1 Det här är Maria. Hon har just badat och hennes mamma har bråttom. Men det har inte Maria. Hon vill inte ha bråttom, det är bara vuxna som har det. - Vi hinner inte om du ska hålla på och bråka. - Jag bråkar inte, säger Maria. Jag vill inte, förstår du? Men mamma verkar inte förstå alls. Hon försöker dra på Maria hennes byxor. - Vad du är tokig, mamma! Du kan inte få på mig byxorna när jag inte vill. Jag gör bara så här! Maria viftar med benet som mamma försöker stoppa in i byxbenet. - Och då gör jag så här, säger mamma och trycker ned benet i byxan. Då drar Maria upp andra benet ur byxan. - Men titta mamma, vad det här benet gör då! Mamma trycker tillbaka benet i byxan. Då drar Maria upp det första benet igen. - Vilka roliga ben! De vill samma som jag: De vill INTE! Sluta, dumma mamma! Mamma ger upp. Hon sätter sig på golvet och Maria ser att hon är ledsen. Maria ångrar sig, men hon vill inte visa det. Hon funderar. - Men mamma... Om vi tar klänningen... då kan inte benen ta sig upp ur några byxor. Men det måste vara den långa klänningen, annars funkar det inte. Mamma är inte riktigt nöjd. Hon ser på Maria som speglar sig och snurrar runt. Mamma skulle helst se att Maria tog på sig gummistövlarna, men hon vet att det blir omöjligt. - Men gumman, det regnar ute. Maria lyssnar inte. Hon vill inte lyssna på tråkiga saker. Det slutade hon med redan som liten. - Måste vi gå? Maria har slutat snurra. Hon vänder sig till mamma. - Varför måste vi? - Jag har ju redan köpt biljetter. Det blir roligt, ska du se. Maria suckar. - Det finns för många måsten, mamma.
2 Maria står utanför en stor byggnad, med stora dörrar och stora trappor. Maria blir väldigt nyfiken på hur det ser ut inuti. Men hon vill inte visa det för mamma. - Usch, vilket fult hus, mamma. Ska vi gå in där? Det luktar säkert. Maria andas. - Uä, jag kräks! - Dumheter, säger mamma och håller hårt i Marias hand när de går upp för trappan. De kommer in i en enorm hall, fullt med människor. Det ekar av alla fotsteg och röster. Maria provskriker. - Nej! Marias nej ekar i hela huset. Mamma hoppar till och alla andra som står i hallen tittar förskrämt på Maria. - Har du hört, mamma? Huset vill samma som jag. Det skriker också NEEJ! Mamma ser hur alla stirrar på henne och hon tror att de tycker att hon är en dålig mamma. - Nu får du skärpa dig, viskar hon strängt. Maria blir sårad och mamma ser det. Hon ångrar att hon sade så. Hon försöker förklara. - Här måste man vara tyst. Det är som på biblioteket. Det tycker Maria låter konstigt. Hon ser sig om, men hon ser inte en enda bok. - Här får man får låna berättelser, förstår du. De visar dig en berättelse och den får du ta med dig hem. Härinne. Mamma pekar på Marias huvud. - Ska jag ha en bok i huvudet? Mamma skrattar. - Kom nu. Men nu blir Maria arg. Hon tycker inte om att hennes mamma skrattar åt henne. Det gör hon ofta. Det får hon faktiskt sluta med. Maria bestämmer sig för att smita. Hon får syn på en dörr. Undrar om den är öppen? - Maria? Vart ska du nu? Kom tillbaka! Maria står alldeles stilla. Var har hon hamnat? Det är så mörkt, hon kan nästan inte se. Plötsligt hör hon en röst. - Vem är du?
3 Maria blir rädd. Hon ser inte vem det är som pratar med henne. - Maria, säger hon och börjar leta efter dörren. - Vad gör du här? säger rösten. - Jag är här för att jag inte vill. - Vad konstigt, säger rösten. Maria är inte lika rädd längre. - Mamma säger att det här är som ett bibliotek och att jag ska låna ett huvud när jag går härfrån. - Säger din mamma det? Nu kommer rösten fram. Det är en lustig, liten farbror som ser väldigt snäll ut. - Blir hon inte orolig då? Om du försvinner så här? - Hon skrattar åt mig. Jag har tröttnat på henne, säger Maria och ser väldigt bestämd ut. - Det är nog bäst att du går tillbaka till henne. Det börjar snart. Farbrorn klappar Maria på ryggen och försvinner i mörkret. Maria följer efter honom. Hon undrar vad det är som skall börja snart. Så får hon se en man som sitter vid en liten lampa och en stor dator. Han pratar i en mikrofon. - Fem minuter, det är fem minuter kvar. Mannen får syn på Maria. - Hej, säger han. Vems dotter är du? Det här stället verkar inte klokt, tänker Maria. - Jag är mammas dotter, säger hon. Mannen nickar. Vad bra att han håller med, tänker Maria. - Vad är det som det är fem minuter kvar till? frågar Maria. Men mannen lyssnar inte. Han pratar i mikrofonen igen. - Plats på scen, det är plats på scen. Så vänder sig mannen till Maria. - Det är nog bäst du kilar tillbaka till henne. Tror han, ja, tänker Maria och går vidare in i huset. Det verkar vara hur stort som helst. Det lyser starka lampor. Maria får ont i ögonen när hon tittar på dem. - Vem är du?
4 Nämen! tänker Maria. Kan inte en enda människa låta bli att fråga henne samma sak hela tiden? - Vem är du själv? svarar Maria surt. Hon tittar på den som pratat med henne. Det är en lång kvinna, med smink och lösögonfransar. Hon ser ut som mamma, när mamma inte ser klok ut, tänker Maria. - Ska du på fest? frågar Maria den långa kvinnan. - Jag ska in på scen, säger kvinnan. - Då är det bäst du skyndar dig då, om du är sen. - På scen. På en scen. Där jag ska spela teaterpjäsen. Hördu, lilla biten, var hör du hemma egentligen? Maria orkar inte svara att hon har en mamma en gång till, det kommer den där långa kvinnan aldrig att lära sig. Och förresten har hon ju tröttnat på mamma, även om hon börjar längta efter henne lite grand. - Jag ska också in på scen. Den långa kvinnan ser förskräckt ut. - Är det du som är den nya ängeln? - Ja, just det, säger Maria, utan att ha en aning om vad långa kvinnan pratar om. - Men lilla vän, du måste ju sminka dig och klä om. Påklädare! Påklädare! Nu händer det väldigt mycket på en gång. En liten rund tant drar runt på Maria och ser till att hon tar av sig kläderna...... och tar på sig ett vitt vackert linne...... och att hon hamnar i en stol, en likadan som finns hos frisören, men här finns en massa speglar och en massa små lampor och penslar och pudervippor. En söt flicka kommer fram till Maria. - Här är hon! kväker den runda tanten. Hon är så andfådd av att ha sprungit omkring med Maria så hon kan knappt prata. - Den nya ängeln! pyser tanten och låter som en trasig badboll. - Jaså? Den söta flickan ser roat på Maria.
5 - Tack då, säger hon till den runda tanten. Jag kommer ned med henne när vi är klara. Den runda tanten rullar ut ur rummet så fort hon orkar. - Jaså. Maria ser på flickan. Hon känner på sig att flickan vet att Maria inte är någon ängel egentligen. - Och hur hamnade du här, då? Den söta flickan ler. - Har du repeterat? Jag visste inte att de ordnat en ersättare. Maria blir osäker. Det är så många nya ord. - Jag har reparerat flera stycken, svarar hon till slut, för att säga något. Den söta flickan skrattar till. Maria blir nervös. Tänk om hon gjort något olagligt. Kanske polisen kommer. Tänk om hon aldrig mer får se sin mamma. Tänk om flickan blir arg och biter henne. Den söta flickan ser att Maria börjar bli rädd. Hon böjer sig fram och viskar lugnande. - Du ska få träffa din mamma. Ja, det vill Maria. Nu längtar hon efter sin mamma så hon kunde gå i bitar. - Hon kommer att bli jätteförvånad, viskar flickan. Hon trodde inte att hon skulle få en dotter i dag. Vad menar hon? tänker Maria. Är hon också knäpp i skallen som alla andra här? Marias mamma är alldeles sjuk. Hon är så orolig att hon inte kan stå på benen. Hon får vatten av en snäll kvinna och en trevlig herre lovar att de skall göra allt för att hitta mammas dotter. Han undrar om inte mamma borde gå in och sätta sig så länge. - Jag kan väl inte titta på teater nu! Mamma blir arg på herren. Men herren ler så brett att alla hans tänder verkar ramla ut ur munnen. - Jag försäkrar, säger han, att vi kommer att finna flickebarnet och faktum är, att det blir lättare för oss att få henne att följa med oss om vi kan säga att hennes mamma sitter och tittar på teatern.
6 Mamma tycker att det låter vettigt. Åtminstone vettigare än att gå omkring i cirklar utan att kunna göra något. Hon håller hårt i Marias paraply. - Vi finner henne snart. Jag loovar. Maria tror inte att det är sant. Hon har fått ett nytt ansikte! Och nytt hår! Hon har blivit någon annan. Maria stirrar och stirrar i spegeln. Är det verkligen hon? - Tycker du om det? frågar flickan. - Jätte, viskar Maria. - Då ska vi se om vi kan hitta din mamma. Mamma! tänker Maria. Hon kommer inte att känna igen mig! Maria följer med flickan till en lång korridor, där det finns massor med dörrar. De stannar vid en av dörrarna och flickan knackar på. En röst svarar därinnifrån. - Ja? Det är en kvinnoröst, det hör Maria. Men det är inte hennes mammas. Flickan öppnar dörren och släpper in Maria. På en stol, vid en spegel, sitter en ängel. Det är ett litet, litet rum. Det finns en liten soffa och ett litet bord och ett litet fönster. Ängeln vänder sig mot Maria. Maria blir rädd och varm på en och samma gång. - Hej. Vad heter du? Äntligen en vettig fråga, tänker Maria. - Jag är Ängeln, svarar Maria. - Jag ser det. Ängeln tittar noggrannt på Maria. - Men har du repeterat då? Det där frågar alla! Maria blir lite sur. - Jag ÄR Ängeln. Ser du inte det? - Jaha! Ängeln brister ut i ett klingande skratt. Maria har aldrig hört något så underbart och hon skrattar hon med. Ängeln reser sig upp och hon blir så stor! Så härligt silvrig och guldig och vingarna sträcker sig ut över rummet och rör nästan vid Maria. Maria bara stirrar. Hon tycker att ängeln är det vackraste hon någonsin har sett.
7 Ängeln ser på den söta flickan och de viskar något till varandra. Maria undrar vad de säger. Hon borde kanske vara rädd, men det är hon inte. Hon borde kanske smita, men det gör hon inte. Så sätter sig Ängeln på huk bredvid Maria. Hon ser på Maria med sina blå ögon och Maria ser på henne med sina bruna. Det är som om Ängeln ville lära känna Maria bara genom att se på henne. Det är alldeles stilla i det lilla rummet, som om luften höll om dem och kramade dem och gjorde dem till statyer. Maria kinder blir alldeles varma, men till slut kan hon inte stå och göra ingenting längre. - Ska vi vara tysta länge till? Ängelns allvarliga ansikte spricker upp i det där leendet, som liksom väcker luften till liv igen. - Vill du flyga? Marias öron ramlar nästan av. - Är det sant?! Nu är det en massa människor överallt igen som sliter och drar i Maria och plötsligt har hon fått vingar! Riktiga silvervingar! Och över hennes vita linne har hon fått en lång, vit klänning, full med små, gnistrande pärlor och diamanter. Ängeln tar henne i handen och drar med henne uppför en smal trappa. Maria kan se ned på ett stort golv, som är fullt med buskar och träd och en jättestor spegel som ligger på golvet. Det ser ut som en sjö i en skog, tänker Maria för sig själv. Maria får syn på den lille, lustige farbrorn. Hon vinkar åt honom, men han ser henne inte. Han bara pratar och pratar. Och så ska han sätta sig på en stubbe, men han missar stubben! Maria vill ropa Akta dig!, men han hinner ramla och Maria hör en massa skratt. Var kommer allt skratt ifrån? Så kommer den långa kvinnan fram till honom och hjälper honom upp och borstar av honom. Vad sysslar de med, egentligen? - Nu så, viskar ängeln. Hon har hakat sig fast i en lina och håller tag i Marias axlar. Hon ser djupt in i Marias ögon. - Kommer du ihåg att du sade att du ÄR en ängel? Maria nickar.
8 - Det är det som är teater. Förstår du? Maria skakar på huvudet. Ängeln ler och viskar i Marias öra. - Om du vågar flyga, så måste du våga vara alldeles stilla också. Jag kommer att hålla dig jättehårt och vi kommer att flyga ned och landa på golvet därnere. Är du beredd? - Men vad ska jag göra när jag landat på golvet? - Improvisera, säger ängeln. - Vad är det? - Det är när du gör precis vad som faller dig in. Det är just vad Maria är bäst på! De flyger, på riktigt! Maria sträcker ut sina armar och svävar högt, högt uppe i luften. Magen pirrar, det suger och susar i hela kroppen, och hennes mun spritter av liv och måste skratta. Hennes huvud är fullt av känslor, upp, upp, upp! Hjärtat hoppar och bankar i bröstet och hon känner hur det skriker MER! MER! Så högt upp har hon aldrig varit förut, så mycket bara hon, alldeles hon ensam, helt och hållet. Även om ängeln håller i henne, det känner hon, så det vet hon. Men ändå. Det känns på något konstigt sätt som om hon var alldeles ensam däruppe i himlen och alla ser på henne, hela världen ser och undrar: Hur bär hon sig åt? Hur kan hon flyga, en flicka som heter Maria... Hur kan hon flyga? Hon måste vara en ängel. Marias mamma har nästan svettats bort av oro. Hon ser sig om hela tiden, hon stirrar på alla små flickor som sitter i salongen och hoppas om och om igen att någon av dem kan vara hennes dotter. Hennes lilla Maria som är... Som ser precis ut som... Ja, hon liknar faktiskt... på pricken... Mamma stirrar på änglarna som dalar ned på scenen. Hon kan knappt andas. När de landar på golvet, ser Maria att den långa kvinnan och den lille, lustige farbrorn har slutat prata och står helt stilla och ser på henne. De ser inte på ängeln som landar samtidigt med Maria, de ser inte på Marias vingar eller på hennes peruk eller hennes smink. De ser på henne. Varför stirrar de så? Hon rör sig tätt intill ängeln och håller tag i hennes dräkt. Ängeln slår ut med armarna och ropar.
9 - Vänner på jorden, som bad oss med orden, att stiga ner, för att hjälpa er! Maria stirrar på Ängeln. Plötsligt låter hon inte alls som vanligt. - Varför pratar du så konstigt? Det hörs några skratt runtom i rummet. Var kommer det ifrån? Maria ser sig om och får syn på den lille, lustige farbrorn som kommit fram, riktigt nära. Maria tar ännu hårdare tag i ängelns dräkt. - Stora och små, kan ni förstå, hur mycket vi kämpat, men inget har lämpat!, ropar han. Maria blir både rädd och arg på samma gång. De pratar om sådant som hon inte förstår och de skriker och gapar. Maria får nästan ont i öronen av allt skrikande. Plötsligt viskar den lille, lustige farbrorn till ängeln. - Så du har fixat en ny liten en du? Det var ju bra gjort, säger han, samtidigt som han tittar nyfiket på Maria. Maria tycker att han är larvig och sträcker ut tungan åt honom. Då kommer det ett skratt som nästan får henne att ramla omkull. Maria tittar åt det håll som skrattet kom ifrån. Då ser hon att rummet är mycket, mycket större. Där sitter en hel massa människor på en hel massa stolar och stirrar på henne en hel massa! Det är som ett helt hav av människor. - Hej, säger Maria till människohavet och vinkar lite med ena handen. Människorna klappar händerna. De skrattar så det dånar. Men tvärs över allt skratt hör Maria en röst som ropar. Oj, vad hon känner igen den rösten: - Maria! Maria får syn på en kvinna som reser sig upp ur sin stol och försöker ta sig fram till henne. Marias hjärta slår plötsligt hårt. - Kom! Kom fort, här är jag! skriker Maria. Mamma snubblar på alla människor som sitter i vägen. Maria hoppar otåligt. Att vuxna måste vara så stora, de kan ju aldrig kan göra något snabbt! - Men vad långsam du är, nu får du skärpa dig! Alla människorna skrattar ännu mer. Mamma tar sig fram till scenkanten och sträcker ut sina händer.
10 - Kolla nu! Kolla! Jag kan flyga! Och Maria hoppar ned i sin mammas famn. Föreställningen är slut. Publiken har gått hem. Det är alldeles tyst i det stora rummet. Maria håller mamma i handen och runt om dem står ängeln och den söta flickan och den lille, lustige farbrorn och den långa kvinnan och den runda tanten och alla som har hjälpt till att leta efter Maria. - Här, säger ängeln. Behåll de här. Hon ger Maria vingarna. Maria vet inte vad hon skall säga. Hon blir så lycklig så hon kunde spricka. - Nämen, säger mamma, det kan vi inte ta emot. Dem behöver väl den riktiga lilla ängeln, som brukar vara här i vanliga fall? Ånej! Sådan är mamma jämt, hon kan aldrig ta emot något. Maria kramar mammas hand riktigt hårt och hoppas nästan att det gör ont. - Nej då, säger ängeln. Vi kan göra nya. Maria hjälpte oss, hon ÄR en ängel och då ska hon ha vingar också. Maria tittar försiktigt på mamma. Mamma ser på Maria och ler så där härligt, nästan lika härligt som ängeln. - Säg tack, viskar mamma. Men Maria tackar inte. Hon kastar sig fram mot ängeln och kramar henne så hårt att Maria undrar efteråt om hon har några kramar kvar. - Jag gjorde precis som du sade, jag gjorde vad som föll mig in. Såg du det? Ängeln klappar henne över håret och nickar. - Du var jätteduktig. När de går hem med vingarna hoppar Maria i varenda vattenpöl hon kan hitta. Hennes mamma ser på de stackars skorna som blir alldeles leriga, men hon säger inget. Hon förstår att Maria är glad. - Mamma? Maria står plötsligt helt stilla i en vattenpöl. Hon har kommit att tänka på något. Hon märker inte hur det leriga vattnet tränger in i skorna och blöter ned hennes strumpor. - Mamma? Vad var det för berättelse då? Du sade jag skulle få med mig en berättelse hem. Var är den?
11 Marias mamma kommer fram till Maria och ställer sig i vattenpölen hon med och hon håller om Maria och kysser henne. - Du. Du var berättelsen.