Ja, vi gillar också goda nyheter, men just nu är vi intresserade av sanningen

Transkript

1 Ja, vi gillar också goda nyheter, men just nu är vi intresserade av sanningen Jag valde Greyhound av två skäl: En var att jag ville sitta och titta ut genom fönstret och bara titta på den vackra naturen och den andra var att jag var säker på att jag inte skulle springa in i någon scientolog på en Greyhound station. Det bara inte skulle ske. Att Scientologikyrkans anställda känner att de behöver rymma, det säger egentligen det mesta om vad scientologirörelsen är i dag. Det är inte som ett vanligt arbete detta, då du går till chefen och säger: Jag vill sluta ska göra andra saker. Carol Nyburg berättar sin historia om hur hon lämnade Flag: Planering Jag hade försökt att lämna standardmässigt innan och ville inte försöka kämpa mot det motståndet. Jag visste att jag inte skulle klara det. Människor gör det och det kan göras men inte utan en hel del ansträngning. Jag var en sådan inventarie där och gjorde så mycket pengar för kyrkan, det skulle inte vara en populär sak om jag lämnade. Jag såg ärligt talat inte något annat sätt att göra det på än att bara sticka. På detta sätt skulle alla fatta att jag ville lämna. Detta skulle behöva planeras väl för att göra det rätt. Jag var noga med att inte låta min dotter veta några detaljer eller hon skulle få verkliga problem. Hon visste att jag inte var nöjd. [Carols dotter är scientolog och bodde i Clearwater]. Du kunde bara inte diskutera möjligheten att lämna eftersom det ansågs vara ett "högt brott." bestraffas med att förklaras vara en suppressiv person oavsett din tidigare produktion eller alla år du hade ägnat som anställd. Så jag höll tyst. Parkerade en hyrd bil högt upp i ett garage

2 Jag bestämde mig för vilken dag jag skulle lämna. Dagar innan kom jag tidigt med bussen och smög sedan ut och gick till den biluthyrare som kyrkan ofta använde. Jag fick t.o.m. kyrkans medlemsrabatt. Jag tyckte det var ganska cool. Jag körde den till parkeringshuset downtown och betalade för en månads parkering. Det var bara några dagar men nåväl. Jag parkerade några våningar upp. Jag hade tagit med en liten resväska den dagen. Varje dag därefter tog jag med kassar med mina grejer i dem. Jag tog så mycket som jag kunde, men kunde verkligen bara ta det viktigaste. Jag hade ingen personlig garderob att tala om då jag nästan alltid bar uniform och sällan gick ut någonstans. Jag smög in i garaget vid lunchtid och lastade in grejer i bagageluckan. Detta var inte lätt eftersom garaget var mitt emot där alla gick på lunch. Jag gick bara nonchalant runt hörnet som om jag skulle gå till butikerna och fortsatte promenera tills jag kom till garaget. Jag var tvungen att undvika stöta på en buss eller en säkerhetsvakt på cykel eller liknande. Nåväl, jag gjorde det. Sista dagen på jobbet Sedan kom dagen. Det var en torsdag, September 25, 2008, som är den sista dagen i vår produktionsvecka. Jag hade eftermiddagen, efter kl 14, som var det officiella slutet på veckans produktion, att få mina veckoslutsåtgärder gjorda och börja förbereda för den nya veckan. Jag städade mitt område och lade en del som tillhörde mig i min portfölj och handväska. Sedan strax före 19, som var min planerade middagstid, meddelade jag mina arbetskollegor och sa att jag inte mådde bra och att jag förmodligen skulle vara på sjukisolering ett tag. Jag blev tillsagd att snabbt bli bättre och jag gick tillbaka för att avsluta jobbet. Åt vad jag ville på en restaurang Jag hade kommit tidigt samma morgon och kört hyrbilen ur garaget och parkerat den djärvt framför kyrkans byggnad Sandcastle på gatan som vetter mot parken. Kl gick jag ut, satte mig i bilen och körde norrut. Jag ville komma till en liten stad första natten. Först stannade jag på en liten restaurang och åt precis vad jag ville och bara satt där själv och njöt. Sedan hittade jag en Holiday Inn Express och checkade in. Vågade inte betala biljetten med kort Jag planerade att ta en Greyhoundbuss för långresor. Min syster hade hjälpt mig med scheman. Hon var en stor hjälp. Hur som helst, nästa morgon var en buss tänkt att lämna men jag behövde lite mer tid. Jag gick ut och köpte en ordentlig resväska och packade om alla mina saker. Jag minns hur jag lyfte ur min uniform och lämnade den i soporna! Jag lämnade hotellet, sedan tog jag mig ut till lunch, sedan på ett infall fick

3 jag mitt hår gjort och hade frisören färga det. Jag hade en riktig dag! Jag tog bilen till biluthyraren och sa till dem att jag inte visste hur jag skulle ta mig till busstationen utan bil. Kvinnan på biluthyrningsfirman var fantastisk och sa till mig att komma tillbaka strax före deras stängning och hon skulle köra mig dit. Sött! Jag bestämde mig att gå och betala för min biljett. Jag var helt inställd på att göra det då jag blev kall och tänkte: vad händer om "de" kollar min kort-aktivitet. Jag hade verkligen ingen aning om det skulle hända men ville inte ta den chansen eftersom det var flera timmar innan bussen skulle avgå. Jag ringde min mamma och bad henne betala för biljetten. Jag valde Greyhound av två skäl. En var att jag ville sitta och titta ut genom fönstret och bara titta på den vackra naturen och den andra var att jag var säker på att jag inte skulle springa in i någon scientolog på en Greyhound station. Det skulle bara inte ske. Övertalad att komma tillbaka Fredag eftermiddag började min personsökare pipa för fullt. Jag hade en personsökare eftersom vi inte fick ha personliga mobiltelefoner. Jag måste säga dig, min dotter, välsigna hennes hjärta, smög tidigare till mig en mobiltelefon och jag var tvungen att vara mycket noga med att ingen skulle få reda på det. Min greyhoundbuss lämnade mycket tidigt på Lördagen, September 27. Vi rullade in i Sacramento och jag hade äntligen nått min mors hus någon gång tisdag morgon. Jag hade fortfarande inte svarat på signalerna på min sökare, inte heller haft någon kontakt med någon från Flag eller ens min dotter. Slutligen tog jag ett samtal från Michelle, en av min chefer. Hon övertalade mig att komma tillbaka och lämna standardmässigt. Jag visste att jag hade planerat att göra detta eftersom jag inte vill äventyra min relation med min dotter. Om jag inte kom tillbaka skulle jag ha förklarats som suppressiv person (SP)och hon skulle vara tvungen att avbryta förbindelsen med mig eller själv förklaras som SP. Sedan skulle min sons far kopplas bort från mig och om min son stannade i kommunikation med mig, då skulle han inte kunna vara i kommunikation med fadern. Och så vidare. Så jag gick tillbaka. Jag bodde i en speciell lägenhet som reserverats för "route-outs" (de som är på väg ut). Jag hade faktiskt ett rum ensam. Detta var bra eftersom du normalt delade rum med flera andra kvinnor om du inte var gift. Jag hade lyckats behålla min mobiltelefon jag vet ärligt talat inte hur jag klarade det men det gjorde jag. Det var mycket viktigt att ha den där telefonen. Jag talar inte om någon speciell smartphone. Bara en telefon. Jag lärde mig hur man textade och lärde faktiskt min 86-åriga mor att göra det över telefonen så att vi kunde meddela varandra.

4 Ingen möjlighet att lämna utan tillstånd Jag var tvungen att rapportera in varje morgon kl 9 för att tilldelas några simpla uppgifter att göra i ett par timmar eller tills jag blev kallad till basen för mitt förhör som kallas en "security check." Detta var förfarandet. Man måste slutföra en fullständig säkerhetskontroll för att säkerställa att man lämnar med ett rent tillstånd. Vakter fanns alltid närvarande vid grinden. Det fanns ingen möjlighet att lämna utan särskilt tillstånd. Behövde kompensera säkerhetsvakten med bokköp Carol med dotter. En gång blev jag ombedd att komma in eftersom säkerhetschef ville se mig. Jag tänkte, OMG vad har jag gjort nu? Det visade sig att han ville att jag skulle köpa några bokpaket för att hjälpa honom fylla hans kvot. Han berättade att när jag stack förlorade han och personalens en hel del värdefull produktionstid i sökandet efter mig, så jag behövde kompensera detta genom att köpa böcker av honom. Han gav mig en telefon och lämnade mig ensam hela dagen till att göra telefonsamtalen till kreditkortsinstitut och höja mina kreditgränser eller ringa någon annan som jag kunde låna från. De lät mig senare kontakta min ex-make, som själv fortfarande var på etikhantering som ex-anställd. Tekniskt sett skulle vi inte vara i kontakt. Tja, nu var vi. De fick honom att köpa en uppsättning av bokpaket för mig med den överrenskommelse att jag senare skulle betala honom tillbaka. Mer skulder för mig. När jag kom hem till Kalifornien hade jag ca $ i skulder. Som ett resultat var jag 2009 tvungen att ansöka om personlig konkurs. Chefen krävde också bokköp Efter att jag hade avslutat allt och väntade på mitt sista okej att lämna Flag, hade min tidigare chef kommit på ett sätt att hitta mig där jag bodde. Han var inte tänkt att vara i kontakt med mig. Ingen var med undantag för säkerhetspersonal. Han fick mig att komma utanför och sa att jag hade fått honom i en massa problem eftersom jag stuckit och sedan gick jag och köpte böckerna från säkerhetschefen och inte från honom. Han berättade att jag var skyldig honom och att jag behövde köpa böcker av honom eller donera eller göra något. Han var desperat. Jag menar jag hade verkligen inga pengar. Jag hade inte något innan dess heller. Det var bara galet. Jag försökte bara komma därifrån. Efter detta var min mamma tvungen att betala för min returflygbiljett. Jag ville bara komma hem och hitta ett jobb och förbättra min situation. Jag visste faktiskt inte hur illa det var förrän jag kom hem. Ganska skrämmande.

5 Kördes tidigt till flygplatsen för att undvika uppmärksamhet Slutligen fick jag besked att jag kunde lämna. Jag packade alla mina väskor och sedan fördes de till väktaren innan de flyttades till bilen. Han var tvungen att söka igenom dem alla för att säkerställa att jag inte hade något annat som jag inte borde ha, som dokument eller något av kyrkans egendom eller liknande. Jag fördes till flygplatsen tidigt på morgonen. Det spelade ingen roll hur länge jag var tvungen att vänta på mitt flyg. De vill ta ut "route outs" mycket tidigt när det är minsta möjliga trafik så att så få som möjligt märkte vad som pågick. Sista övertalningsförsöket En annan sak som jag bör nämna, när jag kom tillbaka till route ut, min chef kontaktade mig och bad mig att gå tillbaka till jobbet. Han sade att han förstått nu varför jag lämnade och han verkligen fattat det och att allt i princip var förlåtet. Han lovade att jag skulle få gå igenom en bevisningskommitté som är en etikhantering man får för olika överträdelser av reglerna. Naturligtvis gick jag inte tillbaka till min tjänst. Sista dagen innan jag skulle åka kom min chefs chef till mig och ville se om vi kunde fixa till det för att jag skulle stanna på något sätt, eller åtminstone skänka något mer. Det var helt galet. Alla på basen var galna angående att göra sina försäljningskvotor. Stefan Tunedal 31 mar