Den framtida arbetsmarknadsutvecklingen i Sverige AV BERTIL OLSSON Det står nu alldeles klart att våra inhemska arbetskraftstillgångar ej kommer att öka de närmaste 10 åren. Från en årlig ökning på några tiotusen under efterkrigstiden kommer vår arbetsstyrka att stagnera. Den utgör nu cirka 3,5 miljoner och kommer att förbli ungefär vid detta antal det närmaste årtiondet, även om vi bättre än förut tar tillvara de arbetskraftsresurser som finns i landet. Krav på ökad arhetskraftsul1gång gör sig nu gällande från flera områden. Sålunda kräver de beslutade reformerna på vårdens och undervisningens område mellan 15 och 20 000 nya arbetskrafter årligen under den närmaste 5-årsperioden. Industrin för att fullfölja de planer på ökad varuproduktion som uppgjorts räknar med ett lika stort årligt tillskott. Den privata serviceverksamheten och transportapparaten torde räkna med lika mycket. Och byggnadsverksamheten viii nog göra anspråk på några tusen man årligen. Kraven på arbetskraft för att fullfölja uppgjorda planer av arbetsgi- Bertil Olsson är generaldirektör i Arbets~ marknadsstyreisen. 342 varna - privata och offentliga rör sig säkert om ett årligt tillskott av 50-60000 man. Mot detta skall ställas ingen eller en mycket ringa ökning i arbetskraftsresurserna. Per-. spektivet ser enligt dessa beräkning- l ar ut att bli en ständig obalans på arbetsmarknaden, ett obehagligt perspektiv med hänsyn till den bristande arbetsmarklladsbalansens stora inflytande pl den samhällsekonomiska balansen, främst dess inflationsdri-, vande effekt. Immigration Naturligtvis faller immigr~tionsalternativet lätt i tankarna. V1r nettoimmigration har nu under många år varit 10000 per år. Antalet utlänningar - inklusive skandinaverna. på vår arbetsmarknad utgör 4 procent. Medräknas de under senare åren naturaliserade stiger siffran till 6 procent. Självklart kan en ökad invandring diskuteras i samband med vår arbetskraftssituation. Men skulle man tänka sig att täcka hela det begärda arhetskraftstillskottet med utländsk arbetskraft torde dess andel Ii.; t
Den framtida arbet5marknadsuwecklingen i Sverige i arbetsstyrkan i mitten av 70~talet röra sig om cirka 20 procent. Vi har varit överens om och är det fortfarande att invandring av utländsk arbetskraft skall ske i samråd mellan arbetsgivare, arbetstagare och myndigheter. Något annat är knappast tänkbart p~ svensk arbetsmarknad. Vi skulle troligen långt innan vi nått upp till en femtedel utlänningar i arbetsstyrkan få samma situation och samma diskussion som man nu har i Schweiz, nämligen en viss utlänningsfientlighet och en diskussion om vem som egentligen äger det egna landet. Detta vill vi undvika i Sverige, och vi skall därför icke räkna med kraftigt ökad invandring som alternativ till stagnerande arbetskraftstillgångar. Vi skall ej släppa immigrationen ur sikte - ej heller emigrationen, ty vi lär få ett ökat internationellt arbetskraftsutbyte i framtiden - men den löser icke vårt arbetskraftsprohlem som det framstår enligt beräkningarna ovan. Vi får g~ andra vägar för att tillgodose vårt arbetskraftsbehov. Kan vi inte nämnvärt öka arbetsstyrkan totalt återstår blott att se till att vi producerar mer med bibehållen arbetskraft, d v s vi ökar produktionen per arbetskraft räknat. Detta kräver ~ sin sida en ökad rörlighet på arbetskraften, såväl geografiskt som yrkesmässigt. Arbetskraftens jördelnitjg Vår varuproduktion kommer att i framtiden ha en betydligt större mängd realkapital bakom varje anställd. Den fullständiga automationen ligger inom räckhåll på många områden. Man har kommit rätt lhgt redan Om man ser på en modern massafabrik, ett pappersbruk eller ett modernt järnverk i våra dagar. Basproduktionen - inklusive skogs- och jordbruk - kommer att sysselsätta några hundratusen mindre om 1O ~r. Industrivaruproduktionen torde få försöka klara sig med i stort sett det arbetskraftsantal den har. Servicenäringarna kommer att draga till sig arbetskraften. De överslagsberäkningar som gjorts, att basproduktionen skall sysselsätta mindre än 10 procent av arbetskraften, industrioch byggnadsverksamheten omkring 30 procent och serviceverksamheten cirka 60 procent kan vara verklighet i mitten av 70-talet. Och detta trots att en ständig rationalisering - ja ibland automatisering - kommer att ske även inom komors- och sel'vicevärlden. Men detta förutsätter att vi har en rörlig arbetsmarknad, att arbetskraften är villig och får tillfälle att ställa om sig yrkesmässigt och geografiskt till områden) där hennes arbetsinsats bedömes ge hög produktiv utdelning. I dag pockar i hög grad arbetskraftsfrågan för vården och undervisningen på sin lösning. I morgon kommer arbetskraftsbehoven till fritidsyrkena att göra sig starkt gällande. Vi kommer att få förkortad arbetstid) och fritidsservicemannen kommer att bli ett vanligt yrke för att tillfredsställa människornas starkt ökade konsumtion av fritid. Andra nya yrken som kommer är t ex: programmeraren, idegivaren, tvårvetenskapsforskaren, generalisten i mot- 343
Den framtida arbetsmarknadsutvefiklingen i Sverige sats till specialisten, för att nämna några exklusiviteter ur mängden. Den framtida arbetsmarknaden bör kunna sysselsätta alla personer i alla åldrar och på alla utbildningsnivåer. En del av de nya yrkena kan ofta kombineras med hemarbete. Kanske kommer bundenheten till en arbetsplats inte att vara så utpräglad som den är i dag. Två. deltidsarbeten och kanske två yrken, eller fler kan i framtiden bli mycket vanligare än i dag. En del av industrin, främst processindustrin, kommer att kräva mycket ansvarsmedveten, kunnig och noggrann personal. Deltidsarbetande och gärna litet äldre människor torde passa utmärkt. Denna utveckling kommer att kräva en ständig anpassning på arbetsmarknaden, krav på omställning och tillpassning av den enskilde individen. Det är priset den enskilde får betala för full sysselsättning och snabbt framåtskridande i ett dynamiskt samhälle. Rörligheten på arbetskraften är också av grundläggande betydelse för den balanserade arbetsmarknaden och därmed den balanserade ekonomin. Målinriktad rörlighet Men kanske går det ändå icke att fylla alla viktiga arbetskraftsbehov enbart genom att generellt upprätthålla rörligheten på arbetsmarknaden. Det kan bli aktuellt att målinrikta rärligheten, d v s allokera arbetskraft till oilldden, där efterfrågan gör sig starkt gällande och som människorna ur framåtskridandesynpunkt anser väsentliga. I dag gör vi det delvis genom att vi starkt på- 344, skyndar rörligheten från arbetslös- : hetsområden och från näringar, som: vi vet får ett mindre behov av ar- I betskraft i framtiden. Vi påskyndar. dänned en naturlig strukturrationalisering, som ändå skulle kommit. Men i detta är bara ena sidan av ett stort arberskraftsproblem. Vi ser till att arbetskraften lämnar arbetslösheten i och undersysselsättningen - och det i är viktigt i och för sig - men vi har i dag ingen politik som medvetet b~ l främjar eller prioriterar arbetskraf-! tens anpassning till arbetsomr~den ' som kanske i framtiden är viktigast Man försöker tillgodose alla behov och räknar alla arbetskraftsbehov! som lika viktiga. Men så har vi inte I heller lyckats tillgodose alla och kom- I mer kanske inte i framtiden att kunna göra det. Det är då frågan om en prioritering av efterfrågans tillgodoseende reses som ett praktiskt spörsmål. Detta är ingen lätt sak att ordna i ett demokratiskt samhälle som vårt, vars näringsliv i stort sett är uppbyggt på fri-konkurrensprincipen, och där löne- och anställningsförhållandena i övrigt i stort sett får avgöra om en näringsgren eller ett företag skall få tillräckligt med arbetskraft eller ej. Ur framåtskridandets synpunkt är det naturligtvis inte likgiltigt hur arbetskraften fördelas på näringar och företag. Man vill ju gärna tro att hävdandet av vår exportindustri är en väsentlig dej av vår standard. Det är genom vår export som vi i stort sett Hr alla våra importvaror, som betyder ökad standard. Exportindustrin måste därför kunna få den utbildade arbets-
Den framtida, arbetsmarkriadsutvecklingen i Sverige kraft den behöver. Det är också troligt att svenska folket, som nu kommit upp till en internationellt sett hög real1önenivå, i framtiden mer och mer vill inrikta sin efterfrligan,p1 sådana områden som utbildning, undervisning och vård, vilka redan i dag är köomraden och bris.tområden på arbetskraft. Litet längre fram torde friridskonsumtionen komma att starkt hävda sig. Däremot är kanske människorna beredda att avstå från en del nyheter på varuområdet och nöja sig med en gammal vara ett eller annat år mer eller avstå från en del av den allt mer utvecklade servicen en tid. Om det t ex tar 8 eller 4 timmar att komma över Atlanten torde vara rätt likgiltigt för gemene man i vår generation. Om han visste vad det kostade och finge välja skulle ha,n säkert avstå den ökade hastigheten mellan två kontinenter för något annat han ansåg ännu viktigare. Det skulle säkert gå att i vårt land i stott sett enas om vilka områden som tid efter annan vore viktigast att förse med arbetskraft.' Statsmakterna kan naturligtvis besluta att prioritera vissa områden ur arbetskraftssynpunkt, liksom man nu delvis gör ur kreditsynpunkt (och därmed arbetskraftssynpunkt), t ex bostäderna. Men en sak är att besluta om vissa områdens företrädesrätt, en annan att verkligen se till att arbetskraften i första hanå kommer dit. Kunde man använda löneinstrumentet helt och fullt ginge det väl i och för sig att via kraftigt höjda löner locka till sig arbetskraft till prioriterade områden. Men vi kan inte genom allmänt höjda kostnader i vårt land äventyra vår internationella konkurrenskraft, som är en väsentlig del av vår levnadsstandard och vårt framåtskridande, och där tycks gränsen nära nog redan vara nådd. Att allokera arbetskraft enbart med löneinstrumentet torde ej vara framkomligt. Utbildning som 1'örlighets~ stimulerande faktor Däremot borde man kunna göra mycket mer än nu på utbildningsområdet för att förse prioriterade arbetskraftsomrllden med den behövliga arbetskraften. Skolan skall självfallet sköta den grundläggande utbildningen till dess arbetskraften träder Ut i arbetslivet. Det dröjer nog inte så länge förrän all skolungdom i vårt land kommer ut på arbetsmarknaden med kunskaper motsvarande den nuvarande studentexamens. De manliga går därefter direkt ut i värnplikten, och ett samarbete mellan skola och värnpliktsmyndigheter för att samordna den gemensamma utbildningen växer snart fram. Det betyder att ingen arbetskraft träder ut i arbetslivet på den framtida svenska arbetsmarknaden förrän i 20-årsåldern eller däröver. Visar sig emellertid skolans grundutbildning kunna anpassa sig något så när till det snabbt föränderliga samhället gör det icke så mycket att några årsklasser försvinner från svensk arbetsmarknad. De kommer ut med mycket större kunskaper, vilket bör kunna ge dem starkt ökad produktivitet på arbetsmarknaden 345
Den framtida arbetsmarknadsutvecklingen i Sverige jämfört med tidigare generationer. Men det krävs då att skolan själv snabbt anpassat sig till nya lägen. Skolan blir aldrig färdig. Skolreformerna måste ständigt pågå. Och det viktigaste av allt, skolan måste lära ut förmågan att vilja lära och att inte acceptera något som oföränderligt i vårt dynamiska samhälle. Men utbildningen är inte färdig i och med skolans slut. Den måste pågå hela arbetslivet. Men väl ute i arbetslivet blir den fortsatta utbildningen för arbetskraften främst en arbetsmarknadspolitisk fråga med ett mycket intimt samarbete mellan ar betsmarknads- och utbildningsmyndigheter. Där skulle utbildningen mycket bättre och snabbare än nu kunna användas för att allokera arbetskraft till de viktigare bristbetonade arbetskraftsområdena. Utbildning måste ske med mycket större kraft till bristområdena. Okonventionella medel måste användas. Om man kan räkna ut - som man gjort - att vissa områden med nuvarande inragning i utbildningskurser icke kan täcka sitt arbetskraftsbehov på 10 15 år, ja, då får man inte fortsätta med Samma slentrianaktiga intagnings- och utbildningsgrunder, utan då måste något nytt göras. Särskilt vidlåder trögheten utbildningen till de stora offentliga konsumtionsomd.dena, t ex vården. Här borde offentliga arbetsgivare taga efter n:1got av den snabbhet och fördomsfrihet som utmärker privat industri, som t ex får en stor order, och som tvingas för att fullfölja den på kort tid anställa och utbilda. behövlig arbetskraft. Det går nästan alltid. Det är den flexibiliteten vi skulle ha in p~ många av de områden som nu är de stora bristområdena, och som i hög grad utmärkes av att de är of-. fentligtstyrda. Vi kan i dag och för den närmaste f framtiden räkna upp vilka som är de väsentligaste bristområdena, av vilka l jag här nämnt några. Det vore, tror i jag, ej svårt enas Om vilka som borde! prioriteras ur arbetsmarknadssynpunkt. Om arbetsmarknadsmyndig- ~ heterna finge på dessa områden ope- ' rera på ungefär samma sätt som med den privata industrin, t ex vid den utbildning som sker i lokaliseringssyfte, där rekrytering och utbildning snabbt leder till resultat, skulle brister snabbare kunna lättas och köerna göras mindre. Men det förutsätter stor flexibilitet och snabbhet i handlandet. Det förutsätter att utbildning får ske även av icke arbetslösa, vilket innebär att arbetskraft kanske lämnade en del icke prioriterade områden. Utbildningsbidragen borde också differentieras med hänsyn till behoven, högst bidrag där behoven är störst och viktigast. Det är klart att det kommer att innebära skärpt konkurrens om arbetskraften och förmodli gen förluster för en del lågbetalancle - och kanske mindre' viktiga branscher och företag i varuproduktionen och serviceverksamheten. Men det gäller ju att med begränsade arbetskraftsresurser se till att arbetskraften sättes in på områden, som statsmakterna av vissa skäl önskat prioritera, och då få.r man ta konsekvenserna av att vissa oprioriterade områden kanske sackar efter. I dag är det må.nga av de viktigaste om~ 346
Den framtida arbetsmarknadsuwecklingen i Sverige rådena i den offentliga serviceverksamheten (den offentliga konsumtionen) som är de största bristområdena helt enkelt på grund av trögheten och slentrianen i utbildningen. Det borde kurma ändras. Samarbete mellan arbetsmarknadsmyndigheterna och företagen Den arbetsmarknadsbetingande utbildningen, omskolningen och uppskolningen borde i större utsträckning än nu kunna användas just för att lösa knapphetsproblemen på arbetsmarknaden i framtiden. I samarbete mellan arbetsmarknadsmyndigheterna och företagen borde vid brist på arbetskraft till ett företag uppskolning av den egna arbetskraften till mer kvalificerade sysselsättningar ske i lång större utsträckning än nu. Offentligt stöd borde utgå till sådan uppskolning, men i dag föreligger ej de formella möjligheterna härtill. I luckorna efter de uppskolade borde arbetskraftsreserverna kunna sättas in efter anvisning av arbetsförmedlingarna eller också mekaniseras driften och maskinerna övertager arbetet. Framtidens utbildning måste ske mycket mer i samarbete med företagen bl a för att minska risken för att metoder och utbildningssystem ska bli föråldrade och otidsenliga och utbildningen måste mer målinriktas på det verkliga behovet av arbel:skraft. Samarbetet mellan arbetsmarknadsmyndigheterna och de enskilda arbetsgivarna och deras organisationer Samt arbetstagarna och deras organisationer måste fördjupas. Det blir arbetsmarknadsmyndigheternas sak att följa - bättre än nu - våra arbetskraftsresursers utveckling både kvantitativt och icke minst kvalitativt och informera intressenterna härom. OmstäI1ningsberedskapen kräver upplysning om möjligheter och alternativ. Arbetsförmedlingen måste bli bättre rustad, kvalitativt och tekniskt. Den moderna arbetsförmedlaren bör bli det självklara kontaktorganet för arbetsgivare och arbetssökande genom att visa sin förmåga att lösa invecklade uppgifter snabbt och smidigt med hjälp av arbetsmarknadspolitikens alla medel. Informationen mmte emellertid vara tvåsidig. Företagarna måste också informera arbetsmarknadsorganen i tid om sina planer och problem. Grunden härför är redan lagd genom att det sedan gammalt gällande varselavtalet om permitteringar mellan Arbetsmarknadsstyrelsen och Svenska Arbetsgivareföreningen och Sveriges Industriförbund nu utökats att omfatta även varsel om större planerade anställningar. * Vi får stagnerande arbetskraftstillgångar, det är riktigt. Det har föranlett viss pessimism om möjligheterna till ökad produktion och bibehållen framstegstakt, Den kan vara berättigad, men vi har ingen anledning ge upp i förtid. Det finns så många medel med vilka man kan ersätta sinande arbetskraftsresurser. De bör prövas först. Dit hör - förutom en ständigt pågående rationalisering och mekanisering - bl a en utökning av den arbetsmarknadspolitiska arsena- 347
Den framtida arbetsmarknadsutvecklingen i Sverige len, större och bredare satsning på målinriktad utbildning till bristbetonade arbetskraftsömr~den, eventuellt efter av statsmakterna beslutad prioritering. Skaffar vi oss dessa möjligheter har vi ingen anledning Se pessimistiskt på framtidens arbetsmarknad. Det allvarligaste hindret är faktiskt byråkrati, slentrian och rädsla att pröva nya saker. Men detta hinder bör kunna överkommas. Ty inga andra lösningar är bättre än de som leder till målet. Alla andra är sämre hur mycket de än över ensstämmer med gaml a mallar och pnnclper.