Rapport 2012:04 Fladdermusfaunan i Dalarna Sammanställning av inventeringar åren 2008-2010 Naturvårdsenheten
Omslagsbild:. Foto: Stefan Rystedt. Tryck: Länsstyrelsen Dalarnas tryckeri, januari 2012. ISSN: 1654-7691 Rapporten kan beställas från Länsstyrelsen Dalarna. E-post: dalarna@lansstyrelsen.se Rapporten kan också laddas ned från Länsstyrelsen Dalarnas webbplats: www.lansstyrelsen.se/dalarna Ingår i serien Rapporter från Länsstyrelsen i Dalarnas län
Fladdermusfaunan i Dalarna Sammanställning av inventeringar åren 2008-2010 (Mytois daubentonii). Foto: MaryAnn Fargo Författare: MaryAnn Fargo Kontaktperson: Urban Gunnarsson
2
Förord Fladdermöss är en mytomspunnen djurgrupp som ofta associeras till allt från sagor och svart magi till hårdrock och vampyrer. Trots att en fjärdedel av Sveriges däggdjursarter är fladdermöss har informationen länge varit knapphändig, men kunskaperna om fladdermöss har ökat avsevärt under de senaste 20 åren. Detta beror till stor del på så kallade ultraljudsdetektorer, vilka omvandlar fladdermössens högfrekventa läten till för oss hörbara ljud. Fladdermöss är goda indikatorer på hur den biologiska mångfalden utvecklas i t.ex. jordbruks-, skogsbruk- och speciellt i kulturlandskapet eftersom sällsynta och hotade arter ofta finns i gamla hävdade marker och byar. Fladdermössen kan kopplas till miljömålsarbetet via flera miljömål t.ex. Ett rikt odlingslandskap, Myllrande våtmarker, Ett rikt växt- och djurliv, Levande skogar samt God bebyggd miljö. Syftet med inventeringarna i länet har varit att kartlägga vilka arter som finns, var de finns, samt att få kunskap om de värdefullaste områdena. Totalt har nio arter konstaterats i länet: nordisk fladdermus, mustaschfladdermus, brandts fladdermus, vattenfladdermus, långörad fladdermus, dvärgfladdermus, stor fladdermus, gråskimlig fladdermus och fransfladdermus. Fransfladdermusen är rödlistad som sårbar och Dalarnas län har ett särskilt ansvar att bevara arten. Inventeringarna, som ägt rum somrarna 2008, 2009 och 2010, har finansierats med medel från åtgärdsprogrammet för hotade arter. Inventeringarna har utförts av Sofia Gylje Blank och Henrick Blank från Noctula samt Alexander Eriksson och Emilie Nilsson från Ecocom. Länsstyrelsen i Dalarnas län, 2012 Stig-Åke Svenson Enhetschef, Naturvårdsenheten. 3
Innehåll Förord... 3 Innehåll... 4 Sammanfattning... 5 Summary... 6 Inledning... 7 Inventeringsmetodik... 9 Södra Dalarna 2008 och 2009... 10 Västra och norra Dalarna 2009... 10 Siljansringen 2010... 10 Val av lokaler... 11 Resultat... 13 Arter noterade vid nätfångst... 15 Länets fladdermusarter... 16 (Eptesicus nilssonii)... 16 (Myotis daubentonii)... 18 (Myotis mystacinus/m. brandtii)... 20 (Plecotus auritus)... 22 Fransfladdermus (Myotis nattereri)... 24 Stor fladdermus (Nyctalus noctula)... 26 Gråskimlig fladdermus (Vespertilio murinus)... 27 Dvärgfladdermus (Pipistrellus pygmaeus)... 28 Diskussion... 29 Hot mot fladdermöss... 29 Framtida inventeringar... 30 Säkerställande av värdefulla områden... 31 Informationsinsatser... 31 Litteratur... 33 Bilaga 1... 35 Bilaga 2... 43 Vad kan man göra om man fått fladdermöss i sitt hus?... 43 4
Sammanfattning Fladdermössen intar en särställning bland däggdjuren med sin flygförmåga, sitt ekolodsliknande orienteringsförmåga (sonar) och i sitt många fall särpräglade levnadssätt. Som däggdjur är gruppen relativt okänd och det är först de senare årtiondena som intresset och kunskapen ökat. Detta till stor del för att tillgängligheten av ultraljudsdetektorer har ökat, vilket underlättat lokalisering och artbestämning av flygande individer. Fladdermössen är ur många aspekter hotade och sex av Sveriges 19 arter är rödlistade. Faktorer som odlingslandskapets förvandling, utdikning av våtmarker, modernt industriskogsbruk och minskad tillgång på grova lövträd antas ligga bakom minskningen av flera fladdermusarter. Alla fladdermöss är idag fridlysta och Sverige har undertecknat Överenskommelse av skydd av bestånd av europeiska fladdermöss (SÖ 1993:30), vanligen kallad europeiska fladdermusavtalet eller EUROBATS. Under tre år, 2008 2010, har 118 lokaler inventerats och totalt har nio fladdermusarter konstaterats i länet: mustaschfladdermus, brandts fladdermus, vattenfladdermus, stor fladdermus, nordisk fladdermus, gråskimlig fladdermus, dvärgfladdermus, långörad fladdermus och fransfladdermus. Fransfladdermusen är rödlistad som sårbar (VU) (Gärdefors 2010) och vi har ett särskilt ansvar för att bevara denna art inom länet. Resultaten visar att det i Dalarnas län finns flera områden med en rik fladdermusfauna. Av länets hittills kända lokaler finner man de två artrikaste vid Nås (Vansbro) och Stjärnsund (Hedemora). På båda lokalerna har fem olika arter hittats, inklusive den rödlistade fransfladdermusen. Gemensamt för de rikaste områdena är att landskapet är mosaikartat, att vatten finns i närheten och att områdena består antingen av herrgårdsmiljöer och/eller bruksmiljöer samt ett äldre kulturlandskap. Flera kolonier konstaterades under inventeringarna och flera indikationer på att kolonier kan finnas på ytterligare platser finns. 5
Summary Bats are, with their ability to fly and sonar-like sense of direction, unique mammals. During the last decades the knowledge about bats has increased immensely due to the ability to locate and determine the species of flying individuals with ultrasonic detectors. Bats are in many aspects threatened and six of the 19 species found in Sweden are endangered. Farmland conversion, modern industrialized forestry, drainage of wetlands and declining availability of large deciduous trees are assumed to be behind a reduction in the number of bats. All bats are protected in Sweden and Sweden has signed the "The Agreement on the Conservation of Populations of European Bats", also knows as EUROBATS (SU 1993:30). During the years 2008 2010, 118 localities have been inventoried and the results show that nine species of bats where found in the county: Whiskered bat, Brandt's bat, Daubenton's bat, Common Noctule, Northern bat, Parti-coloured bat, Soprano Pipistrelle, Brown long-eared bat and Natterer's bat. Natterer's bat is categorized as Vulnerable (VU) in the Swedish Red List (Gärdenfors 2010) and we have a special responsibility to conserve the species in the county. The results show that in Dalarna there are several areas with a rich bat fauna. In the most species rich areas five different species were found including the threatened Natterer's bat. A common feature of the richest areas is a that the landscape is mosaic of different habitats, often with water nearby and has old cultural building or mansions. Several colonies have been found and there are indications that colonies may exist in several other places. 6
Inledning Sverige har, tillsammans med ett 30-tal andra länder undertecknat det europeiska fladdermusavtalet, Agreement on the conservation of bats in Europe (EUROBATS), vilket har ökat kravet på att kartlägga och bevara fladdermössen i landet. Ett svenskt handlingsprogram för att skydda fladdermusfaunan togs fram av Naturvårdsverket 2006. Ett led i handlingsprogrammet är inventering av fladdermusfaunan i landet. I Sverige har hittills 19 arter fladdermöss påträffats, vilket gör att fladdermössen utgör cirka en fjärdedel av alla svenska däggdjursarter. Fladdermössens flygförmåga och omväxlande diet har gjort fladdermössen till en framgångsrik djurgrupp som lyckats sprida sig till alla kontinenter förutom Antarktis. Globalt är fladdermössens föda ganska varierande från frukt och nektar (de är t.ex. viktiga pollinatörer för exempelvis fikon) till insekter. Några arter livnär sig på blod, det är världens tre vampyrarter, som finns i Central- och Sydamerika. Samtliga svenska fladdermöss är dock insektsätare och är beroende av en hög och jämn tillgång på främst fjädermygg, nattfjärilar, skalbaggar och nattsländor (Vaughan 1997). I Sverige konkurrerar de olika fladdermusarterna om samma födoresurs, nämligen nattaktiva flygande insekter (de Jong 2000). På grund av konkurrensen mellan olika arter har fladdermössen olika jaktbeteende, vilket medför att arterna delvis jagar i olika typer av miljöer och äter olika typer av insekter. Till exempel jagar stor fladdermus högt uppe i det fria luftrummet medan långörad fladdermus jagar tätt intill vegetationen i gles lövskog och vattenfladdermusen fångar insekter på vattenytan. På landskapsnivå varierar fladdermössens utbredning kraftigt. Lövrika miljöer i anslutning till vatten brukar vara artrika medan triviala barrskogar, stora kalhyggen och stora åkrar är artfattiga miljöer. Viktiga faktorer som påverkar fladdermössens utbredning är en hög och jämn tillgång på insekter samt tillgång till vilo- och koloniplatser. Gamla herrgårds-, slotts- och bruksmiljöer, är platser som kan erbjuda många olika typer av miljöer för fladdermössen och är därmed ofta artrika. Grängshammar (Säter) är en gammal bruksmiljö med många gamla lövträd och närhet till vatten, en perfekt fladdermuslokal med andra ord. Här finns det bland annat mustaschfladdermöss. Foto: Stefan Hamréus. 7
Utbredningen i landskapet varierar också med säsongen, under vår och sensommar är fladdermössen mer spridda i landskapet medan de under högsommaren, då honorna bildar kolonier och föder upp sina ungar, är mer stationära på en plats. På hösten visar många arter upp parnings- och/eller migrationsbeteende och då kan man se arter i områden där de normalt inte brukar påträffas, till exempel brukar gråskimlig fladdermus komma in till städerna för att para sig. Fladdermössen rör sig mest i gränsområdet mellan skogs- och jordbruksbygden och är ett exempel på en djurgrupp som därmed kräver hänsyn i både jord- och skogsbruket. Fladdermössen reagerar snabbt på miljöförändringar och kan indikera förändringar i insektstillgång, markanvändning och vegetationsstruktur. När man utför åtgärder för att gynna fladdermöss måste man ha i åtanke att olika arter jagar i olika miljöer och att en åtgärd som gynnar en art kan ha negativ påverkan på en annan. Kunskaperna om fladdermöss har ökat avsevärt under de senaste 20 åren. Detta beror till stor del på den ökade tillgången av ultraljudsdetektorer, vilka omvandlar fladdermössens högfrekventa läten till för oss hörbara ljud. Artbestämning av fladdermöss baserat på lätet med hjälp av ultraljudsdetektor fungerar mestadels bra, eftersom flygande fladdermöss i stort sett alltid använder sig av ekopejling. Ekopejlingen består av ljudvågor som fladdermössen skickar ut. Fladdermössen kan sedan med hjälp av ekot från ljudvågorna lokalisera flyghinder och föda, man skulle kunna säga att fladdermöss ser sin omgivning med hjälp av "ljudbilder". Olika arter använder olika frekvenser, har varierande rytm och så vidare, vilket gör det möjligt att artbestämma de flesta svenska fladdermusarter på lätet. Arter med svaga läten, till exempel långörad fladdermus kan dock förbises lättare vid inventeringar med ultraljudsdetektor. För mer svårbestämda arter finns ett särskilt analysprogram (Batsound), vilket möjliggör att även dessa arter kan artbestämmas. Vissa fladdermusarter måste dock fångas, då de endast kan artbestämmas i handen. Detta gäller främst brandts- och mustaschfladdermus, som i denna rapport oftast redovisas som ett kollektiv då nämnt mustach-/brandts fladdermus, förutom vid de tillfällen de med säkerhet bestämts (läs mer om artbestämning på sidan 18). Trots den ökade kunskapen om fladdermöss, finns idag många kunskapsluckor. I norra Sverige, inklusive Dalarna, är de olika arternas utbredning dåligt känd och de mer sällsynt arterna är svåra att studera eftersom de är få och därmed svåra att hitta. En modern ultraljudsdetektor som enkelt kan användas i fält för att transformera fladdermössens ultraljud till för människan hörbart ljud. 8
Inventeringsmetod Fladdermöss kan artbestämmas antingen på lätet eller på hur de ser ut. För att artbestämma fladdermöss på utseende krävs att de kommer mycket nära eller att de fångas. Alla 19 fladdermusarter är sedan 1986 enligt lag fredade i 3 Jaktlagen (1987:259) och de är dessutom fridlysta enligt 4 och 5 Artskyddsförordningen (2007:845). Detta betyder bland annat att det är förbjudet att fånga fladdermöss utan dispens. Under 2008-2010 har fyra inventeringar utförts i länet, varav två skedde 2009. Inventeringen har utförts i tre etapper, först inventerades södra Dalarna, sedan västra och norra länsdelarna och slutligen Siljansområdet 2010. Den inventeringsmetod som använts under inventeringarna är artkartering enligt undersökningstypen för fladdermöss (Naturvårdsverket 1996). Artkartering är den metod som främst används vid kartläggning av artsammansättningen av fladdermöss i Sverige. I korthet innebär inventeringen att man söker igenom de miljöer där man kan förväntas träffa på många arter eller speciella arter. Med hjälp av en ultraljudsdetektor fångar man upp fladdermössens artspecifika ekopejlingsläten som de skickar ut när de flyger. Samtliga individer räknas och artbestäms. Inspelningar har gjorts av individer som haft ett avvikande beteende eller läte. Inspelningarna har sedan analyserats i analysprogrammen Batsound eller Omnibat. I särskilt intressanta och svåra fall har ljudfiler skickats till Ingemar Ahlén på SLU, Uppsala, för bestämningshjälp. De utvalda lokalerna besöktes dagtid främst av två orsaker. I dagsljus är det lättare att gå igenom en lokal för att identifiera lämpliga rutter att inventera under natten. Den andra orsaken är information till de närboende om själva inventeringen men också om tillåtelse att beträda tomtmark. De närboende har fått ett personligt besök och ett informationsblad som beskriver inventeringen. I de fall ingen varit hemma har informationsbladet lagts i brevlådan och då har inte heller tomten besökts. Informationsbladet har även satts upp på allmänna anslagstavlor ute i byarna. Inventeringen startar ca 45 min efter solnedgången och pågår cirka tre till fyra timmar framåt och avslutas senast kl. 03.00. Inventeraren går noggrant igenom varje utvald lokal och har till sin hjälp en ultraljudsdetektor och pannlampa. Ultraljudsdetektorn som använts är modell Pettersson Elektronik D240x. Pannlampan är endast påslagen för att studera fladdermössens utseende och beteende samt för orientering. Varje lokal inventerades i 30-45 minuter, vissa lokaler har besökts ända upp till 70 minuter. Två till fyra lokaler har inventerats per natt, beroende på hur långt det är mellan lokalerna. Mer tid har vanligen lagts på den andra lokalen eftersom aktiviteten avtar under natten. Vid temperaturer under 10 grader eller vid kraftigt regn avbröts oftast inventeringen. Vid inventeringarna 2009 och 2010 har även automatisk punktövervakning utförts. Detta görs genom att inspelningsutrustning placerades ut dagtid efter att lokalen rekognoserats. Vid utplacering valdes lägen som tillät inspelningar av god kvalitet, samtidigt som en hög aktivitet kunde förväntas. Lägen som haft närhet till flera olika biotoper har vanligen prioriterats. Inspelningsutrustningen var utplacerad under hela natten och hämtades påföljande dag. En preliminär genomgång av datamaterialet gjordes vanligen samma dag, för att bedöma om återbesök av lokalen var nödvändig, t.ex. om ovanliga arter skulle påträffas eller om kompletterande manuella observationer behövdes. Vid inventeringarna utfördes även nätfångst på sex lokaler (2009 och 2010), detta främst för att kunna artbestämma brandts fladdermus och mustachfladdermus. Dessa arter går inte att särskilja på enbart ljudet. Fångstlokaler valdes med hänsyn till att mustasch- eller brandts fladdermus hade noterats vid tidigare inventering och där det bedömdes finnas goda fångstförhållanden. Fångsten 9
utfördes med hjälp av en särskild sorts hårnät (slöjnät). Efter fångst frigjordes fladdermössen så fort som möjligt efter art- och könsbestämning. Södra Dalarna 2008 och 2009 Artkarteringen av fladdermöss i södra Dalarnas län genomfördes 14-28 juli 2008 och 13-27 juli 2009 av Sofia Gylje. Vid 2008 års inventering besöktes totalt 25 lokaler och 19 utav 25 lokaler besöktes två gånger. Under 2009 besöktes ytterligare 22 lokaler och 19 av 22 lokaler besöktes två gånger. Lokalerna som besöktes vid två tillfällen inventerades vid olika tidpunkter under natten. Anledning till detta är att fladdermusaktiviteten varierar under natten och förväntas vara som högst i början på kvällen (i skymningen) på grund av högre insektstillgång. Alla lokaler kunde inte besökas vid två tillfällen p.g.a. tidsbrist. Nätfångst utfördes på tre lokaler 2009: Berga, Silvhytteå (Hedemora) och Fullsta (Avesta). Västra och norra Dalarna 2009 Inventeringen i västra och norra Dalarnas län genomfördes 31 juli 7 augusti 2009 av Alexander Eriksson. Totalt 39 lokaler besöktes och endast Bössbo besöktes vid två tillfällen. Inventeringen har utförts genom en kombination av manuell inventering och automatisk punkttaxering. Automatisk punkttaxering utfördes vid 25 lokaler och manuell inventering vid 14 lokaler. Siljansringen 2010 Inventeringen runt Siljansringen genomfördes 4 12 juli 2010 av Emelie Nilsson, Sofia Gylje Blank och Henrick Blank. Totalt besöktes 39 lokaler. Inventeringen har utförts genom en kombination av manuell inventering och automatisk punkttaxering. Automatisk punkttaxering utfördes vid 26 lokaler och manuell inventering vid 26 lokaler. Nätfångst gjordes på tre lokaler: Stjärnsund (Hedemora), Born och Nedre Gärdsjö (Rättvik). Biotoptyper som prioriterades vid inventeringarna: Ovan: kulturmiljöer, Zorns gammelgård (Mora). Nedan: vattenmiljöer, Gamla byn (Avesta). Foto: Stefan Hamréus 10
Val av lokaler Urvalet av lokaler som inventerats har främst gjorts av Länsstyrelsen Dalarna. I några fall har komplettering med enstaka lokaler som påträffats under dagsrekognoseringen gjorts. De kriterier som legat till grund för urvalet av lokaler har varit att lokalerna ska ha förekomst av lövträd, gärna gamla, grova träd i närhet till vatten eller våtmark. Även platser som herrgårdsmiljöer, bruksmiljöer, kvarnar och platser med äldre byggnader har legat till grund för urvalet. För inventeringen i västra Dalarna gjordes en specialsatsning på fäbodmiljöer. De 118 inventerade lokalerna fördelades inte helt jämt mellan kommunerna (Figur 1), Malung-Sälens kommun hade flest inventerade lokaler, Orsa kommun endast fyra och Gagnefs kommun saknar tyvärr helt undersökta lokaler. De undersökta lokalerna ligger annars relativt jämnt fördelade över Dalarna (Figur 2). Under dagtid har lokalerna besökts och de som bedömts ha bäst förutsättningar för att hysa en intressant fladdermusfauna har sedan återbesökts tidigt på kvällen. Orsaken till detta urval beror på att fladdermusaktiviteten, vilken är som störst i början av kvällen och chansen är därför störst att observera många arter på den första lokalen som besöks. Förhoppningen är att på så sätt kunna öka chanserna att identifiera de mest värdefulla lokalerna. Dock kan resultatet på de lägre prioriterade lokalerna bli mindre representativt. Figur 1. Antal inventerade lokaler per kommun och per år. Vissa lokaler har inventerats flera år. Totalt under alla tre år har 118 lokaler inventerats. Utöver fångstinsatserna som gjordes inom denna inventering fångades fladdermöss i Silvhytteå 2011, som en del av ett samarbetsprojekt mellan SVA, Smittskyddsinstitutet och Naturvårdsverket i vilket fladdermöss fångades för att ta prov i fält. Syftet med fångsten var att kartlägga eventuell förekomst av fladdermusrabies i Sverige. Länsstyrelsen deltog då för att fastställa om det var mustasch- eller brandts fladdermus som fångats. 11
Figur 2. Samtliga inventerade 118 lokaler i Dalarnas län 2008-2010. 12
Resultat Efter inventeringen 2008 var sju arter kända i Dalarna, då påträffades: nordisk fladdermus, mustasch-/brandts fladdermus, långörad fladdermus, vattenfladdermus, dvärgfladdermus, stor fladdermus och gråskimlig fladdermus. Artbestämning av en död individ 2009 visade med säkerhet att den tidigare rödlistade mustaschfladdermusen finns i länet. Inventeringarna 2009 visade att misstankarna om att det skulle kunna finnas fransfladdermus i Säterdalen kunde bekräftas. Under inventeringen 2010 hittades den rödlistade fransfladdermusen på ytterligare fem lokaler. För en fullständig lista över lokalspecifik information från inventeringarna se bilaga 1. Den totalt sett vanligaste fladdermusarten på de inventerade lokalerna har varit den nordiska fladdermusen (Figur 3). Andra vanliga arter i Dalarna är i fallande grad: vattenfladdermus, mustasch-/brandts fladdermus och långörad fladdermus. 100% 90% 93,2% Andel av lokalerna med arten 80% 70% 60% 50% 40% 30% 20% 44,9% 35,6% 26,3% 18,6% 10% 0% 5,1% 1,7% 1,7% 0,8% 0,8% 0,8% Mustasch-/brandts fladdermus Långörad fladdermus Myotis sp. Fransfladdermus Stor fladdermus Brandts fladdermus Gråskimlig fladdermus Dvärgfladdermus Mustaschfladdermus Figur 3 Fladdermusarter förekommande i Dalarnas län sorterade efter vanlighet (andel av lokalerna med fynd) under inventeringarna 2008-2010. Myotis sp. är obestämda arter inom släktet Myotis dvs. vatten-, mustasch- eller brandts fladdermus. Den kommun där flest arter hittats är Säter med sju arter. Där har både mustasch- och brandts fladdermus artbestämts. I Leksand har endast nordisk fladdermus hittats men också observationer av obestämd Myotis sp. visar att någon av arterna vattenfladdermus och mustascheller brandts fladdermus också bör finnas i kommunen, dessa arter är dessutom funna i angränsande kommuner (Tabell 1). 13
Tabell 1. Redovisning av vilka arter som påträffats i Dalarnas kommuner. Myotis sp. är obestämda arter inom släktet Myotis dvs. vatten-, mustasch- eller brandts fladdermus. Nordisk fladdermus Mustasch-/brandts fladdermus Långörad fladdermus Fransfladdermus Stor fladdermus Gråskimlig fladdermus Avesta x x x x x x 6 Borlänge x x x x 4 x Falun x x x x x 5 x Hedemora x x x* x x 5 x Leksand x 1 x Ludvika x x x x 4 x Malung x x x 3 Mora x x x 3 x Orsa x x x 3 x Rättvik x x x x x 5 x Smedjebacken x x x x 4 Säter x x x** x x x 7 Vansbro x x x x x 5 x Älvdalen x x x x 4 Dvärgfladdermus ANTAL ARTER Myotis sp. * I Hedemora kommun har brandts fladdermus artbestämts ** I Säters kommun har både mustasch- och brandts fladdermus artbestämts. Resultaten visar att det i Dalarna finns flera områden med en rik fladdermusfauna. Länets artrikaste lokaler, enligt inventeringarna, finner man vid Nås (Vansbro) och Stjärnsund (Hedemora). Där har fem olika arter hittats, inklusive den rödlistade fransfladdermusen (Bilaga 1). Fransfladdermusen hittades på ytterligare fyra lokaler: Bingsjön, Born, Nedre Gärdsjö (Rättvik) och i Säterdalen. Säterdalen är en mycket fin fladdermusmiljö. Här har bland annat den rödlistade fransfladdermusen hittats. Foto: Länsstyrelsen Dalarna. 14
Arter noterade vid nätfångst Under 2009 och 2010 gjordes fångstförsök med nät på sex lokaler, främst för att kunna artbestämma mustaschfladdermus och brandts fladdermus, som inte kan identifieras till art enbart med ultraljud. Totalt fångades 8 fladdermusindivider (Tabell 2), de fördelades på: 3 individer av brants fladdermus, 3 individer av vattenfladdermus och 2 individer av nordisk fladdermus. Könsfördelningen var ganska jämn, 3 honor och 5 hannar. Det var dock möjligt att fastställa förekomst av brandts fladdermus på både lokalerna i Berga och Stjärnsund. Tabell 2. Resultat från nätfångst av fladdermöss under inventeringen, med angivande av art, antal individer och kön. Lokal och kummun År Art Antal och kön Berga, Hedemora 2009 Brandts fladdermus 1 hona Silvhytteå, Hedemora 2009 2 honor Fullsta, Avesta 2009 2 hannar Stjärnsund, Hedemora 2010 Brandts fladdermus 2 hannar Born, Rättvik 2010 Ingen fångst Nedre Gärdsjö, Rättvik 2010 1 hanne 15
Länets fladdermusarter Nedan presenteras de arter som hittills funnits i Dalarnas län var för sig. Här ges information om arternas ekologi, hur man känner igen arten och var de finns i Dalarna. (Eptesicus nilssonii) Figur 4. Lokaler där nordisk fladdermus, Eptesicus nilssonii, påträffats under inventeringarna. har hittats på 110 av 118 inventerade lokalerna i länet. är Sveriges vanligaste fladdermusart och en av våra vanligaste däggdjursarter. Den finns ända upp till fjällgränsen och är mycket talrik i de flesta miljöer, även i parkmiljöer inne i städer. Man känner lätt igen nordisk fladdermus på pälsfärgen. På ryggsidan är pälsen mörkbrun, men hårspetsarna är gula, vilket ger den ett gyllenbrunt intryck. Den bildar nästan alltid yngelkolonier inne i hus, men ibland även i träd och fladdermusholkar. jagar ofta i höjd med omgivande hustak eller trädkronor (3-10 m över marken). Typiskt är att den jagar i slingor, som avgränsas av till exempel en glänta eller en gårdsplan. Den nordiska fladdermusen är en av de arter som ofta kan observeras jaga i närheten av lyktstolpar och fånga nattflyn som dras till gatlyktornas sken. Arten jagar också insekter i ett mer öppet landskap än de flesta andra arterna. Arten förekommer i hela Dalarnas län (Figur 4). Av de totalt 118 inventerade lokalerna noterades nordisk fladdermus på 110 lokaler, motsvarande 93 % av lokalerna, vilket gör den till länets vanligaste fladdermusart (Figur 3). är också den vanligaste arten i fäbodmiljöer och i enskilt belägna områden i skogslandet. 16
Övervintrande nordisk fladdermus i Tabergsgruvan, Jönköpings län. Arten känns igen på den mörka pälsen med de gyllengula topparna. Foto: Sofia Gylje. Ulfshyttan (Smedjebacken), en typisk jaktmiljö för nordisk fladdermus, där den jagar i höjd med trädtopparna inne i ruinen. Foto: Sofia Gylje. 17
(Myotis daubentonii) Figur 5. Lokaler där vattenfladdermus, Myotis daubentonii, påträffats under inventeringarna. har hittats på 53 av 118 inventerade lokalerna i länet. en är en av de vanligaste fladdermusarterna i Sverige och förekommer upp till mellersta Norrland. Den är starkt knuten till sjöar och vattendrag, där den flyger tätt över vattenytan och jagar insekter, men jagar även ofta inne i gläntor i skogar som ligger i anslutning till vatten. en bildar kolonier i träd, broar eller hus, ibland även i fladdermusholkar. Till dess föda hör myggor, harkrankar och nattflygande malar. en bildar kolonier i hus eller i träd, och övervintrar i grottor, gruvor, jordkällare m.m. Storleksmässigt är vattenfladdermusen medelstor. Svansflyghuden fäster vid hälen, vilket ger den fria fötter att fånga insekter med. Vintertid fryser ofta kondensen in i pälsen på vattenfladdermöss. påträffades på 45 % av lokalerna och förekommer över hela Dalarnas län, men blir betydligt mer sparsam i norra och västra Dalarna (Figur 5). Arten är knuten till lokaler där det finns vatten och är påträffad i alla kommuner utom Leksand, men finns sannolikt även där. Förmodligen förekommer vattenfladdermusen vid länets alla större sjöar och större vattendrag, men lättast hittar man den vid å- och bäckmynningar. 18
Övervintrande vattenfladdermus på Värmdö. Observera den stora foten som vattenfladdermusen bland annat fångar insekter med på vattenytan. Foto: Sofia Gylje. ens typiska jaktmarker är över lugnflytande vatten, Haggeån (Smedjebacken). Foto: Anna Maria Kraft. 19
(Myotis mystacinus/m. brandtii) Figur 6. Lokaler där mustasch-/brandts fladdermus, Myotis mystacinus/m. brandtii, påträffats under inventeringarna. Mustaschoch brandts fladdermus går inte att skilja på i fält varför de redovisas tillsammans här. har hittats på 43 av 118 inventerade lokalerna i länet. Generellt sett är brandts fladdermus betydligt vanligare än mustaschfladdermus varför de flesta förekomster här sannolikt indikerar förekomst av brandts fladdermus. Mustaschfladdermus och brandts fladdermus är bland de minsta fladdermusarterna i Sverige och är mycket lika varandra utseendemässigt. Arterna skiljs säkrast åt genom granskning av tänderna, främst i underkäken (Dietz m.fl. 2009). Fram till början av 1970-talet ansågs dessa båda arter vara samma art. Brandts fladdermus är en av de vanligare fladdermusarterna i Sverige. Den förekommer i hela Götaland och Svealand samt upp till mellersta Norrland och är därmed den art efter nordisk fladdermus som har störst utbredningsområde i Sverige. Mustaschfladdermusen är däremot en ovanlig fladdermusart i Sverige men är funnen upp till Hälsingland, södra Dalarna och mellersta Värmland. Mustaschfladdermusen har tidigare varit rödlistad. Studier i Uppland har visat att mustaschfladdermusen främst förekommer i ett mer varierat och näringsrikt landskap med sjöar, skogsområden (både barr- och lövskog), hagmarker och åkrar, medan Brandts fladdermus finns i stora mer näringsfattiga barrskogsområden, ofta långt från sjöar. I likhet med de flesta andra små Myotis-arter påträffas både mustasch- och brandts fladdermöss huvudsakligen i mer eller mindre sammanhängande skogsområden och undviker ofta att passera över stora, öppna ytor. Brandts fladdermus jagar ofta patrullerandes fram och tillbaka genom alléer och skogsvägar. Båda arterna bildar kolonier i träd, fladdermusholkar eller hus och övervintrar i grottor, jordkällare och gruvor. Den lever på myggor, nattsländor, små trollsländor och malar. Båda arterna finns i länet men antagligen är brandts fladdermus vanligare. Fångstförsöken (Tabell 2) kunde bekräfta att vi hade brandts fladdermus på två lokaler: Berga och Stjärnsund (Hedemora), dessutom visade artbestämning av en död individ att mustaschfladdermus fanns i Grängshammar (Säter) 2009. påträffades på 36 % av lokalerna och förekommer över hela Dalarnas län, men de är betydligt ovanligare i västra och norra länsdelarna (Figur 6). 20
Övervintrande mustasch-/brandts fladdermus i Tabergsgruvan, Jönköpings län. Typisk jaktlokal för mustasch-/brandts fladdermus, Silvhytteå (Hedemora). Foto: Sofia Gylje. 21
(Plecotus auritus) Figur 7. Lokaler där långörad fladdermus, Plecotus auritus, påträffats under inventeringarna. har hittats på 31 av 118 inventerade lokalerna i länet. är en vanlig art i Sverige som finns upp till mellersta Norrland och är mycket lätt att känna igen på sina extremt långa öron (mer än 3 cm). är en nyfiken art som kan komma ganska nära för att undersöka en besökare. Den påträffas i flera olika miljöer, från rena skogsmiljöer till tätbebyggda områden. har ett karakteristiskt jaktbeteende. Den flyger ofta långsamt tätt intill marken och kan ibland ryttla (stå still i luften med fladdrande vingar) samtidigt som den plockar insekter från grässtrån, blad och grenar. Den är mycket skicklig på att flyga i trånga utrymmen och utnyttjar både jordkällare och vedbodar för att jaga och vila. Ett tecken på att långörad fladdermus kan ha varit på besök i jordkällaren är en hög med fjärilsvingar på marken. Det är nämligen inte ovanligt att långörad fladdermus tar med sig sitt byte och äter upp det på viloplatsen eller i kolonin. Kolonin återfinns främst i hus, ihåliga träd eller fladdermusholkar. Övervintringen sker i grottor, gruvor och jordkällare. Under vinterdvalan viker den in sina extremt långa öron under vingarna. påträffades på 26 % av lokalerna och förekommer i alla sydliga kommuner som inventerats, men den är även funnen på enstaka ställen i Rättvik och Älvdalens kommuner (Figur 7). Det är sannolikt att långörad fladdermus finns på fler lokaler än de som är funna vid inventeringarna, eftersom lätet är förvånansvärt lågt. Därför är det inte ovanligt att man ser en fladdermus flyga förbi på nära håll utan att den registrerats i ultraljudsdetektorn. 22
(ensam individ och koloni) är lätt att känna igen med sina långa öron. Arten har ofta sina kolonier ladugårdar och uthus. Foto: Stefan Rystedt. 23
Fransfladdermus (Myotis nattereri) Figur 8. Lokaler där fransfladdermus, Myotis nattereri, påträffats under inventeringarna. Fransfladdermus har hittats på 6 av 118 inventerade lokalerna i länet. Fransfladdermusen är en sällsynt art med fläckvis utbredning som förekommer i södra Sverige från Skåne till Dalsland, Värmland och Dalarna. Världens nordligaste kända förekomst av arten är en yngelkoloni norr om Örnsköldsvik (Ahlén 2011). Fransfladdermusen påträffas i lövrika biotoper, ofta nära vattendrag men kan även uppträda i trädgårdar och parker. Nyare observationer visar att arten också uppträder i skogsbygder med inslag av sumpskog, granskog, björkskog m.m., men undviker att jaga över stora öppna ytor. Arten tycks också vara gynnad av betesgång i skogsmark. En miljö som verkar vara särskilt gynnsam för fransfladdermusen är gamla stenbroar och de kulturmiljöer (till exempel kvarnar) som omger dem. Fransfladdermusen bildar kolonier i träd, fladdermusholkar eller hus och övervintrar liksom många andra fladdermusarter i grottor, jordkällare och gruvor. Arten lever till stor del av småkryp utan flygförmåga, som den hittar genom att springa omkring på marken. Den är också en specialist på att ryttla för att snappa insekter från lövverket. Arten har försvunnit från åtskilliga lokaler i Sverige där den fanns för 20-30 år sedan, men samtidigt har många nya fynd gjorts. Fransfladdermusen är idag rödlistad som sårbar (VU) (Gärdefors 2010). Under inventeringen 2008 misstänkte man att fransfladdermus skulle kunna finnas i Säterdalen men tyvärr såg man inte individen och inspelningen blev inte tillräckligt tydlig för att man med säkerhet skulle kunna säga att det var fransfladdermus. Dock kunde det under inventeringen 2009 konstateras att det fanns fransfladdermus i området. Vid inventeringen 2010 hittades arten på ytterligare fem lokaler: Nås (Vansbro), Born, Bingsjö, Nedre Gärdsjö (Rättvik) och Stjärnsund (Hedemora). 24
Fransfladdermus konstaterades i länet för första gången 2009. Foto Sofia Gylje. I allén genom Stjärnsund (Hedemora) flyger bland annat den rödlistade fransfladdermusen. Foto: Stefan Hamréus. 25
Stor fladdermus (Nyctalus noctula) Stor fladdermus är en ganska vanlig art som förekommer i hela Götaland, fläckvis i Svealand och upp till södra Norrlands kust. Den föredrar att leva i det bördiga jordbrukslandskapet, med omväxlande lövskog och öppna miljöer. Stor fladdermus jagar stora insekter på hög höjd (normalt 10-40 meter över marken), i det fria luftrummet och kan, om man har tur, observeras ganska tidigt i skymningen. Den har observerats jaga så högt som på 1200 meters höjd (Ahlén m.fl. 2007). Koloniplatsen återfinns oftast i ihåliga träd eller i stora fladdermusholkar, där honorna föder sina ungar vid midsommar eller något senare. Stor fladdermus flyttar söderut när hösten kommer. Den kan flytta så långt som till Tyskland och Belgien, där har man hittat ringmärkta svenska fladdermöss. Övervintringsplatser kan vara kyrkor, grottor, gruvor eller jordkällare. Under hösten händer det att flygande fladdermöss observeras på dagen, vilket förbryllar många. Det kan då vara stor fladdermus som är på väg söderut för att övervintra. Stor fladdermus är Sveriges största fladdermusart och kan väga upp till 40 gram. Det är en kraftig fladdermus med rödbrun päls och smala vingar, vilket gör den till en snabb flygare. Lätet är ett mycket hårt smackande på 20 khz, och kan under rätta omständigheter uppfattas utan detektor av den som har bra hörsel. Stor fladdermus påträffades på två lokaler: Brovallen (Avesta) och Lövåsen (Smedjebacken). Ett fynd av arten i länet finns sedan tidigare, från 1980-talet, vid Rosse damm, By (Avesta). Orsaken till att arten endast påträffats på två lokaler under inventeringarna är att den befinner sig i kanten av sitt utbredningsområde. Stor fladdermus är sannolikt mycket sparsamt förekommande i länet. Stor fladdermus är Sveriges största fladdermusart. Foto: Börge Pettersson. 26
Gråskimlig fladdermus (Vespertilio murinus) Gråskimlig fladdermus är en tämligen vanlig art i södra Sverige men blir mer sparsam ju längre norrut man kommer i landet. Den jagar insekter på hög höjd i relativt öppna miljöer med omväxlande skog samt intill bergsbranter. Kolonierna bildas i hus och träd och övervintringen sker i byggnader, gruvor och grottor. Utseendemässigt påminner den om den nordiska fladdermusen men skiljer sig genom att vara något större och pälsen är mörkbrun till nästan svart på ryggen. Topparna på hårstråna är silvergrå istället för gyllengula som hos nordisk fladdermus. Gråskimlig fladdermus är en doldis under sommaren men på hösten hörs hanarnas taktfasta parningsläte på kyrkogårdar och runt andra höga byggnader inne i städer. Parningslätet kan höras utan detektor för den som har bra hörsel och påminner om ljudet från en gnisslande cykel. Parningsaktiviten kan pågå ända in i december. Den är den enda fladdermusarten i Europa som har två par bröstvårtor och liksom dvärgfladdermus får den tämligen ofta två ungar. Gråskimlig fladdermus har endast hittats vid Falu lasarett vid en särskilt punktinsats i oktober 2008 (observatör Per Johanson). På samma ställe har den även observerats tidigare, i oktober 1987. Gråskimlig fladdermus, länets näst största art. Foto: Börge Pettersson. 27
Dvärgfladdermus (Pipistrellus pygmaeus) Dvärgfladdermus är en av södra Sveriges vanligaste arter och förekommer upp till Dalälven i södra Norrland. Arten lever i olika typer av skogsmiljöer med förkärlek till glesa ädellövskogar i närheten av vatten men påträffas också i parker och trädgårdar. Dvärgfladdermusen är den art som tidigast ger sig av ut för att jaga på kvällen och födan består mest av malar och tvåvingar (som exempelvis flugor och myggor). Jakten företar den normalt på höjder mellan marknivå och 10 meter på ett avstånd av maximalt 2 km från kolonin. Jaktmarkerna utgörs ofta av trädgårdar, skogskanter, öppna vatten, alléer och vid gatlyktor. Dvärgfladdermusen är Sveriges minsta art och kan som mest väga 8 gram. Den bildar ofta kolonier i hus eller i hålträd. Dvärgfladdermusen är tillsammans med gråskimlig fladdermus de enda svenska fladdermusarter som normalt föder två ungar. Dvärgfladdermusen kan bilda riktigt stora kolonier med upp till 400 individer. Den övervintrar gärna i hus, men ibland också i gruvor och jordkällare. Dvärgfladdermus påträffades på en lokal under inventeringen 2008, nämligen Brovallen, Avesta kommun. Arten har precis som flera andra arter i Sverige här sin nordgräns i utbredningsområdet, vilket sannolikt förklarar varför den inte påträffats på flera av de inventerade lokalerna. Dvärgfladdermuskoloni i en ihålig ask i Örebro län. Foto: Sofia Gylje. 28
Diskussion I och med inventeringsinsatserna har vi idag en ganska klar bild över vilka fladdermusarter som finns i Dalarna, vilka utbredningsområden de har och hur vanliga arterna är. Sammantaget kan det konstateras att nordisk fladdermus, vattenfladdermus och mustasch-/brandts fladdermus är de arter som är vanligast förekommande i Dalarna. är inte observerad i samma utsträckning, men detta är i sig inte ovanligt vid inventeringar eftersom arten har ett mycket svagt jaktläte och endast uppfattas på korta avstånd. Arten är sannolikt betydligt vanligare än vad inventeringsdata indikerar. Ovanliga arter i länet är de mer sydliga arterna fransfladdermus, stor fladdermus, gråskimlig fladdermus och dvärgfladdermus. Dalarna är ett gränslän för nästan alla fladdermöss, det är egentligen bara nordisk fladdermus som kan hittas i hela länet. Utbredningsmönstret för Myotis-arterna är typiskt för vad man hittills vet om arternas utbredning i mellersta och norra Sverige, det vill säga att vattenfladdermus och mustasch/brandts fladdermus förekommer frekvent. Däremot är det ovanligt att hitta fransfladdermus på dessa breddgrader, fynden av arten i inventeringen är de första som gjorts i Dalarna och lokalerna i Rättvik och i Vansbro tillhör artens nordligaste utpostlokaler. Mustaschfladdermus har inte kunnat påvisas vid fångsttillfällena men artbestämning av en död individ i Grängshammar bekräftar att arten finns i länet. Mycket tyder dock på att den åtminstone förekommer i södra länsdelen. Vid ett tillfälle år 1982 påträffades stor fladdermus i den södra delen av länet, Rossö damm, By (Avesta). Under inventeringen 2008 registrerades den i Brovallen, som ligger relativt nära By och 2009 noterades ytterligare en individ vid Lövåsen (Säter). Det går inte att dra några slutsatser om artens populationsutveckling mer än att den finns kvar och mest sannolikt även reproducerar sig i området. På lokalen Brovallen gjordes inventeringarnas enda fynd av dvärgfladdermus, som även den når sin nordgräns någonstans vid Dalälven. På hösten 1987 påträffades gråskimlig fladdermus vid Falu lasarett. Arten är mycket speciell eftersom väldigt lite är känt om var den befinner sommartid, medan den ofta observeras på hösten. Att arten inte hittades under inventeringen kan troligen förklaras med att få observationer görs av arten i Sverige under sommaren. Gråskimlig fladdermus hittas lättast i oktober månad under parningstid, då hanarna hävdar parningsrevir inne i städer vid sjukhus, kyrkor och andra höga byggnader. För att belägga förekomst av arten inom inventeringsområdet bör insatser initialt göras under denna period. Artens revirläte är hörbart för människan, varför inrapportering av ljudet från allmänheten kan uppmuntras. Arten har även tidigare påträffats i länet. Ytterligare två arter skulle kunna finnas i sparsamt i Dalarna, trollfladdermus och dammfladdermus. Trollfladdermus borde kunna finnas sparsamt i södra Dalarna, eftersom registreringar av arten har gjorts i Gävleborgs län, dock ligger de allra flesta av lokalerna längs kusten och inte vid länsgränsen (Fargo 2007). En observation av trollfladdermus har dock gjorts på en inlandslokal i Västmanlands län (Gertz 2000, Hedenbo 2005). Även Dammfladdermus är tänkbar i Dalarna. Arten är relativt lätt att artbestämma men är ovanlig i hela landet och sannolikheten att påträffa en individ får betraktas som mycket låg även då särskilt eftersök görs. Hot mot fladdermöss Det finns flera hot mot fladdermusfaunan. De vanligaste är ett jord- och skogsbruk som skapar monokulturer, försvinnande av boplatser såsom ihåliga träd, äldre hus och andra byggnader, fragmentering av landskapet, användande av pesticider med mera. På senare år har dock vindkraft uppmärksammats som ett nytt hot mot fladdermössen. Det är idag oomtvistat att fladdermöss dödas av vindkraftverk, men man vet inte exakt i vilken omfattning. Mycket tyder dock på att 29
vindkraftverk kan attrahera insekter under vissa betingelser och att detta skapar tillfälliga ansamlingar av fladdermöss som ökar risken för kollisioner med rotorblad. De svenska studier som finns och även utländska har framförallt studerat vindkraftverk placerade till havs, i kustbandet eller i öppna jordbrukslandskapet. Det saknas nästan helt data från vindkraftverk etablerade i skogsmiljöer. Följden är att man inte vet hur den nu relativt storskaliga vindkraftsutbyggnaden i inlandet kommer att påverka fladdermusfaunan. Den nu genomförda inventeringen ger en bild av länets artsammansättning, men svarar inte på vilka risker som finns för fladdermössen vid en vindkraftetablering. Fladdermusaktiviteten kan variera avsevärt mellan olika lokaler och en lokal undersökning av fladdermustillgången på platsen för vindkraftsetableringen, helst under flera årstider, bör alltid genomföras inför etableringar. Fladdermöss är däggdjur och har en långsam reproduktion, oftast högst en unge per vuxen hona och år (för vissa arter 2 ungar per år), och mycket lång livslängd. I jämförelse med djur med större kullar, däribland många fåglar, har de svårt att tåla en ökad dödlighet. Enligt Ingemar Ahlén (muntligen) är det viktigt att det finns en skyddszon på minst 2 km runt viktiga fladdermuslokaler. Framtida inventeringar Trots att inventeringen varit omfångsrik finns det sannolikt mycket kvar att upptäcka. I den utsträckning nya förmodat värdefulla lokaler framkommer bör dessa inventeras. Det finns också anledning att fördjupa kunskapsläget i några av de områden som ingår i inventeringarna. Ytterligare områden som uppfyller kriterierna för rika fladdermusmiljöer bör också vara aktuella för en utökad inventering. Fler fångster med morfologisk artbestämning bör genomföras inom inventeringsområdet för att säkert kunna separera mustasch- och brandts fladdermus. En inventering med särskilt fokus på kolonier samt flyttvägar bör utföras för att få ett grepp om arternas ekologi. Goda vintertillhåll är sannolikt en bristvara i det svenska landskapet för fladdermössen. Det finns idag ett antal kända övervintringslokaler nationellt, men en överblick över potentiella övervintringslokaler saknas och systematiska kontroller av antalet övervintrande individer görs vanligen endast i syfte att övervaka förekomsten av några hotade arter. Ett första steg i riktning mot att arbeta med övervintringsplatser i Dalarnas län är att göra en sammanställning av mörka, fuktiga miljöer, med en relativt jämn temperatur under vinterhalvåret och låg störningsfaktor. Det finns naturligtvis många möjligheter, men exempel på viktiga övervintringsplatser kan bland annat vara gruvor, övergivna bunkrar, större oanvända jordkällare eller källarplan i övergivna hus. Efter att en första sammanställning gjorts bör besök utföras vintertid vid prioriterade övervintringslokaler för att få en bild av fladdermusfaunan under denna tid på året. Tips från allmänheten om fladdermuskolonier under sommarhalvåret kan också samlas in systematiskt. Kartläggning av sommarkolonier kan göras genom manuell detektorlyssning och automatisk registrering på viktiga tänkbara platser eller med hjälp av allmänheten genom ett upprop i lokala medier. En annan möjlighet är att spåra fladdermöss tillbaka till kolonier genom att förse dem med radiosändare och sedan under påföljande dag pejla var de befinner sig (Ahlén, 2010a). Det kan vara aktuellt att upprätta övervakningsprogram för fladdermöss för att mäta eventuella förändringar i artantal och individtäthet, kanske med prioritering på områden där vindkraftverksetablering är planerad. Förändringar i fladdermusfaunan kan vara indikation på försämrad miljökvalité och möjliggöra upptäckten av bakomliggande faktorer, t.ex. långsiktiga förändringar av insektsproduktionen, något som i sin tur kan ge indikationer på allvarliga förändringar av vegetationsstruktur och biotopsammansättning. Nya studier visar att fladdermössens roll som indikatorart kan vara underskattad och att de kan ha stor potential som indikation på habitatkvalitet på landskapsnivå (Jones et al, 2010). Områden som hyser en för 30
regionen fullständig eller nästintill fullständig artuppsättning har särskilt värdefulla miljöer som möjliggör överlevnad för många arter (Ahlén, 2010a). Fladdermössens stora födosöksområden kan omfatta arealer på upp till 10 km från boplatsen. Goda födosöksområden karaktäriseras av en variation av buskar, träd och markvegetation som ger upphov till hög insektsrikedom, t.ex. ädellövskog, stränder, våtmarker och framförallt stora arealer betespräglade skogs- och hagmarker. Detta gör att fladdermössen utmärker sig som indikatorarter och utgör ett värdefullt komplement till många andra indikatorarter som endast visar förhållanden i mycket små områden (Ahlén, 2010a). En av de viktigaste delarna vid framtida övervakning av fladdermusfaunan är att kontinuerligt bevaka om regionens hela artuppsättning finns kvar. För artövervakning ska först och främst de artrikaste områdena följas, dessa områden framgår väl i denna rapport. Vid urval av områden som ska ingå i ett övervakningsprogram bör utgångspunkten vara inventeringsresultaten från tidigare år (Ahlén, 2010a). För Dalarnas del kan resultaten från den artinriktade övervakningen ingå i ett framtida program, kanske i kombination med den automatiska registreringen som ger ett mer kvantitativt resultat. Säkerställande av värdefulla områden En naturlig fortsättning av arbetet att bevara och säkerställa länets fladdermusfauna är att söka samarbete med markägare som har artrika fladdermuslokaler. Det bör prioriteras att kontakter tas med berörda markägare för att skapa förståelse för fladdermöss. Skötselplaner för områden med en artrik fladdermusfauna skulle med fördel kunna upprättas. En skötselplan ska innehålla en detaljerad beskrivning av vad som kan göras för att gynna fladdermössen och vad som inte får göras för att förutsättningarna för fladdermössen kan skadas. Skötselplanen bör upprättas i samverkan med markägaren. Utöver skötselplaner kan något form av formellt skydd övervägas för de viktigaste lokalerna. Länsstyrelsen bör verka för att kunskapen om värdefulla fladdermusmiljöer arbetas in i kommunernas naturvårdsprogram. I samband med exploatering bör miljöer, som kan vara av värde för fladdermöss, undersökas i samband med planeringsarbetet. Informationsinsatser Kontakten med markägare och brukare är primärt det viktigaste. Ytterligare ett viktigt område för uppföljningsarbete är att intressera och engagera allmänheten. Det kan stimuleras genom fladdermusexkursioner, holkbyggande (se Figur 9), uppsättning av fladdermusholkar inom kommunens tätorter, råd vid renoveringar av byggnader och rådgivning vid problem med fladdermöss i hus. Med en ökad marknadsföring av fladdermöss kommer efterfrågan på rådgivning att öka i samband med att problem med fladdermöss kan uppstå. Information till Länsstyrelsens egen personal som arbetar med rådgivning till t.ex. lantbrukare och antikvarisk rådgivning om byggnader bör ske. Förändringar av t.ex. strukturer som träd- och buskskikt kan vara negativa för fladdermössen. I byggnader bör förutsättningarna för fladdermössens övervintring behållas d.v.s. det är viktigt att inte täppa till ingångshål med mera. Mer om detta står redovisat i Bilaga 2. 31
Figur 9. Ritning på en fladdermusholk. Holken ska vara gjord i obehandlade och ohyvlade brädor. Om hyvlade brädor används måste ytan (övre delen av del 1) ruggas upp så att fladdermössen får fäste så att de kan hänga. Sätt gärna på takpapp, så att holken inte läcker. Måtten vid sidan av de numrerade delarna är angivna i cm. Del 5 är angivet 13 cm, men här ska brädans bredd av del 3 räkas av. Figur bearbetad efter Anonym (1990). 32
Litteratur Ahlén, I. 1986. Var går nordgränsen för den gråskimliga fladdermusen Vespertilio murinus i Sverige? Fauna och Flora 81:127-130. Ahlén, I. 1990. Artbestämning av flygande fladdermöss. Naturskyddsföreningen-Fältbiologerna. Stockholm. Ahlén, I. 2004. Fladdermusfaunan i Sverige Arternas utbredning och status. Kunskapsläge 2004. Fauna och Flora 99:2-11. Ahlén, I. 2006. Handlingsprogram för skydd av fladdermusfaunan. Åtaganden enligt det europeiska fladdermusavtalet EUROBATS. Naturvårdsverket rapport 5546. Ahlén, I. 2009. Handledning för övervakning av fladdermöss, Naturvårdsverket Ahlén, I. 2010a, Integrerad viltövervakning; fladdermöss Chiroptera. Bilaga till Naturvårdsverkets och Veterinärmedicinska anstaltens förslag enligt regeringsuppdraget om Integrerad Viltövervakning, mars 2010. Ahlén, I. 2010b, Vindkraft kräver hänsyn till fauna och känslig natur. Kungliga Skogs- och Lantbruksakdemiens Tidskrift 2010 (3):22-27. Ahlén, I. 2011. Fladdermusfaunan i Sverige Arternas utbredning och status. Kunskapsläge 2011. Fauna och Flora 106:2, 2011. Anonym, 1990, Gör fladdermusholkar. Djurens värld 3 (90):11. Blank, H. 2008. Fladdermusfaunan i Jönköpings län. Länsstyrelsen i Jönköpings län. 2008:33. de Jong, J. & Ahlén, I. 1991. Factors affecting the distribution pattern of bats in Uppland, central Sweden. Holarctic ecology 14: 92-96. de Jong, J. 2000. Fladdermössen i landskapet. Jordbruksverket. Dietz, C., von Helverson, O., Nill, D. 2009. Bats of Britain, Europe and Northwest Africa. Pp 142, A C & Black. Eriksson, A. 2005. Artkartering av fladdermöss i Gävleborgs län 2005. Länsstyrelsen i Gävleborgs län, rapport 2005:18. Fargo, M. 2007. Artkartering av fladdermöss i Gävleborgs län. Länsstyrelsen i Gävleborgs län, rapport nr: 2008:2. Gareth, J., Jacobs, D.S., Kunz, T. H.., Willig, M.R., Racey, P.A. 2009. Carpe noctem: the importance of bats as Bioindicators, Endang Species Res 8:93 115. Gärdenfors, U. 2010. Rödlistade arter i Sverige 2010 The 2010 Red List of Swedish Species. Artdatabanken, SLU, Uppsala. Gertz, J. 2000. Inventering av fladdermusfaunan i Västmanlands län 1998. Länsstyrelsen i Västmanlands län, Miljöenheten 2000, Nr 2. Hedenbo, P. 2005. Fladdermöss i Västmanlands län, miljöövervakning 2003 och 2004. Länsstyrelsen i Västmanlands län, rapport 2005:23. Ignell, H. 2006. Inventering av fladdermöss i Örebro län 2005. Länsstyrelsen i Örebro län, 2006: 19. Johansson, M., De Jong, J. 1995. Bat species diversity in a lake archipelago in central Sweden, Biodiversity and Conservation 5:1221-1229. 33