Westernfilm Cowboyen är väl symbolen för westernfilm. Den ensamme, starke mannen. Präktig och snäll, använder aldrig våld om inte hans nära och kära är hotade. Han är också mannen från vidderna, som föser sin hjord över dom oändliga slätterna. Han somnar under bar himmel efter att ha spottat ut tuggtobaken, klämt i sig en burk vitabönor och spelat I m a poor lonesome cowboy på sitt munspel. Även om vi inte ser så många cowboys av det gamla snittet på bio idag, så lever han faktiskt vidare. I actionhjältar som Clintans Dirty Harry och John Mcleane i Die Hardfilmerna. Men det finns också andra figurer vi känner igen från westernfilmen. Alla är ju inte cowboys. Det finns pioniärer som billigt kan komma över en bit land att odla upp. Dom bygger det lilla huset på prärien och representerar den hårt arbetande, strävsamma nybyggarna. Dom får kämpa, inte bara mot väder och vind, utan också mot indianer och banker som försöker ta deras mark ifrån dem. Även myndigheterna lägger sig i hur dom ska leva. Det här är urtypen för den amerikanska drömmen. Alla kan om dom vill. Med två tomma, men arbetsvilliga händer kan man skapa vad man vill om man lägger manken till. Och så länge man sköter sig så ska ingen, inte ens staten lägga sig i vad man gör. Det finns ju fler små hus på prärien. Dom växer upp kring en liten småstad med lite affärer, en begravningsentreprenör, en saloon och en liten finka där sheriffen har sitt kontor. Han har den otacksamma uppgiften att hålla ordning i detta laglösa land. Männen i westernfilm är, eller var i alla fall från början, moraliska ansvarstagande och hederliga. Dom smarta och penninghungrande kapitalisterna var inget ideal. Man ska odla sin mark, göra rätt för sig och tacka gud. Westernfilmen som genre är i stort sett lika gammal som filmen självt. Redan 1903 gjordes Det stora tågrånet som blev en väldigt populär film, med dåtidens mått mätt. I en av filmens slutscener riktar en av skådespelarna sin pistol rakt mot kameran, dvs. rakt mot oss i publiken. Det blev en våldsam reaktion när filmen visades på barer och salooner i den riktiga vilda västern. Folk drog sina vapen och pepprade filmduken så att den såg ut som en schweizerost. I rent självförsvar.

Westernfilmen har alltid använts, som symbol för att skildra skeenden i USA. Och för att beskriva en längtan tillbaka till ett nybyggarsamhälle med heder och moral som egentligen aldrig existerat. Det finns inte mycket i dom som stämmer överens med verkligheten. Men Hollywood har hjälpt till att skapa en amerikansk fakehistoria. Så här skulle det ha kunnat gå till. Man skapar en historia som ska bekräfta dom tankar och idéer man har om samhället idag. USA är ju faktiskt en ganska ny statsbildning och det är viktigt att skapa en nationalkänsla och att bygga upp en myt om hur dom fantastiska förfäderna byggde landet. Jag tror att dom flesta amerikaners bild av 1800-talet är format av westernfilmens mytbildning. Men särskilt realistiskt är det som sagt inte. Om det hade t.ex. hade skjutits ihjäl så många människor som i westernfilmerna, så hade det inte funnits några människor kvar där. Det hade fortfarande varit just vilda västern. Visst har det funnits dueller mellan revolvermän. Och rövarband som strukit omkring. Men händelserna har ofta överdrivits eller skarvats till för att göra en bra historia. Men det mesta har aldrig hänt. Och visst har många av dom figurer som nämns faktiskt existerat, Billy the kid och allt vad dom heter. Men även deras insats i historien har kraftigt överdrivits. Allt för mytbildningen. Det var en genre bland andra fram till kriget då den fick ett riktigt lyft och hade en storhetstid fram till början av 60-talet. Ofta kunde man spåra större politiska meningar med vad som hände där på prärien. Efter kriget och under kalla kriget hade USA en självpåtagen roll som världssheriff. Man måste hålla rent från alla smågangsters som sticker upp. It s a dirty thankless job, but someone s got to do it. Under westernfilmens guldålder var det stora regissörsnamnet John Ford. 1939 gjorde han filmen Diligensen med bl.a. John Wayne i en av huvudrollerna. Waynes riktiga genombrott. John Wayne är väl urtypen och den mest kände av alla westwernskådisar. Och som den rasist han var ( han vägrade bl.a. att arbeta med svarta filmarbetare) är kampen mot dom förhatliga och krigiska rödskinnen ett ofta återkommande tema i dom filmer han var med i. Filmer som försöker förstå indianernas situation eller till och med står på deras sida har hört till det ovanliga, men det förekom redan på 50-talet. Dagens filmer har en helt annan inställning. Och Dansar med vargar är ju en hyllning till indianernas sätt att leva. Andra John Fordfilmer som bör nämnas är My darling Clementine från 45, Rio Grande från 1950, Förföljaren från 56, Mannen som sköt Liberty Valance och Så vanns vildavästern, båda från 62.

Andra filmer från guldåldern är Sheriffen från 1952 med Gary Cooper och Grace Kelly. En väldigt spännande och tät historia om en sheriff som tycker att han gjort nog för staden han arbetat i, men av lojalitet och pliktkänsla stannar för att möta ett känt skurkgäng som kommer med tåget precis klockan tolv. På engelska heter filmen high noon. Vissa kritiker såg filmen som ett bra exempel på mod och civilkurage mot den besinningslösa jakt på kommunister och vänstermänniskor som drevs av den amerikanska senatorn McCarthy. Men andra kritiker, även i Sverige, som t.ex. Harry Schein, menade att tolkningen av filmen var att sheriffen dvs. USA hade hjälpt samhället, eller världen, i andra världskriget och nu ville koncentrera sig på sina egna problem. Men då nya hot dyker upp vid horisonten, Koreakriget och det kalla kriget. Ingen vill hjälpa honom, alltså inte dom allierade i Europa, så han måste ensam agera världspolis och ta hand om buset. Som ni märker har westernfilmerna fått vara arena för många och kontroversiella politiska åsikter. Howard Hawks Rio Bravo från 59 är också en riktig klassiker. Där ser vi Wayne som sheriff igen. Han får hjälp av några osannolika hjältar att skydda stadens fängelse från ett fritagningsförsök. Som vi nämnt många gånger här förut, så behöver alla berättelser konflikter för att göra historien intressant för oss som tittar och i början av 60-talet var publiken trött på alla dom klassiska westernkonflikterna som lag mot anarki vita mot indianer jordbruk eller boskapsranch individ eller samhälle fin flicka eller saloonflicka storstäder i öst mot vilda västern. Den klassiska westernfilmen som genre var i stort sett död. Med undantag av ett par dödsryckningar som Sam Peckinpahs Det vilda gänget från 69. En väldigt brutal men spännande och välspelad film.

Machoidéalet och dom tuffare westernhjältarna gjorde inte sitt intåg förrän på sextiotalet och då framförallt med Sergio Leones sk. dollarfilmer med Clint Eastwood..1964 kom För en handfull dollar. Den blev en stor framgång och gjorde Clint Eastwood till stjärna. Det här var en helt ny typ av westernfilm, en mycket tuffare och råare typ av westernaction som bildade en egen genre Stämningen är tyngre och mer illusionslös. Här är det inte helt igenom goda hjältar som bekämpar skurkarna. Han kan mycket väl använda sig av list och fula knep. Moralen är inte lika tydlig. För några få dollar mer från 65 och Den gode, den onde och den fule från 66 är mest kända av hans filmer. Musiken av Ennio Morricone blev snabbt populär och det satte fart även på hans karriär. Sergio Leone har själv beskrivit skillnaden mellan sina filmer och klassiska westerns a la John Ford så här. När en man i en amerikansk westernfilm tittar ut genom ett fönster ser han ett vackert landskap. Om samme man tittar ut genom ett fönster i någon av mina filmer får han en kula mellan ögonen. Dom flesta spelades in med låga produktionskostnader i Italien eller Spanien och kallas därför spagettiwestern. Ja, en del delade upp dom och kallade dom spanskproducerade för paellawestern, men dom flesta kallar nog hela genren för spagettiwestern. Ett ganska nedsättande namn egentligen. Genren blev väldigt populär och under en dryg tioårsperiod spelades det in över 500 spagettiwesterns. Dom stora stjärnorna i genren var bl.a. Clint Eastwood, som väl var kungen. Lee van Cleef, Bud Spencer och Terence Hill. Dom två senare lyckades hela tiden hamna i krogslagsmål där den store Bud Spencer slog ner folk med ren kraft och den mindre och smidige Terence Hill använde list och finess. Det påminner väldigt mycket om dagens amerikanska wrestling och jag undrar om inte dom här filmerna var en slags föregångare till wrestlingen, som ju idag är en av USAs absolut största publiksporter. Om man nu kan kalla det för sport eftersom allt är på låtsas och matcherna precis som på en filminspelning är väl intränade och uppgjorda på förhand. Folk tröttnade till slut även på spagettiwestern och därmed var vilda västern också slut som skådeplats. För ett tag. 1990 gjorde Kevin Costner Dansar med vargar om en soldat som bosätter sig vid civilisationens västra gräns. Där lever han helt ensam i en stuga tills han en dag får kontakt med den lokala indianstammen. Han börjar umgås med dom mer och mer och lär sig deras språk och seder. Hans lojalitet sätts på prov när hans militära kollegor kommer till platsen och vill konfrontera indianerna på sitt sedvanligt brutala vis. Filmen tar verkligen ställning för indianerna och är väl ett försök att göra upp med en mörk del av USAs historia.filmen blev en stor framgång för Costner personligen men också för USAs indianer. Kevin Costner har länge kämpat för deras sak.

Många hoppades att detta skulle innebära ett nytt uppsving för westerngenren, och dom fick väl delvis rätt. 93-94. gjordes en hel rad filmer som utspelade sig i vilda västern. Två filmer som berättar om en av dom mest kända historiska händelserna, och som ofta citerats i filmhistorien är sheriffen Wyatt Earps kamp mot skurkarna i Clantonligan i staden Tombstone. Det slutar med att Wyatt earp och hans medhjälpare, bl.a. Doc Holliday, besegrar Clantonligan i en vild skottlossning vid OK. Corral. Det finns säkert ett trettiotal filmer bara om den här händelsen, men dom två senaste kom alltså 93 och 94. Först ut av dessa var Tombstone med Kurt Russel och Val Kilmer som Wyatt Earp och Doc Holliday. En hyfsat spännande film om händelserna som ledde fram till O.K. Corral. Strax efter kom filmen Wyatt Earp med Kevin Costner och Dennis Quade. Den blev en flopp. Vem vill se samma film en gång till. Och dessutom med mannen som inte kan göra en film på under tre timmar, alltså Kevin Costner. I den här nya vågen fick även tjejerna en chans som I filmer som Bad girls från 94 med bl.a. Drew Barrymore och Andie MacDowell. Och Even cowgirls get the blues med bl.a. Uma Thurman. I The quick and the dead, från 95, kan man se Sharon Stone dra snabbast I vast. En riktigt bra film med en rad duktiga skådespelare. En westernkomedi av dödligtvapen gänget, Maverick med Mel Gibson och Jodie Foster hade också premiär 94. Alla filmbolag ville vara med på den nya svängen och pressade snabbt fram nya filmer, men när första vågen hade sköljt över var det slut igen. Det görs forfarande nån enstaka western då och då. 99 försökte sig Will Smith på en i Wild Wild West, men det blev ju en rejäl flopp. Lite bättre gick det för Jackie Chan i förra årets westernkomedi Shanhai noon som snart får en uppföljare. Den sista westernfilmen är alltså ännu inte gjord.