ROFLMAOWTIME och gränserna Malin Axelsson/Moa Backman/Tova Gerge To be One is to be autonomous, to be powerful, to be God; but to be One is to be an illusion, and so to be involved in a dialectic of apocalypse with the other. Yet to be other is to be multiple, without clear boundary, frayed, insubstantial. One is too few, but two are too many. Donna Haraway I föreställningen ROFLMAOWTIME utforskar ung scen/öst den upplösning av gränser som internet ger möjlighet till och denna upplösnings frigörande potential. Under det dryga halvår som vi ägnade åt research kring hur vi gestaltar oss själva och vår sexualitet på nätet,hamnade vi gång på gång i upplösningar av motsatspar: människa/djur, människa/sak, vit/svart, vuxen/barn, människa/maskin... Några av dessa motsatspar har blivit viktigare för oss än andra. Det gäller framför allt privat/offentligt, man/kvinna och aktör/publik. Människors privatliv visas upp till allmän beskådan på youtube och bloggar. Betydelsen av biologiskt kön förändras när vi kan anta vilken avatar som helst, eller skifta mellan flera. Det betyder inte att alla, när och hur som helst, kan flyta fritt genom kön, etnicitet och sexualitet på internet, men gränserna blir mer tillfälliga och flytande. Hierarkier som vi är vana vid börjar svaja. Samtidigt pågår en process där gränserna för vad teater kan vara rubbas och förändras. I arbetet med ROFLMAOWTIME har vi kopplat ihop dessa olika förvandlingar med varandra för att undersöka själva idén om gränser och gränsöverskridanden. Publik/Aktör En av de gränser som ROFLMAOWTIME diskuterar är den mellan aktör och publik. Eftersom vi använder internets estetik och gör en föreställning som inte handlar om internet, utan är som internet, har vi sysselsatt oss mycket med att hitta sätt att göra föreställningen klickbar, d.v.s lekbar och möjlig att påverka som publik. Vi är ute efter att ge publiken en upplevelse som inte bara syns och hörs, utan också känns på andra sätt. Vi vill göra det genom att fokusera på det som konkret finns i rummet rörelser, ljud, ljus, doft, smak - och göra det 1
tillgängligt inte bara för skådespelarna, utan för alla som besöker teatern. Vi är inte intresserade av att skapa dramatik utifrån en text och på ett konventionellt teatersätt arbeta med karaktärer, teman, ideologi, stämningar och psykologi. Teoretikern Hans-Thies Lehmann har beskrivit teater som frångår berättandets logik som postdramatisk och givit olika exempel ur 80- och 90-talsteatern. Ett annat sätt att beskriva relationen mellan publik och aktör i ROFLMAOWTIME är genom jämförelsen med olika spel. Vi har stulit både estetik och spelregler från dataspel, men vi har också inspirerats av spelmekanik och rolltänkande från levande rollspel. Levande rollspelare får ofta frågan: Hur vet du skillnaden mellan spel och verklighet? Eller annorlunda sagt: Om det inte finns någon som tittar, går det verkligen att spela en roll då? Kan en och samma person rymma både rollen, publiken och det privata jaget? För att svara på frågan kanske vi först måste prata om överenskommelsen i traditionell teater, där publiken skådar och spelarna spelar. Genom publikens blick vet skådespelarna att de gör teater och genom att de gör teater vet publiken att den är publik. Och eftersom någon intar rollen som publik så vet både publik och skådespelare att det som händer inte händer på riktigt och inte kommer att få några efterverkningar. I levande rollspel omvandlas den vittnesfunktion som en traditionell teaterpublik utgör till ett inre verktyg, en överenskommelse som inte syns förrän fiktionen bryts. Det är alltså i de flesta fall först när någon säger "cut!" (=stoppa spelet), när någon lämnar spelområdet eller när den överenskomna tiden för spelet är över som det skedda tydligt framträder som fantasi. Spelet har en uppsättning regler som spelarna definierat på förhand och sedan improviserar utifrån, ofta med målet att hålla fiktionens gränser så osynliga som möjligt. ROFLMAOWTIME är varken traditionell teater eller levande rollspel, men innehåller element av båda. Vi har velat skapa en struktur där besökarna enkelt rör sig mellan olika nivåer av deltagande och åskådande utan att behöva undra vad som förväntas av dem. För att kunna åstadkomma den smidigheten har vi tänkt vidare kring det som lajvare kallar specialinstruerade spelare/interaktörer. De gör ofta kortare, förberedda insatser som liknar scener i syfte att tillföra spelet viss information eller energi. De kan också fylla någon särskild funktion under hela spelets gång, något som kanske är svårt eller tråkigt att göra. Det behöver inte vara så att interaktörens uppgifter i spelet skiljer sig extremt mycket från den vanliga 2
spelarens. Huvudsaken är att ingången till spelet och rollen är en annan. Interaktören är där för att underlätta och understödja de andras interaktion. Fokus ligger alltså inte på den egna upplevelsen och förståelsen, utan på de andra spelarnas upplevelse. Interaktören är spelvärldens motsvarighet till en social ingenjör, och spelar sin roll i syfte att smörja maskineriet. Aktörerna i ROFLMAOWTIME fungerar ofta som specialinstruerade spelare/ interaktörer snarare än skådespelare och besökarna fungerar ofta som spelare snarare än publik. Ibland kompletteras interaktörsfunktionen med uppgiften att förmedla en bild till en publik som tittar. Den funktionen är dock hela tiden inflätad i det pågående spelet ROFLMAOWTIME, reagerar på spelet, initierar något i spelet eller kommenterar spelet. Vare sig skådespelaren tar på sig en mask eller tar av sig en mask så finns denna funktion kvar: den försvinner först när aktörerna lämnar den tid och plats som är ROFLMAOWTIME. Offentligt/Privat Att lösa upp gränsen mellan offentligt och privat och undersöka den skam som kan vara förknippad med denna upplösning är ett centralt tema i ROFLMAOWTIME. Skapandet av föreställningen har många gånger sökt sig nära våra privata liv. Vi har ofta diskuterat vad som kan hända med de videoklipp och bilder som vi har skapat i anslutning till föreställningen och nojat kring vad det kan innebära att sådant material sprids på internet. Samtidigt har researchen gett oss nya intressen och besattheter. En av oss blev till och med kär. Hos många vuxna framkallar den upplösning mellan privat/offentligt som pågår på nätet förvirring och upprördhet: Varför lämnar folk ut sig på det där sättet? Att de inte skäms? Att de inte är rädda? För en ung publik är det dock inget nytt att befinna sig på gränsen mellan ett privat jag och ett publicerat onlinejag. Både professionella bloggare och amatörer glider mellan att spela på bekännelsens fara och att se bloggen som en plats där den skrivande kan gestalta sig själv som en annan. Youtube är en spelplan för både socialt samspel och kreativt utbyte: användarna lägger upp allt från spontanfilmade bråk till noggrant regisserade kortfilmer. I dataspel antar spelare avatarer (virtuella identiteter) som utvecklas över tid och integreras med livet Away From Keyboard. 3
Det är lätt att tro att indelningen privat/offentligt har funnits för evigt, men i själva verket är det en relativt ny gränsdragning. Det var först med det sena 1700- talet och industrialismen som idén om en åtskillnad mellan privat och offentligt tog form i Europa. En ny medelklass föddes, äktenskapet i dess moderna form likaså, och världen klövs i två: arbete skildes ut från lek och fritid; det privata från det offentliga; och barndomen skildes ut från vuxenlivet. Barnfritid-privat-känsla-kvinna-lek ställdes mot vuxen-arbete-civilisation-förnuft-offentlighetman-nytta. Lek, privatliv och kvinnlighet förknippades med skam och onytta, medan det offentliga, manliga arbetet uppvärderades. En skulle kunna se det som händer på internet idag som ett sätt att störa denna indelning. Gränser luckras upp, identiteter och begrepp börjar flyta. Hierarkier och normer hotas, det blir sjögång i sinnestillstånden, platserna, världarna. Det område där upplösningen av gränsen offentligt/privat tar sig tydligast uttryck i ROFLMAOWTIME är i skådespelarnas olika rollmodus. I det som vi kallar portalen föreställningens hjärta finns hundratals olika masker och hattar för publiken och ensemblen att välja mellan, och i en hatt- och masklek som utgår från hur internet öppnar för möjligheten att byta avatar flyter skådespelarna genom en rad olika roller. Det avatarlösa (masklösa) tillståndet, har vi under repetitionerna av ROFLMAOWTIME kallat AFK Away From Keyboard. Att vara AFK kan likna att spela rollen av sig själv, eller rollen av sig själv som skådespelare och i arbetet med ROFLMAOWTIME har vi diskuterat hur det rollmoduset hotar gränsen till skådespelarens privata jag. Genom att i detta rollmodus befinna sig i en sjögång mellan offentligt/privat sätter ensemblen på sätt och vis något "privat" på spel i den här föreställningen. Men det betyder inte nödvändigtvis att det är "personen bakom skådespelaren" som står på scen. Vi arbetar snarare med vad våra besökare föreställer sig är skådespelarens privata jag, än den faktiska privatpersonen som är olyckligt kär, har ont i halsen eller funderar på middagsinköp. Det är skådespelarens privatperson med citationstecken som står på scen: "en millimeter karaktär" eller en karaktär som arbetar med det privatas estetik utan att för den skull ha någonting att göra med en verklig person. Det är en "privat karaktär" som också kan förhålla sig fritt till sanningar och lögner om självet, eller snarare: det spelar inte så stor roll vad som är sant eller inte, det viktigaste är vad som händer och hur det känns. ROFLMAOWTIME pekar bort från det psykologiska, linjära och berättande för att istället arbeta konkret, fysiskt och rumsligt med bilder, rörelser, stämningar. Väldigt ofta berättar teater historier och använder text som stöd. Men en skådespelare kan ju också beskrivas som en aktör, någon som agerar och 4
handlar, precis som "drama" ju faktiskt också betyder "handling"; något som görs. Vad vi gör i ROFLMAOWTIME är att undersöka gränsen mellan privat och offentligt på ett sätt som inte berättar hur det är, utan testar hur det känns. Man/Kvinna Hand i hand med gränsupplösningen aktör/publik och privat/offentligt går ett politiskt arbete med att lösa upp genus- och identitetsgränser. Å ena sidan innehåller internet olika typer av upplösande av de delar av identiteten som är lätta att känna igen och sortera. Sexualitet, etnicitet och könstillhörighet blir i vissa avseenden suddigare. Å andra sidan är sådana kategorier väldigt närvarande i hur människor rör sig genom internet. I researchen inför ROFLMAOWTIME fick vi intrycket att ung scen/östs unga publik ofta delar upp internet i två: en del för tjejer och en del för killar. Tjejer läser bloggar och bloggar kanske själva, samtidigt som många uttrycker att bloggande egentligen är ganska fånigt och skulle vilja ägna mindre tid åt det. Killars tidsfördriv, som att kolla på klipp på youtube eller spela Call of Duty online, formuleras i högre utsträckning som kul och häftigt - på sin höjd nördigt, men inte fånigt eller meningslöst. De platser online där Killar och Tjejer möts, till exempel facebook, innehåller ofta krav på att användare ska registrera sitt kön och vilka de är sexuellt intresserade av. I en fas av arbetet med ROFLMAOWTIME blev ensemblen indelad i en tjejgrupp och en killgrupp och försågs med en uppgift som medvetet stärkte männen och förminskade kvinnorna. Uppgiften var ett försök att härma de maktstrukturer som vi funnit i vår research. I arbetet med uppgiften uppstod en tröghet i rummet, en svårighet att lösa uppgiften, en längtan efter något annat än denna tvingande indelning. Vi beslöt därefter att i föreställningen lämna synliggörandet av förtryck och tröga begränsningar därhän, för att istället koncentrera oss på alternativen. Helt enkelt, försöka vända verkligheten ryggen, eller åtminstone röra oss i verklighetens utkanter och leta efter de stigar som inte redan är så trafikerade. Vi kan inte göra vårt ROFLMAOWTIME till den ändlösa labyrint av länkar som det verkliga internet är, men just därför kan vi också göra de perifera länkarna mer synliga och befinna oss på de platser där gränsindelningarna slutar fungera. 5
Teater/Dans/Konst/Musik Internets normupplösande potential är för ung scen/öst nära förknippat med vår radikala teaterestetik och lust att låta teatern expandera mot och sammanblandas med andra kreativa verksamheter. Arbetet med ROFLMAOWTIME har handlat en del om teater, men också om dans, musik och konst. En sådan ingång är inte alls en självklarhet, trots att gränsdragningarna mellan olika konstnärliga uttryck utmanats ända sedan modernismens dagar. Även nu, 2010, är svensk teater fortfarande djupt förankrad i en tydligt naturalistisk tradition, och det är inte alls okontroversiellt att rucka på den ramen eller för den delen skiljelinjerna mellan olika konstfält. Vi på ung scen/öst ser vår föreställning som ett bidrag till en ny sorts scenkonst som inte väjer för att leka sönder kategorierna. I ROFLMAOWTIME består ensemblen av fem surfare mot friheten. De är ett forskningsteam som gör en resa tillsammans med publiken. Genom hela föreställningen gör ensemblen olika försök att upplösa de gränser som våra diskussioner har kretsat kring: privat/offentligt, man/kvinna, aktör/publik. Att ge sig ut på en gemensam forskningsresa innebär att sakna svar, att inte veta vad vi kommer att hitta. Men istället för att som så ofta i teaterrealismen synliggöra gränserna genom att uppfostrande peka på förtryck och begränsningar, hoppas vi i ROFLMAOWTIME på att kliva in i en annan dimension. Vi vill ge vår publik alternativ och en känsla i kroppen av en annan verklighet. Ett annat sätt att vara, tänka och forma sin tillvaro är möjligt. Källor: Kan vi få några riktiga repliker eller nåt? Reflektioner kring Moments Mariamne och performativ estetik, Magisteruppsats i teatervetenskap, Joakim Stenshäll, 2007 Postdramatic Theatre, Hans-Thies Lehmann, 2006 The Transformative Power of Performance, Erika Fischer-Lichte, 2008 6