HÖSTNOVELL - Kärlekens Darrande Verkan. De färgglada höstloven som låg mot asfalten knastrade mysigt där jag gick på väg hem fredagen innan höstlovet. Den kalla oktober blåsten drog med mitt korta blonda hår och slet upp några irriterande slingor ur min hästsvans så att de strök med mitt ansikte. Trots det så kunde jag inte låta bli att le som en dåre, utan strök bort slingorna och gav mig ifrån ett skratt. Han sa JA JA!! viskade jag för mig själv medan jag vandrade med lätta steg, nästan så att jag inbillade mig att jag hoppade fram. Han sa ja! Under sommaren kom jag på mig själv att jag hade blivit förälskad i min klasskompis Adrian. Helt utan förvarning så präglades mitt liv av honom. Jag har nog läst om alla hans statusar han skrivit på facebook minst hundra gånger, och kollat på hans bakgrunds bild minst dubbelt så många gånger än vad som är nyttigt egentligen. Jag kunde drunkna i hans mystiska bruna och vänliga ögon när jag väl fick se honom, eller bara när han slängde en blick på mig över klassrummet. Vissa gånger fångade vi varandras blickar, bytte ut några leenden och just där och då var det inget annat som existerade än oss. Jag har också fått vissa tecken från hans håll, att han också verkar lite smått intresserad. Han brukar ofta le mot mig när vi väl fångar varandras blickar i korridoren, då och då brukar han fråga enkla saker som hur är det och när börjar vi nästa lektion? Förra veckan när vi skulle hämta våra läroböcker på kartedern så råkade vi snudda varandras händer för ett ögonblick. Jag trodde att jag skulle tappa andan! Kanske låter larvigt, men jag brukar ofta dagdrömma om honom. Att jag någon dag ska fråga om han vill hem till mig efter skolan. Visst, skulle han säga. Vad ska vi göra? Sedan fantiserar jag vidare att jag kommer på att vi kan vara hos mig och kolla på någon film eller så. Och då i dagdrömmen så ler han sådär vackert mot mig och säger Blir kanon! Kommer till dig vid 18:00 tiden, funkar det bra? Och sen, när vi båda knappt vet ordet av, så sitter vi där i min soffa, nära och håller om varandra. Han säger att jag är den vackraste på hela jorden, och att han verkligen har längtat efter denna stund Sedan brukar dagdrömmen ta slut där. Även fast jag drömmer det scenariot 50 gånger om dagen så har jag inte vågat att bjuda hem han till mig. Fegheten och osäkerheten hinner ikapp mig, trots att jag har fått inbjudande tecken från hans sida, så är det som om att det sitter någon djävul på min vänstra axel och hånskrattar åt mig Honom kommer du aldrig att få! Hur dum kan du vara som tror att han ens är intresserad? Han flinar och är säkert artig mot alla tjejer! Även fast de orden kommer upp i mitt huvud fastän jag inte vill och tynger ner mig, så vill jag ändå tro att det finns hopp om oss. Min kompis Natalie har fått lyssna på mitt dagdrömmande och mina känslor för Adrian så många gånger att jag nästan trott att hennes öron ska ramla av eller ruttna. Det är bara hon som vet hur det egentligen är, och hon lyssnar och uppmuntrar mig om och om igen. Måndag eftermiddag hade vi suttit ihennes rum, jag babblade på som vanligt om Adrian och trodde att jag skulle bli galen. Natalie satt bara där och lyssnade, nickade menande då och då utan att avbryta mig. Till sist när mina ord tagit slut och innan jag laddade upp för en ny känslostorm så sa hon:
Kan inte du bjuda hem Adrian till dig under helgen? Skulle inte dina föräldrar bort under halloween? Jag lät frågan sjunka in och var redo för ett motargument men hann inte förrän Natalie var igång. Ni kan kolla på skräckfilm och äta popcorn eller något? Enkelt sådär, och en bra inbjudan såhär vid halloween också. Det tror jag att han kommer att nappa på! Han tycker ju om skräckfilmer har du sagt? Jag satt bara tyst där utan att säga något först. Tänkte. Natalie hade rätt! Jag visste att han tyckte om skräckfilmer som Saw, Sinister, The shining osv, och att det skulle vara en perfekt inbjudan såhär under halloween, plus så är hela min familj borta under den kvällen på fest. Men Sa jag lite tvekande ändå. Jag har ju aldrig kollat på skräckfilm förut Det är sant. Jag är inte den typen av tjejen som skulle bli uppslukad av monster, vampyrer och psykopat mördare. Utan mer kanske den romantiska/drama typen, som The fault in our stars, Twilight, eller något liknande. Men du kan ju alltid kolla bort om det blir för läskigt! Och det är en bra ursäkt om du ska hålla hand eller be han komma närmare för att du är rädd! Utbrast Natalie glatt. Genialt! Men är det så bra om jag visar att jag är rädd? Frågade jag återigen tveksam till planen. Han kanske tycker att jag är fjantig då, han som är van att kolla på filmer. Äsch, jag har ju sett hur han har kollat på dig! Han skulle inte tveka en sekund av att vara i din närhet. Jag och speciellt du vet detta så väl, och jag vet att du vill. Det var sant. Jag ville. Jag ville detta så hemskt gärna, och jag visste att det var nu eller aldrig. Jag satt inlåst i mitt rum under hela den veckan. Mamma frågade stundtals gånger varför jag satt instängd på mitt rum och inte var nere med dem. Jag har mycket inlämningsarbeten att göra klart innan lovet, och jag måste bli klar med dem denna vecka slängde jag ur mig som hastigast. Okej, men du måste komma ner sen och äta i alla fall, du får INTE sitta uppe och äta denna kväll åtminstone! Sa hon, och jag nickade bara och lovade henne. Vi hade mycket läxor som skulle bli klar innan lovet, men jag la mest tid på att grubbla och fantisera hur jag skulle bjuda hit Adrian. Jag vred och vände på alla tänkbara scener som kunde komma upp i mitt huvud. Hur och när jag skulle säga det, hur jag skulle se ut. Skulle jag fråga efter lunchen, på idrotten eller efter skolan? Skulle jag se uppklädd ut eller bara vara neutral? Samtidigt som jag tänkte så bet jag oftast på mina naglar, gick runt i rummet, eller satt i sängen och kollade upp i taket. Jag ringde typ Natalie två gånger per dag och frågade henne hur jag skulle göra. Var dig själv bara Saga! Det här kommer att gå jättebra, jag tror på dig! Kanske inte var precis det jag ville att hon skulle säga. Var dig själv är något man har hört äckligt många gånger och är nog det mest klyschigaste man kan höra, men ändå så fick jag en varm känsla i magen och det kändes med ens rätt. Just där och då, torsdagskvällen innan lovet, så kom jag på det. Det hade kommit som ett bombnedslag och jag var säker nu på vad jag skulle göra. Dagen därpå var det fredag och vi hade precis slutat fysik lektionen. Jag hade inte kunnat koncentrera mig riktigt på hela lektionen. Orden alla sa bara ekade i mitt huvud, bokstäverna i boken
spred sig huller om buller och jag var inte kapabel att ta in något. Jag märkte att Natalie blev lite irriterad när jag inte hjälpte till med vårt grupparbete, men hon sa ingenting utan förstod nog varför jag var så borta. Nu eller aldrig tänkte jag när läraren väl förklarade lektionen slut, och stolar skrapade ljudligt mot golvet och glada skratt brast ut, och alla gick vidare mot skåpen för att plocka ihop och man kunde riktigt känna allas längtan att få springa ut från skolan och ta del utav höstlovets slappa dagar. Själv var jag tyst och sammanbiten. Svettades gjorde jag också, inte på värsta viset men mina händer var så hala så att jag knappt kunde hålla i mina böcker där jag vandrade till skåpet på darriga ben. Adrian var där några skåprader bort, han hade tagit på sig sin svarta tjocka jacka och hade stannat kvar där vid sitt skåp och pratade lite med vår klasskompis Johannes. Ryck upp dig själv! hörde jag min egen röst i huvudet säga. Vad är du rädd för? Sanningen var att jag var rädd. Rädd för att bli dissad av Adrian. Jag vet inte hur jag skulle ta det faktiskt. Tänk om han bara skulle skratta mig rakt upp i ansiktet och tycka att jag var pinsam och dum som ens hade bjudit hem han och dessutom trott att det ens hade funnits något där under ytan. Men det måste vara så? Alla dessa tecken jag fått, alla dessa utbytta leenden måste ha betytt något? Eller har jag inbillat mig allt? Nej, detta är nog värre än en skräckfilm. Där vet man i alla fall oftast vad man ska förvänta sig och allt har en story, men jag är helt lost. Jag vet allvarligt talat inte vad som kommer att hända efter det här, om jag kommer att få nobben eller inte. Det är lite skrämmande. Men så tog jag äntligen dem där små stegen mot Adrians skåp. Jag knöt ihop mina händer så att det inte skulle märkas att jag svettades. Jag fäste blicken mot golvet medan jag gick och samlade lite mod tills jag snart skulle få möta hans snälla ögon. När jag väl kom närmare så hade Johannes börjat gått därifrån, han hejade kort på mig där han gick förbi och när jag svepte blicken från honom till Adrian så hade han redan fångat min blick. Han log varmt mot mig och jag kunde inget annat än att försöka le lika varmt tillbaka. Hej Sa jag. Hej! Sa Adrian. Tyst. Nu eller aldrig tänkte jag och tog sats. Gör du nå speciellt imorgon kväll? Jag tänkte ifall du ville komma hem till mig och kanske kolla på någon skräckfilm eller så? Om du vill, såklart! frågade jag och kollade snabbt bakom mig för att konstatera att ingen hade hört, men det var tomt i korridoren. Det var bara Jag och Adrian där. Han log och gav ifrån sig en lättad suck. Det kan jag självklart göra! Ska jag komma någon speciell tid? Jag var helt stum i några sekunder. Hade han verkligen menat det han sagt? Jag blinkade lite för att verkligen tro att jag var vaken och att detta inte var några av mina dagdrömmar. Du kan komma efter 18:00, mamma och pappa ska åka iväg på kvällen så då har vi hela huset för oss själva. Är det okej? Det blir jättebra Sa Adrian och log ett brett leende. Vi ses då! Du bor På Bäckstigen 3 va? Vad bra, och det gör jag! Sa jag lite förvånat. Hur visste han det? Tänkte det eftersom att Olle bor några hus bort från dig, och han pekat ut förr vart du bor. Så det kommer jag ihåg! Han verkade lite generad när han sa det. Herregud! Men jag kommer till dig runt 18:00 tiden då?
Gör det! Vi gick bredvid varandra innan vi skildes åt på skolgården. Jag ville bara skrika men jag måste hålla mig. Åtminstone tills jag kom hem. Väl då så kunde jag inte vara still en sekund och rotade hela kvällen bland kläder och skräckfilmer. Han sa ja, sa jag för mig själv minst 100 gånger den dagen. Han sa ja. Några minuter innan 18:00 så plingade det på dörren. Jag hade förberett innan och lagt upp filtar och några kuddar prydligt i vårt tv-rum, poppat lite smörpopcorn samt hällt upp lite läsk i två höga glas. Jag hade på mig ett par ljusblåa stretchjeans och en vit bomullstopp. Till Mamma och pappa hade jag bara sagt att Natalie skulle komma senare och att vi skulle kolla på film. De hade tydligen läst förbi mitt breda glada leende och verkade inte precis så eftertänksamma. Kanske några gånger under dagen har de bytt blickar med varandra när jag sprungit fram och tillbaka i huset och varit mer glad än vad jag brukar. De hade åkt redan vid halv så jag hade haft lite tid att ställa iordning allt och göra en snabbstädning i mitt rum. Jag öppnade när det plingade för andra gången, och där var han. Adrian. Han hade nog också brytt sig lite ändå. Han hade på sig en fin rutig skjorta, svarta jeans och håret såg mer stylat ut än vanligt. Han hade en chipspåse i famnen och höll i ett fodral. Jag tänkte inte komma tomhänt direkt. Hej förresten! Han kramade om mig lätt och fjärilarna i magen exploderade. Jag försökte hålla mig cool, kramade tillbaka och tog emot chipspåsen och fodralet som var en dvd. The Stephfather? Det är en riktigt bra skräckis, tänkte ifall du inte hade valt ut någon eller så.. Det blir perfekt! Utbrast jag och log. Du verkar vara bara på det här med filmer, så vi kan se den jättegärna. Han log lite snett till svar. Schysst! Jag visade lite runt i huset innan vi satte oss i soffan. Det var lite främmande att ha han där bredvid sig. Att allt var mer olikt än vad det brukade vara. Huset verkade mer blottande än vad det var. Dammtussarna bredvid soffan eller glasmärket på tv-rums bordet verkade han inte märka i alla fall, som tur var. Jag satte in dvd-skivan i dvd:n och vi började på att kolla. Det var faktiskt en bra film, om jag ska erkänna. Inte så läskig som jag trodde från första början. Det var halvvägs in i filmen och rätt som det var så kom det en jumpscreen, jag kände hans hand krama om min. Min blick vilade på hans hand först innan jag mötte hans varma intensiva blick. Vet du hur fin du är? Jag tänkte fråga ut dig tidigare, fråga om du ville hitta på nå, men jag har inte vågat. Jag har inte vetat riktigt hur du känner för mig. Sa han samlat. Jag bara kollade på han. Jag trodde att du inte gillade mig, eller jag var inte säker Sedan gav han sig ifrån ett skratt. Faktiskt så var det läskigare att gå till din dörr, mer än vad jag trodde. Det var nog mer läskigare än denna filmen. Men när du väl öppnade och jag mötte ditt fina leende så var alla orosdemoner borta. Jag var återigen stum. Adrian? Rädd? För mig? För oss? Jag kunde inget annat än att flina och fnissa. Inte åt han utan åt hela situationen. Vadå? Frågade Adrian och skrattade han med. Vad är det?
Inget. Inget mer än att jag kanske bara kan säga att du inte är ensam om det. Vi kollade på varandra i några intensiva sekunder. Vi kom närmare varandra och han la sin arm om mig och gav mig en puss på pannan. Detta klår nog vilken halloween somhelst. Detta kunde jag bara instämma. För nu hade varken jag eller Adrian något att vara rädd för längre. Vi hade ju varandra och det var det som betydde något.