Inledning I dagens samhälle har de kroniska sjukdomarna kommit att bli ett mycket allvarligt folkhälsoproblem (Faskunger, 2013). Fysisk aktivitet har bevisats ha positiva effekter på många av dessa, både gällande att minska risken för insjuknande men även behandla och förbättra status vid redan uppkommen sjukdom t ex högt blodtryck, diabetes typ 2, depression, cancer, hjärtsjukdom - sjukdomar som äldre personer ofta är drabbade av eller riskerar att drabbas av (Frändin & Helbostad, 2015; Rydwik, 2012). Socialstyrelsen (2011) uppger att så mycket som 80 procent av all hjärt- och kärlsjukdom och 30 procent av all cancer hade kunnat förebyggas med hjälp av sundare levnadsvanor hos befolkningen. Otillräcklig fysisk aktivitet är en viktig del i detta, och Socialstyrelsen (2011) har därför valt att formulera riktlinjer för hälso- och sjukvården som berör otillräcklig fysisk aktivitet, tobaksbruk, riskkonsumtion av alkohol samt sundare matvanor. Socialstyrelsen (2011) har även bedömt att inga särskilda riktlinjer ska gälla för äldre personer utan de ska behandlas efter de generella riktlinjerna för vuxna personer. Dock förekommer särskilda rekommendationer för vissa tillstånd t ex vid biomedicinska förändringar eller sjukdomstillstånd, vilket ofta är gällande för äldre personer. Otillräcklig fysisk aktivitet definieras av Socialstyrelsen (2011) som mindre än 150 minuter fysisk aktivitet på måttlig intesitetsnivå per vecka, alternativt mindre än 75 minuter fysisk aktivitet på hög intesitetsnivå per vecka. Risken för sjukdom, försämrad livskvalitet och förtida död anges vara kraftigt förhöjd om den den fysiska aktiviteten är otillräcklig under en längre tid (Socialstyrelsen, 2011). Förutom eventuella sjukdomar som individen kan drabbas av vid stigande ålder så påverkar kroppens funktionsförmåga även av det naturliga åldrandet (Rydwik, 2012). Det är dock svårt att generalisera vad som är normalt åldrande då flera aspekter, så som arv, livstil och eventuella sjukdomar påverkar, vilket gör den äldre populationen till en mycket heterogen grupp (Frändin & Helbostad, 2015; Herbert, 2006). Äldres funktionsförmåga Ett viktigt begrepp när man talar om äldre deras funktionsförmåga är reservkapacitet. Reservkapacitet är en individs kapacitet utöver vad som krävs för att utföra olika dagliga aktiviteter (Frändin & Helbostad, 2015). Det är särskilt viktigt för äldre att ha en reservkapacitet som möjliggör att individen åter kan uppnå sin tidigare funktionsnivå efter t ex en period av sjukdom eller skada. Är reservkapaciteten otillräcklig kan en tillfällig sjukdomsperiod leda till att individen antingen måste använda alla sina krafter för att klara en viss funktion (t ex resa sig från en stol) alt. att personen förlorar denna funktion helt och hållet. Det är dock aldrig för sent att börja träna oavsett ålder. Äldre har visats ha mycket goda effekter av fysisk aktivitet och genom aerob och muskelstärkande aktivitet kan den äldre personen återvinna eller öka sin 1
reservkapacitet (Frändin & Helbostad, 2015). En god reservkapacitet medverkar därmed till att en äldre person kan bibehålla sin självständighet gällande vardagliga aktiviteter (Rydwik, 2012). Det finns en rad naturliga förändringar som sker i kroppen i och med stigande ålder. Från och med 30-årsåldern minskar kroppens maximala syreupptagningsförmåga med upp till 10 procent för varje decennium (Frändin & Helbostad, 2015). Hjärtats funktion påverkas genom bindvävsförändring och ökad väggtjocklek i vänster kammare vilket ökar styvheten och gör påfyllnaden av vänster kammare mer beroende av förmakskontraktion till skillnad från hos yngre individer där påfyllnaden sker passivt (Frändin & Helbostad, 2015). Äldre får en lägre maxpuls, vilket är viktigt att ta hänsyn till om man är ute efter att utföra aerob träning vid en specifik intensitet (Frändin & Helbostad, 2015). Den lägre maxpulsen har föreslagits vara orsakad av förändrat antal beta-adrenerga receptorer, minskad frisättning av neurotransmittorer eller förändring i själva sinusknutan (Herbert, 2006). Även blodkärlen i kroppen blir styvare och förlorar en del av sin elasticitet vid stigande ålder vilket påverkar blodförsörjningen i olika delar i kroppen och därmed syre- och näringstillförseln till olika vävnader så som hjärnan, njurarna och även muskelvävnaden (Herbert, 2006). De stelare kärlen bidrar också till att äldre tenderar att få högre arteriellt blodtryck. Det finns dock problem gällande studerandet av naturliga åldersförändringar i exempelvis coronarkärlen då det är svårt att hitta en population fri från sjukdomsrelaterade förändringar (Herbert, 2006). Gällande äldres lungfunktion så minskar även här elasticiteten, lungornas yta för gasutbyte blir mindre, och ökat andningsarbete kan krävas på grund försvagad andningsmuskulatur och stelare leder (Frändin & Helbostad, 2015). Äldres kroppssammansättning brukar förändras genom förlust av muskelmassa (sarcopeni) och en ökning av andelen fettvävnad, vilket även innebär minskad vätskevolym i kroppen (Frändin & Helbostad; Herbert, 2006). Fram till 70-årsåldern reduceras muskelstyrkan generellt med cirka 8 procent per 10-årsperiod och därefter med 15 procent per 10-årsperiod i de högre åldrarna. Benstyrkan kan minska med så mycket som 25-40 procent per decennium hos personer över 70 år. De degenerativa muskelförändringarna är dock i hög grad påverkbara även vid hög ålder genom olika livsstilsfaktorer som t ex fysisk aktivitet och muskelstärkande träning (Frändin & Helbostad, 2015). Två viktiga begrepp att känna till är muskelstyrka och explosivitet. Med muskelstyrka menas muskelns förmåga att utveckla maximal kraft medan explosivitet står för kraft x hastighet dvs arbete per tidsenhet (Frändin & Helbostad, 2015). Det finns flera anledningar till att vi blir svagare med stigande ålder. Det sker en fettbildning i muskulaturen, nervsystemet påverkas så att ledningshastigheten till musklerna blir långsammare samt att sammansättningen av muskelfibrer förändras mot en ökad andel långsamma (typ I) muskelfibrer och en minskad andel snabba (typ II) muskelfibrer (Kenney, Wilmore & Costill, 2011; Rydwik, 2012). Denna förändring gör att det framför allt är explosiviteten som försämras medan förmågan till lågintensivt muskelarbete bibehålls i högre grad (Rydwik, 2012). Det är viktigt att äldre personer ägnar sig åt muskelstärkande träning för att motverka den åldersrelaterade förlusten av muskelstyrka, särkilt med fokus på explosivitet. Bibehållen explosiv styrka (även kallad muscle power) är viktig för att den äldre personen t ex ska ha förmåga att snabbt reagera och parera ett fall eller kunna resa sig från en stol (Frändin & Helbostad, 2015; Rydwik, 2012). Även skelettet genomgår förändring i form av ökad 2
nedbrytning av benmassa i relation till nybildning av densamma. Vid 80 års ålder har cirka hälften av benmassan som fanns vid 30 års ålder förlorats (Frändin & Helbostad, 2015). En viktig förmåga som de flesta yngre personer säkert ofta tar för givet men som ofta blir nedsatt hos äldre individer är balansen. Förmågan att hålla balansen är beroende av ett fungerande samspel av olika organ och funktioner i kroppen bl a balansorganet i innerörat, känselceller i muskler och leder, synen och lillhjärnan samt en fungerande informationsöverföring i nervsystemet (Frändin & Helbostad, 2015; Rydwik, 2012). Träning för äldre Fallolyckor är vanligt bland äldre personer och kan leda till höga kostnader för samhället och mycket lidande för personen. Enligt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (2014) orsakas, i åldersgruppen 65-74 år, 70 procent av skadorna i och kring bostaden av fall. För personer över 85 år är motsvarande siffra 93 procent och för personer i särskilt boende är 95 procent av alla uppkomna skador en följd av fall (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, 2014). Som tidigare nämnt är den explosiva muskelstyrkan i benen och naturligtvis även balansen, viktiga funktioner att upprätthålla och förbättra för att förebygga fallskador. För sköra äldre är det i första hand balans- och styrketräning som rekommenderas och styrketräningen ska för bästa effekt ha tillräckligt hög belastning och intensitet för att muskelstyrkan ska öka (Frändin & Helbostad, 2015; Rydwik, 2012). Om personen har förmåga att resa sig från en stol utan att använda armarna som hjälp så bör även kondition- och uthållighetsträning utföras (Rydwik, 2012). En viktig förebyggande aktivitet som äldre bör träna är förmågan att själv ta sig upp från golvet ifall en fallolycka skulle inträffa (Frändin & Helbostad, 2015). Yrkesföreningar för Fysisk Aktivitet (YFA) baserar, liksom Socialstyrelsen (2011), sina rekommendationer gällande fysisk aktivitet på globala rekommendationer från WHO och som tidigare nämnt gäller samma rekommendation för friska äldre som för den övriga vuxna populationen. De äldre som inte lider av svår sjuklighet och nedsatt funktionsförmåga rekommenderas aerob fysisk aktivitet i minst 150 min/vecka om intensiteten är måttlig, vilket innebär en viss ökning av puls och andning (Frändin & Helbostad, 2015). Den aeroba aktiviteten kan även bestå av minst 75 minuters fysisk aktivitet av hög intensitet vilket innebär att den ska leda till en markant ökning av andning och puls. Den fysiska aktiviteten bör fördelas över veckan men varje pass bör vara i minst 10 minuter (Frändin & Helbostad, 2015). YFA framhåller även att långvarig stillasittande bör undvikas oavsett personen uppfyller de övriga rekommendationerna eller inte och att muskelstärkande fysisk aktivitet för alla kroppens stora muskelgrupper bör utföras minst 2 gånger per vecka (Frändin & Helbostad, 2015). En meta-analys av Peterson, Sen och Gordon (2011) sammanfattar att motståndsträning hos äldre personer ger en ganska liten ökning av muskelmassa (ca 1 kg) jämfört med vad som förväntats gällande musklernas adaption hos unga friska individer med motsvarande träning. Men den ökning i muskelmassa som ändå sker genom motståndsträning hos de äldre individerna bör dock ställas i relation till degenerationen av muskelmassa (0,18 kg) som årligen kan förväntas efter 50-årsåldern 3
vid en inaktiv livsstil. Träningsdosen och personernas ålder var viktiga faktorer gällande träningens effektivitet och resultat, och för att maximera effekten bör åldrande personer överväga att ägna sig åt relativt hög dos motståndsträning så tidigt som möjligt i livet. (Peterson, Sen & Gordon, 2011). Det finns stark evidens för den fysiska aktivitetens positiva verkan på hälsa, funktion och livskvalitet (Faskunger, 2013; Frändin & Helbostad, 2015) och få kontraindikationer föreligger. Vid vissa sjukdomstillstånd som äldre kan lida av t ex instabil hjärtsjukdom, vissa faser av cancer samt vid kraftiga infektioner bör läkare konsulteras. Personer med osteoporos bör undvika aktiviteter som utsätter kotpelaren för kraftiga stötar eller flexioner. (Frändin & Helbostad, 2015). Åldersrelaterade förändringar och olika sjukdomstillstånd i rörelseapparatens delar kan ge upphov till smärta. Kroniska smärttillstånd är vanligt hos äldre personer. Bland hemmaboende personer över 65 år rapporterar 20-40 procent att de lever med kronisk smärta medan andelen med smärta är 80 procent för de som bor i äldreboende. (Kragh & Midlöv, 2012). I en interventionsstudie där 75 äldre personer, varav 55 hade smärta, fick genomgå ett åttaveckors träningsprogram med en timmes träning per vecka under ledning av fysioterapeut och sjuksköterska visade sig träningen ge en signifikant minskning av smärtintensitet (Tse, Wan & Ho, 2011). Samma studie visade även en signifikant ökning gällande de äldre personernas rörlighetsförmåga även om deras ADL-aktiviteter förblev oförändrade (a.a). I en kvalitativ studie undersöktes äldre personers upplevelse av att leva med kronisk muskuloskeletal smärta samt betydelsen av och vilken roll fysisk aktivitet hade för dessa individer (Moore, Richardson, Sim, Bernard & Jordan, 2014). Analysen visade att de äldre med kronisk smärta i hög grad strävade efter att kunna fortsätta vara fysiskt aktiva trots sin smärta och att de såg den fysiska aktiviteten i sig som betydelsefull för att bevara rörlighet och förmåga även om vissa individer erkände ett behov av att sakta ned (Moore et al., 2014). Min personliga reflektion kring detta som blivande äldresjuksköterska är att den kvalitativa studiens resultat är glädjande då den visade på en motivation och vilja hos de äldre till att engagera sig i fysiska aktiviteter för att bevara och förbättra sin hälsa och sina funktioner. Detta tillsammans med det faktum att äldre verkligen kan få goda resultat av genom att utföra rätt sorts fysisk aktivitet gör att jag ser stora möjligheter till att i framtiden arbeta med omvårdnadsåtgärder inom området fysisk aktivitet för att förbättra livskvaliteten hos äldre vårdtagare. Referenser Faskunger, J. (2013). Fysisk aktivitet och folkhälsa. Lund: Studentlitteratur. 4
Frändin, K. & Helbostad. J. L. (2015). FYSS-kapitel: Rekommendationer om fysisk aktivitet för äldre. Hämtad 25 mars, 2015, från: http://fyss.se/wp-content/uploads/20...s-kapitel_fa-f Âr- ñldre.pdf Herbert, R.A. (2006) The biology of human ageing. In S. Redfern & F. Ross (Eds). Nursing older people. Fourth ed. Chapter 5, (p.57-81). Edinburgh: Elsevier Churchill Livingstone Kenney, W. L., Wilmore, J. H., Costill, D. L. (2011) Physiology of sport and exercise. 5 uppl. Champaign, IL: Human Kinetics. Kragh, A. & Midlöv, P. (2013). Vanliga åldersrelaterade hälsoproblem I A. Kragh (Red.) Äldres läkemedelsbehandling - orsaker och risker vid multimedicinering. Lund: Studentlitteratur. Moore, A.J., Richardson, J.C., Sim, J., Bernard, M. & Jordan, K.P. (2014). Older People s Perceptions of Remaining Physically Active and Living with Chronic Pain. Qualitative Health Research, 24(6) 761-772. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (2014). Skador bland äldre. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap: Karlstad. Hämtad 12 april, 2015, från https://www.msb.se/ribdata/filer/pdf/27404.pdf Peterson, M.D., Sen, A. & Gordon, P.M. (2011). Influence of Resistance Exercise on Lean Body Mass in Aging Adults: A Meta-Analysis. Medicine & Science in Sports & Exercise, 43(2) 249-258. Rydwik, E. (2012). Fysisk aktivitet och träning för sköra äldre. [Elektronisk]. Vårdalinstitutets Tematiska rum: Äldres hälsa. Tillgänglig: www.vardalinstitutet.net, Tematiska rum Socialstyrelsen. (2011). Nationella riktlinjer för sjukdomsförebyggande metoder 2011Tobaksbruk, riskbruk av alkohol, otillräcklig fysisk aktivitet och ohälsosamma matvanor Stöd för styrning och ledning. Socialstyrelsen: Stockholm. Hämtad 19 mars, 2015, från http://www.socialstyrelsen.se/lists/artikelkatalog/attachments/ 18484/2011-11-11.pdf Tse, M. MY., Wan, V.TC. & Ho, S.SK. (2011). Physical exercise: does it help in relieving pain and increasing mobility among older adults with chronic pain? Journal of Clinical Nursing, 20, 635-644. 5