KOSMISK SÖMNGÅNGARE. Jan Håfström og Knud Odde

KOSMISK SÖMNGÅNGARE Jan Håfström og Knud Odde

INNIHALD Gunnar Ekelöf: Absentia Animi... 7 Inger Smærup Sørensen: Inngangur.... 13 Samrøða við Jan Håfström... 17 Samrøða við Knud Odde... 49 Gunnar Ekelöf: Kosmisk Sömngångare... 79 Kosmisk sömngångare Jan Håfström og Knud Odde Jan Håfström, Knud Odde, Gunnar Ekelöf, Inger Smærup Sørensen og Norðurlandshúsið í Føroyum. Umbróting, prent og innbinding: Føroyaprent ISBN 978 99918-3-329-3 3

5

ABSENTIA ANIMI Om hösten Om hösten när man tar avsked Om hösten när alla grindar står öppna mot meningslösa hagar där overkliga svampar ruttnar och vattenfyllda hjulspår är på väg till intet, och en snigel är på väg en trasig fjäril är på väg till intet, som är en avblommad ros den minsta och fulaste. Och harkrankarna, de dumma djävlarna skörbenta, rusiga i lampans sken om kvällen och lampan själv som susar tynande om ljusets intiga hav, tankens polarhav i långa böljor tyst frasande skum av serier dividerade med serier ur intet genom intet till intet sats motsats slutsats abrasax abraxas Sats (som ljudet av en symaskin) Och spindlarna spinner i tysta natten sitt nät och syrsorna filar Meningslöst. Overkligt. Meningslöst. Om hösten 7

Det prasslar i min dikt Ord gör sin tjänst och ligger där Damm faller över dem, damm eller dagg tills vinden virvler upp och lägger ner (dem) (och) annorstädes den som partout skall söka alltings mening har för längesedan insett att meningen med prasslandet är prasslandet som i sig själv är någonting helt annat än våta gummistövlar genom löv tankspridda fotsteg genom parkens matta av löv, kärvänligt klistrande vid våta gummistövlar, tankspridda steg Du irrar dig, förirrar dig Ha inte så bråttom Dröj ett tag Vänta Om hösten när Om hösten när alla grindar då händer det att i den sista sneda strålen efter ett dagsregn med långa pauser tvekande som ertappad en överbliven koltrast sjunger i en trädtopp för ingenting, för strupens skull. Du ser hans trädtopp stå mot himlens bleka fond invid ett ensamt moln. Och molnet simmar som andra moln men också liksom överblivet, hors saison och till sitt väsen längesedan annorstädes och i sig självt (som sången) redan någonting annat än Evig ro Meningslöst. Overkligt. Meninglöst. Jag sjunger sitter här om himlen om ett moln Jag önskar mig ingenting mer Jag önskar mig långt långt bort Jag är långt bort (bland kvällens ekon) Jag är här Sats motsats abrasax Du också jag O långt långt bort där simmar i ljusa himlen över en trädtopp ett moln i lycklig omedvetenhet! O djupt ner i mig där speglas från svarta pärlögats yta i lycklig halvmedvetenhet en bild av ett moln! Det är inte detta som är Det är någonting annat Det finns i detta som är men är inte detta som är Det är någonting annat O långt långt bort i det som är bortom finns någonting nära! O djupt nere i mig i det som är nära finns någonting bortom någonting bortomnära 8 9

i det som är hitomfjärran någonting varken eller i det som är antingen eller: varken moln eller bild varken bild eller bild varken moln eller moln varken varken eller eller men någonting annat! Det enda som finns är någonting anat! Det enda som finns i detta som finns är någonting annat! Det enda som finns i detta som finns är det som i detta är någonting annat! (O själens vaggsång sången om någonting annat!) Abraxas abrasax Sats motsats slutsats som bliver sats igen Meninglöst Overkligt. Meninglöst. Och spindlarna spinder i tysta natten sitt nät Och syrsorna filar Om hösten Gunnar Ekelöf, úr Non Serviam (1945) O non sens non sentiens non dissentiens indesinenter terque quaterque pluries vox vel abracadabra 10 11

Inngangur PARADISE LOST GRAF SPEE LA LUNA CONVENTO Tríggjar myndarøðir eftir Jan Håfström og Knud Odde Stórsligna yrkingin eftir Gunnar Ekelöf er ein møguleiki, helst ein av fleiri møgu leikum at finna orð, sum kunnu verða inngongd til verkini hjá Jan Håfström og Knud Odde. Sjálvsagt tosa verkini hvør sítt mál, og yrkingin eitt triðja, men tey trý hava øll ein varðhuga í sær. Kanska varðhugan av onkrum tvískiltum. Ella margskiltum. Tað eru ikki and søgnir, sum gott og ónt, men kanska heldur syntesur ella rembing ar og ynskið um at flyta seg hinumegin andsøgnina. Tað er ikki tað tving aða antin/ella valið millum tveir møguleikar ella millum okk urt og onki. Tað er ikki alt ella onki ella hvørki ella, men hvørki hvørki ella ella/men nakað annað. Tað er ikki tað romantiska móti tí speirekandi, tað hugtunga móti tí uggandi, tað objektiva móti tí subjektiva ella tað absurda og groteska móti tí bleyta og vakra, men alt móti øllum. Tað er nakað annað, har tað noktandi gerst konstruktivt og oyðilegging verður til uppbygging. Kanska er tað ein varðhugi av fortíðini. Fortíðin ella hugmyndin um tað farna nýskapast, minnini endurskapast og hendingar í fortíðini síggjast aftur. Men eisini tað ósjónliga og ósigiliga, tað sum kanska var ella sum enn ikki hevur verið skapast, fer, nýskapast, hvørvur og kemur aftur. Har hendir ein for skjót ing millum at leingjast og hitt ast aftur. Saman við longslinum eftir fortíð og framtíð og eftir tí fremmanda sæst ein ævig afturkoma og ein varðhugi av nøkrum nærkendum hinumegin og nøkrum fjarkendum í tí, sum er hesu megin. Nærvera og frávera, siðir 13

og nýbrot verða vavd saman, sum nakað hinumeginkent/ í tí, sum er hesumeginfjart. Kanska ein varðhugi av tí ómøguliga. Av tí óveruliga og tí mein ingsleysa. Av meiningsloysinum í listini og ásannanini av, at listin sjálv er óverulig, gyklin um í innihaldinum, tí ómøguliga í yrkingini ella bílætinum. Varðhugin av fjar støðuni til skapanina og skilnaðurin mill um tilveru og lívið, um nú tað sum er, ikki er sjónligt, og tað sum er sjónligt, er nakað annað. Men eisini av tí ómøguliga møgu leik anum at fara útum tíð og rúm og tað neyðuga at finna meining í meiningsloysinum. Tað er ikki hetta sum er/tað er nakað annað/tað er í hesum sum er/ men er ikki hetta sum er/tað er nakað ann að. Kanska eru tað als ikki varðhugar. Kanska eru tær mongu umskapanirnar og tilknýtini nakað annað, kanska okkurt slag av støðumyndum. Okk urt slag av støðu myndum, har bráhugsan og grundan, loyni vitska og skil vísi, kensla og tanki møtast og gerast til nakað annað. Eins og mongu ávísingarnar, visuellar endurgevingarnar, tilsipingar og hugasam anrenningar bresta saman, røra seg og førka seg aðrar vegir og gerast til nakað annað í listini hjá Jan Håfström og Knud Odde. Ella sum eiturkopparnir, ið spinna sítt net og dustið, sum mel ur í klingur og fýkur onkra aðrastaðni í yrkingini hjá Gunnar Ekelöf. Tilvitan og tilvild verða spunnin saman og forskjótast, og tað skilvísa og tað kenslu stýrda møtast, ikki sum andsøgnir, men sum nakað annað. Andliga tilknýtið, sum báðir listamenninir hava til stóra svenska yrkjaran, er kort ini ikki evnið á hesi framsýning. Andliga tilknýtið er bert ein av mongum inn gongdum til framsýningina. Saman og hvørt í sínum lagi, hava verkini so ómetaliga nógv í sær og kunnu upplivast úr óendaliga nógvum sjónar horn um. Tí er tað ein sonn frøi at sýna fram verkini PARADISE LOST og GRAF SPEE eftir Jan Håfström og LA LUNA CONVENTO eftir Knud Odde. Eisini er tað ein frøi at leggja fram hesa framsýningarskrá við myndum frá framsýningini og samrøðum við báðar listamenninar. Tað hevur av sonnum verið kveikjandi at viðgera verkini hjá hesum báð um listamonnum og lurta eftir teirra tankum um listina. Eg vil vegna meg sjálva og Norðurlandahúsið takka Jan Håfström og Knud Odde hjartaliga. Knud Odde hevur sagt, at hansara bergtøka av Gunnar Ekelöf er íkom in av tilvild. Aðrar tilvildir gjørdu, at hann fekk djúptøknan áhuga í listini hjá Jan Håfström, og at Jan Håfström eins og Knud sjálvur var hugtikin av Gunnar Ekelöf og annars av nógum øðrum og smálutum yvirhøvur. 14 15

SAMRØÐA VIÐ JAN HÅFSTRÖM Samrøðan millum Jan Håfström og Inger Smærup Sørensen er gjørd um vegis mailsamskifti og í Steinprent í Tórshavn í mai 2011. Jan Håfström er føddur í Stockholm í 1937. Hann er útbúgvin á Kungaliga Konsthögskolan 1963-68 og er MA í heimspeki frá Lærda Há skúlanum í Lund 1958-62. Hann hevur havt serframsýningar á m.a. La Biennale di Venezia, á Moderna Museet í Stockholm, The Arts Club of Chicago, á Center for Contemporary Art í Malmø, á German Van Eck og á Jack Tilton Gallery í New York og á Tjóðarlistasavninum í Warsawa. Á heimasíðuni hjá lista manninum: www.janhafstrom.com eru yrkis- og lívsleið, tekstir um lista mannin og eitt stórt myndasavn. Hvordan blev PARADISE LOST og GRAF SPEE til? Det senare, som avslutades i november 2010 och bara ställts ut en gång tidigare, i Turin Italien, är på sätt och vis ett romantiskt verk i en tradition där Caspar David Friedrich är en centralgestalt. Jag tänker på det sjunkna skeppet i en av hans mest kända målningar Das Eismeer till exempel. Jag använder här endast bokstäver, gammal tysk frakturstil. Detta typsnitt har en smått egendomlig atmosfär omkring sig. En mix av horror, gothic och Tredje riket... Jag antar att min barndom som inföll under Andra Världskriget har viss betydelse. Samtidigt är detta typsnitt på något sätt befolkat av bilder, rörelser, figurer. Ett slags grafiskt mönster som jag tror man kan spåra i mycket av vad jag gjort, inte bara på senare år utan även på 1960-talet. Jag tänker på Återkomsten från 1967: skuggspelet i mannens kläder! Jan Håfström 17

PARADISE LOST är ett projekt där jag samlat mycket som haft betydelse under mitt liv som målare. Titlen kommer från John Milton som min pappa älskade och ofta citerade. I pappas bibliotek fanns egendomligt nog en TYSK översättning av Paradise Lost. DAS VERLORENE PARADIES, som jag för övrigt hade som titel på en utställning i Berlin 2010 (Freies Museum). Stämningen i PARADISE LOST är bitivis melankolisk. Här återfinns Hans Holbeins döde Kristus, en procession munkar med barnkistor, en traumatiserad figur från William Blakes Inferno. Men även modernare inslag som Spiral Jetty och Asphalt Rundown av Robert Smithson, som jag kände personligen. Messerschmittplanet är ännu en referens till Andra Världskriget och till Nazisterna, som ju var stora beundrare av den tyska romantiska konsten. Inte minst Friedrich! Det finns alltså en tydlig koppling mellan en konst som jag beundrar starkt och ett fasansfullt politiskt skede i Europas historia. Nu slår det mig också att jag borde visa mina barnteckningar i utställningen. Det är ett material som varit viktigt för mig i många år. I själva verket tror jag att det var där jag startade min konstnärsbana. Jag producerade nämligen oerhörda mängder teckningar som barn under hela 1940-talet. Många är ritade på hotellpapper eftersom pappa arbetade på olika hotell som portier/receptionist. Mamma var telefonist på samma hotell; det var så de träffades. Mamma samlade allt jag gjorde i en brun resväska som jag fortfarande har kvar. I den väskan ligger mitt paradis! Det är allså en väsentlig aspekt på mitt yrkesliv; att vara konstnär. Det var när jag upptäckte skatten i den bruna väskan som jag återfick kontakten med mina skapande krafter. Barnet blev på sätt och vis min vägvisare! Viktigare än alla akademier! PARADISE LOST är för övrigt ett verk som återspeglar religiösa stämningar i min barndom. Pappa var en sökande grubblande människa, upptagen av frågor kring synd, skuld och frälsning. Pappa var intresserad av frikyrkan och gick på deras möten; predikanternas emotionella utspel lockade honom. Ofta citerade han John Milton, t.ex.: Hellre herre i Djupet än slav i Himlen. Dessa märkliga ord som jag inte riktigt fattade som barn gav mig senare en ingång till pappas problem, att han levde ett dubbelliv. Hvad repræsenterer børnetegningerne, udover at være adgange til de skabende kræfter? Jag tror barnteckningarna representerar det där ovetbara, okända, oväntade som vi brukar hänföra till slumpen. En kategori som surrealisterna lyfte fram som den stora energikällan. De försatte sig i detta tillstånd med hjälp av olika preparat, meskalin bl.a., eller strövade omkring planlöst i Paris för att plötsligt av en slump möta miraklet i form av en kvinna. Jag tänker på Nadja i Bretons roman med samma namn. Ett möte vars konsekvenser var omöjliga att förutse. Det kunde leda till vad som helst. När jag själv återsåg mina barnteckningar i slutet av 60-talet gav det mig en kraftig chock som fortfarande verkar. Jag fattade plötsligt att mitt uppdrag som konstnär hade startat mycket tidigt, att det utgick från en avlägsen och delvis bortsuddad del av mitt liv, så kändes det. Till och med ett liv bortom mitt eget personliga ett utflöde av djupt liggande skickt i min släkt som jag inte visste något om. Aningar bara. Diffusa bilder. Fragment av historier som Farmor berättat? Drömmar? Vad ryms inte i ens medvetande! I dess dunklare regioner. Blanchot har skrivit en text om ett barn som sitter i ett fönster och gråter. Vet du vilken jag menar? Den är viktig. Fra L écriture du Désastre måske. Der er vist en dreng, som opdager fraværet og tomheden, da han kigger ud af vinduet. Barndommen er et stærkt motiv. Ligger der en nødvendighed i at genskabe eller nyskabe fortiden eller forestillingen om fortiden i kunsten? Inger, vad lägger du in i begreppet fortiden? Är det samma som 18 Kosmisk sömngångare Jan Håfström 19

forn tiden på svenska? Det förflutna? Själva konstens historia sedan Altamira och framåt? Om det är så tror jag att vi alla måste förhålla oss till en historia, något passerat...eftersom vårt språk föddes där och att det språket är det enda vi kan tala. Vi befinner oss i ett stort rum, mitt i språket. Det nuvarande och ekon från det förgångna blandas, det vi säger får en slags fördjupad klang av rummets väggar. Låter det begripligt? Jag menar bara att språkets utveckling inkarnerar också vår moraliska och estetiska sensibilitets utveckling, eller hur? Med språk avser jag också konst eller måleri. Ja ungefär så. Ja, både begribeligt og smukt. Jeg mener fortiden i bred forstand. Både det som er sket i kunsten, i verden og i livet. Både historien og erindringen. Kan billedsproget og kunsten, ligesom det talte sprog, skabe dette rum for det forgangne og det som er nu? Ja, det är nog min uppfattning. Att detta ekorum faktiskt existerar och på något sätt är kvintessensen av konst, dikt, musik... Vem har bättre kunnat antyda vad det handlar om än den store engelske diktaren när han skriver: TIME PRESENT AND TIME PAST ARE BOTH PERHAPS PRESENT IN TIME FUTURE AND TIME FUTURE CONTAINED IN TIME PAST... Om jag inte minns fel. Modsvares kunstens evne til at eksistere uden for tid og rum ikke også af noget ganske andet i den materielle billedkunst? Ledsages det uvirkelige af det virkelige? När jag började med installationer, eller så kallade installationer, när rummet inte längre var ett ställe där man hängde upp målningar, handlade det, i mitt fall, om att försöka skapa en plats av något slag. Ganska defust, men ändå obehörligt, så ville man skapa en plats där man planterade föremål. Att det rummet är förlagt någonstans, att där er någon urscen som utspelar sig i rummet, det är både overkligt och verkligt och det är också där som barnet befinner sig kanske som jag föreställer mig utanför tid och rum. Det är någon sorts plats som är förlagd bortom människan oftast. Eller den är drömd. Den kan likna någon form av sömn eller rent av ett utsaknande, men det finns en sådan närhet i det här platssökandet som är både lockande och rätt så tungt. Alltså det är ett mörker där, tycker jag, och man blir mer och mer ensam i det rummet. Samtidigt som man delar utav synerna eller fragmenterna. Ja, svaret på frågan är ju dold alltså, precis som platsen. Den är ju också på nogot sätt bakom en slöja, men det fortgår. Det er klart att själva matrialet är någonting man kan ta i, det är ju ursprungligt någonstans också. Gåtfult, ursprungligt, kroppsligt. Det er min kropp i nogon annans kropp någonting väldigt. Ja, så där kan uppstå en stark lustkänsla och euferi med matrialet eftersom det är det som förlöser hela trycket. Alltså att man får ut det. Och också det at man hela tiden är igång alltså gör någonting. För gör man inte, då uppstår väl antagligen panik eller något annat. Man blir alkoholist när man inte kan få tag på det där matrialet som ujämnar den här liksom redan form. Så kanske det är frågan om den egendomliga svårighetiga längtan. Förstår du vad jag pratar om? Jag vet inte om jag gör det själv, det är möjligt att jag gör det. Men jag prövar. Ja, når du taler om ensomheden og om at dele ud taler du vel også om forholdet mellem kunstner, værk og beskuer. Hvordan ser du på dette forhold. Ja, gränsen är alltid lite otydlig mellan oss, mellan de parterna. Det pågår i någon sorts trafik hela tiden fram och tillbaka. Även om jag stannar inför Böcklin, alttså Dödens ö, så känner jag igen någon sorts 20 Kosmisk sömngångare Jan Håfström 21

ensamhet där och det skapar energi då att jag gör om den till något annat, att jag använder honom. I det ögonblicket så blir han min publik också och jag monterar ner honom och visar honom ett nytt förslag på det han gjort. Det blir et sorts utbyte och sedan också med betraktaren antar jag. Det är ju ett möte ofta i mitt fall. Et møde. Ikke bare mellem kunstner, værk og beskuer, men mellem flere kunstnere, flere værker og flere beskuere med, må vi gå ud fra, meget forskellige forudsætninger. Ja, det tror jag. Sen jag började med de här seriefigurerna, som jag plockat upp från barndommen det hade jag antagligen väntat på länge att få göra, men de första försöken i serieform uppträder omkring år 2000 eller så men då visade det sig att de fanns ju då hos människor redan före detta på något sätt. Kanske inte riktigt den bild, som var min. Men ändå. Folk kom från olika håll och alla hade sin synpunkt på den här figuren, Walker, som kanske också tvingade mig till någon form av renodling då, att ta reda på min aspekt av denna markerade mannens sida. Sedan har jag då mer och mer uppfattat de postionerna, de bilder som jag valt ut som ett sorts ikoner. Jag kan reproducera dem men då händer naturligtvis saker i nya variationer. De har en sådan grundläggande kraft, på något sätt, i någon teckenkaraktär. Rörelsen är så att den pekar på någon sorts fundamental existens, vilket gör att de hela tiden ger mig energi. Själva matrisen är ju på något sätt likgiltig, den är ju bara en någon sorts figur. Men jag tror att man, när man är nära någonting verkligen interessant i sitt eget liv, alltså då förlorar ofta utförandet, konsten, så att säga sin betydelse och allting pekar in tillbaka mot det där varför. Vad är det alltså? Men ute i världen är det så ett annat spel, där är det då marknaden och museérna och allt det här som håller fast vid konstverket som ett konstverk. Själv kan jag ju ibland tycka att verksbegreppet håller på att rasa och att det enda som är kvar är ju egentligen någonting som vi pratar om. Där kommer betraktaren att föra den andra in. Att samtalet är poängen och att det andra är aska som blåser bort bara. Men ändå måste det hela tiden göras och tillslut så faller även du bort eller den andre och då är det bara jag kvar och då är det mitt eget liv som står på spel, men där konsten, verket, yrket måste ge livet en form, en mask. Ja, jag tror att jag fattar det bakomliggande som någonting som man möjligen inte vill veta av, det är ju också dubbelt va? Kan man längta efter det förskräckliga? Vill man verkligen ha det? Men det här är tankar som jag får så här mer och mer tycker jag, när man blir lite äldre världen blir större kanske, men framför allt blir den mindre man känner sig mer och mer begränsad mänskligt sett och så orkar man inte mer sina egna känslor, inte andras hellre. Man blir trött på hela alltihop och då undrar man framför allt varför man gör de här grejerna då. Men så händer ju någonting. I långa tider ligger allting dött och slocknat och står där i ett förråd vilket faktiskt är ett lager, en skrubb med gamla målningar. Det är samtidigt en miljö, som jag tycker är jävligt facinerande, eftersom den på något sätt är ett ställe där det kan hända saker. Om du vänder på någonting och tittar, så är det någonting som du har glömt och plötsligt tar fram; och det här är fantastisk eller det här var bättre än jag trodde. Det är ett lager med scenografi. Det är på något sätt bilden utav en föreställning som aldrig blev av, men som borde bli av, men som kanske har funnits någon gång. Här är resterna och de är fortfarande. Det finns någonting i det, det kanske kan bli någonting av det det är helt beroende på dig eller på den som kommer in där då. Som ett barn på vinden då som hittar saker. Det är ungefär sitiuationen då livet kommer tillbaka, då man blir fångad utav någon sorts ja man hör farmors röst eller man känner någon sorts 22 Kosmisk sömngångare Jan Håfström 23

lukt. Om jag tänker på hur mina utställningar ser ut efter senare år, så är det ju en massa skräp. Alltså både privat och kulturellt, av olika slag. Ett arkiv i upplösning, ett mycket sönderfallande arkiv, ett arkiv som jag i någon obegriplig anledning har blivit utsedd till att försöka ordna, till att skapa en form för just nu. i rörelse, flera olika delar hålls i någon sorts rörelse. Det har jag ibland tänkt på att det är. Ja, jag vet inte, det kan också bli en form av natur också, en sorts rytm som man kan anpassa till någonting annat än den här vanliga ordningarna. Ja, I don t know, man vet mindre och mindre. Hvilke lagre, udover dine egne personlige, har betydning for dig? Museearna, särskilt de naturhistoriska, har alltid spelat en viktig roll för mig. Där har jag fått den här starka känslan av spänning och liv och dramatik och ju sunkigare museerna är, desto mer opedagogiska de är, desto bättre. Jag var i Kairo för några år sedan, på det museét, och det var inte moderniserat. Där kände jag mig som ett barn. Överhuvudtaget så tror jag att de egyptiska gravkamrarnar, eller deras sätt att tekna, deras sätt att förtäta någonting i en bild alltså att ett tecken står för ett tecken eller ett emblem kanske kan likna det sätt som serieteknare användar. De tvingast ofta till otroliga förkortningar och enkelheter. Jag gillar det där frusna ögonblicket, där det hantverkliga utförandet är likgiltigt egentligen. Men det kan läsas ändå. Alltså det förutsätter naturligtvis en sorts jävla precission ändå, inte så att det inte är estetiskt, naturligtvis inte likgiltigt alls, men det kan tyckas rätt så fattigt på utsidan. Men själva formen har en oerhörd skärpa. Er det lidt de samme muligheder der åbnes for dine værker når du skærer motiverne ud og billederne mister deres traditionelle form? Ja, naturligtvis. Det är väl någonting i det att de är isolerade världar och de också då kolliderar på något sätt. Det är helt enkelt en form av språk, tror jag, för att försöka säga någonting heltäckande. Alltså ett språk med vilket man kan tala om eller elge hela den här komplicerade bilden av att existera. Jag kommer ihåg Hans Larsson, en filosof i Lund på 1890-talet, han beskrev intuitionen som ett sätt att hålla någonting 24 Kosmisk sömngångare Jan Håfström 25

26 Kosmisk sömngångare Jan Håfström 27

28 Kosmisk sömngångare Jan Håfström 29

30 Kosmisk sömngångare Jan Håfström 31

32 Kosmisk sömngångare Jan Håfström 33

34 Kosmisk sömngångare Jan Håfström 35

36 Kosmisk sömngångare Jan Håfström 37

38 Kosmisk sömngångare Jan Håfström 39

40 Kosmisk sömngångare Jan Håfström 41

42 Kosmisk sömngångare Jan Håfström 43

44 Kosmisk sömngångare Jan Håfström 45

46 Kosmisk sömngångare Jan Håfström 47

Samrøða við Knud Odde Samrøðan millum Knud Odde og Inger Smærup Sørensen er gjørd um vegis mailsamskifti og í atelierinum hjá listamanninum í Keypmannahavn í apríl 2011. Knud Odde er føddur í Store Heddinge í 1955. Hann er útbúgvin sum bókasavnshjálpari á Forskningsbibliotekerne í 1978. Hann hevur havt serframsýningar á eitt nú DVA Gallery í New York, á Praxis Hagen í Berlin, á Ystad Konstmuseum, Herning Kunstmuseum, Esbjerg Kunstmuseum og í Nikolaj Kirkjuni. Á heimasíðuni hjá listamanninum: www.knudodde.dk eru yrkis- og lívsleið, tekstir um listamannin og eitt stórt myndasavn. Hvordan opstod ideen til La Luna Convento? Det kom sig af, at jeg havde fået tildelt 14 dages ophold på refugi et San Cataldo i Italien fra starten af april måned. Som kunstner kunne jeg benytte et lille afsides beliggende kapel som atelier, og det at bo på et gammelt kloster med en fast arbejdsdag, org aniseret omkring et samlet måltid for de ca. tolv gæste-be bo ere, gav mig en slags anledning. San Cataldo ligger oppe i bjergene, nedenfor er der den lille by, Amalfi, hvor et gammelt kloster, der hedder Luna Convento, er lavet om til hotel. Klosteret ligger smukt i udkanten af byen, og den poetiske titel tiltalte mig. Jeg gik i gang med nogle akvareller med figurer på og begyndte at klippe baggrunde ud af forskelligt papirmateriale der lå omkring i atelieret. Bl.a. groft gråligt indpakningspapir, og noget gult para finagtigt mellemlagspapir, der blev brugt til at opbevare rader zink plader. På gåture omkring i området begyndte jeg at samle diverse papirskrald 48 Kosmisk sömngångare Knud Odde 49

som lå i vejkanten, såsom politiske løbe sed ler fra lokalvalgskampagner, chokoladebaremballage, bil dufts grantræer og cigaretpakker. Til billed serien her skrev jeg et lille stemningsbillede: Højt oppe, på en skrå klippe, og ned til vandet ligger La Luna Con vento, et gammelt kloster i udkanten af byen Amalfi. Hertil søgte vej farende kinesiske litteratier, medi terende madonnaer og babylonske mystagoger for, for en stund, at studere i ro og fred langs den smukke kyst. Opholdet på San Cataldo sluttede med at dem der boede der fortalte om deres forskellige projekter og forehavender, jeg holdt en lille reception, hvor nogle af billederne blev vist på atelieret. Hvad er det for muligheder der åbnes op for dine billeder, når du bruger mere eller mindre tilfældigt fundet materiale i dem? Det er såmænd god hædervunden modernistisk praksis at bruge ord, bogstaver, kasserede papirlapper og alskens andet til billederne, og en digter og billedmager som Kurt Schwitters, tryller jo både med sprog brokker og lyde i sine digte og bruger gamle busbilletter til sine collager. Han er en mester i de sager. Men lige med hensyn til San Cataldo, var det begrænset hvor meget materiale jeg kunne have med i kufferten, udover farver og pensler, så det var oplagt at bruge, hvad der var at finde på stedet. Jeg har længe været optaget af den gamle kinesiske litterati-tradition.dengang hvor embedsmænd i fjerne provinser, på amatørbasis, fiflede med kalligrafi, tuschmaleri, taoisme, poesi, quinguitar og også gerne havde et vindestilleri kørende! (ligesom de brygger hus vinen selv på San Cataldo, som er ganske udmærket for øvrigt). En af litteratihoved figurerne er Su Tungpo, der levede fra 1036 til 1101, og han kan minde om en renæssance-figur som Leonardo da Vinci, i og med at han eksellerede i så mange områder. Jeg fik trykt et lito grafi med ham som motiv nede hos Steinprent sidste år, og han er også med i La Luna Convento serien. Hvordan er forholdet mellem det tilfældige og det bevidst styrede i dine værker? Som med collagerne fra San Cataldo, så havde jeg jo længe gået og summet på de der i fjerntliggende eremitage-boende kinesiske blækkunstnere, så jeg var velforberedt på at tage temaet op når nu jeg faktisk skulle bo og arbejde på et kloster. Og sådan forholder det sig tit, at det der ligner en pludselig indskydelse eller inspiration, som noget tilfældigt provokerer frem, faktisk er noget man har ligget og rodet med i måske flere år forinden. Det der er befordrende, er en tilstand af ro og balance, og det bliver man ofte bevidst bedre til at fremkalde hen ad vejen. Jeg kommer til at tænke på en anekdote om den danske poet Sophus Claussen, som hver dag gennem 13 år kiggede på Notre Dame i Paris, med startlinjen til et digt: Jeg sidder overfor en dame, Notre Dame... Og videre kom han ikke, og drog så hjem til Danmark. Jeg kunne godt tænke mig at komme lidt mere ind på alle disse både tilfældige og bevidste referencer og associationer. Hvad betyder de? Er de blot anledninger til at skabe billeder eller har de en større betydning? Skal man som beskuer være bekendt med dem eller hvilken rolle mener du de spiller i værket? Generelt har jeg svært ved at finde ud af, hvad der er styret eller prædestineret, og i hvor høj grad tilfældighed har et spillerum. For at det såkaldte tilfældige kan agere, kræves der systematik og forberedelse, tror jeg. Hvad det betyder for mine billeder, eller livet ellers det ved jeg ikke. Har du et bud på det? Der er et udtryk på arabisk, jeg holder meget af: Mektoub det er skrevet, eller på fransk,ce qui est écrit; le destin. 50 Kosmisk sömngångare Knud Odde 51

Nej, jeg har ikke nogle særlig gode bud på, hvordan der skabes be tydning i billeder men, en måde er sikkert ved at kommunikere igen nem referencer. Nogle af dine referencer er måske ret alment kendte, men andre er mere obs kure. Hvor meget skal man vide om dine referencer for at forstå dine billeder? Kan de forstås på flere niveauer alt efter hvor meget man ved og kender til baggrunden for referencerne? Eller betyder det ikke så meget om man kender til referencerne? Jeg fik en uddannelse som bibliotekarassistent ved forsknings bibliotekerne i 70 erne, så nogen ryster nok på hovedet over, hvad jeg slynger om med mig af sjove referencer. Men værre er det heller ikke! De figurer jeg især for en 10-15 års tid siden yndede at beskæftige mig med, digtere og forfattere som Rilke, Björling, Södergran, Trakl, Marguerite Duras og Ekelöf eller sangere som Patti Smith, Henry Rollins, Hank Williams, Nico og mange andre, er bredt hen at regne for nogle af de mere markante i deres respek tive hjemlande. Selvom det er klart at de ikke optræder så tit I radioen. Men jeg synes det fungerer bedst, når man I første omgang tager fat i de ting der interesserer en, og ikke skeler så meget til andet. At det befordrer at gå lidt amok i sine fanmanier! Og billederne bliver hverken bedre eller værre for en beskuer, om det nu lige er et kontrafej af en som man kender. Tag nu et par kære danske kunstnere, som Jorn der har malet Gaston Bachelard eller Kirkeby der afbilder Vicomtesse de Ribes. Tror du andre end Troels Andersen fra Silkeborg Kunstmuseum og fire fem andre på kloden har bekymret sig om hvem det er, der er på billederne? Nej, det tror jeg faktisk ikke og jeg ser heller ikke selv dine værker som billedgåder eller ikonografiske mysterier. Men jeg interesserer mig for referencerne og de visuelle citater, måske fordi jeg har en fornemmelse af de er med til at give et komplekst eller flertydigt forhold mellem værk og beskuer eller måske fordi jeg synes de repræsenterer en slags teoretisk tilgang til kunsten, som modsvares af noget helt andet og mere sanseligt i din kunst. Et eller andet med at der både tales direkte og indirekte og både til tanke og følelse og at tingene hele tiden af- og bekræfter hinanden. Ok, så er jeg mere med, og du har også fat i nogle ting der. Jeg synes det er ansporende, hvis de billeder jeg har gang i, reflekterer eller er med i et krydsfelt, der kan have noget at gøre med at læse, se på film, høre på plader mm. Det er generende for at få noget arbejde i gang, og sådan tror jeg mange har det. Det er en slags collage-virksomhed. Som med Øssur Johannesens basnummer Tórgerð, som jeg nu i forbindelse med arbejdet med denne udstilling har akkompagneret og indspillet. Da jeg så et foto på din og Kinnas blog af Øssur Johannesen, der står med en Siouxsie and the Banshees CD i hånden, med tidlige 1977 demoer fra BBC Radio, og kom i tanke om hvor anderledes og ophidsende deres sange var dengang, ja så røg jeg lige direkte op for at svinge i lysekronen. Men jeg er nok også en anelse fundamentalist, det vil sige en der holder af billeder og tror på dem og nok også en der vil have at det enkelte billede skal kunne klare sig selv, udenfor alskens referencer og det øvrige værk. Og det peger på den dobbelthed du antyder mellem noget åbent og lukket. Hvad er det for kvaliteter der gør, at et billede kan klare sig selv kan man sætte ord på det? Du er godt nok ude med riven nu. Jeg kan sige, at det har noget med opfyldt form, at et billede indfrier sine præmisser. Det er en for nemmelse jeg har, som ikke nødvendigvis finder modsvar i den der senere ser på omtalte billede. Den svenske mystiker-maler og fundamentalist vel nok også Ivan Aguëli sagde: Jeg har bortkastet alle teorier og beholdt som min eneste visdomsregel: Man er aldrig eksakt nok, enkel nok og dyb nok. Men som digteren Gunnar Ekelöf siger: Det er vigtigt, at der er sat plads af til at beskueren også kan sidde med ved det dækkede bord. At der er rum for medleven. 52 Kosmisk sömngångare Knud Odde 53

Jeg kan godt lide de nuancer der kommer frem med dette dob belte syn på kunsten. Er kunsten og de ting vi har snakket om i virke lig heden mod sætnings fulde? Ja, jeg tænker også på en kort tekst af Jan Håfström om kunst nerrollen, hvor han provokerende skriver: Jeg tror nämligen som Carl Kylberg säger att målaren är en helig person. En människa på gränsen till sammanbrott i den mening Dostojevskij ger ordet i sin roman Idioten. Ett utanförskap. En utvaldhet. En sjukdom. Detta heliga vansinne lyser ännu klart hos Åke Göransson som av någon kallats Kristusmålaren. Det handlar både om en roll man ikläder sig och ett tillstånd man aldrig lämnat. Det er vilkorslöst. Icke förhandlingsbart. 54 Kosmisk sömngångare Knud Odde 55

56 Kosmisk sömngångare Knud Odde 57

58 Kosmisk sömngångare Knud Odde 59

60 Kosmisk sömngångare Knud Odde 61

62 Kosmisk sömngångare Knud Odde 63

64 Kosmisk sömngångare Knud Odde 65

66 Kosmisk sömngångare Knud Odde 67

68 Kosmisk sömngångare Knud Odde 69

70 Kosmisk sömngångare Knud Odde 71

72 Kosmisk sömngångare Knud Odde 73

74 Kosmisk sömngångare Knud Odde 75

76 77

Kosmisk Sömngångare träderna klär av sig stjärnorna börjar falla. kölden gulnar lövena som skräpar vid solnedgångens stora horisont. de vissna lövena faller sakta ner över brustna ögon som för alltid stirrar in i himlens undergång. de vissna lövena lägger sig mjukt över det blinda barnets ögon och över händerna som trevar i sömnen och letar snäckor mellan strandens stenar och i solnedgångens blodskam lever ännu minnet av den tid då jag själv var blind som ett barn och mina drömmar var ett barns drömmar. nu är det sent på jorden, och ödet sluter redan mina ögon men drömmarna förvandlar mig återigen till ett barn som letar efter snäckor med ljus och lykta i skymningen som faller över ständernas ödsliga barnkammare och lyssnar till de vackra böljorna som brister i gråt mot strändernas blinda stenar världen är öde och tom framför havet och skymningen kastar en slöja över min slitna förtvivlan och havet är fjärran framför mina fötter djupt där nere sover fiskarna lungt hos sina snäckor hjälp mig att söka hjälp mig att söka för kärlekens skull och tårarna som förvandlats till pärlor djupt nere i havet stjärnorna faller redan förundrade som frågor ur en annan värld och höstvinden svarar med orakelspråk i trädenas grenar fjärran som havet och stjärnorna fjärran som en orörlig tanke i stenarnas grå huvuden som sedan urminnes tider blinda begrundat det osynliga 79

hjälp mig att söka hjälp mig att söka min egen snäcka som jag älskar blint som ett barn för hoppet om livets pärla hjälp mig att söka innan alllt är slut min sista andedräkt försvinner redan som imma bland tång och sjöstjärnor och mitt ansikte blir allt otydligare som i en dimma och försvinner sakta som en fuktig profil i sanden en fågel tystnar och en halvsluten blomma viskar ord från en ödemark som vareken ser eller hör jag faller och faller i oändligheten fjärran som havet och stjärnorna hjälp mig att söka hjälp mig att söka för kärlekens skull och tårarna som förvandlats till pärlor djupt nere i havet min längtan driver undan molnena från horisontens tempel fjärran som höstvinden eller mitt sista andedrag som försvinner bland stjärnorna fjärran som stjärnorna i havet och de vackra böljorna som allesammans är varandras systrar sköljer bårt mina fotspår i sanden och brister i gråt mot strandens blinda stenar hjälp mig att söka min egen snäcka som försvunnit i oändlighetens hav och det stora obestämda som jag älskar blint som ett barn för hoppet om livets pärla ensam ensam som en pelare på slätten och blind som ett barn vars ensamhet den oändliga modern sakta sjunger till sömns trött och meningslös som ett svar utan fråga eller en fråga utan svar.. trädena klär av sig stjärnorna börjar falla det är sent på jorden 80 Gunnar Ekelöf. Úr Sent på jorden (1932)