Vårtal vid Agunnaryds hembygdsgård 2010 Kära Agunnarydsbor och besökande gäster! Jag ska berätta för er om Inget. Ja, hon hette inte Inget utan Ingrid Kajsa. Men hon kallades alltid Inget på Kjöpet. Hon föddes precis 100 år före mig, det vill säga 1845. Hon bodde i torpstugan Kjöpet, som fortfarande finns helt nära mitt hem, vid vägen mellan Angshult och Tjurkö. 100 år skiljer oss åt och det är intressant att jämföra våra så olika liv de speglar var sin tid och så olika levnadsförhållanden. Kanske vi kan lära något av denna tappra kvinna. Ingrid Kajsa hade en bror och en syster, och deras far dog när barnen var helt unga. Det berättas att det var en katt som bet honom så att han senare avled. De tre syskonen fick förstås tidigt börja arbeta som dräng och pigor. Inget kom vid 19 års ålder som piga till Målensås, där hon träffade drängen Peter Månsson blev, med barn och senare gifte sig med. De flyttade som torpare hem till Kjöpet och fick 5 barn. Men försörjningen som torpare var knapp och Peter fick ta arbete vid järnvägen. Efter några år där råkade han ut för en olycka och det berättas också att han blev ihjälsparkad av en häst. Inget blev änka vid 47 år, och barnen hade då lämnat hemmet. Sin mor Lena hade hon kvar att ta hand om och också en inhysing, Blinne-August som bodde i den lilla kammaren. Det var ett hårt liv med mycket arbete för Inget att försörja sig och ta hand om de gamla. Hon gick då den 8 km långa vägen i sina träskor till Målensås för att göra dagsverken på gården där hon som ung varit piga. Det sägs att hon brukade använda tiden på vägen med att sticka. Men Inget hade också en extra tillgång i sin kunskap: hon var vetgirig och intelligent och hade lärt sig att bota sjuka djur och hade ett särskilt gott handlag med djuren. Hon samlade läkeörter och gjorde mediciner och lyckades i många fall bota kreaturen. Hon hämtades ofta när det var svåra kalvningar. En av hennes döttrar gifte sig med en veterinär och Inget hänvisade ofta till ny kunskap hon fått av Vetrinärasônen ett bra komplement till hennes egna erfarenheter.
Inget hade ett gott rykte för sin skicklighet och goda humör och hade goda relationer i bygden. Bönderna anlitade henne gärna och hon kunde tjäna en extra slant och det hjälpte henne förstås att klara uppehället. Trots små omständigheter var hon generös bjöd hon gärna på en tår kaffe och var känd för sina goda kringlor. Hon bodde sina sista år på ålderdomshemmet i Bråna och dog av hjärnblödning 1931, 86 år gammal. Jag som föddes 100 år efter Inget går ofta förbi den gamla Kjöpastugan och jag tänker då ofta på Inget och hennes värld och vår värld. Så olika men kanske ändå i grunden också lite lika. Jag går den där vägen med mina stavar för att få avkoppling och motion. Inget gick vägen av nödvändighet och ofta som en del av en lång arbetsdag i Målensås. Hon hade den dagliga kampen för brödfödan att kämpa. I vår tid och i vår del av världen är problemet att inte få för mycket i oss så vi blir sjuka av det. Vi stirrar oss blinda på bäst-före-datum och anser oss ha råd att kasta tonvis med tjänlig mat. I Ingets värld var även smulorna dyrbara och är så för miljoner människor i världen idag. Den utsatthet som de fattiga levde i på Ingets tid liknar i mycket livet för många idag med fattigdom, katastrofer, krig. Men vi som är här och nu måste nog tillstå att vi fått växa upp i den bästa av världar och är privilegierade efter kriget och i Sverige och vi har svårt att föreställa oss hur det var för bara ett par generationer sedan. Då hade många en kamp för den rent fysiska överlevnaden och mat för dagen. Idag innebär kampen för överlevnad ofta annat. Säkert hade Inget också svårt att få det s k livspusslet att gå ihop men utifrån helt andra förutsättningar än vi har idag.
Vi har en kamp för överlevnad på olika nivåer På den globala nivån ser vi de stora hoten. Det kan gälla klimat och miljöförstöring, vapenhot, överbefolkning eller ekonomisk kollaps. Och vi har sett hur vulkanaska kan ställa till det. Vår världsbild är helt annorlunda än Ingets, som omfattade bara några socknar runt omkring. Inget gick i sina träskor till sina dagsverken idag kan vi flyga till andra sidan jordklotet för att jobba. Också som nation lever vi med hot av olika slag: Hur ska vi stå oss i konkurrensen när arbetsmarknad och ekonomi globaliseras och vi inte är ensamma om den kvalificerade kunskapen? Hur kommer det att gå med de invandrarfientliga tendenserna i samhället? Våldet som vi ser allt mer av? I den lilla världen som vår socken har vi också en kamp för överlevnaden. Vi som bor i Agunnaryd är stolta över vår socken och gemenskapen som finns här. Vi har så många fördelar: närhet, sociala band, vår natur, vi har vår affär, vår kyrka och vår skola. Men hur står vi oss framöver? Kommer vi att kunna bo kvar och klarar vi konkurrensen med tätorter och storstäder när de unga bosätter sig? Kommer det att finnas jobb och service i omgivningen så vi kan bo kvar? Kan vi lära något av Ingets levnadsberättelse? Kunskap: Inget hade specialkunskaper som hjälpte henne att överleva. Hon fick tips av Vetrinärasônen gammal erfarenhet och vetenskap tillsammans är fortfarande nyttigt. Vi måste därför ta tillvara både utbildningsmöjligheter och erfarenheter! Uppmuntrar vi barn och ungdomar att ta till sig kunskap och inte alltid välja enklaste vägen genom skolan? Man kan se att många ungdomar inte tar tillvara de fina möjligheter vårt svenska utbildningssystem ger. Kunskap är en nyckelfaktor för en nations förmåga att hävda sig i konkurrensen med länder, där kunskap värderas högt och familjerna satsar allt på att barnen ska få en bra utbildning. Vi riskerar att ta för självklart att vi
ska få jobb och försörjning och fortsätta att ligga före kanske är det inte så längre. Relationer: Inget hade ett gott rykte i socknen, var respekterad för skicklighet och uppskattad för gott humör. Fördelarna att leva i ett litet sammanhang med nära relationer där man kan hjälpas åt och stödja varandra är uppenbara. I alla våra föreningar och andra mötesplatser har vi en stor tillgång. Men det handlar också om att ha en öppen och välkomnande attityd mot omvärlden, både den nära och den längre borta. Våra attityder och vad vi säger, när det gäller t ex invandrarnas plats i vårt samhälle, påverkar samhällsklimatet i stort. Hur vi som samhälle, föräldrar och skola hanterar våld och mobbning i vår skola bidrar till att skapa atmosfären i vår socken och göra den attraktiv eller inte för nya bosättare Arbete: Det innebar hårt arbete för att överleva för Inget på Kjöpet. Hon gjorde också en god insats för bygden. Vi är nog den första generation som kan välja i många avseenden. Vi kan t ex välja hur vi vill använda vår fritid, kanske till gemensamt arbete och frivilligt engagemang. Välfärd och gemenskap skapar inte sig själv, utan kräver ett engagemang. Så är det för skolungdomarna som kan välja ett jobbigare men säkrare program i stället för ett glassigare eller mindre krävande, och vi vuxna kan ofta välja nivå för vårt engagemang. Våra val i det dagliga livet har betydelse. Det gäller på det globala planet vi kan bidra i det lilla när det gäller t ex miljö och fred. Våren Hur kopplar vi nu ihop Inget på Kjöpet med detta med våren? Nu är det i alla fall Vår igen efter en ovanligt lång och bister vinter. Och jag är säker på att på våren såg Inget upp från sitt sticke och gladdes åt våren när hon gick sina långa vandringar för även i svåra omständigheter gläds vi över våren och allt blir ljusare och lättare.
Med detta önskar jag er alla om en lång och skön vår och sommar med mycket nya erfarenheter och kunskper mycket tid för att utveckla relationer och gemenskap och kanske också en lagom andel av arbete, som ju i grunden är något positivt! Birgitta Lindkvist