Finsam en uppföljning av finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser

Finsam en uppföljning av finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser

ISSN 1653-0942 ISBN 978-91-87541-21-6 Riksdagstryckeriet, Stockholm, 2015

Förord Den 15 april 2014 beslutade socialförsäkringsutskottet att genomföra en uppföljning av lagen (2003:1210) om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser. Utgångspunkt för uppföljningen är 2003 års riksdagsbeslut om lagen om Finsam. Uppföljningen har inriktats på att beskriva och analysera de insatser som görs inom ramen för Finsam, insatsernas resultat och nytta och hur samverkan, samordning och samarbete utvecklats mellan de samverkande parterna. Dessutom analyseras hur verksamheten följs upp och utvärderas. Uppföljningen har genomförts av en arbetsgrupp inom socialförsäkringsutskottet med stöd från utvärderings- och forskningssekretariatet vid riksdagens utskottsavdelning. Underlaget till uppföljningen har utarbetats av Elisabet Michailaki Lindquist och Peter Strand vid utvärderings- och forskningssekretariatet i samarbete med socialförsäkringsutskottets kansli. I arbetet har även sekretariatschefen Christer Åström medverkat. Härmed överlämnar arbetsgruppen sin rapport till socialförsäkringsutskottet. Stockholm i juni 2015 Kerstin Nilsson (S), ordförande Lotta Finstorp (M) Rickard Persson (MP) Solveig Zander (C) Wiwi-Anne Johansson (V) Emma Carlsson Löfdahl (FP) 3

Innehållsförteckning Förord... 3 Sammanfattning... 7 Arbetsgruppens iakttagelser och bedömningar i korthet... 7 Bakgrund, syfte, inriktning och genomförande... 9 Utgångspunkter... 10 Samordningsförbund... 11 Samarbete, samverkan och samordning... 13 Målgrupper, insatser och deltagare... 16 Resultat... 17 Finansiering, fördelning och kostnader... 21 Uppföljning och utvärdering... 22 1 Inledning... 26 1.1 Bakgrund... 26 1.2 Syfte, inriktning och avgränsningar... 27 1.3 Genomförande... 28 1.4 Rapportens disposition... 30 2 Utgångspunkter... 31 2.1 Rehabilitering... 31 2.2 Historik... 32 2.2.1 Finsam 93... 32 2.2.2 Socsam... 34 2.2.3 Frisam... 34 2.2.4 Från Socsam och Frisam till Finsam en jämförelse... 36 2.3 Riksdagens beslut om finansiell samordning... 37 2.4 Lagstiftning... 38 2.5 Målgruppen... 39 2.6 Aktörer... 40 2.6.1 Försäkringskassan... 41 2.6.2 Arbetsförmedlingen... 41 2.6.3 Socialstyrelsen... 42 2.6.4 Kommuner, landsting och SKL... 42 2.6.5 Nationella rådet... 43 2.6.6 Nationella nätverket för samordningsförbund... 45 2.7 Andra samverkansåtgärder inom rehabilitering och sjukskrivningsprocessen... 45 3 Samordningsförbund... 48 3.1 Allmänt om samordningsförbund... 48 3.2 Utvecklingen av samordningsförbund... 51 3.3 Exempel på samordningsförbund... 54 4 Samarbete, samverkan och samordning... 55 4.1 Samverkan och rollfördelning i samordningsförbunden... 55 4.2 Utvecklingen av samordningsförbundens arbetsformer... 59 4.2.1 Projekt som arbetsmetod... 59 4.2.2 Integrerad samverkan... 62 4.2.3 Fler strukturinriktade insatser... 63 4.3 Nya uppgifter för samordningsförbunden?... 64 4.4 Samarbetet på central nivå... 65 4

INNEHÅLLSFÖRTECKNINGFÖRORD 2014/15:RFR13 4.5 Bristande kunskap om Finsam och prioriteringar... 66 5 Målgrupper, insatser och deltagare... 67 5.1 Målgrupper... 67 5.2 Jämställdhets- och integrationsperspektiv... 70 5.3 Samordningsförbundens insatser... 71 5.3.1 Individinriktade insatser... 72 5.3.2 Strukturinriktade insatser... 74 5.4 Deltagare i insatser... 74 6 Resultat... 77 6.1 Resultat av individinriktade insatser... 77 6.1.1 Försäkringskassans resultatredovisning... 77 6.1.2 Samordningsförbundens uppföljning av insatserna... 81 6.2 Resultat av strukturinriktade insatser... 84 6.3 Kommuner med och utan samordningsförbund... 85 6.4 Samordningsförbundens bedömning av resultat... 86 6.5 Samhällsekonomiska utvärderingar... 87 7 Finansiering, fördelning och kostnader... 89 7.1 Statens stöd till olika former av rehabilitering m.m.... 89 7.2 Statens stöd till Finsam... 91 7.3 Förbundens kostnader och eget kapital... 92 7.4 Fördelningen av medel till förbunden... 95 7.5 Finsams finansieringsbehov... 98 8 Uppföljning och utvärdering... 100 8.1 Uppföljning och utvärdering på nationell nivå... 101 8.1.1 Statskontorets uppdrag... 101 8.1.2 ISF:s uppdrag... 102 8.1.3 Försäkringskassan och SUS... 102 8.1.4 Regeringens resultatredovisning... 105 8.2 Uppföljning och utvärdering på lokal nivå... 106 8.3 Indikatorprojektet... 107 8.4 Att mäta effekter av Finsam... 108 8.5 Parter och aktörer om uppföljning och utvärdering... 110 9 Iakttagelser och bedömningar... 112 9.1 Allmänna iakttagelser... 112 9.2 Finsam och andra rehabiliteringsåtgärder... 113 9.3 Samordningsförbunden... 113 9.4 Samarbete, samverkan och samordning... 114 9.5 Målgrupper, insatser och deltagare... 116 9.6 Resultat... 117 9.7 Finansiering, fördelning och kostnader... 119 9.8 Uppföljning och utvärdering... 121 Referenser... 123 Bilagor Lagen (2003:1210) om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser... 131 Exempel på samordningsförbund... 138 Samordningsförbundet Skellefteå Norsjö... 138 Samordningsförbunden Norra Bohuslän och Uddevalla, Orust och Färgelanda... 141 Samordningsförbundet Göteborg Nordost... 144 5

INNEHÅLLSFÖRTECKNINGFÖRORD Samordningsförbundet Göteborg Hisingen (Delta)... 148 Samordningsförbundet Bengtsfors, Åmål, Dals-Ed, Säffle, Årjäng (BÅD-ESÅ)... 151 Samordningsförbunden Växjö och Alvesta... 154 Samordningsförbundet i Kalmar län... 157 Uppsala och Jämtland två exempel på länsförbund... 162 Gävleborg vägen till ett samordningsförbund... 163 Exempel på integrerad samverkan... 165 Förteckning över samordningsförbund... 167 6

Sammanfattning Arbetsgruppens iakttagelser och bedömningar i korthet Inledningsvis vill arbetsgruppen peka på den komplicerade och mångfacetterade karaktären hos Finsam och den mångfald av olika intressen som sammanstrålar på alla samhällsnivåer. Arbetsgruppen vill även framhålla det speciella med Finsam, nämligen att det är den enskilda individens rehabiliteringsbehov som står i centrum och inte parternas myndighetsutövning. Vid sidan om Finsam finns det ett antal andra samverkans- och rehabiliteringsåtgärder inom sjukskrivningsprocessen som berör Finsam på olika sätt. Gränsdragningen mellan några av dessa åtgärder och Finsam är inte alltid klar och såväl målgrupper som insatser kan ibland överlappa varandra. Arbetsgruppen anser att det bör göras en samlad översyn av samtliga rehabiliteringsåtgärder som är relevanta i detta sammanhang för att klarlägga respektive åtgärds målgrupp, insatser och resultat ur såväl individens som samhällets perspektiv. Det finns olikheter mellan samordningsförbunden när det gäller målgrupper, arbetsformer, insatser, resurser och resultat. Arbetsgruppen anser att mångfalden i förbundens verksamhet är positiv och kan ge nya idéer och erfarenheter i rehabiliteringsarbetet som kan användas i hela landet. Arbetsgruppen konstaterar vidare att det lokalt kan förekomma problem i samverkansarbetet när det gäller primärvårdens deltagande. I det sammanhanget vill arbetsgruppen peka på de positiva exempel som finns på samverkan med primärvården i de handläggarteam som utvecklats i en del samordningsförbund. Vid utskottets offentliga utfrågning och i intervjuer med samordningsförbunden har det framförts synpunkter från olika håll om att samordningsförbundens arbetssätt och samverkansstrukturer även lämpar sig för andra uppgifter. Uppgifter som har nämnts i detta sammanhang handlar om integration, psykisk ohälsa och insatser för ungdomar som står utan både arbete och utbildning. Arbetsgruppen ser positivt på dessa synpunkter och menar att Finsam har en unik samverkansstruktur som skulle kunna användas i flera sammanhang. En eventuell utvidgning av samordningsförbundens uppgifter skulle dock kräva en översyn av de nuvarande offentliga åtgärderna på de nämnda områdena samt en genomlysning av lagen om Finsam, samordningsförbundens resurser och de enskilda förbundens lokala förutsättningar. 7

SAMMANFATTNING Kunskapen om Finsam är dålig, såväl i samhället i stort som inom fullmäktigeförsamlingarna och myndigheterna. Myndigheterna har utvecklat sitt arbete bl.a. i Nationella rådet. Samtidigt anser arbetsgruppen att en högre prioritering av Finsam inom de statliga myndigheterna vore önskvärd för att utveckla och bredda användningen av de samverkansstrukturer som kännetecknar Finsam. En förutsättning för detta är dock att tydligheten i gränsdragningen mellan Finsam och andra rehabiliteringsåtgärder klargörs i fråga om målgrupper, uppgifter och insatser. Enligt arbetsgruppens skulle ett sådant klargörande främja inte bara Finsam utan även andra rehabiliteringsåtgärder och i ett längre perspektiv inriktningen av statens samlade rehabiliteringssatsningar. Arbetsgruppen konstaterar att andelen kvinnor med psykisk ohälsa ökar och att delar av denna grupp ingår i målgruppen för Finsam. Detta har ännu inte uppmärksammats i någon större utsträckning i de insatser som finansieras av samordningsförbunden eller i deras val av målgrupper. Det råder en relativt jämn fördelning mellan kvinnor och män i samordningsförbundens insatser. Det är något fler kvinnor än män som deltar i samordningsförbundens individinriktade insatser. Försäkringskassans resultatredovisning visar att de individinriktade insatserna leder till att andelen deltagare i arbete eller studier ökar med ca 20 procentandelar och att andelen deltagare utan offentlig försörjning ökar med 12 till 14 procentandelar. När det gäller varaktigheten i resultaten visar Försäkringskassans samkörning mellan SUS- och Midas-systemen att deltagarnas behov av aktivitetsersättning, sjukersättning och sjukpenning minskat efter en insats och att minskningen kvarstår efter tre respektive sex månader. Samordningsförbundens uppföljningar visar att antalet deltagare som går till arbete eller studier eller som gör stegförflyttningar efter en avslutad insats ökar och att beroendet av offentlig försörjning minskar. Exempel på andra resultat är bl.a. ökad livskvalitet och självständighet, stärkt social kompetens, ökad motivation att aktivera sig, minskad fysisk begränsning och bättre handlingsberedskap, stärkt självkänsla och ökat välbefinnande. Arbetsgruppen noterar att det under uppföljningsarbetets gång inte har framkommit några partipolitiska skillnader i synen på Finsam. De kommun- och landstingspolitiker som intervjuats, och som är eller har varit ledamöter i samordningsförbundens styrelser, förefaller vara överens om att Finsam är en bra metod som ger ett gott resultat för de enskilda människorna och att de samordnade medlen vanligtvis används på ett effektivt sätt. Medelstilldelningen till flera samordningsförbund har successivt minskat genom åren till följd av att nya förbund bildats. Enligt flera förbund utgör finansieringsproblemet nu det största hindret för en fortsatt utveckling av dessa förbund och på sikt av Finsam i dess helhet. Arbetsgruppen instämmer delvis med synpunkterna på finansieringsproblemen 8

SAMMANFATTNING 2014/15:RFR13 men anser även att den nya fördelningsmodell som införs under 2015 och den pågående nedtrappningen av förbundens kapital bör beaktas i sammanhanget. Gruppen anser att även finansieringsfrågorna kan hänvisas till den översyn av Finsam som arbetsgruppen tidigare framfört behovet av. Arbetsgruppen vill peka på de förbättringar som gjorts i uppföljningssystemet SUS på senare år och på att allt fler samordningsförbund registrerar fler uppgifter. Gruppen vill också framhålla betydelsen av samordningsförbundens uppföljningar och det s.k. Indikatorprojektet. Arbetsgruppen ser positivt på alla dessa åtgärder som tillsammans kan ge möjlighet till en bredare, djupare och mer välgrundad analys av Finsams resultat och effekter. Mot bakgrund av de åtgärder för bättre uppföljning och utvärdering som vidtagits på såväl central som lokal nivå anser arbetsgruppen att frågan om ett samlat ansvar för en oberoende uppföljning och utvärdering på nationell nivå bör återuppväckas. Enligt arbetsgruppen bör uppföljning och utvärdering genomföras på både lokal och nationell nivå i enlighet med det ursprungliga förslaget om Finsam. Även denna fråga kan lämpligen föras vidare till den översyn av Finsamfrågorna som arbetsgruppen tidigare argumenterat för. Arbetsgruppen anser att en tydlig och allsidig resultatredovisning till riksdagen i budgetpropositionen är en viktig förutsättning för att riksdagen ska kunna följa den långsiktiga utvecklingen, bedöma resultat och besluta om budget och eventuella åtgärder. Regeringens redovisning behöver inte vara särskilt omfattande men bör innehålla en bedömning av konkreta resultat för viktiga indikatorer. Bakgrund, syfte, inriktning och genomförande Efter ett initiativ av socialförsäkringsutskottet beslutade riksdagen i december 2003 att anta ett förslag till lag om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser (Finsam). Finansiell samordning ska enligt riksdagsbeslutet genomföras för att underlätta en effektiv resursanvändning. Målgruppen utgörs av människor som är i behov av samordnade rehabiliteringsinsatser från flera av de samverkande parterna för att uppnå eller förbättra sin förmåga till förvärvsarbete. De åtgärder som finansieras genom Finsam ska syfta till att återställa eller öka den enskildes funktions- och arbetsförmåga och kan omfatta alla typer av rehabiliteringsinsatser som utförs av de samverkande parterna. Den finansiella samordningen bedrivs i samordningsförbund där de samverkande parterna är representerade. Samordningsförbunden är en frivillig form av samverkan och bildas lokalt i landet mellan Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, en eller flera kommuner och ett eller flera landsting. Lagen (2003:1210) om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser trädde i kraft den 1 januari 2004. Socialförsäkringsutskottet har vid ett flertal 9

SAMMANFATTNING tillfällen behandlat frågor med anknytning till Finsam och i april 2014 beslutade utskottet att genomföra en uppföljning av lagen. Utskottet tillsatte en arbetsgrupp med ledamöter som har lett uppföljningsarbetet. Underlag till uppföljningen har tagits fram av riksdagens utvärderings- och forskningssekretariat. Syftet med uppföljningen är att ge socialförsäkringsutskottet ett fördjupat beslutsunderlag inför behandlingen av ärenden om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser. Uppföljningen har inriktats på att beskriva och analysera hur samverkan, samordning och samarbete mellan de samverkande parterna har utvecklats de individ- och strukturinriktade insatser som görs inom ramen för Finsam insatsernas resultat i form av prestationer och effekter samt vilken nytta de har, bl.a. från ett brukarperspektiv hur verksamheten följs upp och utvärderas. Uppföljningen har gjorts genom dokumentstudier, intervjuer och skriftliga frågor till olika aktörer. Uppgifter har inhämtats genom möten och intervjuer på lokal, regional och central nivå med representanter för samordningsförbund, myndigheter och andra aktörer. Besök har gjorts vid tolv samordningsförbund i olika delar av landet. Som ett led i uppföljningsarbetet genomförde socialförsäkringsutskottet en offentlig utfrågning i riksdagen den 21 maj 2015 där representanter för samordningsförbund, myndigheter och andra aktörer medverkade. Utgångspunkter Historik Finsam har en historisk bakgrund i de samverkans- och samordningsformer inom rehabiliteringsområdet som prövades under 1990-talet: Finsam 93, Socsam och Frisam. Erfarenheterna av dessa försök låg till grund för utformningen av Finsam. Det särskilda med Finsam jämfört med Socsam och Frisam är kravet på medverkan av alla fyra parterna och att varje parts andel av finansieringen är lagreglerad. I övrigt finns likheter med såväl Socsam som Frisam. Lagstiftning Enligt lagen om Finsam får finansiell samordning bedrivas inom ett samordningsområde mellan Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, kommuner och landsting för att uppnå en effektiv resursanvändning. Finansiell samordning ska bedrivas av ett samordningsförbund som särskilt bildats för detta ändamål och i vilket de samverkande parterna är medlemmar. I lagen regleras vidare samordningsförbundens uppgifter. 10

SAMMANFATTNING 2014/15:RFR13 Målgrupp Insatserna inom Finsam ska avse individer som är i behov av samordnade rehabiliteringsinsatser och ska syfta till att dessa uppnår eller förbättrar sin förmåga att utföra förvärvsarbete. Enligt förarbetena till lagen skulle målgruppen vara personer i förvärvsaktiv ålder (vanligen 20 64 år). Regeringen betonade dock att det angivna åldersintervallet inte utgjorde någon fast avgränsning utan att både yngre och äldre personer kunde ingå i målgruppen om de av något skäl kunde hänföras till gruppen förvärvsaktiva. Aktörer De viktigaste aktörerna bland de statliga myndigheterna är Försäkringskassan (FK) och Arbetsförmedlingen (Af) som på det regionala och lokala planet är medlemmar och samverkansparter inom samordningsförbunden. Andra viktiga centrala aktörer är Socialstyrelsen, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), Nationella rådet för finansiell samordning och Nationella nätverket för samordningsförbund (NNS). Lokalt och regionalt är kommunerna och landstingen eller i förekommande fall regionerna de viktigaste aktörerna som medlemmar och samverkansparter i samordningsförbunden. Andra samverkansformer m.m. Vid sidan om Finsam finns ett antal andra samverkans- och rehabiliteringsåtgärder inom sjukskrivningsprocessen som mer eller mindre berör Finsam på olika sätt. De viktigaste är det förstärkta samarbetet mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, finansiell samordning mellan Försäkringskassan och hälso- och sjukvården (s.k. tvåpartssamverkan), sjukskrivningsmiljarden och rehabiliteringsgarantin. Gränsdragningen mellan några av dessa åtgärder och Finsam är inte alltid klar och såväl målgrupper som insatser kan ibland överlappa varandra. Samordningsförbund Uppgifter Samordningsförbunden är myndigheter med offentliga förvaltningsuppgifter men de utför ingen myndighetsutövning. De kan sägas utgöra en offentligrättslig arena för samarbete mellan kommun, landsting och stat. Ett samordningsförbund får inte besluta i frågor om förmåner eller rättigheter för enskilda eller vidta åtgärder i övrigt som innefattar myndighetsutövning. På individnivå fungerar samordningsförbundet som finansiär av de insatser som de samverkande parterna bedriver. I korthet har ett samordningsförbund till uppgift att besluta om mål och riktlinjer för den finansiella samordningen stödja samverkan mellan samverkansparterna finansiera insatser 11

SAMMANFATTNING besluta på vilket sätt de medel som står till förfogande för finansiell samordning ska användas svara för uppföljning och utvärdering av rehabiliteringsinsatserna upprätta budget och årsredovisning för den finansiella samordningen. Till grund för varje samordningsförbund ska finnas en förbundsordning som fastställer förbundets ändamål, uppgifter, organisation, budgetprocess m.m. Insatser och verksamhet Samordningsförbunden kan finansiera alla former av insatser som görs av de samverkande parterna. Det kan handla om sådana förberedande insatser som kartläggningar och utredningar av individens rehabiliteringsbehov eller behandlingar och utbildningar. Insatserna utgår från de enskilda individernas behov av rehabilitering och samordnar de olika myndigheternas sektorskompetens i ett sammanhang med individen i centrum. Huvuddelen av verksamheterna inom samordningsförbundens ram består av individinriktade insatser som t.ex. kan ha följande inriktning: Förebyggande insatser genom information, temamöten och gruppverksamhet. Tidiga och samordnade insatser med hjälp av arbetsteam som bildas mellan t.ex. vårdcentral eller arbetsförmedling, försäkringshandläggare, socialsekreterare m.fl. Insatser för unga vuxna med problem psykoterapi eller samtal med psykolog eller kurator. Insatser för personer med flera diagnoser tvärsektoriella team kan samlokaliseras och utveckla gemensamma mål för verksamheten, insatser görs efter gemensam planering. I verksamheten kan socialtjänsten och psykiatrin ingå i samverkan med frivården och senare även försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Samordningsförbunden finansierar även olika former av strukturinriktade insatser som syftar till att stärka samverkan mellan myndigheterna och öka kunskapen om olika gruppers behov av rehabilitering. Insatserna kan bestå av kompetensutveckling för personal, utredning, kartläggning, behovsinventering m.m. Styrelse och organisation Samordningsförbunden leds av en styrelse med representanter från de fyra samverkande parterna. Det dagliga arbetet leds av en förbundschef som vanligtvis har stöd av en beredningsgrupp. Dessutom finns ofta en lokal samverkansgrupp med chefer från myndigheternas ordinarie verksamhet, och styrgrupper för enskilda projekt eller verksamheter. En del förbund har samlokaliserat vissa utrednings- och samverkansfunktioner där utredare, processledare, handläggare och andra ingår. 12

SAMMANFATTNING 2014/15:RFR13 Utvecklingen av samordningsförbund I början av 2015 fanns det totalt 80 samordningsförbund i landet och av totalt 290 kommuner är nu 241 medlemmar i ett samordningsförbund. Samordningsförbunden varierar i storlek och omfattning. Från stadsdelsförbund i t.ex. Göteborg till förbund på länsnivå. De 49 kommuner som ännu inte tillhör något samordningsförbund finns framför allt i Stockholms län, Norrbotten, Västerbotten, Kronoberg och Skåne. I olika delar av landet finns även regionala nätverk för samverkan mellan samordningsförbund. Inom ramen för uppföljningen har uppgifter inhämtats genom besök vid ett antal samordningsförbund i olika delar av landet. Exempel på de olika förbundens insatser, organisation och resultat finns i bilaga 2. Samarbete, samverkan och samordning Finansiell samordning genom samordningsförbund är en mångfacetterad process. Det centrala navet i samordningsförbunden är styrelsen där de fyra parterna vanligtvis är representerade med var sin ledamot och ersättare. Styrelseledamöterna sitter på ett personligt mandat och uppbär arvode och andra ersättningar som betalas av förbundet. Helhetssyn och ett icke-sektoriserat förhållningssätt är således en grundläggande utgångspunkt i samordningsförbundens verksamhet enligt vad som framhölls i propositionen om Finsam. I den dagliga verksamheten kan detta sättas på prov i konkreta frågor där olika organisationskulturer, lojaliteter och roller spelar in. Politiskt inflytande När lagen om Finsam trädde i kraft 2004 bestod samordningsförbundens styrelser dels av politiker från landstings- och kommunfullmäktige, dels av politiskt tillsatta representanter från länsförsäkringskassorna och länsarbetsnämnderna. I samband med att kassorna och nämnderna avskaffades övertogs dessa styrelseplatser av tjänstemän från Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen och det politiska inflytandet minskade. Politiker i några samordningsförbund vill ha ett mer direkt ställningstagande och ett större engagemang från statens sida. De ser det som ett nationellt ansvar att utveckla samordningsförbundens styrelser och tjänstemän eftersom de anser att kompetensen är väldigt skiftande. De menar dels att staten bör rikta upp verksamheten när det gäller förbundens arbetsformer och arbetssätt, dels att det behövs mer statliga resurser. Olika roller Av intervjuerna framgår det att politiker anses ha en större vana att agera i olika roller och sammanhang jämfört med tjänstemän. Detta kan underlätta när det gäller att samverka i samordningsförbunden. Försäkringskassans och Ar- 13

SAMMANFATTNING betsförmedlingens representanter förefaller å andra sidan ha ett tydligare uppdrag än politikerna i styrelsen. Försäkringskassan har riktlinjer för arbetet i samordningsförbund. Samverkan med primärvården Enligt vad som framkommit i uppföljningen kan det förekomma problem i samverkansarbetet, särskilt när det gäller primärvårdens deltagande. Från flera samordningsförbund har det framkommit synpunkter om svårigheter att få med primärvården i den finansiella samordningen. Andra samordningsförbund har sedan lång tid ett nära och bra samarbete med landstinget/regionen och primärvården. Utvecklingen av samordningsförbundens arbetsformer Samordningsförbunden har under årens lopp samlat på sig en mängd erfarenheter av samverkansarbete i olika former. Förbunden har av tradition valt att i stor utsträckning arbeta i projektform. I många förbund har projektformen ifrågasatts som det dominerande arbetssättet. Flera samordningsförbund framhåller att det finns en utbredd projekttrötthet och att alltid arbeta i projekt tenderar att trötta ut verksamheterna. Ett problem som påtalas av flera förbund är svårigheten att implementera projekt i den ordinarie verksamheten. Integrerad samverkan beskrivs som en strävan efter samverkan mellan myndigheter i en mer permanent form. Den organiserade principen för samverkan ska vara individers behov och, underförstått, inte aktörernas behov. Denna samverkan utmärks av att man har en strategi som betonar långsiktighet och ett mindre ensidigt fokus på arbete i projektform. Verksamheten kan t.ex. organiseras i samordningsteam som kan finnas på vårdcentraler, psykiatrimottagningar och vid s.k. Arbetsmarknadstorg. Fler strukturinriktade insatser Samordningsförbunden arbetar i allt större utsträckning med s.k. strukturinriktade insatser som syftar till att stärka samverkan mellan myndigheterna och öka kunskapen om olika gruppers behov av rehabilitering. Insatserna kan bestå av kompetensutveckling för personal, utredning, kartläggning och behovsinventering m.m. Nya uppgifter? Vid socialförsäkringsutskottets offentliga utfrågning och i intervjuer med samordningsförbunden har det framförts synpunkter från olika håll om att förbundens arbetssätt och samverkansstrukturer även lämpar sig för andra uppgifter utöver rehabiliteringsinsatser. Samordningsförbunden kan utgöra en lämplig plattform för olika uppdrag, insatser och målgrupper eftersom fyra myndighetsparter finns representerade och det finns en fungerande lednings- och ut- 14

SAMMANFATTNING 2014/15:RFR13 förarstruktur. Uppgifter som har nämnts i detta sammanhang handlar om integration, psykisk ohälsa och insatser för ungdomar som står utan både arbete och utbildning. Samarbetet på central nivå Nationella rådet bildades 2008 och består av representanter för Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och Socialstyrelsen. Nationella rådet behandlar frågor om finansiell samordning som är av gemensamt intresse och syftet är att ge samverkan den legitimitet och förankring som är nödvändig. Rådet ger löpande information och stöd till samordningsförbunden, bl.a. när det gäller utbildningar, förbundsbildning och utarbetande av förbundsordningar. Nationella rådets tillkomst har, enligt flera aktörer, lett till ett tydliggörande av rollerna mellan parterna och ett delvis delat ansvar på central nivå. Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Socialstyrelsen ska, enligt vad som föreskrivs i de tre myndigheternas regleringsbrev, tillsammans stödja utvecklingen av samordningsförbundens verksamhet. SKL vill driva på och skapa förutsättningar för arbetet och ge legitimitet åt sina medlemmar i kommuner och landsting. Bristande kunskap om Finsam och prioriteringar Av de intervjuer som genomförts inom ramen för den här uppföljningen framgår att kunskapen om Finsam i samhället är mycket begränsad. Inom kommunoch landstingsfullmäktige och inom de samverkande myndigheterna, på både lokal och central nivå, är kunskapen om Finsam ofta dålig bland dem som inte är direkt indragna i verksamheten. I många samordningsförbund uppfattar man den bristande kunskapen på central myndighetsnivå som ett tecken på ointresse för och låg prioritet av Finsam. Orsaken till detta anses delvis vara Finsams unika fyrpartssamverkan där kommuner och landsting/regioner har ett lika stort inflytande som staten och staten därmed inte kan kontrollera Finsam. Andra orsaker kan enligt förbunden vara det begränsade statsbidraget och förekomsten av andra samverkansformer på rehabiliteringsområdet, t.ex. det förstärkta samarbetet mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen där staten har full kontroll. Den otydliga gränsdragningen mellan olika samverkansformer och överlappningen när det gäller målgrupper och insatser främjar inte heller prioriteringen av olika statliga åtgärder. Dessa samordningsförbund vill se en tydligare prioritering från statens sida och en uppgradering av Finsam, i första hand inom Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. 15

SAMMANFATTNING Målgrupper, insatser och deltagare Målgrupper Samordningsförbundens målgrupper är personer som är i behov av samordnade insatser från flera av de samverkande parterna. Denna breda och övergripande målgruppsbestämning förutsätter en kartläggning och analys av lokala förhållanden och behov. Sedan lagen om Finsam infördes har målgruppen fortlöpande varit föremål för diskussion och utveckling. I förarbetena till lagen angavs förvärvsaktiva i åldern 20 64 år som huvudinriktning för bestämning av målgruppen. I dag anger de flesta samordningsförbunden att målgruppen består av förvärvsaktiva i åldern 16 64 år. I detta utvidgade åldersintervall är det de unga och unga vuxna, dvs. åldersgruppen 16 29 år, som alltmer står i fokus för samordningsförbundens insatser. Prioriteringen av unga är ett resultat av omvärldsförändringar och ökad ungdomsarbetslöshet. Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen har sedan 2011 ett regeringsuppdrag att utveckla stödet till ungdomar med aktivitetsersättning. Andelen unga och unga med aktivitetsersättning ökar successivt bland deltagarna i samordningsförbundens individinriktade insatser. Andra stora målgrupper för samordningsförbunden är personer med komplex problematik och långvarigt utanförskap samt individer med psykisk ohälsa. Flera samordningsförbund framhåller att man inte når alla de individer inom målgruppen som har ett behov av insatser. Nationella nätverket för samordningsförbund (NNS) anför att många förbund ser att det finns ett mycket större behov än vad man har resurser för. Samordningsförbunden når bara 10 procent av de som egentligen har behov av insatser, enligt NNS. Jämställdhets- och integrationsperspektiv I förarbetena till riksdagens beslut om Finsam betonades att jämställdhets- och integrationsperspektivet var viktigt i samordningsförbundens verksamhet. Allt rehabiliteringsarbete, all planering och all uppföljning och utvärdering skulle, enligt propositionen, genomsyras av ett tydligt köns- och integrationsperspektiv. I uppföljningen har det framkommit att jämställdhets- och integrationsperspektivet ofta finns med i samordningsförbundens övergripande planering men att det inte är vanligt med insatser som särskilt riktar sig till dessa målgrupper. Det råder en relativt jämn fördelning av kvinnor och män som deltar i samordningsförbundens insatser. Det var något fler kvinnor (52 procent) än män (48 procent) som deltog i de individinriktade insatserna 2014. Samordningsförbundens insatser Samordningsförbundens verksamhet består huvudsakligen av att finansiera individinriktade och strukturinriktade insatser. Insatserna når ett allt större antal personer det totala antalet deltagare ökade från 37 000 under 2011 till nästan 16

SAMMANFATTNING 2014/15:RFR13 63 000 under 2014. Individinriktade insatser riktas till målgruppen och syftar till att den uppnår eller förbättrar sin förmåga att utföra förvärvsarbete. Strukturinriktade insatser syftar bl.a. till att stärka samverkan mellan myndigheterna och att öka kunskapen hos handläggare m.fl. Under 2014 deltog 39 000 personer i individinriktade insatser varav ca 17 000 registrerade med personuppgifter, 3 000 anonymt registrerade och 19 000 registrerade i s.k. volyminsatser (t.ex. konsultativa eller förebyggande insatser). Det finns fyra huvudtyper av individinriktade insatser: rehabilitering till arbete eller utbildning, förberedande insatser, kartläggning samt förebyggande insatser. Insatser för rehabilitering till arbete eller studier utgör mer än hälften av de individinriktade insatserna Antalet deltagare i strukturinriktade insatser ökade från 9 000 under 2011 till nästan 24 000 under 2014. De strukturinriktade insatserna kan delas in i följande huvudtyper: dialog och kommunikation, utbildning, kartläggning och annan inriktning. Gränsdragningen mellan individ- och strukturinriktade insatser kan ibland vara svår eftersom en strukturinriktad insats kan ha koppling till individinriktade insatser. Deltagare i insatser Över hälften av deltagarna i de individinriktade insatserna är unga och unga vuxna, dvs. 16 29 år, och det är fler män än kvinnor i den åldersgruppen. I övriga åldersgrupper utgör kvinnorna ca 60 procent av deltagarna. Deltagarna i samordningsförbundens insatser har en lägre utbildningsnivå än genomsnittet för invånare i Sverige. Av samtliga deltagare hade 82 procent grundskola eller gymnasium som högsta utbildningsnivå jämfört med 58 procent för riksgenomsnittet. Deltagarna är även i stor utsträckning beroende av offentlig försörjning i form av ersättning från kommunen, arbetslöshetskassan, Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan. Under 2014 hade 88 procent av deltagarna behov av offentlig försörjning före insatsens start. Närmare en tredjedel av de som börjar en individinriktad insats har haft offentlig försörjning i mer än tre år. Andelen kvinnor med lång tid i offentlig försörjning är större än andelen män 17 procent av kvinnorna har varit i offentlig försörjning i sex år eller mer jämfört med 11 procent av männen. Resultat Försäkringskassans resultatredovisning Försäkringskassan har ett löpande uppdrag att återrapportera resultaten av samordningsförbundens verksamhet till regeringen. Resultaten följs upp med hjälp av SUS-systemet som står för Sektorsövergripande system för uppföljning av samverkan och finansiell samordning inom rehabiliteringsområdet. Resultaten bygger på samordningsförbundens lokala registreringar i SUS och avser de personer som deltagit i individinriktade insatser och som registrerats 17

SAMMANFATTNING med personuppgifter. Under 2014 uppgick dessa till 17 079 personer. Ett problem i SUS är att antalet registrerade med personuppgifter bara utgör 44 procent av alla registrerade, vilket minskar underlaget vid uppföljningen av resultaten. Fler avslut och fler kvinnor än män Antalet deltagare som avslutar en insats ökar från år till år (2014: 8 719). Ökningen ligger dock inte i paritet med antalet registrerade, vilket ökat mer under 2013 och 2014. Under 2014 deltog 8 892 kvinnor och 8 187 män i olika individinriktade insatser. Kvinnor utgör vanligtvis en större andel än männen i individinriktade insatser: 52 53 procent de senaste två åren. Fler till arbete eller utbildning och färre beroende av offentlig försörjning Resultaten i SUS visar att andelen deltagare som avslutat en insats och som gått vidare till arbete eller utbildning ligger på drygt 30 procent mellan åren 2011 till 2014. Jämfört med situationen före en insats ökar andelen deltagare som går till arbete eller studier direkt efter en insats med ca 20 procentenheter. Samordningsförbundens insatser syftar även till att minska deltagarnas beroende av offentlig försörjning och öka deras möjligheter till egen försörjning. Resultaten för åren 2011 2014 visar att ca 90 procent av deltagarna var beroende av någon form av offentlig försörjning före insats. Efter insats minskar försörjningsberoendet till runt 78 procent av deltagarna. Resultat på längre sikt En svårighet i Finsam är att redovisa hur varaktiga resultaten är över tid. Ett försök att visa resultat på längre sikt är Försäkringskassans samkörningar av SUS-data med uppgifter i databasen för sjukförsäkringen (Midas). Resultaten visar att andelen unga med hel aktivitetsersättning (inom psykiska diagnoser) minskar från 97 procent före insats till 75 procent tre månader efter avslutad insats och till 71 procent sex månader efter insats. För de deltagare i insatser som har sjukersättning är förändringen olika beroende på diagnos. Av deltagarna med psykiska diagnoser har 72 procent hel sjukersättning före insats. Tre och sex månader efter avslutad insats minskar andelen till runt 45 procent För deltagare med sjukpenning är det 92 procent inom psykiska diagnoser som har hel sjukpenning före insats. Den andelen minskar till 55 procent sex månader efter avslutad insats. Av deltagare med muskuloskeletala diagnoser är det 90 procent som har hel sjukpenning före insats. Sex månader efter avslutad insats har andelen minskat till 52 procent. SUS-resultat i sammanfattning Sammanfattningsvis visar resultaten av Försäkringskassans resultatredovisning att samordningsförbundens individinriktade insatser leder till att andelen 18

SAMMANFATTNING 2014/15:RFR13 deltagare i arbete eller studier ökar med ca 20 procentandelar och att andelen deltagare utan offentlig försörjning ökar med 12 till 14 procentandelar. När det gäller varaktigheten i resultaten visar Försäkringskassans samkörning mellan SUS och Midas att deltagarnas behov av aktivitetsersättning, sjukersättning och sjukpenning minskat efter insats och att minskningen kvarstår efter tre respektive sex månader. Samordningsförbundens uppföljning av insatserna Uppföljningen på lokal nivå i samordningsförbunden genomförs på olika sätt och med olika syften. Dels följs insatserna upp kontinuerligt, vanligtvis med hjälp av SUS, dels gör förbunden särskilda uppföljningar av enskilda insatser och brukarundersökningar. Samordningsförbunden har under årens lopp tagit fram ett stort antal uppföljnings- och utvärderingsrapporter. Under 2010 sammanställde Inspektionen för socialförsäkringen resultaten från 94 olika uppföljnings- och utvärderingsrapporter. I den här uppföljningen har det inte varit möjligt att gå igenom och analysera de rapporter som kommit sedan dess. En översiktlig genomgång av ett antal rapporter indikerar dock att förbundens insatser i de allra flesta fall resulterar i att antalet deltagare som går till arbete eller studier eller som gör stegförflyttningar efter avslutad insats ökar och att beroendet av offentlig försörjning minskar. Exempel på andra mjuka resultat som gäller deltagarnas egna upplevelser och som är vanliga i uppföljningarna är bl.a. ökad livskvalitet och självständighet, stärkt social kompetens, ökad motivation för att aktivera sig, minskad fysisk begränsning och bättre handlingsberedskap, stärkt självkänsla och ökat välbefinnande. Samordningsförbunden genomför löpande ett stort antal brukarundersökningar varje år. Dessa ger vanligtvis övervägande positiva omdömen om insatser, handläggare och förändringar av deltagarens livssituation. En vanlig synpunkt ur brukarnas synvinkel är att Finsam ger ett mervärde i förhållande till myndigheternas ordinarie verksamhet. Deltagarna anser att de möts med större respekt och intresse, att deras helhetssituation beaktas och att fokus läggs på att lösa just deras problem. Dessutom ges deltagarna mer tid i Finsaminsatser än i myndigheternas insatser, enligt undersökningarna. Kommuner med och utan samordningsförbund I den här uppföljningen har det inte varit möjligt att göra någon fördjupad studie eller jämförelse av rehabiliteringsinsatser i kommuner med respektive utan samordningsförbund. En studie från 2010 som gjorts vid Förvaltningshögskolan vid Göteborgs universitet belyser dock denna fråga. I studien jämförs två kommuner, en med och en utan ett samordningsförbund. Även om det inte går att dra några generella slutsatser av studien redovisas här några sammanfattande punkter. 19

SAMMANFATTNING Det personliga engagemanget för att samverka och viljan att hjälpa individer att komma ut i arbete är stark både i kommunen med och i kommunen utan Finsam. Förutsättningarna för att få till stånd denna samverkan skiljer sig däremot åt. I Finsamkommunen har samordningsteamet skapat en tydlig plattform för samverkan genom att handläggarna har fått avsatt tid, en gemensam lokal och givna förutsättningar för att samverka. Detta medför att det finns en kontinuitet i samverkan och att handläggarna slipper etablera nya kontakter i varje ärende. Genom att det finns ett gemensamt mål och arbetssätt samt en definierad målgrupp för samordningsteamets verksamhet, underlättas samverkan och arbetet med individen. En unik styrka i Finsamkommunen är att det inom ramen för teamet finns en representation av alla myndigheter när ett ärende inleds. Denna samverkan mellan alla berörda parter är sällsynt i kommunen utan Finsam. Samverkansteam i Finsamkommunen skapar en långsiktig struktur medan man i kommunen utan Finsam är mer beroende av handläggarnas personliga engagemang och kontaktnät. Samordningsförbundens bedömning av resultat Enligt vad som framkommit i uppföljningen är samordningsförbunden överens om att de individinriktade insatserna överlag ger goda resultat särskilt mot bakgrund av att målgruppen är en mycket utsatt grupp. De individer som får ta del av Finsaminsatser lyckas bättre än de som inte får ta del av sådana insatser, enligt förbunden. De menar också att Finsam på ett annat sätt än ordinarie verksamhet kan ta sig an individer som behöver stöd för att närma sig arbetsmarknaden, både i fråga om kontinuitet och i fråga om fokus på individen. Individens rehabilitering blir till en sammanhållen process. Under uppföljningsarbetets gång har det inte framkommit några partipolitiska skillnader i synen på Finsam. De kommun- och landstingspolitiker som intervjuats i uppföljningsarbetet, och som är eller har varit ledamöter i samordningsförbundens styrelser, förefaller vara överens om att Finsam är en bra metod som ger goda resultat. De menar att resultaten över lag är bra för de enskilda människorna och att de samordnade medlen vanligtvis används på ett effektivt sätt. Samhällsekonomiska utvärderingar Ett antal samordningsförbund har under åren låtit ett företag genomföra s.k. samhällsekonomiska utvärderingar. Syftet har varit att utvärdera förbundens insatser och få ett underlag för att bedöma den samhällsekonomiska nyttan av verksamheten. Den modell som används går ut på att beräkna de av samhällets kostnader och intäkter som är kopplade till en specifik insats för att visa på 20

SAMMANFATTNING 2014/15:RFR13 den utvärderade insatsens lönsamhet. Utifrån insatsens lönsamhet beräknas sedan den s.k. payoff-tiden, dvs. den tid det tar innan kostnaderna för insatsen betalats tillbaka. De resultat som framkommit i en sammanställning av 58 utvärderingar från perioden 2007 2014 visar bl.a. att medelvärdet för insatskostnaden är 82 000 kronor per deltagare på samhällsnivå, att medelvärdet för intäkten per deltagare på kort sikt är 82 000 kronor per år och på fem års sikt 410 000 kronor sammantaget på samhällsnivå och att den genomsnittliga återbetalningstiden för alla utvärderade insatser är tolv månader på samhällsnivå. Beräkningsmodellen och metoden är omdiskuterade. Finansiering, fördelning och kostnader Enligt lagen om Finsam ska samverkansparterna i förbunden täcka kostnaderna för de åtgärder som vidtas. Av de resurser som avsätts till Finsam är statens andel 50 procent och kommunernas och landstingens andel 25 procent vardera. Den statliga andelen är ofta riktningsgivande för hur mycket kommuner och landsting bidrar med, men i praktiken är det den part som bidrar med minst som sätter nivån. Den statliga delen av bidragen till Finsam tas från anslaget 1:6 Bidrag för sjukskrivningsprocessen inom utgiftsområde 10. Från detta anslag fördelas medel även till en rad andra åtgärder för samverkan, rehabilitering, m.m. inom sjukskrivningsprocessen. I budgetförslaget för 2015 fördelas 3 138 miljoner kronor på åtta olika anslagsposter. Statens stöd till Finsam Sedan 2012 har Finsam tilldelats 280 miljoner kronor om året i statligt bidrag. Till detta kommer bidragen från kommuner och landsting på 140 miljoner kronor vardera, vilket innebär att samordningsförbunden totalt disponerat 560 miljoner kronor per år från samverkansparterna under perioden 2012 2015. Till detta kommer medel från Europeiska socialfonden (ESF) på mellan 35 och 46 miljoner kronor om året för särskilda projekt i samordningsförbunden. Samordningsförbundens kostnader och kapital Samordningsförbundens kostnader består huvudsakligen av utgifter för insatser och administration där insatserna står för 80 85 procent av kostnaderna. De administrativa kostnaderna utgjorde 14 procent av redovisat utfall 2014 och något mer året innan. En del förbund har under några år samlat på sig ett betydande eget kapital. Försäkringskassan och Nationella rådet aktualiserade denna fråga för ett par år sedan. Den dialog som då fördes med tre samordningsförbund och med NNS resulterade i att Nationella rådet beslutade om en modell för att trappa ned detta kapital. Enligt Nationella rådet ska beräkningsmodellen resultera i att samordningsförbunden totalt kommer att ha ca 90 miljoner kronor i eget 21

SAMMANFATTNING kapital vid utgången av 2015 att jämföra med 200 miljoner vid utgången av 2014. Fördelningen av statliga medel Försäkringskassan har till uppgift att fördela de statliga medlen till samordningsförbunden. Många förbund har varit kritiska mot Försäkringskassans fördelning som man menar har saknat konsekvens, transparens och dialog. Besked om tilldelning ges relativt sent på året, vilket innebär att tiden för budgetarbetet och beredningen av bidrag från kommuner och landsting blir mycket kort. Försäkringskassan beslutade i januari 2015 om en ny modell för fördelning av statliga medel till samordningsförbunden. Förbunden välkomnar en transparent modell för resurstilldelningen men har vissa synpunkter på förslaget och genomförandet. Förbund som får en minskad medelstilldelning med fördelningsmodellen kan komma att få nästan en halvering av budgeten och de oroas av att det kan leda till en negativ utvecklingsspiral. Finsams finansieringsbehov Sedan ett par år tillbaka överstiger samordningsförbundens äskanden den årliga tilldelningen av medel. Enligt NNS beräkning låg förbundens äskanden för 2015 på 340 miljoner kronor, dvs. 60 miljoner kronor över det statliga bidraget för 2014. Ökningen beror enligt NNS på att förbunden vill finansiera fler insatser och att förbunden samtidigt blir fler. Försäkringskassan har för 2016 äskat 56 miljoner kronor i ökat bidrag till förbunden mot bakgrund av att flera kommuner aviserat bildande av nya samordningsförbund. Enligt uppgift från flera samordningsförbund har finansieringen av förbundens insatser successivt urholkats och utgör nu det största hindret för en fortsatt utveckling av dessa förbund och på sikt av Finsam i dess helhet. Ett problem med finansieringen som uppmärksammades vid utskottets offentliga utfrågning och som påpekats av några samordningsförbund och NNS är att en del kommuner och landsting kan få svårt att finansiera sina andelar av bidragen till samordningsförbunden om staten ökar sin del. Uppföljning och utvärdering Samordningsförbunden ska enligt lagen om finansiell samordning svara för uppföljning och utvärdering av rehabiliteringsinsatserna. I propositionen om Finsam betonade regeringen vikten av uppföljning och utvärdering och av att Finsam följs upp och utvärderas på såväl lokal som nationell nivå. För att klarlägga om Finsam är ett samhällsekonomiskt effektivt medel krävs enligt regeringen en oberoende uppföljning och utvärdering på nationell nivå. 22

SAMMANFATTNING 2014/15:RFR13 Statskontorets uppdrag År 2004 fick Statskontoret i uppdrag av regeringen att följa upp och utvärdera Finsam. Inom ramen för uppdraget som avslutades 2008 tog Statskontoret fram fem rapporter som bl.a. redogjorde för utformningen av Finsam, omfattningen av verksamheten, resursförbrukning och stödet till förbunden. På grund av brister i det dåvarande SUS-systemet ansåg Statskontoret att man inte kunde genomföra någon utvärdering av Finsam. I en av rapporterna analyserades svårigheterna med att utvärdera samverkan och särskilt samverkan genom Finsam. Den sammanfattande slutsatsen var att en utvärdering av effekterna av samverkan är metodologiskt komplext och att Finsams frivillighet och lokala valfrihet försvårar möjligheterna till en utvärdering. Inspektionen för socialförsäkringens uppdrag Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) genomförde 2010 och 2011 två studier om uppföljning och utvärdering inom samverkansområdet på uppdrag av regeringen. ISF fann man att regelrätta effektutvärderingar i stort sett saknades, vilket gjorde det svårt att dra slutsatser om sambandet mellan samordningsförbundens insatser och effekterna på individ- och organisationsnivå. ISF:s samlade bedömning av de tre samverkansformer som undersöktes var att fyrpartssamverkan i Finsam hade bäst förutsättningar att lyckas utifrån både deltagarnas och organisationens perspektiv. ISF föreslog i sin andra studie att det skulle inrättas en instans som skulle stödja förbunden i deras utvärderingsansvar eller att samordningsförbunden skulle befrias från utvärderingsansvaret och att detta i stället överläts till någon myndighet. Försäkringskassan och SUS Försäkringskassan har ett stående uppdrag att rapportera resultatet av samordningsförbundens verksamhet till regeringen. Återrapportering bygger på ett urval uppgifter ur databasen SUS. SUS-systemet togs i drift 2004 och hade inledningsvis tekniska problem. En förbättrad version av SUS lanserades 2010 och sedan dess registrerar allt fler samordningsförbund uppgifter i systemet. Fortfarande är det dock ett stort antal förbund som inte registrerar tillräckligt med uppgifter en femtedel (18 stycken) av förbunden står för nästan hälften av alla deltagarregistreringar med personuppgifter. Totalt uppgick antalet registrerade individer med personuppgifter till 17 079 under 2014, vilket utgör 44 procent av samtliga deltagare i individinsatser. Regeringens resultatredovisning I budgetpropositionen redovisar regeringen resultaten av Finsam inom utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning. Tidigare redovisades en del uppgifter om Finsam även inom utgiftsområde 14 Arbetsliv. En genomgång av budgetpropositionerna från 2007 till 2014 visar att 23