. Nuförtiden är det högtid för dem när jag inte är hemma, förut var det tvärtom, småskrattar personen. -Från början har jag strävat till att barnen inte alls har lösa pengar. Jag upplever 10 eller 20 euro som stora summor att ge i kontanter. Ifall de vill ha mera, får de motivera det väl. De vet, att det inte är deras pengar, säger personen. -Jag vet fall, där man har blivit förmögna, och barnen har sedan fått stora summor pengar, men det 20 Papyrus 4/2012
är att göra fel mot sina egna barn. -I Finland finns det egentligen tre sätt att bli rik på: ärvd egendom, företagsamhet eller lottovinst. Alla dessa grupper skulle säkert svara olika på frågor om pengar och deras betydelse, påpekar euromiljonären. Hur har pengarna då inverkat på dina övriga mänskorelationer? Eller har de? -Många vänner från studietiden blev också företagare. Vi var över 200 som började läsa företagsekonomi, och hälften blev graduerade. Få av oss blev företagare, men vi hittade varandra redan i början. Gamla, goda kompisarna har hållits kvar, ingen talar om detta ämne, säger personen. -Förut bodde jag på en liten ort, och där viskades det ju om mina pengar, men det förekom inte något sådant som att någon just därför skulle ha kommit på besök, eller att jag skulle ha blivit hotad. Låt oss till slut ännu återvända till temat med att avstå från ett framgångsrikt företag som man själv har grundat. Har du någonsin ångrat detta val? -Dagarna mellan första julen och nyåret efter att jag hade slutat började jag fundera, om jag hade gjort rätt eller inte. Jag kom fram till att det jag saknade, var arbetsgemenskapen: många arbetare var sådana som jag själv hade anställt. Via fusioner hade det å andra sidan kommit folk, som jag inte ville att jobbar där. På ett år hade jag förträngt de dåliga sakerna. Svante Thilman Papyrus 4/2012 21
Pengar och ångest Julia Wiræus & Andrea Svanbäck (red.) Det luktar inte. En antologi om pengar och ångest, Helsingfors 2012. I antologin Det luktar inte skriver tio unga finländare om sin relation till pengar och den ångest som pengar framkallar. Vissa av dem har mer pengar, andra mindre. I dagens samhälle där pengar och ekonomi ständigt är på tapeten är det fortfarande ovanligt att tala om pengar, och denna bok är ett försök till att öppna diskussionen om pengar. De flesta texterna tar avstamp i barndomshemmet. Många skriver om hur de som barn fick skämmas för att de inte hade en mountainbike med 24 växlar, utan istället fick nöja sig med en flickcykel utan växlar. Ändå har ingen av de 24-30åriga skribenterna vuxit upp i fattigdom. Alla av dem hade det väl ställt under barndomen, men som läsare upptäcker man att ångesten hos skribenterna kröp fram då de började jämföra sig med andra. Detta mönster fortsätter även i vuxenlivet. Skribenterna handskas med pengar på olika sätt. Ronja Boije skriver att hon är en snål jävel och för tillfället har 11 224 euro på sitt brukskonto, medan Andrea Svanbäck har 39,30 euro på sitt och ältar 22 Papyrus 4/2012
privatekonomi till klockan fyra på morgonen. Johannes Tabermann skriver att pengar skapar paradoxer. Pengar är något man behöver men som man inte skall tala om. Man skall ha pengar, men inte vara stolt över dem. Den stora gemensamma nämnaren mellan texterna är som titeln antyder, ångest. Vare sig skribenterna har 10 000 euro på kontot, eller under 50, känner de alla någon form av ångest. Pengar skapar ångest och skribenterna handskas med den på olika sätt, vare sig de köper dyr kaviar för de sista slantarna, eller för att de har mycket pengar. Det luktar inte är en tankeväckande bok och flera av skribenterna sätter fingret på aspekter som jag själv mången gång har funderat på. Ett exempel är Perttu Häkkinen som skriver att Det är nu bara så, att rätten att klaga tillhör oss lägre klasser, och detta känner jag gott och väl igen. Jag känner sympati för mina studiekompisar som inte har råd med ölen på Memphis innan studiestödet kommer, men om Björn Wahlroos gå ut i pressen med sina problem skulle jag högst antagligen bli sur. Boken är både lätt och snabbläst. När man läst slut boken har man ändå känslan av att den blev på hälft, jag skulle gärna ha läst mera. Det jag dock saknar ur boken är en större variation på texterna. Det skulle vara intressant att läsa om vad tonåringar, gamlingar, fattiga och förmögna har att säga, istället för endast 24-30åriga finländare som i stort sätt kommer från samma samhällsklass. Några dagar efter att jag läst slut boken märkte jag att den de facto skapade ångest hos mig. Var går gränsen mellan befogad klagan och bortskämt gnäll? Vissa av texterna väckte även dåligt samvete hos mig eftersom att jag har det lite bättre ställt ekonomiskt än skribenterna, men man bör hålla vid minnet att alla gör vi våra egna ekonomiska beslut, och vi måste även leva med dem. Jag rekomenderar dock boken till alla. Det känns en aning gammalmodigt att inte kunna diskutera pengar med varandra och jag håller med skribenterna om att det är viktigt att öppna diskussionen om pengar. Sofia Storbacka Papyrus 4/2012 23
Om att visa och mäta rikedom Pengar, eller rättare sagt, mängden pengar, i inkomster eller ägor, är en sällan uppdagande tingest i vanligt dagligt banalt socialt umgänge i aftonlandet. Det brukar inte hända att vänner, arbetskompisar eller medpassagerare frågar varandra om hur bankkonton, aktieportföljer eller land och ägor mår och utvecklas. Ej heller brukar sådana förfrågningar, hur finkänsligt formulerade de än vore, få till svar något annat än mummel. Denna skygghet som många av oss känner inför så väl att fråga om andras egendom, som att delge våra egna förmögenheters och inkomsters storlek, verkar vara en sorts säkerhetsmekanism, ett skynke inför andras bedömande blickar, ett sätt att hålla ens kort tryggt framför näsan eller en camouflagemanöver för att hindra motparten att upptäcka ens positioner på det sociala slagfältet. Människan vill inte fråga sådant som hon själv inte vill bli frågad om. Och fastän det funnes en som vore redo att öppet och redigt lägga fram sina kort inför allmän åsyn, så såges sådant blotteri eller högförräderi mot det sociala spelets oskrivna regel om ömsesidigt öppnande - andra är inte lika redo att öppna sig och känner sig illa till mods och ur balans då de nog kunde gensvara, men inte törs. Det här med pengarnas mängd är alltså en laddad fråga - harām, verboten, tabu - men den handlar verkligen inte om att människor skulle ha avsmak för att veta om andras förmögenheter, tvärtom säljer även den finska kvällspressen extra många exemplar av blaskor då årets skattelängder publiceras. Det är rädslan av att ertappas med att snoka i andras privata angelägenheter som är det avsmakliga. Men människan är mån om att spegla av sig på andra och att låta sig själv speglas på. Samtidigt som hon är mån om att dölja sin rikedom eller avsaknad därav, är hon dock ofta mån om att ge signaler om att vara rik (och mycket mer sällan om att vara fattig). Det är här det intressanta sker: det är till stor grad en historisk nyhet från tiden efter de senaste stora krigen att dessa signaler inte alls behöver korrelera med bankbokens faktuella beskaffenhet. Det som samhällsteoretiker från 1600-1700-talen mest fruktade haver skett - det har äntligen blivit allmänt möjligt att med (förhållandevis) ringa peng leva över sitt stånd. Fenomenet som på engelska heter conspicuous consumption eller invidious consumption, på svenska rakt översatt märkbar konsumtion och förhatlig konsumtion men kanske bättre omformulerad till statuskonsumtion, har spekul- 24 Papyrus 4/2012
erats, forskats och tvistats om sedan begreppen först användes till att beteckna den amerikanska nyrika klassens tävlingsinriktade lyxkonsumtion av den norsk-amerikanska Thorstein Veblen i sin The Theory of the Leisure Class: An Economic Study in the Evolution of Institutions från år 1899. På senare tid har andra, främst amerikanska forskare (vår store ledsagare Wikipedia nämner namn såsom Nikolai Roussanove och Kerwin Kofi Charles) utvidgat begreppet till att gälla icke endast de rikaste, utan hela det västerländska samhället. Detta då på grund av att lönearbete är en avgörande majoritets lott, och på att basförnödenheter såsom mat, kläder och husrum råder ingen större brist. Detta leder till att gemene man därför ofta har en möjlighet att sätta sprätt på en massa pengar genom konsumtion av lyx- eller statusvaror. Dessutom kunde det här med fördel nämnas att många egenskaper som ännu för inte så många årtionden sedan bemärkte statusvaror, såsom hållbarhet eller dyra material, har minskat i lyxvärde och gett vika inför andra markörer som å sin sida vuxit i vikt, t.ex. nyhet eller brands. Det säger väl sig självt att nyhetens ökade sociala status bidrar till att skaffa mera nytt oftare medan hållbarhet bidrar till raka motsatsen. Att få brands är precis knutna till materialet, vilket gör det ganska lätt att dra ned på produktens pris. Om det då är möjligt för alla att få status med att lyxkonsumera med egna pengar, och nästan gränslöst med kredit, varför går precis alla inte omkring med bling runt halsen, överstora, logoförsedda tennisskor, eller med handväskor prydda med en ofantligt kostsam textsnutt på dragkedsdragaren? Intuitionen skulle säga att det kanske har något att göra med att människan är ett flockdjur och att hon speglar sig främst med sina kompisar och gelikar, och därför inte vill utmärka sig alltför mycket. Intuitionen får nog stöd, bland annat från en skojig bok om hur man kan bli rik, nämligen The Millionaire Next Door: The Surprising Secrets of America s Wealthy från 1996 av Thomas J. Stanley och William D. Danko. Boken är naturligtvis fruktansvärt vriden åt alla de håll som bättre säljer en bli-rik-bok, men den lyfter fram ett och annat intressant. Bland annat att den största delen av amerikanska miljonärer härmar sina nabor i fråga om lyxkonsumtion, eller till och med siktar lite under grannarnas och släktens och kompisarnas nivå i fråga om resande, husstorlek eller årsmodell på bilen, i stället för att manifestera sin överdådiga egendom med statusvaror och -tjänster. Naturligtvis har det här Papyrus 4/2012 25
mycket att göra med hur de blev rika över huvud taget - med att spara och investera sina pengar i stället för att hassa bort dem - men poängen förblir: den rike försöker oftast passa in och går således inte alltid eller ens oftast att skilja från vanliga medelklassiga medborgare utgående från konsumtionsvanor. Tvärtom tycks det ofta hända att de som skrytkonsumerar är utpräglat medelmåttiga till inkomsten jämfört med sina nära, och utmärker sig just med sin skrytsamhet. Gemene människor tycks pråla lika mycket som de blir prålade till, eller kanske just lite mer än kusinen/grannen/ arbetskompisen. Som eventuellt intressanta personliga observationer kan nämnas det att varje i allmän jämförelse stenrik person som skribenten har blitt bekant med inte har utmärkt sig nämnvärt på lyxkonsumtion, samt det att det kom var gång som en fullständig surprise till skribenten att personen i fråga kunde i princip när som helst sätta ner otalfalt skribentens årslön i reda pengar på ett eller annat trevligt som föllo an. Nu börjar kanske läsaren med certificat i kökspsykologi ana något vänsterprassel begravet i mossen från skribentens sida, men denna gång ämnar han inte hötta näven mot Babylon i skyarna, utan tvärtom närmast beundra detta allmänmänskliga och underliga fenomen, som nedsänker de rika och upphöjer de fattiga! För mången känner säkert igen sig i situationen där man tänkandes på den sociala leken låter pengen flöda fastän man från hushållsmässig synvinkel ej borde - skribenten själv har ett antal gånger på ett eller annat gille offrat sina sista penningar till Bacchus för att bjuda sina vänner en runda av den goda droppen. Det var ju redan gamla goda Maslow som i sin behovs-hierarki uppräknade gemenskap och uppskattning som den tredje och den fjärde av de fem grundbehoven, och om stigande levnadsstandard och sjunkande lyxvarupris har gjort det lättare för de mindre bemedlade att förvandla pengar till gemenskap och uppskattning, och svårare för de rika att förvandla pengar till klasskillnadsmarkörer, så är det väl gott så. Låt god sämja runt arbetsbordet bevaras och bankböckerna hållas undangömda! Det att de nuvarande produktions- och konsumtionsaxiomen leder direkt och indirekt till arbetslöshet, ångest och självmord i Väst, svältdöd i Afrika, slaveri i Asien och ekokatastrof lite överallt är sedan en helt annan sak. Magnus Rask 26 Papyrus 4/2012
Pengar, konsumtion och tankar om livet Ibland tänker de flesta av oss, att om man bara hade lite extra på kontot, skulle man kunna köpa en ny soffa, ett par skor eller någonting dylikt. Tänk om man skulle vinna på lotto? Vi har nog alla någon gång lekt med tanken om några miljoner på kontot och vilka möjligheter de kunde erbjuda oss. Men sedan har vi den eviga frågan, kan pengar frambringa lycka? Min personliga gissning är att de flesta av oss nog skulle besvara jakande på den frågan. Men varför är det så? Mera materia, trygghet, erfarenheter eller något personligare? Jag kommer kort i denna text att filosofera kring ämnet. Först kommer frågan vad är pengar och vilka faktorer ligger bakom korrelationen mellan mera pengar=lyckligare? En lättillgänglig definition på pengar är Pengar är ett gemensamt värderingssystem för varor och tjänster som är baserat på utbytbara och lagringsbara enheter, och som används som betalningsmedel. Så pengar behöver ett system(struktur, lagar ett samhälle), för att alls kunna ge oss något överhuvudtaget. Som ett konkret exempel, vad skulle ni ta med er på en öde ö? Jag tror ingen av er skulle släpa med er sedelbuntar och miljoner(fast vad vet jag?). Ett roligt fiktivt exempel, på hur pengar kan tappa sitt värde under extrema Papyrus 4/2012 förhållanden, hittar vi i filmen Cliffhanger, där hjälten befinner sig på ett berg och bränner upp flera miljoner för att hålla sig varm. Så pengar är i alla fall inte lösningen på allt. Men om vi nu tänker på den studerandes vardag, tycker nog majoriteten att en högre inkomst skulle höja på livskvaliteten, men när kommer gränsen till materiellt överflöd emot oss? Jag tänker inte dra en moral predikan om hur det är i Afrika eller i indiska slummer, men gör ett regelbundet konsumerande av varor som vi egentligen inte behöver oss lyckligare? Tänkte ta upp en vinkel på konsumtion ur boken Being Sociologiacal. I ett stycke tar boken upp hur inkomsterna har vuxit för en person född under 1940-talet i Amerika. The income of someone born in 1940 has risen 116 per cent since the start of their working lives. Between 1950 and 2000 Gross Domestic Product tripled. Goods became more plentiful and cheaper too. We might say that luxuries got democratized. Interestingly, no one has got any happier. Formal surveys began in 1946. Joy has not increased (in fact it has fallen slightly since the 1970s) Så om man skall tro på denna bok, har möjligheten till ökad konsumtion, inte gjort någon 27
lyckligare överhuvudtaget. Men jag tror att för de flesta handlar det ändå om ekonomisk trygghet och om att kunna ta det lugnt ibland på det sättet vi finner bäst. Fast om man skall tro på grundkursen i nationalekonomi så är fritid något av det dyraste som finns. Inte för att man skulle hålla på med någon dyr hobby eller gilla dyr mat, utan för all den tid vi slösar när vi inte arbetar för att förtjäna pengar. Fast som pointerades också under samma föreläsning, allt beror på vad man personligen anser att är värdefullare. Fritid eller pengar. Denna tanke eller tankesätt störde mig en smula, ty för när vi sommaren 2012 reste med Historicus till Uppsala kunde jag inte låta bli att räkna ut hur mycket resan skulle kosta mig i förlorade arbetstimmar, vilket jag aldrig gjort förr. Vi tänker alla som vi vill gällande pengar och lycka samt en hel del annat, själv skulle jag inte vilja tänka att materia och pengar gör en lyckligare, men nu finns det alltid saker som man tror sig sakna eller tror att bringar en lycka i livet. Fast en sak är säker, då jag skulle stiga på nattbussen och märkte att jag saknade en euro till biljetten, var det inte miljoner jag saknade. Oskar Dikert 28 Papyrus 4/2012
Papyrus 4/2012 29
Historicus styrelse och funktionärer år 2013 Styrelse: Ordförande: Anna Öhman Viceordförande: Oskar Dikert Sekreterare: Ninni Stenberg Skattmästare: Tomas Sjöblom Ledamot-infoansvarig: Veronica Aspelin Suppleanter: Veronica Kronlund, Heidi Gärkman Funktionärer: Kaktusfogde: Svante Thilman Kvartermästare: Sebastian Lindberg Kvartermedlemmar: Gustav Penttinen, Tomi Ståhlberg, Oskar Dikert Tutorer: Ninni Stenberg, Ina Suominen Studierådgivare och arbetslivsansvarig: Tomi Ståhlberg Chefredaktör för Papyrus: Sofia Storbacka Papyrus-redaktionen: Veronica Aspelin, Sebastian Lindberg, Tomas Sjöblom, Oskar Dikert, Linda Haglund, Magnus Rask, Jimmy Holmberg Årsfestmarskalk: Veronica Kronlund Årsfestkommitté: Sebastian Lindberg, Anna Öhman, Magnus Rask, Linda Haglund Intendent: Sebastian Lindberg Arkivarie: Linda Haglund Nätansvarig: Tomas Sjöblom HUS-ansvarig: Anna Öhman Humanisticum-ansvarig: Svante Thilman ISHA-ansvarig: Markus Borg HOL-HSF-ansvarig: Oskar Dikert Kulturansvarig: Marja Englund Idrottsansvarig: Jimmy Holmberg Miljöansvarig: Veronica Kronlund Jämnställdhetsansvarig: Tomas Sjöblom 30 Papyrus 4/2012
Kommande program 12.2 - Fastlagstisdag. Pulkaåkning i Brunsparken med påföljande mat, dryck och sång i Dystopin. 27.2 - Historicus på hal is - skrinning på järnvägstorget. Efter skrinnandet blir det sits i Dystopin. 4.3 - Hissasits i Alina salen. 7.3 - Kryssning till Tallin 12.3 - Historicus månadsmöte i Dystopin kl. 18. 15.3 - Historicus årsfest 16.3 - Sillis i Lingva 26.4 - Historiad i Åbo Detaljerad information finns bland annat på Historicus återupplivade Facebooksida. Papyrus 4/2012 31