Del 11 Slutet av 80-talet in i början av 90-talet av Bo Simonsson

Del 11 Slutet av 80-talet in i början av 90-talet av Bo Simonsson Min kompis Tomas kom ned till Göteborg ibland och det hände att jag besökte honom i Stockholm. Visserligen hade kronofogden tagit 120 000 kronor av mig för att betala hans lån på grund av att han inte skötte sina betalningar, men vi var i skiten båda två så jag brydde mig inte. Vi spelade inget låtsasspel inför varandra utan kunde prata öppet om hur vi hade det, vad vi tyckte om FSC-office och människorna där och om vår oro för hur vi skulle klara lånen. Och så hade vi kul. Mitt i allt elände kunde vi skratta och göra galna saker som fick oss att glömma allt tråkigt. Vi pratade också om vad man skulle kunna hitta på för att få in en massa pengar och betala bort hela skiten. Båda ville vi också gå uppför Bron. En annan sak vi hade gemensamt var besvikelsen över uteblivna resultat av auditeringen. Detta kunde vi också prata om. Vi var väl medvetna om att ifall kyrkan hade hört vad vi pratade om och hur vi pratade hade vi väl betraktats som suppressiva personer och blivit uteslutna ur kyrkan. Men vi höll tätt mot omvärlden. Vi hade vår egen lilla klubb där det var högt och tak. Oerhört viktigt under dessa svarta år. Det räddade våra liv mer eller mindre. Han tyckte det var lika kul som jag att ta en skärgårdsbåt och åka ut på någon ö och gå på upptäcktsfärd. Vid något tillfälle åkte vi till en av öarna i södra skärgården där vi hittade ett fik där de hade något slags TV-spel för cafégästerna. Vi satt där och spelade i flera timmar och roade oss kungligt för att sedan fortsätta ut på de kala klipphällarna och speja över det oändliga havet. Underbara stunder som vi kunde stjäla oss. Tomas och jag diskuterade ofta tillståndet inom kyrkan och han samtalade även med några andra som var inne på samma linje. Vi försökte reda ut sakernas tillstånd och hur det kunde komma sig att man inom denna kyrka som i alla fall på papperet stod för frihet, utveckling, människokännedom, visdom etc. kunde bli så missförstådd och illa behandlad som flera av oss blivit. Och hur kunde det komma sig att man pressade människor hur mycket som helst för att få dem att betala in pengar för service, så mycket att man äventyrade hela sin ekonomiska framtid. Tillsammans med ett antal scientologer i Stockholm som var oroade över denna utveckling inom kyrkan bildade Tomas vad han kallade debug-gruppen. Deras syfte var att sätta fingret på sådant som inte var värdigt kyrkan, få andra att uppmärksamma detta och rensa bort alla tendenser till förtryck, dålig behandling, penningutsugning osv. Målet var att få en kyrka som behandlade sina medlemmar med respekt och satte individen i centrum, i enlighet med vad Hubbard skrivit. Det handlade inte om någon revolution, bara om att få kyrkan att besinna sig och hitta tillbaka till sin rätta roll och sina målsättningar så som Hubbard ursprungligen avsett. Jag bodde ju i Göteborg och vet inte så mycket om vad de konkret gjorde. Själv anslöt jag mig till deras strävanden och författade en skrivelse som jag satte upp på anslagstavlan i scientologikyrkan i Göteborg där jag förklarade att jag tog avstånd från allt översitteri, förtryck, tvång, penningutsugning med mera och även tog avstånd från alla människor inom kyrkan som ställde upp på sådant. Jag skrev också att jag ställde mig bakom debug-gruppens målsättningar. Jag minns att en kvinna på

kyrkan kontaktade mig och ville att jag skulle ändra mitt manifest så att jag inte var så kritisk. Jag vägrade göra detta. Sedan hände inte mycket mer. Jag har av andra fått höra att debug-gruppens agerande rörde om en hel del i grytan uppe i Stockholm. Det fanns flera inom kyrkan däruppe som inte alls gillade detta. Det trampade förstås på ömma tår. Det är inte förvånande att flera av dem som engagerade sig i debug-gruppen tillhör dem som idag sett igenom hela bluffen inom kyrkan och lämnat den. Det som gjorde att denna berömliga insats kom av sig den gången var att man inte hittade källan till allt elände, nämligen den högsta ledningen med Miscavige i spetsen. Men vem kunde drömma om att korruptionen och förtrycket kom därifrån. Vi trodde i vår enfald att om bara ledningen fick upp ögonen för vad som pågick i leden skulle de korrigera det hela. Men det var ett viktigt steg därför att vi var ändå sanningen på spåren även om det skulle dröja flera år innan den stod i öppen dager. Men samtidigt pratade vi om olika lösningar på våra penningproblem. Under försommaren 1991 ringde Tomas och bubblade av iver. Han hade varit ute på Djurgården och sett hur människor hoppade bungyjump, årets nya fluga. Arrangörerna tog 400 kronor per hopp och Tomas hade räknat ut att de kunde tjäna upp till 20-25 000 kronor om dagen, kring 150 00 kronor per vecka och uppskattningsvis en halv miljon i månaden. Säsongen var förstås kort men intäkter på dryga miljonen kunde man nog komma upp i. Tänk om man kunde starta ett sådant här projekt, sa han. När man väl fått igång en sådan verksamhet kunde man starta några till. Pengar, pengar, pengar! Han var jättesugen på att sätta igång en sådan verksamhet. Och eftersom det redan fanns i Stockholm var Göteborg som klippt och skuret eftersom det såvitt han förstått inte fanns någon bungyjumpverksamhet här. Jag kollade upp den saken och kunde bekräfta att bungyjumpkartan här var helt vit. Jungfrulig mark! Vi började skissa närmare på idén. Vad krävdes? En stor kran, en korg att hoppa från, en bungyjumplina, en kranförare, tillstånd att bedriva verksamheten och så litet reklam för att locka folk. Ja och så personal förstås, men personalen det var vi det. Tomas och jag och 2-3 man till. Vi skissade vidare på det hela. Tomas kom ner till Göteborg och vi bestämde oss för att köra. Han reste hem och värvade tre kompisar som jag också kände, scientologer med skulder och oändliga penningbehov alla tre. Själv lyckades jag hitta en kranförare med kranbil som inte var lika dyr som de flesta andra och som var villig att ställa upp. Jag hittade en lämplig korg som vi kunde ha att hissa upp folk i som de kunde hoppa från. Jag gick in till polisen och fick tillstånd att sätta upp projektet på Heden mitt i Göteborg. Heden är en jättestor grusplan som rymmer flera fotbollsplaner där man idag spelar Gothia Cup, världens största ungdomsturning i fotboll. Perfekt läge. Tomas lyckas hitta en dansk som sysslade med bungyjumping nere i Köpenhamn och som var villig att utbilda oss och ställa en bungyjumplina till vårt förfogande. Nu hade vi allt. Nu behövde vi bara lära oss hur man gjorde också. Till saken hör att jag är riktigt höjdrädd. När jag hörde talas om bungyjump första gången tänkte jag att detta är det sista jag kommer att göra.

Tomas kom ned till Göteborg tillsammans med de tre andra killarna. Nu var det dags. Men först skulle två av oss åka till Köpenhamn och lära oss konsten. Tomas menade att han var för stor och tung och två av de andra ansågs av olika orsaker mindre lämpliga för den här utbildningen. Så det hela slutade med att jag och en kille till åkte ned till Köpenhamn för ett par dagars utbildning. Usch! Otäckt att stå där i korgen och hissas upp till 50 meter om och om igen under dagarna. Men, men, det vänjer man sig väl vid. Man får tänka på vilka pengar vi kommer att tjäna. Så gick mina tankar. Vi fick bo i en villa utanför Köpenhamn, hos en scientolog som min kumpan kände. Vi åkte för att träffa instruktören som hade en kran inne i de mer centrala delarna av Köpenhamn vid en kanal. Vi körde igång direkt och kastades genast in i verksamheten. Först skulle jag fästa linan vid de som skulle åka upp i luften med korgen för att sedan hoppa. Det var nervöst. Det gällde att veta vad man gjorde. Det fanns inte utrymme för några som helst misstag. Min kompis fick åka med korgen upp och instruera de som skulle hoppa. Rakt in i hetluften. Sedan bytte vi och jag fick vara den som åkte med upp i korgen. Visserligen var jag väldigt höjdrädd, men nu skulle jag ju vara den som instruerade de som skulle hoppa. Då handlade det om att hålla masken och inte visa någon rädsla. Hur i helsike kunde jag klara det? Vet inte. Scientologin har ett begrepp som kallas för nödvändighetsnivå. När du står på tredje våningen i ett brinnande hus och känner lågorna slicka dig i ryggen, då är nödvändighetsnivån så hög att du gör saker du annars inte skulle drömma om att göra. Då kastar du dig ut genom fönstret och hoppas att gudarna är nådiga mot dig. Darrigt var det men på något sätt gick det ändå. Men nu kom den riktiga chocken. Vi kunde ju inte jobba med detta utan att själva ha hoppat. Det var en nödvändighet så nästa dag skulle vi båda hoppa. Jag kunde knappt sova den natten. Tankarna gick runt, runt. Det kändes som att gå mot en säker död. Så höjdrädd var jag. Min partner verkade däremot ta det med ro. Han var väl inte så höjdrädd. Men jag var skräckslagen. Och morgonen därpå reds jag av denna mara. Jag kunde inte slappna av en sekund. Tankarna satt som ett spjut i skallen. Jag minns hur jag satt i köket och försökte fästa min uppmärksamhet vid någonting utanför mig. Där fanns en glasskål där det simmade omkring en liten svart sjöhäst. Jätteliten och söt var den. Jag hade aldrig sett något sådant förr så det blev som en tröst i eländet att sitta och titta på den lilla sjöhästen. Jag undrade var de fått tag på den. Jag gick ut i trädgården där de hade några bruna hönor som vaggade omkring. Djurens värld fick bli min tröst! Så lugnt, skönt och tryggt de verkade ha det och jag som snart skulle sätta livet på spel. Men jag hade gett mig in i det här spelet och hade inget val tyckte jag. Att hoppa av var inget alternativ. Då skulle jag ha saboterat hela projektet, det fanns inte på kartan. Så vi åkte in mot stan och snart stod jag där och darrade medan någon fäste linan kring mina fötter. Hissen började röra sig uppåt. Femtio meter upp i luften innan den stannade. Det var kaos i skallen, men jag hade trots allt sinnesnärvaro nog att bestämma mig för två saker. För det första skulle jag absolut inte titta ned mot marken, det skulle vara för skräckinjagande och för det andra skulle jag göra precis som min instruktör sa. Under hela färden uppåt slöt jag mig inom mig själv och

tittade inte utåt. När hissen stannade tittade jag bara rakt ut i luften. Och så gjorde jag precis som instruktören sa. Grinden öppnades, och när han sa att jag skulle dyka ut med huvudet före, ungefär som när man dyker ned i vattnet, så gjorde jag exakt det. Och jag gjorde det direkt innan jag hann tänka. Det blev ett riktigt svanhopp. Jag blundade. Vinden ven omkring mig och jag kände hur gummisnodden gradvis stannade upp farten. Så studsade jag upp en bra bit av gummisnoddseffekten och ned igen. Om och om igen studsade jag tills jag hängde där upp och ned ett par meter från marken. Jag fixade det! Det var ingen lustfylld upplevelse, och jag hade ingen som helst önskan att göra om det. Men äran var räddad och framförallt, vårt projekt och vår dröm om storkovan levde vidare. Min kompis åkte upp och gjorde sitt hopp utan några större åthävor. Sedan åkte vi tillbaka till Göteborg där våra medkonspiratörer bodde i min lägenhet. Vi bodde alla fem i min tvårummare. Dessutom kom killen från Köpenhamn upp efter någon dag och bodde där han också. Eftersom det var en varm och skön sommar och jag hade en stor balkong sov jag utomhus några nätter. En av killarna hade fått in en fot på lokalradion så att vi kunde informera Göteborgarna om att nu kunde de bege sig till Heden och roa sig med att störtdyka 50 meter hängande upp och ned i en gummisnodd. Så var dagen inne. Allt var på plats och vi väntade på alla kunder. Det kom 2-3 personer som hoppade men det ville inte ta fart. Dansken åkte upp och gjorde ett hopp bara för att folk skulle se att det var aktivitet. När det ändå inte hände så mycket sa han att även vi andra fick åka upp och göra några hopp för att locka till oss kunderna. Ett till hopp! Nej, nej, nej, jag pallar bara inte. Jag började skruva på mig och försökte komma undan. Dansken mulnade till och undrade hur vi kunde tro att vi skulle kunna bedriva sådan här verksamhet om vi inte själva kunde hoppa. Jag insåg den kristallklara logiken i detta och förstod att jag var tvungen att övervinna mig själv än en gång för att rädda projektet. Så där stod jag för andra gången inom en vecka med skräcken lysande i ögonen medan hissen gick till väders. Jag gjorde på samma sätt även den här gången. Jag bara slängde mig ut, det var inget att be om. Jag fick höra efteråt att jag hade gjort ett riktigt tjusigt hopp dessutom. Det värsta var att risken var överhängande att vi skulle behöva hoppa flera gånger i veckan. En outhärdlig tanke! När dagen var slut hade vi haft 4-5 betalande kunder. För att få fart på ruljangsen hade vi låtit 2-3 personer hoppa gratis. Bland annat hade vi erbjudit en polis att hoppa. Det var en äldre man, han måste ha varit ganska nära pensionsåldern. Han åkte upp och hoppade i uniform och allt. Han verkade inte vara det minsta rädd. Bara upp med hissen och så pang, kastade han sig ut. Vi fick alltså ihop kring 2 000 kronor på en hel dag. Det kostade ungefär 5 000 kronor per dag att hyra kranbil med förare. Vi åkte hem för att diskutera om vi skulle våga fortsätta med risk att bara generera fler skulder. Det kostade att hyra korgen och jag tror att Göteborgs stad tog betalt per dag för tillståndet att nyttja marken också. Hela diskussionen slutade i ett enda frågetecken. Vi bestämde egentligen ingenting, men allt slutade med att gruppen skingrades som genom ett trollslag. Var och en åkte hem till sitt och så

pratade vi inte mer om den saken. Vi hade skulder på minst 10 000 kronor och hade tidigare lagt ut minst lika mycket på projektet. Desperata män på desperat jakt efter pengar som ger sig in på sådant de inte behärskar. Kan det sluta på mer än ett sätt? Vi har skojat om det här pajasprojektet i efterhand. Samtidigt är det tragiskt. Vi satt i skiten och försökte resa oss. Men skit klibbar och skymmer sikten och fördunklar tankarna och omdömet och då gör man en massa dumheter. På sitt sätt var det kanske ingen helt tokig idé. Men vi gjorde allting hals över huvud utan planering och kunskaper och så slutade det som det gjorde. Något tidigare, i maj, stötte jag på en gammal kompis från Studematiden. Jag kom i bil i området kring järnvägsstationen när jag såg honom gå där. Jag stannade och han hoppade in i bilen. Han hade sina syskon i Göteborg. Han hade förresten startat sin karriär i kyrkan samtidigt som jag här nere hösten 1979 och sedan flyttat till Stockholm och Studema. Nu jobbade han med utbildning på U-Man som också drevs av Mårten som startade Studema. Det var en riktigt skön och ljuvlig vårdag så vi tog en tripp till Marstrand, som ligger på en ö 5-6 mil från Göteborg. Vi promenerade omkring på öns västra och norra sida där det myllrade av gula påskliljor. Han nämnde något om att han behövde få studiematerialet översatt till svenska och ringde upp mig ett par månader senare och undrade om jag kunde hjälpa honom att översätta. Han trodde att jag var rätt man för det jobbet. Jag skulle få betalt för det och jag tänkte att jag kanske kunde komma igång med översättningar istället för denna dörrknackning. Vi är nu framme i augusti-september och det galna bungyjumpprojektet var överspelat. Jag fick några texter och satte mig ned och började översätta. Detta var 1991 och datorer var ännu inte var mans egendom så jag skrev helt enkelt på skrivmaskin. Det dröjde inte mer än någon vecka innan jag fick ett telefonsamtal från min kompis på U-man. Han undrade om jag kunde åta mig att översätta alla deras kurser. Det hade kommit en scientolog från USA, Lynn Irons hette han, som enligt ryktet var någon slags höjdare. Han skulle få snurr på U-Man och ville till varje pris att alla U-Mans kurser skulle översättas till svenska. Det var kurser baserade på L. Ron Hubbards verk, hans administrativa policys som nu skulle föras ut bland företagarna i landet. De ville att jag skulle resa upp till Stockholm så att vi kunde gå igenom projektet. Nu började det hända saker. Jag åkte dagen därpå. Innan jag går vidare vill jag infoga att jag hade fått en del pengar under våren. Någon tipsade mig om att jag kunde begära pengar åter från Flag på grund av den gamla historien med Vägen till lycka-projektet. När jag var på Flag 1986 blev jag ju övertalad att överföra mina pengar till detta luftprojekt. Jag skulle få en massa häften som sedan skulle säljas till företagare lokalt. Men jag fick aldrig några häften. Och för en gångs skull tog kyrkan på sig skulden för att något gått snett. Det stod i policy att om bokmaterial inte levererades skulle pengarna återbetalas. Så jag gick faktiskt ungefär 50 000 kronor återbetalade under våren 1991. Till detta kom ett arv efter min farmor på 30 40 000 kronor. Pengarna kom som en skänk från ovan. Jag kunde lösa in de lån som min mamma tagit och betala vad jag var skyldig henne och min syster.

Detta hade varit mina största oroshärdar så det var många tunga stenar som föll från mitt hjärta. Visserligen hade jag fler borgensmän men det var i alla fall scientologer som själva var med i detta dominospel. Jag ville försöka skydda dom också men i första hand kom min familj, de som inte ens visste vad de gett sig in på. Jag åkte alltså upp till Stockholm och fick träffa Lynn Irons. De hade en massa material som skulle översättas och jag kunde börja direkt. Det bästa av allt var att jag skulle få riktigt bra betalt för jobbet. Bättre än jag haft på åratal. Jag fick disponera en dator och lärde mig att hantera den. Jag stannade någon vecka i Stockholm och började jobba innan jag reste hem till Göteborg där jag fortsatte. Jag trivdes bättre än på många år, mycket beroende på att jag faktiskt hade en fast inkomst. Varannan vecka fick jag 7 000 kronor kontant, vilket kändes som en förmögenhet. Och roligt var det att översätta också. Min kompis hade nog rätt, jag hade en viss fallenhet för översättningar. Jag hade alltid varit intresserad av språket och läst enormt mycket böcker och fått ett ordförråd som jag fick användning av i mitt översättande. Jag förstod snart att det viktigaste för en översättare är att kunna förmedla texten på ett levande och nyanserat sätt. Det här projektet pågick i 1 ½ år och kom att bli inledningen på en ny karriär för mig skulle det visa sig. Jag trivdes så oerhört mycket bättre med livet. Jag hade lyckats rädda mina närmaste från den hotande katastrofen och kunde på något underligt sätt hålla mina borgensmän borta från betalningskrav. Jag tricksade litet hit och dit. Gjorde nya betalningsuppgörelser med fordringsägarna och gjorde ibland litet större punktbetalningar som tystade alltför påträngande fordringsägare. Vissa långivare var tuffare än andra men jag höll dem stången. Kronofogden tycktes ha tappat intresset för mig efter utmätningen av mitt postgirokonto. Det såg alltså betydligt ljusare ut. I augusti 1992 fick jag ett erbjudande som lät spännande. I Stockholm finns en skola som drivs på basis av L. Ron Hubbards filosofi kring studier, framförallt hans studieteknologi. Kyrkan har publicerat ett antal läroböcker för barn och ungdomar om denna studieteknologi. Skolan behövde få allt material översatt till svenska. I Los Angeles finns en organisation under kyrkans hägn som ansvarar för studiematerialet. Den går under namnet Applied Scholastics. Nu hade Applied Scholastics ett projekt som innebar att skolor från olika länder skulle skicka över översättare till dem för att alla böckerna i ett slag skull bli översatta till flera språk. Skolans rektor undrade om jag tillsammans med en vän till mig, Helena, hade lust att åka över till Los Angeles och översätta böckerna. Vi skulle få allt betalt. Resa, uppehälle och litet pengar att spendera. Både Helena och jag tyckte att det kunde vara en spännande upplevelse så vi tackade ja. Vi skulle vara där i en dryg månad. Det blev en intressant upplevelse på mer än ett sätt. Vi bodde i Hollywood. Samma vår hade det varit hemska kravaller där med nedbrända affärer och rena upploppen. Om jag inte minns fel hade det publicerats bilder av en polis som misshandlade en svart man vilket tände en gnista hos den svarta befolkningen vilket ledde fram till rena massakern av flera kvarter i Hollywood. Man kunde fortfarande se spåren av förödelsen när vi kom dit i september. Sedan var det förstås intressant att se det

omsusade Hollywood. Nu visade det sig att det glamorösa Hollywood i stort sett lyste med sin frånvaro. Det var en ganska sliten och nedgången stadsdel. Där fanns visserligen sevärdheter som vittnade om Hollywoods forna storhetstid som Chinese Theatre, en berömd biograf och så förstås Walk of fame med fotavtryck av kändisar. Men annars gick det omkring tiggare på gatorna som kantades av butiker som försökte rida på berömmelsen och sålde krimskrams till lättlurade turister. Men scientologikyrkan hade verkligen etablerat sig i Hollywood. De hade kontor i flera stora byggnader längs huvudgatan. De hade en kyrka i ett stort blått hus alldeles i närheten av det område där vi blev inhysta i varsitt rum hos någon scientolog. Här låg också Celebrity Center, en kyrka som är särskilt avsedd för berömdheter och kändisar. Vi begav oss dit och fick en liten guidad rundvandring. Byggnaden hade torn och tinnar och påminde om ett slott. Det hade en gång i tiden varit lyxhotell som besöktes av den tidens stora stjärnor. Än idag kunde man här stöta på stora stjärnor från filmens värld som Tom Cruise, John Travolta med flera. Byggnaden var omgärdad av en stor härlig trädgård. Eftersom det var varmt och skönt ute hände det att Helena och jag gick till trädgården och satt där och jobbade med översättningarna. Annars var Los Angeles ingen stad som tilltalade mig. Den var oändligt stor och ocharmig, bara en massa gator och sjabbiga hus. Helena kände en svensk som flyttat dit som tog oss med på en sightseeingtur en heldag. Vi besökte den berömda Venice Beach och framförallt Disneyland. Det var en upplevelse. Detta var en mycket lyckligare USA-vistelse än när jag var på Flag 1986 och 1987. Det fanns tid att se sig omkring och blev vänligt behandlade hela tiden. Ingen etik och inga försök att pressa oss på pengar. Här i Kalifornien finns kyrkans högsta ledning så här finns ingen risk att kyrkan eskalerar och folk blir illa behandlade, var min slutsats då. Det gav mig gott hopp om att kyrkan till sist skulle reformeras så att den anda som jag tyckte mig se här i LA skulle spridas till resten av världen. Det skulle dröja 18 år innan jag insåg hur fel jag hade. Tomas undrade om det inte var dags för mig att återvända till Stockholm. Jag var väldigt tveksam eftersom jag älskade Göteborg. Samtidigt hade jag de flesta av mina vänner uppe i Stockholm-Uppsala-regionen. Dessutom hade det värsta tumultet lagt sig. Låneraseriet hade avklingat och det var något lugnare på skuldfronten för min personliga del. Inte för att jag var skuldfri, mycket långt därifrån, men jag hade lärt mig att leva med min situation och lärt mig hur jag skulle hantera banker, kronofogdar, borgensmän och lärt mig att inte riva upp himmel och jord bara för att någon i min omgivning började hojta och komma med hotelser om jag inte betalade nu. Jag insåg att man inte är totalt rättslös bara för att man är skyldig någon pengar. Som sagt funderade jag över att återvända till Stockholm. Jag jobbade ju också åt U- Man och åkte ofta dit. Och så blev det. Jag fick hyra en lägenhet i andra hand av en scientolog som var utomlands i ett halvår och flyttade upp allt mitt pick och pack. Luften var lättare att andas nu så det kändes ganska bra att vara tillbaka på det gamla slagfältet. Man hade rensat undan spillrorna från den tidigare förödelsen. Kyrkan hade flyttat till andra lokaler på St. Eriksgatan och FSC-office var turligt nog inte sig likt. Naturligtvis satt människor med sina lån som hängde där hotfulla som

huggormar som kunde slå till när som helst, men härvan var i alla fall under avveckling. Gradvis lugnade allt ned sig. Men scientologer förnekar sig aldrig. Killen jag hyrde av visade sig inte ha betalat sin elräkning på minst ett år. Plötsligt en dag fungerade inte elen. Jag trodde att det var något fel och ringde elbolaget. Nej då, det var inget fel. Min hyresvärd hade inte betalat räkningen och hade en obetald och förfallen skuld på 4 000 kronor. Jag fick tillbringa kvällarna i skenet från stearinljus och kunde inte laga mat så det blev fik och restauranger för min del. Efter någon vecka stod jag inte ut. Jag betalade elräkningen. Till min hyresvärds heder ska tilläggas att han betalade mig för mina utlägg när han återkommit till Sverige. Vid ett tillfälle under den här tiden gjordes ett samarrangemang mellan Sveriges scientologikyrkor i Stockholm, Malmö och Göteborg. Så många medlemmar som möjligt skulle samlas någonstans i Västergötland för en så kallad tredjedynamiksauditering, vilket närmast kanske kan liknas vid gruppterapi även om liknelsen haltar en hel del. På samma sätt som man har en terapi med sessioner där individen gräver fram traumatiska händelser för att bota sig har Hubbard utvecklat en metod för terapi för grupper, i situationer där en hel grupp gemensamt har upplevt något traumatiskt. En auditör leder sessionen som går ut på att alla medlemmar i gruppen berättar om sina upplevelser av den traumatiska händelsen. Ett bra exempel på en sådan traumatisk grupphändelse är dödsskjutningarna på Utöa i Norge. Detta är ett trauma som berört hela Norge. Många har berättat om sina upplevelser därifrån och gradvis har landet lyckats skaka av sig chocken, mycket tack vare att människor har engagerat sig och berättat om sina upplevelser. Men den här gången någonstans på Västgötaslätten satt en massa scientologer samlade för att gruppauditera kyrkans värsta trauma någonsin, i alla fall i Sverige. Lånekaoset alltså. Auditör var en kille från Stockholm, Manfred, har jag fått berättat för mig. Här fanns chansen att lätta på trycket och lämna den här tiden bakom sig en gång för alla. Det var i alla fall den ursprungliga tanken. Manfred startade terapisessionen och människor började prata. Temat var lån och skulder, samma typ av historier som den jag berättar här. Efter ett tag hade Manfred fått nog. Han tyckte att det var alldeles för mycket entheta, det vill säga för mycket dåliga saker och klagomål och elände som togs upp och bestämde sig därför att avsluta terapin för att istället börja prata om positiva saker - om bron och gå uppför OT-bron och sådant. Det gamla vanliga tugget med andra ord. Men här missade de chansen att göra något konstruktivt för gruppen bara för att auditören inte orkade med att höra negativa saker. Jag menar, vad handlar auditering om? Om man ska kunna bearbeta ett trauma får man räkna med att höra ett och annat som inte passar sig för oskyldiga barnaöron. Det är en del av jobbet. Under 1993 var det slut på översättningsuppdraget på U-Man. Jag jobbade dock kvar där på halvtid med andra administrativa arbetsuppgifter, men hade fått blodad tand när det gällde översättningar. Jag samlade ihop litet engelska texter inom olika ämnesområden som jag översatte till svenska. Sedan kopierade jag upp allt i flera exemplar som jag skickade till ett antal översättningsbyråer och erbjöd dem mina

tjänster. Jag fick svar från en man som drev en översättningsbyrå. Han hade inget behov själv men kände en byrå som hade ett stort projekt och nog kunde behöva hjälp med översättningar. Jag ringde anvisat telefonnummer och talade med en man som hette Leif Östling. Han var intresserad och vi bestämde att vi skulle träffas och diskutera vidare. Jag tog T-banan till Farsta där han hämtade upp mig i en stor blå Dodge-van. Han och hans fru drev en översättningsbyrå i sin villa i Trångsund. Det visade sig att de hade ett kontrakt med EU enligt vilket de skulle översätta en massa texter. Sverige skulle snart bli medlem i EU och hela deras regelverk behövde översättas. Det var hur mycket att göra som helst. Min juridiska kompetens kom mycket väl till pass här. Jag fick en kortare text att översätta litet som ett prov. Några dagar senare åkte jag hem till dem och visade upp mitt alster. Hans fru var den som gick igenom texten. Mitt mod sjönk mer och mer ju mer hon korrigerade. Hon satt där och strök snart sagt vartenda ord jag skrivit. Det var i alla fall så det tedde sig från min synvinkel. Jaha, trevligt att träffas. Hoppas ni får tag på någon annan som ni kan anlita. Ungefär så föreställde jag mig att mina avskedsord fick bli. När hon rättat klart sa hon till min stora förvåning: Det var inte alls dåligt, jag fick korrigera en hel del men det var bara därför att EU rör sig med en massa interna begrepp som du inte känner till än. Vill du ha en till text? och På vilket konto ska vi sätta in pengarna för ditt jobb, kom det sedan. 1:12 kr per ord fick man. Nu satte räknemaskinen igång igen. Här kunde man tjäna pengar! På så sätt kom jag igång med översättningarna på allvar. Jag lärde mig EU:s begreppsapparat snabbt och kom snart upp i hastighet så att jag började tjäna hyfsat. Jag hade en ny karriär i vardande. Min nya arbetsgivare Leif och Hillevi var helt underbara människor. De var inte som arbetsgivare, nej det var som att komma hem när man besökte dem. De bjöd på mat varje gång jag kom dit, fick låna den stora Dodgen när jag flyttade till Johanneshov, de betalade ut ersättningarna så fort jag kom in med mina jobb, jag fick till och med ut pengar i förskott vid något tillfälle. Men jag hade en sak som besvärade mig mycket. Jag fick med jämna mellanrum hemska migränattacker. Det hade börjat under min tid i Göteborg och ville inte ge sig. Attackerna kom sådär var 10:e dag och de var inte att leka med. Jag kunde inte ligga ned, jag kunde inte sitta ned, jag kunde inte koncentrera mig på någonting så länge smärtan höll i sig. Och i de flesta fall höll den i sig i flera timmar. Det absolut enda jag kunde göra var att gå ut och gå. Det spelade ingen roll om det var mitt i natten, jag gick ut och promenerade tills smärtan gav med sig. Det blev långa nattvandringar i ur och skur. Någon gång under hösten 1993 befann sig en auditör vid namn Tor på kyrkan i Stockholm. Det var en kompetent och mycket sympatisk kille som jag kände stort förtroende för. Han ville göra en intervju med mig vilket jag mer än gärna gick med på. Under denna intervju kom jag att tala om min huvudvärk. Diagnosen var out-int. Begreppet syftar på ett tillstånd beskrivet av Hubbard där symptomen kan vara just migrän precis som jag hade. Hubbard hade också utvecklat ett botemedel, en auditeringsåtgärd som kallades Out-Int-rundown. Detta skulle jag lämpligen göra på Flag. Jag minns inte varför det inte gick att göra i Stockholm. Det var Flag som gällde. Det värsta var att där ställdes jag inför det gamla vanligt problemet. Hur får jag råd att ta mig dig? Sådan här auditering var

dyr. Men efter alla skandaler med överföringar mellan olika konton var man inte lika hårda med sina regler där borta. Jag fick alltså återföra pengar som jag överfört till mitt bokkonto till mitt auditeringskonto. 1987 hade jag ju ett mycket svagt ögonblick gått med på att överföra pengar från mitt auditeringskonto för inköp av e-metrar vilket aldrig blivit av. Jag hade alltså råd med auditeringen. Det framstod som ytterst viktigt att göra någonting åt denna hemska huvudvärk. Jag lyckades lägga undan tillräckligt med pengar för att kunna åka till Flag och göra denna terapi. Flag kändes annorlunda den här gången. Inte alls lika hektiskt. Inga penningjägare som satt och manglade halva nätterna. Rentav behagligt tyckte jag. Jag hade dessutom turen att få en svensk auditör, och den bästa tänkbara bland svenska auditörer till på köpet. Hon hette Outi och jag kände igen henne från Stockholm. Hon hade nu flyttat hit och jobbade på Flag. Hon tog verkligen hand om mig. Hon gjorde sitt bästa för att jag skulle ha det bra och var ytterst noggrann när hon auditerade mig. Man kunde alltså bli bra behandlad även här på Flag. Fantastiskt! Men det som var mest fantastiskt var resultatet. Min migrän försvann nämligen. Efter den auditering Outi gav mig har jag inte haft migrän en enda minut. Ett stort jobb som jag är evigt tacksam för. Tänk om man fick sådana resultat av all auditering. Jag kan utan vidare säga att detta är enda gången jag suttit i auditering som resultatet har blivit exakt som avsett. Men inte en vistelse på Flag utan litet skit och oprofessionell behandling. När jag var klar med min auditering och var beredd att åka hem talade jag med en så kallad D of P. Nu börjar det igen! Förkortningarna. D of P betyder Director of Processing, ungefär chef för auditeringen. Hon menade att jag behövde göra en annan auditeringsåtgärd innan jag reste hem. Mitt plan går i morgon, min biljett kan inte bokas om, meddelade jag henne. Hon sa att det fanns en kille på Flag som hade mycket goda kontakter med Tampa flygplats. Han kunde fixa så att jag kunde resa några dagar senare, inga problem. Jag tror att hon lånade min biljett och gick iväg en stund och pratade med killen med kontakterna. Nej då, jag kunde lugnt stanna 2-3 dagar extra och sedan åka hem på min biljett. Okej då var jag beredd att stanna litet till. Min auditering hade ju gått hur bra som helst och jag var på finfint humör. När jag några dagar senare skulle åka hem och ringde flygbolaget för att ordna med hemresan fick jag tvärnobben. Biljetten gäller inte längre! Jamen, D of P försäkrade mig att detta var fixat. Jag sökte upp henne och påtalade vad hon sagt och att jag nu stod där med en ogiltig biljett trots allt. Hon tittade på mig kanske litet skamset och sa Oooh. Inget mer. Inte ens en ursäkt, ingenting. Där satt jag utan biljett. Jag hade inga extra reserver. En ny biljett kostade kring 7 000 kronor. Nej, inte en gång till. Jag vägrar sitta i telefon och ringa Sverige efter pengar, tänkte jag. Det slutade med att jag fick bita huvudet av skammen och helt enkelt gå runt bland de scientologer som var på Flag för service och fråga om någon kunde låna mig 7 000 kronor. Till sist var det en vänlig själ, en kvinna som förbarmade sig över mig och lånade ut pengarna så att jag kom hem, litet tilltufsad även denna gång, men jag hade ju fått gjort det viktigaste. Jag var fri från min migrän!

Jag mådde bättre än på åratal. Jag var fri från migränen, kunde manövrera i det iskalla lånevattnet och skickligt undvika att kollidera med de värsta isbergen i form av kronofogdar och andra hot och jag hade ett kul jobb som gav mer och mer pengar. Under perioden 1994-97 översatte jag för fulla muggar och tjänade gott om pengar. När Transbus fullgjort sitt uppdrag för EU blev alla vi översättare bjudna på rena lyxresan till Boca Raton på Floridas östkust. Vi var ett tiotal översättare som åkte dit tillsammans med Leif som stod för fiolerna. Vi bodde vid stranden i lägenhetshotell, hade hyrbilar och levde som kungar i en dryg vecka. Mycket festande, solande och helt drömlika simturer sent på kvällarna i det 25-gradiga vattnet i månljus. Tänk att livet kunde vara så härligt. Den här gången fick jag verkligen uppleva Florida. På Flag var man hela tiden så upptagen att det sällan gavs någon chans att se annat än kvarteren kring Fort Harrision. Efter mina uppdrag för Transbus hade jag lärt mig så mycket om EU-översättningarna att jag fick ett eget kontrakt med EU. Och det var ännu bättre betalt. Nu fick jag 2 kronor per ord. Som mest kom jag upp i 80 000 kronor i inkomst någon månad. Pengarna strömmade in och jag kunde ordna upp en hel del lån. Det såg betydligt bättre ut. Jag fick bort mina borgenslån så att pressen på mig minskade mer och mer. Men jag hade varit helt sjövild under de värsta åren, 1986-88 så det var mycket att ta hand om. Dessutom hade jag mina borgensåtaganden till framförallt Tomas lån. De uppgick till inte mindre än 1,5 miljoner kronor. Jag hade hoppats att Tomas skulle kunna börja ta hand om dem och så småningom började det ljusna även för honom. Han jobbade med en uppfinning i Norge och började tjäna en hel del pengar. Men han prioriterade auditeringen, skulle till varje pris tillbaka till Flag och göra sin OT-auditering, så hans inkomster gick mest till kyrkan. Synpunkter och kommentarer kan skickas till bossesimon@gmail.com