100-procentig riksdagsmajoritet SIDAN 4

TIDNING OM SAMHÄLLSFRÅGOR - UTAN REKLAM SVIC-projektet Detta nummer av SVIC - det sjätte sedan starten på hösten 2005 - lär bli det sista. I varje fall tar vi under nästa år en paus i utgivningen. Hur utvärdera gjorda erfarenheter i förhållande till de grundläggande idéerna bakom projektet Sverige i Centrum? SIDAN 2 Efter valet 2006 Nummer 4 2006 Åtgärdsmanifest Vid sitt årsmöte 2005 antog Sverigedemokraterna ett manifest på 33 punkter, konkreta krav på åtgärder i invandrings- och integrationspolitiken. Tyvärr gömdes det sedan undan av SD-ledningen. Hade så ej skett skulle partiet förmodligen ha klarat 4%-spärren till riksdagen. SIDAN 7 Ekonomi År 2004 framställdes inom SD ett studiematerial, på 12 kapitel. Det hette Grundkurs för Sverigedemokrater. På mittuppslaget publicerar vi det kapitel som handlar om ekonomi. 100-procentig riksdagsmajoritet SIDAN 4 Mångkultur välfärd? SIDAN 6 Per-Albin-citat Per Albin Hansson, svensk statsminister under tolv år av arbetslöshetskris och världskrig har gjort många uttalanden som - mot bakgrund av dagens politiskt korrekta samhällsklimat - blir intressanta. Vi återger en del citat ur Anders Isakssons biografi om Per Albin. SIDAN 3 eller En text med den rubriken, skriven av signaturen Räknenissen, publiceras i detta nummer. Normalt vill vi att inlägg ska undertecknas med eget namn, men denna skribent arbetar inom en statlig myndighet. Han skulle ju riskera sin anställning, om hans invandringskritiska hållning kom fram. Av utrymmesskäl har vi inte kunnat anslå mer än 1 1/2 sida. Då texten är lång har vi tvingas använda små bokstäver. Gör dig ändå besväret att läsa artikeln - det är en rykare! I riksdagsvalet 2006 fördubblade Sverigedemokraterna sitt röstetal, men det räckte inte för att ta sig in i riksdagen. SD ökade till 2,9% - det fattades alltså 1,1 procentenheter. Cirka 97% av väljarna valde något av de sju riksdagspartierna. Detta ger en 100%-ig majoritet i riksdagen för en fortsättning av den hittills förda invandringspolitiken. DÄREMOT BLEV DET ett skifte vid makten inom denna grupp. Göran Persson får gå, Fredrik Reinfelt tar över som Sveriges statsminister - något som Sverige i Centrum välkomnar. Som vi skrev i ledaren för SVIC nr 3/06 är det - efter det långa maktinnehavet för socialdemokratin - ett värde i sig med en maktväxling. För demokratins skull behöver socialdemokratin försättas i oppositionsställning. Förhoppningsvis kommer nu en mer ansvarsfull hållning att intas till hur skattemedel används. Sverige behöver komma bort från slöseriet med skattebetalarnas pengar, bort från bidragsraseriet, bort från byråkratiseringen, bort från nomenklaturans extrema ekonomiska förmåner. Förhoppningsvis får vi också en bättre skola, med en rimlig arbsmiljö för både personal och elever, en skola som lyckas förmedla både demokratiska värderingar och kunskap. Beträffande brottsbekämpning har flera borgerliga partier pläderat för mer resurser åt polisen, men det räcker ju inte. Det måste också Ska bli torpare... finnas lagar som ger möjlighet att hålla farliga våldsbrottslingar inlåsta, när de en gång fångats in av polisen. Till skydd för övriga medborgare. Politik handlar om att välja sida och om att prioritera! Se vidare ledaren. SIDAN 2

2 Sverige i CENTRUM - nummer 4 2006 SVIC-projektet En grundtanke med tabloidprojektet Sverige i Centrum var att nå ut direkt till andra medborgare med fakta kring den pågående samhällsupplösningen. Erfarenheter av opinionsarbete hade lärt oss att i massmedia finns ett filter, som hindrar åsikter, kritiska till det mångkulturella projektet, att komma fram. På internet kan man lägga ut texter utan censur, men dit hittar ju bara en mindre krets av redan särskilt intresserade. Med en tidning som delades ut gratis, direkt till andra medborgare, skulle dessa begränsningar kunna övervinnas. En annan tanke med SVIC var att komma runt den blockering man ofta möter, om man företräder ett politiskt parti. Som partilösa kunde vi göra en tidning som förvisso var politisk, men fristående och oberoende. Det första numret gavs ut i september 2005. Det nummer som du nu läser är det totalt sjätte numret av SVIC. Hur har experimentet utfallet? Ekonomiskt har det gått i lås. Utgivningen var från början ett vågspel - vi drog igång utan något egentligt startkapital. Det visade sig att frivilliga bidrag kom in från många olika personer. Trots att vi inte kunde få in reklamintäkter och heller inte hade något statligt eller kommunalt stöd har vi klarat av att fullfölja en utgivning under mer än ett år. Distributionen har varit en större utmaning. Tonvikten låg från början på direktutdelning till kollektivtrafikresenärer, främst i Stockholm och i morgonrusningen. Detta var ett krävande arbete, i vilket en alltför liten krets deltog. Sedan har vi skiftat över till först lappning av bilar vid parkeringar, därefter hushållsutdelningar. Mottagandet har varit blandat. SVIC har mötts av en hel del misstänksamhet. Vilka är det som står bakom tidningen? har varit en återkommande fråga, med en underliggande föreställning att ingen kan göra något av ren idealitet och med hedervärda syften. Bakom måste finnas onda krafter som vill ställa till elände. Detta är tyvärr en utbredd attityd, åtminstone i Stockholmsregionen. En förhoppning var att genom varje nytt nummer värva nya utdelare. Detta har i stort sett misslyckts. Valnumret undantaget! Där inkom ett stort antal beställningar på SVIC-paket. Nr 3/06 fick en landsomfattande spridning. Efterhand har vi kommit till den insikten att målgruppen för Sverige i Centrum inte kan vara svenskar i allmänhet - de flesta är alltför politiskt apatiska för att kunna ta till sig ett innehåll som SVIC:s. Nej, målgruppen måste vara en snävare krets av opinionsbildare och politiskt intresserade. Detta nummer - 4/06 - blir förmodligen det sista numret av Sverige i Centrum. Under alla omständigheter tar vi nästa år en paus i utgivningen. Ledare: Vad är problemet? Sverigedemokraterna ökade i riksdagsvalet från 1,4 till 2,9% av rösterna. Kommunalt blev framgångarna påtagliga, SD fick mandat i hälften av landets kommuner. I Skåne har SD nu representation i nästan varje kommun. Detta har sänt chockvågor inom etablissemanget. Att döma av många mediakommentarer har det svenska samhället nu ett allt överskuggande problem: att det i Sverige finns ett invandringskritiskt parti - Sverigedemokraterna - som er-bjuder väljarna ett alternativ. Proffstyckarna har inte ord, starka nog, för att fördöma 160.000 svenskars partival. Det verkliga problemet är ju ett annat, sådant som gör att alltfler väljare röstar på Sverigedemokraterna. Vare sig invandringen kostar 100, 200 eller 300 milkarder kronor så påverkar det andra samhällsområden. Det betyder att det blir mindre pengar över till barnomsorg och äldrevård, skola och sjukvård, brottsbekämpning och trafiksatsningar. Det handlar också om en fysisk otrygghet, genom ökat antal rån och inbrott, misshandelsfall och utomhusvåldtäkter. I Sverige offentliggörs ingen statistik kring dessa våldtäkter, så allmänheten får inte veta vilka som utför dem. I Norge har dock statistik släppts, som visar att 70% av förövarna har utomeuropeisk bakgrund. Vad talar för att det skulle vara annorlunda i Sverige?! Till problemen med invandringen hör även de parallellsamhällen, med egna regler, som växer fram (se sidan 6!). Det finns dock skribenter, som ser verkligheten. Bo Pellnäs i SvD den 28/9: Den jovialiskt leende partiordförandens hurtiga försäkran från valaffischerna att alla ska med saknar all trovärdighet i ett bostadsområde med spraymålade husväggar, dagliga personrån och till och från fall av grov misshandel av försvarslösa människor. De som väljer att rösta på SD är, tror Pellnäs, folk som i högre grad än genomsnittet saknar resurser att flytta från problemen, genom att skaffa bostad i stadsdelar som är långt mindre drabbade av svårigheter. Vår oförmåga leder till att vi allt tydligare ser dem utveckla sig till ghetton med egna lagar och spelregler, områden där den organiserade brottsligheten rekryterar sina hantlangare och där terrorister i värsta fall växer upp. Vi ser en utveckling med personhot mot misshagliga människor, som vittnen i domstolarna, journalister, politiker, jurister och poliser. I Sydsvenskan den 3/10 skriver författaren Fredrik Ekelund:.. för två år sen mördades krögaren Yixi Zhou... Mördarna ingick i ett rätt stort invandrargäng från Hermodsdal. Under rättegången satt mördarnas kompisar och flinade åt Wendi när han gav sin version av förloppet, med kepsarna på, gestikulerande och helt utan empati för den halvblinde Wendi.Få händelser i Malmö har upprört Malmöborna på senare år som detta mord. I vintras stängdes samma skola efter att nästa generation gäng i kvarteret gjort det omöjligt att bedriva normal skolverksamhet, ett unikt beslut i svensk skolhistoria. Förra hösten misshandlades en busschaufför svårt i det invandrartäta Kroksbäck av ett stort gäng och trots löfte om belöning för utpekande av de ansvariga teg man i stadsdelen. En natt förra sommaren sköts samtliga rutor på Rosengårdsskolan sönder och trots att många måste ha hört det (det handlade om hundratals rutor) och en belöning på 100 000 kronor kom inga tips in om vem som låg bakom förödelsen. Kvarteret teg där också. Förra året drabbades Malmö av 905 (!) personrån, många av dem begångna av kriminella invandrare mot svennar...skälet? Att de var blonda och jävla svennar. Sådant pratas det mycket om i en stad som Malmö.... Det märkliga är att rasismen mot svenskar aldrig debatteras på kultursidorna... I Skånska Dagbladet den 1/10 skriver Lars J Eriksson, politisk redaktör: Roten till problemen ligger i en invandringsoch flyktingpolitik som havererat, där vårt land närmast haft svängdörrar för invandring, nu senast manifesterat i det fullständigt absurda amnestibeslutet då vi belönar människor som ljuger sig in i landet. Vad vi i Sverige behöver är att införa ett moratorium för invandring från länder utanför EU - givetvis med undantag för människor som har asylskäl, där borde vi snarast vara mer generösa - för att lösa de integrationsproblem som följt i spåren på de senaste drygt tjugo åren av invandring då närmare en miljon människor flyttat till Sverige. Politiker och massmedia måste sluta att föra människor bakom ljuset, menar Eriksson, och invandringen måste minska till en nivå som det svenska samhället har fysisk och ekonomisk möjlighet att hantera. Vare sig organisationer eller mandat i parlamentariska församlingar är något självändamål. Kan Sverigedemokraterna, redan utan att ha kommit in i riksdagen, driva fram förändringar i den riktning som förordas av Bo Pellnäs och Lars J Eriksson, då har partiet fyllt sin historiska mission. Men förmodligen blir det nödvändigt att SD ställer upp även i riksdagsvalet 2010. Nr 4 2006 Ansvarig utgivare: Björn Hammarbäck Redaktör: Jan Milld Telefon: 08-500 29734 I redaktionen: Björn Hammarbäck John Järvenpää Jan Milld För ej signerade artiklar svarar redaktionen. Postadress: SVIC Box 23 136 91 Haninge E-postadress: redaktionen@svic.se Webbsidor: www.sverigeicentrum.se www.svic.se Stöd välkomnas: Postgiro 80 73 30-6 SVIC är politisk, men partipolitiskt fristående. Tidningen startades av Björn Hammarbäck och Jan Milld, både f.d. socialdemokrater ISSN 1653-1949 Tryckort Stockholm 2006

3 Sverige i CENTRUM - nummer 4 2006 Per Albin Hansson Sverigevänligt Per Albin Hansson efterträdde Hjalmar Branting som socialdemokratisk partiledare och var Sveriges statsminister från 1932 fram till sin död 1946. svenska folkhushållet. Det rör sig om mer än 100 miljarder kronor! Anders Isaksson har skrivit en biografi i fyra delar om vår landsfader under kriget. Svällande socialbidragsutgifter har i kommunala budgetar gjort att satsningar på andra områden - vård, skola, omsorg - trängs undan. Vi publicerar här några PA-citat, hämtade från Isaksson bok: I början av 1900-talet hade Per Albin och hans kamrater i ungdomsförbundets agitation handlat om att arbetarklassen skulle återerövra ett bortrövat fosterland. 1904 förklarade PA kombinationen av internationalism och patriotism på följande vis: För att internationalismen skall bliva en verksam sammanbindningslänk mellan de olika nationerna, får icke det nationella folkkynnet undertryckas eller nationens säregna förhållanden avskaffas. Redan 1917 föredrar Per Albin att tala om Sveriges folk snarare än arbetarklassen: Sverige skall bli vårt, det svära vi vid våra vajande röda dukar. Leve det nya Sverige, frihetens Sverige, folkets Sverige! Vad folket önskar är att i eget land genom idogt arbete finna god utkomst, trygghet, välstånd, trevnad och trivsel. Av många skäl böra vi sträva efter att giva klasskampsbegreppet dess faktiska betydelse av en kamp för folkets befrielse från det ekonomiska fåtalsväldet. Där klassbegreppet verkar avgränsande och isolerande, där öppnar folkbegreppet istället vägarna till samförstånd och samverkan. Om fler anslöt sig till socialdemokratins linje skulle partiet på fredlig väg kunna genomföra de sociala och ekonomiska omdaningar, som äro nödvändiga om klassamhället en gång skall bliva det goda folkhemmet.. I remissdebatten i januari 1929 uteslöt Per Albin inte möjligheten till ett visst samarbete mellan en i anda och sanning samhällsvårdande konservatism och en socialdemokratisk iver att bereda trygghet och välstånd åt alla. Makt är icke blott makt, utan också ansvar. En segrande demokrati får icke förgäta att verklig demokrati är hänsyn till alla, även till minoriteten. Makt får icke missbrukas ens av en majoritet. Övermodet är icke demokratiskt. En majoritet gör mycket klokt i att ofta lyssna till minoritetens mening. I ett demokratiskt samhälle uppnår man inga resultat, om man icke lär sig att lyssna till varandra och söker lösa svårigheterna gemensamt. Tidens svårigheter kräver nu främst samarbete. Runt Per Albins talarstol under 30-talet vajade alltid både svenska och röda fanor, musikkåren spelade både Arbetets söner och nationalsången och manskören sjöng om den svenska sommaren. Hans möten sammanfattades på följande sätt av Arbetet: Blågul flagga, röda fanor symboler för fosterlandet och mänskligheten. Statsministern hävdar arbetarnas rätt till heder för svensk gärning. Ur ett tal som visades på Folkets hus-rörelsens biografer innan huvudfilmen hösten 1933: Vårt svenska folk är i grunden demokratiskt. Det älskar friheten och hatar förtrycket. Frågade jag det svenska folket om det ville avhända sig sin rösträtt..., sina yttrande- och tryckfrihet, sin hemfrid, så skulle jag få ett rungande nej till svar. Men det svenska folket vill också att det skall regeras, att statsmakterna skola hålla ordning och reda..., göra det tryggt och gott att bygga och bo i gamla Sverige. Det är just vad demokratisk politik skall uträtta. Men folket må icke glömma att i kraft av demokratin bestämmer folket självt om sin styrelse. Och folket, det är ni, medborgare, som alla och envar ha sitt ansvar för tryggandet av den demokratiska ordningen. Ni ha där en tradition att bevara, en plikt att fylla mot nutid och framtid. I detta som i allt annat: varen svenske! Per Albin började under 30-talet allt oftare avsluta sina tal med maningen Varen svenske! under andra världskriget avslutade han alla tal på detta sätt. P-A Hansson i samband med bildandet av koalitionsregeringen med Bondeförbundet 1936: Demokratins uppgift är att ge alla medborgare möjligheter att efter anlag och förutsättningar göra sina insatser och få sin beskärda del av den andliga och materiella kulturens håvor. Fosterlandskärleken är och kan icke vara villkorlig. Den finns i oss, den leder och driver oss, den är mäktigare än någon annan makt. Just därför böra dess flöden förenas till en gemensam svenskmannagärning för att göra det svenska fosterlandet ett tryggat hem för alla svenskar, på samhörighetens fasta grund. Vår blågula fana är symbolen för denna samhörighet. Tal av Per Albin på Svenska flaggans dag den 6 juni 1945: Så kunna vi idag hälsa vår blågula fana icke blott i den befriande känslan av en överstånden fara utan jämväl i starkare medvetande om en levande svensk vilja och förmåga till nationell hävdelse, till beslutsamt värn kring fosterlandet och dess dyrbara värden. Leve fosterlandet, leve Sverige! I ett tal i Skövde i mars 1946 slog PA fast att en persons lämplighet i samhälleliga värv måste vara att han känner och handlar svenskt, att ingenting hindrar honom att tveklöst och sveklöst tjäna Sverige.. Ur Det Sverigevänliga Alterantivet, skrift från SD Stockholm år 2004: -------------------------Behovet av ett sverigevänligt alternativ i svensk politik är uppenbart. Inget av de partier som nu sitter i den svenska riksdagen företräder svenska intressen inom invandrings- och integrationspolitiken, eller medborgarintressen i kriminal-, skol-, arbetsmarknads- och socialpolitiken. Sverige har sju riksdagspartier men ingen opposition. Den opposition som finns, den finns utanför riksdagen. Än så länge. --Ett tema i Sverigedemokraternas politik är trygghet: fysisk trygghet och ekonomisk trygghet. Vi måste kunna röra oss fritt ute på gator och torg, i våra egna städer, även kvällstid. Vi måste ha ett fungerande skyddsnät vid sjukdom och ålderdom. Sverige har det högsta skattetrycket i världen ändå räcker inte pengarna! Varför? En viktig del av förklaringen ligger i den fråga som tabubelagts i svensk politisk debatt: massinvandringen och det mångkulturella projektet. Andelen utrikes födda i Sverige låg år 1900 på 0,7%. Idag är siffran drygt 11%, över en 1 miljon individer. Till detta kommer barnen till utländska föräldrar, vilka ofta inte assimileras. Antalet invandrade från muslimska länder uppgår nu till nära 400.000. Antalet afrikaner i Sverige har ökat från 600 år 1960 till idag nära 60.000 - en 100-faldig ökning på mindre än ett halvsekel. Mot denna bakgrund är det inte orimligt att tala om en massinvandring. Denna betyder stora förändringar i det svenska samhället. En effekt är då bara en mindre del av de nyanlända kommer in på arbetsmarknaden och klarar sin egen försörjning - stora utgifter för det Om denna djupgående samhällsförändring har det svenska folket aldrig tillfrågats. I denna fråga har demokratin satts ur spel, ingen normal politisk debatt har tillåtits. De som ändå försökt protestera har stämplats som onda människor. På detta är vi sverigedemokrater det kanske tydligaste exemplet. Partiets namn får inte nämnas i massmedia utan att förses med epitet som främlingsfientlig, högerextrem eller populistisk. Dessa etiketter utgör bara tillmälen, som talar om för läsare/lyssnare/tittare vad de ska tycka om SD. De ger ingen information i sak - tvärtom! På vad sätt är det extremt att reagera mot den utveckling vi beskrivit ovan, en utveckling som går emot svenska intressen och som en majoritet av folket ogillar? På vad sätt är det höger att värna tryggheten? De som drabbas hårdast av den förda politiken är svaga grupper i samhället, de som redan lever med små marginaler. Dit hör framförallt de äldre, som: får små pensioner, efter länsningen av ATP-systemet har en dåligt fungerande sjukvård riskerar en osäker äldreomsorg allt oftare utsätts för rån och våld. Den förda politiken, både när det gäller invandring och skola, kriminalpolitik och socialpolitik, har haft höga ideal som ledstjärna. Intentionerna har varit goda. En förd politik måste dock bedömas efter sina resultat. Egentligen säger det sig självt, att ett samhälle inte kan dra på sig så stora utgifter utan att det i någon ände märks att det kostar. Politiker som bortser från verkligheten är farliga! Antalet personer i arbetsför ålder (16-64 år) i Sverige som inte stod till arbetsmarknadens förfogande är nu mer än en miljon. Särskilt låg är sysselsättningsgraden bland utomeuropeiska invandrare. Vi sitter alltså med facit i hand. Ändå kräver Miljöpartiet och Vänsterpartiet - med en dåres envishet - att Sverige ska öppna för arbetskraftsinvandring från länder utanför Europa. Varför?! Är det ett självändamål att byta ut det svenska folket? --Ett exempel på hur antisvenskt perspektivet kan vara i massmedia är när gaturånen förs på tal, brott där offren vanligen är unga svenskar, förövarna vanligen unga främlingar. Man uttrycker farhågor för att detta kan leda till främlingsfientlighet. Logiken i detta måste vara att denna negativa attityd kan leda till övergrepp mot oskyldiga invandrare - förvisso illa om sker, men... Här har ju redan skett övergrepp mot oskyldiga! Men dessa svenskar räknas inte riktigt. Samma människor som resonerar på detta sätt talar gärna om alla människors lika värde! --Den förda invandringspolitiken har gått hand i hand med en sanktionerad normlöshet. --Andra tecken på samhällsupplösning är klottret och vandaliseringen av offentlig egendom, skolbränderna och de återkommande attentaten mot mötesfriheten. Ett samhälle tar lång tid att bygga upp, men kan snabbt rivas ned. Den svenska demokratin har växt fram genom massor av svenskars verksamhet inom folkrörelser. Det svenska välståndet har byggts upp genom generationers hårda och ihärdiga arbete. Mot de samhällsupplösande krafterna måste vi som vill värna folkhemstanken och välfärdsstaten nu samla oss till en motoffensiv! ---

4 Sverige i CENTRUM - nummer 4 2006 Ekonomi: hushållning och produktion Vad är levnadsstandard? Rimligen är det en tillvaro där våra mänskliga behov tillfredsställs. Till de grundläggande materiella behoven hör mat, kläder och bostad. Dit måste också räknas hälsa. Vi behöver dessutom: - trygghet - frihet att uttrycka sig - gemenskap med andra - personlig utveckling. - en bra miljö, frisk natur. Jämfört med tidigare generationer har vi som lever nu fantastiska möjligheter. Tidigare måste en majoritet av befolknigen vara sysselsatt i kamp för brödfödan, i bokstavlig mening. De flesta arbetade inom jordbruket. Den tekniska utvecklingen under de senaste 200 åren har gjort att andelen bönder och lantarbetare kunnat successivt minskas. Bara ett par procent av befolkningen försörjer nu resten av befolkningen med mat. Också inom andra näringar har maskiner ersatt mänsklig arbetskraft. Denna utveckling har fortsatt med datoriseringen. Tekniska uppfinningar (inte minst av svenskar!) har också avlastat oss arbete i hemmen. Det handlar om redskap som: - elektriskt lyse - centralvärme - kylskåp - frys - el-spisar - diskmaskiner - tvättmaskiner - dammsugare. Dit kan även räknas uppfinningar för snabbare kommunikationer, som telefonen och bilen. ETT RIKT LAND Sverige är ett rikt land! Detta är ett budskap som hörts mycket, inte minst när flyktingpolitiken kommit på tal. Förvisso är detta sant, i den bemärkelsen att vårt land har naturresurser som jordbruksmark och skog, vattenkraft och malm, rent vatten och långa kuster. Den främsta naturresursen är ändå människorna i landet, med en vilja och förmåga att arbeta. Vad som möjliggjorde Sveriges ekonomiska framgång under 1900-talet var människor som: var relativt friska var hederliga och laglydiga höll samman och var solidariska med varandra var arbetsamma och plikttrogna lärde sig mer och blev yrkesskickliga gjorde nya uppfinningar eller vidareutvecklade redan gjorda sådana hade företagaranda. Andra förutsättningar var: institutioner som befrämjade det nyssnämnda naturtillgångar, som skog, malm och vattenkraft kapital för investeringar kommunikationer och infrastruktur en utländsk marknad, för efterfrågan på svenska produkter. Rikt är Sverige också (eller har åtminstone varit) om man ser till OECD-statstiken, som mäter BNP per invånare. Under 1970-talet låg Sverige i topp. Därefter har det emellertid gått utför, och Sverige hamnar nu efter sina nordiska grannländer. Dessutom har vi en statsskuld på över 1.300 miljarder kronor, där räntan varje år medför en utgift på cirka 50 miljarder kronor. Statsskulden minskade under den senare delen av 1990-talet, men har nu åter börjat öka. Den prekära ekonomiska situation tar sig nu kännbara uttryck i skatte- och avgiftshöjningar inom kommuner och landsting, samtidigt som det görs åtstramningar av olika slag. Detta drabbar inte minst vården, skolan och omsorgen. Dvs samhällets mest utsatta grupper: sjuka, barn och gamla. ATP-systemet - Allmän Tillläggspension, drevs igenom efter hård strid på 1950- talet, där s-linjen segrade. Nu har detta system skrotats av socialdemokraterna och andra riksdagspartier. Sverige har det högsta skattetrycket i världen - ändå räcker inte resurserna. Vart tar alla pengarna vägen? Det är en fråga som alltfler svenskar nu ställer! Elementärt för ett samhälles ekonomiska situation är hur stor andel av befolkningen som arbetar. Barn och åldringar kan inte förväntas göra det, inte heller de som är sjuka. Men om en stor andel av de som är i arbetsför ålder och dessutom friska inte arbetar och klarar sin egen försörjning, då blir det naturligtvis en belastning. Andelen öppet arbetslösa säger därvid bara en del av sanningen. Därutöver finns ett stort antal personer i arbetsför ålder som överhuvudtaget inte står till arbetsmarknadens förfogande - det kan vara förtidspensionerade, studerande, hemmafruar mm. Sveriges befolkning i arbetsför ålder (16-64 år) ökade under 1990-talet med 250.000 personer - från 5,4 miljoner till 5,65 miljoner. Under samma period minskade antalet i arbete med 350.000 personer - från 4,5 miljoner till 4,15 miljoner. År 2001 var cirka 200.000 personer i Sverige öppet arbetslösa, medan totalt 1,5 miljoner i arbetsför ålder inte stod till arbetsmarknadens förfogande. Kvoten mellan andelen arbetande och andelen icke-arbetande har utvecklats ogynnsamt. Alltfler ska försörjas av allt färre. Men även bakom ett formellt yrkesarbete kan dölja sig bristande produktiva bidrag. Samhället har en uppsättning arbetsmarknadspolitiska åtgärder. 1997 gick exempelvis 50.000 på ALU (arbetslivsutveckling), 36.000 på AMU (arbetsmarknadsutbildning), 33.000 på API (arbetsplatsintroduktion), osv. Andra typer av konstlade sysselsättningar, som tågvärdar, tolkar, invandrarkonsulenter mm är av en art som inte skulle ha behövts, om det inte fanns så många ointegrerade invandrare i vårt samhälle. Till det improduktiva kan räknas även en svällande byråkrati. Ett exempel på detta är den kraftiga utökningen av regeringskansliet. Ett annat exempel är svenska FN-förbundet, med 24 personer anställda på det centrala kansliet, däribland generalsekreterarassistent, ekonomiassistent, redaktör, projektledare, kanslist, informationssekreterare, handläggare, dataansvarig, projektansvarig, styrelsekonsult, pressekreterare, webbredaktör, bibliotekarie, organisationssekreterare och ungdomssekreterare. En annan sida av saken är de skenande privilegierna inom såväl statligt-kommunal som privat sektor - med fantasilöner, orimliga avgångsvederlag och andra förmåner. Man kan tala om en nomenklatura - en särskild klass, skild från det folk den ska representera, med egna intressen och livsvillkor som helt skiljer sig från folkets. Även då funktionerna i sig är nödvändiga kan man här tala om parasitism. Bakom fri företagsamhet kan ibland dölja sig ren kriminalitet, i andra fall förekommer en produktiv näringsverksamhet, men det genererar föga av skatteintäkter. Kriminaliteten betyder inte bara ett parasitärt leverne, att man låter sig försörjas av andra. I likhet med nomenklaturan blir det ofta fråga om en försörjning på lyxnivå. Till detta kommer att kriminaliteten kan medföra omfattande skadegörelse - på både människor och egendom - där reparationerna ställer stora anspråk på resurser. Ytterligare ett moment är kostnaderna för vakter och stängsel, kameror och larm, till förebyggande av brottslighet. Detta blir ytterligare en typ av konstlade utgifter. De skulle inte behövas i ett samhälle med bättre moral och mer av sammanhållning. En variant på kriminalitet är bidragsfusk och svartarbete, något som ofta förekommer i kombination. Nomenklaturans excesser, liksom kriminaliteten, betyder inte bara en direkt kostnad. Än mer kostsam kan bli dess indirekta ef- fekter, genom att den urgröper samhällsmoralen. Många medborgare känner: varför ska jag anstränga mig och försöka göra rätt för mig, när de i ledande positioner inte gör det, när individer som kommer hit utifrån inte behöver göra det? I ALLT DETTA ligger en förklaring till Sveriges ekonomiska problem. Detta förklarar också att allmänna arbetstidsförkortningar uteblivit efter införandet av 40-timmarsveckan. VAD KAN GÖRAS? Sverige har alltså ekonomiska problem. Hur kan vi ta oss ur denna situation? Allmänt sett är det två typer av åtgärder som krävs: A. Mer hushållning B. Mer produktion. Inom Sverigedemokraerna gavs våren 2004 ut ett studiematerial med 12 kapitel - Grundkurs för Sverigedemokrater. Vi publicerar här kapitel 4, Ekonomi och social trygghet : A. Hushållning Själva ordet ekonomi betyder just hushållning. Exempel på misshushållning är när människor skadas, vare sig det hänför sig till uppväxten - dvs situationen i hemmet och i skolan - eller det hänför sig till arbetslivet eller fritiden, trafiken eller brott. Andra exempel på slöseri är: - nedbränning av skolor, kyrkor, butiker mm. - vandaliseringen inom kollektivtrafiken. - stölder och förstörelse av bilar. B. Produktion Produktionen av varor och tjänster måste präglas av effektivitet. Produktivitet måste vara hög, dvs man måste producera mycket per person och arbetstimme. Detta har självfallet en kvalitativ sida som kan vara avgörande. Det hjälper inte om t ex ett läkarlag opererar snabbt, om patienten sedan inte blir frisk. Grundläggande är också om arbetsuppgiften i sig egentligen behövs. Behöver vi t ex Integrationsverket? För maximal produktivitet är det nödvändigt att människorna är motiverade, har yrkeskunnande och är friska. Det handlar också om organisation av arbetet, så att varje individ kommer till sin rätt. Beträffande drivkrafter finns det i princip två skolor : 1. Människor anstränger sig endast genom ekonomiska incitament. Bara om man får motsvarande mer betalt gör man sitt bästa. 2. Människor har en naturlig inre drivkraft att göra sitt bästa, även där det inte ger mer i plånboken. Den främsta potentialen för ökad produktion av tjänster och varor ligger dock i alla de 1.500.000 individer i arbetsför ålder som nu inte klarar sin egen försörjning. Kunde bara hälften av alla dessa komma i vettiga arbeten vore det ett enormt ekonomiskt lyft för Sverige! Frågan är bara hur detta skulle kunna gå till. SPARA ELLER SLÖSA? Vad är sunt ekonomiskt tänkande? Å ENA SIDAN finns statsskulden, de höga ränteutgifterna och behovet av att minska denna skuld. Detta talar - åtminstone enligt konventionell visdom - för åtstramningar, så vi får råd att betala av. Å ANDRA SIDAN finns arbetslösheten och behovet av att nedbringa den. Detta skulle tala för en expansiv linje, med höga statsutgifter (i varje fall på kort sikt), för att skapa arbetstillfällen. Det finns svårigheter med båda dessa handlingslinjer, med såväl spara-linjen som slösa-linjen. Men låt oss först diskutera några centrala begrepp. Antag att vi väljer spara-linjen, och konsekvent satsar på den. Vilka problem kan då uppstå, vad blir konsekvenserna? Vad betyder dessa besparingar - helt konkret? Jo, att det sker neddragningar i offentlig verksamhet: Detta kan ta sig uttryck i avskedanden och att fler människor görs arbetslösa. Det kan också betyda att löner sänks eller att löneökningar uteblir.

Sverige i CENTRUM - nummer 4 2006 5 Skattetryck, i procent av BNP, år 2001: Sverige 50,8 % Danmark 49,0 % Finland 46,3 % Österrike 45,7 % Frankrike 45,4 % Belgien 45,3 % Norge 44,9 % Luxemburg 42,4 % Italien 41,8 % Grekland 38,8 %. Japan har ett skattetryck på 27,1%, dvs 23,7 procentenheter lägre än Sverige. Vad är det som vi svenskar får för våra skattepengar, som japanerna inte får för sina? Därtill kan staten allmänt sänka nivåerna på olika former av bidrag. Allt för att minska statens utgifter. Men följden blir att människor tappar i köpkraft. De får mindre pengar att röra sig med, och kan då köpa mindre. Det kan också vara så, att man känner en större osäkerhet om framtiden och av den anledningen avstår från att göra av med pengar. Allt detta mynnar ut i en lägre efterfrågan. Efterfrågan är ett nyckelbegrepp. När företag inte får avsättning för sina produkter, då minskar naturligtvis lönsamheten. Och då måste de till slut avskeda anställda. Detta ger i sin tur ökad arbetslöshet, minskad köpkraft, osv. Det hela blir en nedåtgående spiral. Lägre löner - och färre löner - ger lägre skatteunderlag. Statens inkomster minskar därigenom, och besparingen blir kanske i slutändan inte så stor. En annan aspekt är de långsiktiga effekterna: ANTAG ATT man halverar personalen i skolorna, försämrar skolmaten och använder gamla läromedel. Kortsiktigt kan detta betyda besparingar - men ett antal år senare kan det slå tillbaka, om eleverna inte har lärt sig något i skolan. Kunniga människor behövs för att starta och hålla igång företag, och utan företag blir det varken arbetstillfällen eller skatteintäkter! ANTAG ATT man skär ned inom polisväsendet och åklagarväsendet. Då blir färre brottslingar gripna och färre blir dömda. Och då ökar brottsligheten. Särskilt den ekonomiska brottsligheten medför stora kostnader för samhället - det handlar om många miljarder i uteblivna skatteintäkter. ANTAG ATT man pressar de offentliganställda att arbeta hårdare - ger dem längre arbetstider och mer stressande arbetsmiljöer. Då kommer fler att bli sjuka och fler att slitas ut i förtid. Sjukskrivningar och sjukvårdsbehov skapar utgifter för samhället. ANTAG ATT gränskontrollerna tunnas ut, så att smuggling av bland annat narkotika underlättas. Med en ungdomsgeneration där narkotikabruk tilltar blir kostnaderna för samhället på sikt enorma. Sänks lönerna tillkommer ytterligare en aspekt: det kan bli mer inkomstbringande att leva på olika kombinationer av bidrag än att försörja sig genom eget arbete. Då blir det heller ingen besparing. Väljer vi istället slösa-linjen - vilka kan då bli komplikationerna? Innebörden av denna är att samhället satsar offensivt, och tar sin utgångspunkt i de många arbetslösa. Dessa ska sättas i arbete, även om detta kortsiktigt medför ökade statsutgifter. Fördelarna är uppenbara: man tar tillvara de mänskliga resurserna, och man får hjulen att snurra. Fler löner skapar köpkraft och efterfrågan, nya arbetstillfällen och mer skatteintäkter. Finansieringen av en sådan offensiv satsning kan ske på tre sätt: A. riksgäldskontoret ökar upplåningen B. riksdagen höjer skatterna C. riksbanken ger ut fler sedlar. Vilken av dessa vägar man än väljer, följer problem. A. Med skulder följer ränteutgifter. Sverige har redan nu en statsskuld på c: a 1.300 miljarder kronor, och bara räntorna - c:a 50 miljarder - utgör en av de stora posterna i statsbudgeten. B. Höjda skatter kan istället medföra andra problem, beroende på vilka skatter man höjer. Högre inkomstskatter på lägre inkomstnivåer ger orättvisor, genom att göra det mer lönsamt att leva på bidrag än på eget arbete. Hårdare beskattningen av företagen leder till färre etableringar av företag, eller att företag t.o.m. lämnar Sverige. Återstår fastighetsskatten och bensinskatten, men någonstans finns även där en gräns. Allmänt gäller för skattehöjningar, att det drar in köpkraft. Om det var efterfrågan som man önskade stimulera, då har man inte uppnått något. C. Utgivning av mer sedlar ökar köpkraften, men detta ger samtidigt ökad inflation. En viktig del av problemet är också att en stimulans av efterfrågan i Sverige inte kommer enbart svenska företag och svensk arbetsmarknad tillgodo. Köper människorna fler produkter, framställda utomlands, så skapar detta sysselsättning där, men inte här. Skuldsättning, som under punkt A, är inte bra för att bara finansiera en löpande konsumtion, dvs att betala bidrag för mängder av människor som går sysslolösa. En annan sak är om det gäller pengar till sådant som ökar produktionskapaciteten i den svenska ekonomin. Då blir det en investering, som ger pengar att senare betala igen. En avgörande fråga blir då: När handlar det om investeringar? EXPORT Sverige ingår i en internationell ekonomi. Det gäller då hur svenska företag framöver ska klara konkurrensen på världsmarknaden. Traditionellt har vår fördel legat i förädlade produkter, frambringade med hjälp av avancerad teknik samt högutbildad och kvalificerad arbetskraft. En fördel har också legat i vår lugna och fredliga utveckling, i stabiliteten hos vårt samhälle. Finns dessa fördelar även i framtiden? Eller ska vårt konkurrensvapen i framtiden bli låga löner? I så fall måste vi göra en radikal djupdykning! Ska vi kanske konkurrera genom att dumpa priserna på våra råvaror? Kan vi ställa upp som Europas soptipp, ta emot kärnavfall m.m.? Vårt nationella handlingsutrymme är begränsat. Så mycket självklarare borde väl då vara att låta ett ekonomiskt tänkande, effektivitet, genomsyra vårt samhälle. Alla bör medverka till att ta tillvara nationellt handlingsutrymme, överallt där möjlighet ges! Faktorer av betydelse är: a) standarden på vårt skolsystem b) standarden på vår forskning c) konkurrensvillkoren för svenska företag d) graden av lojalitet med Sverige e) arbetsmoral och sammanhållning f) miljö och folkhälsa. Behovet av att lyckas exportera svenska produkter har naturligtvis samband med behovet av import. En av de stora importprodukterna är olja. Med mer av energimässig självförsörjning skulle detta behov kunna minska. Motsvarande gäller turismen - kan vi locka fler turister till Sverige förbättras handelsbalansen. POLITISKA MÅL Vad ska vara målet för den ekonomiska politiken? Förslagsvis, på ett övergripande plan: 1. skapa en ekonomisk och social grundtrygghet för varje medborgare II. ge möjlighet för den som vill mer att skapa sig mer, det ska löna sig att arbeta. 1II. motverka orättvisor. Det ska inte löna sig att vara ohederlig och osolidarisk. På ett mer konkret plan kan målen vara: full sysselsättning prisstabilitet budgeter i balans balans i handeln med utlandet stabil valutakurs skuldfrihet företagarvänligt klimat lågt skattetryck. Ur boken Bidragskulturen, skriven av Helena Rivière (Timbro 1998): 1965 levde 16 procent av Sveriges befolkning på bidrag och pensioner. 30 år senare, 1994, var siffran dubbelt så stor, 31 procent. Mellan 1970 och 1980 låg kostnaderna på ungefär en kvarts miljard eller 250 miljoner, räknat i fasta priser i 1960 års nivå, medan de löpande kostnaderna 1980 närmade sig miljardstrecket. Mer var det allså inte. Det stora uppsvinget, om man så säger, kom med socialtjänstlagen mellan 1980 och 1985. Då mer än tredubblades kostnaderna i löpande priser, från en knapp miljard till närmare tre och en halv miljarder. Under hela perioden 1980-1990 hade kostnaderna nästan femfaldigats i löpande priser (Källa: SOU 1992:98...) De sex första åren av 90-talet fördubblades de i löpande priser. 1996 betalades nästan 12 miljarder ut i socialbidrag. I gruppen unga invandrare, 20-24 år, har över hälften socialbidrag, 55 procent. Bland svenska ungdomar är motsvarande siffra 16 procent. Det yttersta skyddsnätet i trygghetssystemet ska så bringas i takt med tiden, kan man tro, men vad händer?... De generösa beloppen ligger så nära det låg- och medelinkomsttagarna kommer upp i av egen kraft att det inte lönar sig att bemöda sig....vare sig du arbetar eller inte hamnar du på ungefär samma nivå....förvånande är också att ersättningsnivåerna i det vanliga trygghetsnätet, och i det extraordinära, ligger så pass nära varandra. Marie Söderqvist... noterar hur systemet skapar typer som Kristian genom den flathet det visar när han tillåts hoppa av jobbet för att inte riskera socialbidraget. Hon reagerar också över den nya klientsort.. som anser sig ha stoltheten intakt så länge han går på bidrag, men känner den gå förlorad den dag han jobbar och försörjer sig själv. Andra, som Samir, 19 år, berättar om den nya självklara födkroken bland ungdomar i hans gäng: ʻJag har flera kompisarʼ, säger han, som är lika gamla som jag och som inte har några planer på att skaffa jobb och inte familj heller, de går bara och väntar på att fylla 20 så de kan få socialbidragʼ (DN 22/4 1996). Det går på ren automatik. De hanteras på löpande band av en ekonomiassisten som slår i tabellerna och räknar ut vad de ska ha. Softhandläggning kallas det. De behöver inte ens infinna sig personligen. Det räcker med ett telefonsamtal och en blankett så droppar socialbidraget in.

6 Sverige i CENTRUM - nummer 4 2006 Mångkultur eller välfärd? Ett inlägg på debattsajten Exilen, skrivet av signaturen Räknenissen : Mångkultur kan inte förenas med välfärd. För det första vill jag instämma med de som sagt att ett mångkulturellt samhälle inte är något som svenskarna velat ha och inget man kan begära att de ska välkomna eller bidra till att minska de negativa följderna av. Detta samhälle har inte heller varit oundvikligt utan är ett resultat av politiska beslut, till stor del dikterade av media. För första gången höjer sig nu DN över det ensidiga ogenomtänkta förhärligandet av mångkultur och närmar sig det väsentliga - de normkonflikter som definitionsmässigt uppstår i ett mångkulturellt samhälle. För vad är ett mångkulturellt samhälle? Ett _samhälle_ med _många_ kulturer_. Ordet kultur har för många människor positiva konnotationer, men en kultur kan karakteriseras som ett system av tänkesätt, sedvänjor, traditioner, värderingar, beteendemönster. Dessa olika tänkesätt kan ha positiva liksom negativa drag sett ur andra kulturers synpunkt; en del invandrargrupper kan t ex ha en syn på äldre som svenskar uppfattar som positivt, men samtidigt sådant som uppfattas som negativt, som regler för kvinnors uppförande. En kultur är ett helt system där värderingar och beteendemönster griper i varandra; mäns och kvinnors roller, förhållandet till familj och släkt, synen på staten, allt hänger ihop och man kan inte bara lyfta bort vissa delar och bevara andra. Mellanösternkulturens sociala system för män och kvinnor innehåller djupt identitetsskapande element. För männens del handlar det om ära, heder, manlighet, stolthet, position, relationer med andra män, med släkt. En man i den kulturen ser det som sin plikt att hålla ordning på särskilt kvinnorna eftersom ett lösaktigt sexuellt beteende från kvinnor gör att hela familjen förlorar sin heder, vilket är katastrofalt. Sedvänjorna är tusentals år gamla och utformade i ett samhälle utan social trygghetssystem och en statsmakt som man litar på. Då kommer tryggheten från släkten, men individen måste följa de sociala spelreglerna i samhället. Det väntas att en man har garanterat sexuellt orörda döttrar att erbjuda till giftermål, t.ex. Det är mycket svårt, ja omöjligt, för en människa att byta kultur i vuxen ålder. Man kan inte bara lyfta bort vissa bitar som t ex inte passar i Sverige, eftersom allt som sagt hänger ihop med de sociala systemet i den kulturen med mycket tidigt införlivade värderingar och känslor. Med samhälle menas gemensamt territorium, gemensamt ekonomiskt system, gemensam förvaltning. Ett mångkulturellt samhälle kommer per definition att innehålla grupper som tänker _fundamentalt olika_ i många frågor och har _vitt skilda_ värderingar och beteendemönster. Om t ex invandrare över tid antar en majoritetskulturs tänkesätt och sedvänjor, så blir det inte längre ett mångkulturellt utan ett monokulturellt samhälle. Så har t ex skett med valloner i Sverige. Det finns inga speciella vallonkläder, vallonmat, vallonsånger, vallonhus eller vallonhögtider. Om de assimilerade grupperna har ett annat genetiskt ursprung spelar ingen roll; man får då ett monokulturellt samhälle med människor med lite olika utseende. Ungefär som adoptivbarn som växer upp som svenskar. Det är viktigt att förstå att ett mångkulturellt samhälle verkligen är fråga om just detta: grupper som tänker och lever _olika_ inom en gemensam ekonomi, förvaltning och legalt system. Det har funnits många mångkulturella imperier: romarriket, det ottomanska riket, det habsburgska riket etc. Det har då rört sig om en stark part som inkorporerat andra territorier och folkslag och mot dem utövat en centralmakt och krävt in tribut etc. Men de olika folkslagen har levt ganska separata, och behållit sina sedvänjor och tänkesätt, och framförallt haft egna ekonomier. Det har aldrig hänt tidigare i historien att ett folkslag ekonomiskt understött andra nytillkomna folkslag för att dessa ska kunna utöva sin kultur på det egna territoriet. Inget folk har frivilligt uppmuntrat andra folkslag att slå sig ner i det egna territoriet och utöva sin kultur på värdfolkets bekostnad. Idag finns i världen en del statsbildningar som innehåller olika kulturella grupper som alltså kan ha mycket skilda uppfattningar om hur livet bör levas och samhället utformas. I Indien har man löst problemet så att muslimer har en egen familjelagstiftning. Muslimska företrädare har föreslagit detta även i Sverige. I Nigeria pågår just nu en konflikt mellan de jämnstora grupperna kristna och muslimer om vilket legalt system som ska råda. Troligen uppstår den typen av rivalitet lättast just när grupperna är ganska jämnstarka. Det tycks ligga i människans natur att tycka att just de normer man själv har är de rätta och det som bör tillämpas. I ett land med hälften svenskar, hälften somalier skulle säkert häftiga strider uppstå om flickors könsstympning, t ex. Separatistiska strömningar är då också vanliga. Om det går till separation har man inte längre ett mångkulturellt samhälle, utan två (eller fler) olika monokulturella samhällen. Så länge invandrargrupperna var små var de inget problem i Sverige utan integrerades lätt. En jugoslav bland hundra svenska arbetskamrater _måste_ anpassa sig. Nu är numerärerna så stora att olika invandrargrupper kan bilda hela egna enklaver och fortsätta leva enligt sitt lands traditioner, helt använda sitt hemspråk, nästan uteslutande umgås med landsmän. Ett exempel är Rosengård. Detta ger totalt annorlunda förutsättningar för relationerna värdbefolkning - invandrare. Det är etnocentriskt och naivt att tro att man kan komma överens om gemensamma normer i ett mångkulturellt samhälle, t ex att man inte ska mörda. Det är nämligen så att många människor från mellanösternländerna tycker det är RÄTT att slå ihjäl en otrogen kvinna eller en dotter som har sexuella relationer före äktenskapet. Människor från vissa delar i Afrika tycker det är RÄTT att omskära småflickor. De fortsätter med det även sedan de flyttat till Sverige. Den dag dessa grupper utgör 51 % av befolkningen har de förstås full demokratisk rätt att rösta igenom lagar om detta. Varför går inte mångkultur att förena med ett välfärdssamhälle? I ett välfärdsland tas pengar in i skatt och omfördelas till individer och grupper. Syftet är dels att utjämna ekonomiska resurser över livscykeln men dels också att utjämna till individer och grupper med större behov än andra. Välfärdsländer har inte funnits mer än sedan några decennier in på 1900- talet. Inget välfärdsland har varit mångkulturellt. Och hur skulle det kunna vara annorlunda? Hur kan man komma överens om gemensamma normer, när man har helt divergerande normer? Hur kan svensk och somalisk kultur komma överens om en gemensam linje för kvinnlig könsstympning? Ska man stympa bara lite, som en kompromiss? Hur ska svensk arvslagstiftning kunna jämkas ihop med muslimsk, som anser att kvinnor ska ärva hälften mot män? Ska man gå halva vägen var? Ska kvinnliga vittnen som enligt muslimsk sed räkmer deras behov högst sannolikt att variera; vissa grupper kan ha genomsnittligt fler barn, t ex. I ett mångkulturellt välfärdsland ska då resurser tas från den högpresterande gruppen och föras över till lågpresterande/högbehövande grupper. Det verkar ytterst osannolikt att detta skulle accepteras i längden av den betalande gruppen. Antingen måste då det gemensamma välfärdssystemet avvecklas och varje grupp svara för sig själv, eller också måste beteendet konformeras. Ett välfärdsland som Sverige, som har världens högsta skatter och världens mest utvecklade fördelningssystem, förutsätter i själva verket ett ytterligt konformt beteende, helt oförenligt med mångkultur. Systemet förutsätter att man har många människor i betalt lönearbete; att utbildnings-nivån är relativt hög; att skatter kan tas in på ett effektivt sätt; att både män och kvinnor förvärvsarbetar. Det betyder att i princip alla unga måste gå i skola från 7 år till minst 19 år, att lönearbete måste påbörjas i 20-årsåldern och pågå till uppemot 65, att barn placeras i barnomsorg så att båda föräldrarna kan arbeta. En kvinna förutsätts försörja sig själv och bör följa mönstret att först ägna några år åt utbildning, därpå förvärvsarbeta en tid för att kvalificera sig för hög föräldrapenning, innan hon skaffar barn. Utan en egen inkomst får hon varken sjukpenning, föräldrapenning, a-kassa eller så småningom pension. Om inte tillräckligt många följer detta mönster, så att tillräckligt med skattepengar betalas in, bryter socialförsäkringssystemen samman. Vad händer om man bryter detta mönster? Om man vill leva enligt traditionell romsk modell (zigenarkultur) värdesätts t ex inte skolutbildning. Romska barn fullföljer ofta inte ens grundskolan och får då mycket små chanser på arbetsmarknaden. Ungdomarna gifts ihop tidigt; redan före tjugoårsåldern kan de mycket väl ha fått flera barn. Det finns naturligtvis ingen chans för en sådan familj att försörja sig på egen hand, utan de ekonomiska resurserna måste föras över från storsamhället, dvs svenskarnas skattepengar. Så länge vi har i storleksordningen 20 000 romer, som vi har nu, klarar samhället detta, men vad händer om vi får 2 miljoner romer? Då måste något vika, antingen välfärdssystemen eller deras levnadssätt. Flickor uppfostrade enligt traditionella muslimska normer får också en avvikande position jämfört med svenska flickor. De muslimska flickorna gifts bort tidigt, eller hämtas outbildade från hemlandet, föder snabbt barn och får en mycket svag position på arbetsmarknaden. Om något nu händer i deras liv; sjukdom, arbetslöshet hos henne eller mannen, skilsmässa, kan hon inte på egen hand upprätthålla en rimlig ekonomisk standard. Hon måste försörjas av svenskarnas skattemedel och blir då en belastning för dem. Det har gått hittills, men hur många sådana kommer att accepteras? Det mångkulturella välfärdssamhället är alltså i sig en omöjlighet. Antingen måste mångkulturen eller välfärden vika. De flesta svenskar hade nog föredragit ett monokulturellt välfärdssamhälle, som de hade, men blev aldrig tillfrågade. Kan ett välfärdssamhälle bryta ihop? Ja. Uruguay, som var först i världen med viktiga sociala trygghetssystem, bröt ihop. Artikeltips för DN? Om det svenska välfärdssamhället bryter ihop drabbas förstås även svenska journalister. Sverige har just upplevt en ovanligt stark högkonjunktur, men är nu på väg in i vad som kan bli en riktig lågkonjunktur - ingen vet. Vi går ur högkonjunkturen med en krona som faller och en statsskuld på 1 200 miljarder, som kräver ränteutgifter på ca 80 miljarder per år (försvaret kostar ca 40 miljarder). Skulden blir tyngre med kronfallet. Trots världens högsta skattetryck och stark högkonjunktur har vi inte kunnat amortera en enda krona på statsskulden om det inte vore för utförsäljning av t ex Telia och överföringar från APfonderna. Det lilla överskott i statsbudgeten som åstadkommits genom detta försvinner omedelbart om arbetslösheten ökar med 12 000 personer, och både Ericsson och Volvo säger upp anställda. Det är väl inte otroligt att det i det läget kan uppstå en kamp om resurser i samhället, och ett mångkulturellt samhälle erbjuder många fler konfliktskapande element än ett monokulturellt. Vi kan vara glada om det stannar vid upplopp som i Oldham, England. I värsta fall blir det som i Libanon. Tänk om det fanns en enda journalist med i alla fall rudimentär självbevarelsedrift som kunde börja reflektera över farorna med det mångkulturella samhälle som drivits fram i Sverige. När Indien blev självständigt efter andra världskriget valdes en separatistisk lösning där de hindudominerade de- I ett mångkulturellt välfärdsland ska alltså skattemedel tas in av hela befolkningen och fördelas ut igen, efter behov. Eftersom grupperna i landet per definition är olika, beter sig olika, tänker olika, är det ytterst osannolikt att de skulle uppnå exakt samma ekonomiska prestation. Likaså komlarna blev till Indien och de muslimdominerade delarna skildes av till Väst- och Östpakistan (senare Bangladesh). Utan separationen hade troligen de inre konflikterna varit ännu större än de är idag. Stridigheter råder kring området Kaschmir som båda parter vill se som sitt. Det bästa Sverige någonsin gjort var att välja en fredlig väg vid unionsupplösningen 1904. Utan den hade vi kanske nu haft norska terrorister och bombdåd typ IRA och ETA. Den bästa lösningen på inomstatliga etniska konflikter kan alltså vara geografisk separation. Mångkulturförespråkarna anser ju att det är en fördel och berikande att ha många kulturer inom ett samhälle, men om man analyserar vad de i själva verket talar om är det i realiteten sällan mångkultur, utan i stället ett oreflekterat förutsättande att andra etniska grupper ska anamma den västerländska kulturen, i ett slags aningslöst etnocentriskt högmod. Oönskade föreställningar och beteenden hos andra grupper, som kvinnlig omskärelse, definierar man indignerat bort som att det är väl inte kultur. Med kultur hos andra folk menar mångkulturivrarna nämligen ofta endast det som man själv uppfattar som positivt. En kvinnlig underordnad roll, patriarker som huvudmän för släkten, tribalism, etc, allt ser man som självklart föråldrade sedvänjor som de invandrade snart kommer att lämna när de kommer i kontakt med den svenska, upplysta kulturen. Outtalat föreställer de sig att invandrade ungdomar som får svensk sexualupplysning kommer att lämna förlegade föreställningar om flickors o- skuld och manlig erövrarsexualitet och på ett rätt okomplicerat sätt anta en svensk, modern, jämställd sexualmoral. Vad dessa mångkulturförespråkare i själva verket menar med mångkultur inskränker sig vid en närmare granskning till harmlösa variationer i maträtter, folkdanser etc.